kommunist

  • Interview - "Wir wollten die DDR verwandeln" - Interview mit Wolf Biermann

    · Journal | Video Podcast | Deutsche Welle

    Er war überzeugter Kommunist und ging freiwillig in die DDR. Dort wurde er zum Dissidenten und ausgebürgert. Wolf Biermann spricht über seinen Bruch mit dem Sozialismus und darüber, dass man sich einmischen muss.Er war überzeugter Kommunist und ging freiwillig in die DDR. Dort wurde er zum Dissidenten, das Regime bürgerte ihn aus. Im DW-Interview spricht Wolf Biermann über seinen Bruch mit dem Sozialismus und seine Überzeugung, dass man sich einmischen muss.

    starstarstarstarstar
  • 00:12:03

    Interview - "Wir wollten die DDR verwandeln" - Interview mit Wolf Biermann

    · Interview | Video Podcast | Deutsche Welle

    Er war überzeugter Kommunist und ging freiwillig in die DDR. Dort wurde er zum Dissidenten und ausgebürgert. Wolf Biermann spricht über seinen Bruch mit dem Sozialismus und darüber, dass man sich einmischen muss.Er war überzeugter Kommunist und ging freiwillig in die DDR. Dort wurde er zum Dissidenten, das Regime bürgerte ihn aus. Im DW-Interview spricht Wolf Biermann über seinen Bruch mit dem Sozialismus und seine Überzeugung, dass man sich einmischen muss.

    starstarstarstarstar
  • 00:12:21

    "Hitchcock i Buenos Aires". Möte med författaren Claudia Piñeiro

    · Kulturpoddar i P1

    Claudia Piñeiro från Argentina är aktuell med en bok om sin uppväxt under militärdiktaturen (1976-1983), "En kommunist i kalsonger". Claudia Piñeiro fick ett internationellt genombrott med romanen "Torsdagsänkorna" om den ekonomiska krisen i Argentina 2001."En kommunist i kalsonger" är ett porträtt av Claudia  Piñeiros far, som var aktiv i motståndsrörelsen. Men mest är Piñeiro känd för sina socialt engagerade spänningsromaner. Hon har kallats för "Buenos Aires egen Hitchock" - en eller flera döda personer brukar dyka upp tidigt i handlingen. Hon skriver ett slags sociologiska deckare. "Alla mina romaner utgår från sociala och politiska förhållanden," säger hon. Min far berättade om vänner som spårlöst försvann. Genom att påminna oss vår historia kan vi se till att det aldrig händer igen.Claudia Piñeiro.Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:24:45

    Brückenschlag zwischen Welten

    · SWR2 Tandem

    Ein jüdischer Kommunist erzählt einem Schüler aus seinem Leben. Von Michaela Wagner. | Theodor Bergmann, 96 Jahre alt, war einst Professor für vergleichende Agrarpolitik an der Universität Hohenheim. Als Jude und Kommunist floh er 1933 nach Palästina und kehrte 1946 nach Deutschland zurück, um sich erneut für seine kommunistischen Ideen zu engagieren. Jan, 13 Jahre alt, ist Schüler und hat im Rahmen eines Schulprojekts Theo Bergmann interviewt. Kann eine Begegnung zwischen zwei so verschiedenen Menschen, die in so unterschiedlichen Zeiten aufgewachsen sind, überhaupt gelingen? Jan und Theodor erzählen, was ihre Treffen ihnen bedeuten.

    starstarstarstarstar
  • Erhard Jacobsen med journalist Jette Hvidtfeldt (1)

    · Cordua & Stenos politiske Danmarkshistorie

    Torsdag i efterårsferien har vi kreeret en særlig menu til lytterne torsdag kl. 10 i Cordua & Steno på Radio 24Syv. Vi skal tilbage i den politiske Danmarkshistorie for at tale om den navnkundige politiker fra 70’erne og 80’erne Erhard Jacobsen, der var stifter og leder af det nu hedengangne parti Centrumdemokaterne. Det gør vi i 1. time i selskab med journalist Jette Hvidtfeldt, der i sin tid hjalp Erhard Jacobsen med at skrive sine erindringer. I sidste halvdel af 1. time har vi en samtale med den tidligere kommunist, lektor Jørgen Grimstrup, Viborg om, hvordan det er at være troende kommunist og mangeårigt medlem af DKP, for så langsomt, men sikkert at tvivle og til sidst vågne op og blankt erkende, at man tog grueligt fejl. I hele 2 time disker vi op med et brag af en debat om Folkekirkens fremtid. Skal Folkekirken adskilles fra staten eller hvad? Vi får besøg af hele tre teologer til at diskutere emnet. Det er kirkeordførerne MF Christian Langballe fra DF og Pernille Vigsø Bagge fra SF samt lektor på Københavns Universitet Hans Raun Iversen. Jarl Cordua og Torben Steno

    starstarstarstarstar
  • 01:04:20

    43. Islamism & Tvärvändningar med Per Gudmundson

    · Borgarbrackor

    Per Gudmundson från SvD talar med Rebecca om hans bloggande gällande svensk islamism, om förändringar i den svenska politiska debatten och till Rebeccas förvåning om Pers förflutna som kommunist.

