karin och sara

  • Många lämnas fel av färdtjänsten

    · 00:29:36 · Kaliber

    Tobias försvann på vägen till fritids och 83-årige Gustav kom aldrig hem efter sin resa med färdtjänsten. Kaliber den här veckan har granskat resor med färdtjänst, skolskjuts och sjuktransport och kan berätta om de som lämnats på fel plats eller på fel sätt och chaufförer som vittnar om tuffa arbetsvillkor. Färdtjänst är särskilt ordnade transporter för personer med funktionshinder och varje kommun ansvarar för att kvaliteten är god. Men hur påverkas kvaliteten av prispressade upphandlingar och taxiförare som arbetar 70 timmar i veckan?  Det undersöker vi i Kaliber idag. Vi är i Hörby i Skåne i den nybyggda sim- och bowlinghallen. Hit skulle Tobias ha kommit med färdtjänst från sin skola. Tobias som är född med Downs Syndrom åker från särskolan hit flera gånger i veckan för att bowla eller simma. En onsdag förra hösten åkte då 17-åriga Tobias som vanligt hit, men han kom aldrig fram. Fritidsledaren Jessica Edvinsson stod och väntade i dörren. – Och det dök aldrig upp någon. Först och främst ringer vi Skånetrafiken för att kolla var de blev av och då får vi meddelandet att han är avsläppt och då tycker jag nej, för här ingen, för han skulle bli avsläppt i entrén och här är inget barn och då ringer man upp chauffören och jo, han har blivit avsläppt. Efter upprepade samtal till Skånetrafiken får fritidspersonalen till slut reda på att Tobias inte har släppts vid entrén utan vid infarten till parkeringen ett par hundra meter därifrån. – Någonstans har det brustit med kundcentret och taxichaufförens kommunikation, eftersom de har fått en fast adress från början och det är utanför entrén till badet. Den tiden som det varade kändes som en hel evighet. Den som liksom Tobias, har en funktionsnedsättning, exempelvis stora svårigheter att röra sig på egen hand och därmed har svårt att använda vanlig kollektivtrafik, har rätt att få färdtjänst. Varje kommun har ansvar för att organisera detta. Många kommuner har valt att lägga över ansvaret för själva resorna på ett regionalt trafikbolag som i sin tur köper in resorna från taxibolag. Tillsammans med andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och skolskjuts för barn med funktionsnedsättning står de för hälften av alla taxiresor som görs i Sverige. Kaliber har granskat klagomålen som rör färdtjänst, skolskjuts o sjukresor i 95 svenska kommuner runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Och vi kan se att klagomålen i Sveriges storstadsregioner ökar kraftigt. Från 14 300 klagomål 2008 till 26 000 klagomål 2013. Tydligast märks detta i Stockholmsregionen och i Göteborg. Där lämnas det i dag in dubbelt så många klagomål som för fem år sedan. En ökning märks även i Västra Götaland och Skåne. I förhållande till hur många resor som görs är det Skånetrafikens resenärer som klagar mest.  Och en av de saker resenärerna klagar mest på är punktlighet och bemötande av förarna. Men gång på gång stöter vi även på berättelser om personer som liksom Tobias lämnats av på fel plats eller på fel sätt. Tobias mamma Karin Gren var på jobbet på Folktandvården i Hörby när hon fick det där samtalet som är varje förälders mardröm. – Och då ringde de och sa att Tobias var försvunnen. Och de var ute och letade efter honom. Så blev jag lite orolig så jag ringde flera gånger till dem och då var de ute och letade efter honom. När Tobias pappa Lars Gren kommer till sim- och bowlinghallen har Tobias varit försvunnen i en och en halv timma. – Ingen visste var han var någonstans.  De visste inte var han blivit avsläppt. Bara att han hade följt med någon. Det var det de visste. Så vi fick ut och leta. Vi åkte runt med bil med fritidspersonalen runt i byn. Vi var på hemadressen och fritids och lite olika ställen där vi kunde tänka att han kunde vara. Men vi hittade inte honom. Vi står vid platsen där Tobias blev avsläppt. Det är bara 200 meter till badets entré, men Tobias har Downs Syndrom, svårt att tala och behöver tydliga instruktioner vart han ska gå. Taxichauffören har sagt till Skånetrafiken att någon som Tobias kände mött honom vid bilen, men pappa Lars har svårt att tänka sig vem det skulle kunna ha varit och blir bara mer orolig. – Det var ju väldigt oroligt att veta var han tagit vägen, om han hade följt med någon annan eller om någon hade tagit med honom i en bil. Lite sådana tankar. Tobias mamma Karin var kvar på jobbet, men hade nu hunnit bli riktigt orolig – Jag blev ju ledsen, jag började gråta. Jag var helt förtvivlad och sa nu måste jag gå för de har blivit av med Tobias. Då gick jag. Då cyklade jag hem. Då började jag tänka att fan det har hänt någonting mer allvarligt. Det tror man ju. Det är folk som kan ta honom. Jag vet inte om du har hört om det som hände med Helén?  Hon bodde ju här i Hörby. Det Karin pratar om är mordet på den tio-åriga flickan Helén som fördes bort från Hörby 1989. Sex dagar efter att hon försvann återfanns hennes kropp i en plastsäck. Mordet lämnade ingen i Hörby oberörd och nu dyker det upp i Lars och Karins medvetande. – Sådana tankar kommer ju. Så fort man inte hittar dem så blir man ju jätte orolig. Det har nu gått mer än två timmar sedan Tobias försvann och man börjar prata om att koppla in polisen. Men då är det plötsligt någon som ringer från en gruppbostad i närheten och de säger att de har hittat en pojke som ligger och sover i en soffa. Och det är Tobias. – Ett grustag föll från axlar och hjärta och alltihopa. Det är klart man blir jätteglad, säger Karin Gren. Karin gjorde en anmälan till Skånetrafikens kundtjänst dagen efter att detta har hänt. Efter nästan tre månader fick de ett brev från där det stod att Skånetrafiken tagit emot deras anmälan och beklagade om det hade blivit ett missförstånd. – Det är inte mycket till ursäkt tycker jag faktiskt. Och det tar för långt tid också innan man får detta, säger Lars Gren. Vi sitter i köket och pratar om vilka problem de har haft med Tobias resor. Chaufförer som kommit för tidigt eller för sent och konstigt samplanerade resor där någon annan skulle köras till en annan kommun på vägen. Karin berättar att på sista tiden har de haft en fast förare och nu fungerar allt lite bättre. Då dyker plötsligt färdtjänstbilen med Tobias upp utanför fönstret. Men han ska inte hit. Han ska ju till bowlingen idag. Taxichauffören har åkt förbi hemma hos Tobias bara för att berätta för föräldrarna att han ska sluta som förare nästa vecka eftersom ett nytt taxibolag har vunnit upphandlingen om Tobias resor. Han berättar också att det står fel adress i bokningen av Tobias resor idag. Mamma Karin ringer upp Skånetrafiken för att fråga varför de inte fått någon information om att de ska få en ny förare. – Jag frågade varför och de sa att det inte skulle påverkas. Men det gör det ju. Att det blir ny chaufför och så. Och det är ju skitbra att få reda på innan, så man kan förbereda Tobias på det. Och framför allt att vi vet om det. De kunde väl skicka ut ett brev eller någonting. Hon sa att det inte påverkar att det är en ny upphandling, vad säger er erfarenhet? – Det gör det ju. Då vet vi att då kan det strula den dagen. Och någon dag till innan de lärt sig hitta slingan, var vi bor någonstans, vem som ska med, hur vi ser ut. Back in business igen! Nu hade det precis börjat fungera? – Ja, jag tycker det. Och då ska det bytas? – Ja. Men vems fel är det att det strular så här mycket med Tobias färdtjänstresor? Jag sätter mig i bilen. Jag ska träffa Lars Hellström, ansvarig för färd- och serviceresor inom Skånetrafiken. – Det är jätteallvarligt. Varje sådan avlämning på fel ställe är ju en katastrof för den enskilde. Så vi ser jätteallvarligt på detta. Varför gör ni inte grundligare undersökningar då? Jag tänker med det här fallet med Tobias till exempel. Ni har fått reda på att han inte dök upp där han skulle vara, att han var försvunnen under två och en halv timme, det finns i anmälan till kundtjänst, och sedan så har beställningscentralen frågat föraren vad han gjorde och sen är det slut. Ingen mer kontakt med familjen, inget mer telefonsamtal med familjen utan ett brev tre månader senare där ni ber om ursäkt om det var ett missförstånd. – Nu relaterar du till ett ärende från 2012. Jag hoppas ju verkligen att vi har en kvalitet idag som är bättre på de sakerna. Det ärendet känns ju som vi har misslyckats i hur vi kommunicerar med kunden. Och hur vi också kommunicerar när detta upptäcks. Det är ju helt uppenbart. Lars Hellström anser att en del av förklaringen till problemen beror på den stora omställning som Skånetrafiken gjort 2012 då två beställningssystem slogs ihop till ett. Det märks också i mängden klagomål som kommer in till färdtjänsten just då. – Det är alltid så när man byter taxibolag eller man byter beställningscentral eller man gör en såpass stor omorganisation som vi har gjort så blir det stora störningar. Det är tyvärr så. Ibland går det fel. Och visst har bytet av beställningscentral skapat en hel del problem för färdtjänstresenärer i Skåne och vi hör flera berättelser om det. Men det är trots allt ett och ett halvt år sedan och folk lämnas fortfarande fel och inte bara här utan på flera andra ställen i landet. När vi går igenom händelsedatabaserna hos beställarna av färdtjänst, skolresor och sjukresor i Skåne, Västra Götaland och Stockholms län hittar vi fler fall. Det handlar om funktionshindrade barn som lämnas på fel plats och inte till en vuxen som beställningen anger. Synskadade personer som släpps vid helt fel adress eller vid fel ingång vid sjukhuset. Vi hittar närmare 1300 fall med personer som lämnats på fel plats eller på fel sätt och inte enligt instruktionen bara de senaste två åren. De här fallen baseras på nio miljoner utförda resor årligen. I förhållande till det kan antalet fellämningar tyckas litet. Men för den enskilde kan varje fellämning få stora konsekvenser. Eftersom anmälningarna kodas på olika sätt på de olika platserna i landet har vi inte kunnat få fram alla anmälningar. Vi vet dessutom att det finns ett stort mörkertal - det vittnar flera av färdtjänstcheferna om. Alla anmäler inte vad som hänt. Så här kan det stå i de dokument vi har fått fram. Föraren hade lämnat kunden ensam på trottoaren med packningen utan att ha följt med henne in, vilket det står i bokningen att han ska göra. Kunden är dement och var mycket ledsen när grannen hittade kunden ute på gatan. Innan de var framme så sa föraren jag hittar inte adressen och det är ditt fel att jag missar flera bra körningar, jag lämnar dig här, jag har inte tid att leta efter din adress. Resenären uppger att hon blev lämnad nedåt vattnet. Hon irrade omkring med sin rullator och till slut ringde hon på hos en privatperson och bad om hjälp. Privatpersonen körde henne till sjukhemmet. Resan var bokad med extraservice men det hade inte nått föraren och han lämnade henne i entrén där hon tydligen har suttit fast i sin rullstol i flera timmar och nu blivit inlagd på sjukhus efter detta. Chauffören släppte bara av damen. Damen hittas gående ute på stora vägen mot Limhamn. Någon känner igen damen och tar hem henne. På grund av sin demens talar hon inte så bra. Det är mycket viktigt att instruktionerna följs. Kunden kommer in i bilen och letar efter sitt kort i sin väska och föraren blir irriterad att det tog lite tid. Han bad henne gå ut ur taxin och släppte av henne mitt på gatan och åkte iväg. Hon förstod ingenting. Kunden är synskadad, rörelsehandikappad och förståndshandikappad. En av de vi hittar i materialet är 83-årige Gustav som aldrig kom hem.  För drygt ett år sedan hade han varit på ett korttidsboende ett par dagar och skulle hem till sin fru. Färdtjänsten körde honom dit. Men någonting gick fel på vägen. Vi åker till platsen där det hände. Det är en liten by, lantligt belägen i Västra Götaland. Gustavs fru vill själv inte berätta om händelsen i radio och Gustav heter egentligen något annat. Istället möter vi familjens vän Ove Severin, som är medlem av samma församling. – Det var ju en väldigt trevlig herre. Lugn. Påverkad av åldern självklart. Det är ju naturligt. Ganska lång ståtlig herre. Han hade gjort ett långt kärnfullt liv som lantbrukare. Gustavs by är en fin liten by på landet med öppna fält, några hus och en gammal missionskyrka. Det var kallt ute den där dagen, minus fyra grader, och det hade snöat hela dagen. Gustav som bara skulle åka från dörr till dörr med färdtjänsten, hade keps och handskar men var för övrigt tunt klädd. – Den här gården här nere är det då. Där har han bott tidigare. Det är rätt så många år sedan som han flyttade härifrån. Av någon anledning körde de hit ändå. Med äldre personer som det är ibland så har de inte riktigt komihåg. Närminnet försvinner ju först. Så han reagerade väl inte på det viset ordentligt. Egentligen var det några hundra meter längre bort som han skulle svängt av och kommit upp till det stället där han bodde nu då. Tyvärr så följdes ju inte instruktionerna heller, som de hade då att de skulle lämna tillsammans med anhörig som tog emot då. Utan de lämnade av honom här någonstans på vägen. Och efter en stund, jag vet inte efter hur länge så var det grannar runt omkring som fick se honom ute då och han var ju inte klädd för att vara ute egentligen eftersom han skulle åka från dörr till dörr. Så blev han nerkyld och förmodligen på grund av det då, när han hade blivit omhändertagen utav grannar som såg honom ute, så klarade han sig inte. Han föll ihop och dog tyvärr inne hos grannarna. Hur tog man emot det här i bygden? – Det blev en viss chock över att det hade hänt på det här viset. Tragiskt givetvis när han har gått bort. En person vi känt i många år. Också en viss ilska då över att inte färdtjänsten följt instruktionerna utan det ska behöva gå på det här viset då. Sluta så illa. 83-årige Gustav dog där inne vid kaffebordet hos grannarna efter att ha varit ute i kylan i en halvtimme. Det var inte första gången Gustav blev avsläppt på fel ställe. De anhöriga hade hört av sig till färdtjänsten och det ansvariga trafikbolaget Västtrafik flera gånger tidigare av samma anledning - att Gustav blivit avsläppt på den adress där han bodde för mycket länge sedan. Ändå hände det igen. Ove Severin har engagerat sig i det som hände Gustav. Han berättar om fler händelser där medlemmar i hans församling inte fått den hjälp de behövt av färdtjänsten. – Chauffören har helt kommer in i kyrkan och bett oss hjälpa till att hjälpa de gamla ur bilen då. Och det är också någonting som man kanske borde haft utbildning på. Hur man tar hand om och hjälper en person som är delvis rörelsehindrad att komma ur en bil. Det är inte paket man kör, det är människor som har vissa speciella behov.  Det ska ju en färdtjänstchaufför ha den kunskapen. Det tycker jag. Vad tycker du om det? Att du då får hjälpa till. Att inte färdtjänstföraren kan sitt arbete? – Jag tycker det är bristfälligt helt enkelt. Det är väl billigast så. Släng in någon bara som kan köra en bil. Gustav bodde i en av de 41 kommuner i Västra Götaland som lagt över ansvaret för färdtjänsten på Västtrafik. Kaliber träffar därför Gunilla Wicktor, kundansvarig för Anropsstyrd trafik hos Västtrafik, för att höra hur de ser på händelsen med Gustav. – Nu är det ju så att det här var en väldigt tragisk historia som fick ett väldigt tråkigt slut. Därmed kan man inte säga att det beror på att vi släppte av personen på fel ställe, men det är oerhört tragiskt det som hände i alla fall. Att Gustav blivit avsläppt på fel ställe flera gånger tidigare trots att de anhöriga hört av sig till Västtrafik i frågan, förklarar Gunilla Wicktor med att förarna har trott på Gustav när han sagt var han har bott och att beställningscentralen inte får skicka ut upplysningar till förarna om att en person är dement. – I det här fallet var det en talför man som hävdade med bestämdhet att han bodde där och att föraren skulle absolut släppa av honom där. Vilket föraren gjorde. Det är inte acceptabelt. Det får inte gå till så. Det står på körordningen att han skulle lämnas inne i hemmet och det står ju så av en anledning. Borde inte färdtjänstens chaufförer veta om det? – De vet om det. De vet om det. Och jag kan inte förklara. Den här föraren var djupt olycklig efter detta. Det här har ju hänt andra personer att de blivit släppta på fel ställe flera gånger efter det här. Hur ser du på det med tanke på den kundgruppen ni kör, alltså de svagare i vårt samhälle? – Det är ju inte acceptabelt. Och därför är vi så noga med att följa upp varje enskilt fall. Det är människor som arbetar med människor och ibland blir det fel. Tillbaka till Hörby och Tobias som har Downs syndrom och som var försvunnen i mer än två timmar efter att färdtjänsten släppt av honom på fel ställe förra hösten. Den här gången kom han fram till bowlinghallen. – Jag har varit här länge nu. Vad ska du göra nu? – Jag ska spela bowling. Tobias mamma Karin frågar sig varför färdtjänsten inte kan fungera så bra som den gjorde förr. – Det funkade ju bra när det var hörbykillarna som körde. Chaufförerna som körde kände Tobias, de kände oss. De visste var de skulle köra, de hittade ju i Hörby kommun och skulle de komma utanför och de inte kände till det så hade de ju tagit reda på det. De visste att de kunde ringa till oss. Det är en helt annan….ja. Men lilla Hörby Taxi kunde inte erbjuda ett lika lågt pris som de större taxibolagen i Skåne och kör inte längre färdtjänst på det sättet. Det bud som vunnit den senaste upphandlingen som trädde i kraft den 1 februari i år ligger som lägst på 64 kronor milen. Redan för 15 år sen tog Hörby taxi mer än så. Det här är en historia som vi stöter på om och om igen. De samhällsbetalda resorna, alltså färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter står för cirka hälften av taxibranschens omsättning. Taxibolagen slåss om rätten för att köra dessa samhällsbetalda resor. När det kommer till upphandling konkurrerar taxibolagen och pressar därmed priserna. Samtidigt är det allt fler kommuner som lägger över hanteringen av färdtjänsten på en central organisation. Till exempel upphandlar och sköter Skånetrafiken färdtjänsten i 24 av Skånes kommuner. De finns så klart en mängd chaufförer som utför sitt arbete på ett mycket bra sätt och har en enorm yrkesstolthet. Bäst verkar det fungera när man fått en fast förare som lär känna resenären, men det är förstås dyrare. Och har man väl fått det att fungera kan upphandlingssystemet göra att ett nytt billigare bolag tar över körningarna och chauffören byts ut. Och varje gång ett nytt bolag med nya förare tar över ökar klagomålen på nytt. Det säger flera av färdtjänstcheferna vi talat med. Lars Hellström är den som är ansvarig för Skånetrafikens upphandling av färdtjänst. Och på Tobias mamma Karins fråga om varför Hörby taxi inte kunde fortsätta köra färdtjänst, svarar han så här. – Vi kan aldrig garantera att det blir ett lokalt taxibolag utan det är ju faktiskt de som lägger anbud. Vi får inte lov att begränsa på ett sådant sätt att vi förhindrar att aktörer lägger anbud. Det vi ställer krav på är att man ska ha en kunskap i de områden man har lagt anbud på. Han säger att det som avgör vem som vinner upphandlingen är till 80 procent priset och 20 procent kvaliteten. Lars Hellström menar att de inte kan ställa vilka krav som helst på de företag som kör. Henry Freij är expert på färdtjänsten i Sverige. Han menar att man borde kunna ställa högre kvalitetskrav på färdtjänsten än vad som görs idag. Han har en bakgrund som socialchef och han har suttit i flera statliga utredningar om färdtjänstens villkor. Och Henry Freij menar att när man centraliserar färdtjänsten förändras något på vägen. – Det har blivit i allt större utsträckning en fråga om att ekonomin styr. Man måste som det heter effektivisera och orsaken till det är att man vill ha ner kostnaderna. En konsekvens blir då ofta att den personliga kännedomen, det personliga engagemanget, det försvinner i verksamheten när den blir stor och omfattande. Vad leder det till för den enskilde individen som är beroende av att färdtjänsten fungerar? – Man får inte den hjälp som man kanske behöver via färdtjänsten. Man betraktas som en resenär vem som helst, som om man inte hade några behov och verkligheten ser ju inte ut så. Vad tycker du är de största problemen idag som du i ditt arbete har stött på och är kritisk mot till hur färdtjänsten sköts? – Det blir ju fler och fler utförandefrågor som blir aktuella. Att man gör stora upphandlingar, resenär och chaufför okända för varandra. Och det hänger ju naturligtvis ihop med att fler och fler kommuner och regionala kollektivtrafikbolag överlåter färdtjänsten till nya, okända bolag och där prispressen kommer in i bilden där lägsta pris är avgörande för vem som får uppdraget istället för kanske en hög kvalitet då. Flera av färdtjänstcheferna Kaliber talar med tar upp enskilda förares bristande kompetens och lämplighet för yrket som förklaring till en del av klagomålen. Men är det några enskilda förares fel att det har blivit så här? Idag finns runt 25 000 taxichaufförer i Sverige, enligt Transportförbundet, som också vittnar om en svagare löneutveckling för taxiförare, i jämförelse med exempelvis bussförare. Det är en stor personalomsättning bland förarna och många har osäkra villkor, enligt Transportförbundet. Kaliber talar med femton taxiförare som också kör färdtjänst. Några av dem har fått anmälningar på sig och för dem är arbetsvillkoren själva skälet till att färdtjänstresorna får en sämre kvalitet. – Det ser väldigt hemskt ut för våra kunder som har färdtjänstkortet. Kvalitet är väldigt lågt i botten. Vi inom servicebranschen måste serva dem. Men vi får ingen moral på grund av orättvisor, dåligt betalt. Vi jobbar 65-70-75 timmar i veckan. Då är man helt slut, som en småbarnspappa som jag, dålig ekonomi, jag som ensamarbete i hemmet. Vi bråkar med våra kunder och med våra arbetsgivare också, säger Metin. Metin började köra taxi för tio år sedan. Han säger att han gärna vill berätta om sin arbetssituation, men då under ett annat namn. Han är alltför rädd att förlora jobbet. Vi har därför låtit en skådespelare läsa in vad han säger. – Jag jobbar 70 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Jag menar hur kan jag bli en människa? Metin säger att han för att hinna till körningarna ibland inte följer trafiklagar och regler. Att han och hans kollegor jagar efter körningar. Eftersom de jobbar utifrån provision. Och för en färdtjänstresa får han mellan 30 och 50 procent mindre betalt beroende på tidpunkten. – Det blir inte alls bra, jag tycker synd om dem. I min kultur vi måste respektera våra äldre. Men när jag inte vill visa respekt genom att inte svara till dem i bilen, genom att inte komma ut från bilen och öppna deras dörr, det krossas, min kultur, min service framför allt. Men ändå, jag kan inte hjälpa till, jag är slutkörd. Vi pratar med ett tiotal förare från Taxi Kurir som har en liknande bild som Metin. Vi söker därför upp Magnus Klintbäck, VD för Taxi Kurir i Stockholm som är ett av de företag som utför en stor del av färdtjänstresorna. Han är även vice förbundsordförande för Taxiförbundet. Magnus Klintbäck känner inte igen den beskrivning som Kaliber fått från förarna som är missnöjda med arbetssituationen. – Jag känner inte igen den bilden. Klart att på 3000 förare som vi har i Taxi Kurir Stockholm kan det säkert finnas en eller två eller några stycken som är missnöjda, det är det ju alltid. Och du har intervjuat tio av 3000. Hade det varit som du beskriver hade jag inte haft 3000 anslutna förare. Magnus Klintbäck känner inte heller igen bilden av att klagomålen ökar – trots att klagomålen på färdtjänsten fördubblats i Stockholms län de senaste fem åren. Men föraren Metin, menar att han på grund av arbetsvillkoren inte kan ge resenärarena det han vill och att det påverkar hela hans person. – Jag känner mig jättedåligt, det är emot min karaktär. Jag tappar mig själv, jag blir helt annan människa även hemma. Man gör en sak mot sig själv. Reportrar Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber granskar krisen i socialtjänsten

