mellan

  • 00:31:52

    Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:20

    SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • 00:27:50

    Miljonbråken om järnvägen - Del 1

    · Kaliber

    I två program granskar Kaliber Trafikverket och hittar felräkningar, planeringsproblem och upphandlingsmissar som gör att slutnotorna hamnar långt över det avtalade priset. Ja, det var föraren, vi stannar till vid stoppsignal. Det är enkelspårsdrift här framme på grund av byte av kontaktledning. Så vi blir stillastående här ett par minuter innan vi fortsätter. Tack. Järnvägen är i stort behov av upprustning - växlar går sönder och gamla ledningar glappar och orsakar signalfel så att tågen stannar. Problemen med järnvägen utreds och utreds och Trafikverket kritiseras gång på gång för att ha dålig koll på anläggningen. Varken Riksrevisionen eller den senaste regeringsutredningen har ens lyckats följa hur skattepengarna för underhållet används. Underlaget har varit för dåligt.  Trafikverket å sin sida hävdar att det där är gamla problem och att de nu har bra koll, både på pengarna och rälsen. I Kaliber idag undersöker vi vad som kan gå snett i avtalen mellan Trafikverket och entreprenörerna. Och vi hittar felräkningar, misstag och utdragna tvister om vad avtalen egentligen innehåller - tvister som har lett till att de två största järnvägsentreprenörerna har stämt Trafikverket i domstol på sammanlagt 326 miljoner kronor.Invigningen av Botniabanan Hans majestät ska med en slägga på gammaldags rallarvis sammanfoga de här två bitarna Det är slutet av augusti 2010 och kungen är i Umeå för att inviga Botniabanan. Med en slägga hamrar han symboliskt ihop två rälsbitar och förklarar Botniabanan öppnad.Amanda Jenssen underhåller från scen och stämningen är på topp - 19 mil järnväg har byggts  från Nyland i Kramfors kommun och hela vägen upp till Umeå. Efter 11 års byggande ska tågen äntligen börja rulla. Men gjorde de det?Det hade uppstått ett par problem - eftersom järnvägen snart ska byta signalsystem byggde man Botniabanan för det nya systemet från början. Men de flesta lok och vagnar hade ännu inte anpassats för det nya systemet. Det fanns helt enkelt inte så många tåg som kunde köras på Botniabanan. Ett annat problem var att arbetet med att rusta upp den anslutande Ådalsbanan hade blivit försenat, där hade det uppstått en flaskhals. Det här ledde till att trafiken inte alls kom igång som det var tänkt - många tåg fick istället fortsätta köras över inlandet på norra stambanan. Och det ledde i sin tur till att entreprenören som hade åtagit sig underhållet på den banan inte kunde låta sina banarbetare jobba som planerat - för de blev avbrutna av tåg hela tiden. Dessutom blev slitaget på den banan mycket större än entreprenören hade räknat med. Den här förklaringen läser vi i en stämningsansökan som lämnades in till tingsrätten för två och en halv vecka sen, där statliga entreprenören Infranord, kräver 120 miljoner kronor extra av Trafikverket för arbetet på norra stambanan.Arbetstiderna i spåret är en stor orsak till konflikt mellan Trafikverket och entreprenörerna just nu - Det här målet har precis börjat så vi kommer inte kunna följa det - men vi har hört talas om en annan stämningsansökan mot Trafikverket som kom in redan 2012 och den kommer vi att titta närmare på om en liten stundTrafikverket, som tidigare hette Banverket, upphandlar upprustning och underhåll av järnvägen för drygt 7 miljarder per år och även om avtalen är invecklade så är uppdraget tydligt: Trafikverkets ansvar är att för våra gemensamma skattepengar se till så att tågen kan gå och resenärerna komma fram i tid: Resenärer: Absolut att man vill veta hur man använder pengarna. Särskilt när man ser att det kan bli sådana problem som det har varit på sistone. Vi har ju varit stolta förut över vår punktlighet och allt och nu känns det som att det är något helt annat.Då när man är väldigt intresserad är ju när man sitter fast på något tåg någonstans och undrar vad det är som händer. Då är man ganska insatt. Det är väl mera pengar som ska till. Vi skattebetalare måste hosta upp mer pengar helt enkelt. Det är väl så. Men har du koll på hur dina skattepengar används på att sköta tågbanan? Nej, det har vi väl inte. Det där är väl över våra huvuden så att säga. Var man lägger pengarna osv. Nu kom tåget här... Det är svårt att veta hur pengarna för järnvägsunderhållet används. Kontrakten som upphandlas är komplexa  - Men just därför är det extra viktigt att avtalen är noggrant utformade och grundar sig på riktiga uppgifter, säger Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi på statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI:  Vi tror att det finns mycket att göra med kontrakten för att få ner kostnaderna och kanske allra mest aktuellt för att få kvaliteten att bli den som den borde vara, det vill säga att tågen ska gå. I ett stort tekniskt system uppstår det fel, det är oundvikligt. det händer i alla länder och i alla tider,  men det gäller att se till så att felen och störningarna blir så små som möjligt samtidigt som inte kostnaderna drar iväg och vi tror att det finns mycket kvar att göra där. Exakt hur mycket Trafikverket skulle kunna spara genom att skriva bättre avtal kan ingen svara på men när slutpriset gång på gång hamnar betydligt högre än man räknat med är det svårt att göra en långsiktig planering, säger Jan-Eric Nilsson. För järnvägens del kan det handla om att miljonsatsningar måste skjutas upp eller till och med avbrytas mitt i, när pengarna plötsligt har tagit slut: Om du hela tiden drar över en budget så får du mindre pengar över. Du måste hastigt lappa och laga. Du kan inte fixa några långsiktigt kloka beslut om vilka åtgärd som är mest angelägna att göra, säger Jan-Eric Nilsson.Som i fallet med Botniabanan påverkar arbeten som görs på en del av banan ofta andra delar. När nybyggen försenas eller avbryts kan det leda till ökade kostnader i underhåll någon annan stans.Ur SVT Västnytt:Meningen var att det skulle dras 35 km nytt spår på sträckan Skövde - Töreboda i år. Men i somras insåg Trafikverket att pengarna inte skulle räcka till. Verket hade inte räknat med kraftigt fördyrade kostnader för miljösanering och frakter. Hela konceptet blev alltså dyrare och därför var vi tvungna att dra i handbromsen här under sommaren för att säga att vi är inte säkra på att vi kommer att genomföra det. Hur kommer det sig att ni räknade fel? Vi har inte räknat fel utan det är kostnader vi inte hade med från planeringen i början.Inslaget är hämtat från Västnytt i november 2012. Under hösten hade spårarbetet mellan Skövde och Töreboda legat nere i flera månader på grund av att pengarna hade tagit slut. I slutet av 2012 återupptogs arbetet, men fick avbrytas igen eftersom det hann bli för kallt. Tågresenärerna fick fortsätta åka ersättningsbussar och spårbyteståget fick ställas av i Falköping för vintern. Och det var här på BS Verkstäders bangård som spårbyteståget stod den vintern - företaget lagar och underhåller arbetsmaskiner för järnvägen. Just nu är en ballastvagn på väg in i verkstaden - och Fritiof Schiller som är VD, säger att han också märker av att Trafikverket ibland ändrar sina planer med kort varsel: Ja, det är inte helt ovanligt. Vi har ett aktuellt exempel, vårt dotterbolag hyr ut personalresurser till entreprenörer och vi hade en kille som skulle vara uthyrd från v12 till v 48 på ett arbete i Dals Rostock som blev stoppat 7-8 veckor före projektstarten på grund av brist på medel. Det är flyttat ett år framåt och det kan jag tycka är ganska kort varsel på ett så långt projekt.Vad var det som skulle göras? Det var kontaktledningsarbeten som skulle göras, vi hade en eltekniker som skulle jobba där. Så det är ett väldigt ojämnt flöde som jag upplever är ganska onödigt för tilldelningen kommer varje år och med en bra planering skulle man kunna hålla ett jämnt flöde och veta ungefär vilka resurser som behövs. I det här fallet behövde Trafikverket inte betala nåt för el-teknikern vars jobb ställdes in, men avbrotten i spårläggningen mellan Skövde och Töreboda ledde till extrakostnader. Exakt hur mycket kan inte Trafikverket uppge eftersom flera avdelningar har varit inblandade. Såhär långt har vi hittat två orsaker till att slutnotorna för järnvägsarbeten kan hamna högt över det pris Trafikverket hade räknat med från början - Missar i planeringen som i Skövde-Törebodafallet - och brist på tågfri tid för banarbetarna att jobba - som i stämningsansökan från Infranord.  Nu åker vi till Dalarna. För det är i Falu tingsrätt som stämningarna mot Trafikverket handläggs och vi åker dit för att titta på en konflikt mellan Trafikverket och en annan järnvägsentreprenör. I slutet av november 2012 lämnade privätägda Strukton Rail in en stämningsansökan mot Trafikverket på drygt 206 miljoner kronor. Vi får med oss 9 tjocka pärmar från tingsrättens reception och lånar ett rum att sitta iDen här tvisten handlar om underhållet av södra stambanan - alltså den del av järnvägen som går från Järna och Katrineholm förbi Lund och fram till Arlöv. Kontrakten som den här tvisten handlar om, banan är uppdelad i två delar, gäller underhåll mellan 2007 och 2012. Tillsammans var kontrakten från början värda 303 miljoner kronor. Men år 2012 stämmer alltså Strukton Trafikverket och kräver ytterligare 206 miljoner. När Trafikverket gör upphandlingar måste lagen om offentlig upphandling följas - och det innebär bland annat att det ska finnas tillräckligt med uppgifter i underlaget för att entreprenörerna ska kunna räkna och lämna ett anbud. Precis som Infranord skriver i sin stämning menar Strukton att det har varit mycket mer trafik på banan än de räknat med, men i första hand bygger den här stämningen på att Trafikverket har lämnat felaktiga uppgifter om banans skick. Trafikverket använder ett besiktningssystem som kallas för Bessy - i det registreras anmärkningar på banan - ungefär som i ett besiktningsprotokoll för en bil. Strukton anklagar Trafikverket för att ha lagt in felaktiga uppgifter ur Bessy i förfrågningsunderlaget. Det har de sett när de själva har gått in och tittat i Bessy i efterhand. Men Trafikverket bestrider det här, de svarar att de att de inte har lämnat felaktiga uppgifter, och trafikökningen tycker de att Strukton borde ha räknat med.Ord står alltså mot ord - och längre än så här kommer vi inte på tingsrätten i Falun - i den 9:de pärmen läser vi att parterna efter två års domstolsförhandlingar har ingått förlikning - vad de kommit överens om står inte. Vi begär ut förlikningsavtalet men vill också se själva hur det kan se ut i underlaget - så vi åker tillbaka till Statens väg- och   transportforskningsinstitut. Kristofer Odolinski forskar i transportekonomi och är inte insatt i tvisten mellan Trafikverket och Strukton, men har fått ett förfrågningsunderlag för en del av den här banan av Trafikverket i ett annat sammanhang för sin forskning. Vi ber honom titta på det tillsammans med oss.. Absolut, då ska vi se I underlaget hittar vi två filer om Bessy med samma namn - men som visar två olika bilder -  den ena filen är en enkel sammanställning medan den andra innehåller information om varje anmärkning:   Då har vi excelfilen. Excelfilen innehåller ju bra mycket mer detaljinformation om de här anmärkningarna. Här har vi många rader av uppgifter samtidigt som pdf-filen är en sammanställning för varje bandel och år. Så man kan tänka sig att vill man som entreprenör gå in och titta hur det ser ut i detalj så går man in i excelfilen? Ska man hitta detaljinformation om exakt varje anmärkning, då är det en excelfil som man främst bör titta på, det tycker jag. Och i en jämförelse med de uppgifter som finns där så kan jag se att den här sammanställningen i pdf-filen som jag har fått i ett annat sammanhang stämmer inte överens med den information som finns i excelfilen som jag har fått. Det är en ganska stor skillnad mellan de två uppgifterna. Vi räknar efter och kommer fram till att filen med detaljerad information bara innehåller knappt 1000 av de 2200 anmärkningar per år som finns med i den översiktliga filen - alltså färre än hälften. Kristofer betonar att han inte vet om filerna han har fått är samma som fanns med i underlaget till Strukton - men för den här delen av banan stämmer siffrorna överens med de som Strukton anger i sin stämningsansökan.Men entreprenörerna har också ett ansvar att undersöka banans skick innan de lämnar ett anbud.Vi åker för att träffa Robert Röder VD på Strukton Rail: Stämningen i sig handlade om våra merarbeten vi hade gjort i flera år. Vi hade prissatt en järnväg som såg ut på ett sätt, men när vi började jobba så såg vi att det var ett helt annat skick. Det krävdes mycket mer arbeten. Hur länge hade ni haft diskussioner om det här innan? Oj, vi hade haft det länge, nästan i två år. Vi hade diskussioner med Banverket för det var ju Banverket före 2010. Då var vi nästan överens med Banverket att det här var ett faktum och det var inget konstigt med det. Men sen bildades Trafikverket. Det blev en ny myndighet. Det blev ny ledning och då tog det tid för vi hade ingen att diskutera med vid den här tiden. Sedan när vi kom igång med diskussionen igen 2011 så hade de inte samma syn som Banverket hade före 2010 och där hamnade vi. Men ni har ju också en skyldighet att undersöka banans skick innan ni lämnar ett anbud. Hur kunde ni också räkna så fel? Problemet är att när vi granskade underlaget så var det den statistik man får ur BIS och Bessy, besiktningssystemet. Det hade varit skillnad om vi hade haft kontraktet några år innan då hade vi ju varit där och sett det men det här var ett nytt kontraktområde för oss så vi måste utgå från den här datan. Vi kan inte gissa. Vad kom ni överens om till slut med Trafikverket? Vad det gäller vår stämningsansökan och den förlikning vi gjorde? Det vi kom överens om väldigt tydligt, det var att när upphandlingen gjordes så gjorde man ett stort fel. Man glömde att ange rätt antal besiktningsanmärkningar i verkligheten. Det var grundfelet, problematiken. Det vi sedan lärde oss under resans gång, det var hur de här trafikökningarna, i kombination med järnvägens förslitning, alltså livstidsperspektivet som vi nu pratar om även i järnvägsutredningen börjar nu slå igenom. När järnvägen är ny så händer inte så mycket och när den är i medelåldern så börjar man se effekter, men när man kommer till slutet av den här cykeln så händer saker så fort att man inte riktigt kan överblicka. Södra stammen är i vissa delar i den cykeln, på slutet, och det var väl både för oss och Trafikverket en tydlig tankeställare, att oj det händer grejer nästan på dagligbasis. Trots att man gör mycket så räcker det inte. Enligt Robert Röder saknades det ännu fler besiktningsanmärkningar i upphandlingen av det andra kontraktet på södra stambanan som gjordes ett halvår senare. Båda entreprenaderna som hade förlängts i ett och två år, var avslutade när Trafikverket och Strukton slutligen förlikades.När vi får förlikningsavtalet som undertecknades i augusti förra året läser vi att Trafikverket ska ersätta Strukton med totalt 131 miljoner. I avtalet står det att:   Trafikverket har vidare kunnat konstatera att det i förfrågningsunderlaget förekommit felaktiga uppgifter om historik avseende järnvägsanläggningarna. För den som står på perrongen och väntar är upphandlingar och avtal kanske avlägsna men samtidigt är det ju det allt handlar om - att upphandlingarna ska bli så bra som möjligt så att tågen kan gå och att Reine och Marianne Andersson som ska åka från Falun till Göteborg - ska kunna räkna med att komma fram i tid:   Ja, inte vet jag om det är så över sig heller. Vad tycker du? Nej man räknar nästan med att det ska bli förseningar och krångligt. Varför då? Därför att det har varit så mycket. Nu såg jag i dag, då var det någonting, var det Mjölby eller? Det var Borås. Ja Borås och jag kände liksom att oj, nu ska jag förbi där. Men blir du orolig då eller? Nej, Ja det fattas väl pengar för att få det att rulla. Är det det som är problemet? Avtalen om underhåll mellan Trafikverket och Strukton skrevs för länge sen men varför dröjde det ända till 2014 innan Trafikverket medgav att de hade lämnat felaktiga uppgifter? Och varför dubbelkollade man inte uppgifter som låg till grund för avtal värda flera hundra miljoner? De enda som kan svara är Trafikverket.  Vi har mejlat i förväg om att vi vill fråga om avtalet med Strukton. Anna Lundman kom till Banverket 2002 och sedan ett år tillbaka är hon underhållschef på Trafikverket: Vi har ersatt Strukton för jobb som vi har beställt, för åtgärder som har utförts i anläggningen. Anledningen till att vi hamnade i en tvist var att vi var inte överens om vad som ingick i kontraktet.Men var det inte så också att det fanns felaktiga uppgifter ur det här registret Bessy? Vi lägger inte medvetet med några felaktiga uppgifter i ett förfrågningsunderlag, men det var den bedömningen vi bedömde var rätt att lägga med då. Sen har det visat sig att det blev inte en korrekt bedömning och rätt uppgifter och det har vi justerat efteråt och tagit ansvar för.Men har ni inte undersökt hur det gick till? I det här läget när vi har suttit i diskussionen med Strukton så har det handlat om att lösa ut, vi har sett att vi har ett ansvar kopplat till att ersätta Strukton och det har vi gjort. Sedan jobbar vi hela tiden med att förbättra vår kvalitetssäkring och vässa arbetet i förfrågningsunderlaget för att undvika det här. För vårt mål är ingenting annat än att vi ska komma med ett korrekt förfrågningsunderlag som är enkelt och begripligt och som entreprenörerna kan prissätta och förstå vilka risker de tar och vilka risker Trafikverket bär.Men om ni inte har undersökt vad som gick fel, hur kan man då veta att det inte händer igen? Vi undersöker hela tiden vad som var fel, men jag kan inte svara på exakt vad som gäller de här filerna. Jag är inte insatt i det så då måste vi få återkomma, men det är många år sedan det här förfrågningsunderlaget togs fram, det var 2007.Men det är 2012 som Trafikverket i sitt svaromål säger att ni inte har lämnat felaktiga uppgifter fastän ni har gjort det? Ja och det är i början på processen som vi sen har vi insett att vi har ett ansvar. Vi har haft ett underlag som inte har varit bra. Därför har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för det.Men kan du förstå att det kan uppstå en osäkerhet hos skattebetalare om pengarna används på rätt sätt när det blir upprepade felräkningar av Trafikverket? Alltså om man hör att vi har ersatt Strukton med 130 miljoner så förstår jag att man studsar för det är ohyggligt mycket pengar och det är skattepengar. Jag har full respekt för och också förståelse för att man tänker tusen tankar kring hur det här hade kunnat användas. Men jag vill också säga att det är ju för att vi är rädda om skattepengarna som vi hamnar i de här diskussionerna. För om vi bara skulle gå med på entreprenörernas krav okritiskt, då skulle vi slösa med skattepengarna. Så jag tycker också att det här är ett kvitto på att vi är rädda om skattepengarna.Fast vi har ju kunnat ge flera exempel på när det kostar skattebetalarna pengar för att det har varit felräkningar. En sådan här tvist kostar ju pengar till exempel. Och när arbeten måste stoppas för att Trafikverkets budget plötsligt har överskridits. Kan du förstå om man är orolig för att pengarna inte tas om hand på ett bra sätt? Ja, det kan jag förstå eftersom vi hanterar så ohyggligt mycket pengar. Och det är en av våra absolut viktigaste uppgifter att ta hand om de här skattepengarna och vi jobbar stenhårt på det. Jag tycker att vi har en bra koll på pengarna. Jag tycker att man kan lita på att vi värnar skattepengarna. Trafikverket tycker att de har bra koll på pengarna och att de stora problemen ligger långt tillbaka i tiden - men det var i augusti förra året som Trafikverket fick ersätta Strukton med 131 miljoner och enbart i advokatarvoden har den tvisten kostat verket 1,8 miljoner.Och nu väntar nya förhandlingar i tingsrätten. Vi har försökt få en intervju med Infranord om deras stämningsansökan som de lämnade in den 23 april - där de kräver 120 miljoner -  men de vill inte uttala sig. Trafikverket vill inte heller kommentera den stämningen.Vi har fortfarande inte fått reda på hur de felaktiga uppgifterna i hamnade i förfrågningsunderlaget eller varför tvisten behövde gå till domstol.  Professor Jan-Eric Nilsson på statens väg- och transportforskningsinstitut säger att det idag i princip är omöjligt att följa hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används.   Den fråga som ofta är ute i press och i den allmänna debatten, hur många miljarder extra behövs? Jag skulle vilja säga att ingen egentligen vet. Ingen har svar på den frågan. Därför att underlaget för den typen av analyser är otillräckligt.  Det går inte med hjälp av nuvarande underlag att svara på en sådan fråga. 2012, två år efter kungens högtidliga invigning av Botniabanan började snabbtågen och regionaltågen äntligen rulla - för den som reser mellan Umeå och Kramfors har restiden kortats med ungefär en timme jämfört med när man var tvungen att åka bil eller buss. I nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av järnvägsunderhållet - då svarar också Trafikverkets generaldirektör på kritiken om att verket har dålig koll på anläggningen och skattepengarna.   Påståendet att vi inte har koll på anläggningen är fel. Jag skulle vilja säga så här att Trafikverket som alltså har 85% verksamhet utöver järnvägsunderhåll är en mycket duktig och skarp beställare. Vi har ordning på torpet.Reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen Exekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:52