    starstarstarstarstar
  • 00:00:01

    Wolf Biermann – ein deutsch-deutscher Zeitzeuge

    · Körber-Stiftung: Audio

    Es gibt Ereignisse, die haben sich festgebrannt in unserem persönlichen Gedächtnis und im Kollektiven. Wolf Biermann ist ein Mann, dessen persönliches Schicksal und das der deutschen Geschichte aufs Engste miteinander verbunden sind und dessen Köln Konzerte im November 1976 Teil des kollektiven Gedächtnisses der Deutschen sind. In seiner Autobiographie »Warte nicht auf bessre Zeiten« erzählt Biermann sein Leben. Auf der Bühne des Haus im Park wird Burghart Klaußner der Erzähler, der Passagen aus der Biografie vorträgt. Moderator Andreas Öhler spricht mit Wolf Biermann über seine Erlebnisse. Über den Vater, der als Jude und Kommunist in Auschwitz ermordet wurde, über die  Mutter, die ihn aus dem Hamburger Bombeninferno rettete. Über die absurde Welt der DDR-Diktatur mit ihren Auswüchsen, aber auch ihren täglichen Dramen menschlicher Widerständigkeit. Ein einzigartiges Zeitzeugnis.

    starstarstarstarstar
  • THADEUSZ chauffiert Dietmar Bartsch (Die Linke)

    · Fahrbereitschaft| rbb Rundfunk Berlin-Brandenburg

    Auf der gemeinsamen Fahrt vom Prenzlauer Berg nach Berlin-Mitte machen Jörg Thadeusz und Dietmar Bartsch einem Schlenker durch den Osten der Hauptstadt, wo der Sozialismus einst besonders pittoresk funkelte. Im Gespräch geht es um nicht weniger, als die Frage, ob „die Welt aus den Fugen geraten ist“. Es geht also um die ganz großen Themen (DDR, Nordkorea, Venezuela), Geheimnisse im Wahllokal und das „Spiel der Konservativen“. Thadeusz gesteht, dass er mal Öko-Sozialist war, aber wohl kein Kommunist mehr wird.