    · 00:29:37 · Kaliber

    Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. – Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige. Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn. Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan: – Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så  jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg. Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel: --Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här. Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade… – Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva. – Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne? – Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren? – När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa. Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum – När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg – Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring. – Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig. – Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen. – Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten. "När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta." – Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var. – Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall. Hur kände du dig? --Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen? Vad hade hänt om ni inte hade kommit? – Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar. Men då hade hon väl inte klarat sig? – Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund,  men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall: – Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon. Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge. Anmälningar blir liggande i flera månader En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde: --Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson. Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan: – Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död.  Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall? När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion -  för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige. I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar. När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare. På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås. – Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås. Hur kunde det bli så? – Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen. Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen. – Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg. Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan? – Det kan jag inte svara på på rak arm. Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader? – Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur. Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts: – Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna, I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts. Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk. Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning: “Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer… Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.” Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor. Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig. Har ni hittat någon orsak till det? Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.” Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal. På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet?  För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal. I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare,  i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta. I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler. Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson: – Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson. På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon.  Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten: Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare? – Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner Och vad fick du klart för dig då? – Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till. Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge: – Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här? – Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare. Vad tycker du att du har fått för respons? – Inte så mycket. Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera. Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar. Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit  svårare och svårare att rekrytera. Svårt att hitta personal trots mer resurser Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal: – Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver. "Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.” När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt. – Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter. Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen? – Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart. Tänker du på henne ibland? – Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta. Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Safe targets"

    · 00:29:22 · Kaliber

    De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vad leder skolinspektionens granskningar till?

    · 00:29:10 · Kaliber

    Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden? – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund. – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven. Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år.  Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän,  det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion. I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande?  Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden. Men först en tillbakablick: – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik.  Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.   I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden. – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora. Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor. I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika. Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister. – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber. Att bara granska papper ger en missvisande bild Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare. --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.  Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken. – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen. – Ja. – Så det är därför det liksom är… I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare. – Var är kaffet? Där! Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn. – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck. – Varför har det blivit så? – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck. – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten? Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna. Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna. ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts” ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.” I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat. – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum. – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system? – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum. Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola. – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen  I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående. – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna. En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått. – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han: – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i  att inte bara bli granskade utifrån sina brister. Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund: – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras. – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund. Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag. – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung. De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet. – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen. – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är? – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra -  att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där. – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören. Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen. Skolinspektionen viktig  Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss. – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet? – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg. – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna? – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg. – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om.. – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre. På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag: – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns? – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara. – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan. Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut. --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund. --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven. Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien. – Här är mina betyg. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas. Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR Producent Karl Brodin, UR Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR andreas.lindahl@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · 00:31:52 · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Martin förlorade rätten att bestämma över sitt liv - tog 15 år att bli fri

    · 00:29:14 · Kaliber

    Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv. - Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn.  Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten. - Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning… En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen. Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd.  Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten. Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt. - Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då. Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap? För att ta reda på det har vi åkt till Ånge. - Nu är vi på loppis. - Oj, här är det grejer! - Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund. Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar. - Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för. Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt. Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall. - Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då. Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting. - Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då. Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin. - Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor. Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna. Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare.  Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för. Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt. Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution. Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år. Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra. Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell. - Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting. Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald.    När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg. - Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret. - Visste du då vad förvaltarskap innebar? - Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång. Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg.    Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som  Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst. Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte. Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap. - När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer. - Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg? - Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan. -  Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir? - Ja. Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall. - Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall. - Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap? - Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre. Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer. Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar. Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar. - Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden. När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad. Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville. - Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar. I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver. Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden. - Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst. För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse.  Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten.  Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.  - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering.        År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs. Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart. - De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag. Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare. - Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig. På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten.   Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap. - Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting. Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin. Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte. - Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt. Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då. Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri. - Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet. Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester. I psykologutlåtandet står det: ”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.” Och i läkarintyget står det:   ”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”.     Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia. - Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag. - Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara! - Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu. Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan. - Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva. Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret. Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap? Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende? Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet? Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss. Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag. Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå. Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor. Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid. -  Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande. Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall. - Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han. Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13. Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken. Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män.   Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap. Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig. Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post. Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik. - Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst. Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi. - Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan. I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste. Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt Producenter: Anna Berg och Micha Arlt Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • De svåraste fallen – om rättsväsendets hantering av barnärenden

    · 00:29:30 · Kaliber

    Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer. Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång. De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare. Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten. Och vi börjar i Svea hovrätt – Då går vi in här i rättssalen… Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar. – …och det är så här det kan se ut. Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt. – När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det. Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp.  I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.   Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor. –  Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status  inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för. Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.  – Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara.  Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också. Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn: "En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas” ”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ” ”I hela rättssystemet är barn diskriminerade” – Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv. Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning. – Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt. Gör man inte det idag då? – Jag är inte säker på det. Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så. – För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem.  Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet. När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna. – Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det. Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat. – Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta. Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör. – Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset. Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål  har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga. – Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel. Här var Ida ganska samlad? – Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner. I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet? – När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel. I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström. – Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det. Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen. – Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden. Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden. – Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt. Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal. När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn. – Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare. Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga. – Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning  Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen? – Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister. Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare. --Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden. Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss. ”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ” ”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning” Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget. – Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta  de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma. Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir. – På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm. Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är. – Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören. Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige. – Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis. Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten. Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss. Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren. – Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också. Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?  – Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar. Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?  – Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten. Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status? – Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta. Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden? – Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden. – Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis. Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden. – I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig  vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel.  Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka. Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson Producent: Karl Brodin Exekutiv producent: Sofia Boo kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Mobbad på jobbet