    LSS - frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter

    · Kaliber

    På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:38

    Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt

    · Kaliber

    Sverige har bland de mest missnöjda tågresenärerna i hela Europa - trots att den officiella statistiken visar att 97 av 100 tåg fram i tid i Sverige förra året. Och trots att infrastrukturministern menar att de svenska tågen är bland de mest punktliga i Europa. Kaliber har försökt få bilderna att gå ihop och hittat överdrifter, olika sätt att definiera vad en försening är och en infrastrukturminister som enligt forskare tolkat statistiken helt fel. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri" Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar – Du ser nu står här ingenting… – Ja, men det är drygt alltså när det är vintersäsongen man vet att tågen är försenade, de stannar upp. Vi stod still i en timma utanför Bålsta i förra veckan, för att då var det ett tåg som hade gått sönder. Och det är jobbigt att behöva tänka på det för du förlorar ju tid hela tiden. Antingen ifrån familjen eller ifrån arbetet. Klockan är 7 på morgonen i Enköping, Jenni Norell står på perrongen och väntar på tåget som ska ta henne till jobbet i Stockholm. Som vanligt har hon en klump i magen av oro när hon står där. Men är hennes oro befogad? Hur ofta kan man räkna med att komma fram i tid när man åker tåg? Hur står det egentligen till med svensk järnväg?  På ena sidan: resenärer på utmattningens gräns – med ett förtroende för järnvägen i botten. Och på andra sidan: SJ som säger att deras kunder är nöjda, både med trafiken och biljettsystemet. Och så Trafikverket - som gläds åt att punktligheten i svensk tågtrafik ökar - en glädje som smittat av sig även på infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd: – Rent statistiskt har vi nu en punktlighet som gör att vi ligger topp Europa. Vem har du fått den uppgiften av? – Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram. I en serie i tre delar undersöker Kaliber glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild av svensk järnväg. – Nån av oss har ju ett problem med verklighetsuppfattningen liksom, så var det de eller var det jag? Och vad gjorde du då? – Jag började beräkna statistik på egen hand. Välkommen till den första delen av Kalibers serie om den svenska järnvägen. Vi börjar med den fråga som, näst efter säkerheten är den allra viktigaste både för resenärerna och de som arbetar med järnvägen – att tågen ska komma fram i tid – och en nyhet som presenterades av Trafikverket i januari i år: ”Punktligheten i tågtrafiken förbättrades något under förra året, det visar nya siffror. 96,9 procent av avgångarna höll tidtabellen, vilket är en ökning med några tiondelar jämfört med 2011.” Förra året kom alltså nästan 97 av 100 tåg fram i tid enligt Trafikverket. Sedan avregeleringen när SJ:s monopol avskaffades, körs tågen av en mängd olika operatörer, men rälsen, växlarna och signalerna äger vi fortfarande gemensamt, via statliga Trafikverket. Men bland de resenärer vi träffar på Stockholms central en vanlig torsdagseftermiddag i februari är det inte många som känner igen sig i Trafikverkets statistik.    – Haha ja, det är inte min erfarenhet. Om du skulle uppskatta i procent så, hur många resor är du i tid? – Hälften. – Till 90 procent, jag tycker det är otroligt punktligt, det är klart det blir fel ibland när det är snöstorm, men det gör du när du tar bilen så jag ser ingen skillnad i det. – Varannan gång jag åkt tåg så har jag varit ungefär fem till tio minuter försenad, men inte mer än så. – 90 procent kanske, Så nio av tio gånger… – Är det sent alltså Enligt Trafikverkets statistik som de kom ut med för ungefär en månad sedan så är 96,9 procent av tågtrafiken i tid, vad säger du om den siffran? – Det stämmer inte! Att veta ungefär hur ofta tågen är försenade har betydelse, för om förseningarna är många så skapar det en oro hos resenärerna, en oro som får konsekvenser. En SIFO-undersökning som Göteborgsposten lät göra förra året visar att var tredje svensk nån gång har valt bort tåget av rädsla för att komma för sent: – Nu är vi på väg ner i garaget… Ana Wahlström bor på Södermalm i Stockholm, men har hela Sveriges om arbetsfält, hon reser i snitt 3-4 dagar i veckan och imorgon bitti klockan 10 ska hon ha ett viktigt kundmöte i Göteborg, men trots att både hon och företaget hon jobbar för vill att hon ska resa miljövänligt är hon nu på väg ner i garaget för att packa bilen. – Anledningen till att jag tycker att tåget är bättre är både för att det är miljövänligare än bilen och för att jag slipper att sitta och köra eftersom jag bara ska fram och tillbaka över dagen egentligen, men tågen är inte så pålitliga och om jag inte har mer än två timmars marginal så törs jag inte ta tåget. – Så nu får jag åka till Göteborg ikväll, hittat ett ganska billigt hotell. Stanna över natten och sen köra hem i morgon. Inte jätteoptimalt, men det funkar – det blir både dyrare och sämre.  Men vad grundar du den här oron på? – Jag har åkt massor av gånger och det går inte alls så bra. Jag har fått sova över i Jönköping och ta taxi från Dalarna. Jorå, jag har fått åka på alla möjliga konstiga sätt på grund av SJs strul. – Folk blir mindre benägna att åka tåg, alltså man reser alltså kanske färre resor eller man väljer andra färdmedel. Jonas Eliasson är professor i transportsystemanalys Statens väg- och trafikforskningsinstiut, KTH.    – Men sen har det också en konsekvens som är mer allvarlig, att det påverkar också sånt här som arbetsmarknad och bostadsmarknad. Folk blir mindre villiga att pendla ganska långt till exempel om man inte vet att man kommer fram och det påverkar också sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget den regionala utvecklingen i samhället, det är en långsiktig effekt som går långt utöver min bara min personliga ovilja. Om vi inte kan lita på att tåget kommer fram i tid finns det alltså risk för att vi inte vågar flytta ut en bit från stan – eller ta det där nya jobbet som innebär att vi måste börja pendla. Men hur står det då egentligen till med punktligheten i svensk tågtrafik? Hur ofta är tågen försenade? I Trafikverkets statistik över punktlighet ingår alla tåg i Sverige och det som mäts är tiden när tåget är framme vid slutstation. Inställda tåg räknas inte alls med i statistiken. När Trafikverket presenterade punktligheten för 2011 låg den på 87 procent - men när siffrorna för 2012 presenterades nu i januari hade den ökat till 96,9 procent - från 87 procent till nästan 97 på bara ett år alltså – en helt fantastisk utveckling om det inte vore för att nästan hela ökningen, allt utom 0,7 procentenheter, kan förklaras med att Trafikverket 2012 ändrade tiden för vad som räknas som en försening. Förändringen innebär alltså för att den som till exempel åker mellan Malmö och Lund – en resa som brukar ta 10 minuter – kan restiden fördubblas utan att räknas som en försening. Och det här är en förändring som har irriterat både resenärer och sådana som jobbar inom järnvägen. Per Corshammar är järnvägsingenjör för konsultföretaget Ramböll.   – Ja, alltså folk vill ju ha förtroende för järnvägen, att kunna åka tåg. Om siffrorna varierar mot den upplevda verkligheten du har då tycker du att det är en bluff. Då stämmer det ju inte. Man borde redovisa hur illa det är så att man motiverar investeringarna bättre. Om du får bättre punktlighetsstatistik för att du har ändrat till 15 minuters förseningar, ja då är risken att du inte får in mer pengar i systemet heller. Så varför har Trafikverket ändrat kriterierna för tågförseningar? Vi åker till Trafikverkets kontor i Solna och träffar Caroline Ottosson som är chef för Trafikledningen och ställföreträdande generaldirektör. – Vi har gjort ett antal förbättringar under 2012 och det visar sig i en förbättrad punktlighet. Drygt 96 av 100 tåg kommer till station inom 15 minuter. Men varför började ni mäta i 15 minuter istället för 5? – Ja, vi tittade på hur man gör på europanivå och vi enades om hur man skulle sammanfatta det här över landet. Men kan du nämna nåt annat land i Europa som använder det måttet i statistiken till sina resenärer? – Man kan titta på den unionen, järnvägsunionen. Där redovisar de på 15 minuter och också på långväga trafik. Exakt hur det ser ut på varje lands hemsida, det kan jag inte i detalj så det får ni titta på själva då.” Vi gör som Caroline Ottosson säger och tittar på hemsidorna på andra länders motsvarighet till Trafikverket – vi tittar på alla nordiska länder, Storbritannien, Tyskland och Schweiz, men ingenstans hittar någon som redovisar den totala tågpunktligheten med 15 minuters försening som Sverige gör. Så då går vi över till att titta på UICs statistik, den internationella järnvägsunionen, som Caroline Ottosson hänvisar till - men det visar sig att de inte heller använder sig av 15 minuter som mått på de totala tågförseningarna.   – Det stämmer, de delar upp regiontåg och fjärrtåg. Vi valde att ihop med branschen gå ut för drygt ett år sen och redovisa totalen på 15. Men då är inte den totala förseningstiden på 15 minuter i Sverige till för att mäta i UIC? – Vi redovisar inte på ett exakt samma sätt och det är det här som är så viktigt att vi nu får driva ett utvecklingsarbete och titta på hur vi ska ha det. Har ni tagit reda på vad resenären upplever som försening? – Det är en fråga som vi kommer att hantera inom ramen för det här systematiska punktlighetsarbetet för det är intressant att den punktlighet som vi redovisar så går det bättre men alla upplever inte det ute i systemet. Och därför måste vi lära oss mer om vad våra kunder, vad resenärerna tycker för att kunna sätta in rätt åtgärder. För Jenni Norell som pendlar mellan hemmet i Enköping och jobbet på kundtjänsten på ett kosmetikaföretag i Stockholm, innebär en försening ofta att hon antingen får svårt att hinna hämta sina två döttrar på förskolan eller att hennes arbetsgivare blir irriterad. – Femton minuter det är alldeles för mycket tid, om jag har en arbetstid som börjar 08.00 då ska jag inte komma till jobbet kvart över 8 – det känns inte ok. Om du skulle skatta själv då, om du utgår från ditt tågresande, i hur många procent är du punktlig när du åker? – Ja, 60 kanske? Med tanke på att morgontågen – de är i stort sett alltid försenade. Och händer det att vi har en försening så hamnar vi bakom ett pendeltågvilket innebär en ännu större försening – så att nej inga högre procent än 60.   En förklaring till att Jenni inte känner igen sig i statistiken är alltså att hon och Trafikverket har olika uppfattningar om vad en försening innebär – men det förklarar bara en del av glappet mellan hennes känsla av 60 procent och Trafikverkets 97.   För att försöka ta reda på vad resten kan bestå av tar vi tåget till Katrineholm. Här, på en bondgård en och en halv mil utanför staden bor Theodor Storm, med sin fru och deras två barn: – Jag och min fru byggde det här huset 2005 och då var tanken lite grann att vi skulle försöka få nån slags månskensbondetillvaro – hon är förskolelärare och jag är programmerare – men lantisar båda två. På gården föder de upp alpackor, ett djur som är släkt med lamadjur, som har en speciell ull som de gör halsdukar av och säljer till turister – men det är bara ett sidoprojekt, framför allt jobbar Theodor som dataprogrammerare. – Jo, men det är ju just det som är poängen, att kunna leva så här och samtidigt jobba med intressanta saker där det faktiskt händer. För här har vi inte intressanta IT-projekt, så enkelt är det. Utan det finns i Stockholm och det kommer säkert inte att ändra på sig. Så då är ju tågen det medel jag har för att kunna ta mig fram och tillbaka mellan de här två världarna. Resan mellan Katrineholm och Stockholm tar ungefär 1 timme men Theodor tycker att tåget ofta är försenat – och när Trafikverket mitt under katastrofvintern 2010 meddelade att 75  procent av tågen kom fram i tid – bestämde han sig för att ta reda på hur det egentligen var. I sitt kontor på gården började han kopiera data från Trafikverkets hemsida och göra egen statistik. – Det är två stora skillnader, dels tittar jag på alla stationer alla uppehåll, för Trafikverket redovisar ju bara slutstationer och sen lägger de toleranser för förseningar mycket högre än vad min chef gör. Theodor räknar fortfarande ett tåg som försenat när det är över 5 minuter sent – alltså på det sätt som Trafikverket gjorde innan 2012. – Då ska vi se, ja då ligger vi ungefär på 90 procent punktlighet om vi bortser från december där det faller ganska kraftigt ner till 84 procent. Från Trafikverkets siffra på 97 procent till runt 90 procent alltså, med exakt samma information som grund, 5 minuters försening. Men fortfarande en siffra som ligger högt över den som de flesta resenärer som vi har pratat med upplever. Det beror enligt Theodor Storm framför allt på innehållet i underlaget för statistiken.   – Du har ju Arlanda Express och du har hela SL med sina tåg som går på egna spår, både tåg som går väldigt korta sträckor ofta och de har oftast ganska god punktlighet så de drar upp statistiken. Så fjärrtågen här som brukar vara problemen så att säga de syns inte särskilt mycket i den här statistiken för de får så att säga hjälp av alla små frekventa avgångar som ändå brukar sköta sig ganska bra. Men presenterar man det som nån slags mått på vad tågbolagen levererar till mig så blir det direkt vilseledande.  För att få reda på hur ofta just Theodors tåg var försenat måste vi alltså gå in och titta på just den sträcka han åker varje dag: Katrineholm – Stockholm. – 2012 ja, då var punktligheten för de tåg som jag åker med ungefär 80 procent och då har jag räknat med att 5 minuter är en försening, allt under det har bortsett ifrån. Men det innebär att jag har kommit sent till jobbet en gång i veckan. Och under december månad så sjönk punktligheten till 65 procent, då blir det ganska kännbart. Då börjar man få förklara sig lite för ofta för att det ska vara okay liksom.   Den siffra som av trafikverket presenteras som 97 procent blir alltså, nedbruten på Theodor Storms nivå och sätt att räkna, minst ett försenat tåg i veckan. Och den där katastrofvintern år 2010 var knappt hälften av Theodors tåg framme i tid. Sträckan Katrineholm – Stockholm är inte mer förseningsdrabbad än många andra – generellt sett kan man säga att ju längre tågsträcka – desto större är risken att stöta på problem – allra värst drabbade är resenärerna i norra Sverige. – Jag förväntar mig att det är försenat, eller att vi stannar någonstans på skogen.  – Ja det vore ju kul om det gick i tid och kom i tid. – Det är synd att det inte funkar. På det personliga planet kan alltså vetskapen hur ofta tågen är i tid vara viktig för att man ska kunna avgöra om man ska våga ta det där steget och bli månskensbonde i Katrineholm – eller mellan vilka städer man kan ta tåget till ett viktigt kundmöte, även om det är inplanerat på morgonen. På ett annat plan är statistiken underlag för vilka satsningar som bör göras på järnvägen. Ytterst ansvarig för tågtrafiken i Sverige är infrastrukturministern. Moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd. Vad säger hon om den senaste statistiken från Trafikverket.   – Ja, alltså det kan man ju alltid säga vad man vill om. Jag hör ju mina kollegor som jag träffar i övriga i Europa, de säger alltid till mig såhär att åh, ni har så bra infrastruktur, vägarna är så bra och järnvägen fungerar uppenbarligen hos er. Och då brukar jag skämta med dem att ja det är inte riktigt det som de jag möter här i Sverige säger till mig, men jag ska ta med mig det. Det känns ju kul att få höra något positivt nån gång. Vet du hur Sverige ligger till punktlighetsmässigt i Europa? – Ja, tittar vi på siffror för 2011 som jag har förstått det så ligger vi ungefär topp 3. Vem har du fått den uppgiften av? – Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram. Exakt vem som har lämnat den det kan jag ju kolla i sådana fall men det är uppgifter som jag får till mig. Topp 3 i Europa! Vi blir uppriktigt förvånade. Inte någon gång tidigare under arbetet med den här serien har vi hört den här uppgiften – så efter intervjun ber vi att få veta var den kommer ifrån. En sakkunnig på departementet kommer in och visar oss ett dokument från UIC, den internationella järnvägsunionen – alltså samma organisation som Trafikverkets vice generaldirektör från början hänvisade till som orsak till att Sverige året började mäta förseningarna i 15 minuter istället för 5. Eftersom vi fortfarande har svårt att få bilden att gå ihop ber vi att få ta med oss dokumentet. Tillbaka på redaktionen ringer vi till Oskar Fröidh som är forskare i järnvägsgruppen på Kungliga tekniska högskolan, KTH. Vi mejlar honom dokumentet – och för säkerhets skull skickar vi också med statistik för ytterligare två år från UIC . Sen åker vi till KTH. – Ja, jag har ju tittat på andra källor också och gör en jämförelse med de här europeiska länderna och mitt intryck är att Sverige kommer någonstans i mitten, möjligen med dragning åt den undre planhalvan för en hel del tåg. Det som jag tycker är värt att notera också är att våra grannländer i Norge, Finland, Tyskland och Danmark alla är bättre än i Sverige, kan man se av den här statistiken. Sverige ligger inte topp 3 i Europa? – Definitivt inte utan någonstans i mitten med en dragning åt den nedre planhalvan och det största problemet om man går in på detaljer det är faktiskt snabbtågstrafiken som vissa månader är väldigt usel och vissa månader ok men den är aldrig bra. Men det kan inte vara så att Sveriges punktlighet har ökat dramatiskt det senaste året här? – Nej, inte dramatiskt. Det har skett förbättringar och det beror på dels ökad medvetenhet och att man faktiskt vidtar en del åtgärder men också på att vintervädret har varit lite nådigare än när det var som sämst för några år sen.     Nu är vi ännu mer förvirrade – en järnvägsforskare på KTH säger att Sverige inte är ett av de mest punktliga i Europa, medan den som har det högst politiska ansvaret för järnvägen i Sverige – vår infrastrukturminister – gläds åt att Sverige ligger topp 3 – och de båda utgår från samma statistik från UIC.   Vi ringer tillbaka till näringsdepartementet och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds pressekreterare. Vi berättar att vi har fått motstridiga uppgifter om UIC:s statistik och att vi därför gärna vill veta hur departementet har räknat. Dessutom vill vi gärna ha namnen på de två länder som har bättre tågpunktlighet än Sverige och alltså ligger etta och tvåa i Europa. – Då får du ett mejl med det man hänvisar till och sen också några rader förklaring då eftersom det uppenbarligen inte är helt lättolkat, eller att man kan göra olika… Jag vill veta hur departementet har tolkat siffrorna. – Absolut! Senare på eftermiddagen får vi ett mejl från regeringskansliet. I det står det såhär: ”Att dra alltför skarpa slutsatser utifrån olika år med mera är svårt men det ger en indikation om att persontrafiken i Sverige ligger i toppen av statistiken. Detta baserat på jämförbara data +15 minuter persontrafik Sverige 2012 – 96,9 procent.” Enligt mejlet har alltså uppgiften om att Sverige ligger topp 3 i Europa tagits fram genom att man har gjort precis det som Trafikverket har sagt att statistiken är till för – att jämföra Sverige med andra länder i Europa. Men som vi har kunnat visa tidigare i programmet så mäter ju inte den europeiska järnvägsunionen UIC den allmänna punktlighet i 15 minuter. Det näringsdepartementet istället har gjort. Det är att de har tagit punktligheten för alla tåg i Sverige – med 15 minuters marginal – alltså inklusive pendeltåg och Arlanda Express för år 2012 – och jämfört den siffran med enbart fjärrtåg i Europa år 2010. Vi visar mejlet för Roger Pyddoke som är forskare på Statens Väg och trafikforskningsinstitut, utan att i förväg berätta varifrån det kommer: – Att Sverige ligger i toppen av statistiken, det förstår jag inte hur man tänker då. Rumänien – det är ju larvigt. – Men alltså ska man hålla på och jämföra siffror, då ska det åtminstone komma från samma, det där är helt ointressant att kommentera. Vad menar du nu? – Ja men alltså, man kan ju inte bara ta en siffra från ett annat år som är sammanställt för ett annat syfte och jämföra med något annat, det är ju helt oseriöst. Den där siffran refererar till långdistanta tåg, inte lokaltåg och om det där är samtliga typer av tåg, då är det ju äpplen och päron vi jämför här. Det kan inte jag kommentera, det är ju inte jämförbart. Vi har pratat med Catharina Elmsäter-Svärd och hon säger att vi ligger topp 3 i Europa. – På punktlighet? För 2010 som vi har siffror för lokal- och regionaltåg då är vi ju långt ifrån topp tre i Europa. Men enligt departementet grundar sig Catharina Elmsäter-Svärds siffror på UIC:s statistik som du har framför dig. – Ja då är det obegripligt. Och vad tänker du om det? – Ja jag tänker inte säga mer om det. Hur viktigt är det att besluten som fattas om järnvägen bygger på en saklig grund? – Ja det är ju jätteviktigt för att om man inte har korrekt underlag då kan man ju inte bedöma vilka problem som är stora och vilka problem som är små och man kan sätta in lösningar inte är relevanta till de problem man har. Nu är vi tillbaka där vi började – på Trafikverket. Den myndighet som ansvarar för vårt gemensamma järnvägsnät och statistiken över förseningarna. När vi frågar vice generaldirektör Caroline Ottosson hur Sverige står sig i Europa säger hon först att det inte går att ranka länder eftersom det inte finns någon nyare statistik än den från 2010 – men när vi insisterar på att i alla fall få en bild av hur det ser ut – får vi exakt samma svar som det vi fick i mejlet från näringsdepartementet. – Om vi tittar på 2010 och de siffrorna som ligger ute. Då om vi jämför med resultatet som Sverige har presterat 2012 så ser det ut som då att vi skulle ha legat på tredje plats. Efter vilka länder? – Ja, då får jag läsa innantill från UIC:s statistik då: Rumänien som redovisar att de har 100 procent punktlighet på 15 minuter där, Moldavien som redovisar 99,4 och då är det viktigt nu att det är 2010 års siffror och jag redovisar nu 2012 års siffror för Sverige. Men Trafikverket har den övergripande bilden av hur tågtrafiken ser ut i Europa, Rumänien här rapporterar ju till exempel in också 100 procent. Vad säger ni om den siffran? – Ja, jag har ingen uppfattning om den siffran. Jag utgår ifrån att de har redovisat det som de har producerat. Men är det inte så också att du jämför en siffra från 2012 där pendeltåg och regionaltåg ingå med en siffra där enbart fjärrtåg ingår? – Och då är vi tillbaka till det behovet som finns av utveckling. Vi välkomnar en utveckling på europanivå. Och det här är det bästa som finns idag…  Men är det såhär ni generellt jämför statistik på Trafikverket? – Vi har att jämföra med det som finns ute och ligger ute och det kommer från UIC. Men hur hade utfallet blivit om Sverige också hade jämfört fjärrtåg istället för att ta alla tåg? – Det kan inte jag svara på rakt upp och ner. Då måste jag få återkomma med den uppgiften i så fall.  Sanningen är den att om Trafikverket hade gjort det, det vill säga jämfört äpplen med äpplen, svenska fjärrtåg med andra länders fjärrtåg år 2010 så hade Sverige hamnat bland de allra sämsta. Och Rumänien, som enligt både Näringsdepartementet och Trafikverket, har de punktligaste tågen i hela Europa – var förutom Sverige ett av de länder som hade flest missnöjda resenärer i den senaste Eurobarometern. På gården i Katrineholm har dataprogrammerare Theodor Storm hunnit beräkna egen statistik i 3 år nu – och vi är nyfikna på om han tycker att han har hittat förklaringen till det där gapet mellan hans upplevelse och Trafikverkets statistik? – Ja, delvis. Jag vet ju fortfarande inte varför man har valt att presentera statistiken på det som man gör. Det skulle vara jättespännande att få reda på hur man egentligen har tänkt. Och jag är ännu mer nyfiken på varför tågoperatörerna tycker att det är ok att säga till mig att de har en punktlighet på 95 procent, när jag, en alpackauppfödare på landet kan visa att så är det inte. Det som började med att Theodor olovligen kopierade Trafikverkets data Har utvecklats till en hemsida där man kan gå in och se punktligheten för ens egen ressträcka. Hemsidan har blivit till efter ett uppdrag för myndigheten Trafikanalys, som snart kommer börja publicera egen tågstatistik. Vi är nyfikna på hur det egentligen såg ut på Jenni Norells sträcka mellan Enköping och Stockholm förra året. I snitt kom nästan 89 procent av Jennis tåg fram i tid förra året – det är långt ifrån Trafikverkets siffra på 97 procent, men också långt ifrån hennes egen uppskattning på 60 procent - nåt som nog delvis kan förklaras med att vi en kall morgon under en av tågtrafikens sämsta månader på året. Och oavsett vad hon tycker om tågtrafiken – så kommer hon att fortsätta pendla framöver: – Jag trivs jättebra med mitt arbete och jag vill fortsätta jobba där jag jobbar. Så det är bara att bita ihop och jag hoppas att det blir bättre. Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • 00:09:33