    starstarstarstarstar
  • 00:10:01

    Shakespeare and Company: bokhandel, cocktailfest och livräddare

    · OBS

    Den Parisbaserade engelska bokhandeln Shakespeare and Company lockar läsande och skrivande pilgrimer från världen över. Anna Thulin reflekterar över vad som gör den så speciell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var är ärtsoppan? George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. Mögel! utropar George. Mögel är proteiner. När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för att besvärja sig från häxkonster. Har du gått på sådan kapitalism? Släng genast, det smutsar ned porslinet. När man talar om Shakespeare and Company måste man tala om George Whitman, som drev och ägde bokhandeln fram till 2006. Butiken är berömd och lockar besökare från hela världen, men vad gör den så speciell? Kanske för att den vidgar vår syn om vad en bokhandel kan vara. Innan George Whitman öppnade sin butik 1951, fanns det en annan bokhandel med samma namn i Paris. På 1920-talet låg Shakespeare and Company på rue de lOdéon. Butiken drevs av amerikanskan Sylvia Beach, och lockade till sig aspirerande och lovande författare som Ernest Hemingway, Djuna Barnes och James Joyce. Bokhandelsägaren var omtyckt. Sylvia Beach hade ett livligt ansikte och bruna ögon, och hon älskade skämt och skvaller. Ingen jag kände var trevligare mot mig, skrev Hemingway i sin roman En fest för livet. Ibland kan en bokhandel vara en cocktailfest. Ibland kan en bokhandel också vara en oas för yttrandefriheten. James Joyce hade publicerat utdrag ur sin roman Ulysses i USA och England, men boken ansågs vara så obscen att ingen ville eller vågade ge ut den. Ingen utom Sylvia Beach. Hon såg till att boken trycktes och att den smugglades in i USA och Storbritannien. 1941, under nazisternas ockupation av Paris, tvingades bokhandeln stänga efter att Sylvia Beach vägrat att sälja en bok till en tysk officer. Liksom många andra kulturarbetare och motståndare till regimen placerades hon i ett interneringsläger. Efter ett halvår släpptes hon fri, men hon öppnade aldrig butiken igen. Ibland kan en bokhandel vara en plats där man säger nej. Tio år senare öppnade George Whitman en ny bokhandel på vänstra stranden, på rue de la Bûcherie, och efter ett tag döptes den om till Shakespeare and Company för att hedra sin företrädare. Också den butiken blev en samlingsplats för författare, debattörer och studenter under 68-rörelsen. George Whitman var inte bara känd för att svära åt diskmedel och andra kapitalistiska påfund. Det hände att han satte eld på håret istället för att ödsla pengar på en frisör. När den tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton gästade bokhandeln hälsade George honom välkommen klädd i sin vanliga outfit nämligen en pyjamas.  Excentriker, visst. Men framför allt var George Whitman en idealist. Han lät besökare sova i bokhandeln gratis, i utbyte mot att de läste en bok om dagen, hjälpte till två timmar i butiken och skrev en sidas biografi om sig själva. Omkring trettio tusen tumbleweeds, som han kallade oss, har sovit i butiken genom åren. Tumbleweeds efter de torra, rotlösa ökenbuskar som följer vindens nycker. Det var främst rotlösa amerikaner och engelsmän som landade i Paris under efterkrigstiden. Den bohemiska butiken låg i linje med tiden, men Shakespeare and Company var samtidigt en nagel i ögat på franska myndigheter, troligen för att den var svår att kontrollera. Ibland kan en bokhandel vara ett tak över huvudet. Ibland är den också en scen för politiska dramer. I en nypublicerad bok om Shakespeare and Company återges ett brev där George berättar att butiken uppvaktades av amerikanska agenter under kalla kriget. USA ska ha fört en hemlig kampanj för att stötta amerikansk kultur i europeiska storstäder, ett kulturellt kalla kriget, för att uppmuntra kapitalistiska ideal och skapa ett motstånd till ryssvänlig marxism. Det hade de inte mycket för, George var en fri ande, men också kommunist. Det är tolv år sedan jag sov och arbetade i bokhandeln, och fick en kyss bakom bokhyllorna på andra våningen. När jag nu återvänder till Paris är det för en annan kärlek. Han heter M och har flytt kriget i Syrien. En dag berättade han om ett bibliotek i sin forna hemstad. Det var en berättelse som skulle förändra min bild både av en bokhandel som Shakespeare and Company och av litteratur i stort varför jag återger den här: Det var under våren 2012 som den syriska regimens raketer regnade över M:s hemstad. Människor flydde i tusental och lämnade sina hem. En av de som flydde var M:s granne, en författare, vars hem träffats av missiler. När M gick in i huset fann han resterna av författarens privata bibliotek. Han såg ett rum som var svart av aska. Han såg bokhyllor som vält och böcker som blivit fuktiga av regnet som kom in från raserade väggar. Det förstörda biblioteket gjorde honom sorgsen. Särskilt som det påminde om ett samtal M haft med sin flickvän, innan de separerades av kriget. Vad gör det för nytta att studera litteratur? hade han frågat henne en gång när de var osams. Varpå hon svarat att eftersom regimen utövade en omfattande censur så var själva läsandet en protest. Att sprida berättelser ett motstånd. Ingen annan skulle bemöda sig med att minnas deras historia. Under de kommande åren, när M ibland åt gräs och plockade blad från träden för att överleva, hämtade han böcker från det sönderbrända biblioteket. Näst efter hungern och bombplanen var nämligen tristessen värst. Ibland kan en bokhandel, eller ett rum med böcker, vara första hjälpen för en människa i nöd. Jag och M möts i Paris. Jag säger att jag vill visa honom en plats som betytt mycket för mig och tar honom till bokhandeln. Vi går dit flera gånger. Rotlösa och utan hem, om än på olika vis, känner vi ett behov av vissa platser för att skapa en kontinuitet. Idag är det Georges dotter Sylvia Whitman som driver Shakespeare and Company hon är döpt efter Sylvia Beach som drev den ursprungliga butiken. De sista åren i Georges liv förde han och dottern ett lågintensivt krig. Sylvia installerade en kassaapparat, George bröt sig in om natten och stal den. Sylvia renoverade den äventyrligt vingliga trappan till andra våningen, George delade ut hammare till besökare för att slå sönder den. Om George hade känt till videokameran som Sylvia installerat för att minska stölder, eller att bokhandeln numera finns på Facebook och Instagram, skulle han nog vända sig i sin grav där han vilar på Père Lachaise-kyrkogården. Men han skulle nog uppskatta det nya rummet för barnböcker och kaféet intill butiken, som han drömde om i flera år. M log när han såg följande ord målade på andra våningen: Be not inhospitable to strangers, lest them be angels in disguise. Lite slarvigt översatt: Var inte ogästvänlig mot främlingar, för de kan vara förklädda änglar. Ibland kan en bokhandel vara just det, varken mer eller mindre en plats som säger välkommen. Shakespeare and Company är förvisso en kommersiell bokhandel som måste visa balanserade omkostnader och prydliga bokslut. Liksom andra närbokhandlar kämpar den med konkurrensen från nätbutikerna. Men att Shakespeare and Company har överlevt i decennier är nog för att den alltid varit mer än en bokhandel. En cocktailfest, ett tak över huvudet, en räddare i nöden. Ett utrymme där motståndet i litteraturen får ta plats, liksom kyssar och mögliga ärtsoppor.     Litteraturtips Shakespeare and Company; Sylvia Beach. Svensk översättning av Erik Andersson, Ellerströms förlag (2008). Shakespeare and Company, Paris: A History of the Rag and Bone Shop of the Heart; redaktör Krista Halverson (2017). Ulysses; James Joyce. Svensk översättning av Erik Andersson, Albert Bonniers Förlag (2014).