    · 00:29:23 · Kaliber

    För den som blir sjuk av mobbing på jobbet, väntar ofta en lång process om man vill söka ekonomisk ersättning. Veckans Kaliber handlar om höga beviskrav och bristande utredningar. Psykiskt lidande och år av kamp när ord står mot ord - Skolministeriet från UR och Kaliber handlar idag om höga beviskrav och brister i utredningar, när någon har blivit sjuk av mobbning på jobbet. – Här står en hel flyttkartong. Så, och här ser du, den är fylld upp till bredden. Och det här är ungefär en tioårsperiod bakåt. – Det är ju sorgligt att man ska behöva ha något sådant här. Det är ju hemskt, det är ju fruktansvärt... Läkarutlåtanden, dagboksanteckningar, rättegångsprotokoll och oräkneliga dokument från Försäkringskassan. Vi står i köket hemma hos Cajsa , som egentligen heter något annat, och tittar i en kartong full med papper. – Här ska du få se. I de läkarintyg som Cajsa plockar fram från åren som har gått, står diagnoser som utmattningssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Det här är sjukdomar som Cajsa menar att hon har drabbats av, efter att hon har utsatts för det som hon själv kallar för kränkande särbehandling och mobbning på jobbet. Har man blivit sjuk av mobbning på sin arbetsplats, har man rätt att söka arbetsskadeersättning eller så kallad livränta. Men ord står ofta mot ord, och beviskraven är höga - för höga menar röster vi möter i det här programmet. Skolministeriet från UR och Kaliber har granskat Försäkringskassans beslut om livränta i mobbingsärenden, och vi kan se brister i flera utredningar. Men vi tar det från början. – Jag tror att jag var för rak, det kan hända att det handlade om det. Då för 10 år sedan, var Cajsa en kvinna mitt i karriären som jobbade som upphandlingsansvarig inom Landstinget. Men efter en tid av högarbetsbelastning gick hon i väggen och det är när hon ska komma tillbaka, som hon menar att utfrysningen från chefen börjar. Vi vet inte vem som har gjort rätt och fel på Cajsas jobb, men det här är hennes version av vad som hände. – Då tänker man att, det där att man inte får gå äta lunch med någon, eller med de andra, och man får inte dricka kaffe och det tisslas och tassas. Det är ju inte bara det som är mobbning och kränkande särbehandling, Det är mycket mer subtila saker än så. Cajsa beskriver hur hon plötsligt börjar uteslutas från viktiga möten och hur chefen tar åt sig äran för jobb som hon har gjort, hur Cajsa undanhålls information och blir fråntagen flera kundkontakter – utan att få någon förklaring varför. – Det är klart att det blev ju inte roligt det här. Att dom… alltså vad var de ute efter med mig? Jag förstod att han sakta försökte ta över det här. Eller kränka ut mig. Det är klart jag började ju må dåligt av det här, och jag var ju väldigt rädd också. Ett och ett halvt år senare kallas hon till ett möte. Hon får veta att hennes tjänst ska upphöra och att det handlar om besparingsåtgärder. Och det Cajsa har befarat besannas – att chefen nu kommer att ta över hennes roll och hon själv får andra uppgifter. I Försäkringskassan utredning, uppger arbetsgivaren att syftet var att effektivisera verksamheten. Men Cajsa känner sig överkörd. – Det var hemskt. Och jag kände det som att ja, nu har jag inget jobb mer. Det här var mitt arbetsliv. Fanns det nåt som du gjorde fel? – Jag ska absolut inte säga att jag var felfri på något sätt, så är det ju inte. Vi hade ju samarbetsproblem, han som var chef närmast över mig. Men det var ju därför att organisationen var fel, den var felriggad. Och det var ju hans ansvar. Men det ville han ju absolut inte, det påtalade jag för honom gång på gång att det är för lite personal. Cajsa förmår inte jobba kvar under den chefen som hon anser har kränkt henne, och vill flyttas till en annan avdelning. Men av dokumentationen vi tar del av, framgår att chefen i alls håller med om att Cajsa har kränkts, och ger henne inga alternativ. – Jag såg ju en krok i taket, jag sa det till läkaren. Jag hade ju en källare och så. Det var så hemskt en period, det var nog lite illa ett tag. Men det hände ju ingenting. Men tanken fanns där, det vet jag en period. Jag såg liksom ingen framtid då. Cajsa är inte ensam om att ha känt sig mobbad på sin arbetsplats. Mellan fem och nio procent  av alla anställda, uppger att de har utsatts för någon form av mobbning eller trakasserier, enligt Arbetsmiljöverkets årliga undersökningar. – Det här skulle jag vilja beteckna som kanske det mest allvarliga arbetsmiljöproblemet  vi har idag i alla kategorier i Sverige idag. Om man ser till vilken ohälsa det producerar och den dödlighet som också finns kopplat till den här ohälsan. Stefan Blomberg är psykolog på Arbets- och miljömedicin vid Linköpings Universitets sjukhus, där man utreder arbetsskador. De senaste åren har kan han se en ökning av patienter med erfarenhet av mobbning. – Jag brukar skrämma folk och säga att vem som helst kan bli utsatt. Och jag menar verkligen det, vem som helst kan bli utsatt. Om man hamnar på fel plats vid fel tillfälle och har lite otur, så kan den mest stabila, välfungerande och starka person bli utsatt för sånt här. Den vanligaste utsatte jag möter är en duktig, drivande person med lite moral eller rättspatos. En person som vågar säga ifrån, en whistleblower kanske, eller någon som vågar säga att men så här kan vi väl inte göra i verksamheten, som står för något. Och som i det kanske uppfattas som ett hot av någon eller några i verksamheten, chefer kanske eller andra informella ledare. Hur vet man vad som är mobbning och en vanlig konflikt? – Det är ju svårt, men en konflikt då handlar det i regel om parter som är ganska jämbördiga i styrka eller status, och det skiljer ut mobbning från konflikter. Att mobbning då handlar om en starkare part mot en svagare part. En konflikt kan blossa upp och bli jättekraftig här och nu. Medans mobbning är något som är systematiskt och pågår över tid. Varje år gör ungefär 700 personer en arbetskadeanmälan som handlar om mobbning, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Den största gruppen, 40 procent av de som anmäler, arbetar inom omsorg och sociala tjänster. Anmälningarna handlar om allt från förtal och hot, till att känna sig utstött och marginaliserad. Precis så som Cajsa gjorde. Tillslut är situationen på Cajsas arbetsplats så låst och Cajsa mår så dåligt att facket gör en anmälan till Arbetsmiljöverket – som hotar Landstinget med ett vite om 250 000 kronor om inte Cajsas situation utreds. Utredningen kommer fram till, att Cajsa är i så dåligt skick att det inte är möjligt för henne att jobba kvar under samma chef, men arbetsgivaren ger inga alternativa lösningar.  Och efter trettio års anställning blir Cajsa utköpt för två årslöner. – Och vad har jag gjort, jo jag har gjort det att jag kunde inte underkasta mig de som har kränkt mig så otroligt mycket. Att bli underställd dom och fortsätta arbeta där. Det kunde jag inte. Jag klarar inte det, och det var ju det som dom också sa då att vi tror inte på utredningen här utan vi har en annan uppfattning. Och jag sa igen att jag klarar inte det. Och jag var nog ganska gråtmild och ledsen när jag sa det och vädjande. Jag klarar det inte. Ja då säger vi upp dig av personliga skäl. Jag känner att det är jobbigt att tänka på. För det blev aldrig något jobb mer för mig. Cajsa säljer sitt hus och flyttar långt bort. I läkarintygen tillkommer diagnosen posttraumatiska stressyndrom och 2008 blir hon förtidspensionerad. Under åren har hon förlorat mycket pengar. Och det är nu Cajsa ansöker om arbetskadeersättning, så kallad livränta. Och det än nu nästa kamp börjar. För tillskilland mot om du till exempel är en kassörska som får ont i en axel, är det väldigt svårt att bevisa att det är mobbningen på jobbet som har gjort att du mår psykiskt dåligt. Det säger Monica Svanholm som är verksamhetschef för arbetsskador på Försäkringskassan. – Vi ifrågasätter inte att man upplever sig kränkt, det vi behöver är att få det styrkt. När försäkringskassan utreder en arbetsskada gör dom en så kallad exponeringsutredning för att ta reda på hur sjukdomen har uppkommit. Och i mobbningsärenden är det extra komplicerat, säger Monica Svanholm . – Ställer man frågan till en chef, har du uppträtt kränkande mot en medarbetare så svarar dom ju nej och då måste man titta på hur kan det här ha yttrat sig, vilka situationer har det här hänt och är det någon medveten handling ifrån någon annan person som har uppträtt klandervärt som man brukar uttrycka det. Gör ni alltid en exponeringsutredning? – Ja det gör vi alltid. Sen gör vi den på olika sätt den kan vara större eller mindre. Den kan bestå av att man har skickat in papper själv. Att försäkringskassan har kompletterat. Vi avgör vad som är tillräckligt för ärendet. Enligt Försäkringskassan statistik, har antalet godkända arbetskador minskat med 80 procent de senaste fem åren. Och när det gäller psykiska arbetsskador som uppstått av mobbning – eller kränkande särbehandling som det heter i lagtext – är det väldigt svårt att få rätt. Det säger Sara Stendahl som är docent i offentlig rätt vid Handelshögskolan i Göteborg. – Om man har blivit sjuk på grund av kränkande särbehandling så har man rätt till livränta. I detta finns inget som är otydligt. Men bevissvårigheterna eller hur man förstår det som ska bevisas, har gjort att det är väldigt svårt att utkräva den här rättigheten då, det skydd som försäkringen ska ge. Vi ska komma tillbaka till Sara Stendahl och hennes forskning. Men först ska vi titta lite närmare på vad det är för beslut vi pratar om. Skolministeriet från UR och Kaliber har fått tillgång till ny statistik från Försäkringskassan. Mellan Februari och Oktober i år har 44 personer ansökt om livränta och angett kränkande särbehandling eller mobbning som orsak. Och vi begär ut dem. De sökande är ungefär lika många kvinnor som män, och många har allvarliga diagoser, som posttraumatiska stressyndrom eller utmattningssyndrom. Psykolog Stefan Blomberg vid Linköpings Universitets sjukhus. – Men den allra vanligaste diagnosen är Posttraumatisk stress. Och det är en oerhört allvarlig diagnos som vi i regel ser efter tortyr, krig våldtäkt, överfall svåra olyckshändelser. Situationer där man på något sätt har varit rädd att förlora sitt liv eller bli allvarligt svårt skadad. Den typen av symptom som dessa mäniskor har ser vi också bland dem som har varit utsatt för långvarig och svår mobbning. Mardrömmar , lätt aktiverad ångest, väldigt mycket flashbacks, minnesbilder som dyker upp, lättaktiverad stress och rädsla. En väldig skörhet. En röd tråd genom ansökningarna är beskrivningar av en dålig psykosocial arbetsmiljö, här finns exempel på hot och förtal, rädsla och oro, stress och hög arbetsbelastning. Så här kan det låta: Kvinna född 1969, chef på äldreboende: ”Jag kommer aldrig kunna vara den person jag var innan det här hände. Allt mitt själförtroende har knäckts och alla förolämpningar och kränkningar har gjort att jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon i mitt liv. ” Man född 1956, driftstekniker: ”Jag blev utfryst från gruppen från start. Första dagen i lunchrummet gjorde man klart för mig att det inte fanns plats för en till vid matbordet där alla andra satt. ” Kvinna född 1953, förskolärare: ”Det var när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, som min chef inte vill ta emot mig. Hon anklagade mig för att samarbetsproblem och att mina kollegor inte vill ha mig tillbaka. Det gick så långt att jag inte vågade gå till jobbet. ” Det sista citatet, ska visa sig tillhöra Christina. Vi har stämt möte, på halva vägen var, och vi sitter i en bil på en parkeringsplats utanför Jönköping. – Du är kränkt på din arbetsplats och från början så tror man ju då att Försäkringskassan spelar i samma lag som en själv. Och då blir man ju chockad här försäkringskassan sen i sin tur börjar med nya kränkningar som är värre än de man var med om tidigare. Det är fruktansvärt. Christina, som egentligen heter något annat, hade jobbat i tjugo år på samma förskola, när en ny skolledare tillsattes. Kort därefter blev hon sjukskriven. Och det var när hon skulle komma tillbaka som mobbningen började, enligt henne. – Och på ett möte tillsammans med min rektor och den här personalkonsulenten så vill hon inte ta emot mig, och vi sitter i cirka tre timmar och pratar tror jag och då kommer hennes anklagelser att jag har samarbetssvårigheter och att mina arbetskamrater inte vill att jag ska komma tillbaka och jag skulle ha en konflikt med någon specifik lärare. Det här blir starskottet på en flera år lång och infekterad konflikt. I sin arbetskadeanmälan från 2004 berättar Christina bland annat om utfrysning, undanhållande av information och förtal. Men arbetsgivaren håller inte med om att Christina har kränkts. När Försäkringskassan utreder ärendet, utgår man från de inlagor som Christina själv skickar in, men undersöker aldrig djupare vad som hände på arbetsplatsen. I avslaget konstateras att det Christina har upplevt inte kan kallas för mobbning. Och i nära tio år nu har Christina kämpat för att Försäkringskassan ska göra en sådan utredning.  – Som människa har det ju kostat mig hela mitt psyke och jag märker alltså jag lider av sån Posttraumatisk stress. Jag klarar inte minsta lilla motgång som kan göra att jag blir hypernervös och stressad. Det går som en autostradare på noll komma tio sekunder i kroppen att… Huvudet fungerar, minnet fungerar inte, ja kroppen fungerar knappt inte heller, allt hänger på något vis ihop. Kraven för att överhuvudtaget få söka livränta är hårda. Av de 44 ärenden vi granskar, gallras över hälften av dem bort direkt, eftersom de inte kan styrka att deras arbetsförmåga kommer att vara nedsatt över ett år framåt i tiden. Av dom ärenden som återstår har fjorton fått nej till livränta och fem har fått ja. De som fått nej har två saker gemensamt– att en chef eller arbetsgivare utpekats som mobbare. Och att ord står mot ord. I avslagen menar Försäkringskassan att det inte går att bevisa att är mobbningen som har gjort personen sjuk. Och i hälften av fallen anser man inte att det den försäkrade beskriver handlar mobbning, utan om vantrivsel eller en vanlig konflikt. Så var det också när Cajsa fick avslag. – De menar ju att det här var upplevelsebetingat att jag hade mått så dåligt. Det hade ingenting med sakförhållandena att göra. Och det var ju helt absurt. I den här undersökningen kan inte ta ställning till om Försökringskassan fattar rätt eller fel beslut. Men vi frågar oss om man har gjort tillräckligt för att ta reda på hur det ligger till, när ord står mot ord. I Försäkringskassans vägledningar, läser vi, att om det uppstår meningsmotsättningar, så ska parterna höras på nytt. I fyra av de fall vi granskar, kan vi inte hitta dokumentation som visar att det har gjorts. Och precis så var det i Cajsa fall. – Det är ju skandal att de gör så, så kan dom då stå och säga att alla får göra en exponeringsutredning. För tillslut så, måste man ju sätta stopp någonstans, det kan ju inte bli en brevväxling mellan parterna, men alltså man måste ju få komma sin version av det. Och den måste värderas lika mycket som arbetsgivarens svar. Utredingen av Cajsas ärende baseras på de skiftliga inlagor som hon själv har samlat ihop. Men Cajsa får aldrig svara på några frågor. Hennes arbetsgivare däremot, får tio skriftliga frågor av Försäkringskassan, om det som hände på arbetsplatsen. Men det är inte chefen som svarar, utan en av hans kollegor. Av svaret vi tar del framgår tydligt att arbetsgivaren inte anser att Cajsa inte har utsatts för kränkande särbehandling. Men när Cajsa tar del av materialet upptäcker hon flera sakfel. Men till det tar inte Försäkringskassan någon hänsyn i sitt beslut. Vi ringer upp Monica Svanholm på Försäkringskassan för att fråga hur det kommer sig att man inte följer sina egna riktlinjer, att om det uppstår meningsmotsättningar så ska man höra parterna på nytt.       --   Alltså man kan ju göra en bedömning att man inte tror att nån ska tillföra någonting mer. Men när du säger så här så känner jag att jag skulle vilja titta lite djupare på det här, för så vitt jag känner till så följer man det, när du säger så här skulle jag vilja kika lite djupare på det. Som det ser ut här så ligger det nära tillhands att tänka att arbetsgivarens röst väger tyngre än den försäkrades? – Nej absolut inte, Försäkringskassan är en part som ska vara helt opartisk i det här sammanhanget, så det är absolut ingen som har företräde. Vi ska tillbaka till Sara Stendahl vid Handelshögskolan i Göteborg. Hon har granskat samtliga mobbningsärenden som överklagats i Kammarrätten mellan åren 2005 och 2012. Och vår bild av att Försäkringskassans utredningar kan ha brister stämmer väl överens med det hon har sett. – Jag tycker ändå att man alltför mekaniskt avfärdat en del av problematiken genom att säga att här krävs väldigt höga bevis. Och liksom landa i en bevisfråga där man påstår att det finns väldigt höga beviskrav. Och därmed kan man föra bort dom innan det var rimligt att göra det då. Av de 48 ärenden som Sara Stendahl har granskat, har bara nio fått rätt. Att inte fler får rätt handlar om hur lagen är konstruerad, förklarar hon. I många av de fall som hon har granskat stupar den försäkrade på att Försäkringskassan inte anser att det som har hänt handlar om mobbning, utan bara är en vanlig konflikt. Nåt som hon tycker Försäkringskassan gör på ett schablonmässigt sätt. Och Sara Stendahl tycker att systemet borde ändras. – Det jag är ute efter är att man mer ska titta på den här frågan som en arbetsmiljöfråga än som en så att säga straffprocess närmaste där man ska peka ut den skyldiga mobbaren för då blir bevisläget mycket svårare och möjligtvis handlar det inte om det utan detta är en arbetsmiljöfråga och att det är den typen av fakta man ska leta efter och där har ju Försäkringskassan en stor utredningsskyldighet. Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin vid Linköpingsuniversitetssjukhus, håller med om att mer fokus borde riktas mot arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. – För det är så otroligt vanligt att man som arbetsgivare gör det enkelt för sig och säger att det här handlar om en udda och speciell individ som är omöjlig att ha att göra med. Och därmed har man ju också sagt att arbetsgivaren själv inte behöver göra något åt situationen och har inget ansvar och har inte gjort något fel. Och det är ju jättebekvämt för blir man då av med Kalle eller Lisa som är utsatt så har man ju löst problemet. Men det är i alla lägen, i hundra procent av alla fall, så är det ett helt felaktigt perspektiv för det finns alltid något i organisationen som antingen har orsakat eller försvårat processen. Kan det inte vara så att det handlar om personer som är udda och konstiga och knepiga att ha att göra med? – Det är klart att det kan. Jag tror att alla som har jobbat med dom här frågorna har stött på individer som ibland kan vara ganska speciella. Men det är ju en försvinnande liten minoritet. Men sedan ser vi ju också att ju längre mobbnigen pågår desto mer udda och speciella blir dom som är utsatta. Så även om en person är udda och speciell så behöver ju personen inte va sån från början utan det kan mycket väl va ett resultat av att ha varit utsatt under flera årstid. Av vår undersökning återstår nu bara fem ärenden, och de är dom som har fått rätt till livränta. Men när vi granskar de här besluten närmare, visar sig att bara två av dem har fått rätt till ersättning direkt. De andra tre har först tvingats att överklaga sina beslut i domstol. Kommer ni ihåg Christina som vi träffade i bil på en parkeringsplats. I nära tio år har Christina kämpat för att få en grundlig utredning och överklagat i alla instanser. Men februari i år kom vändpunkten, när förvaltningsrätten kräver att försäkringskassan ska göra en grundlig utredning. Och när den väl är gjord får Christina rätt till livränta. Nu anser Försäkringskassan att det Christina har varit med om handlade om mobbning. Vi ringer upp Monica Svanholm på F-kassan igen och frågar vad hon tänker om att det tog tio år för Christina att få en utredning. – Jag reagerar så att det här är väldigt ovanligt och jag kan konstatera att det här har inte varit någon självklar brist som man har pekat på eftersom det här är prövat tidigare. Eftersom Christinas ärende har prövats i flera rättsliga instanser, menar Monica Svanholm att ärendet har behandlats på ett rättsäkert sätt. – I den rättsäkerhet vi har som följer av att man kan överklaga , om Försäkringskassan anser att man har gjort allt, att man har ett tillräckligt beslut. Då kan man alltid överklaga. – Det är som ett mantra, du kan alltid överklaga, du kan alltid överklaga. Hela min tid mellan femtio och sextio år har gått åt till att överklaga era beslut. För Christina har processen mot Försäkringskassan fått stora ekonomiska konsekvenser. Hon har lagt ner hundratusentals kronor på advokatarvoden och egna läkarutredningar. – Det här har varit så förnedrande jag kan fortfarande inte fatta att jag går så här utan arbete. Jag har fem år kvar till 65 till pension och jag tänker fortfarande att jag kanske hinner läka ihop och skaffa mig ett jobb innan jag går i pension. Det är vad jag hoppas och vill. Tillbaka hemma i köket hos Cajsa, och kartongen som står på matbordet. – Så, tror vi får fylla på lite mer, svag kaffe kan man ju inte dricka. Cajsa överklagade sitt ärenden i Förvaltningsrätten. Och domslutet slår fast, att Cajsa har blivit utsatt för kränkande särbehandling, och ger henne rätt till livränta. Men Försäkringskassan överklagar i Kammarrätten – som säger nej. Man anser inte att det går att bevisa att hennes sjukdom posttraumatisk stressyndrom har uppkommit av händelserna på jobbet. Men Cajsa har inte gett upp. Nu väntar hon på prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. – Man lever ändå på något slags hopp om att få rätt. Kanske är det det där ursprungliga när jag satt framför den där läkaren som försökte få mig att inse att du får aldrig någon upprättelse Och man kanske inte får det. Man får det inte av de som utsatt än personligen för det och man får inte det i det rättsystem eller försäkringssystem som finns i Sverige. Man kanske inte får det. Reporter: Hanna Larsson

    starstarstarstarstar
  • Kalken som delar Gotland

    · 00:29:30 · Kaliber

    Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. - Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna. Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar. – Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. – God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. – Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ? Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. – Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då? Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden.  Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.  Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar. För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning.  För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn. – Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester. Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det. – Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här. Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor. I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen. – Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också. Har ni stött på bekymmer på grund av det här? – Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med. Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter. – En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den. Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen. "Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin." SR P4 Gotland 18/6-2013 Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten. För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland. Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid. – Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk. Hur länge räcker det ni har nu? – Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt. Vad händer om ni inte får bryta i Bunge? – Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland. Hur många riskerar sitt jobb? – Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring. Vad handlar det om i pengar? – 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst. Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna. På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall. Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge. – För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga. Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker. – I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi. Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr. – Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen. Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen. Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland. – Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka. I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började.  Vid myren hörs bara vinden. – Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar. Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera. Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben. – Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga. Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten. – Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot? Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig. Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden. – Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång. Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör. Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden. – Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet. – Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag. En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson. – Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd. Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben? – Nej, absolut inte. Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så? – Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här. Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön? – Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa. Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”. Jag frågar Isabel Enström. Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben? – Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift. Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars. Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut. Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite. – Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan. Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort. En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område. En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström. – Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet? Men majoriteten i  Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning. Jag frågar Linus Gränsmark varför. – Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så. De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk. Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom. – Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så. Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag. Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag. – Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson. Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben? – Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark. Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning. – De spränger snart... Hur nära är vi? – 300 meter kanske… Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde? – Ja jag tror det är en gräns. Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort. En vecka därefter står det på förstasidorna.  ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes. Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta. – Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning. Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa. Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet. – Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen. – Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar. En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram. Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd. – Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade. Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott. – Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler. Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom. – Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Reporter Daniel Värjö daniel.varjo@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · 00:29:24 · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Olyckorna ökar inom färdtjänsten