    Naturvetenskapen och den religiösa tron på världens begriplighet

    · OBS

    Finns det en tro som förenar naturvetenskapen med religionen? Helena Granström reflekterar över religiös ateism och tron bakom varje sökande. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Nä, säger ateisten. Så var det inte alls. Faktum är att allting tog sin början i en singularitet för 13,8 miljarder år sedan; strax efter sin födelse utgjordes universum av ett extremt tätt och varmt område, som expanderade ofantligt snabbt, och därigenom gav upphov till det vi idag känner som tid och rum. Givet att man läser dem båda bokstavligt, är det uppenbart att det finns en konflikt mellan naturvetenskapens och kristendomens skapelseberättelser. Låt vara att berättelsen om kosmos födelse i en ursmäll, en Big Bang, har klart mytologiska kvalitéer, och faktiskt ursprungligen formulerades av en fysiker som också var katolsk präst faktum kvarstår att när det gäller sakförhållanden låter sig vetenskap och religion svårligen förenas. Universums uppkomst utgör, tillsammans med frågor om livets och människans ursprung, den kanske tydligaste konfliktytan mellan naturvetenskapen och framförallt de monoteistiska religionerna. Motsättningarna tycks också ha skärpts under senare år   delvis genom vad som kan tyckas vara ökade politiska och vetenskapliga anspråk från religiöst håll, men också genom den polemiska attityden hos inflytelserika ateister som Richard Dawkins. I ett sådant läge är en röst som Philip Claytons välgörande. I boken Religion och naturvetenskap, som utkom på svenska våren 2017, presenterar han potentiella konflikter mellan vetenskap och tro, och hur de skulle kunna lösas. Inför mötet med naturvetenskapens resultat står, menar Clayton, flera vägar öppna för religionen. En är förstås att avvisa vetenskapen, och försöka övervinna den på dess egen arena; på detta är den påstått vetenskapliga teorin om så kallad intelligent design ett tydligt exempel. En motsatt väg skulle vara att ödmjukt revidera sin tro utifrån forskningsläget; att bibehålla de delar som är förenliga med nya vetenskapliga rön, och att i övrigt välja en metaforisk tolkning av de religiösa myterna. Kanske kan skapandet av världen på sju dagar förstås som en grov kronologi? Kanske sker evolutionen precis som i Darwins teorier, men osynligt vägledd av en gudomlig hand? Men möjligen är sakfrågorna överhuvudtaget inte det mest väsentliga, tycks Clayton anse: När man klär av religionens dess vetenskapliga anspråk, finner man en kärna som är mer angelägen än dessa. Denna religionens märg är på intet sätt oförenlig med den moderna vetenskapens resultat, utan utgör ett komplement, som kan tillhandahålla redskap för att tänka kring de frågor som vetenskapen lämnar obesvarade. En liknande distinktion görs i vad som kom att bli filosofen Ronald Dworkins sista bok, utgiven på svenska år 2014, med titeln Religion utan Gud. Hur en religiös tradition framställer sakförhållanden eller historiska fakta saknar, menar Dworkin, relation till vilka normer och värderingar den förespråkar: Gud kan ha skapat världen på sju dagar eller inte, men detta har ingen bäring på huruvida man skall älska sin nästa såsom sig själv. Baserat på detta föreslår Dworkin en klart vidare definition av begreppet religion än den konventionella: Religion är övertygelsen om att det spelar roll hur en människa lever sitt liv, och att världen besitter skönhet och ett inneboende värde. Den konflikt Clayton hanterar är med Dworkins språkbruk, snarare än en motsättning mellan religion och vetenskap, en motsättning mellan teister och ateister; mellan dem som tror på gud, och dem som inte gör det. Särskilt akut är konflikten mellan teisterna, och de så kallade naturalister som är övertygade om vetenskapens förmåga att omfatta allt. Dworkins begreppsförståelse hjälper oss att se det fundamentala skikt av tro som ligger dolt under religionens vetenskapliga anspråk. Men ännu mer intressant är att den blottlägger ett skikt av tro också under vetenskapens vetenskapliga anspråk; vad Dworkin kallar religiös ateism. Det handlar om tron att universum i sin helhet är begripligt, och således möjligt att beskriva i termer av en slutgiltig, allomfattande teori; en tro som ofta beledsagas av övertygelsen att denna teori också kommer att, i någon bemärkelse, vara vacker. Att som Dworkin kalla de övertygelser som driver naturvetenskaplig forskning religiösa, innebär inte att likställa vetenskapen med vilken tro som helst. Snarare är det att hävda att den uppfattning om världen som gör vetenskapen begriplig i sista instans inte är möjlig att belägga med den vetenskapliga metodens hjälp: Det finns inget vetenskapligt faktum som inte kräver någon form av utomvetenskapligt antagande för att vara meningsfullt, om det så bara är antagandet att det är möjligt för människan att förstå sin omvärld. Den religiösa ateismen utgör, menar Dworkin, motivation för det sökande som just nu pågår efter en fysikalisk teori som förenar kvantmekanikens beskrivning av det allra minsta, med relativitetsteorins beskrivning av det allra största. Av denna teori förväntar sig forskarna inte enbart korrekta förutsägelser av observationer och experimentresultat, utan dessutom att den skall vara koncis och matematiskt elegant; med andra ord, vacker. Denna fysikens estetik, som för Dworkin alltså är ett exempel på religiös ateism, har länge utgjort en kompass för forskningen, och inte sällan väglett valet mellan två potentiellt riktiga teoribyggen: Det är den som får oss att vilja tro på E=mc^2, men också den som får somliga att tveka inför strängteorins komplicerade approximationer eller den skenbart godtyckliga partikelkatalogen i partikelfysikens standardmodell. Hur skönhet skall förstås i det här sammanhanget är dock inte uppenbart: Symmetri framhålls ofta som centralt, men att något är symmetriskt innebär inte med nödvändighet att det är vackert, inte heller inom matematiken. I den fysiska världen är detta uppenbart: Vi tilltalas av det ansikte som ser likadant ut i en spegel som när det betraktas direkt, men tycker knappast bättre om en öken, där utsikten är densamma i alla riktningar, än ett varierat skogslandskap. Låt oss då anta att vi en dag, i enlighet med många vetenskapsutövares förhoppningar, finner en vacker och matematiskt konsistent teori som tycks beskriva verkligheten fullständigt. Hur kan vi då vara säkra på att det är den enda möjliga? Det är få teorier som har förmågan att producera argument för sin egen giltighet. Att hantera de frågor som ligger utanför teoriernas räckvidd är en utmaning som såväl naturvetenskapen som religionen har levt med länge: Liksom kyrkofadern Augustinus en gång hävdade att Gud själv skapade tiden, och att frågan om vad som kom före Gud således är nonsens, har frågan på vad som kom före universum under lång tid besvarats med att det var först i Big Bang som den dimension vi kallar tid uppstod. Först på senare år, då teorier om så kallad evig inflation där lokala universa ständigt uppstår i olika delar av rymden, har denna förklaring kommit att ifrågasättas vilket egentligen bara innebär en förflyttning av problematiken, för vad var det då som satte igång inflationen? Att föreställa sig ett vetenskapligt experiment som kan ge svar på den frågan är svårt kanske lika svårt som att tänka sig ett som kan påvisa existensen av en allsmäktig gud. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik   Litteratur Philip Clayton: Naturvetenskap och religion. Översättning Christoffer Skogholt. Dialogos förlag, 2017. Ronald Dworkin: Religion utan Gud. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos förlag, 2014.

    starstarstarstarstar
  • 00:29:51

    På spaning efter feminism i Indien

    · Kulturpoddar i P1

    Nu ska vi till Indien med P1 Kulturs Naila Saleem för att prata om indisk feminism. Den skiljer sig från västerländsk, i vad man lägger i själva begreppet men också i hur man ser på ordet feminism. Staden Varanasi ligger längs floden Ganges. Det är en pilgrimsstad för många hinduer, men där finns också ett av landets bästa universitet och dit har vår reporter Naila Saleem åkt för att intervjua människor om indisk feminism. För den skiljer sig en del från den västerländska, inte bara i vad man lägger i själva begreppet men också i hur man ser på själva ordet feminism. Och som en del av denna resa bestämde sig Naila för att klä sig som en traditionell indisk kvinna under en dag och alltså bära en sari för att se hur det skulle kännas i kroppen. - Är du feminist?- Ja jag tror det, om det handlar om att skapa jämlikhet mellan könen, mellan olika kast- och klassindelningar för de hänger ihop, då är jag definitivt feminist, säger Ranjana Sheel som är historieprofessor på ett av Indiens bästa universitet Banaras Hindu University som ligger i den nordindiska staden Varanasi också känd under namnet Banaras.Dagen skymmer i Varanasi, människor söker sig till floden Ganges för att se på solnedgången och spana in folk. Tjejer och killar kollar in varandra, lite i smyg för det gäller att inte dra de vuxnas blickar till sig. I stadens parker, inne i buskaget bland grenar och löv sitter unga par, älskande som inte har någon annan plats att ta vägen när behovet av att hångla inte går att stå emot.Rätten till att bestämma över sin egen kropp är en komplicerad fråga i Indien, särskilt för kvinnor för familjens heder ligger bokstavligen talat i hennes sköte. Så en kvinnas rörelsefrihet övervakas, vem hon talar och umgås med regleras av familjen. Sen varierar graden av kontroll mellan landsbygd och stad, mellan kast- och klasstillhörighet. I de urbana kretsarna ifrågasätts de patriarkala strukturerna allt mer och inom populärkulturen visas kärlek à la väst med sex före äktenskapet. Det talas om att det indiska samhället sexualiseras allt mer, och att baksidan är det sexuella våldet. Varje dag skriver tidningarna om våldtäkter med en eller flera gärningsmän som utsätter barn, flickor och kvinnor för övergrepp.Frågan om sexuellt våld är bara en av många som engagerar den indiska kvinnorörelsen, och det här programmet ska handla om denna kamp men vi börjar med lite terminologi för frågan om feminism är laddad i Indien. Ordet står för något västerländskt, importerat och långt ifrån alla känner sig bekväma med att säga att de är feminister. Istället pratar man om kvinnofrågor som i den indiska kontexten handlar om allt ifrån hur kvinnor ska få en bättre tillvaro och slippa undan fattigdom till undernäring, analfabetism, kast- och klassdiskriminering och våld på grund av religiösa spänningar. Till exempel så vill inte en av hindilitteraturens stora stjärnor, som i sina texter varit tydligt feministisk, kalla sig för feminist.- Nä inte alls, vi måste göra människor av oss själva och agera utifrån vilka vi är. En ekonomiskt fri kvinna är lika bra som en man och det synsättet skapar möjligheter att se annorlunda på livet, säger Krishna Sobti som hunnit fylla 90 år.Hon är alltså en av 1900-tals litteraturens giganter i Indien men okänd för många utanför landets gränser eftersom få av hennes verk översatts till engelska. Hon skrev tidigt om kvinnor och deras sexuella behov. Frispråkighet är ett passande ord för att beskriva hennes stil kanske bäst uttryckt i kortromanen Mitro Marjani eller på engelska To hell with you Mitro om den unga Mitro som är sexuellt understimulerad och som orsakar skandal med sina behov och sin vägran att lyda sin make.Mitro Marjani skapade uppståndelse när den kom ut 1966 och har också satts upp som pjäs.Urvashi Butalia är förläggare och driver Zubaan books. För henne är det självklart att svara ja på frågan om hon är feminist. Det har varit hennes livsverk att arbeta med de här frågorna men däremot är hon tveksam till att ladda begreppet feminism med ordet jämställdhet som västerländska feminister ju brukar göra.- Jag tycker att begreppet jämställdhet är svårt i ett så hierarkiskt samhälle som det indiska med våra kaster och klasser. Vem ska en fattig kvinna vilja vara jämställd med? En fattig man, en rik kvinna eller en rik man? Det blir komplicerat säger Urvashi Butalia och menar att jämställdhet fungerar bättre i samhällen där klass inte längre är så viktigt. Jag tycker det är mer berättigat att tala om skillnader och hämtar kraft i tanken att varje människa har rätt till ett värdigt liv, säger hon.Historikern Ranjana Sheel i Varanasi menar att det finns många likheter mellan feminismen i väst och i Indien men också många olikheter. Till exempel har homosexuellas rättigheter ännu inte blivit en stor fråga. Den viktigaste frågan för många unga är istället giftermål och önskan att få välja sin partner själv. Det märker hon inte minst på sina kvinnliga studenter.- Jag ser att det finns en ganska stor grupp kvinnliga studenter på Banaras Hindu University som inte är redo att återvända hem utan fortsätter studera. De tar vilka kurser som helst bara för att slippa gifta sig, säger Ranjana Sheel.Det pratas ibland om att det finns ett glapp mellan den frihet som unga indiska kvinnor tros vilja ha och som liknar västerländska kvinnors dvs att klä sig som de vill och vara ute sent om kvällarna om de så önskar, och den kamp som den äldre generationens feminister driver och som handlar om hälsofrågor, bättre arbetsvillkor och medvetenhet om sina grundläggande rättigheter. Ranjana Sheel menar att detta glapp möjligen är en fråga för kvinnorna i Indiens megastäder men för resten av befolkningen är det inte så, där är de mer basala bristerna på möjligheter som är de allvarliga.- De olika sätt som förtrycket manifesteras på gör det hela så komplext; man har frågan om läs- och skrivkunnighet, sen kast och klass och det gör att det blir komplicerat, säger Ranjana Sheel.Jag tar en autorickshaw till en av södra Delhis populära stadsdelar för att besöka Zubaan books. I de smala gränderna trängs hippa kaféer med små butiker som säljer designade kläder. Stadsdelen har blivit allt mer gentrifierad berättar Urvashi Butalia på förlaget Zubaan books.Zubaan betyder tunga på hindi men också språk och röst, när kvinnor i det hinditalande bältet i norra Indien talar för mycket säger man att deras zubaan har öppnats och tanken med det här bokförlaget är att ge kvinnor en röst och utrymme, säger Urvashi Butalia. Förlaget ger inte bara ut skönlitteratur utan även akademiska böcker och barn- och ungdomsböcker. När hon startade förlaget för många år sedan var syftet att skapa ett verktyg som kunde användas i vardagen för kvinnor eftersom förlagsbranschen var så manlig. På den tiden hette förlaget Kali for Women och när hon och en kollega drog igång verksamheten 1984 blev det Indiens första feministiska förlag.- När vi började förlaget letade vi upp befintlig litteratur skriven av kvinnor för att översätta och sprida verken, säger Urvashi Butalia.Det finns ett tjugotal officiella språk i Indien och bristen på översättningar är en stor fråga för det leder till att litteraturen inte sprids mellan landets olika delar. Detta har också i stor utsträckning gällt litteratur skriven av kvinnor. Då i början var det en utmaning för Urvashi Butalia och hennes kollegor att övertala kvinnorna att vilja bli utgivna.- Kvinnors bristande självkänsla och känsla för att det de skrev var viktigt och behövde komma ut i världen, det var en verklig utmaning, berättar Urvashi Butalia men detta har förändrats.En annan fråga av vikt för förlaget har varit frågan om klass. Man har aktivt letat efter författare som inte tillhört den vanliga gruppen skrivande utan som hör hemma i en muntlig tradition. Urvashi Butalia berättar om ett av sina mest omhuldade bokprojekt. Det är en tunn liten skrift skapad av 75 kvinnor från en by i delstaten Rajasthan och den handlar om kvinnokroppen och kvinnors hälsa. Kvinnorna har själva ritat bilderna. Men hur är det nu för tiden? Är det lättare för kvinnliga författare?- Det finns ett intresse, en öppenhet, en marknad och läsare men det är fortfarande svårt för kvinnor som skriver på de indiska språken för det kräver att folk letar aktivt för att hitta dem, säger hon.Krishna Sobti skriver på hindi och urdu och fortfarande aktiv i samhällsdebatten, även om hälsan börjar svikta. Hon ställer in intervjun flera men till slut ses vi i hennes hem. Hon är glad och pigg, och det märks att ett besök livar upp. Vi sitter i vardagsrummet och pratar medan kvinnan som arbetar hos henne kommer med färskpressad apelsinjuice och småkakor. Hon är väldigt nyfiken på mig och min familj och ursäktar sig så att hon inte har några gåvor att ge mina barn. Vi pratar om Indien och Pakistan, om hur olika länderna utvecklats.Krishna Sobti föddes i dagens Pakistan men hamnade efter självständigheten i Indien. Under många år arbetade hon på dagarna och skrev på nätterna. Kvällarna tillbringade hon på någon av restaurangerna kring flashiga Connaught Place i centrala Delhi. Hon bestämde sig tidigt för att inte gifta sig och bilda familj, ett mycket ovanligt beslut för någon i hennes generation får väl sägas.- Vårt system där man lever ihop över generationsgränserna, det förstör både mannen och kvinnan. Det leder till att kvinnans roll blir att producera barn och ta hand om familj och svärföräldrar medan mannen fattar besluten, säger Krishna Sobti.Hon har skrivit kritiskt om äktenskapet i flera av sina böcker, bland annat i det självbiografiska verket Ai Ladki, på svenska Lyssna min dotter. Den handlar om en ogift dotter som vårdar sin döende moder. Modern ömsom bannar dotterns livsval att satsa på skrivandet ömsom hyllar dem.Krishna Sobti rotar som sagt ofta runt i relationerna mellan män och kvinnor men drar också in det omgivande samhällets problem och hur värderingar förändras i tider av politisk turbulens och uppbrott. Hon återkommer till att det viktiga inte är vårt kön utan att leva som individer.Ranjana Sheel är professor i historia med genusfrågor som specialitet. På BHU, Banaras Hindu University, i Varanasi där hon arbetar är campus stort och grönt. Det rymmer inte bara de olika fakultetsbyggnaderna utan även student- och lärarbostäder och stadens bästa sjukhus. Jag och Ranjana Sheel har stämt träff på hennes institution, en gul byggnad med pelare i entrén och långa mörka korridorer och små små rum åt professorerna.Vi slår oss ner i biblioteket, öppnar fönstren och dörrarna för att få in lite luft i värmen. Hon berättar att den indiska kvinnorörelsen består av tre faser, den första sträcker sig fram till Indiens självständighet 1947, den andra till 1970-talet och den tredje fram till idag.- Den första fasen handlade om sati det vill säga sedvänjan att en änka skulle låta sig brännas levande tillsammans med sin döda make, och frågan om änkor skulle få gifta om sig. Ett annat spörsmål var från vilken ålder det skulle vara lagligt att ha sex. Det här var kampanjer som leddes av männen, berättar Ranjana Sheel.Sati förbjöds 1829 och änkor fick laglig rätt att gifta om sig 1856. Under 1800-talets andra hälft engagerade sig fler kvinnor i de här frågorna, främst från överklassen och de högre kasterna. Frågorna handlade mest om kvinnors rättigheter inom hemmet. När sedan kampen för självständighet blev allt intensivare klagade flera kvinnoledare på att männen, med Mahatma Gandhi i spetsen, främst var intresserade av självständighet från britterna och inte i att förbättra villkoren för landets kvinnor. När så britterna lämnade Indien 1947 inleddes arbetet med en nya konstitution.- Konstitutionen gav oss jämlikhet enligt lagen och var kulmen på att det sociala arbete som förts, säger Ranjana Sheel.Då var lyckan stor över att vara fri och alla rättigheter kvinnorna fått i och med den nya konstitutionen, så åren därpå blev kvinnorörelsen mer fragmenterad. Några grupper arbetade mot alkohol, andra för att kvinnor skulle få större rättigheter när det gäller rätten att äga mark men på 1970-talet hamnade fokus återigen direkt på kvinnornas situation.Då kom rapporten Towards equality som var en kartläggning över det indiska samhället sett ur kvinnornas perspektiv när det gällde allt från ekonomi till politik och juridik, media och födelsetal där antalet kvinnor jämförs med antalet män. Den kom att lägga grunden för det fortsätta arbetet med kvinnofrågor menar Ranjana Sheel.- Den här rapporten visade på uppdelningarna enligt klass och kast. Det hade funnits i kvinnogruppernas medvetande men blev mer tydligt. Det som fick rörelsen att komma samman var frågorna om våld; det vill säga att kvinnor dödades på grund av att makens familj inte var nöjd med hennes hemgift och så våldtäkterna, säger Ranjana Sheel.Även om konstitutionen slår fast att män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter så säger den indiska traditionen något annat.- Processen börjar vid födseln, om det är en flicka talas det direkt om att öppna ett bankkonto i hennes namn för att spara till hennes bröllop, säger hon.Om första barnet är en flicka är det inte så stor fråga men om det är andra dottern är familjen inte längre så glad. Det håller på att förändras i medelklassfamiljer i städerna säger Ranjana Sheel och fortsätter: Däremot när det är dags för flickorna att gifta sig kan föräldrarna uttrycka sorg för då förlorar de ju sina döttrar som flyttar till makens familj och lämnar föräldrarna ensamma. Om pengar finns låter man båda barnen studera men är familjen fattig lägger man pengarna på sonens utbildning. Sen finns ett glorifierande av den självuppoffrande modern som tar hand om sin familj och inte ser till sina egna behov, t ex hon äter först när alla andra fått mat och sitter inte ned med sin familj. När Ranjana Sheel frågar sina studenter om middagen tagit slut fast att modern inte fått någon mat, lagar hon då ny mat åt sig själv blir svaret alltid nej. Om fadern kommer hem sent då? Jo då, då lagar hon ny mat åt honom.Ranjana vill att jag ska följa med på en kvinnofest på campus, ett antal lärare och professorer ses och firar vårfesten Holi som är en av de viktigaste högtiderna i Indien. Festen är också ett sätt för dem att stärka sina nätverk och utbyta erfarenheter. Vi sitter vid ett långbord, äter sötsaker och snart börjar kvinnorna sjunga och dansa. Jag ställer samma fråga till dem alla: vilken är den viktigaste kvinnofrågan i Indien just nu? Svaren blir många; en professor i ekonomi säger att lagarna som reglerar kvinnors arbete när det gäller lön och arbetsmiljö behöver ses över. Sangita Pandit är lärare i sång på BHU. Hon säger att en del av hennes kvinnliga studenter inte får tillräckligt stöd av sina familjer i sitt karriärval och det skapar problem:- En del av mina studenter inte får det stöd de behöver av sin omgivning, till exempel om de kommer hem sent om kvällen efter ett uppträdande så behöver de familjens stöd ifall människor ifrågasätter vad de gjort ute sent, säger Sangita Pandit.Tillbaka till strandpromenaden i Varanasi som ligger vid floden Ganges. I vimlet hittar jag Sneha och henne kompis Priyanka. De säger att det är stor skillnad på hur killar och tjejer behandlas av sina familjer och omgivningen.- Killarna har andra studiemöjligheter och mer frihet i samhället. Vi kan till exempel inte ha på oss klänningar och kortkort som ni i väst har, säger Sneha.Vad är då hennes största rädsla undrar jag?- De flesta tjejer är rädda för att bli våldtagna, för här accepterar inte killar att tjejer står över dem, har bättre utbildning, är mer intelligenta osv, säger hon. När jag frågar om de får välja sina framtida makar själva börjar de fnittra och säger nej det gör deras föräldrar.Detta med rätten till sin egen kropp och rädslan för att bli utnyttjad har blivit en del av det offentliga samtalet i Indien, och det finns en massa filmer som den här på nätet. Att frågan är på tapeten beror på den mycket uppmärksammade gängvåldtäkten på en buss i Delhi 2012. Kvinnan dog av sina skador.Hur märks då det här nya sättet att prata om kvinnors rätt till sina kroppar inom kulturlivet? Förläggaren Urvashi Butalia svarar:- Den stora skillnaden efter 2012 är att det skrivs mer om offret och med betoning på att det förvisso är fruktansvärt men att livet inte tar slut. Det finns ett ord på hindi, zindalash, som betyder att efter att någon blivit sexuellt ofredad så blir hon som ett levande lik. Det här protesterar människor mot nu, säger Urvashi Butalia.Naila Saleem naila.saleem@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:10:40

    "Allt fler föredrar sex som vara"