    starstarstarstarstar
  • 00:10:06

    Andrej Platonovs litterära revolution

    · OBS

    Den ryska författaren Andrej Platonovs poetiska vision var för djärv för regimen. Dan Jönsson undersöker hans förhållande till revolutionen i romanen "Tjevengur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Längst in i varje människas innersta finns en osynlig kärna. Den kallas själen; man brukar säga att den är odödlig. På samma sätt finns längst in i varje samhälle en gemensam nervknut, osynlig men stark. Folksjälen, kallas den av nationalromantikerna. Värdegrunden, i de liberala demokratierna. De marxistiska historiematerialisterna brukar tala om produktionsordningen. Om man löser upp den knuten faller samhället sönder. Det som sker när en samhällsordning störtas eller går under är alltså att, precis som när en människa dör och den odödliga själen blir fri, så förlorar folksjälen, eller produktionsordningen, vad man nu vill kalla den, sin fysiska hemvist i samhällskroppen och börjar leta efter ett nytt ställe att slå rot. Det är därför revolutioner är så svåra att lyckas med. Förr eller senare, när man minst anar det, sticker nationalismen upp ur den liberala värdegrunden, eller privategendomen ur den kollektiva gemenskapen, och kväver det nya, som ett ogräs. Ungefär så kan man beskriva förutsättningarna i den sovjetryske författaren Andrej Platonovs stora roman Tjevengur. Vi befinner oss några år efter revolutionen, i ett lantligt sydryskt landskap där klasskriget mellan de vita och de röda arméerna har slagit den gamla bondevärlden i spillror. Samtidigt visar sig den nya socialistiska ordningen än så länge mest som abstrakta dekret och högstämda paroller, när den nu inte drabbar mer brutalt i form av krigskommunismens livsmedelsrekvisitioner eller rena massmord. Vid denna nollpunkt i historien beger sig den unge Sasja Dvanov och hans äldre vapendragare Kopjonkin på hästen Proletärkraften iväg för att söka efter en stad långt ute på stäppen vid namn Tjevengur, där kommunismen enligt ryktet ska ha blivit verklighet. Det visar sig, när de väl kommer dit, vara en märklig kommunism, född i blodet från brutala massavrättningar och där det enda produktiva arbetet utförs av solen med hjälp av en sorts primitiva solfångare. Stadens invånare är upptagna med besynnerliga sysselsättningar som att flytta hus och trädgårdar hit och dit eller hjälpa varandra med diverse vildvuxna projekt helt utan ekonomisk betydelse. Som en av invånarna förklarar: Vi arbetar inte för nyttan, utan för varandra. Det är en idealism som till och med för revolutionens tjänstemän och ideologer verkar naiv och världsfrånvänd. Och ur djupen under den tunna kommunistiska myllan hämtar förstås de gamla feodala och kapitalistiska produktionsordningarnas rötter ny kraft. Andrej Platonovs romaner passade aldrig in i den sovjetiska kulturmallen, och när de nu sent omsider kommer ut i fullt format har de ofta tolkats som en frän kritik av socialismen, med sina råa skildringar av våld och vanmakt, misär och godtycke. Men det är en alltför bekväm läsning. Platonov skrev inte om revolutionen, han skrev mitt i den. När Tjevengur kom till var han i tjugofemårsåldern och i full karriär som elektroingenjör just i de vidsträckta provinser som romanen skildrar. Platonov själv var övertygad kommunist, och trots att hans böcker aldrig fick ges ut förblev han av allt att döma lojal med revolutionen, till och med under trettiotalets stalinistiska istid när han gjorde några fåfänga försök att anpassa sig till den socialistiska realismens påbud. Men varken allegorin om den föräldralösa fallskärmshopperskan och tunnelbanesprängerskan i Lyckliga Moskva eller berättelsen om socialismens ankomst till det centralasiatiska nomadfolket Dzjan blev några uppbyggliga ideologiska moraliteter. Platonovs blick var alltför klar och visionär, hans poetiska fantasi för djärv, hans röst för sprucken och orolig. Men det är denna röst som gör Platonov unik. Det han gör i Tjevengur är att han försöker hitta ett nytt sätt att beskriva den nya verklighet som tar form i Sovjetryssland. Vid denna historiska nollpunkt måste också språket ställas vid en nollpunkt; i Tjevengur resulterar det i en splittrad mosaik av realism och naivism, fantasterier och satir. Berättarrösten är varken allvetande eller subjektiv; Tjevengur är istället en kollektivroman som i ett hallucinerande flöde rör sig in och ut mellan gestalternas medvetanden och ibland långt över deras huvuden, mot det fjärran Kreml där Lenin sitter och skriver ibland får jag nästan känslan av att det är denne mytiske Lenin som är berättaren. Kanske är Tjevengur en dröm som spirar mellan raderna i hans skarpa analyser och dekret? Om den nu inte är själva motsatsen för om det är något som genomsyrar den här romanen är det den marxistiska dialektikens övertygelse att det är motsättningarnas kamp som driver historien framåt. Även romanens historia, förstås när en av invånarna i Tjevengur säger att här finns kommunism och motsatsen får han det att låta som en självklarhet. Annars vore ju ingen utveckling möjlig. Men Platonov omsätter alltså den abstrakta teorin i fysisk, rent ut sagt blodig handling. Han fortsätter på samma väg i romanen Grundgropen, som utspelar sig under kollektiviseringen i slutet av tjugotalet och där ett arbetslag håller på att lägga grunden till ett hus åt proletariatet ett sisyfosprojekt som hela tiden hindras av motstridiga dekret och försvåras av våldsamheter och umbäranden. Symboliken är lika omöjlig att missa som den är lätt att missförstå för en eftervärld som tycker sig veta hur historien slutade. Det man bör tänka på är att Platonov skrev utan facit alla hans romaner kom till i stort sett samtidigt med de skeenden de skildrar och det öppna, ofärdiga i dem är en effekt av det. Tjevengur och Grundgropen slutar båda i tragedi Tjevengur när en grupp kosacker går till storms mot staden, Grundgropen med den lilla flickan Nastias död. I ett kort efterord till den romanen klargör Platonov sina avsikter: Författaren, skriver han, kan ha misstagit sig när han i den lilla flickans död framställde undergången för den socialistiska generationen, men detta misstag skedde endast på grund av en mycket stor oro för att förlora något älskat en förlust som skulle vara liktydig med att inte bara hela det förgångna utan också framtiden ödelades. En sådan programförklaring verkar svår att ta på allvar idag. Och just därför tror jag att man ska försöka. Kanske bör vi om den ryska revolutionens betydelse säga som Kinas premiärminister Zhou Enlai lär ha sagt om den franska: Det är för tidigt att säga. I Platonovs romaner finns mycket som känns främmande hundra år senare den revolutionära mytologin flätas ihop med kristna frälsningsmetaforer, men också med obskyra paralleller till den futuristiske vetenskapsfilosofen Nikolaj Fjodorovs biokosmiska program, som Platonov var starkt influerad av och som såg återuppväckandet av de döda som den stora gemensamma saken. För Platonov och hans generationskamrater var revolutionen så mycket mer än ett uppror och ett maktskifte: den var ett steg in i en ny epok, en existentiell omvälvning. Och Platonovs romaner är nog så nära man kan komma själen i den övertygelsen. Odödlig eller inte: i alla politiska visioner som vågar sig bortom det beståendes horisont finns ett litet frö av den. Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att vi inte heller nu sitter med historiens facit på hand. Dan Jönsson, författare och kritiker (Essän sändes första gången 26/6 2017)    Andrej Platonov på svenska Don Quijote i revolutionen, översättning Sven Vallmark. Norstedts, 1973. Grundgropen, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2007. Lyckliga Moskva översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2008. Dzjan, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2009. Tjevengur, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2016.