    · 00:29:35 · Kaliber

    Olyckorna ökar i samband med färdtjänstresor. I Kaliber idag om Lennart som fick amputera benet efter sin olycka och de funktionshindrade barnen som får åka till skolan i trasiga bilar. Det är tidig morgon på Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Taxibilar anländer med förskolebarn och skolbarn till parkeringen där skolans taxivakter och personal tar emot. Många av barnen här har speciella behov. De är döva, hörselskadade, har talsvårigheter, diagnoser eller andra behov. 120 av de 200 eleverna har skolskjuts eller färdtjänst för att komma till skolan. Vi har åkt hit för att skolans namn ofta dyker upp bland klagomålen på färdtjänst i Göteborgs stad. Det handlar om förskolebarn som släppts av på parkeringen istället för till en vuxen, men också om olyckor och allvarliga incidenter. Varje år skadar sig hundratals personer i samband med en färdtjänstresa och andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och transport för barn med funktionshinder. Kaliber har granskat skaderapporteringen i Sveriges storstadsregioner. Trots att färdtjänstcheferna där säger sig jobba aktivt för att minska olyckorna inte minst genom nya tekniska lösningar, kan vi idag avslöja att både olyckorna och personskadorna ökar. I Kaliber idag söker vi svaret på varför olyckorna ökar och om det kan ha ett samband med den prispress som hela taxibranschen är utsatt för. Jag sitter i en rullstolstaxi tillsammans med Lennart Wilde. Föraren kopplar loss banden som håller fast rullstolen under färden. Det var här utanför radhuset i Sollentuna i Stockholm som olyckan hände. Olyckan som kostade Lennart hans ena ben. – Som tur är har jag ju ingen känsel i benen för att annars mer eller mindre bryta och krossa två ben det måste ju kännas en hel del. Det blödde kraftigt för det ena brottet, de benen var av. Lennart är förlamad efter en ridolycka för mer än 40 år sedan och sitter i elrullstol. Vi har gått in i radhuset och Lennarts dotter Mia kokar te. Den 11 mars 2013 skulle Lennart Wilde åka hem till radhuset i Sollentuna efter ett par dagars vistelse på Danderyds sjukhus. – Han öppnar luckan där bak, fäller ut en liten ramp och jag har för mig att han sa "backa försiktigt". Och det går inte att göra något annat med de här rullstolarna de rör sig väldigt långsamt bakåt, däremot så är ju motorn väldigt stark. När den börjar på att åka bakåt och banden, låsningen fortfarande sitter fast, så blir det en spänning som gör att stolen tippar framåt. Det var som en blixt, jag åkte framåt. Jag åkte framåt mot väggen så jag nästan hade kunnat bryta nacken. Lennart har suttit i utrymmet längst bak i den minibussliknande bil, en Wolksvagen Caddy, som taxibolaget använder. Rullstolen är fäst med flera utdragbara remmar längst fram, som fungerar lite som ett säkerhetsbälte. Men när Lennart ska backa tar det stopp. Lennart faller framåt och den mer än 100 kilo tunga rullstolen krossar hans ben. Chauffören får med hjälp av en förbipasserande granne upp Lennart i rullstolen igen, men båda Lennarts ben är krossade. – Men trots att jag inte hade ont så blev jag väldigt omtumlad och just när han skulle försöka lyfta mig upp i stolen, jag trodde att han skulle krossa mig. Jag vet inte om han sa något om att ringa efter ambulans.  Jag har inget minne utav det. Enligt chaufförens egen redogörelse för händelseförloppet har olyckan skett för att Lennart kört snabbt och ryckigt och haft bråttom att backa ut. Han skriver även att han frågade Lennart om han skulle ringa en ambulans men att Lennart säger nej till det så han kör in Lennart i hans hus och lämnar honom där. När Lennarts dotter Mia kommer hem efter en stund hittar hon sin pappa blödande i rullstolen. – Då när jag kommer hem så ser jag att väskorna är slängda utanför ytterdörren och sedan så öppnar jag och då hittar jag min far som sitter i sin rullstol utan kudde och med benen liksom släpande efter sig och han är hysterisk. Då ser jag att det blöder. Byxorna är fulla med blod så jag ringer direkt 112 och pratar med dem där och säger att detta verkar allvarligt. Medan ambulanspersonalen lägger Lennart på en bår och tar in honom i ambulansen så ringer föraren. – Då säger jag att vi är på väg med ambulans och det här ser allvarligt ut och vi får hoppas på det bästa. Jag försöker lugna både pappa och mig själv och det blir även färdtjänstkillen också som jag lugnar på något sätt. Och sen så åker vi iväg. Enligt taxichaufförens skriftliga redogörelse för händelseförloppet har Mia sagt till honom att han inte ska ta på sig skulden för det som har hänt, att det är en olycka. Det blir sedan rubriken för denna händelse i färdtjänstens händelsedatabas. ”Dottern anser att det var en olyckshändelse och inte förarens fel”. – Vad som hade hänt innan jag kom det vet ju inte jag, jag är inte en sådan som vill anklaga någon. Jag vill bara ha en utredning om vad som har hänt. En ärlig utredning där man inte bara försöker skydda sitt eget skinn. Varför tror du att det här hände med din pappa? – Jag tror att det beror delvis på stress. Jag tror att färdtjänsten är väldigt stressade när de ska av och på med folk. För att de har ofta en annan kund som sitter och väntar. Jag tror också att det var därför han fattade ett dåligt beslut, att inte ringa till ambulans när pappa behövde det. Jag är helt övertygad om att han inte är någon elak eller dålig människa, han verkar vara en hygglig kille och de flesta jag haft kontakt med som kör färdtjänst är hyggliga killar och tjejer så det är inte det, men jag tror de är rätt så pressade ibland. Just när det gäller tid. I Kaliber förra veckan kunde vi berätta att klagomålen på färdtjänsten och andra samhällsbetalda taxiresor ökar i storstadsregionerna. Flera av problemen kunde härledas till en stor personalomsättning bland förarna, i ett system där framförallt priset styr vem som vinner upphandlingen hamnar både förare och färdtjänstresenärer i kläm. Vi ville se om även olyckorna, de fall där folk faktiskt skadar sig fysiskt ökar. Genom att begära ut kommunernas och trafikbolagens skaderapportering och granska den kan Kaliber idag avslöja att olyckorna och personskadorna ökar i Stockholms län, i Skåne och i Göteborgs stad. Från 91 olyckor för fem år sedan till 140 olyckor förra året. Minst 123 av olyckorna förra året ledde till personskador. Västtrafik sköter färdtjänstresor för 41 kommuner i Västra Götaland. De har tidigare inte sammanställt de här uppgifterna, men förra året inträffade 22 trafikhändelser där någon blev skadad. Totalt rör det sig om minst 145 fall av personskador i storstadsregionerna förra året. Antalet trafikolyckor har ökat, men de flesta olyckor sker när fordonet står still. Så här kan det till exempel stå i rapporterna. ”När hon skulle kliva in i bilen i baksätet så fick hon inte med sig sin högra fot in i bilen utan föraren stänger dörren och foten kommer i kläm. Resenären hör ett krasch när han försöker stänga dörren. Då ser föraren att hennes fot sitter i kläm. Det är en komplicerad fraktur på foten och att det kommer att ta minst nio veckor för rehabilitering.” ”När resenären kommer ner och försöker sätta sig i bilen så ramlar resenären utanför bilen med halva kroppen i bilen. Hemtjänsten ringer ambulans. Föraren ber resenären att sätta sig på rullatorn så att han kan åka iväg och hämta andra resenärer. Resenären åker ambulans till Danderyds sjukhus.” ”Resenären och hennes assistenter märkte att föraren var stressad och han frågade hela tiden hur lång tid resan skulle ta. När föraren skulle spänna fast resenären i bussen glömde han fälla ner skydden på rullstolens baksida och han spände inte fast ordentligt. Bara efter några meters körning tippar rullstolen bakåt och resenären slår i sitt huvud och sin arm.” ”Föraren låste inte rullatorn så när resenären skulle gå så ramlade resenären och slog i ansiktet. Resenären Blödde kraftigt i ansiktet.” ”När föraren skulle köra in resenären i rullstolen i bilen tippade han inte bak rullstolen för att underlätta, utan körde bara rakt fram. Detta resulterade i att rullstolen hårt träffade bilen och resenären ramlade ur rullstolen. Fallet var så hårt att hon bröt benet. Hon fick åka in med ambulans till sjukhuset.” Det här är bara några exempel på olyckor som inträffade 2013. Anders Wretstrand lektor vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet är en av de få personer som studerat förekomsten av personskador i samband med samhällsbetalda taxiresor i Sverige. Han är oroad över utvecklingen. – Det är bekymmersamt därför att anledningen till att vi gjorde den här forskningen var att den var efterfrågad av vår forskningsfinansiär och vi deltog också i olika sammanhang för att sprida resultaten för hur färdtjänsten ska kunna bli säkrare. Och en hel del har gjorts för fordon har i ökande omfattning blivit låggolvfordon vilket har minskat risken för vissa typer av olyckor, men om det nu är så att olyckorna inte tycks minska utan snarare öka så tyder det på någon typ av systemfel. Anders Wretstrand gjorde tillsammans med flera andra forskare en studie som beräknade samhällets kostnader i samband med skador vid samhällsbetalda taxiresor. Deras beräkningar visar att kostnaden för skadorna kan värderas till en kvarts miljard kronor för hela landet. – Det vi observerade var det att antalet olyckor är inte så många men relaterat till hur många resor som görs så förefaller det som att färdtjänsten är en olycksdrabbad transportform. Enligt Anders Wretstrand är färdtjänsten extra utsatt för olyckor eftersom resenärerna är skörare än andra resenärer och att själva systemet är så komplicerat upplagt. Ofta är flera företag inblandade i en och samma resa och information om resenärens behov når inte alltid föraren. – Och de skador som vi noterade då det var förhållandevis många allvarliga skador som dessutom uppstod när fordonet stod stilla, alltså inte under färd. Han berättar att redan för 10 år sedan när han gjorde sin studie var personalomsättningen stor och många förare visste inte hur de skulle spänna fast en rullstol. – Det kunde tillexempel vara så att jag följde med på ett antal resor och i vissa fall var det så att det kom en förare då som kanske inte har fått så mycket utbildning utan till och med att det var hans första pass. Då fick jag själv hjälpa till och instruera hur rullstolarna skulle sättas fast, trots att min roll egentligen bara var att observera och intervjua resenärerna. Tillbaka till Lennart Wilde och hans krossade ben. När Mia och Lennart kommer fram till sjukhuset så säger läkaren att Lennart har öppna frakturer på bägge benen och efter ett par dagar står det klart att Lennarts ena ben måste amputeras. – Då kunde jag inte tala om det här och en lång tid efter kunde jag inte tala om det här och jag blev väldigt deprimerad utav det här. Det var en mycket svår tid. För mig var det ju en mycket besvärlig händelse som gjorde att våren och sommaren inte blev…och eftersom man är så gammal som jag är man ju rädd om tiden. Man kanske inte har så många somrar kvar. Lennart är trött och ledsen efter att ha förlorat benet och spenderar våren och sommaren med det andra benet i gips. Han orkar inte anmäla händelsen till färdtjänsten direkt och när han väl gör det visar det sig att taxibolaget och färdstjänsten i Stockholm redan har bestämt sig för vad som hänt utan att någon gång ta kontakt med Lennart och kontrollera de uppgifter som föraren lämnade. I köket i Sollentuna läser vi igenom vad som står i förarens rapport. Det man märkte innan inlastningen var att kunden körde mycket snabbt och ryckigt i sin elrullstol som var smal och ganska hög. Gjorde du det? Körde du snabbt och ryckigt? Kan du visa hur snabbt kan du köra? – Ja. Du kör rullstolen med den där lilla spaken. – Det går inte att komma fortare. Det är svårt att köra den särskilt fort faktiskt. Men Lennart Wilde var i sitt yrkesverksamma liv ombudsman på organisationen DHR och tänker att det som har hänt honom inte får hända andra, så han tar själv kontakt med färdtjänsten och kräver en oberoende utredning. Färdtjänsten, rullstolsresor och sjukresor i Stockholm sköts av Trafikförvaltningen på Stockholms läns landsting. De är de som upphandlar och beställer resorna från taxibolagen. Vi är på väg till deras huvudkontor för att träffa den ansvarige chefen Kenneth Svärd och prata om det som hände Lennart. – Den här frågan som du skickade en fråga om, en benhändelse, den är ju  fruktansvärd tragisk i sig men problemet med den händelsen är ju i stort sett att det är inte fordonet som det har varit fel på utan det är själva rullstolen. Och där har vi en svårighet, vi påverkar inte hjälpmedlet. Hur kan du säga att det är rullstolen det är fel på? – Hur kan en rullstol välta inne ett fordon så att säga när det står stilla på vägen? Det är liksom inte görligt om inte rullstolen är så stark vilken den är att den drar omkull sig själv. En elrullstol är ju byggd för att vara otroligt stark och köra till exempel ute i trafiken, upp för trottoarkanter och upp för små höjder. Så den är oerhört stark och har ett kraftigt vridmoment, om då brukaren är lite vårdslös eller kör för snabbt då kan ju tyvärr sådant här hända. Det här är första gången vi har råkat ut för det och det är tragiskt, i synnerlighet för den brukaren, men vi har väldigt svårt att påverka, är rullstolen lämplig i fordonet. Menar du att ansvaret för det som hände ligger på Lennart? – Man kan inte få en rullstol att välta i ett fordon om man inte kör rullstolen eller gasar för mycket. Hur har ni kommit fram till den här slutsatsen? – Det är ju med beprövad erfarenhet som det så vackert heter. Har ni träffat Lennart och testat hans rullstol? – Nej vi har inte träffat någon brukare och diskuterat frågan av det skälet att vi kan ju inte påverka själva hjälpmedlet. Det ligger på annan part. Vi kan inte träffa alla 12 000 brukare av elrullstolar och godkänna deras stolar. Det är inte vår roll. Men ska ni inte ha fordon som de hjälpmedel som brukarna använder fungerar i? – Vi har ju fordon där alla hjälpmedel kan resa med, men sen om hjälpmedlet är lämpligt att resa på i bilen, det är någonting vi inte äger bedömningen utav, utan det måste den förskrivaren av hjälpmedlet göra om det är att lämpligt att resa på eller sittande i så att säga. Jag har träffat Lennart och testat hans rullstol och den har ju bara ett sätt att åka bakåt och det är långsamt. – Ja, men om man kör när rullstolen sitter fast då är den stark nog att vrida omkull sig själv. Men Lennart menar ju att han har fått instruktionen att backa? Och det är väl inget som föraren säger emot eller? – Nja, man ska ju backa sakta ut ur bilen så att föraren lossar de främre fasthållningsanordningarna. Kör man för fort i det läget och inte ger dem möjlighet att lossna, då kan sådant här hända. Men hur kan man köra för fort när det bara finns ett sätt och det är långsamt? – Jag känner inte till rullstolar som bara har ett läge så att säga. Det låter märkligt. I så fall är det ett tecken på att den här rullstolen inte är lämplig i fordonet för den här typen av fasthållning finns över hela världen. Fordonet har det inte varit något fel på. Kenneth Svärd hänvisar till att färdtjänsten i Stockholms län har varit med och tagit fram bilmodellen och att utrustningen är testad av tre oberoende testinstitut och därför vet han att fordonet inte har några felaktigheter. Om rullstolen satt fast så borde Lennart ha märkt det. Det är alltså Lennart eller rullstolen som enligt Kenneth Svärd har orsakat olyckan. Ord står mot ord, men färdtjänsten i Stockholm har aldrig tagit kontakt med Lennart för att höra hans version. Kaliber har också varit i kontakt med det aktuella taxibolaget och inte heller de har sett någon anledning att ifrågasätta förarens redogörelse av händelseförloppet. Men klart är att Lennarts ben krossades när han skulle ur bilen och att han lämnades blödande i sitt hus. Men däremot medger Kenneth Svärd att kontakten med Lennart kunde ha skötts på ett bättre sätt. Och att olyckorna i Stockholms län har ökat från 46 till 60 på fem år beklagar han men påpekar att det är få i förhållande till hur många resor som görs. I materialet från Sveriges storstadsregioner hittar vi 145 fall av personskador under förra året. Det kan röra sig om lättare skador som klämda fingrar och sårskador på händer och ben, men bland skadorna hittar vi också flera allvarliga fall av benbrott och skallskador som ger bestående men och leder till långa sjukhusvistelser. Tillbaka i köket hos Lennart. Han får lyssna på de svar vi har fått från färdtjänsten i Stockholm och det aktuella taxibolaget. – Det känns ju inte bra när de mer eller mindre talar om att jag själv har förorsakat en olycka som gjorde att jag blev av med ena benet och sedan att de inte vill göra en utredning så att man i framtiden kan undvika sådana här olyckor. Det tycker jag är, det är nästan brottsligt. Åter till Anders Wretstrand, en av forskarna bakom den enda vetenskapliga studie av olyckor inom färdtjänsten som gjorts i Sverige. Vi berättar för honom om Lennart och vilka åtgärder som färdtjänsten i Stockholm och taxibolaget har tagit. – Det är en förfärlig händelse det måste man ju säga. Samtidigt är den inte så förvånande för det är den typ av incidenter som vi också har stött på i våra studier. Anders Wretstrand tycker inte att färdtjänsten i Stockholm har gjort en bra utredning av Lennart fall. – Efter vad jag förstår tycks det vara brister i uppföljningen av detta. Man bör ju rimligtvis fråga resenären som blivit skadad och få resenärens version av detta för att sedan kunna utesluta vilka orsaker som kan ha varit möjliga. Man ska inte skuldbelägga föraren här, men det är viktigt att utreda orsaken till detta för att det inte ska upprepas igen. Men om det är på det här sättet som olyckorna utreds är det då konstigt att olyckorna ökar? – Det är ju ingen bra process att minska olyckorna, om man följer upp det på ett så ensidigt sätt. Vi åker tillbaka till Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Idag har det snöat. Barnen är rejält påpälsade när de kommer ur taxibilarna och pulsar fram i den djupa snön. Alexandra Gahrn arbetar som elevassistent på skolan och hon är också taxisamordnare. Hon ägnar en stor del av sin arbetstid åt att hantera klagomål som rör elevernas resor till och från skolan. – Igår hade vi en som hade sommardäck på bilen, han kom inte långt kan jag säga. Så ibland får man stå här och skälla lite. Det gör man väl varje dag. När du skäller vad skäller du då om? – Det kan vara som när du kom nu till exempel. En bil som inte hade några lampor där fram. De var trasiga. Då får man inte köra. De har inga skolskyltar när de kommer hit eller att de sitter kvar i bilen och inte är aktiva. Eller så kan de inte svenska. Det är ganska vanligt. Vi går in på skolans expedition där Alexandra skriver in morgonens händelser och skickar in till färdtjänsten. Att färdtjänsten och skolskjutsarna fungerar är viktigt för skolans elever, där de flesta har speciella behov. Under det senaste året tycker Alexandra Gahrn att det blivit allt fler tillbud och incidenter att rapportera in till färdtjänsten. Men vissa chaufförer är fantastiska mot barnen. – Vi har några fasta chaufförer och en utländsk kille är så underbar, han går och lär sig teckenspråk frivilligt.  Det är för att kommunicera med barnen. Och sådana människor är otroliga och sådana vill man verkligen behålla. Vissa är helt underbara. Trots att det finns goda exempel bland chaufförerna så rapporterar Kannebäcksskolan ändå in ett 100-tal incidenter varje år. Oftast rör det sig om att chauffören inte haft en tydlig skylt att det är en skolskjuts, att bildörrarna där barnen sitter inte varit låsta eller att förarna inte hjälper till eller att det är något fel på bilen. Men ibland sker också allvarligare händelser berättar Alexandra Gahrn. – Förra året, det var en elev på eftermiddagen när de åkte hem. Jag tror det var i Tingstadstunneln så krockade de. Och det var inget vi fick reda på från taxibolagen utan vi fick veta det från föräldrarna. Och då visade det sig att bilen kört alldeles för fort. Hur mycket för fort då? – Enligt föräldrarna så körde de ungefär 50 kilometer för fort. Och det är väldigt mycket.   I våras, vid ett annat tillfälle, fick en pojke fick sitta och hålla en bildörr hela vägen från Hisingen där han bodde till Tynnered där Kannebäcksskolan ligger, en resa genom hela Göteborg. – Och när våra taxivakter kommer ut sitter ett barn på den sidan där dörren är öppen och håller i dörren för att den inte ska åka upp. Och då berättar barnet att han har suttit och hållit i den här dörren hela vägen hemifrån och hit för att den inte ska åka upp. För det sitter ju andra barn i bilen också och i mitt fall anser jag att då ringer man in en ny bil. Kan man inte stänga en dörr så kör man inte. Det är ju livsfarligt, det kan ju hända vad som helst. Peter Norling är trafikchef för färdtjänsten i Göteborg. Han tar emot på färdtjänstens kontor i Högsbo. Vad säger du om de här händelserna, just när det gäller de här barnen som har speciella behov? – Det är fullständigt oacceptabelt. Sådana saker får över huvudtaget inte inträffa.  Jag blir bara arg när jag hör det. Det finns inga försvar för den typen av saker överhuvudtaget. Kan man inte stänga en dörr då ska man inte köra. Göteborg sticker ut när det gäller olyckor å det sker mer än dubbelt så många olyckor nu som för fem år sedan. – Vår vision det är att vi inte ska ha några olyckor alls, det ska inte behöva ske något överhuvudtaget. Sen är det ju gudskelov så att de flesta händelser leder inte till jätteallvarliga händelser efteråt. Men det är ändå viktigt att vara observant på det för äldre människor kan få bensår som inte läker så man får absolut inte nedvärdera några typer av skador utan det är otroligt viktigt att vi faktiskt verkligen följer detta. Peter Norling menar att en del av den kraftiga ökningen kan förklaras med att det skedde ovanligt få olyckor i Göteborg 2008. Men han har tänkt mycket på hur färdtjänsten borde förändras för att passa resenärerna. – Göteborg är stort, vi upphandlar vår trafik utifrån ett väldigt stordriftstänkande har det varit. Jag tror vi måste hitta små småskaliga lösningar för att komma till rätta med den här problematiken. Kaliber har idag kunnat visa att olyckorna ökar när det gäller samhällsbetalda taxiresor som till exempel färdtjänst. När första delen av den här granskningen sändes var det många taxichaufförer som hörde av sig till oss och ville berätta om upphandlingar och beställningssystem som gör arbetsvillkoren för chaufförerna orimliga. De säger att det handlar om tid, tid man inte har för att man jobbar på provision, och om dålig planering av beställningscentralerna, att man kan få en körorder som är omöjlig att klara av. En av dem förarna är Johan i Örebro. Johan, som egentligen heter något annat, berättar om den trafikolycka som hände i Örebro i början av februari, där en färdtjänstchaufför från hans taxibolag enligt vittnesuppgifter körde för fort, vilket kan ha orsakat den olycka där både föraren och den 80-åriga passageraren skadades allvarligt. – Jag känner bara att det är tragiskt. Det visar bara hur pressad branschen är i och med att de flesta sitter och kör på provision. De måste hinna köra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Därför blir man stressad.  – Säg att du ringer till beställningscentralen och säger att du behöver 20 minuter till. Då kommer de så att säga planera om körningen. De plockar bort nästa kund som du ska hämta vilket betyder att du i slutändan får en kund mindre. Du får mindre betalt på passet. Och eftersom de allra flesta sitter och kör på provisionslön så betyder det ju mindre pengar i plånboken.  Johan vågar inte vara med sin egen röst, därför har vi låtit en annan person läsa in hans svar. Han säger att kollegor till honom som har pratat om den här stressen i lokala medier har förlorat sina köruppdrag. Vi kontaktar det taxibolag där Johan jobbar, liksom länstrafiken i Örebro som är ansvarig för färdtjänsten och den beställningscentral som lägger ut uppdragen på förarna. Ingen av dem känner igen bilden av de stressiga körningarna, eller att förarna går miste om betalning från färdtjänstresor på grund av det stressiga arbetstempot. Statistiken som Kaliber har tagit fram visar att antalet trafikolyckor med färdtjänstfordon har ökat under de senaste fem åren. Och nu när ett nytt billigare taxibolag snart ska ta över en del av färdtjänstresorna i Örebro tror Johan att olyckorna med färdtjänsten kommer att öka. – Det är bara en tidfråga innan det kommer ske en allvarlig dödsolycka någonstans med ett taxifordon eller ett färdtjänstfordon inblandat. Beroende på framförallt stress. Att man ska hinna så mycket som möjligt. För ska man leva i dag på att köra taxi, måste man vara ganska tung under högerfoten om man vill köra in en vettig lön. Så är det. Så jag tror olyckorna kommer öka. Reportrar: Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo  sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vem tar ansvar för de osäkert anställda?