    · OBS

    "Gränserna mellan prostitution och andra typer av sexuellt utbyte är flytande." Sociologen Emma Engdahl reflekterar kring njutning, arbete och utnyttjande i vår tids konsumtionskultur. Jag bläddrar i en bok om det dåliga ryktets figurer av Charles Bernheimer. Den handlar om hur prostitution representerades i 1800-talets Frankrike. Bernheimer visar hur de prostituerade förkroppsligar den hotande kvinnliga sexualiteten och hur den smutskastas av upphöjda manliga författare och konstnärer, bland annat Balzac, Degas och Flaubert. Det är ett resonemang som på ett principiellt plan känns igen i Giulia Garofalo Geymonats bok Köpa och sälja sex som nyligen översatts till svenska. Enligt henne finns det få praktiker som är mer uppenbara och tydliga än prostitution, det vill säga att utföra på förhand överenskomna sexuella tjänster mot en på förhand bestämd ersättning i form av pengar eller materiella ting. Ändå kallas unga flickor som aldrig haft sex för horor av sina jämnåriga, vilket Garofalo Geymonat tycker är talande. Hora är ett skällsord som pekar på att kvinnor och deras sexualitet är något som oroar samhället. Den kvinnliga sexualiteten måste för att inte utgöra ett hot svärtas ner. Tveklöst är detta ett uttryck för kvinnors underordnade position i patriarkala samhällen och önskan om att befästa den. Att hora används som skällsord är också ett tecken på det stigma som sexarbetet medför oavsett hur och varför det utförs. Eskortflickan som rör sig i de övre samhällsskikten för att bekosta sin universitetsutbildning, barflickan som inte hittar andra sätt att försörja sin familj på, och den som fallit offer för trafficking, är alla stigmatiserade. Låt mig lägga till pojken och den trassexuella personen som blivit allt vanligare i den globala sexindustrin. Även i länder som till exempel Italien, där sexutbytet inte är olagligt, blir den prostituerade lätt misskrediterad inför polis eller rättsväsen, straffbar om hen arbetar ihop med kollegor, gör reklam eller anställer en sekreterare, möjlig att vräka från sitt hem, möjlig att utpressa om hen har ett annat arbete och tvingad till ett liv i hemlighetsmakeri och lögner om hen vill undvika att barnen blir omhändertagna eller att hens partner blir arresterad, skriver Garofalo Geymonat. Prostitution är en praktik som förkroppsligar maktförhållanden mellan kvinnor och män och i förlängningen mellan unga och gamla, fattiga och rika, minoritets- och majoritetsgupper. Garofalo Geymonat menar att vi bör komma ihåg att det historiskt sett var personer med kvinnligt kön som de flesta lagar mot prostituerade avsåg, vilket också är anledningen till att jag främst diskuterar sexarbetande kvinnor och sexköpande män i det här sammanhanget.  Tydligast blir maktaspekten som prostitution förkroppsligar när det kommer till trafficking. Enligt Internationella arbetsorganisationen finns åtminstone 2, 5 miljoner personer som mellan 1994 och 2004 varit föremål för internationell människohandel och utsatta för tvångsarbete. Nästan hälften av dessa har tvingats till arbete inom sexindustrin. Det handlar om flickor, pojkar, kvinnor, män, transexuella, och ibland även småbarn, som emigrerar, fråntas sina pass, berövas sin värdighet som människor och sina samhällsmedborgerliga rättigheter.Garofalo Geymonat tänker sig att många av oss upprörs av tanken på att den som köper tjänster från denna grupp av extremt utsatta människor, inte enbart begår en djupt omoralisk handling, utan också njuter av den. Med hjälp av tillgänglig forskning visar hon emellertid att det är relativt få sexköpare som specifikt efterfrågar offer för trafficking. I jämförelse med andra faktorer som bidrar till trafficking är förekomsten av sådana preferenser dessutom av ringa betydelse. Forskningen visar istället att det är arbetsgivarna som spelar den avgörande rollen. Man anställer hellre arbetare som kan utsättas för tvång, än arbetare med rättigheter, om än högst begränsade sådana. I denna process utnyttjas och exploateras även sexköparnas utsatthet, menar Garofalo Geymonat. För varför köper man sex? Varför begår man handlingar som i Sverige varit kriminella sedan 1999?I den äldre generationen av manliga sexköpare anges det fysiska behovet av sex som orsak. I yngre generationer anges istället svårigheten att få tillgång till sex, utan att betala för det. Vidare uppges skäl som variation, experimentellt utforskande av olika praktiker och dragningen till det annorlunda och exotiska mötet med sexarbetare från främmande länder. Mest uppskattad är den tydliga gränsdagningen som sexköpet innebär. Man slipper förljugenheten som infinner sig när man blandar ihop sexuell åtrå med förälskelse eller kärlek och därpå följande risk för känslomässiga överraskningar. Man vet helt enkelt vad man får och vad det kostar en. Jag skulle vilja påstå att allt fler föredrar sex som vara och sensation, istället för mellanmänsklighet och emotion.Kärleken till den prostituerade är förhärligandet av inlevelsen i varan, som filosofen Walter Benjamin har uttryckt det.Sexköpet kretsar inte kring makt- eller våldsutövning på det sättet som många av oss tänker sig, hävdar Garofalo Geymonat. Naturligtvis förekommer det att sexköparen tvingar till sig sex utan skydd och i efterhand prutar eller vägrar betala. Däremot utövas det mest brutala våldet mot prostituerade vanligtvis inte av sexköpare. Grov misshandel och mord är exempel på brott som oftast begås av män som under inga omständigheter kan tänka sig att betala för sex, utan uppfattar sex mot betalning som förödmjukande och därför hatar sexarbetare.Så tänker inte den vanliga sexköparen. Däremot känner han sig förmodligen mer fri i sitt val som konsument på en marknad av sexuella tjänster, än i det ömsesidiga utbytet av sex mellan två jämlika individer. Och just den känslan att vår frihet är ett val på en aldrig sinande marknad av sinsemellan utbytbara varor är inte unik för sexköparen. Den är allmänt spridd i den typ av konsumtionskultur som de flesta av oss har införlivat. Detta utnyttjas och exploateras av de arbetsgivare som anställer personer som förväntas producera sexuell njutning, vilket är en vara som vi varken behöver eller på moraliska grunder kan argumentera för att vi har rätt till.Förhärligandet av inlevelsen i varan är dessutom patriarkal till sin natur. Kvinnan framträder främst som konsument av tjänster som inte sällan tillhandahålls av skönhetsindustrin och skall göra henne till den mest begärliga av alla varor på marknaden. Det är hon som skall väcka åtrån hos den inbillat fria manliga konsumenten. Denna strukturella förvrängning av mellanmänskliga relationer förkroppligas inte enbart i utbytet mellan sexarbetare och sexköpare. Den kommer också till uttryck när vi som ser oss själva som anständiga kvinnor och aldrig har varit i närheten av att sälja sex blir upphetsade av att kallas för horor när vi älskar och njuter mer av mannens orgasm än vår egen. Jo, det är faktiskt många som fungerar så. Vi tenderar nämligen att iscensätta samhälleliga strukturer i våra mest intima relationer. Precis som Garofalo Geymonat, menar jag att vi måste inse att gränserna mellan prostitution och andra typer av sexuellt utbyte är flytande; att lagen är en sak och att mellanmänskliga relationer är en annan. Först då kan vi också se skillnaden mellan den frihet och det tvång som den sexuella njutningen kan medföra.Emma Engdahl, sociologKöpa och sälja sex, Giulia Garofalo Geymonat, Översättning Ida Andersen, Bokförlaget Daidalos

    starstarstarstarstar
  • 00:19:42

    Kärnvapenhotet mer levande än någonsin

    · Vetandets värld

    I jämförelse med det kalla krigets kapprustning och 70 000 kärnvapen, placerade framför allt i Europa, kan hotet tyckas mindre idag då den samlade världsarsenalen har krympt till drygt 15 000. Men nu ökar spänningen mellan kärnvapennationer i andra delar av världen. (Repris från 6 maj) Igår och i tisdags handlade Vetandets värld om de första atombomberna som tillverkades i USA under andra världskriget och släpptes över Japan flera månader efter det europeiska krigsslutet. Idag ska det handla om hur kärnvapenhotet ser ut numera. Ljudet från en detonerande atombomb, svampmolnet som stiger mot himlen. För alla som växte upp under det kalla kriget, med vetskapen om att Sverige låg inklämt mellan Nato och Sovjetsfären, fanns just den bilden av hotande undergång ständigt närvarande någonstans i bakhuvudet, hur fredlig och trygg vardagen än var. I telefonkatalogen fanns instruktioner för hur man skulle bete sig vid ett kärnvapenanfall. Hur nära ytan den här atombombskräcken låg blev tydligt en stormig natt på 1980-talet då ett blixtnedslag av misstag fick igång flyganfallssirenerna i Mälardalen. Den natten ringdes många samtal i panik till larmcentralen, men det bläddrades också febrilt i "om kriget kommer"- delen av telefonkatalogen. De som följde instruktionerna satte förstås på radion, där de fick höra att det var falskt larm. Paniken kan så här i efterhand verka löjlig, men det här var när kapprustningen i Europa hade sin höjdpunkt. USA och Sovjetunionen hade sammanlagt 70 000 kärnvapenstridsspetsar och det var i Europa det eventuella slagfältet fanns. Bara några år senare hade Berlinmuren fallit, kärnvapentest-stoppet undertecknats av både Ryssland och USA, och avvecklingen av den gigantiska arsenalen kärnvapen inletts. Tanken på kärnvapenkrig i norra Europa kändes efter Sovjetunionens sammanbrott plötsligt absurd. Och "absurt" är också det ord som far genom huvudet när jag våren 2015 besöker ett av USA:s nationella kärnvapenlaboratorier, Lawrence Livermore-laboratoriet i Kalifornien som grundades under det kalla krigets upptakt på 1950-talet. En lämpligare symbol för det kalla krigets rustningshets kan man knappast hitta. En av grundarna till Lawrence livermorelaboratoriet var Edward Teller, sedermera vätebombens upphovsman. Vätebomben som genom sammanslagning av vätekärnor, fusion, skulle utvecklas till ett ännu kraftfullare vapen än de fissionsbomber som utvecklades under andra världskriget. Efter Manhattanprojektets tävlan mot vad man trodde var ett nazistisk atombombsprojekt under andra världskriget, utvecklades vätebomben som en del i kapprustningen med den nya ärkefienden Sovjetunionen. Men idag betonar man gärna att kärnvapen bara är en del av Lawrence Livermore laboratoriets verksamhet, och att det sedan kalla krigets slut inte längre handlar om att utveckla nya kärnvapen utan om att hålla de gamla i trim. Jag träffar Tammy Ma som arbetar med Lawrence Livermore-laboratoriets paradprojekt, fusionsforskning med hjälp av en stark laser som omvandlar materian till plasmafria atomkärnor. Målet för hennes forskning är att åstadkomma fusionskraft för civilt bruk. Men även om hennes egen forskning främst är inriktad på civil användning är tillståndet inne i plasmat detsamma som i en vätebomb. Tammy Mas experiment används också för att ge data till de simuleringar av kärnvapensprängningar som ersatt de verkliga testerna, sedan teststoppet i början på 90-talet, Som alla andra jag träffar här är hon varm och tillmötesgående, och efter en och en halv timmas rundvandring genom laboratoriet frågar jag henne till slut hur det känns att arbeta vid ett vapenlaboratorium. Jo, det är en fråga som många av oss fysiker som arbetar här brottas med, erkänner Tammy Ma, som liksom många av hennes kollegor egentligen lockats till laboratoriet för möjligheten att utveckla fusionskraft. Det är ju trots allt ett försvarslaboratorium vi arbetar på. Men vi gör inga nya vapen här, vi hjälper till att ta fram tester för att hålla koll på de vapen vi redan har, och se till att de hålls i god kondition så att säkerheten inte äventyras, säger hon. Men frågan är om skräcken för atomvapen kanske borde vara mer levande. Den kollektiva lättnadens suck som drogs för ett kvartssekel sedan när Berlinmuren föll, nedrustningssamtalen började bära frukt och kärnvapenstridsspetsarna monterades ned i Europa, den sucken kan vara alldeles för tidigt dragen. En av dem som menar det är Shannon Kile, chef för forskningsprogrammet om kärnvapen på fredsforskningsinsititutet SIPRI i Stockholm. Men idag är det inte i Europa det största hotet hotet finns, utan i södra Asien. Den allra farligaste situation just nu är den mellan Indien och Pakistan. De två länderna är inne i en riskabel kärnvapentävling, säger Shannon Kile. Det är inte samma typ av kapprustningen som den mellan USA och Sovjet under kalla krigets dagar, då varje ny kärnvapenstridsspets på den ena sidan möttes av en motsvarande satsning på den andra, men det finns ändå stora likheter med situationen i Europa under det kalla kriget, menar Shannon Kile, och fortsätter: Pakistan utvecklar nu mindre kärnvapenmissiler med 60-80 kilometers räckvidd, för att kunna använda dem taktiskt på slagfältet för att slå ut konventionella styrkor från Indiens överlägsna armé. Situationen liknar den som fanns i Europa under det kalla kriget, då NATO utvecklade kärnvapenstridsspetsar för att kunna möta Warszawapakten som var starkare på marken. Det är just om gränsen mellan användning av kärnvapen och konventionella vapen blir otydlig som den allra största risken finns att kärnvapen verkligen kommer till användning, menar Shannon Kile. Och där har den tekniska utvecklingen när det gäller konventionella vapen skapat nya hot på senare tid. Och det gäller inte bara Indien och Pakistan, utan handlar inte minst om den amerikanska vapenutvecklingen. Gränsen mellan konventionella vapen och kärnvapen håller på att eroderas, säger Shannon Kile. Det gäller bland annat utvecklingen av nya typer av långdistansvapen med hög precision, men också nya system för övervakning från rymden. Tillsammans innebär de här systemen att man idag kan använda konventionella vapen i roller som man tidigare bara kunde använda kärnvapen till. Till exempel för att slå ut andra länders kärnvapenarsenaler, fortsätter han. Det innebär att en stat som USA, med nya precisionsvapen kan slå ut motståndarens kärnvapen utan att själv gå över kärnvapentröskeln. Lite motsägelsefullt så kan detta innebära en större risk att kärnvapen verkligen används, anser Shannon Kile. Inför hotet om att få sina kärnvapen utslagna med konventionella vapen kan frestelsen att använda kärnvapen på ett tidigare stadium i en konflikt vara stor. Ett sådant här hypotetiskt scenario visar hur känslig balansen mellan kärnvapennationer kan vara och hur viktigt det är att gränsen mellan kärnvapen och konventionella vapen verkligen upprätthålls, fortsätter Shannon Kile. Shannon Kile menar också att det är en sanning med modifikation att USA inte utvecklar nya kärnvapen. Viss del av underhållet innebär också en utveckling, och förbättringar av den befintliga arsenalen - och det här är en utveckling som också kan driva andra länder att fortsätta utveckla sina vapen. Men framförallt är det alltså de allt mer avancerade konventionella vapnen som kan driva andra länder, som Kina, att förnya sina kärnvapen. Kina framhåller Shannon Kile annars som en förhållandevis god spelare, som han uttrycker det. I förhållande till USA och Ryssland. Kina är visserligen en erkänd kärnvapenmakt, men har en jämförelsevis liten arsenal 250 kärnvapen sammanlagt jämför med USA och Ryssland som har över 7000 användbara kärnvapen vardera. Dessutom spelar kärnvapnen en mycket liten roll i Kinas militära strategi. Ytterligare ett hot är förstås Nordkorea och Shannon Kile ser två hotfulla framtidsscenarier där. Det ena handlar om vad som skulle hända med de kärnvapnen som redan finns där, om regimen kollapsar. Men det verkliga hotet är snarare att landet fortsätter sin utveckling av kärnvapen, anser Shannon Kile. Det är ett land som till skillnad från andra kärnvapennationer visat sig villigt att använda sina kärnvapen för både hot och påtryckningar, så därför är det särskilt obehagligt om deras kärnvapenarsenal fortsätter att byggas ut. Att terrororganisationer skulle få tillgång till kärnvapen bedömer SIPRIS kärnvapenexpert däremot som ganska osannolikt. De har helt enkelt inte den expertis som krävs. Och han tycker också att oron för att kärnvapentekniken ska spridas till nya länder har ställt en annan viktig fråga i skuggan - nämligen att nedrustningen måste fortsätta i de länder som redan har kärnvapen. Och där efterlyser denne amerikan bosatt i Sverige att den svenska regeringen tar en mer ledande roll. Sverige har en tradition att arbeta med nedrustningsfrågan påpekar han. Och jag avslutar med att fråga Shannon Kile om han tror att vi någonsin kommer att få en kärnvapenfri värld. Jag hoppas det, säger han. Och jag hoppas att det sker utan att det först krävs att en verklig bomb sätter fart på nedrustningsförhandlingarna. Programmet sändes första gången den 6 maj 2015. Reporter: Ulrika Björkstén ulrika.bjorksten@sr.se

    starstarstarstarstar
  • 00:19:43

    Kärnvapenhotet mer levande än någonsin

    · Vetandets värld

    I jämförelse med det kalla krigets kapprustning och 70 000 kärnvapen, placerade framför allt i Europa, kan hotet tyckas mindre idag då den samlade världsarsenalen har krympt till drygt 15 000. Men nu ökar spänningen mellan kärnvapennationer i andra delar av världen. Igår och i tisdags handlade Vetandets värld om de första atombomberna som tillverkades i USA under andra världskriget och släpptes över Japan flera månader efter det europeiska krigsslutet. Idag ska det handla om hur kärnvapenhotet ser ut numera. Ljudet från en detonerande atombomb, svampmolnet som stiger mot himlen. För alla som växte upp under det kalla kriget, med vetskapen om att Sverige låg inklämt mellan Nato och Sovjetsfären, fanns just den bilden av hotande undergång ständigt närvarande någonstans i bakhuvudet, hur fredlig och trygg vardagen än var. I telefonkatalogen fanns instruktioner för hur man skulle bete sig vid ett kärnvapenanfall. Hur nära ytan den här atombombskräcken låg blev tydligt en stormig natt på 1980-talet då ett blixtnedslag av misstag fick igång flyganfallssirenerna i Mälardalen. Den natten ringdes många samtal i panik till larmcentralen, men det bläddrades också febrilt i "om kriget kommer"- delen av telefonkatalogen. De som följde instruktionerna satte förstås på radion, där de fick höra att det var falskt larm. Paniken kan så här i efterhand verka löjlig, men det här var när kapprustningen i Europa hade sin höjdpunkt. USA och Sovjetunionen hade sammanlagt 70 000 kärnvapenstridsspetsar och det var i Europa det eventuella slagfältet fanns. Bara några år senare hade Berlinmuren fallit, kärnvapentest-stoppet undertecknats av både Ryssland och USA, och avvecklingen av den gigantiska arsenalen kärnvapen inletts. Tanken på kärnvapenkrig i norra Europa kändes efter Sovjetunionens sammanbrott plötsligt absurd. Och "absurt" är också det ord som far genom huvudet när jag våren 2015 besöker ett av USA:s nationella kärnvapenlaboratorier, Lawrence Livermore-laboratoriet i Kalifornien som grundades under det kalla krigets upptakt på 1950-talet. En lämpligare symbol för det kalla krigets rustningshets kan man knappast hitta. En av grundarna till Lawrence livermorelaboratoriet var Edward Teller, sedermera vätebombens upphovsman. Vätebomben som genom sammanslagning av vätekärnor, fusion, skulle utvecklas till ett ännu kraftfullare vapen än de fissionsbomber som utvecklades under andra världskriget. Efter Manhattanprojektets tävlan mot vad man trodde var ett nazistisk atombombsprojekt under andra världskriget, utvecklades vätebomben som en del i kapprustningen med den nya ärkefienden Sovjetunionen. Men idag betonar man gärna att kärnvapen bara är en del av Lawrence Livermore laboratoriets verksamhet, och att det sedan kalla krigets slut inte längre handlar om att utveckla nya kärnvapen utan om att hålla de gamla i trim. Jag träffar Tammy Ma som arbetar med Lawrence Livermore-laboratoriets paradprojekt, fusionsforskning med hjälp av en stark laser som omvandlar materian till plasmafria atomkärnor. Målet för hennes forskning är att åstadkomma fusionskraft för civilt bruk. Men även om hennes egen forskning främst är inriktad på civil användning är tillståndet inne i plasmat detsamma som i en vätebomb. Tammy Mas experiment används också för att ge data till de simuleringar av kärnvapensprängningar som ersatt de verkliga testerna, sedan teststoppet i början på 90-talet, Som alla andra jag träffar här är hon varm och tillmötesgående, och efter en och en halv timmas rundvandring genom laboratoriet frågar jag henne till slut hur det känns att arbeta vid ett vapenlaboratorium. Jo, det är en fråga som många av oss fysiker som arbetar här brottas med, erkänner Tammy Ma, som liksom många av hennes kollegor egentligen lockats till laboratoriet för möjligheten att utveckla fusionskraft. – Det är ju trots allt ett försvarslaboratorium vi arbetar på. Men vi gör inga nya vapen här, vi hjälper till att ta fram tester för att hålla koll på de vapen vi redan har, och se till att de hålls i god kondition så att säkerheten inte äventyras, säger hon. Men frågan är om skräcken för atomvapen kanske borde vara mer levande. Den kollektiva lättnadens suck som drogs för ett kvartssekel sedan när Berlinmuren föll, nedrustningssamtalen började bära frukt och kärnvapenstridsspetsarna monterades ned i Europa, den sucken kan vara alldeles för tidigt dragen. En av dem som menar det är Shannon Kile, chef för forskningsprogrammet om kärnvapen på fredsforskningsinsititutet SIPRI i Stockholm. Men idag är det inte i Europa det största hotet hotet finns, utan i södra Asien. Den allra farligaste situation just nu är den mellan Indien och Pakistan. De två länderna är inne i en riskabel kärnvapentävling, säger Shannon Kile. Det är inte samma typ av kapprustningen som den mellan USA och Sovjet under kalla krigets dagar, då varje ny kärnvapenstridsspets på den ena sidan möttes av en motsvarande satsning på den andra, men det finns ändå stora likheter med situationen i Europa under det kalla kriget, menar Shannon Kile, och fortsätter: Pakistan utvecklar nu mindre kärnvapenmissiler med 60-80 kilometers räckvidd, för att kunna använda dem taktiskt på slagfältet för att slå ut konventionella styrkor från Indiens överlägsna armé. Situationen liknar den som fanns i Europa under det kalla kriget, då NATO utvecklade kärnvapenstridsspetsar för att kunna möta Warszawapakten som var starkare på marken. Det är just om gränsen mellan användning av kärnvapen och konventionella vapen blir otydlig som den allra största risken finns att kärnvapen verkligen kommer till användning, menar Shannon Kile. Och där har den tekniska utvecklingen när det gäller konventionella vapen skapat nya hot på senare tid. Och det gäller inte bara Indien och Pakistan, utan handlar inte minst om den amerikanska vapenutvecklingen. Gränsen mellan konventionella vapen och kärnvapen håller på att eroderas, säger Shannon Kile. Det gäller bland annat utvecklingen av nya typer av långdistansvapen med hög precision, men också nya system för övervakning från rymden. Tillsammans innebär de här systemen att man idag kan använda konventionella vapen i roller som man tidigare bara kunde använda kärnvapen till. Till exempel för att slå ut andra länders kärnvapenarsenaler, fortsätter han. Det innebär att en stat som USA, med nya precisionsvapen kan slå ut motståndarens kärnvapen utan att själv gå över kärnvapentröskeln. Lite motsägelsefullt så kan detta innebära en större risk att kärnvapen verkligen används, anser Shannon Kile. Inför hotet om att få sina kärnvapen utslagna med konventionella vapen kan frestelsen att använda kärnvapen på ett tidigare stadium i en konflikt vara stor. Ett sådant här hypotetiskt scenario visar hur känslig balansen mellan kärnvapennationer kan vara och hur viktigt det är att gränsen mellan kärnvapen och konventionella vapen verkligen upprätthålls, fortsätter Shannon Kile. Shannon Kile menar också att det är en sanning med modifikation att USA inte utvecklar nya kärnvapen. Viss del av underhållet innebär också en utveckling, och förbättringar av den befintliga arsenalen - och det här är en utveckling som också kan driva andra länder att fortsätta utveckla sina vapen. Men framförallt är det alltså de allt mer avancerade konventionella vapnen som kan driva andra länder, som Kina, att förnya sina kärnvapen. Kina framhåller Shannon Kile annars som en förhållandevis god spelare, som han uttrycker det. I förhållande till USA och Ryssland. Kina är visserligen en erkänd kärnvapenmakt, men har en jämförelsevis liten arsenal 250 kärnvapen sammanlagt jämför med USA och Ryssland som har över 7000 användbara kärnvapen vardera. Dessutom spelar kärnvapnen en mycket liten roll i Kinas militära strategi. Ytterligare ett hot är förstås Nordkorea och Shannon Kile ser två hotfulla framtidsscenarier där. Det ena handlar om vad som skulle hända med de kärnvapnen som redan finns där, om regimen kollapsar. Men det verkliga hotet är snarare att landet fortsätter sin utveckling av kärnvapen, anser Shannon Kile. Det är ett land som till skillnad från andra kärnvapennationer visat sig villigt att använda sina kärnvapen för både hot och påtryckningar, så därför är det särskilt obehagligt om deras kärnvapenarsenal fortsätter att byggas ut. Att terrororganisationer skulle få tillgång till kärnvapen bedömer SIPRIS kärnvapenexpert däremot som ganska osannolikt. De har helt enkelt inte den expertis som krävs. Och han tycker också att oron för att kärnvapentekniken ska spridas till nya länder har ställt en annan viktig fråga i skuggan - nämligen att nedrustningen måste fortsätta i de länder som redan har kärnvapen. Och där efterlyser denne amerikan bosatt i Sverige att den svenska regeringen tar en mer ledande roll. Sverige har en tradition att arbeta med nedrustningsfrågan påpekar han. Och jag avslutar med att fråga Shannon Kile om han tror att vi någonsin kommer att få en kärnvapenfri värld. Jag hoppas det, säger han. Och jag hoppas att det sker utan att det först krävs att en verklig bomb sätter fart på nedrustningsförhandlingarna. Reporter: Ulrika Björkstén ulrika.bjorksten@sr.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:36