    starstarstarstarstar
  • 00:04:38

    Ernst Grube erhält Georg-Elser-Preis

    · kulturWelt - Bayern 2

    Als Kind wurde er verfolgt, weil er Jude war, in der BRD als Kommunist: Der Münchner Ernst Grube. Ehemalige NS-Richter stuften den überzeugten Antifaschisten als Linksextremisten ein, nun erhält er den Elser-Preis der Stadt München.

    starstarstarstarstar
  • 01:26:53

    Afsnit 13 - Homolobbien

    · Radio 266B

    Kommunister, jøder, homolobbien og pædagoger, ja det lyder som en sommerlejer i 40'erne, men det er blandt hovedemnerne i denne uges afsnit af Radio266B med Lord Lolland, Claus Boatsinker og Eric Kreutzmann.Nu også med udvalgte klip fra Antifascistisk Aktions Podcast!0:01 Blind kommunist kan også finde Jøder0:14 Antifascistisk Aktion Podcast, Simon Bünger fra Redox HUDLØS ÆRLIG0:30 Nordisk Ungdoms kontra Stockholm Pride og generelt om afvigere0:50 "Pædagog"-protokollerne0:54 Pastor Boatsinker og Kristendommens bedst bevarede hemmelighed1:10 Politiet1:21 Ansvarsfraskrivelse og afsluttende bemærkninger.Lord Lolland på Nordens Grænse: https://www.youtube.com/watch?v=xQTLLT4C6mEFacebook: www.facebook.com/Radio-266B-321491668288879/Twitter: twitter.com/radio266bEmail: radio266b@gmail.comRSS feed: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:305897707/sounds.rss

    starstarstarstarstar
  • Tidsånd sommerspecial 2017-07-29

    · Tidsånd

    Iboja Wandall Holm er forfatter og oversætter og har boet det meste af sit liv i Danmark. Hun er født og opvokset i et frit og demokratisk Slovakiet. Men i løbet af 1930'erne får fascisterne magten og som jøde og kommunist er Ibojas tilværelse pludselig helt forandret. Pludselig befinder hun sig i kz-lejren Auschwitz. Programmet om et af århundredes sidste vidner er tilrettelagt af Christoffer Emil Bruun.(Redigeret genudsendelse).

    starstarstarstarstar
  • Har identitetspolitikerne misforstået identitetspolitikken

    · Udestuen

    Hvad er det præcis Mikkel Andersson har skrevet om en konceptuel penis, som filosof, psykolog, debattør, kommunist og to gange ugens Se&Hør-mand Saman Atter Motlagh er sur over? Hvorfor havde Saman det helt ok med at blive kaldt Jungledyret Hugo i gymnasiet, og hvad synes han generelt om racistiske vitser på DR? Har venstrefløjen misforstået identitetspolitikken, og er højrefløjens debat om danskhed i virkeligheden anden variant af selvsamme identitetspolitik?Få svarene i denne udgave af Udestuen, hvor Saman Atter Motlagh og Mikkel Andersson mødes på det aarhusianske værtshus Hjorten og over et Aarhus-sæt vender alt det og meget mere i animeret samtale. Og naturligvis belønnes lytterne også med historien om, hvordan Saman endte i Se&Hør.

    starstarstarstarstar
  • 00:11:05

    "Kycklingar är egentligen bara broccoli som lägger ägg"