    · 00:29:47 · Kaliber

    Vikarier som inte får någon hjälp av lagen, och ensamföretagare som facket inte vill ha med att göra. I detta tredje Kaliber om arbetsmarknadens uppluckring ställer vi makthavarna till svars. Vem ska egentligen stå för tryggheten när arbetsmarknaden förändras? Vi tar med oss de berättelser vi har fått höra här i Kaliber, från Soile, Lisa, Shideh, Emma och Karin - till dem som bestämmer. I sista delen av "De osäkert anställda". I tre program berättar Kaliber om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi visar hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Del 3 - Vem tar ansvar för de osäkert anställda?  De politiska makthavarna och fackföreningarna ska hjälpa de svagaste på arbetsmarknaden. Ge stöd när tryggheten minskar och se till att alla människor har ett skyddsnät som fångar dem när dem faller. I två program har vi berättat om hur arbetsgivare inte vill ta ansvar och hur lagen om anställningsskydd för många innebär uteslutning istället för trygghet. I den sista delen av "De osäkert anställda" tar vi med oss de berättelser vi har fått höra här i Kaliber, från Soile, Lisa, Shideh, Emma och Karin, till dem som bestämmer. Vi ska undersöka hur de ansvariga politikerna och fackförbunden tacklar utmaningen från den nya arbetsmarknad vi ser, där projekt, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag och egenanställningar blir allt vanligare. I detta tredje Kaliber om arbetsmarknadens uppluckring ställer vi makthavarna till svars. Fackets roll Fackförbunden har haft en unikt stark roll i Sverige. När vi pratar om den svenska modellen handlar det om att fack och arbetsgivare tillsammans hittade lösningar som lade grund för det ökande välståndet i 1900-talets mitt. Länge låg de svenska facken i topp i världen när det gäller anslutning. Det gör de fortfarande, men på en betydligt lägre nivå. I många branscher har nio av tio varit med i facket. Men så ser det inte längre ut. – Jag är forskare inom biokemi, säger Henrik, 34 år. Är du med i facket? – Nej, det är jag faktiskt inte. Det känns som om jag inte har någonting på att vinna på att vara med i facket. – Jag jobbar på lager, säger Jerry Dowland, 27 år Är du mer i facket? – Ja, metall. Jag har fått väldigt mycket hjälp. – Jag jobbar på flyttfirma, på Stockholm stadsbud. Är du med i facket? – Nej, det tror jag inte att jag är. Fackens medlemsantal har rasat. En halv miljon färre svenskar är med i facket i dag jämfört med 1990. Anslutningsgraden har sjunkit från 81 procent då till 71 procent i dag. Det är ett stort misslyckande för speciellt arbetarfacken som är organiserade i LO. Även för tjänstemän har anslutningsgraden sjunkit, men inte lika mycket. Det har gått så långt att arbetsgivarorganisationerna täcker in betydligt större andel av de anställda än vad facken gör i dag. Det visar forskning från Lunds universitet. Vad jobbar du med?- Rivning och sanering.Är du med i facket?- Nej, har inte råd just nu. Det är bland de mest utsatta som medlemsantalen minskat mest – bland de unga och invandrare. Det är ett tydligt tecken på att fackförbunden inte klarat av att hantera den nya situationen med fler osäkra anställningar eller ännu lösare förbindelser till jobbet.  Medlemsraset för unga är dramatiskt. 1993 var sju av tio anställda i åldern 16 till 24 år med i facket, 2010 var det bara var tredje. Det är en halvering på 17 år. Förtroendet för facket är utmanat.  Den facklige veteranen Kurt Junesjö är arbetsrättsjurist och var i många år chef för LO-TCO Rättsskydd. Han anser att facken alldeles för lätt har accepterat de senaste årens förändringar. – Ska man gå med i facket då ska facket leverera någonting också och jag menar nog att under de sista 10, 15, 20 åren så har facken faktiskt inte levererat så mycket. Man går ju inte till en affär och handlar där varorna inte blir levererade. Jag tror att detta att man inte går med i facket är kortsiktigt och långsiktigt negativt för den ungdom som inte inser att man måste göra det. Samtidigt kan jag förstå varför inte ungdomar går med i facket om de inte levererar någonting, säger Kurt Junesjö. I två program har Kaliber berättat om hur dagens arbetsmarknad förändras, samtidigt som trygghetssystemen står still. Och fackförbunden har på samma sätt problem att hänga med i förändringarna mot mer lösa förbindelser på arbetsmarknaden.  Det menar bland andra författaren Isobel Hadley-Kamptz. I boken Frihet  och fruktan, en samling essäer om nutida liberalism, tar hon bland annat upp den nya arbetsmarknaden. – På det stora hela har fackförbunden stått ganska handfallna inför den här utvecklingen, kanske ungefär som den politiska vänstern, vi är emot den här utvecklingen alltså tänker vi ignorera den, säger hon. – Jag heter Kina Andersson. Jag är frisör och jobbar på Rabarber frisörer i Stockholm och är egenföretagare här, har enskild firma. I frisörsalongen på Östermalm i Stockholm hyr alla sina stolar som egna företagare. Är du med i facket? – Nej, det är man ju bara, säger jag då, om man är anställd. En del är nog det, jag tror inte att alla anställda är det heller, men jag är absolut inte det. Just frisörer är en LO-grupp där många under de senaste åren gått över till att vara ensamföretagare. – Man får som ett helt kit när man är ensamföretagare, man får sköta sig själv. Göra sina egna inbetalningar, försäkringar och allt som behöver göras. Så facket känns som om det är väldigt långt bort för mig. Antalet ensamföretagare i Sverige har fördubblats på 15 år. Och som vi berättat tidigare i Kaliber används vissa av dem i praktiken som vanliga löntagare av arbetsgivare. En del är till och med tvungna att bli företagare, så kallade F-skattare, för att få jobba kvar. De är ofrivilliga företagare. Facket inget för företagare Här står flera fackförbund handfallna. Facken är till för löntagare, inte företagare. Men problemet är att de här ensamföretagarna har mer gemensamt med löntagarna än med företagare. I förra veckans program hörde vi Karin, som efter över fem år på ett statligt verk fick veta att hon inte längre fick jobba kvar, om hon inte kom tillbaka som F-skattande konsult. – Nej men jag fick frågan rakt ut, att om du vill så finns det ju möjlighet att jobba som konsult om du har F-skatt för vi kan ju inte anställa dig, säger Karin. Den som känner sig tvungen att ta ett sådant erbjudande som Karin fick, kan inte ens vara säker på att hon är välkommen i facket. Då står man helt ensam. Kaliber har kartlagt fackförbundens inställning till ensamföretagare. Vi har ringt till alla fackförbund inom LO och TCO och till Saco centralt för att ta reda på hur förbunden hanterar f-skattande medlemmar. Inom LO var F-skattare fram till för några år sedan i princip utestängda ur alla förbund. De gemensamma stadgarna för LO-förbunden ändrades dock 2008 för att öppna upp för denna grupp. Hittills har dock bara två av förbunden, Musikerförbundet och Handels, börjat erbjuda service för f-skattare. I nio av femton LO-förbund är F-skattarna fortfarande inte välkomna. Bland tjänstemannafacken i TCO är det sex av femton förbund som inte släpper in F-skattare alls medan däremot alla akademikerförbunden i Saco välkomnar dem. Wanja Lundby-Wedin är ordförande i LO. Hon är väl medveten om att den här gruppen ibland hamnar utanför fackets arbete. – Vi är ju en organisation som företräder löntagare i deras relation till arbetsgivaren där vi kan företräda dem i relation till arbetsgivare om någonting har inträffat, men framför allt för att teckna kollektivavtal som ska tala om vilka villkor som ska gälla. Vi har ju inte den möjligheten för en egenföretagare. Vi kan inte företräda gruppen egenföretagare gentemot en arbetsgivare. Vi kanske kan företräda enskilda personer om vi väljer att göra det och det har en del av våra förbund gjort. Har man varit medlem i facket kan man ofta komma och få råd och stöd på vägen, men vi har ingen generell bild av att egenföretagarna är organiserade hos oss just för att de inte är löntagare. Den här formen blir ju konstig då, för egentligen är de ju fördolda löntagare. Vad finns det för svårigheter för er där? De kanske behöver bli företrädda av ett fackförbund men de faller lite utanför den kategorin? – Nej men det här är ju frågor som jag tycker att vi måste vara öppna för att diskutera om vi ska bli bättre på att företräda de företagare som, ja man kan ju kanske välja att jag fortsätter att vara medlem i facket för att jag vill egentligen inte vara egenföretagare, så fort jag får ett jobb vill jag jobba igen. Att hävda deras relation om man missbrukar begreppet egenföretagare ifrån enskilda uppdragsgivare, det kan vi göra. Men jag tror att det ä svårare att ta sig an hela gruppen. Men jag är öppen för att vi för en sådan diskussion om våra förbund upplever att det här är någonting som de vill lyfta in och bli mer generellt inom LO, säger Wanja Lundby-Wedin. Isobel Hadley-Kamptz, liberal skribent, igen. – Däremot har jag länge efterlyst ett nytt fackförbund. Jag vill ju ha ett fackförbund för frilansar och egenföretagare lite oavsett bransch, både som en politisk sammanslutning som arbetar för bättre villkor och för gemenskap och kollektiva försäkringar och sådär därför att fackförbundet är ju egentligen den frivilliga sammanslutningen, att vi går ihop för at vi är starkare tillsammans och det finns ju ingen självklarhet att det bara skulle gälla människor som är fast anställda genom några gamla principer Företag utmanar facket Fackets allt svagare roll i samhället får konsekvenser. För dem som vill ha fackets stöd, förstås, men också för de som vill erövra en del av fackets utrymme. Tillbakagången har helt enkel skapat nya affärsmöjligheter. När det finns utrymme för ett privat företag att utmana facket och erbjuda trygghet till löntagarna blir det ett tydligt symptom på att facken tappat förtroende hos stora grupper.  Vi är på Blasieholmen i Stockholm. Här håller det nystartade företaget JobbGarant till. Det är klassisk mark, men inte för facken, utan för arbetsgivarna. Ändå är det arbetstagarna företaget vill erbjuda trygghet och service. Vilken utsikt! – Ja, det är en grym, både lokal och läge och alltihop. Med JobbGarant vill Karl Wallin och Johnny Swensson fylla den lucka de tycker att facken har lämnat öppen. Målgruppen är speciellt alla de unga personer som inte är med i ett fackförbund.  – Vi ser oss som ett alternativ till facket och i första hand för de som har valt att inte gå med i facket utan står utanför det skyddet.  När JobbGarant lanserade sitt företag för några månader sedan kunde man i flera medier läsa rubriker som: Nu hotas fackförbunden" "En privatisering av det fackliga" “Företag som utmanar fackets monopol” De vill vara ett alternativ till dagens fackförbund. Ett alternativ där ideologi inte spelar någon roll utan där försäkringslösningen är det viktiga. Idén föddes för nästan två år sedan.  – Vi diskuterade, är du med i facket, nej, är du med i facket, nej.  Tycker du det facket erbjuder är bra, ja, egentligen tycker jag att det finns mycket bra i det, men varför har vi valt att inte gå med, nej, det känns inte relevant för mig, jag är inte intresserad av att få min lön förhandlad av någon annan och de bitarna. Och sedan började vi spåna på det här. Den här marknaden, hur många är det som tänker som oss? Så sökte vi statistik på det och annat och såg att en väldigt stor del av den yngre generationen på arbetsmarknaden har valt att inte vara med i facket. Johnny Swensson tror att JobbGarants affärsidé, att konkurrera med facken med lägre pris vad gäller försäkringar och service, fungerar på dagens mer och mer individualistiska arbetsmarknad.  – Det är svårt att få med folk bara i rent ideologiska perspektiv, i och med att intresset från gemene man inte är så stort. Man ser det mer som, vad är det jag får för pengarna. Kan någon motivera det är man beredd att betala. Där har inte facket lyckats nå ut, vad är det egentligen de erbjuder sina medlemmar? Man har pratat med övergripande om att vi ska kämpa tillsammans, den svagare mot arbetsgivaren, men jag tror inte att alla upplever det så i dag. Man har en annan relation till arbetsgivaren. Är man duktig och man inte får det man vill ha så väljer man att byta arbete i dag. Men Wanja Lundby-Wedin, ordförande för LO, reagerar skarpt mot tanken att ett företag kan ersätta fackens roll. – Jag måste säga att jag blir upprörd när jag hör det, för det här är företag som profiterar på unga människors situation. Jag blir rätt upprörd när man säger att man är ett alternativ till facket, det här är inte en fackförening, det är inte ens en gul fackförening. Det här är ett privat företag som vill tjäna pengar på unga människors otrygga ställning i arbetslivet genom att måla ut sig som ett alternativ som är moderna och det tycker jag är rätt grymt.  