    Bjudsafari på kommunala biståndsresor

    · Kaliber

    Safaridagar och turistande när politiker och tjänstemän åker på biståndsresor och det blir få konkreta resultat av arbetet. Kaliber granskar svenska kommuners och landstings arbete med biståndsprojekt. Det är strax före jul och vädret gråmulet och regnigt. På folkpartiets expedition i Växjö håller man på att duka upp kaffe och pepparkakor när dörren slås upp och in kommer gästerna: fem politiker från Sydafrika. 2006 inledde Kronoberg ett biståndssamarbete med sydafrikanska Tlokwe. Sedan dess har det blivit många resor och många projekt. Just nu är de sydafrikanska politikerna i Växjö för att få en bild av hur politiken fungerar i Sverige och diskutera nya samarbetsområden. – So please welcome to the liberals here in Växjö…We have a very small office here.. Alla har bänkat sig och folkpartisten Annika Stacke börjar berätta om sitt parti. Snart går man över till att diskutera likheter och skillnader mellan kommunerna. Efter åtta år känner man varandra väl. Kronoberg i form av Växjö kommun, Regionförbundet Södra Småland och Landstinget Kronoberg har sedan 2006 bedrivit nära 30 biståndsprojekt i Tlokwe varav fyra pågår just nu. Det gör deras samarbete med den Sydafrikanska kommunen till ett av de mer omfattande inom den speciella form av bistånd som kallas kommunala partnerskap. Just nu bedriver cirka 70 kommuner, landsting och regioner drygt 100 projekt i Afrika, Asien och Östeuropa. En del har något enstaka projekt, andra har längre samarbeten med en eller ett par orter. Errol Temanie är projektledare från Tlokwe och har varit med från början. Efter arbete med allt från sjukvård till jämställdhet, vatten- och avloppsfrågor till budgetarbete känner han sig hemma i Sverige, det har blivit många besök för hans del. – Coming to your country gives us hope. You know we have many stories about how Sweden struggled. How poor swedes were at a particular point in time. Ni har gett oss hopp – ni har varit fattiga och arbetat er ur det. Det kan vi också göra säger han och berättar att ekonomiavdelningen i Tlokwe har börjat arbeta annorlunda efter att man har studerat hur man gör i Växjö och att man har fått en ny hemsida.  – Obviously if you go to our website and if you look at that website today it is very different from the website we had before. Riksdagen har beslutat att kommuner, landsting och regioner ska vara en del i Sveriges biståndsarbete. Varje år anslår SIDA - den myndighet som hanterar svenska biståndspengar - cirka 40 miljoner för de kommunala partnerskapen. Det övergripande målet är som i all SIDA:s verksamhet fattigdomsbekämpning. Det handlar också om att utveckla den lokala demokratin och bidra till att kommuner i samarbetsländerna fungerar effektivt. Tanken är också att de svenska kommunerna ska ha något att vinna på samarbetet – att man ska arbeta kring frågor där bägge parter kan utvecklas. I Kronoberg, där man bedrivit en stor mängd kommunala partnerskapsprojekt genom åren, säger Roland Gustbée, ordförande för Regionförbundet Södra Småland och fullmäktigeledamot i Växjö kommun att projekten ger mycket tillbaka. – Det ger oss i att vi har en omvärldsbevakning, men också att vi bidrar till Sveriges nationella mål på biståndssidan. Den främsta vinsten är helt enkelt att de som reser ner, vidgar sina vyer och upptäcker att man kan göra saker på ett annat sätt. Roland Gustbée är också medlem i den politiska styrgrupp som ansvarar för projekten. Varje projekt innebär minst två resor, en för sydafrikanerna till Sverige och en för svenskarna till Sydafrika. Och det har blivit många resor genom åren. Ett 100-tal kronobergare – främst politiker och tjänstemän - har besökt Tlokwe på sammantaget 40-talet resor. – Man kommer ner till Sydafrika, tjänstemännen träffas och går igenom och de har alltså ett ganska tight schema från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. För det mesta handlar det om kunskapsutbyte att diskutera hur man löser olika problem i de två länderna. Tight schema mellan åtta till fem säger Roland Gustbée. Men när jag tittar närmare på Kronobergs resor under de åtta år som biståndssamarbetet varat framträder en annan bild. Jag går igenom 27 reserapporter och scheman som visar hur man har använt dagarna i Sydafrika. I genomsnitt, under vistelsen, är mindre än häften eller 45 procent av tiden av det som normalt räknas som arbetstid mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen schemalagd till arbete, möten eller studiebesök. Resten av tiden på plats går till ankomst- eller avresedagar där man oftast inte har några aktiviteter förutom kanske en middag eller ett besök på något museum.  Nära en tredjedel av tiden går till aktiviteter som inte har någon tydlig koppling till projektet. Ibland står det ledigt och shopping men mer vanligt är utfärder som safari eller en hantverksmarknad. Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med och filmande. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Morgonen därpå samlas alla för att inleda arbetet. Man jämför arbetssätt mellan de olika kommunerna och diskuterar om hur man bäst använder internet för att kommunicera med medborgarna. Man besöker också den lokala tidningen och radiostationen. En av deltagarna föreläser på universitetet och man besöker ett barnhem för Hiv-smittade barn. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskarna en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man också möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i  Pilanesberg National park på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök och enligt reserapporten hinner man sista dagen med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka på det inhemska ölet, innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. Tillbaka till Växjö och Regionförbundet Södra Småland där Roland Gustbée är ordförande.  Jag går igenom resan dag för dag med honom, och han säger att man ofta lägger resor över en helg eftersom det gör att man får billigare flygbiljetter – och då är man ju ändå ledig. Men han tycker ändå att det är för lite med tre och en halv dagars arbete. – Det är för lite arbete kan jag tycka. Och jag kan ju säga att i våra kontaker med Sydafrika har vi hela tiden försökt ligga på för att det ska vara mer arbete och mindre av, ska vi säga, turistiska saker. Sydafrikanerna säger också att det är mer arbetsintensivt när vi är här. Men vår granskning visar alltså att den här resan inte på något sätt är unik. Visserligen har den genomsnittliga arbetstiden ökat något under åren som gått, men en veckolång resa innebär i genomsnitt tre dagars arbete möte eller studiebesök efter en ankomstdag då man sällan har något på schemat förutom en lunch eller välkomstmiddag.  Två dagar går till sociala eller kulturella aktiviteter som safari eller andra utfärder. Vistelsen avslutas sedan med en avresedag som ibland innebär ett besök på ett museum eller kanske någon timmas slutdiskussion. Och just safari är en aktivitet som återkommer på flera resor. I 19 av de 27 resor Kaliber granskat har deltagarna åkt på en halv- eller en heldags safaritur. Ofta men inte alltid förlagd till en helg. Roland Gustbée igen. – Jag tycker att det är inte konstigt om folk vill passa på att se något av landet när man är där nere och just safari är ju något vi absolut inte kan erbjuda här hemma. Det viktiga är ju att arbetet blir gjort och jag har inget emot att man får en safaridag, att den kan ingå i resan, men det är viktigt att vi får ut någonting av projekten också naturligtvis. Ibland har man bekostat safarin själv, och ibland har den sydafrikanska kommunen bjudit på safarin. Och det är inte första gången som svenska kommuner åker på safari på biståndsresor, och då låter sig bjudas av samarbetskommunen. 2011 uppmärksammade Sydsvenskan att Staffanstorps kommun åkt på flera resor till Namibia, resor som oftast innefattat en safari och som kommunen i Namibia bjöd på. Det ledde till att Staffanstorp blev hårt kritiserat. Bo Gertsson är utvecklingschef i Staffanstorp. – Efter den kritiken framfördes har vi vid våra besök inte låtit oss bjudas på några safari. ICLD – Internationellt centrum för lokal demokrati - är den organisation som hanterar de biståndspengar som SIDA varje år anslår till de kommunala partnerskapen. Dåvarande generalsekreteraren för ICLD sa att det är orimligt att kommuner låter sig bjudas, och slog fast att kommunerna är på plats för att arbeta – inte för att bli underhållna. Staffanstorps kommun har fortsatt åka på safari – men efter kritiken betalar man allting privat säger Bo Gertsson. Deltagarna tar semester och betalar såväl utfärden som övernattningen. – Det har då bekostats privat. Inte av Mariental och inte av Staffanstops kommun. Men så har Kronoberg inte gjort. På de resor man har gjort från Kronoberg ligger safarin inom ramen för resan, och resa, övernattningar och traktamente betalas med biståndspengar. Det gör också lönen för den projektledare som är med. Men till skillnad från många andra kommuner och landsting har man valt att själv bekosta arbetstiden för deltagarna.  Vissa av safaritillfällena har deltagarna betalat privat, men ofta har den sydafrikanska kommunen stått för den kostnaden. Och Roland Gustbée, som sitter i den politiska styrgruppen för kronobergsprojekten tycker att det är okej att den sydafrikanska kommunen bjuder. – Jag tycker att det kan ligga inom det rimliga, inom en rimlig nivå. Det är en dagstur, det är inga övernattningar på dyra hotell. Man åker en minibuss i två och halv timme och sedan är man en dag och sen åker man hem på kvällen. Sun City är ett hotell- och kasinoområde cirka två och en halv timmes bilväg från Tlokwe. Därifrån har de flesta safariresorna utgått till Pilanesberg, den närmaste nationalparken - vi ringer dit och frågar vad en rundtur i nationalparken kostar. – It costs 460 rand per person for the safari. Ja, hade jag bott på Sun City hade det kostat mig 460 Rand eller drygt 250 kronor för en två och en halv timmes tur i buss tillsammans med 20 andra. För de som åkt på biståndsresa från Kronoberg har safarin ibland varit en heldagsutflykt i en egen minibuss. En av deltagarna som Kaliber pratar med och som har betalat safarin på egen hand berättar att det då kostade mellan 800 och 1 000 kronor. En genomräkning av de 19 resor där det ingår en safari visar att  cirka 90 personer har deltagit. Och för varje person handlar det alltså om en kostnad på mellan 250 och 1 000 kronor. Lite längre bort i korridoren på Regionförbundet Södra Småland sitter Annika Ström som är en av projektledarna som jobbar med Sydafrika. Hon säger att den sydafrikanska kommunen bjuder på safari på de resor som politikerna gör. På tjänstemännens resor händer det däremot att deltagarna betalar själva. Och hon säger att man ofta ber om att få betala själv. – Ofta säger vi att vi vill åka dit och att vi vill betala för det själva då. Och vid flertalet tillfällen har vi fått betala själva, och ibland får vi inte det. Men om man nu vill betala för safarin - hur kommer det sig att man inte alltid gör det? – Vi försöker alltid minimera och säga att vi inte vill bli bjudna men samtidigt är det ju en balansgång. Man kan inte säga nej helt och hållet. För det är ju nästan som att liksom…hur ska de kunna få visa att de är glada och tacksamma om det inte får göra något tillbaka. Och Annika Ström betonar att safarin ofta ligger på en helg, då man ju normalt är ledig, samtidigt tycker hon inte att man ska se den eller andra utflykter som enbart ledighet eller nöje. – Då har ju vi oftast i stort sett med oss antingen hela den sydafrikanska gruppen eller deltagare från teamet eller andra från kommunen som är med vilket gör att det finns en möjlighet för oss att prata på vägen dit, när vi sitter i bussen, när man äter, ja under hela den här resan så umgås man ju också och då skapar man ju relationerna som gör att vi sen när vi arbetar har lättare att ha de samtalen man kanske inte har med vem som helst om sitt arbete. Och det blir en annan stämning. Så jag ser det inte riktigt som helt ledigt. Annika Ström tycker inte att vårt sätt att räkna ger en rättvisande bild av hur man använder tiden på biståndsresorna. Att bara se på dagtid mellan åtta och fem är missvisande tycker hon och menar att studiebesök även kan ske på kvällstid och att vi borde räkna in middagarna i  arbetstiden. – Jag upplever ändå när vi är där att vi har ett program alla dagar som är ganska intensivt dagtid och sedan så har man oftast även på kvällen en middag tillsammans och det är ju liksom också jobb för vi sitter där och pratar om vad vi gör. Det är ju liksom inte en nöjesmiddag alltid. Kaliber idag handlar om när kommuner och landsting åker på biståndsresor med målet att minska fattigdom och utveckla demokrati. Vi har tittat närmre på 27 resor som politiker och tjänstemän från Kronoberg gjort till Tlokwe i Sydafrika. Resor där en tredjedel av tiden gått till aktiviteter som safari och andra utfärder och där politiker och tjänstemän flera gånger låtit sig bjudas på safarin av den sydafrikanska kommunen. Det är biståndspengar från SIDA som finansierar projekten men de som granskar slutrapporterna och betalar ut pengarna är Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som Sveriges kommuner och landsting, SKL står bakom. 2011 riktade dåvarande generalsekreteraren för ICLD stark kritik mot Staffanstorp som låtit sig bjudas på safari – och att man blir bjuden är heller inget som nuvarande generalsekreterare Maria Åberg tycker är okej. – Jag skulle absolut avråda det. Om man tänker så här, den sydafrikanska kommunen har sannolikt använt sina egna kommunala medel till att bekosta det här. Och det är ju naturligtvis en aspekt i det hela. Det är ju inte väl använda skattepengar från deras horisont, och det är ju naturligtvis något som man som svensk samarbetspart absolut borde reflektera väldigt mycket på och helt enkelt säga nej till. Maria Åberg säger att hon förstår att man kan behöva en halv dag för att återhämta sig från en resa, och om man förlänger resan för att få en billigare biljett kan det motivera att man ägnar en dag åt mer sociala aktiviteter. Men att en stor del av tiden går till annat än arbete är inget som ICLD står bakom. – Vi är ju intresserade av att se att de här projekten når resultat, alltså att man når vad man är där för att göra. Och går för mycket tid åt - oavsett vem som betalar – till det som du beskriver som turistande så är det naturligtvis inte vettigt, inte klokt, inte ett bra sätt att använda tiden. I sina redovisningar till ICLD har Kronoberg tydligt berättat om vad man har gjort dag för dag. Även aktiviteter som safari, hantverksmarknad och besök på lejonfarm har man beskrivit. Projektledare Annika Ström säger att man aldrig fått något påpekande eller ens en fråga från ICLD. – Så det är ju inte så att vi försöker dölja någonting. Skulle vi inte vilja säga att vi varit på safari till exempel då skulle vi ju inte skriva det i rapporterna. Men vi har ju hela tiden visat det och finansiären ser det och har inte sagt något om det då kan jag tycka att då har de väl gjort samma bedömning som vi att det är okej. ICLD har alltså aldrig varit i kontakt med Kronoberg om vare sig hur man använder tiden på plats, eller när den sydafrikanska kommunen bjuder på safarin vilket emellanåt skrivs uttryckligen i slutrapporten. Men Maria Åberg, generalsekreterare för ICLD, säger nu att man borde ha reagerat. – Ja det borde vi ha gjort. Vi borde ha pratat med dem om det här framgår i redovisningarna till oss. Det finns inget krav på att arbetstiden dag för dag ska redovisas i slutrapporterna till ICLD och det gör det svårt att säga i hur hög grad andra kommuner ägnar sig åt aktiviteter som inte har med projekten att göra. Kaliber har varit i kontakt med ett tiotal kommuner och regioner och tittat på reseberättelser eller scheman för cirka 20 resor. På ett par av resorna redovisar man att all tid på plats gått till arbete, men på de flesta resorna finns en del turistande på programmet, men oftast i mindre omfattning än i Kronobergs fall. Och enligt Maria Åberg är det ganska sällan som ICLD får slutrapporter där man berättar om mycket fritidsaktiviteter och turistande. – Vi ser väldigt få och tror jag färre och färre i våra redovisningar av den här arten som du nu beskriver. Det tillhör inte vanligheten. Men frågor om hur man balanserar arbete och fritid under de biståndsresor som görs och vad som är okej att göra och inte är något som diskuteras bland de kommuner som bedriver kommunala partnerskap. Det visar bland annat en ännu inte färdigbearbetad enkät som ICLD skickat ut till kommunerna. – Vi försöker ju uppmuntra kommunerna att under den förberedelsefasen så ska man stämma av förväntningar och stämma av kulturella skillnader och sätt att vara. Alltså resonera kring saker som gåvor, att det inte är ett investeringsprogram,  vad kan låta sig bjudas på och inte. Det är sådant vi uppmuntrar till att ta upp i väldigt tidigt skede, säger generalsekreterare Maria Åberg. Omkring 40 miljoner kronor av svenska biståndspengar går varje år till de kommunala partnerskapen. För ett projekt under ett år beviljas ofta mellan 300 000 kronor och 500 000 kronor.  Det övergripande målet handlar som i all svensk biståndsverksamhet till att reducera fattigdom, men det handlar också om att öka den lokala demokratin. Och Maria Åberg säger att ICLD ser goda resultat av verksamheten. – Jag och vi tycker att kommunerna är helt fantastiska i biståndsarbetet. Vi får ibland beskrivningar och ibland resultat som vi blir oerhört imponerade av. Att man lyckats nå så långt på ganska kort tid och med inte alltför stora pengar. När den politiska styrgruppen för projekten i Kronoberg lät göra en utvärdering av sju utvalda projekt för att se vad man nått för konkreta resultat sa några av de sydafrikanska deltagarna att projekten bidrog till att minska fattigdom genom att stimulera den lokala ekonomin. Och från bägge länder poängterade deltagarna att man lär av varandra och att människor utvecklas både som personer och i sitt yrke. Men några av de tillfrågade svenskarna pekade också på risken att det hela bara resulterar i en trevlig resa, som inte tas på allvar utan ses som semester eller belöning. Och när det kom till konkreta resultat kunde man konstatera att de var få. Utvärderingen ger tre exempel på konkreta resultat i de sju projekten. Ett projekt ledde till att Tlokwe började arkivera dokument elektroniskt. I ett jämställdhetsprojekt anordnades en konferens om våld i hemmet och så informationsprojektet som ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida. Men trots få konkreta resultat kommer man ändå till slutsatsen att man väl nått upp till målen att utbyta kunskap och öka förmåga och effektivitet i bägge kommunerna. Roland Gustbée, ordförande i Regionförbundet Södra Småland ser det också som att kommuner har en viktig roll att spela i biståndsarbetet. – Kommuner kanske inte är specialister på bistånd men kommuner är ju de som är bäst på att driva kommun.  Och det är ju just det som vi samverkar mest kring. Hur gör man bäst för att vara en kommun. Bo Sjö är nationalekonom vid Linköpings universitet. Han var tidigare knuten till SADEV, en myndighet som hade till uppgift att utvärdera svenskt bistånd men som lades ner för något år sedan. Han tror att det är svårt för kommunerna att utföra ett effektivt bistånd.  – Att utföra biståndsarbete på den nivån och så direkt som kommunerna är inblandade i det kräver mycket kunskap och den kunskapen har inte kommunerna. Man tror att man förstår problemen och lösningen men typiskt i sådana här projekt är ju att det inte blir något bra resultat av det. Och att det går mycket tid åt turistande är inget som förvånar honom. – Jag tror att man i det vanliga biståndet är mera effektiv. Man har sin återhämtningsperiod efter en lång resa naturligtvis, men det här allmänna tittandet är nog mycket mindre, utan man försöker vara mer effektiv i sin tidsanvändning. Men är det värt pengarna som han ser det? – Det är svårt att ha någon uppfattning om. Då måste man in och titta på vad kommunerna gör för de här pengarna och hur mycket lägger de ner i arbete på detta. Jag tror att det de kan göra i fråga om utveckling är ytterst minimalt. ICLD lät 2010 utvärdera de kommunala partnerskapen. I utvärderingen hittade man inte mycket stöd för att man uppfyllt de övergripande målen som att minska fattigdom och att det var svårt att mäta vad man faktiskt hade åstadkommit. Utredningen rekommenderade därför att arbetet framöver skulle ha konkreta mål som är möjliga att utvärdera och mäta. Och ICLD har fått nya riktlinjer säger generalsekreterare Maria Åberg. – Och den stora skillnaden det är egentligen målfokus. Att man har ett större krav på ett tydligt resultat. Kanske allra viktigast att de nya riktlinjerna betonar att projeten är lite längre. Treåriga för att det tar lång tid att uppnå ett resultat helt enkelt. Efter att jag träffat politiker och tjänstemän i Kronoberg åker den politiska styrgruppen iväg på ytterligare en resa till Sydafrika inom ramen för det biståndssamarbete man bedrivit de senaste åtta åren. När de kommit hem igen ringer jag upp en annan av de ansvariga politikerna i styrgruppen, oppositionsrådet i Växjö socialdemokraten Charlotta Svanberg. Det visar sig  att efter att Kaliber har börjat granska resorna har politikerna börjat diskutera om att sätta upp regler för vad som är okej och vad som inte är det. – De här fallen du har lyft upp där har det varit för mycket turistisk verksamhet på. Och vi har ju också pratat om det nu i styrgruppen att det kanske är nödvändigt att sätta upp tydligare regler på vad som är okej eller inte när man är i Sydafrika. Om det är okej att ta med familjemedlemmar naturligvis till egen bekostande men det kanske ändå påverkar projektet, om det är okej att stanna kvar på semester på egen bekostnad, hur man ska se på de turistiska delarna, hur mycket om är okej till exempel. Vi har inte riktigt haft de tydliga reglerna utan det har varit upp till varje projekt att avgöra. Reporter Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kino 20110930 Pangpangbröder, Joachim Trier, Så jävla metal

    · Kino i Kulturradion

    I helgen går dokumentären Pangpangbröder upp på bio. I tio år har regissören Axel Danielson följt tvillingbröderna Oscar och och Gustav. 53 scener från en barndom beskrivs filmen i bioannonsen - och det är precis vad det är. En kronologiskt ordnad klippsamling som tar sin början den där dagen när regissören Axel Danielson tog med sig kameran hem till de då nioåriga bröderna. Kino har pratat med både regissören och de medverkande om hur filmen blev till. Vad händer efter att kameran har stängts av och dokumentären om ens liv visats på bio? Axel Danielsons tolv år långa dokumentärprojekt fick Jon Jordås att fundera kring hur relationen mellan filmare och den som blir filmad. En som brottats med den här problematiken är Mikael Wiström som gjort dokumentärfilmstrilogin Den andra stranden, Compadre och Familia som sträcker sig över två decennier och över globala murar mellan fattig och rik. En annan filmare, som har starka åsikter om relationen mellan subjekt och objekt, mellan films I helgen går dokumentären Pangpangbröder upp på bio. I tio år har regissören Axel Danielson följt tvillingbröderna Oscar och och Gustav. 53 scener från en barndom beskrivs filmen i bioannonsen - och det är precis vad det är. En kronologiskt ordnad klippsamling som tar sin början den där dagen när regissören Axel Danielson tog med sig kameran hem till de då nioåriga bröderna. Kino har pratat med både regissören och de medverkande om hur filmen blev till. Vad händer efter att kameran har stängts av och dokumentären om ens liv visats på bio? Axel Danielsons tolv år långa dokumentärprojekt fick Jon Jordås att fundera kring hur relationen mellan filmare och den som blir filmad. En som brottats med den här problematiken är Mikael Wiström som gjort dokumentärfilmstrilogin Den andra stranden, Compadre och Familia som sträcker sig över två decennier och över globala murar mellan fattig och rik. En annan filmare, som har starka åsikter om relationen mellan subjekt och objekt, mellan films