    · OBS

    Är vi vad vi äter? I så fall är vi kanske illa ute. I alla fall om man få tro författaren Eiríkur Örn Norðdahl, som i denna fullproppade essä begrundar olika gruppers matvanor. Vetenskapsmän kan förvandla jordnötssmör till diamanter, men de kan inte hjälpa oss att smälta diamanter; vetenskapsmän kan fettsuga oss och förkorta våra tarmar, men om vi äter diamanter skiter vi ändå ut dom hela, oavsett om de är gjorda av jordnötssmör eller inte, det går inte att göra något åt. Den italienska futuristen F T Marinetti åt inte spagetti, för spagetti gör en dåsig, spaghetti gör en uppsvälld och slö och dåligt anpassad till att marschera ut i krig; den tyska nazisten Adolf Hitler åt inte djur på grund av att den tyska nazisten Adolf Hitler tyckte djur var mycket söta. Så var det, hur det nu kan komma sig, det var andra tider och en annan moral. Sionister gör bättre falafel än fascister men fascister gör bättre pastarätter, fascister gör helt hopplös havregröt och deras couscous är inte heller något att vara stolt över; skolfröknar gör bättre bakverk än lastbilschaufförer och lastbilschaufförer gör blodigare biffar och äter mer chips, äter mer majonnäs men det är troligare att skolfröknarna rör sin egen majonnäs. Nazister är ofta vegetarianer som äter mycket surkål, ofta tycker de mer om exotisk mat än de skulle önska, eller erkänna; nazister har ganska vanliga smaklökar och deras åsikt om vilka utav sionisterna som gör bästa falafeln är lika mycket värd som alla andras; Araberna kan inte veta allt och de äter inte stekt fläsk med persiljesås, det gör bara danskar, riktiga Prince-rökande Dansk-Folkeparti-Danskar med Dannebrogtatueringar på Christianacyklar. Hur det nu kan komma sig. Alla svenskar jag känner är glutenallergiker och/eller laktosintoleranta och/eller veganer, särskilt finlandssvenskarna, särskilt de som äter jästa bröd och inte surdegsbröd, särskilt de som dricker mycket öl och är uppvuxna i splittrade hem i områden där det nu för det mesta pratas Rinkebysvenska; tyskar äter stora korvar på små papperstallrikar under U-bahnstationerna i Berlin och sköljer ner dem med veteöl och majonnäs, vilken är rörd i en fabrik där tiotusen bayerska skolfröknar står vakt, dag och natt, och saltar majon med sina tårar; det sägs att de kubanska Montecristocigarrerna får sin unika smak från att bli lindade på låren av jungfrur; feta är inte feta om det inte är en grek som mjölkar geten och skyr är inte skyr om det inte produceras på en klippa mitt i Atlanten och Wasabi är nästan aldrig Wasabi utan bara grönfärgad pepparrot; statistiskt växte homosexuella män upp hos vegetarianer där de åt mycket färsk fisk, nyrensad och filead och försiktigt kokad. Hur det nu kan komma sig. Kommunister hävdade att folket kunde leva på potatis och frisk luft men sedan kollapsade Sovjetunionen och idag finns det inget sätt att skilja en kommunist från en cannabisrökande vegan med sojalatte i tofflor; på Grönland åt ingen frukt på tusentals år, kanske ett par blåbär, på sin höjd, och på en annan mindre ö livnärde sig Robinson Crusoe till stor del på sköldpaddsägg med ödesdigra konsekvenser för djurlivet i regionen, för proportionellt behövde Crusoe lika många sköldpaddsägg som en frystrålare behöver torskfiléer. Fransmän äter helst inte mat som kan förklaras på mindre än tjugo minuter, förutom den där killen som åt huvudsakligen kundvagnar och en tv-apparat men också ett helt Cessna 150 flygplan, inte för att det tar så kort tid att förklara, och i Spanien tillsätter falangisternas mödrar saffran och rökt paprika i nästan allting medan republikens internationella brigader äter tapas. I början dricker spädbarn inget utom bröstmjölk och bröstmjölken innehåller alla näringsämnen som den mänskliga kroppen behöver, hur det nu än kommer sig, inte minst de mycket tunga Omega 3-fettsyrorna, vilka barnen suger från sina mödrars hjärnor så att hjärnorna kan minska i vikt med upp till 25 procent om mödrarna inte tar hand om sig och dricker isländsk fiskleverolja, hur det nu kan komma sig; annars blir mödrarna mycket förvirrade och detta kallas på isländska att vara i "bröstdimma" och det är anledningen till att kvinnliga vd:ar har sådana låga löner. Den genomsnittliga mannen vare sig han är nazist, spädbarn, futurist, grönländare, fransman, vd, homosexuell och/eller något annat ja den genomsnittliga mannen äter ungefär 35 ton mat under sin livstid och slänger lika mycket i soporna. Ett ägg i munnen, ett i soporna; en croissant i munnen, en i soporna; en kebab i munnen, en i soporna och så vidare. I varje måltid en genomsnittlig människa äter finns det i genomsnitt 150 miljoner kilometer genetisk information, vilket är tillräckligt långt för att man skulle kunna stränga det hela vägen till solen. Inte för att det faktiskt vore möjligt, men ni kanske fattar. Hela vägen till solen. Men köttätarna då, frågar du kanske, varför säger han ingenting om köttätarna? Varför pratas det inget om dem som vill äta blodiga biffar, tartare de boeuf och gåslever? Vad hände med den hårda kritiken av korvar fulla med industrisalt, kycklingars levnadsvillkor och odrogade smågrisars kastrering? Vad skulle Adolf säga? Det finns kristna som inte äter räkor eftersom det är förbjudet i bibeln och det finns vegetarianer som äter kyckling för att kyckling är när man faktiskt tänker på det egentligen bara broccoli som lägger ägg. De som skippar kolhydrater i sin diet kanske går ner i vikt men de svälter också sina hjärnor och ingen vill egentligen ligga med idioter. De som har förvärvad diabetes måste leva med djupa fördomar från dem som har medfödd diabetes. Människor som kräks en stor del av det dom äter får föga förståelse i samhället. De som livnär sig på kaffe och cigaretter ser ner på dem som tycker de är för fina för att röka. Isländska bönder äter främst blodpudding, och därför är de så bra på att förutspå väder och prata med djur; feta människor ljuger om hur mycket de äter, det sägs att de till och med äter i någon sorts slummer ett moln av fetma och förtränger ständigt vad de köper, vad de lagar, vad de lägger på bordet, stoppar i sig och till sist skiter ut. En stor del amerikaner far illa av det som kallas för "chinese food syndrome" och kännetecknas av en omätbar känslighet för MSG; de stoppar i sig choklad om nätterna, vitaminberikade chiafrö-shakes på dagen och kyckling-nuggets till middag, lyckliga kyckling-nuggets som går fritt utomhus. Experter påstår att man aldrig borde äta något som ens "farmor inte kunde ha haft i sitt skafferi". Experter påstår att man aldrig borde äta något man är för lat för att laga från scratch. Algeriska rebeller påstår att de har fått fullt upp med hälsofascismen och äter nu bara cocoa puffs i protest. Men pedofiler då? Vad äter pedofiler? Äter de kanske barn? Är det ingen som vet? Äter dom kanske i hemlighet? Och hur är det med miljonärer, äter de i förhållande till sina inkomster, eller är det de fattiga som gör det? På dessa frågor, liksom på så många andra, finns det kanske inga svar, men det kan vara viktigt att man frågar ändå, att man visar lite uppmärksamhet för vad det är vi stoppar ner i våra svalg. Eiríkur Örn Norðdahl, författare   (essän sändes för första gången 2016)