Men facken tappar medlemstal och som du säger, man lyckas inte riktigt nå de här grupperna som är visstidsanställda, unga. Har ni misslyckats att hänga med i den utveckling på arbetsmarknaden som har skett? – Jag tror inte att vi har misslyckats att hänga med, men jag tror inte att vi tillräckligt tidigt såg utvecklingen, för det har alltid varit så att unga vuxna har haft lägre organisationsgrad och det har nog byggt på det här att – jag kommer in på tillfälligt jobb, när jag får mitt fasta jobb då går jag med i facket. Och eftersom de flesta efter en ganska kort tid har fått ett fast jobb så har det varit okej på något sätt. Men jag tror att vi var lite sena att se att det här blev inte ett fast jobb, utan det blev ett nytt tillfälligt, och ett nytt tillfälligt, och ett nytt tillfälligt… Och där hängde vi inte med, så tror jag att man kan uttrycka det. Kan det vara så att ni har haft en vilja att stoppa förändringen, istället för att nå de grupperna som förändringen har skapat? – Nej, men jag tror att man måste göra både och. Men det klart att vi kanske har tänkt att det skulle gå tidigare att stoppa den utvecklingen. Det har inte gått. ”Jag kan känna en viss oro” Vi har tagit med oss berättelserna som har hörts i den här serien till Hillevi Engström som är moderat arbetsmarknadsminister. Hon har slitit av korsbandet under en skidresa och kommer haltande in i rummet. Under decennier samarbetade moderaterna mest med arbetsgivarna och tog avstånd från många av fackens förslag. Men i dag låter det annorlunda, det är en ny moderat vi möter. – Det som jag kan känna en viss oro för är att fackens organisationsgrad sjunker och det tycker jag är oroande och det är inte alls bra för den svenska modellen. För det är viktigt när man är på arbetsmarknaden att man omfattas av kollektivavtal och inte minst unga människor tenderar ju i lägre grad att bli medlemmar i facket. Det är viktigt att arbetsgivarna också är organiserade för det är själva grunden för att vår modell ska hålla och fungera väl. Men den största nedgången i fackens medlemstal, en kvarts miljon medlemmar, kom 2007 och 2008 just när Alliansregeringen genom en lagändring kraftigt höjt avgifterna till A-kassorna, som ju är anknutna till facken. Det har bland annat sociologiprofessor Anders Kjellberg i Lund visat. Hillevi Engström tror dock inte att regeringen bidragit till fackens nedgång. – Det är ju en långvarig trend att facken tappar medlemmar, vissa fack – andra växer ju. Och då kan man fundera på varför växer till exempel Unionen, varför växer Ledarna och varför tappar en del LO-fack? Det tycker jag är en viktig hemläxa. Skulle vi ha en trend där det här bara fortsätter då kommer vi i en annan situation och då finns det en risk för den svenska modellen skulle jag säga, på lite längre sikt. Om jag bara får återgå till den frågan jag hade, att ni höjde de här avgifterna, kan det ha försvårat fackförbundens situation? – Jag skulle inte vilja se det så. Jag tycker att A-kassan är A-kassan och facken är facken, så jag kan inte säga vad som beror på vad, varför man tappar medlemmar. Men den viktigaste orsaken tror jag är att facken inte är tillräckligt attraktiva för vissa medlemsgrupper som de skulle kunna organisera. Jag tror till exempel, inom LO till exempel tror jag att det skulle vara väldigt positivt för medlemsantalet att man inte hade den starka kopplingen till socialdemokraterna. Min egen dotter jobbar i handeln och den där kopplingen till socialdemokraterna tycker många handelsanställda inte är positiv. På samma sätt som jag inte tycker att man ska vara kopplad till moderaterna heller, utan facken ska vara självständiga från politiken. Skillnader för egenföretagare och anställda   Kaliber berättar om de som ska förhindra att personer faller igenom skyddsnäten på arbetsmarknaden. Vi har talat med facken och med arbetsmarknadsministern. Men när man är verkligt utsatt är det de sociala trygghetssystemen som ska fånga upp en.  Där är socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ansvarig. Han är moderat och har hand om sjukförsäkring och pensioner. Han talar om vikten av att få till system som fungerar även när arbetsmarknaden förändrats. – Jag ser fullt ut att ett 100 år gammalt system inte i varje detalj är optimalt för dagens moderna arbetsmarknad. Men jag vill samtidigt säga att jag tycker att den svenska välfärdsmodellen i grund och botten funkar ganska bra. Att vi ska värna det som är gott och inte tro att vi med några enkla pennstreck kan göra om allt utan att ta några stora risker. Det tycker jag inte att vi ska göra. Emma Karlén arbetar som målare i egen firma. Hon nekades graviditetspeng när hon tvingades avstå från jobb under graviditeten eftersom hon utsätts för farliga kemikalier när hon skrapar färg. Bara anställda får graviditetspeng i de lägena. – Det är ju inte det att man inte tycker att det finns faror utan man vill inte hjälpa till för att de inte tycker att man omfattas av lagen om man är egenföretagare, säger Emma Karlén. Hade Emma Karlén varit fastanställd hade hon fått graviditetspeng, men eftersom hon var egenföretagare blev hon utan. Ulf Kristersson konstaterar att det finns skillnader mellan anställda och egenföretagare som inte helt går att bortse från i fall som Emma Karléns. – Egenföretagare kan påverka rätt så mycket mer, både sina inkomster och hur mycket man arbetar. När man är sin egen chef har det många fördelar och också många tunga förpliktelser som andra människor inte har. Det är nog den grundläggande orsaken till att det inte är exakt samma system. Samtidigt är det så att med offentliga försäkringar så behöver man ju också veta att det går rätt till och det klart att om man fattar alla beslut själv så måste kontrollsystemen också vara sådana att det inte missbrukas av människor som vill missbruka det. Är den sorters skillnader rimliga? – Det finns säker rimlighet att man på några punkter har skilda regler, det tror jag också.  Men jag tycker som jag sa att eftersom vi i Sverige vill att egenföretagare ska vara med i de här systemen så ju likare regler desto bättre. ”Inte typiska för arbetsmarknaden” Vi har träffat flera personer som fått det svårt på den nya arbetsmarknad vi ser växa fram. En av dem är Lisa som inte fick sitt vikariat förlängt efter nästan två år på en förskola, eftersom hon då skulle ha fått rätt till fast jobb enligt LAS, lagen om anställningsskydd. I stället blev hon av med sitt jobb, det kallas i dag att bli “utlasad”. – Det känns inte bra. Man ramlar omkull framför målet och man känner sig värdelös fastän man har gjort ett jättebra jobb. – Jag blir ju oerhört bekymrad när jag kan se att en stor arbetsgivare som kommuner missbrukar ett system. Vi är tillbaka hos arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Hon reagerade på berättelsen om utlasningen av Lisa. – Det är viktigt till exempel i det här fallet att barnskötaren kontaktar sitt fackliga ombud och att man tar upp en förhandling med arbetsgivaren, vad man har för avtal i den kommunen eller sådana saker. För det klart att det inte är rimligt att man löser personalförsörjning på det sättet. Grunden är ju tillsvidareanställningar. Hur ser du på att det förekommer, inte i liten utsträckning heller? – Min uppfattning är att det fungerar väldigt väl på den svenska arbetsmarknaden. De exempel som tas upp i det här programmet är inte det typiska för den svenska arbetsmarknaden. Då skulle vi ha haft mycket fler konflikter. Istället kännetecknas Sverige av ett land där parterna tecknar ansvarsfulla avtal och kommer överens och med väldigt låg konfliktnivå. Men facken måste också ta ett ansvar för dem som inte är tillsvidareanställda, utan de som är i det här gränslandet, som är mitt emellan.  Karin som hade arbetat i fem år på ett statligt verkblev erbjuden att komma tillbaka som ensamföretagare, annars skulle hon få sluta. Företeelsen, att ensamföretagare får ta över jobb som tidigare gjorts av anställda, har vuxit fram under de senaste åren och sprider sig nu till nya branscher. Den här sortens konstruktioner underlättas av att alliansregeringen 2009 ändrade lagen så att det numera räcker med en uppdragsgivare för att bli ensamföretagare. Det förslag Karin fick anser arbetsmarknadsministern inte är acceptabelt. – Det är inte på det sättet att en arbetsgivare och en arbetstagare kan komma överens om det här, där är Arbetsdomstolen väldigt, väldigt tydlig. I det fallet att facket skulle stämma in arbetsgivaren till Arbetsdomstolen så är det inte alls säker att AD skulle fatta ett sådant beslut. Du och jag kan inte ens komma överens om att du är konsult hos mig. Det beror på hur du arbetar, hur du använder mina lokaler, vad som gäller i din specifika anställning. Så mitt råd, speciellt om du är på ett statligt verk det är att kontakta facket och att facket tar upp den här frågan till prövning. För det är helt enkelt inte tillåtet att göra på det sättet. Jag blir väldigt upprörd när jag hör sådana här saker för så får man inte använda de arbetsrättsliga reglerna. De är till för att följas på samma sätt som brottsbalken är till för att följas. Vi har regler i Sverige, vi har kollektivavtal och utgångspunkten är att de följs, annars så ska man tvista om det eller pröva det i domstol. Men har inte ni underlättat för arbetsgivare att ta in folk eftersom de bara behöver ha en enda arbetsgivare? – Nej men i grunden, det som vi har gjort är att vi har underlättat för människor att starta företag. Det är själva syftet med att det ska vara enklare att få en F-Skattsedel. Det tycker jag i grunden är bra. Vi behöver fler företagare i Sverige och inte färre och vi ska försöka se till att det inte missbrukas. Men för en enskild person kan det i vissa fall vara bra att vara uppdragstagare till en enda kund. Det tycker inte jag att vi ska säga nej till, säga nej till en sådan jobbchans. Ni vill ha fler företagare, men jag antar att ni inte vill ha fler ofrivilliga företagare som mer eller mindre blir tvingade att bli företagare för att deras före detta arbetsgivare vill det. Kan inte den här ändringen slå helt fel för de personerna? – Grunden är att vi vill få fler företagare och grunden är ju förstås frivilliga företagare. Som jag också nämnde, när det har varit tidigare anställda som sedan blir företagare med F-Skattsedel så finns det ju möjlighet att få det prövat menar jag. Och Arbetsdomstolen har några sådana fall nu och man har prövat några sådana fall tidigare. Så det går alltså inte, enligt min uppfattning, att omvandla anställda personer till egna företagare utan vidare. Varje sådant fall kan prövas i domstol. Men även om Hillevi Engström inte anser att förändringen av reglerna om F-skattsedeln är något problem, så visar en kartläggning Kaliber gjort att alliansregeringen i dag inte har stöd i riksdagen för sin politik i den frågan. Minst två uppdragsgivare för att få F-skatt Vi har frågat riksdagspartierna om de vill återställa regeln så det krävs minst två uppdragsgivare för att få F-Skattsedel. Det visar sig att alla oppositionspartier, inklusive Sverigedemokraterna, vill att det gamla kravet på minst två uppdragsgivare ska gälla. Det finns i vår inga motioner i riksdagen med krav på att regeln ska återställas – men Kaliber har talat med flera riksdagsledamöter som kan tänka sig att väcka frågan i utskottet.  Om alla partier då står fast vid sin åsikt kommer regeringen att förlora omröstningen och kravet på två uppdragsgivare kan återinföras. Den här serien om osäkerhet på arbetsmarknaden startade hos Soile Savelius i Västerås, som arbetar som timvikarie. Hon berättade då om hur hon inte gick någonstans utan sin mobiltelefon. – Toasitsen ligger den på när jag står i duschen. Nu ligger den med min almanacka med mobiltelefonen uppe på. Jag har telefonen på högsta volym på natten utifall det kommer någonting på morgonen, så vaknar jag. Soile Savelius har arbetat som timvikarie i ett och ett halvt år. När ett arbetspass blir ledigt är hon en av flera personer som får ett sms, den som snabbast svarar på sms:et får passet. Soile Savelius berättade för två veckor sedan om att hon snart inte orkar mer.  – Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. För det är tärande.  Hillevi Engström minns tydligt Soile Savelius från programmet. – Jag blev också upprörd när jag hörde det i reportaget, det var ju också från en kommun. Där tycker jag det är viktigt att kommuner och alla offentliga arbetsgivare, stat och kommun, statliga myndigheter och företag, tar ett stort arbetsgivaransvar, ett moraliskt ansvar också att lösa personalförsörjningen på längre tid. Jag tror att man aldrig kommer ifrån att man måste ha timvikarier, men man måste förhandla och komma fram och teckna avtal, vad ska vara rimligt. Och det klart att den beskrivningen som gjordes i Kaliber, det låter ju helt orimligt att man ska passa telefonen dygnet runt. Så tror jag ingen vill ha det på den svenska arbetsmarknaden. Programmet är gjort av Tredje Statsmakten Media AB för Kaliber. Researcher: Erik Petersson Producent: Lars Truedson Exekutiv producent på Sveriges Radio var Eskil Larsson, eskil.larsson@sverigesradio.se   