    starstarstarstarstar
  • 00:10:58

    Ishiguro har barnets blick på världen

    · OBS

    Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Barnets sätt att se på omvärlden finns ibland kvar, som frysta ögonblick, inom oss. Jag citerar Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro när han, i en intervju, talar om sambandet mellan nuet och det förflutna. Han menar att utgångspunkten för hans författarskap var upplevelsen av att hans barndomsminnen från Japan höll på att blekna bort, han ville bevara dem, och att skriva en roman blev ett sätt att fånga en förlorad barndomsvärld. Hans första roman, Berg i fjärran, utspelar sig just i Japan. Trots att Kazuo Ishiguro huvudsakligen betraktar sig själv som brittisk, han var bara drygt fem år när hans familj flyttade till England, så spelade hans japanska rötter alltså en viktig roll när författarskapet grundlades. Och när berättarjaget Christopher i romanen Vi som var föräldralösa, beskriver sin japanske lekkamrats hem, kan man undra om det inte faktiskt är om sig själv som Ishiguro talar. Såhär låter det i Rose-Marie Nielsens översättning: Jag minns dörrarna till dessa rum som särskilt egendomliga: på den västerländska yttersidan var de klädda med ekpanel och hade glänsande handtag av mässing, medan den japanska insidan bestod av ömtåligt papper och lackarbeten. En tydlig förändring i livsförhållanden under barndomen, som t ex en flytt från en kultur till en annan, kan kanske, som i Ishiguros fall, få det förlorade landet att stå fram med särskild lyskraft, samtidigt som känsligheten för det nya landets särart blir större. Som outsider, innan man helt tillägnat sig en ny kulturs olika uttryck, är man ju vanligen en mycket god och uppmärksam iakttagare av alla främmande åtbörder och tecken.  Barn i den åldern [...] tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Den franske filosofen Gilles Deleuze, som levde mellan 1925 till 1995 skrev vid sidan om historiefilosofiska verk också flera böcker om konst och litteratur. I boken Proust och tecknen skriver han om författaren Marcel Proust och hans romansvit På spaning efter den tid som flytt. Proust har väl närmast blivit en kliché idag när vi talar om det ofrivilliga minnet; madeleinekakan som uppblött i lindblomste väcker minnet av en barndoms trädgård ... Men Prousts verk, menar Deleuze, är egentligen inte grundat på minnet, utan på det som Deleuze på franska kallar lapprentissage lärandet eller lärotiden. Vad menar han då med det? Jo, han tänker sig att spaningen inte ska förstås enbart som ett tillbakablickande, utan framför allt som ett sökande och lärande. Prousts romansvit gestaltar en läroprocess, anser Deleuze, där berättaren är upptagen av att orientera sig i sin omvärld genom tolkande av tecken. Stegvis kommer han till insikt om sådant han från början är okunnig om och illlusionerna brister.   Kazuo Ishiguro har då och då jämförts med Marcel Proust, med en ibland lite slarvig hänvisning till minnet som drivkraft i berättandet. Jämförelsen blir intressant om man väljer att se på författarna med utgångspunkt från just filosofen Deleuze. Proust och Ishiguro är båda författare vars romangestalter befinner sig i olika teckenvärldar som måste dechiffreras. När Ishiguro gestaltar det som Deleuze kallar för lärandet eller lärotiden använder han sig gärna av barnets blick på omvärlden.  Han gör det genom att låta berättarjaget i minnet leta sig tillbaka till en annan version av sig själv, till det barn han var någon gång i fem- till tioårsåldern. Det är den ålder som man med en utvecklingspsykologisk term brukar kalla för latensen, en period i livet som kännetecknas av en ny medvetenhet om det egna jaget i förhållande till vuxenvärlden, och när kamrater och sociala lekar blir allt viktigare, men innan sexualiteten slår till med full kraft. Barn i den åldern stakar ut gränserna mellan fantasi och verklighet, men tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Harry Potter-åldern, skulle man kanske också kunna kalla den. I det här mentala mellanterritoriet, placerar Ishiguro sina romangestalter, och man får inte sällan en känsla av att inte heller de vuxna i hans berättelser helt och hållet lämnat latensåldern bakom sig. Det är som om de aldrig riktigt får fatt i sexualitetens omdanande kraft. De snuddar vid den, som butlern i romanen Återstoden av dagen, men klarar inte av att ta steget fullt ut och ge sig hän.   I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas Ishiguros roman Vi som var föräldralösa handlar om Christopher Banks, en privatdetektiv i 1930-talets England som hemsöks av ett olöst brott från sin barndom i Shanghai. Romanen gestaltar ett personligt trauma speglat i ett större samhälleligt trauma ett för övrigt återkommande tema i Ishiguros romaner men mest av allt är det en berättelse om att finna den förlorade kartan till ett barndomslandskap. När barnet Christopher kämpar med att tolka och förstå tillvaron och vuxenvärlden laddas ting och platser med innebörd och de kategoriseras. En viss händelse kan till exempel rubriceras som matsalsepisoden eller som det jag bevittnade från trappavsatsen. I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas och på så sätt möjligen avlockas sin djupare inneboende mening. I romanen Never let me go är miljön en internatskola någonstans på den engelska landsbygden. Trots den klassiska inramningen och en tidsatmosfär från ett nära förflutet, skruvar Ishiguro till intrigen mot civilisationskritiska och dystopiska stämningar. Eleverna på skolan är där i ett bestämt syfte, de har klonats fram och ska bli organdonatorer så fort de når vuxen ålder. Om denna fasaväckande framtid vet de som barn ännu inget, deras förmyndare skyddar dem från vetskapen, men ändå anar barnen det, på samma sätt, kan man tänka, som vi alla som barn så småningom lärde oss de grundläggande existentiella villkoren, att vi lever men att vi en dag måste dö. Också här beskriver Ishiguro hur sanningen avtäcks och illusionerna brister genom tolkandet av tecken, i iakttagandet av de mest obetydliga av åtbörder, tonfall och gester. Såhär kan det låta: /hon/ använde sig av ett visst leende, ett visst tonläge ibland åtföljt av ett finger över läpparna eller en hand som höjdes/.../ Det var alltid sådana saker och aldrig något som uttrycktes klart  I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Det finns en gestalt, som kanske mer än någon annan i Ishiguros romansfär, skulle kunna vara hans alter ego. Jag tänker på mr Ryder i romanen Den otröstade. Romanen är den i mitt tycke mest imponerande av alla Ishiguros romaner. Den skildrar en internationellt känd konsertpianist, Ryder, som är på turné och befinner sig i en stad någonstans i Mellaneuropa där han ska framträda.    Berättelsens ramar är realistiska, men romanen visar sig snart vara ett drömspel, eller varför inte, ett latensbarnets lek i gränslandet mellan verklighet och fantasi. I filmiska scener med absurd humor lite à la vår egen Roy Andersson, dyker människor och ting oväntat upp från ingenstans och försvinner lika snabbt igen. Romangestalterna famlar i blindo efter något eller någon att hålla sig till. Oftast är det en förälder som undflyr dem och som de hoppas få bekräftelse av en bekräftelse som, det behöver väl knappast sägas, uteblir. Men också det tillhör lärandet och växandet. Vägen in i vuxenhet rymmer ju inte bara försöken att förstå en obegriplig omvärld, utan också kampen att lära känna sig själv och acceptera begränsningar. I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Denna lärandets och desillusionens kamp minns författaren Kazuo Ishiguro, genom sin dubbla hemtillhörighet, kanske bättre än de allra flesta av oss. Madeleine Hessérus, författare och dramatiker         Litteratur: Kazuo Ishiguro,  Berg i fjärran (1985),Viva, översättning  Ann Henning. Originalets titel A pale view of hills (1982) Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen (1989),Viva, översättning Annika Preis. Originalets titel The remains of the day(1990) Kazuo Ishiguro, Den otröstade (1996), Wahlström&Widstrand, översättning  Rose-Marie Nielsen. Originalets titel The unconsoled (1996) Kazuo Ishiguro, Vi som var föräldralösa (2000),Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel When we were orphans (2000) Kazuo Ishiguro,  Never let me go (2005), Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel Never let me go (2005) Gilles Deleuze, Proust et les signes (2010), Presses universitaires de France, collection quadrige, 4e edition Gilles Deleuze, Proust och tecknen (2015), Glänta produktion, översättning Rikard Johansson

    starstarstarstarstar
  • 00:10:29

    Dags att säga tack och ajöss!

    · OBS

    Det är dags att bryta. Med dåliga relationer, med de döda och med Gud. Aase Berg håller ett försvarstal för att få vara förbannad och gå vidare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla har vi blivit dumpade av nån som säger vi kan väl bara vara vänner? Min personliga replik i det läget blir: Go fuck yourself. Jag är inte intresserad av att låta relationer tunnas ut i bleka skuggor av sig själva. Då är det bättre att klippa, gråta och gå vidare. Något som förbryllar mig är att människor tycks föredra de här uttunnade relationerna även efter det ultimata uppbrottet: när någon närstående dör.  Hur många religioner och new age-rörelser har inte skapats för att man vägrar fatta att de döda är döda?     Seanser och samtal med de avlidna verkar djupt meningslösa och deppiga. Ett medium rullar med ögonen och säger med entonig stämma: Din far vill hälsa att han mår bra och att du ska ta väl hand om familjen. Varför är de döda så korkade? Deras underutvecklade språk påminner om den där sortens vykort som bara handlar om vädret och som är skickade från nåt ställe där det alltid är samma väder. Knackningar i bordet kanske kan funka för folk som har haft en torftig dialog redan under sin livstid. Jag menar, ni pratade ju ändå i enstaviga meningar om ingenting. Men för oss som gillar avancerad kommunikation verkar den sortens umgänge avtändande. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan.   Jag tänker på det här när jag läser den nyutkomna antologin Föreställningar om döden, där ett antal forskare ser döden ur olika perspektiv, som ett sätt för människor att skapa mening. Vad är egentligen meningen med döden? I boken nämns seden som var vanlig på 1700- och 1800-talen; att smycka en död kvinna som brud. Jaha, tänker jag, så gjorde man väl för att äntligen få till ett lyckligt äktenskap med fantasifostret gud, i motsats till skitäktenskapet som kvinnan troligen levde i med nån surgubbe på jorden. Från bröllopet med gud är steget inte långt till att bli besatt av de dödas andar, något som enligt socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström i hög grad drabbar kvinnor. Andarna är ofta äckliga och grova i mun ni minns väl filmen Exorcisten eller så blir den besatta kvinnan lat och motsträvig. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan.   Döden kan användas som en protest mot samhällsstrukturen eller livsvillkoren. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Dessvärre väljer de flesta att förhålla sig till döden med luddiga språkliga bilder som bara bekräftar den egna världsbilden, typ dualismen mellan kropp och själ. Vi slutar lätt som naiva metamorfister vilka i världens rika mångfald enbart ser ett återsken av oss själva, skriver socialantropologen Björn Alm i sin essä om metaforens risker.    Kring döden finns det många vaga begrepp som lätt kan missbrukas. Till exempel ordet förlåtelse. Frågan om man kan förlåta de döda är filosofen András Szigetis ämne. Han frågar vad förlåtelse egentligen betyder, varför man ska förlåta de döda och om det över huvud taget är möjligt. Förlåtelsen är inte bara något som händer mellan och i människor, som en psykologisk process. Förlåtelsen är också normativ. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Normen påbjuder att man vid en viss tidpunkt i relationen med någon som har gjort fel mot en ska sluta hysa agg. Själv undrar jag varför det är så förbjudet att vara förbannad i personliga relationer. Är det av rädsla för våld i hemmet? Som om skillnaden mellan att vara arg och att bruka våld vore ett sluttande plan, som om vi alla innerst inne liknar de där killarna som knivhugger sina flickvänner och varandra vid minsta lilla skymf.   Med tanke på dagens högerextrema hotbild kanske somliga tycker att man ska bojkotta alla former av aggressivitet, till och med ursinniga tankar. Men å andra sidan; varför ska kränkta grottmän och nynazister tillåtas förvrida de starka känslorna? Ilskan är en bättre drivkraft än idisslande fridsamhet, så länge man lär sig att vara arg med intelligent respekt, har rimlig impulskontroll och inte bär armbindel eller har tillgång till kärnvapen. Att älska på ett aggressionshämmat sätt är samma sak som att sluta vara passionerad, och ett stormande själsliv ska inte behöva dämpas för att makthavare och högerextremister löser konflikter med våld och hot om våld. Kärlek med inslag av konflikt eller rentav hat är mycket mer levande än den mysiga, slappa förlåtelsen. All of me loves all of you är sånt som står på skyltar från billiga heminredningsaffärer. Det är en ren lögn. All of me loves aldrig all of you. Det är just denna sårighet som skapar dynamik i kärlek. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Alla de här relationerna i livet som jag pratar om, de speglar relationerna i döden. De slentrianmässiga fantasierna om umgänge med döda handlar alltså inte bara om saknad och passion utan också om konflikträdsla. Att äntligen få vara med sina närmaste utan gräl och tjafs. Lite som att simma med delfiner i livmodern. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Samhället byggs av livserfarenhet, medan vi ännu lever. Den gamla uttjatade frågan om meningen med livet är betydligt mer relevant än frågan om meningen med döden. just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Samtidigt som det gullas med döden och längtas efter livet efter detta är det märkligt hur lite värde som sätts på livserfarenhet. Livet, precis som kärleken, uppfattas bara som positivt om det är friktionsfritt, som i en inredningstidning. Om jag lever EXAKT likadant som alla andra så uppfattas mitt liv som lyckligt. Eller snarare lyckat. Om jag däremot skulle berätta om alla tunga saker som har hänt i mitt liv, så betraktas det som en beklagansvärd men abnorm defekt, inte som respektingivande. Det skulle väcka sensationslystnad och sliskig medömkan, men knappast avund.   Men om vi byter inställning och tänker såhär: smärtan är en kraftfull erfarenhet som leder till det bättre, vackrare livet. Den händelselöst skentrygga tillvaron däremot, både i livet och som död, är destruktiv och gör människor dummare. Den som inte tar risker (och nu menar jag inte att teckna det höga banklånet för bostadsrätten eller att åka på upplevelseresa till Kambodja), den människan blir aldrig vuxen. Livserfarenhet handlar om koordination. Det är precis som med ridning. Att använda sittfläsket till att åka häst kan vilken idiot som helst klara av. Det är bara att guppa motståndslöst på det halvapatiska djurets rygg. Motsatsen till att åka häst är att rida, det vill säga att använda alla muskler i sin kropp samt fingrar och röst för att ha kontakt med hästen och få den att röra sig på ett avslappnat och lustfyllt vis. Det kräver år av övning att hitta dragläget på en häst, och det görs med hjälp av trial and error och självkännedom. Känner ni alla muskler i era livskroppar? Det är för övrigt svårare att rida än att flyga en Boeing 737. Jag har testat båda. Det var ingen smidig landning jag gjorde, det blev lite slalom på landningsbanan, men vi kraschade i alla fall inte. Och det är just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Tanken på döden kan alltså söva oss i förslappad acceptans och ofokuserat hopp om att det säkert blir bättre sen. Hur vore det om dödsmedvetenheten istället väckte vårt motstånd mot att leva ett lealöst liv? Det beror i slutändan på om man väljer att tro på spöken eller inte. Så mitt förslag är att vi växer upp, stirrar döden i vitögat och säger Go fuck yourself till gud. Aase Berg, författare och kritiker Litteratur Kjell O Lejon (red): Föreställningar om döden: forskares aspekter på vår existens och dess begränsning. Carlsson bokförlag, 2017.