    starstarstarstarstar
  • 01:03:04

    49. Tungan rätt i mun

    · I säng med Tobias & Gabriel

    I veckans pod testar vi ett nytt spel eller är det en tandblekning? Tobias avslöjar en stor hemlighet och Gabriel har skällt ut Elton Johns pojkvän. Vi får reda på om Tobias är kommunist och så listar vi saker som förbättrar vår hygien.

    starstarstarstarstar
  • Tidsånd 2017-04-12

    · Tidsånd

    Iboja Wandall Holm er forfatter og oversætter og har boet det meste af sit liv i Danmark. Hun er født og opvokset i et frit og demokratisk Slovakiet. Men i løbet af 1930'erne får fascisterne magten og som jøde og kommunist er Ibojas tilværelse pludselig helt forandret. Pludselig befinder hun sig i kz-lejren Auschwitz.Programmet om et af århundredes sidste vidner er tilrettelagt af Christoffer Emil Bruun.

    starstarstarstarstar
  • 00:52:32

    Viktige råd og tankesett fra Husokkupanten som ble direktør - Einar Håndlykken

    · Mentaltrener Podcasten

    "Det handler om og ikke bare si at det er masse som er galt, men få til noe konkret. Da gjelder det å ta tak i en mindre ting fremfor å kjempe i alle retninger" forteller Einar engasjert. I dagens episode har jeg tatt en prat med Einar Håndlykken som i 16 års alderen var både anarkist, kommunist og husokkupant. For å nevne noen av hans "meritter" fra hans rebelske tid så arrangerte han alt fra demonstrasjoner på taket av Stortinget til stopping av veiprosjekter. Einar var med å starte Zero i 2002 i et lite "kott" av et kontor rett ved slottet, til å bli 25 ansatte og 30 millioner i omsetning når han forlot ledelsen av Zero i 2012. Han er i dag direktør av ODD som i skrivende stund er en Norges beste fotballklubber. Han deler i dagens episode teknikker han bruker for å motivere seg selv når han er demotivert eller må gjøre oppgaver han absolutt ikke vil med mye mer. Uansett om du er interessert i fotball eller naturvern, så er mye av Einars erfaring, teknikker og budskap noe som var virkelig inspirerende og ikke minst hva som er mulig å utrette når du virkelig brenner for noe. Enjoy Følg meg på sosiale medier Facebook: @mtfranknilsen Instagram: mtfranknilsen.no