    starstarstarstarstar
  • Myndigheter slarvar med skyddade personuppgifter – Marianne tvingades flytta

    · 00:29:34 · Kaliber

    Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • Kaliber avslutar säsongen med en tillbakablick: Vad hände sen?

    · 00:29:39 · Kaliber

    Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska  göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:   - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.  Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett  program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött  där  hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att  patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg.  Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade  Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det  var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg,  utreder ärendet just nu.  Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli  svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att  en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud  visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.  Chefsläkare  Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.  Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han  är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och  Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · 00:29:20 · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Justitieministern: "Vi ska rätta till de brister som finns men vi gör inte om systemet"

    · 00:29:26 · Kaliber

    Mycket pengar, utsatta människor och stora brister i kontrollen. Har det som var tänkt att fungera som ett skydd för samhällets svagaste blivit en arena för bedragare? Allt fler kräver nu att regeringen river upp systemet med gode män och förvaltare och gör om från grunden. - Jag är 95 år och där är jag och min syster, säger en äldre dam. - Foton som hänger på väggen och vilken är det som är du då? Är det du som är till vänster eller höger? - Höger förstås. - Förstås? Ja,ja… skrattar sjuksköterskan Sabina Bäckström. Det är snart dags för lunch på demensboendet Nytorgsgården i Stockholm – och sjuksköterskan Sabina Bäckström går ett varv och ser till de boende. Många av dem som bor här har blivit gamla och glömska och klarar inte längre av att sköta sin ekonomi, men hjälpen de får av samhället fungerar inte alltid, berättar Sabina.      - Om du ringer och tjatar och pengarna inte kommer? Vem ska du kontakta då om de inte har anhöriga?, säger Sabina Bäckström. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring.  Förvaltarskap och godmanskap har kommit till för att skydda den som inte kan ta hand om sig själv. Det kan vara på grund av psykisk sjukdom  eller till exempel demens. Men tidigare i vår serie har vi hört om människor som far väldigt illa. Stora summar pengar som försvinner utan kvitton och människor som inte får sitt förvaltarskap omprövat på många år. Under seriens gång har vi också fått många mejl och telefonsamtal från människor som berättar om liknande händelser.      Innan vi tar reda på vad den ansvariga ministern, justitieminister Beatrice Ask, har att säga om systemet ska vi börja med att ringa in problemen. Kritiken handlar inte om ifall förvaltarskap och godmanskap behövs. Tvärtom de flesta är överens om att behoven kommer att öka. I takt med att vi blir allt äldre kommer fler av oss att förlora våra förmågor. Många äldreboenden och psykiatriska institutioner har också slagit igen de senaste decennierna. Men även många av dem som bor på en institution behöver hjälp av någon som sköter deras ekonomi. Det gör de flesta på Nytorgsgården, där sjuksköterskan Sabina Bäckström jobbar. - Alltså det behövs ju nån som sköter ekonomin så är det ju bara. Så det finns ju ett behov det gör det ju absolut. Någon måste ju kunna sköta ekonomin speciellt för dem med minnessjukdomar. Sabina Bäckström har jobbat som sjuksköterska i 14 år och haft mycket kontakt med gode män och förvaltare genom åren och hon säger att det där väldigt olika hur väl de sköter sina uppdrag. En del gode män hälsar på ibland, håller kontakt med personalen och ser till så att deras huvudmän får både den omvårdnad och de pengar de behöver,  men det finns också de som inte ens ser till så att de boende får sina grundläggande behov uppfyllda. - De flesta problemen som vi har är ju när man tar kontakt och de inte riktigt sköter det ekonomiska. Man tar kontakt för pengarna börjar ta slut och de behöver gå och klippa sig eller gå på fotvård eller något sånt och så dröjer det väldigt länge innan pengarna kommer in. Ibland måste man ringa och tjata och påminna: Nu är det så att vi bara har så många kronor kvar. Det behöver fyllas på för annars kommer hon inte att ha råd att göra någonting. Det måste fyllas på. Jaa, säger dem. Vid nästa tillfälle när man behöver pengarna så finns de inte där och det är väl inte så riktigt som det ska fungera, berättar Sabina. - Vad gör ni då i en sådan situation? - Nä, alltså det är väldigt svårt för personalen. Jag menar vi kan ju inte ta med boende på sådana saker som de kanske skulle behöva. Men även saker som en utflykt. Har de inte råd att åka så är det ju uschligt att de får sitta hemma på en solig dag om de ska ut och bara fika, men har inga pengar. Det måste ju kunna fungera det här med godmanskap för dem som inte har släktingar eller kan sköta ekonomin själv. För de boende blir på Nytorgsgården kan alltså skillnaden mellan en bra eller dålig god man eller förvaltare innebära skillnaden mellan om man kan åka med på en utflykt eller inte.    Som det ser ut idag ska systemet med gode män och förvaltare uppfylla både behoven för den som bor på en institution och för den som bor i sitt eget hem. För den som bor hemma finns det inte alltid någon personal som kan ringa och tjata om pengar.  Att bli satt under förvaltarskap är en betydligt större inskränkning i en människas liv än att ha en god man, även om båda uppdragen vilar på samma lag. En god man aldrig får göra nånting som är tvingande, utan måste ha sin huvudmans samtycke, medan en förvaltare tar över beslutanderätten och träder in i personens ställe. En del av dem som har en förvaltare har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Därför anses det också extra viktigt att samhället skyddar just den här gruppen. Men så ser det inte alltid ut i praktiken.    En som har mer inblick än de flesta i hur systemet fungerar i verkligheten är Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett och ett halvt år sen, men innan dess jobbade hon på Riksrevisionen. Det är kommunerna som har ansvar för förvaltarskap och godmanskap, men de statliga länsstyrelserna har till uppgift att kontrollera att kommunerna utövar den tillsyn de ska. När Elisabeth Carlsund granskade länsstyrelsernas kontroller – år 2006 och  2009 – såg hon ett skyddsnät där maskorna blivit så stora att systemet kan locka till sig bedragare.    - Kombinationen av att det handlar om många människor som inte kan föra sin egen talan, det är därför de har en ställföreträdare, mycket pengar inblandade och det finns väldigt lite insyn från samhällets sida i realiteten. Vi följer inte ens upp hur många handlar det om här, hur mycket pengar handlar det om? Det vi har idag, det är siffror från den första granskningen som avser 2004. Sen har vi inte siffror på hur mycket det är. Och det sker väldigt mycket utan att det finns en ordentlig insyn i och med att det inte finns någon uppföljning av det hela, säger Elisabeth Carlsund. Det finns alltså inte ens någon statistik över hur många som har god man och förvaltare idag. De senaste siffrorna är från 2004. Då handlade det om 88 000 personer men det har blivit många fler sen dess – och allra mest ökar förvaltarskapen. Det visar en undersökning som Kaliber har gjort. Men trots att det handlar om  så utsatta människor saknas det idag tydliga regler för hur förvaltarskapet ska gå till. När tingsrätterna fattar beslut om förvaltarskap lägger de stor vikt vid läkarintyget,  men i den första delen av vår serie berättade Karin Sparring Björkstén som specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur läkarintygen för förvaltarskap ska skrivas. Det finns idag inte ens några kriterier för vem som ska anses behöva en förvaltare. - I en del andra länder har man jobbat med det här och det finns direktiv. I  England har man nåt som heter the mental capacity act, där man har strukturerat upp väldigt noggrant hur man ska bedöma om människor har förmåga att fatta vettiga beslut som är bindande. Men vi har inga direktiv ens för det här, säger Karin Sparring Björkstén. Idag kan ett läkarintyg om förvaltarskap skrivas av vilken legitimerad läkare som helst, en läkare som kanske bara har träffat personen en kort stund på en vårdcentral. Och omprövningen av förvaltarskap görs inte heller alltid som den ska. Enligt lagen ska ett förvaltarskap omprövas varje är, men i tillsynsrapporter från länsstyrelser läser vi om kommuner, som på grund av tidsbrist, dröjer flera år med att upphäva förvaltarskap. Till och med i fall där de själva har konstaterat att förvaltarskapet borde upphöra.   När tingsrätten har fattat beslut om förvaltarskap och förvaltaren tillsätts är det kommunens överförmyndare som sköter rekryteringen. De kan fråga runt i sin egen bekantskapskrets eller till exempel annonsera efter folk. Och det var en just en sån annons om att Uppsala kommun sökte gode män som Berit Stag läste i tidningen för 21 år sen. - Berit, vi ses om fjorton dagar, säger en kvinna i Uppsala som har Berit som god man. - Jaa, det gör vi som vanligt såklart, säger Berit Stag, som precis har varit och hälsat på en av sina huvudmän. Hon brukar besöka kvinnan två gånger i månaden. Berit har sammanlagt sju huvudmän och hon drivs av en önskan om att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i samhället. - Jag tycker om att försvara människor som inte kan försvara sig själva till de rättigheter man har. Vi kan ju bråka med myndigheter, vi som är friska, på ett helt annat sätt. De har inga möjligheter att kunna göra det och då är det väldigt intressant att hjälpa dem så att de har sin rätt. För de har lika stor rätt att leva och ha ett bra liv i samhället som vi har. Det är väl därför jag tycker om att göra det, säger Berit Stag. - Från överförmyndaren i din kommun, hur mycket instruktioner har du fått av dem hur du ska genomföra uppdraget? - Man får ju inte instruktioner därifrån mer eller mindre. När man får uppdraget så man får man ett papper där det står vilka åtgärder man ska göra då i början, att man ska ta kontakt med banker och si och så, sen är det upp till mig själv, så man får ju inte mycket hjälp därifrån. - Men hur mycket utbildningar erbjuds du från kommunen? - Ingen, mer eller mindre. Ingen utbildning därifrån. När jag började, då fanns ju inte godmansföreningen och gjorde det här då som de gör nu med utbildning. Men nu är det då att via föreningen så utbildas ju folk. - Men i den kommun där det inte finns någon engagerad förening, vad händer med den? - Stackars huvudmän! Det är ju bara att säga det. De får inte den hjälp de behöver där kanske. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare eller god man och det gör det inte heller för att bli överförmyndare. De som är överförmyndare är ofta politiskt förtroendevalda. Eva von Scheele är förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting och  företräder kommunerna och hon bekräftar att det inte finns några tydliga regler, varken för hur förvaltare eller överförmyndare ska hjälpa de mest utsatta i samhället idag.  - Det stora problemet, det är den lagstiftning som inte varken hjälper varken överförmyndarna eller ställföreträdarna att tala om vilket uppdrag ställföreträdarna har. Och det i sin tur är ju en rättsosäkerhet för de mest utsatta i samhället, säger Eva von Scheele. - Vad sätter det den som tar på sig uppdraget i för sits? - Att den får ett otroligt stort ansvar, skyldigheter som man sen då ska redovisa för överförmyndaren som sen då i sin tur ska försöka tolka lagen, där det inte finns någonting att tolka. Lagarna som styr systemet med godmanskap och förvaltarskap kom till redan i början av 1900-talet. Det har gjorts en del ändringar genom åren, men i grunden ser systemet likadant ut nu som då, men samhället har under samma period genomgått stora förändringar. Margareta Brattström som är professor i civilrätt på Uppsala universitet och en av Sveriges främsta experter på familjejuridik, tycker inte att lagstiftningen har följt med sin tid.     - Det finns ju ganska många fall där det inte riktigt fungerar som det är tänkt. Och då måste man ju börja fundera på hur det kommer sig. Finns det någonting som kan vara bättre? Och det har ju utretts flera gånger om och man vet en hel del men man har inte genomfört det än. Så det är ju lite sorgligt, säger Margareta Brattström. Vi ska återkomma till de utredningar som faktiskt är gjorda, men först ska vi återigen titta närmare förvaltarens uppdrag.  Att vara förvaltare är ett frivilliguppdrag som till stor del bygger på att folk vill ställa upp ideellt. Arvodet för en förvaltare ligger på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året och uppdraget kan vara både krävande och utsatt. Det handlar inte bara om att ta hand om en persons vardagsekonomi, utan kan också röra sig om stora affärer som fastighetsförsäljningar – och om att se till så att huvudmannen får bra omvårdnad. En förvaltare har heller ingen rätt att avsäga sig sitt uppdrag förrän en ersättare har hittats. Många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill åta sig uppdraget och det har i sin tur lett till att de förvaltare som finns kan ha väldigt många uppdrag.   Berit Stag som vi träffade i Uppsala har sammanlagt sju godmans- och förvaltaruppdrag och enligt henne tar det ungefär motsvarande 75 procent av en heltidstjänst att sköta dem.     Men det finns förvaltare och gode män som har över 70 uppdrag – och i lagen finns det ingen övre gräns för hur många uppdrag en förvaltare får ha. Att en del förvaltare har väldigt många uppdrag ser de flesta kommuner som ett stort problem. Så för att förbättra kvaliteten har flera kommuner satt upp egna maxgränser. Men när vi läser protokoll från överförmyndarnämnders sammanträden och ringer till de här kommunerna visar det sig att även de ofta bryter mot sina egna regler. Överförmyndarnämnd Mitt i Sundsvall har till exempel satt en gräns på max tio uppdrag. Ordförande i nämnden är Bertil Swenson.    - Vi har en gräns på högst tio stycken, säger han. - Följer ni den gränsen? - Japp. - Fast jag vet att ni har flera förvaltare som har fler än tio uppdrag… - Ja det beror ju på om det är en person som har skött uppdraget väldigt länge, så kan de få någon till. Maud Ollén, överförmyndare i Norrköping: - Vi har i våra riktlinjer en maxgräns på tio uppdrag. Vi följer den till 95 procent. Det finns en och annan god man och förvaltare som har några fler uppdrag än tio. Malmö har satt sitt tak tre gånger så högt. Där får en ställföreträdare ha 30 uppdrag, men inte heller här följs reglerna. - Dels är det väldigt individuellt hur många man klarar av, sen är det så att vi har svårighet att hitta ställföreträdare till de uppdrag som är mest krävande, säger ordförande i överförmyndarnämnden Bengt Persson. Även i de fall där en kommun håller sin maxgräns kan förvaltaren ha fler huvudmän, eftersom han eller hon samtidigt kan ha uppdrag i andra kommuner.    Ett annat stort problem i regelverket som många experter pekar på är överförmyndarens dubbla roller. Förutom att tillsätta förvaltaren är det också överförmyndarens ansvar att granska förvaltaren. Följden av det här blir att den som klagar på en förvaltare samtidigt kritiserar överförmyndaren. Det är ju överförmyndaren som ska se till så att allt fungerar. I vårt förra program berättade vi om Karolina Ahlström. Hon slog larm till överförmyndaren i Boden och berättade att hon misstänkte att hennes pappas förvaltare hade gjort av med flera hundra tusen av hennes pappas pengar för egen räkning. Men hon tyckte inte att hon fick något gehör. - Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allting har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och årsräkningarna, berättade Karolina Ahlström. Karolina Ahlström polisanmälde själv förvaltaren och det gjorde till slut även kommunen.Polisutredningen har precis påbörjats och förvaltaren vill inte uttala sig. Som anhörig har man rätt att ta del av de årsräkningar förvaltaren lämnar in till överförmyndaren, men alla har inte anhöriga.   För att se till så att kommunerna verkligen sköter tillsynen har därför också de statliga länsstyrelserna till uppgift att granska den här verksamheten. Men inte heller länsstyrelsernas tillsyn fungerar som den ska. När Elisabeth Carlsund gjorde sina granskningar för riksrevisionen såg hon också att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet.    - Det är ett system som öppnar i realiteten för väldigt stora variationer med alldeles för stora maskor där det slipper igenom problem som borde ha plockats upp och uppmärksammats och åtgärdats av både överförmyndare och länsstyrelser men där det inte händer. För mycket ramlar igenom, säger hon. - Men skulle du säga att det här området ändå är ganska genombelyst och granskat vid det här laget? Man känner till problemen? - Ja två granskningar av mer eller mindre samma område med tre år emellan, det är ganska väl omhändertaget får man väl säga med tanke på den konkurrens som finns när det gäller att titta på olika områden. Riksrevisionen har alltså gjort två stora granskningar och justitiekanslern, JK, har också undersökt länsstyrelsernas tillsyn - senast 2013 och också sett att tillsynen inte är tillräcklig på många håll i landet.   Redan för tio år sen, år 2004, gjordes också en stor statlig utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap. Det resulterade i en 1 500 sidor tjock rapport över brister och förslag till åtgärder, men sen dess har inte mycket hänt. Flera andra länder i vår närhet har däremot sett över sina system. I Norge och Finland till exempel är tillsynen förstatligad. I Finland är det dessutom numera till största delen tjänstemän som har hand om förvaltaruppdragen.  Finland och Norge har också infört så kallade framtidsfullmakter. De innebär att man själv medan man är frisk utser en person som ska träda in i ens ställe den dag man kanske behöver den hjälpen. De flesta är överens om att framtidsfullmakter skulle minska trycket på de ställföreträdare som finns, men de löser inte de andra stora problem som finns i systemet. Regeringen väntas snart komma med ett nytt lagförslag om godmanskap och förvaltarskap och vi har fått signaler om att det kommer ingå ett införande av framtidsfullmakter i det. Men ingenting i utredningsförslaget tyder på att systemet kommer att förändras i grunden. Trots att kritik mot systemet nu kommer från så många håll. Från Eva von Scheele, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och landsting: - Man lappar och lagar och har utredningar som gör vare sig varken till eller från, eller tvärtom det blir andra problem av dem som man inte har förutsett så att det behövs en översyn över alltihop, tycker jag. Och från Claes Gillberg som är överförmyndare och ordförande i den ideella organisationen föreningen Sveriges överförmyndare: - Vi vill nog att den skulle reformeras lagstiftningen ganska rejält, så att man får isär och väldigt tydligt pekar på hur det ska vara och kanske slipper en hel del sådana här oegentligheter som dyker upp. Margareta Brattström, professor i civilrätt på Uppsala universitet är också kritisk. Hon har vid det här laget hunnit få bokhyllan full av utredningar som har gjorts inom det här området.   - Det har inte hänt så mycket och det är ju det som är lite frustrerande, eftersom som sagt var det här är personer som inte kommer skrika efter hjälp själva för det kan de inte göra. Och de flesta länder i vår omedelbara närhet har ju nya regler på det här området. - Vad är det som hindrar då att vi gör samma sak i Sverige? -Det är ju lagstiftarens ambition – riksdag och regering – det måste ju en fråga på den politiska dagordningen, avslutar Margareta Brattström. Den som har möjlighet att sätta den politiska dagordningen inom det här området är justitieminister Beatrice Ask – vi får göra en kort intervju med Beatrice Ask på språng mellan en debatt och ett anförande. Kommer regeringens lagförslag att förändra systemet i grunden? - Nej, vi gör inte om systemet. Det finns de som säger att det vore bättre att använda sig av offentligt anställda rakt över. Vi har ett system som bygger på ett frivilligt engagemang av vanliga medborgare. I grunden är det en tradition och en erfarenhet som fungerar bra på många sätt och det finns ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet. Men vi måste och ska rätta till de brister som finns, säger Beatrice Ask. - Under den här serien har vi träffat väldigt många som har råkat illa ut. Anhöriga som har fått göra egna utredningar när man har haft misstankar om att förvaltaren har förskingrat pengar, vi har pratat med personal på äldreboende där de boende inte får gå på fotvård för att pengarna inte kommer in i tid – vad tänker du om det här? - Det är ju bland samhällets mest utsatta människor som inte själva kan fatta beslut i egna angelägenheter och de är väldigt sköra och syftet med en god man eller en förvaltare är att någon ska föra deras talan och stå på deras sida och det fungerar inte alltid. Men jag är inte säker på att det skulle fungera bättre generellt i något annat system heller. Det här är svårt och därför måste det vila på en väldigt bra rekryteringsprocess, tillsyn och kontroll hela tiden. - Men flera av dem vi har pratat med säger att systemet är så osäkert idag att  det till och med lockar till sig bedragare. Vad säger du om det? - Ja, det är ett av skälen till att skärpa kraven när det gäller rekrytering och att också kontrollera dem som utses till gode män och förvaltare bättre än hittills och där kommer regeringen också att ta initiativ. Man ska också ha klart för dig att en stor del av verksamheten fungerar ju väl, människor får den hjälp de behöver och då tycker jag kanske att det viktigaste är att rätta till de uppenbara bristerna och få det att fungera bättre. - Men hur stor del av verksamheten fungerar väl? - Ja, jag har inte siffror på det i huvudet just nu och det kan man kanske inte ha för det finns ju grader av det hela, men de här allvarliga händelserna som jag säkert tror att ni har stött på, de är i helheten inte en stor andel, men vart och ett av dem är ju naturligtvis oerhört allvarliga. - Men hur kan man veta att det inte är en stor andel om man inte har kontrollerat? - Vi har behov av bättre statistik också på det här området, men vi har ju ändå en överblick , vi har ju överförmyndarnämnder och andra, så viss kunskap finns det ju faktiskt om hur det ser ut. - Vi har ju till exempel pratat med personal som jobbar inom omsorgen – och har pratat med flera som säger att det är vanligare att det inte fungerar än att det fungerar… - Ja de säger det till dig, men vad har du för statistik på att de kan tala för alla. Jag träffar ju också väldigt många personer som arbetar med de här frågorna- och vad jag säger är att de är komplicerade och det händer saker som är allvarliga och som man måste åtgärda, men det är inte generellt sett så att de säger att det inte fungerar alls, men vi kan inte acceptera de här bristerna, att människor som inte kan hantera sin situation, utsätts för olika typer av brottslighet eller dålig hantering av den som är satt att faktiskt sköta deras tillgångar eller viktiga beslut. - Så vad tänker ni göra åt det? - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Sen finns det en del av förslaget som handlar om att ge den enskilde större möjlighet att påverka också.  - Men flera andra länder har gjort om sina system, Flinland och Norge till exempel och förstatligat tillsynen – varför gör inte Sverige samma sak? - Där för att vi inte har funnit skäl till att göra det och vi får väl med intresse studera konsekvenserna av hur det kommer att fungera i andra länder där man valt ett annat system, men vi är inte Danmark, Norge eller Finland. Vi är Sverige och vi har vår erfarenhet – och vi har ju inte haft likadana system tidigare heller. - Men det är så många som vittnar om att systemet fungera väldigt dåligt idag – när har man skäl nog att ändra ett system? - Ja, man måste nog höra fler än dem som ni har haft kontakt med och har framfört de synpunkterna. Vi har gjort omfattande utredningar, där många har kommit med synpunkter – och jag säga det att det är ju inte så att en folkstorm som säger att vi bör ändra systemet från grunden, utan det som remissinstanserna har haft synpunkter på är ju framförallt att det finns saker som behöver förbättras, att det finns problem att ta itu med och det har vi arbetat med att försöka åstadkomma och kommer inom kort att lägga förslag, avslutar justitieminister Beatrice Ask. Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg Producenter: Micha Arlt och Anna Berg Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb?

    · 00:29:34 · Kaliber

    Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

    · 00:29:25 · Kaliber

    Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Skolinspektionen möter putsade fasader