    starstarstarstarstar
  • 00:29:44

    Det skyhöga tornet från framtiden. Signaturbyggnader del 2

    · Kulturpoddar i P1

    Skyskrapan Turning torso i Malmös västra hamn är den mest kända svenska signaturbyggnaden. Europas högsta bostadshus när det invigdes 2005, ritat av den världsberömde arkitekten Santiago Calatrava.Men historien om Turning torso är minst lika skruvad och vriden som själva tornet. P1 Kulturs Mattias Berg berättar den historien - som på sätt och vis börjar redan före första världskriget. - Det är ett skådespel dygnet runt. På dagen har vi naturligtvis vattnet, på natten alla ljus som tänds upp i staden, bilarna rör sig, det tänds och släcks, trafikljus Hela flödet i Malmö, som gör byggnaden till ett konstverk dygnet runt på något sätt.Ja, här står vi. Jag och han som varit Concierge på Turning torso ända sedan öppningsdagen 2005, Jan Andersson, en bra bit ovanför Malmös västra hamn. Högst upp i skyskrapan som skruvar sig runt sin egen axel till synes utan ansträngning, som en balettdansös.Det är den nog allra mest kända svenska signaturbyggnaden, konstruerad av en världens mest berömda arkitekter, ditbaxad av en lokal superentreprenör.I dag liknar den häpnadsväckande välhållen science fiction. Resultatet av de visioner som mer eller mindre medvetet uppkom inför millennieskiftet: om hur framtiden skulle se ut. Före, under och efter byggprocessen i början av 2000-talet dessutom hemsökt av ständiga konflikter, som tycktes få tornet att vrida sig i plågor och ingenting annat.Men nu är det slutet av 2016 och allt känns lugnt härinne.Vad är det för rum vi befinner oss i? - Nu står vi i ett av våra konferensrum, på våning 54. Det ligger 179 meter över marken i byggnaden som är 190 meter hög. Det här rummet är 130 kvadratmeter och här kan man vara 75 personer och vi får lov att ha högst 120 personer samtidigt på plan 53 och 54, av säkerhetsskäl, säger Jan Andersson.Finns det någon siffra du inte kan? - Inte av värde. Men jag vet inte hur många skruvar vi använt i huset eller hur många meter kabel, för det har varit omöjligt att ta reda på.- Här till vänster ser du då Öresundsbron, Saltholmen, de små öarna där: Flakfort och Middelgrund, som ligger mellan Malmö och Köpenhamn. Och så är det Kastrup, du ser Örestad, de svarta höga husen där borta, och Köpenhamn. Sedan har du kusten där upp mot Helsingör.Jag måste erkänna att jag har svindel men känner ingenting sådant härinne. Har du svindel? - Jag hade det innan jag började med Turning torso, men inte nu. Det var någonting jag var tvungen att vänja mig av med för i början var man här när det inte fanns några ytterväggar, då man var tvungen att ha livlina på. Så, nej jag kan inte säga att jag har svindel.Det måste ha varit nästan tortyr, kan jag tänka: att tvingas vara häruppe då om man har svindel. - Ja, det var tufft i början. Byggarna stressade mig lite grann och sade: Det är klart du ska med upp. Nej, jag väntar tills väggarna är färdiga och hissen är på plats, försökte jag. Men de fick med mig upp i bygghissen som fanns på utsidan. Och du vet hur en sådan är, den skramlar och har nät under så man kan se rakt ned på marken Det tog tre och en halv minut att åka upp till taket med den medan det tar 38 sekunder med den riktiga hissen nuförtiden. Men de stressade mig så att jag var tvungen att göra det. Och efter det har jag inte haft några som helst problem med svindel, säger Jan Andersson.*Historien om den spanske arkitekten Santiago Calatravas spetsprojekt Europas högsta bostadshus är ungefär lika skruvad som själva byggnaden. Vrider sig även den kring sin egen axel: börjar i Malmö men slutar på Malta, efter att ha snurrat minst ett halvt varv på vägen.Mellan vision och verklighet, från de första tankegångarna vid mitten av 90-talet till den försenade och gravt fördyrade invigningen år 2005. Eller, om man så vill: mellan folkhemmet och formel ett.Vi återkommer till allt det där och börjar på vårvintern 2001.(Ur Kulturnytt 2001:)I går togs det första spadtaget till skrapan, som ska stå klar i början av 2003. Kulturnytts Leo Gullbring var på plats vid grävandet och på plats var också stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Han var byggt stort och uppmärksammat över hela världen. Men nu är han alltså i Malmö för att bygga skrapa.(Calatravas egen röst.)Ja, det är inget underligt med att bygga skyskrapa i Malmö, säger Santiago Calatrava. Ni har ju redan Kronprinsen, där människor bor på höjden. Dessutom är skyskrapor ekologiska: de kräver mindre markyta än vanliga hus.Nå, hur ska då den här 187 meter höga skyskrapan se ut? Calatrava travar upp en rad kuber, som vrider sig runt en axel. Det påminner om en klassisk skulptur. Och det är just kännetecknande för Calatrava att han låter sig inspireras av människors och djurs anatomi. Turning torso erbjuder visserligen inga asymmetriska överraskningsmoment, som i många av hans andra projekt, men det finns en vila och balans i rörelsen som kommer att ge Malmös västra hamn ett alldeles speciellt riktmärke. Men samtidigt kommer Turning torso bli en underlig skapelse: en ensam skulptur, vars kraft utmanar hela området och som anger en helt annan skala. Varför blir det inte fler torn? Varför passar man inte på att bygga ett Malmö downtown? Men den indirekta starten av Turning Torso-projektet, hela det här bokstavliga framtidsbygget, går att spåra långt mycket tidigare än under bostadsmässan Bo01 i Västra hamnen.(Ur Radioarkivet 1943:)Vad som sker på ett varv är så påtagligt. Stora stapelbäddar bredvid varandra, med sina kranbryggor. På stapelbäddarna järnskelett till fartyg på tusentals ton i olika stadier av fullkomning. Från sådana som bara har de massiva bottenplåtarna sträckta, över sådana där spanten som väldiga revben av stål pekar upp i höjden, till sådana som redan fått skelettet täckt av en hopsvetsad hud av järn och stål. Lyftkranar och vinschar i rörelse överallt, släggor dåna mot plåt, och på smäckra ställningar utanför och inuti fartygsskroven rör sig arbetarna som myror, ofta på ganska svindlande höjder.Ja, kanske är det här, på Kockums mitt under andra världskriget i hjärtat av den malmöitiska varvsindustri som då verkligen började blomstra som även historien om Turning Torso tar sin början. Med stadens första dramatiska landmärke: Kockums-kranen. Eller kanske ännu långt tidigare, med den så kallade Baltiska utställningen i Malmö 1914.Jag träffar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på hennes tjänsterum vid universitet i Lund för att reda ut perspektiven. Hon har doktorerat på den så kallade platsmarknadsföringen av Malmö, där både Bo01 och Turning Torso var centrala ingredienser.- För mig, när jag började forskarutbildningen 2002, var det så paradoxalt att Malmö som ju var en stad med stora sociala klyftor och tydliga ekonomiska problem plötsligt arrangerade den här bomässan i Västra hamnen. Jag minns så väl att det kostade 150 kronor i inträde. Folk var ju vansinniga på att en stad med stora sociala klyftor hade en bomässa med lyxbostäder, som man beskrev det då, och där vanliga Malmöbor alltså skulle betala 150 kronor för att komma in.- Även för mig framstod det här som oerhört paradoxalt. Så jag försökte nysta i det: Vad är det som gör det här möjligt? Hur kan man helt försöka tänka om en stad, skapa en ny identitet? Då började jag undersöka om Malmö har deltagit i sådant här tidigare. Stockholmsutställningen är ju väldigt välkänd, men i viss utsträckning även Baltiska utställningen i Malmö. Så jag läste om Baltiska utställningen, gick tillbaka till arkivmaterial från 1913 och 1914 och upptäckte då att det fanns väldigt mycket likheter med Bo01. Dels att man ju faktiskt planerade staden för en utställning, dels den här kritiken som fanns redan då: att det här bara var ett spektakel för de rika.(Musik.) Vad vi hör är en inspelning av Malmövalsen från 1917. Titeln är På Baltiskan, vilket alltså hänvisar till den berömda utställningen i staden några år tidigare.- Och så såg jag det att den här bilden av att man ska använda staden lite som ett varumärke är ju något som varit kännetecknande under en väldigt lång tid. Ja, jag landade i Eiffeltornet och den typen av stora byggnader som man använde i vad man på den tiden kallade fredlig täflan mellan olika industriländer, säger Dalia Mu- Det finns ju en bild av Malmö i svensk kontext som en väldigt framstående industristad, ibland har den beskrivits som Den svenska modellens vagga och så vidare. Och det finns också en föreställning om att den här typen av utställningar, uppseendeväckande byggnader och liknande är viktigt för att skapa en bild av en stad. Hit ska du komma och investera, här ska du bo och arbeta!- I dag pratar vi om det som kallas Trickle-down-economy, det vill säga en sorts nedsippringseffekt. Att om du satsar mycket på den här typen av evenemang så sätter det staden på kartan, lockar företag och invånare, turister, som kommer att investera och de här pengarna kommer sedan att sippra ned och komma hela befolkningen till godo.Hur kommer då Turning torso in i detta?- Om vi tänker i ett principiellt, teoretiskt, perspektiv så fanns det ju en föreställning om att den här platsmarknadsföringen var nödvändig för att vända skutan, som man ofta talade om i de här gamla industristäderna. Och då var arkitektoniska flaggskepp en del av detta. Man talade om Bilbao, Guggenheim-museet där, och Bilbao-effekten. Det fanns också andra goda exempel på hur en uppseendeväckande ny byggnad kunde sätta staden på kartan. Så Turning torso ingår, kan man säga, i ett program av åtgärder för att ändra identiteten, säger Dalia Mukhtar-Landgren.  Men att ändra en stads identitet är knappast någon vals på rosor. Inte ens i Malmö kring millennieskiftet, med ett så skriande behov, efter varvsnedläggningar och strukturomvandling.2002 monteras också Kockums-kranen till slut ned och baxas iväg till Sydkorea där den sägs kallas för Malmös tårar i folkmun. Ändå var ju staden på väg att få ett nytt landmärke, egendomligt vältajmat med bortforslandet av det tidigare.Fast saker och ting gick inte riktigt som det skulle med Turning torso. Så här lät det i Ekot sommaren 2004:Extrastämman var stängd för utomstående och hölls med anledning av de ekonomiska problemen med bygget. Nyligen beslutade HSB Malmö att lägenheterna i Turning torso ska hyras ut, eftersom bostadsrätterna varit svårsålda.Men problemet med att sälja lägenheterna, som blev alltför dyra på grund av hela byggets skenande kostnader, var bara ett i raden. På vägen tycktes samtliga närmast inblandade hamna på gränsen till nervsammanbrott under eviga diskussioner och skärmytslingar. Även stjärnarkitekten själv.(Ljud ur dokumentär.)I Fredrik Gerttens fantastiska dokumentärfilm från 2005, Sossen, arkitekten och det skruvade huset, får vi bokstavligen följa med bakom Turning torsos kulisser. Här hörde vi Santiago Calatrava klaga på den mentala temperaturen, under ett minst sagt förtätat möte mellan arkitektens eget folk från Spanien och HSB:s ansvariga för bygget på plats i Malmö, och på vad han menar är en döv dialog.Men det är nu dags att introducera Johnny Örbäck. Han som kallas Sossen i dokumentärens titel och som kanske ändå spelar själva huvudrollen i den här historien. Den lokale HSB-chefen och superentreprenören som lyckades få Calatrava att bygga Europas högsta bostadshus i just Malmö av alla ställen. Och dessutom för HSB:s räkning: bostadsbolaget med rötterna djupt i det socialdemokratiska folkhemmet.I dokumentären får vi verkligen insyn i Johnny Örbäcks tankar:(Ur dokumentären.)Jag har funderat mycket på morgondagen, naturligtvis. Att konstatera att vi har åt helvete för höga kostnader sedan blir det ju mitt problem att försöka hitta en förklaring till det. När vi drog igång det här så skulle vi vara färdiga 2002 och nu kommer vi vara färdiga till 2005. När jag träffar 350-400 HSB:are i morgon så är det viktigaste för dem ja, dels är det ju deras inställning, naturligtvis, till projektet. Det gäller att försöka förflytta den så att de ändå ska se att det faktiskt är ganska naturligt att det är HSB som gör det här. och även vara med under själva det här avgörande mötet:(Ur dokumentären.)HSB-vänner: jag har naturligtvis under den här resans gång funderat väldigt mycket. Men inte med utgångspunkt i den kritik som kommer utifrån, att det enda jag håller på med är att bygga ett monument över mig själv. Det är inte det som man tar åt sig av. Det som man naturligtvis tar sig en fundera över, och som jag har gjort, är när man fångas och det måste jag ju säga att jag gjort, fångats oerhört mycket av projektet Turning torso. Från första gången jag såg skulpturen och kände att: Tänk att inom ramen för HSB få skapa ett bostadshus av detta! Det är en fantastisk känsla som en Formel 1-bil. Vad är det då Formel 1 står för? Ja, naturligtvis är det spetsigt, det ligger långt fram, det är ett fåtal som sysslar med det inledningsvis. Men vad är det som händer sedan? Jo, det mesta av det vi ser utvecklas i Formel 1-bilar blir förr eller senare standard. liksom på en senare HSB-sammankomst, efter det att chefen Johnny Örbäck inte beviljats ansvarsfrihet.(Ur dokumentären.)Ja, som ni förstår är hjärtat och huvudet fullt av väldigt mycket kring det här just nu. Jag vill bara bli rättvist behandlad! Det är det enda! På de punkter jag brustit så tar jag mitt ansvar. Det finns så oerhört mycket i det här och skälet till att jag gick hit i dag det var naturligtvis att jag fick en chock när jag inte fick ansvarsfrihet och därför ville jag lyssna till vad de egentliga skälen var. Det är ju som att hamna i ett häkte, det hoppas jag att folk förstår: man är ju fullständigt utestängd från arbetsmarknaden. Så jag tar mitt ansvar men jag vill banne mig ta ansvar för det jag har brustit i, men inte på en massa andra punkter! I den här smärtpunkten tycks historien om Santiago Calatrava, HSB, Turning Torso och Johnny Örbäck sluta. Men allt finns ju kvar: allting överlevde. Arkitekten, organisationen, byggnaden liksom entreprenören själv.Nuförtiden håller han till på Malta, efter en turbulent tid under egentligen hela 00-talet. Från byggstarten av Turning Torso och fram till och med en annan ekonomisk härva inom HSB Malmö. För den dömdes också Johnny Örbäck till långt fängelsestraff, innan han sedan blev frikänd i högre instans.När jag nu ett drygt decennium efter invigningen av Turning Torso 2005 ringer upp honom på Malta, frågar jag hur Örbäck i dag ser på hela den här processen.Han börjar med att säga att det mesta bokstavligen gick enligt ritningarna ända fram till hösten 2001.- Sedan hände det någonting, när de flög in med flygplanen i World Trade Center. Då började journalisterna att ställa mycket frågor. De gick även till konsulter vi anlitade, som fick lite kalla fötter. Jag var överens med Calatrava om att mängden betong och armering räckte för att det skulle vara ett ytterst tryggt hus och dessutom var byggtekniken helt annan än den i World Trade Center. Men nervositeten steg och det kom artiklar i tidningarna Vi hade då en lista med folk som ville köpa bostadsrätt i huset och de började bli oroliga. Jag hade bara en enda sak att göra: in med mer betong, in med mer armering. Det fanns inget annat att göra, jag var tvungen att stilla opinionen!Du hamnade ju också i ett rättsfall, den här Luxemburghärvan i HSB, med pengar som försvann dit. Och du dömdes till och med till i Tingsrätten till 1,5 års fängelse, vilket sedan upphävdes av Hovrätten 2008 Hur tänker du på det där nuförtiden?- Det som var det värsta var tidsutdräkten: det tog ju två och ett halvt, nästan tre år. Vad jag förstår så var det ju Skattemyndigheten som gjorde en granskning av två stycken affärer som jag var inblandad i, för HSB Malmös räkning, och som de började ställa frågor kring.Hur kommer det sig att du bor på Malta i dag? Det har inget med detta att göra, eller?- Nej, det har det inte. Möjligen på så sätt att jag kände att det skulle vara svårt att få uppdrag: många resonerar ju ingen rök utan eld. Och jag ville inte hamna i situationen att bara höra att Nej, vi har inte utrymme för dig här eller Vi tackar nej till ditt erbjudande. Det ville jag inte höra, för det trycker ju ner en om något. Så då sade vi att vi hittar på något annat! Och då blev det Malta.Tycker du att du har uppskattas tillräckligt för din roll i skapandet av Turning torso?Nja, under en viss period så många som inte befann sig i Malmö trodde ju att det här åtalet hade något med Turning torso att göra. Men i övrigt har jag fått nog många klappar på axeln.Där lämnar vi den omstridde Johnny Örbäck på sitt Malta. Uppe i Turning torso går Jan Andersson fortfarande längs fönstren och spanar ut över sin hemtrakt.- Jag blir aldrig trött på utsikten! Det är något nytt varje dag, beroende på hur vädret är. Ibland kan det vara så att molnen ligger utanför fönstren här som ett bomullstäcke, som i ett flygplan på väg ned för landning. Ibland när man kommer hit på morgonen så är det helt mulet där nere medan solen skiner häruppe, från en blå himmel. Man ser hur området här vid hamnen utvecklas, hur man bygger. Eftersom jag vet vad som ska hända under de närmaste sexton åren framöver så är det spännande att se när man de facto börjar bygga och utveckla, vad som ska rivas och vad som ska vara kvarHann du träffa Calatrava?- Jajamen! Jag träffade honom flera gånger under byggnationen och sedan den 20 november 2015, då jag fick äran att åka till Chicago och hämta pris på vad man kan kalla höghusens Oscargala. Vi fick pris för att Turning torso är det hus som har betytt mest för arkitekter och nytänkande de senaste tio åren över hela världen. Pris nummer 14, för övrigt, som huset har fått under 10 år, säger Jan Andersson.Det var ju en ganska turbulent förhistoria. Först denna enorma vision, där Johnny Örbäck var någon sorts hjälte, och sedan blev han motsatsen: någon sorts syndabock. Hur ser du på den utvecklingen?- Ja, jag säger att utan Johnny Örbäcks idé om Turning torso hade vi inte haft det här landmärket, som har satt Malmö och Sverige på kartan inför hela världen. Jag vet: jag har haft föredrag för 120 000 personer under elva år, från USA, Korea, Japan, Kina. Då vill man veta hur vi byggde det, varför, och vad det är för teknik vi använt. Hur har vi fått huset att i den här vridna formen, hur gammalt huset kan bliHur gammalt kan huset bli?- Hundra år är den absoluta livslängden. Den tänkta livslängden, säger Jan Andersson.*Jag frågar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på Lunds universitet om hur Turning torso landat i opinionen, ett drygt decennium efter invigning.- Det är svårt att säga. Västra Hamnen har på något sätt blivit lite mer folkligt än vad man tänkte sig, i och med att det är många som åker och badar där och så. Och Turning torso är ju ändå ett landmärke med många turister som åker dit.- Sedan är ju Malmö en gammal industristad och jag tror att det är kännetecknande med de här starka männen. Även Kommunstyrelsens tidigare ordförande Ilmar Reepalu förknippas ju med mycket av allt detta: som om det skulle vara han personligen som gjort det. Ja, man väljer ut enskilda män som bygger höga hus och så tycker man att det är Ja, jag vet inte.Har då hela den här platsmarknadsföringen i Malmö varit lyckad?- Man har ju verkligen lyckats med det man föresatt sig: att skapa en ny identitet för Malmö. Jag vet att Malmö ofta ses som så kallad Best Practice i EU-sammanhang, alltså ett gott exempel på hur man vänder den här skutan och skapar det här nya postindustriella sammanhanget. Men talar man i bredare sociala termer så är ju Malmö fortfarande en stad med stora sociala klyftor, säger Dalia Mukhtar-Landgren.- Det har ju funnits en bild hos tjänstemän och politiker som jag intervjuat att det här är det som vi behöver göra för att skapa arbetstillfällen i Malmö. Man har nog verkligen trott på den här Trickle down-tanken: att det här ska kunna omformuleras och skapa nya för alla. Sedan har det ju inte blivit så. Det ser vi ju, att klyftorna ökar i Malmö och att det är väldigt stora skillnader mellan olika bostadsområden.- De här gamla industristäderna är ju ofta hamnstäder och det är ofta städer med hög arbetslöshet, till följd av industrinedläggningar eller omflyttningar. Det är också städer med hög andel med utländsk bakgrund, många invandrare. Och tidigare osynliggjorde man i stor utsträckning klyftor i städer: man ansåg inte att det var attraktivt eller något man kunde locka företag med. Sedan har ju det förändrats till att man har börjat se det här mångkulturella som en resurs: bilden av det kosmopolitiska, det här lite spännande, de indiska kryddorna som hänger i luften på Möllevångstorget i Malmö, för att visa på någon sorts internationell kosmopolitisk touch i staden. Och samtidigt har man ju i stor utsträckning också osynliggjort både de sociala klyftorna som finns i städerna liksom de delar av befolkningen man inte upplevt som tillräckligt attraktiv för att visa upp, säger Dalia Mukhtar-Landgren.- Vad vi ser i en svensk kontext är ju en urbanisering: folk flyttar till stora städer. Men vi har också många städer i dag som är utflyttningskommuner. Många av dem har också försökt att lösa problemet genom den här typen av marknadsföringssatsningar. Man har i det varit väldigt inspirerad av en forskare som heter Richard Florida, som också varit här i Sverige. Men nu har även Florida vänt lite, och även litteraturen vänder och menar att folk inte nödvändigtvis flyttar till de hippaste städerna utan dem med bäst vård, skola och omsorg. Att människor baserar sina val på kanske andra faktorer än vad man kanske antagit. Den här kreativa klassen kanske ändå inte är så stor. Det kanske inte är den som i högsta grad bidrar till skattekraften i en svensk kontext utan det är ju en 45-årig sjuksköterska med 2,1 barn som man kanske ska locka. Och inte den här unga dataspelsutvecklande killen på skateboard.Du bor själv i Malmö. Vad tänker du när du ser Turning torso?- Jag har en femåring, som tror att Storm Troopers i Star Wars bor där. Det är väl delvis för att jag sagt att de gör det, men det ser verkligen ut som ett sådant hus där de skulle kunna bo, säger Dalia Mukhtar-Landgren.*Så tornet från framtiden står där och vrider sig bekymmerslöst kring sin egen axel, solar sig i glansen, prålar med sin egen skönhet. Vajar knappt märkbart i opinionsvinden.Hur känns det när det blåser riktigt mycket häruppe?- Det är ju inte så att det gungar, jag skulle nog mer vilja beskriva det som vibrationer på en färja mellan Malmö och Tyskland. Man känner alltid vibrationer på den och så är det häruppe också, beroende naturligtvis på hur mycket det blåser. Men hyresgästerna märker det: de har filmat när deras taklampor gungar lite fram och tillbaka. Så visst rör huset sig. Och det måste det ju göra.Jag skulle nog känna mig tryggare på havet då, på en färja, än i lufthavet. Hur är det med dig?- Ja, om vi ska jämföra det så hade jag nog kanske känt mig tryggare på havet om det blåser ordentligt, säger Jan Andersson.Mattias Berg mattias.berg@sr.se

    starstarstarstarstar
  • Dödligt våld har minskat med en tredjedel sedan 90-talet

    · Hopp i P1

    Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar. Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han.– Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.Det finns organisationer som aktivt arbetar med att