    starstarstarstarstar
  • 00:11:00

    Europa och nationalism: Maten i Europa

    · OBS

    Vi gav fyra författare fria händer att gestalta Europa och nationalismen. Författaren Eiríkur Örn Norðdahl gör en djupdykning ner i det kulinariska Europa. Vetenskapsmän kan förvandla jordnötssmör till diamanter, men de kan inte hjälpa oss att smälta diamanter; vetenskapsmän kan fettsuga oss och förkorta våra tarmar, men om vi äter diamanter skiter vi ändå ut dom hela, oavsett om de är gjorda av jordnötssmör eller inte, det går inte att göra något åt.Den italienska futuristen F T Marinetti åt inte spagetti, för spagetti gör en dåsig, spaghetti gör en uppsvälld och slö och dåligt anpassad till att marschera ut i krig; den tyska nazisten Adolf Hitler åt inte djur på grund av att den tyska nazisten Adolf Hitler tyckte djur var mycket söta. Så var det, hur det nu kan komma sig, det var andra tider och en annan moral.Sionister gör bättre falafel än fascister men fascister gör bättre pastarätter, fascister gör helt hopplös havregröt och deras couscous är inte heller något att vara stolt över; skolfröknar gör bättre bakverk än lastbilschaufförer och lastbilschaufförer gör blodigare biffar och äter mer chips, äter mer majonnäs men det är troligare att skolfröknarna rör sin egen majonnäs.Nazister är ofta vegetarianer som äter mycket surkål, ofta tycker de mer om exotisk mat än de skulle önska, eller erkänna; nazister har ganska vanliga smaklökar och deras åsikt om vilka utav sionisterna som gör bästa falafeln är lika mycket värd som alla andras; Araberna kan inte veta allt och de äter inte stekt fläsk med persiljesås, det gör bara danskar, riktiga Prince-rökande Dansk-Folkeparti-Danskar med Dannebrogtatueringar på Christianacyklar. Hur det nu kan komma sig.Alla svenskar jag känner är glutenallergiker och/eller laktosintoleranta och/eller veganer, särskilt finlandssvenskarna, särskilt de som äter jästa bröd och inte surdegsbröd, särskilt de som dricker mycket öl och är uppvuxna i splittrade hem i områden där det nu för det mesta pratas Rinkebysvenska; tyskar äter stora korvar på små papperstallrikar under U-bahnstationerna i Berlin och sköljer ner dem med veteöl och majonnäs, vilken är rörd i en fabrik där tiotusen bayerska skolfröknar står vakt, dag och natt, och saltar majon med sina tårar; det sägs att de kubanska Montecristocigarrerna får sin unika smak från att bli lindade på låren av jungfrur; feta är inte feta om det inte är en grek som mjölkar geten och skyr är inte skyr om det inte produceras på en klippa mitt i Atlanten och Wasabi är nästan aldrig Wasabi utan bara grönfärgad pepparrot; statistiskt växte homosexuella män upp hos vegetarianer där de åt mycket färsk fisk, nyrensad och filead och försiktigt kokad. Hur det nu kan komma sig.Kommunister hävdade att folket kunde leva på potatis och frisk luft men sedan kollapsade Sovjetunionen och idag finns det inget sätt att skilja en kommunist från en cannabisrökande vegan med sojalatte i tofflor; på Grönland åt ingen frukt på tusentals år, kanske ett par blåbär, på sin höjd, och på en annan mindre ö livnärde sig Robinson Crusoe till stor del på sköldpaddsägg med ödesdigra konsekvenser för djurlivet i regionen, för proportionellt behövde Crusoe lika många sköldpaddsägg som en frystrålare behöver torskfiléer.Fransmän äter helst inte mat som kan förklaras på mindre än tjugo minuter, förutom den där killen som åt huvudsakligen kundvagnar och en tv-apparat men också ett helt Cessna 150 flygplan, inte för att det tar så kort tid att förklara, och i Spanien tillsätter falangisternas mödrar saffran och rökt paprika i nästan allting medan republikens internationella brigader äter tapas. I början dricker spädbarn inget utom bröstmjölk och bröstmjölken innehåller alla näringsämnen som den mänskliga kroppen behöver, hur det nu än kommer sig, inte minst de mycket tunga Omega 3 fettsyrorna, vilka barnen suger från sina mödrars hjärnor så att hjärnorna kan minska i vikt med upp till 25% om mödrarna inte tar hand om sig och dricker isländsk fiskleverolja, hur det nu kan komma sig; annars blir mödrarna mycket förvirrade och detta kallas på isländska att vara i "bröstdimma" och det är anledningen till att kvinnliga vd:ar har sådana låga löner. Den genomsnittliga mannen - vare sig han är nazist, spädbarn, futurist, grönländare, fransman, VD, homosexuell och/eller något annat - ja den genomsnittliga mannen äter ungefär 35 ton mat under sin livstid och slänger lika mycket i soporna. Ett ägg i munnen, ett i soporna; en croissant i munnen, en i soporna; en kebab i munnen, en i soporna och så vidare.I varje måltid en genomsnittlig människa äter finns det i genomsnitt 150 miljoner kilometer genetisk information, vilket är tillräckligt långt för att man skulle kunna stränga det hela vägen till solen. Inte för att det faktiskt vore möjligt, men ni kanske fattar. Hela vägen till solen. Men köttätarna då, frågar du kanske, varför säger han ingenting om köttätarna? Varför pratas det inget om dem som vill äta blodiga biffar, tartare de boeuf och gåslever? Vad hände med den hårda kritiken av korvar fulla med industrisalt, kycklingars levnadsvillkor och odrogade smågrisars kastrering? Vad skulle Adolf säga? Det finns kristna som inte äter räkor eftersom det är förbjudet i bibeln och det finns vegetarianer som äter kyckling för att kyckling är - när man faktiskt tänker på det - egentligen bara broccoli som lägger ägg.De som skippar kolhydrater i sin diet kanske går ner i vikt men de svälter också sina hjärnor och ingen vill egentligen ligga med idioter. De som har förvärvad diabetes måste leva med djupa fördomar från dem som har medfödd diabetes. Människor som kräks en stor del av det dom äter får föga förståelse i samhället. De som livnär sig på kaffe och cigaretter ser ner på dem som tycker de är för fina för att röka. Isländska bönder äter främst blodpudding, och därför är de så bra på att förutspå väder och prata med djur; feta människor ljuger om hur mycket de äter, det sägs att de till och med äter i någonslags slummer - ett moln av fetma - och förtränger ständigt vad de köper, vad de lagar, vad de lägger på bordet, stoppar i sig och till sist skiter ut.En stor del amerikaner far illa av det som kallas för "chinese food syndrome" och kännetecknas av en omätbar känslighet för MSG; de stoppar i sig choklad om nätterna, vitaminberikade chiafrö-shakes på dagen och kyckling-nuggets till middag, lyckliga kyckling-nuggets som går fritt utomhus. Experter påstår att man aldrig borde äta något som ens "farmor inte kunde ha haft i sitt skafferi". Experter påstår att man aldrig borde äta något man är för lat för att laga från scratch. Algeriska rebeller påstår att de har fått fullt upp med hälsofascismen och äter nu bara cocoa puffs i protest.Men pedofiler då? Vad äter pedofiler? Äter de kanske barn? Är det ingen som vet? Äter dom kanske i hemlighet? Och hur är det med miljonärer, äter de i förhållande till sina inkomster, eller är det de fattiga som gör det? På dessa frågor, liksom på så många andra, finns det kanske inga svar, men det kan vara viktigt att man frågar ändå, att man visar lite uppmärksamhet för vad det är vi stoppar ner i våra svalg.Eiríkur Örn Norðdahl, författare

    starstarstarstarstar
  • 01:05:07

    ”Är Adam Alsing verkligen kommunist?”

    · Det politiska spelet

    Om du förlorar en Ebba så står dig en Niklas åter. Sverigedemokraternas vecka av förlorade och nyfunna vänner.Nato - ska vi gå med 8 %? Vi avkodar glosorna och kompromisserna i den läckta utredningen.Höstbudgeten - har regeringskansliets webbredaktion förstört operation Rädda Miljöpartiet?Med Henrik Torehammar, Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg.

    starstarstarstarstar