    · 00:29:30 · Kaliber

    Skolan har aldrig varit så granskad och kontrollerad som idag - men vad är det egentligen som kontrolleras? Och vad händer på en skola när Skolinspektionen kommer på besök? Kaliber - om putsade fasader och lärare på gränsen till utbrändhet. –  Hur kan man tro att en skola ska visa upp en vardag när man fastställer ett datum? Gör flygande inspektioner! Kom när ingen vet! Titta på hur det ser ut i klassrummen. Det är undermåligt allting. –  Det är fascinerande för allting annat läggs på is. Alla andra elever som man är orolig för läggs på is. Åtgärdsprogrammen som man tänker visa upp är de som prioriteras. Våra andra elever som har svårigheter – ja de får lov att vänta. Och här pratar vi om ungdomar som har svårt just nu! Men de får vänta. Det säger lärarna Annika och Latifa, som är förbannade och frustrerade. I ett par år har de jobbat på en skola som de själva beskriver saknar både struktur och vision. Och när Skolinspektionen kommer dit blir det enligt dem bara värre. Det går till slut så långt att Annika tappar förtroendet för hela systemet. Skolinspektionens uppgift är att granska skolor och därigenom verka för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning av god kvalitet i en trygg miljö. Under fem år har Skolinspektionen haft i uppdrag att besöka alla Sveriges skolor. De flesta skolor som granskas får någon form av anmärkning om brister. De vanligaste bristerna rör särskilt stöd och trygghet och studiero och där är anmärkningarna jämt fördelade mellan kommunala och fristående skolor. Lärarna Annika och Latifa, som vi har intervjuat, berättar om hur de jobbat med att komma tillrätta med bristerna på sina skola efter att Skolinspektionen varit där. Något som enligt dem mest ledde till interna slitningar, ökad arbetsbelastning och många fina pappersprodukter.  De vill inte gå ut med sin identitet eftersom de är.rädda att förlora sina jobb, så Annik aoch Latifa heter egnetligen något annat.  Förra året var det Annika och Latifas skolas tur att bli granskad av Skolinspektionen. Skolan heter Praktiska Södertälje, en gymnasieskola som är en del av utbildningsföretaget Praktiska Sverige AB som driver 34 liknande skolor runt om i landet och ägs av Vindora-koncernen. Som namnet skvallrar om är deras inriktning olika yrkesprogram.  ”Praktiska är skolan mitt i arbetslivet” lyder företagets slogan. De marknadsför sig som en familjär och annorlunda skola med små klasser där varje elev blir sedd. Men det knakar i bänkarna. Skolinspektionen har sen hösten 2013 granskat hela koncernen och kritiken är inte nådig. Samtliga skolor har fått kritik. 7 skolor har hotats med vite, men två av dessa fick häromveckan viteshotet indraget. Å en skola, Praktiska Tumba, har till och med fått stänga efter att Skolinspektionen varit där. Vi sitter på ett bibliotek. Annika och Latifa ser märkbart trötta ut. –  Vår vardag handlar bara om att släcka bränder hela tiden och vi kan inte ägna någon tid åt egentlig undervisning. De berättar om en arbetsmiljö där ingen vågar säga rakt ut vad den tycker, många är frustrerade och rädda för repressalier och att förlora jobbet. Och när de påtalar bristerna menar de att rektorn inte lyssnar. –  Vi golvjobbar och ska rätta oss in i ledet. Vi ska sitta med i den här båten annars är vi illojala. Så vi får ju bara rätta oss eller om vi inte gör det, ja då kan vi få städa vårt skrivbord och gå! Det är så det är. Det går man ut med på våra arbetslagsmöten när vi sitter samlade att det handlar om våra anställningar. Man hotar med att om vi inte tar emot och håller kvar de här eleverna så har vi inga jobb i höst.”  Under samma period som Annika och Latifa beskriver att deras skola blivit allt sämre så har skolan haft flera besök av Skolinspektionen. Det första besöket ledde till en lång lista på saker som behövde åtgärdas. Det rörde sig om allt ifrån avsaknande av skolbibliotek till trygghet och särskilt stöd. Hetsig kamp för att få i ordning dokumenten Och det är nu det som Annika och Latifa beskriver som en hetsig kamp för att så snabbt som möjligt städa undan problemen tar sin början. Personalens veckomöten får med ens ett nytt innehåll.  – När vi startade i augusti, med en ny rektor då, så var det det vi skulle sätta igång och jobba med på alla våra möten, och våra möten ska handla om allt från elevvård till miljön och sådana saker. Men det ströks! Det var bara skolinspektionens kritik vi skulle ägna oss åt. Så, vi har ju jobbat hela hösten med att lösa den här kritiken, skapa fina dokument, fina fasader som vi ska visa upp när Skolinspektionen kommer. Latifa och Annika beskriver hur situationen på skolan blir allt mer ansträngd. Lärarna hinner inte med sitt jobb och rektorn är pressad att snabbt rätta till den långa listan med brister som ska åtgärdas. Elever saknar särskilt stöd Samtidigt som Skolinspektionen håller på att utreda om Södertälje Praktiska kommit tillrätta med sina problem går eleverna Andreas och Emelie sitt sista gymnasieår på skolan. Programmet heter naturbruk med inriktning hund.  – Jaha, du tycker hon ska kasta den nu. Deras schäferhund Kenzo lägger ner en gnagd pinne framför mina fötter och tittar uppfodrande på mig. – Han är jättesnäll, det är bara att han ska leka med allting. Det jag tycker bäst om med hundar det är att de aldrig ljuger. Han kommer tillbaka oavsett vad han gör, säger Andreas. Både Emelie och Andreas har haft det tufft under hela sin skoltid.  Båda har neuropsykiatriska funktionshinder som gör det svårt med koncentrationen och att läsa och skriva.  Under sina grundskoleår har de gått på flera olika skolor.  Men för det mesta har kunskapen om vilka förutsättningar Emelie och Andreas behöver för att klara av skolan saknats. – Mamma har fått bråka hela tiden på lärare, pappa delvis också har fått bråka mycket också. – Varför då, vad var det du behövde hjälp med? – Extra stöd och lärare och sånt där. Jag behöver sitta ensam oftast. När jag läser så kan jag läsa fel. Det behövs kolla så att jag har skrivit rätt, så jag inte lämnar in fel. Sådana saker. – När jag gick ut nian, grundskolan. Då fick jag veta att jag hade dyslexi och ADHD. Och det är ingen som har märkt något. De tyckte bara jag var en stökig elev så jag var ju satt i särklass där också. För jag var bråkig och kunde inte sitta still. Nu har de svaret varför! Vi har satt oss på ett café inne i stan, Emelie och Andreas måste äta en sen lunch.  De träffades i början av gymnasiet och nu bor de tillsammans hemma hos Emelies mamma. Första gymnasieåret gick de på en annan gymnasieskola som gick i konkurs. Så det är i tvåan de kommer till Praktiska Södertälje och rektorn får allt att låta väldigt lovande.  – Då säger han vi har specialpedagoger för elever med dyslexi och ADHD. Jag har ju själv dyslexi och ADHD och helt värdelös på att läsa. Så gick vi ett år och det hände ingenting. Jag skolkade nästan en hel termin för jag kände att jag fick ut mer av det än att vara i skolan. Ibland har det till och med varit så att ”nä, men den här läraren är inte här idag”. Och då har det inte funnits någon som kan täcka upp för den läraren utan ”nä, men ni kan gå hem istället”. Eller så får man sitta och plugga själva! Jag kommer till skolan och säger att ”det går inge bra och det är tufft att läsa”, då säger de ”ah, jag vet hur det känns”.  De har inte en jävla aning om hur det känns att sitta där och benen skakar och man få ett utbrott för att man skriver fel! De ser mig fortfarande som en stökig elev. Det är inte det det handlar om. Vi försöker, men utan hjälp så går det inte. – Hur har det varit för dig, Emelie? – Njae, det har varit lite jobbigt. Jag fick ju veta att jag har biologin kvar för två veckor sen. Så det har varit lite tuffare för mig. Jag har inte godkänt i allt. Jag har inte mått bra alls. Det sociala har inte fungerat över huvud taget. Jag har dragit mig ifrån att vara med folk liksom, i ett hörn. Jag har inte mått bra alls, säger Emelie. I februari kommer Skolinspektionen tillbaka till Andreas och Emelies skola för ett så kallat uppföljningsbesök. Då har rektorn redan lämnat in alla de dokument som inte var i sin ordning sist, men inspektörerna vill också träffa personal och elever för att se att hur åtgärderna fungerar i praktiken. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen. Fast på ett sätt kan jag ju ändå… de finns ju av en anledning och, ja, som det ser ut så behövs de ju verkligen. Framförallt på en skola som våran där vi inte har någon struktur, där vi inte har koll på sakerna. Det är bara en massa luftslott som har byggts upp. Då är jag tacksam att de finns, men de måste ha det skarpa ögat att se igenom alla de här sakerna, se igenom alla de fina rapporterna som skolledarna skickar in. Vad är det som står och vad är det som stämmer i verkligheten. Prata med lärarna mer. – Rör er inåt så att alla kommer in! Kom in, kom in! Det blir snabbt varmt i klassrummet där rektor Dejan Matic samlat hela årskurs 2 och 3. Elever och lärare trängs på bänkarna och står i flera rader längs väggarna. – Hej Praktiska gymnasiet Södertälje, 2:orna och 3:orna, välkomna hit! Det är skolstart. Hur känns det? Skolan håller till i en gammal fabrikslokal och bakom de fördragna fönstren skymtar Mälaren. – Det jag ska prata lite om det är vilka vi är, för vi är lite nya i personalen. Sen kommer jag säga något om Praktiska gymnasiet och Skolinspektionen. Alla ni som är här ni var ju med om skolinspektionens granskning. Det har hänt grejer kan jag tala om. Dejan balanserar en kaffekopp ovanpå en hög med papper och en bärbar dator samtidigt som han låser upp sitt rum. Och så här höstterminens första skälvande dagar kan han inte gå många meter utan att någon stoppar honom och vill fråga något. – Ni hade besök av Skolinspektionen förra läsåret och fick en ganska lång lista på områden där det fanns brister... – Ja. – Det var undervisning och lärande, grundläggande värden, inflytande, trygghet och studiero, särskilt stöd, bedömning och betygsättning samt omfattning, innehåll och resurstillgång? – Ja, just det. – Hur kände du när hela den här långa listan med brister kom från Skolinspektionen? – Ja det är tudelat kan man ju säga då. Ett: vi är väldigt tacksamma för att bli speglade, och att ha en myndighet som gör oss bättre genom att ställa krav på oss, det är vi väldigt tacksamma för. Den andra sidan av det handlar ju om: okej hur ska vi få det här att hända nu då så att vi får de resultatet som vi behöver ha, vid dags datum då det ska vara klart. Så att vi satte ganska rätt så hög fart på höstterminen, det gjorde vi. Väldigt hög fart. Och förändrade väldigt mycket i vår verksamhet. Min avsikt var att när de kommer hit då ska vi ha kommit så långt som möjligt så att vi kan avhjälpa ett vite längre fram, för det är ju liksom inte aktuellt för egentligen någon skola, utan det ville vi inte ha. – Nu är det ju första skoldagen idag så det går inte att säga så mycket om hur det är här just nu, men om du tänker på vårterminen, de elever som var i behov av särskilt stöd, fick de det på skolan här? – Ja, jag ska säga att jag tycker att de fick det. Vi hade ju en struktur... vi fick en kritik på uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogram, att det måste framgå i åtgärdsprogrammen. Så där fick vi göra om rutinerna i vårat arbete med elever i behov av särskilt stöd och hela den här uppmärksammandeprocessen. Så klart kommer det alltid finnas de här föräldrarna och de här eleverna som vill ha mer stöd och som vill ha ännu mer särskilt stöd. Och det där är ju alltid en avvägningsfråga. Det finns ju inget facit för hur man ska förhålla sig här utan det är ju rektor som beslutar om det ska vara ett åtgärdsprogram eller inte. – Du beskriver att det var väldigt tufft att genomföra det här. Var det värt det, om du förstår vad jag menar, för om det var så tufft så att till och med en del lärare väljer att sluta så kanske allt det här skolinspektionsarbetet gjordes på bekostnad av undervisning eller elevkontakter eller... – Kanske snarare på bekostnad av personalens trivsel då, skulle jag nog säga. Där har du nog... när jag står i korsdraget av att titta på vilka förväntningar hade jag runt mig så... det är en omöjlig ekvation. Någonstans måste man... någon kommer att bli besviken i det här. Det sa alltså rektor Dejan Matic, rektor på Praktiska Södertälje. Förutom Annika och Latifa har vi pratat med fem andra lärare som också jobbade på skolan under tiden före Skolinspektionens uppföljningsbesök och alla bekräftar de Annikas och Latifas bild av en kaotisk tid då personalen på skolan tvingades jobba med att få allt i ordning inför inspektionen, ett arbete som enligt dem gjordes på bekostnad av tid som kunde ägnats åt undervisning och att ge det särskilda stöd som de såg att många av eleverna behövde.  En stor grupp lärare valde också att sluta på skolan vid läsårets slut. Rektor Dejan Matic tillbakavisar lärarnas kritik. Men han håller med om att arbetsbelastningen var ovanligt hög och han har förståelse för att lärarna tyckte att han ställde höga krav på dem. Något hot om att någon skulle riskera sin anställning på grund av bristande lojalitet, det känner han inte till. Vi ville veta hur Skolinspektionens inspektörer själva ser på sina möjligheter att komma åt brister på en skola. 116 inspektörer har svarat på frågan ”tycker du att Skolinspektionens tillsynsarbete som det ser ut idag är ändamålsenligt, det vill säga att det bidrar till att säkra kvaliteten och likvärdigheten i skolan?”. 73 av de inspektörer som har svarat på frågan tycker att tillsynen inte är ändamålsenlig, eller bara delvis ändamålsenlig. Så här skriver några av dem: ”Jag tror att vi bidrar till att utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete, men tyvärr tror jag att skolorna i själva verket inte låter kvalitetsarbetet påverka praktiken. Jag har sett alldeles för många exempel på det.” ”För lite fokus på undervisningen. För lite resurser. Vi ser det vi ser och mer kan vi inte göra. Svårt att bedöma hur mycket vi missar.” ”Fortfarande är det klassrumssituationen som vi inte ser.” En inspektör som vi har intervjuat är Eva. Hon heter egentligen något annat och vill inte framträda under sitt riktiga namn. Hon menar att rektor, elever och lärare ibland lämnar motstridiga uppgifter, men att det inte alltid räcker för att hon ska kunna gå till botten med ett problem, eftersom när rektorn sagt att de kommit till rätta med sina brister, så måste hon lita på det, även om hennes magkänsla säger något annat. – Och så pratar man med rektor som säger att nu håller allt på att bli bra, då har vi inte fog för att gå vidare. Vi ges inte möjlighet att utreda vad som ligger bakom att ett problem har uppstått på en skola. Det skulle ta mycket mer tid i anspråk än vad vi hinner med.  Om vi skulle kunna göra det tror jag vi skulle hjälpa skolorna mycket mer. Så jag tror vi missar många brister och att det får fortgå i verksamheten efter att vi varit där. – Hur menar du då? – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig, men så skickar de in nån pappersprodukt som ser bra ut, ja då kan jag inte göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter så det skulle inte hålla juridiskt. – Vad tänker du om det då? – Jag börjar mer och mer luta åt att det är fel approach som vi har. De är ju rädda för oss. Vi har ju möjlighet att vitesförelägga och då blir det ju att ”hjälp, nu kommer skolinspektionen, nu ska vi se så bra ut som möjligt.   Window-dressing är ett välkänt fenomen  Fenomenet att verksamheter av olika slag vill ge sken av att allt är under kontroll när de ska bli granskade, det kallas inom forskarvärlden för windowdressing. – Man visar upp en verklighet i skyltfönstret, man putsar och tvättar gardinerna och skyltar, men verksamheten pågår som vanligt innanför skyltfönstret. Granskningen förmår inte komma åt det som verkligen sker, utan man visar upp en fasad, säger Linda Rönnberg, statsvetare och lektor på institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet. Linda Rönnberg på Umeå Universitet har haft flera forskningsprojekt om just Skolinspektionen. Window-dressing beskriver hon som en av flera strategier inom området granskning som granskaren måste vara medveten om. Hon menar att det är ett problem som är inbyggt i själva granskningsmodellen.  – Du ska ju visa upp och snygga till dina dokument och planer osv, för att ha något att visa upp för inspektionen. Medan de ju faktiskt inte mäter egentligen hur du faktiskt agerar och om du agerar enligt planerna, och så vidare. Så att till viss del så finns det ju redan i inspektionsmodellen och proceduren ett element av att man ska visa på ett slags yta. Sen är frågan hur man förmår tränga in bakom det här skyltfönstret och se vad som egentligen pågår. Problemet är bara att man kan ju inte mäta allting. Då riskerar man att andra viktiga målsättningar för skola och utbildning blir undanskymda, medan det som är i fokus för just granskningen tar överhanden. Tanken med den svenska granskningsmodellen är att Skolinspektionen ska komma åt skolor som inte ger barn och ungdomar en bra skolgång, skolor som brister i särskilt stöd, skolor som inte tar mobbning på allvar, som inte anställer kompetenta lärare och som bryr sig mer om vinst eller besparingar än om kvalitet – Skolinspektionen ska peka på problemen och få skolorna att skärpa sig. Skolinspektionen generaldirektör svarar Hur förhåller sig myndigheten till risken att det de ser vid en inspektion inte alltid speglar verkligheten? Ann-Marie Begler är generaldirektör på Skolinspektionen, och hon säger att systemet inte kan se allt. För att få veta sanningen krävs ett ömsesidigt förtroende. – Hela det här systemet, det bygger ju på att de vi intervjuar också är intresserade att samtala kring sin skola. Och jag tycker ju att det oftast är väldigt öppna samtal. Men sen möter vi ju också skolor som inte är intresserade av att släppa in Skolinspektionen, som då tycker att skolan är deras egen angelägenhet. Och då är det ju naturligtvis mycket svårare att få det här samtalet som bygger på ett förtroende. – Vad gör ni då, för att komma förbi det där, de som inte känner det där förtroendet? – Ja då lyfter vi fram sådant vi har sett till exempel i de olika enkäterna om vi har sett något där. Men man ska ju också ha klart för sig att det är inget polisförhör vi genomför utan det här är en tillsyn. Och det system som vi har i Sverige det bygger ju på att kommunala och fristående huvudmän har fått ett förtroende att förvalta elevernas framtid, för det är det skolorna handlar om. – Hur kan ni vara säkra på att inte skolan visar upp en putsad fasad? – Vi gör som regel anmälda besök och de inspektörer vi har är ju, många av dem är ju hemskt erfarna och skickliga i de här samtalen. Och det gäller ju att ställa frågor på ett sådant sätt så att vi får ett bra underlag att bedöma utifrån. I vissa fall gör vi, och det har vi gjort ett antal gånger, oanmälda besök, och det är när vi har haft en stark känsla av att här är det en huvudman som inte vill informera oss om hur det ser ut på skolan och vi har också ibland fått anmälningar eller vi har information som gör att vi tycker att det är bra att göra ett oanmält besök. Så det kan vi också göra. – Hur ofta gör ni det? – Jag kan inte minnas exakt i huvudet hur många gånger det är, men det händer då och då. – Varför gör ni inte fler sådana här flygande inspektioner? – Ja det kan man ju naturligtvis alltid fundera kring. Jag tror att det är väldigt viktigt att våra tillsyner över skolorna bygger på ett förtroende gentemot skolorna. Har de ingen tilltro till våra besök överhuvudtaget och vi inte får ett förtroende gentemot vår myndighet då tror jag att det är svårt att få det förändringsarbetet till stånd som måste bedrivas, för skolan måste ju ändå lita på våra bedömningar till syvende och sist. Och därför så tror jag inte att vi ska använda oss av oanmälda besök i alltför stor utsträckning. Att många av de inspektörer som svarat på vår fråga inte tycker att Skolinspektionens tillsynsarbete är ändamålsenligt, eller att det bara delvis är det, det tycker Ann-Marie Begler är svårt att tolka. – Vi gör ju det som våra nuvarande resurser räcker till och jag menar att vi har ett bra beslutsunderlag för de besluten vi tar. Vi lägger om vår tillsynsmodell nu så vi gör betydligt djupare granskningar nu, betydligt mer omfattande granskningar i de 20 % av skolorna som har den svåraste situationen när det gäller bland annat kunskapsresultat och kränkningar. Och på det sättet så kan vi koncentrera oss och få fram ännu mer material. Uppe på en pittoresk kulle i Södertälje trängs ett hundratal nybakade studenter och deras familjer. Det viftas med plakat och blommor och mjukisdjur i blågula band hängs runt de rosiga ungdomarnas halsar. Lättnaden över att skolan nu äntligen är slut är påtaglig. – Här är mina betyg,säger Andreas. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej, jag skojar, hahaha! Det står F och N men det är för att den kursen inte är klar en. Det var den här basmaskinkörningen som kommer den 25:e, säger Andreas. – Det blir komplettering där sedan. – Men det är ju för att skolan missat att lägga in den som det var fel. Mitt i hopen står Andreas och ler som en sol ikapp med sin mamma Susanne. – Idag känns som den dag då jag blir insläppt i paradiset, om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt så också, säger Andreas Tappar förtroendet för systemet Hur gick det då för Praktiska gymnasiet i Södertälje och den långa listan med brister som skulle åtgärdas? I juli, när semestern precis kommit igång för de flesta lärarna, alltså över ett år efter att Skolinspektionen kom dit första gången och ett halvår efter uppföljningsbesöket, ja, då kom beskedet. ”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen för Praktiska Södertälje har vidtagit sådana åtgärder att de påtalade bristerna i verksamheten har avhjälpts. Skolinspektionen avslutar därmed tillsynsärendet.” – Jag blev väldigt förvånad. Och förbannad.  Om de inte lyckades se de problem som finns på vår skola, se igenom den här bluffen, hur ska man kunna lita på att de gör sitt arbete? Mitt förtroende för inspektionen är faktiskt ganska nere på noll nu, säger Annika lärare på Praktiska Södertälje. Rektor Dejan Matic är däremot nöjd och menar att man visst kommit tillrätta med problemen. Att Annika tappat förtroendet för Skolinspektionen, det tycker Ann-Marie Begler är synd. – Det är ju naturligtvis väldigt viktigt att lärare som kommer jobba i grunden med förändringsarbete har ett förtroende för inspektionen, det är ju självklart på det sättet. Sen kommer det ju alltid finnas enskilda lärare som inte tycker att vi jobbar på ett bra sätt. En del tycker att vi går alldeles för hårt fram, att vi är alldeles för kritiska. Och en del tycker att vi släpper alldeles för lätt. För oss är det ju bra om lärare hör av sig till oss på det tydliga sätt som de gjort till er så att vi får den här informationen för då kan vi komma tillbaka med en ny tillsyn. Vi är beroende alltså av information av de som finns i skolan och föräldrar för att kunna granska. Vi kan inte få fram allt genom intervjuer, säger Skolinspektionens generaldirektör.   Reporter, Karin Andersson UR Producent, Karl Brodin UR Exekutiv producent, Andreas Lindahl SR andreas.lindahl@sverigesradio.se kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

    · 00:29:26 · Kaliber

    Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister. Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund. I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.  - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor. - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han. Hur känns det att gå här? - Det känns inte så bra. Är det jobbigt? - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt  startar. Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener.  Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.  Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar. - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson. När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme.  Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas  hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer. - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. GPS:erna visade fel väg Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags  gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av. - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson. Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer. - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson. Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut. - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås. Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas  flyga hem till Luleå. - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson. Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt. Svårt att få grepp på situationen  Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen. - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg. Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut. - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen. På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg. - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg. De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning. - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet. - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig. -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin. Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia. - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson. Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med. - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson. - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss.  Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst. Ni såg bara rök alltså? - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen. Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?   - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin. Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden. - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin. - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det? Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras. - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin. Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet. Spänd väntan på vattenbombningsplanen Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad. - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin. I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer. I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet. Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån. - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson. Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras. - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år. Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt. Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens. - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen. Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet. Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.   26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev. Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk. En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin. - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång.  För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin. - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg. Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna. - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson. Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort. En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.                                                                                                                          - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite  svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin. I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen. - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin. - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson. Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här? - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin. Michael Verdicchio michael.verdicchio@sr.se

    starstarstarstarstar