    starstarstarstarstar
  • 00:29:20

    Ocean Gala - asylbåten som strandade

    · Kaliber

    Det stora antalet flyktingar som kom till Sverige krävde snabba lösningar. Migrationsverket dammsög landet på boendeplatser men mångmiljonupplägget med fartyg gick på grund. Hej, jag heter Egil och är kapten här ombord på Ocean Gala.Egil Aune är kapten på det stora kryssningsfartyget som var tänkt att bli Sveriges största asylboende. Detta skulle vara huvudrestaurangen, och så får vi se hur många de skulle ha blitt, så hade vi öppnat upp mer å mer. Ju mera gäster vi har ombord, ju mera hade vi behövt öppna upp. Nu är vi inne här i Show-loungen, det var huvudshow-loungen, men det är inte så mycket show idag.Egil och hans besättning är inhyrda för att driva skeppet som ett boende för flyktingar. Men hundra besättningsmän har redan åkt hem, det är alldeles tomt, det finns inga flyktingar här. Men vi var klara säger Egil, och så tar han med oss på en rundtur. Båten har fjorton däck och högst upp skulle en basketplan ligga. Swimmingpoolen är täckt med plank. Det är som att vara på en finlandsfärja, men där dom flotta taxfree-butikerna är ombyggda för Migrationsverket med ett mottagningskontor och ett stort väntrum med utsikt mot vattnet. Planen var ju det att Migrationsverket skulle ha sitt folk här, också skulle vi ha aktivitetsledare ombord, vi skulle ha personal till att aktivera och hjälpa flyktingarna ombord här. Så det var vi klara med.Det måste ju kännas väldigt snopet? Vad kan man göra, så här är det i livet. Allt är klart att ta emot. Jag syns de va väldigt intressant, å jag tror vi hade kunna lyckats väldigt bra. Men tyvärr så gick det väl inte så.Migrationsverket anser att rederiet inte uppfyllt kraven i deras avtal, och har alltså stoppat planerna på asylboende ombord. Rederiet anser att myndighetens beslut är taget på felaktiga grunder, och har hittills skickat fakturor på totalt 81 miljoner svenska kronor och kostnaderna för rederiet rinner hela tiden iväg och nu hotar de med att stämma staten på stora pengar. Det här är en del i invecklad härva, och för att förstå hur det har kunnat bli såhär, så måste vi backa tillbaka bandet flera månaderUr Ekot Migrationsverket klarar inte längre att få fram boenden för nyanlända flyktingar. På de ankomstboenden där asylsökande ska bo som mest i ett par dagar Här i Sverige behövs upp emot 20 000 nya boendeplatser för asylsökande innan sommaren.. Det börjar byggas tältläger i Sverige för att ge plats åt några av dom flyktingar som Flyktingströmmen under sommaren och hösten 2015 ställer Migrationsverket inför en tuff utmaning att hitta boenden till asylsökanden. Vid det akuta läget var det över 160 000 flyktingar som kom till landet förra året, och Migrationsverket såg båtar som ett alternativ, och söker efter fartyg.Rederiet Floating Accommodations visar sitt intresse. Bolaget drivs av de två norska bröderna Tandberg, som har erfarenhet vid katastrofer. Efter orkanen Katrina i New Orleans, med sovsalar för studenter, vid orkanen Ike och vid jordbävningen i Haiti.Migrationsverket skriver ett avtal med bolaget som anger att när norrmännen har tillstånden klara, kan deras asylboende på båten användas som asylboende för 1790 flyktingar.Rederiet letar kajplats åt det stora kryssningsfartyget, men hittar ingen. De får nej i stora städer som Stockholm, men så hittar de en i Härnösands kommun och Espen Tandberg, en av delägarna, träffar i januari det socialdemokratiska kommunalrådet Fred Nilsson. Jag tog emot honom och jag lyssnade på vad han sa. Jag log lite åt hans enorma entusiasm, som en väldigt typisk försäljare. Men sa att det här tål att tänkas på. Han gav ju också en del uppgifter på volymen av det här å han talade då inte om 2000 boende, men kanske hälften av det här. Han angav också värden för hur mycket vatten, och sånt där, de skulle behöva för att klara av det här, säger Fred Nilsson.Härnösand är en liten kommun som tagit emot många flyktingar. Vi är kända för att vara en flyktingvänlig kommun säger Fred Nilsson. Men nu, när han hör norrmännens planer, börjar han dra öronen åt sig. Väldigt kort efter hans besök så förstod vi innebörden i det här och satte oss ner, politiker, jag kallade, eller jag inbjöd politiker från alla de politiska partierna, ledningen för de politiska partierna i kommunfullmäktige. För att föra en dialog om det här, för vi insåg ju ganska snart att det här skiljde sig från alla andra förslag.På vilket sätt? Volymen och placeringen. Det är ju så här att när Migrationsverket upprättar ett boende i en kommun, var det än är, så utgår man ju på något sätt från hur det samhället är planerat. Och man kräver bygglov, man kräver räddningstjänstens godkännande. Allting som måste finnas för att det ska vara ett acceptabelt boende. Det gör dom överallt. Och alla partier var överens om att det här inte var en önskad lösning i Härnösand. Vi var överens om det.Kommunalrådet i Härnösand, Fred Nilsson, säger att Migrationsverket lovat att inte trotsa honom - ingen asylbåt ska lägga till i hans kommun. Migrationsverket börjar se problem. Det är svårt att hitta kommuner som vill ta emot flyktingfartyg. De har kontakt med fem fartygsleverantörer som söker kajplats, och båtarna hamnar på regeringskansliets bord."Många människor som var oroliga"Kaliber har tagit del av mailväxlingar mellan en hög tjänsteman på justitiedepartementet och en tjänsteman på Migrationsverket som avhandlar båtarna.Hej, ville bara kolla så att jag uppfattade dig rätt idag, är det så att alla fartygsplaner nu är rökta? Alltså den potential ni såg på 4000 platser är borta.En av cheferna på Migrationsverket, som har ansvar för upphandlingarna med båtar svarar.Hej, Vi ger aldrig upp utan vi tror fortfarande på fartygsplatser.Däremot efter att jag själv pratat med kommunalråden i Härnösand, Timrå och Norrköping så förstår jag att kommunerna inte vill ha fartyg och att de vet att de kan avstyra via bygglovskravet. Ändå förlänger Migrationsverket sina villkorliga avtal med tre fartygsleverantörer. De får längre tid på sig att fixa ledig kajplats och de tillstånd som krävs för att öppna asylboende på båtarna. Jag är Kjell Tandberg och jag är en av ledarna i Floating Accommodations.Vi ringer upp Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, bolaget som tänker segla passagerarfartyget Ocean Gala till Sverige. Det är ju helt otroligt. Den myndigheten som står för över en miljard svenska kronor i upphandling må ju veta vilka tillstånd som krävs.Tandberg bryr sig inte om kravet på bygglov, och menar att andra regler gäller till sjöss än på land. Migrationsverket ville ta reda på vilka tillstånd som behövs, om ett bygglov är nödvändigt och förlängde därför tidsfristen säger Tandberg. Men i april funderar Tandberg på det politiska läget i Sverige som förändrat sin asylpolitik. Allt färre flyktingar kommer till landet, vill Migrationsverket fortfarande fullfölja avtalet? Ja den 17 april ställde vi spörsmålet om de vill genomföra avtalet, och det var Migrationsverket som insisterade på att de ville genomföra avtalet.Den kommunikation vi tagit del av visar att både Migrationsverket och Justitiedepartementet börjar tvivla inför flyktingfartygen. I slutet på april vill en hög tjänsteman diskutera båtar med en av cheferna på Migrationsverket:Hej! Tack för bra möte i fredags! Mkt uppskattat att ni kom! Alltid lika bra att ses. Undrar om du har möjlighet att höras i morgon? Skulle gärna vilja prata vidare med dig om ngr frågor (bland annat och hur ni ev kan tänka taktiskt så att ni inte hamnar med för många dyra båtplatser). Och sen, i början av maj blir frågan om att gå ur tecknade avtal med fartyg aktuell, samma höga tjänsteman skickar konkreta frågor till Migrationsverkets avdelning.Vad krävs för att gå ur tecknade avtal för fartyg? Vilka kostnader skulle det enligt avtalet medföra?Den här kommunikationen om fartygen pågår i flera månader, men i media och i Härnösands kommun är den så kallade asylbåten Ocean Gala nästan glömd. Politikerna i Härnösand har andats ut, ända till i juni, då plötsligt ett fartyg dyker upp på radarn. Det har lämnat tyska Kiel och stävar mot Härnösands kommun - Ocean Gala - destination Utansjö hamn.Så här lät det i lokalradion morgonen den 14 juni.P4 Västernorrland, Sveriges radio. Och det är alltså på väg ett enormt fartyg mot Utansjö hamn norr om Härnösand. En oerhört spännande historia. En kommun som säger att, ehhmm nä, det ska inte vara något flyktingboende där. Och så har man redare som säger att, jo, det ska bli flyktingboende här, och vi kan göra så här och si och så. Och kommunen säger att Migrationsverket har sagt att de inte kommer att göra något mot kommunens vilja, och hela den där biten När Ocean Gala seglar mot Utansjö hamn så vet varken Migrationsverket eller Fred Nilsson, kommunalrådet i Härnösand, om att båten ska lägga till just där. Och dom som bor i Utansjö är lika förvånade. Ja, jag åkte hit som så många andra och tittade, å förundrades över vad är det som händer. Å förstod väl egentligen ingenting, vad gör den här? Det begrep vi ju inte.Här bor lokalpolitikern, vänsterpartisten Lars-Gunnar Hultin. Det var mycket folk och bilar, man hade kunnat stå där och sälja varmkorv tror jag och tjänat en hacka. Nej, det var mycket folk och många intressen och många frågetecken. Och många människor som var oroliga och som undrade vad det är som händer.Vad sa dom? Nja alltså, i Utansjö så tar vi ju emot väldigt mycket flyktingar, vi tog emot 150 stycken, så vi fördubblade ju vår befolkning och det gör vi på ett väldigt bra sätt. Det funkar jättebra, befolkningen hjälper till, det har blivit ett lyft för Utansjö. Men att där lägga till 1800 personer till, det blir ju fullständigt omöjligt. För dom människorna kan ju inte bara sitta på båten, det måste man förstå. Dom vill ju gå i land och det är nästan omöjligt att begripa vad det får för konsekvenser."Alla vet var Utansjö finns nu"Båten väcker känslor i byn. Det här är en gammal bruksort som avfolkats med tiden, pappersmassefabriken lades ner för åtta år sedan. Kvällen efter att båten lagt till knackar vi på Utansjögården. Där är det ett möte om något helt annat, men om båten finns mycket att säga. Jag heter Marion Andersson, Det är en väldigt tjusig båt, den pryder kajen så fint där nere, eller hur? Alla turisterna kommer hit och tittar, Förstår du vilken dragningskraft den här båten har? Utansjö på kartan. Alla vet var Utansjö finns nu, och så kommer dom och tittar på båten, igår såg dom stå på bron och titta. Och jag har gjort bort mig, för jag har sagt att jag tycker om båten, och då har jag fått veta idag att det är inte några fler än jag som tycker det.Vem har du fått veta det av? Ja, jag har varit på PRO Och dom sa, så där får du inte säga Marion. Det där är fel.Varför det? Ja för man tycker att det ska inte vara någon båt här med invandrare, och jag tycker ju det. Vet ni vad, jag tänker så här. Helt Underbart, nu kanske vi får en bensinstation, för det har vi ingen. Om det kommer människor hit så sker det saker också, det måste vara mat, bensin. Men vad ska dom göra på båten? Nu måste jag få säga en sak, dom som åker på Åland, vad gör dom? Det är ju roligt, Birka som går förbi här flera gånger. Det är en helg det, nu ska de ju bo här i ett år kanske, det funkar ju inte. Och vi kan ju inte ha 1700 stycken som drar omkring på byarna här på kvällarna, det är ju en omöjlighet.Hur tänker du då? Man ser ju på andra boenden så är det ju mycket mer problem än vad vi haft här. Mycket bråk och sånt, jag tror att det blir mer av sånt om vi får hit så många människor. Det finns inte utrymme för dom att vara helt enkelt, säger en man i byn.Det är många frågetecken när båten Ocean Gala kommer till Härnösands kommun. Redan vid det här laget räknar regeringskansliet och Migrationsverket med en rättslig process.Ett SMS från en hög tjänsteman på justitiedepartementet skickas till en av cheferna på Migrationsverket, dagen efter att Ocean Gala förtöjt.15 juniHåll oss gärna i bilden om hur det utvecklas. Kanske god idé att ni hyr in juridisk spetskompetens innan skadeståndssituationen blir skarp? hur disk(uterar reds anm) ni kring det? Migrationsverket svarar:Vi jobbar hårt med båtarna och den ligger på vår högsta nivå () men lovar att återkoppla så fort jag vet något. Rederiet som ligger bakom planerna på asylboendet ombord på Ocean Gala är redo att ta emot flyktingar säger de. Och de anser att avtalet ska träda ikraft efter att båten blivit inspekterad som boende och fått godkänt. Kontraktet är värt stora pengar för rederiet. Det kostar Migrationsverket drygt 800 000 kronor per dygn att hyra fartyget från och med att avtalet träder ikraft men fortfarande vet inte Migrationsverket vilka tillstånd som är nödvändiga för ett passagerarfartyg. Så här lät det i Studio Ett i P1 den 17 juni. Vad som gäller är att den här entreprenören har fått fram till den 3 juli på sig, att visa att det finns en hamn och att alla nödvändiga tillstånd finns på plats, säger Fredrik Bengtsson som är Migrationsverkets presschef. Finns inte dom här tillstånden på plats till den 3 juli, då blir det inte heller ett asylboende.Programledare: Men bara så att vi förstår tydligt, vilka tillstånd är det då som behövs för att det här ska bli av före den 3 juli? Ja det har vi inte satt ut, för det är vi inte på det klara över utan är det så att det krävs bygglov från kommunen där båten ligger, då är det de som ska uppvisas. Är det andra typer av kommunala tillstånd som behövs, så är det de som ska komma in, och då är det en kontakt mellan entreprenören och kommunen som måste lösas, säger Fredrik Bengtsson.Tiden går och samtidigt rinner pengar iväg för Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, som bland annat måste betala löner till de 140 besättningsmännen ombord på Ocean Gala och hyra för kajplatsen. Man ska tänka på att ett fartyg går efter internationella regler, vi räknas som ett passagerarfartyg, antingen om vi ligger i hamn eller om det seglar, eftersom att man måste ha en besättning dygnet runt. I priset så ingår det ju att ta fartyget till Sverige, och bygga om efter de specifikationer som Migrationsverket bad om, säger Tandberg.Tidsfristen för det villkorliga avtalet går ut den 3 juli. Tandberg skickar den första fakturan till Migrationsverket som nu kollar upp om Ocean Gala har alla papper i ordning om boendet ska kunna öppna. Verkets beslut tas tre dagar senare.Ur Ekot 6 juliMigrationsverket stoppar det planerade asylboendet ombord på kryssningsfartyget Ocean Gala som förtöjt i Härnösands kommun. Orsaken är att hamnägaren saknar nödvändiga tillstånd för att ta emot fartyget. Migrationsverket river avtalet om asylboende på Ocean Gala, dom lutar sig mot ett förbud från länsstyrelsen en vecka efter att båten lade till i Utansjö hamn. Hamnen saknar tillstånd och är inte byggd för att ta emot avfallsvatten från en passagerarbåt. Om båten hade varit fullbelagd hade nästan 2000 personer bott där. Det finns också miljöföroreningar i marken. Förbudet mot Utansjö Industrihamn har överklagats av hamnägare, och nu ligger ärendet hos mark- och miljööverdomstolen.Länsrådet, Sten-Olov Altin suckar när vi träffar honom i Härnösand, han väntar på hur det ska bli med båten. Ja, nu är vi här i början av september, och att vi inte har kommit längre än vad vi faktiskt har gjort här nu, det kan jag tycka är lite tråkigt eftersom att vi redan direkt konstaterade att den här hamnen ju varken har tillstånd för, eller är lämplig för att ta emot ett passagerarfartyg. Att inte fartyget har lämnat det kan jag tycka är lite tråkigt.Så båten ligger alltså kvar efter nära två månader. Vi återvänder till kaptenen Egil Aune som också väntar på vad som ska hända. Han och de 45 besättningsmän som är kvar, underhåller båten under tiden.Vad tänker du om det här gamla industriområdet, när du kom hit med båten, det var ju du som körde båten hit. Ja det är ju lite trist att se en nedlagd industri, om man tänker hur det var för några år sedan så var det full aktivitet här, du har Utansjö här uppe som var en liten landsbygd där det var full aktivitet med skola och butik och nu är det inget kvar där. "Migrationsverket kommer att krypa till korset"En hjullastare jobbar en bit bort i Utansjö hamn. Det var inte meningen att dom som bodde på båten skulle röra sig överallt, säger Egil. Men i det stora massamagasinet, säger han, också pekar han på en oval jättelik byggnad framför oss. Där skulle vi ha fotbollsplan och andra aktiviteter. Sen hade vi tänkt att skjutsa upp folk till grindarna, och ha bussar in till Härnösand. Planen var att skjutsa dem opp till gaten där, och så skulle vi ha skyttelbussar som tar dem till Härnösand och sådär. Här vid båten, här är inga problem, om du ser massamagasinet där, där skulle det vara fotbollsplan och där skulle det vara aktiviteter för barn. Men du kan inte gå vidare, för det är gaska stort det här området ser du. Så det skulle blir begränsat. Men vi hade gjort klart här, vi hade till och med staket som gick längs kajkanten här, så dom inte skulle falla i sjön, om barnen var ute och lekte. Det hade vi satt upp, men det har vi tagit bort nu. Så det var gjort klart, och det var Migrationsverket som sa till oss att vi fick sätta upp staketet runt kajkanten, och så gjorde vi. Dom kom här och sa att vi måste sätta upp så härOch Härnösand då, där allt började, där rederiet redan i januari tog kontakt med det socialdemokratiska kommunalrådet, Fred Nilsson, som inte ville ha Ocean Gala i någon hamn. Vad tänker han nu om hur allt har gått till? Ja det är ju så här att om det ska gå bra för flyktingarna som kommer till Sverige, så är det kommunerna som ska lösa det. Det är kommunerna som ska fixa skolutbildning, det är kommunerna som har socialtjänsten som ska lösa allt detta. Allt det här är ju kommunala, den kommunala sfären som löser och därför måste ju migrationspolitiken kopplas mellan statens migrationsansvar och kommunerna som levererar. Och då måste det vara ett lysande samarbete mellan kommun och stat, mellan migrationsverk och enskilda kommuner, och vi har jättelångt kvar att komma dit. Men jag hoppas att det tas steg på vägen dit och det måste ske snabbt och det måste också innebära att dom regelverk som idag hindrar detta, för det finns sådana regelverk som har med upphandlingar att göra, att dom görs och det görs med hast. Det var Migrationsverket som skrev avtalet och gjorde upphandlingen med båtbolaget om Ocean Gala, men det blev en tvist mellan båtbolaget och Migrationsverket och nu har jurister från båda sidorna kontakt. Vad som kommit ut av samtalen är än så länge hemligt. Kjell Tandberg igen: Vi har till den 15 juli, hade vi en prislapp på cirka 11 miljoner, eller 11,1 miljoner US dollar.Kaliber har sökt ansvariga chefer på Migrationsverket, men de vill inte medverka, men verkets presschef, Fredrik Bengtsson, intervjuade vi häromdagen och vi frågade då varför stora båtar kom upp som ett alternativ för asylboenden? Jag tror att om man ska förstå den här frågan, så måste vi måla bakgrunden till varför vi landande där vi landade. Sommaren 2015 så började det stora antalet asylsökande komma till Sverige och Europa på ett slag som vi inte tidigare har sett. På drygt fyra månader tog Sverige emot 120 000 asylsökande personer. Vi hade i praktiken dammsugit hela Sverige efter så kallade Bert Karlsson-boenden, vandrarhem, gamla nedlagda hotell. Vi var till och med inne på gymnastiksalar vid den här tidpunkten. Där fanns inte längre möjlighet för oss att upphandla på vanligt sätt, om man uttrycker sig slarvigt, utan vi var tvungna att gå utanför boxen. Vid den tidpunkten så tittade vi på om det skulle kunna vara möjligt med boende på vatten. Och vi har gjort det tidigare, under Balkankrisen, under 90-talet, och vi var villiga att se om det var möjligt även denna gång.Det var ju en direktupphandling som gjorde att, i det här fallet Ocean Gala som kom seglande upp till Utansjö hamn, gjorde att Härnösands kommun reagerade och kommunalrådet i Härnösand han blev ganska förvånad över det här, vad säger du om hans reaktion?. Jag har full förståelse för hans reaktion, vi visste inte heller att fartyget skulle lägga till i Utansjö. Utan så som avtalet, det villkorade avtalet var skrivet, det var att det här företaget skulle kunna visa att det fanns en hamn som tog emot det här fartyget. Vi hade inte kravställt var någonstans i landet det skulle vara, så att det var även en nyhet för oss.Så ni visste inte att Ocean Gala var på väg upp till Utansjö Industrihamn? Nej.Om vi går in på det här avtalet, så sa du i studio ett att ni var lite osäkra på vilka tillstånd som krävdes. Hur kommer det sig? Det här var en ny företeelse i upphandlingsförfarandet och att anlägga en stor passagerarbåt vid en svensk hamn, med allt vad det innebär. Det är annorlunda än att öppna ett vandrarhem för 200 asylsökande i en ort i Småland. Av den anledningen så skrev vi ganska tydligt att erforderliga tillstånd måste kunna uppvisas för att det här avtalet ska börja gälla.På grund av tvisten mellan Migrationsverket och rederiet vill inte Fredrik Bengtsson gå närmare in på några detaljer. Men hur ser han då på kritiken från rederiet, att pengarna rullar iväg. Kort sagt är det ju så, tittar vi på hela den här asylboende-branschen, om man får uttrycka sig så, så har det ju varit under ett antal år, entreprenörer har kunnat tjäna väldigt mycket pengar. Just eftersom det har varit riskfyllt så har man också kunnat få bra betalt för dom tjänster som man har erbjudit staten, i detta fall Migrationsverket. Det ligger lite i sakens natur, men åter igen jag vill inte närmare gå in och prata Ocean Gala i det läget vi befinner oss just nu.Tillbaka till lilla Utansjö, som nu blivit känt i hela Sverige. Fortfarande finns det delade känslor kring Ocean Gala. Marion Andersson har följt med i alla turer kring båten under sommaren, och hon förstår inte varför man inte gemensamt hittat en lösning på dom hinder som stått i vägen för asylbåten. Ja men allt är ju möjligt, eller hur? Allt är möjligt bara man vill, man har ju farit till månen fram och tillbaka. Jag förstår inte varför det är sådant motstånd. Och sen, jag träffar ju mycket pensionärer och dom tycker att det är bedrövligt men ingen har ju fått mindre pension. Och ingen har blivit utan sjukvård heller, så jag förstår inte varför det är sådant motstånd.Fartyget står kvar, Ocean Gala, vit och glänser i en hamn i Ångermanälven. Frågan vad Migrationsverkets upphandling i slutändan kommer att kosta staten hänger fortfarande i luften. Lars-Gunnar Hultin står vid strandkanten ett par hundra meter ifrån båten och funderar. Det är ju skumt tycker jag alltså, dels, vad är det för människa som sitter på Migrationsverket och skriver på ett sådant här avtal för en miljard.Har du inte den förståelsen att Migrationsverket behövde snabba lösningar? Det ursäktar ingen dumhet i världen alls, man får ju inte vara vårdslös med skattemedel för det, och inte teckna på avtal som du inte vet vad dom leder till eller om dom fungerar. Vi har inte sett det än, men jag misstänker att Migrationsverket kommer att krypa till korset och göra någon jämkning så att vi ändå kommer att förlora några hundra miljoner, det skulle inte förvåna mig.Reportrar: Eva Brännman och Viktor ÅsbergProducent: Andreas Lindahl

    starstarstarstarstar
  • 00:29:33

    Brist på sjuksköterskor tvingar sjukhus att stänga avdelningar

    · Kaliber

    Överbeläggningar och felplacerade patienter är vardag på landets sjukhus. Förra veckan visade vi att platsbristen leder till att patienter dör. I dag berättar vi om en ond cirkel där arbetsbelastningen får sjuksköterskor att säga upp sig. Men först till en av de patienter som blivit svensk sjukvårds Svarte Petter. Vill du ha kaffet eller kakan? – Kakan. Sture Lundquist sitter i sin permobil i solen utanför korttidsboendet Sjöglimten i Norrtälje och äter toscakaka. För ett halvår sedan var han en pigg 89-åring som spelade gitarr och klarade sig själv utan hemtjänst. I dag kan han inte gå själv, och han behöver hjälp med allt från att laga mat till att gå på toaletten. – Jag är uppfödd att jag ska klara mig själv så långt det går men… men när man inte kan göra nåt med händerna... Det var i höstas som Sture föll och bröt både nacken och lårbenet. På sjukhuset fick han också lunginflammation och på grund av platsbrist flyttades han flera gånger mellan olika avdelningar. När han var färdigbehandlad var han fortfarande för svag för att klara sig hemma. Han skulle ha behövt rehabilitering men där fanns ingen sådan plats.  Istället  blev han kvar en månad på sjukhuset i väntan på att komma till det kommunala boendet Sjöglimtens korttidsboende. Men här kan han inte heller stanna kvar.  – De vet ju inte vad de ska göra av mig egentligen utan det förslag de har det är då att om jag nu kan klara mig hemma, eh… Ja, Sture ska troligen flytta hem till lägenheten i Norrtälje igen, efter att ha bott på olika sjukhus och boenden ända sedan september. I förra veckans Kaliber berättade vi att många vårdskador på landets sjukhus kan kopplas till brist på vårdplatser eller personal. Bland förra årets Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall som helt eller delvis orsakats av plats- eller personalbrist. Nu handlar det alltså om orsakerna. Vårdplatserna på sjukhus har minskat de senaste åren och Sverige har nu minst platser per 1000 invånare i västvärlden. Vår sjukvård har blivit effektivare och behandlingarna går allt snabbare. Samtidigt blir befolkningen äldre och personer som Sture Lundqvist förväntas klara sig själva högre upp i åldrarna. – Jag kan äta själv…   Över kaffet och toscakakan förklarar Sture hur kroppen påverkats av det senaste halvårets åkommor… – …men händerna de är okänsliga de här händerna och jag har svårigheter att trycka på knappar och... Jag klarar tv:n ganska bra. När benbrottet och lunginflammationen läkt blev Sture alltså kvar på sjukhuset en månad. Det fanns ingen plats inom rehabiliteringen och han var för svag för att skickas hem. Kommunen kunde inte heller ordna plats på ett lämpligt boende. Istället upptog han en sjukhusplats i onödan. Norrtälje kommun har haft ont om platser på särskilda boenden, men Cristine Dahlbom-Nygren på Sjukvårds- och omsorgskontoret säger till Kaliber att det blivit bättre och att man från och med i år kommer att ha tillräckligt många platser. Enligt lag är kommunerna skyldiga att skaffa fram särskilt boende eller hemtjänst inom fem dagar efter det att patienten är behandlats klart på sjukhus. Klarar kommunerna inte det måste de betala en straffavgift för varje dag som patienten ligger kvar på sjukhus. Förra året fick landets kommuner betala 174 miljoner kr till sjukhusen i såna avgifter. Det visar Kalibers enkät till samtliga landsting. – Ännu dyrare blir det för sjukhusen som måste upplåta sina sängar åt färdigbehandlade patienter. Enligt Socialstyrelsen kostar det landstingen 1,7 miljarder under 2012 – alltså tio gånger mer än för kommunerna. Ett av sjukhusen som har problem att få iväg sina färdigbehandlade patienter är Danderyd Sjukhus i Stockholm. – Då ser vi att på kvinnokliniken finns det platser… Chefläkare Carl-Göran Ericsson sitter framför sin dator där han kan följa hur många lediga platser de olika avdelningarna har timma för timma. Det är några dagar efter jul och sjukhuset har många överbeläggningar, det vill säga fler patienter än vad det finns vårdplatser och personal för. – På ortopedsidan finns det en del platser… de kommer säkert bli fulla… och kanske behöver det läggas ortopedplatser på kirurgen också. Telefonen ringer och Carl-Göran Ericsson lyfter luren: – Jag tror att det här är från akutmottagningen… Eriksson...hej.   Carl-Göran blir uppringd av en läkare från akuten som undrar vad hon ska göra med en patient hon inte har någon ledig plats för. Flera av sjukhusets sängar är upptagna av äldre patienter som är färdigbehandlade och som väntar på att kommunen ska ordna särskilt boende åt dem. – Jag har nyss haft kontakt med infektion också och de har speciell smitta där på någon sal så att de inte kan lägga mer än en patient där. Carl-Göran Ericsson instruerar akutläkaren hur hon ska placera patienterna… – ...och då tycker jag att man redan nu planerar in flyttning av fyra till sex patienter till kirurgen från medicin, sådana som är stabila, färdigbehandlade.   Fem vardagar är alltså den maxtid kommuner har på sig att få fram ett på särskilt boende eller hemtjänst så att patienterna kan lämna sjukhuset när de vårdats färdigt där. Men såhär vid storhelger med många röda dagar kan fem vardagar bli betydligt längre tid berättar chefläkare Carl-Göran Ericsson när han har lagt på luren.   – De här fem dagarna om man utnyttjar de här fem dagarna kan de bli 17 dagar över helgerna, så jag skulle vilja säga att det är ett lagstadgat systemfel att fem dagar kan bli sjutton. Och hur mycket kostar det er för varje dag som patienten ligger kvar fast att den inte borde? – Pengar är inte huvudproblemet egentligen även om det kostar oss kanske ungefär 6-7 000 kr per dygn och efter fem dagar får vi, jag tror 3 400 från kommunen, då kostar det oss 3000 så att säga emellan, men den stora kostnaden är ju i slitaget i personal, det är otroligt jobbigt att ha överbeläggningar och att väcka patienter för att flytta till andra avdelningar. Det är inte bra att patienter med en åkomma vårdas på fel klinik, det är större risk för vårdskador och därigenom längre vårdtider. Så det är det stora, riskerna för patienterna och slitage för personal. Det är dom som får betala. Ja, ett problem för landets pressade sjukhus är att det ligger kvar patienter som är färdigbehandlade men som kommunerna inte tar emot. Patienterna blir ofta en slags Svarte Petter som både kommuner och landsting vill bli av med. – Vi skulle behöva överenskommelse med alla kommuner om att man har en funktion som tar emot och vårdplanerar patienter, alla röda dagar, sju dagar i veckan året om. Det skulle lösa vårt problem det är jag säker på. Carl-Göran Ericsson undrar varför samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) inte tagit tag i problemet som funnits länge. – Sveriges kommuner och landsting det hörs ju på namnet att man borde se till att det blir en optimal samverkan. Ska vi börjar med att du presenterar dig? – Ja, Mats Eriksson, är ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation….. Varför har ni inte fixat det här med samordningen? – Vi jobbar med frågan mellan två olika delegationer här. Det viktiga är väl att man inte ska behöva ligga fem dagar heller… utan när man inte behöver sjukhusets resurser så ska man ligga någon annanstans. Men den här lagen har ju funnits länge? – Man kan nog säga att samarbete är lite svårt. Sen har vi sagt till staten att det kanske är dags att förändra lagstiftningen, men det är inte gjort än. Nyligen tillsatte regeringen en utredning som ska se över femdagarsregeln och samarbetet mellan kommun och landsting. Men det är inte bara att patienter ligger kvar för länge som gör att det saknas platser på sjukhusen, det finns en annan och kanske ännu viktigare orsak – det fattas sjuksköterskor. Sen Kaliber besökte Danderyds sjukhus i vintras har platsbristen där förvärrats. Man har nämligen tvingats stänga 33 platser därför att man saknar sjuksköterskor. Och samma sak händer på många sjukhus. På Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm står 160 sängar tomma på grund av sjuksköterskebrist. En avdelning bemannas helt av hyrpersonal. På en annan avdelning bestämde man sig i höstat för att hyra in sig på privata mottagningar på stan för att kunna operera sina patienter.   – Då hyrde vi extern operationssal hos privata vårdgivare där vi åkte ut själva som operatörer och så hyrde vi övrig personal och tog med oss våra egna patienter.   Gunilla Tegerstedt är tillfördordnad områdeschef för gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där man bland annat behandlar kvinnor med förlossningsskador, cystor och  endometrios. Eftersom operationsavdelningen saknar sköterskor kan patienter få vänta i upp till 8 månader på operation här, och det var därför som de valde att hyra in sig hos privata vårdgivare berättar Gunilla Tegerstedt:  --Vi tittade på vår operationskö och så valde vi ut de patienterna, de mest friska. För att på de här privata vårdenheterna vill man helst ha friska patienter, de ska vara lätta att söva, och det innebär att våra sjukaste patienter, de kunde vi inte operera så de står kvar ju kvar i kön. Så då åkte era läkare ut till de här privata vårdgivarna på stan och opererade i deras operationssalar? – Precis, så gick det till. Det låter dyrt att hyra in sig på privata ställen… – Ja det var förstås dyrt, det kostade mellan 45 och 65 000 per operationssal per dag. Som Karolinska fick stå för, fast att man redan har sina egna operationssalar? – Ja. Det var alltså för att det saknades narkos- och operationssköterskor som avdelningen hyrde in sig hos privata vårdgivare under nio dagar till en kostnad av cirka en halv miljon kr. Hur kommer det sig att de här privata vårdgivarna där ni hyrde in er kan rekrytera sjuksköterskor men att Karolinska inte kan det? – Delvis är det förstås löner, men inte bara det, jag tror också att det är många som lockas av att arbeta på små enheter där man ej behöver gå jour, där man kan jobba dagtid, där man kan arbeta med friska patienter.   Så det är lite lättare arbete helt enkelt? – Ja. I år planerar kliniken att öppna en egen dagmottagning för att beta av köerna. Gunilla Tegerstedt säger att det var problematisk att hyra in sig hos privata vårdgivare – även om det var bra för de patienter som på så sätt fick sin operation. – Alltså vi tänkte på våra patienter… vi var ledsna för att de inte kunde bli opererade så vi kände patienterna och de kunde lita på vi följde med och att vi opererade på det sätt som vi skulle ha gjort i Huddinge. Och varför har ni inte fortsatt med det här nu då? – Det beror mycket på att det är svårt att välja ut patienterna som är tillräckligt friska för att operera i den här privata enheten för där vill de ha bara patienter som är friska typ, som är lätta att söva, som inte har för mycket andra sjukdomar, helst unga också. Så då blev det lite konstig prioritering, att de friskaste fick vård först? – Absolut så blev det. Medan universitetssjukhusets kirurger opererade patienterna på privata mottagningar i city stod alltså deras egna operationssalar i Huddinge tomma. Vi besöker ännu en sal som är tom i brist på sjuksköterskor på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Specialistsjuksköterskan Emanuel Sjöström visar runt på intensivvårdsavdelningen: - Så då går vi in på en sal som egentligen är tom nu då men, det här är en fyra-sal och här... när vi har plats för 12 patienter då är den här salen också full. Så är det här ett av de rummen som är tomma på grund av personalbrist? – Exakt. Intensivvårdsrummet ser ut som ur en Science fiction film. Det är nästan 100 kvadrat stort, med två högteknologiska sängar och tillhörande datorer, respiratorer och dialysapparater. De här vårdplatserna kostar 40 000 kr per dygn och är till för människor som svävar mellan liv och död. – Nu simulerar vi att det här är en patient med den här lungan och om man är så trött att man inte andas, då går respiratorn in och andas åt en och då larmar den först och talar om att nu måste ni komma och kolla… Det finns 12 sådana här platser här i Huddinge men sedan några månader tillbaka står två av dem tomma. Inte för att det saknas patienter utan för att det saknas sjuksköterskor. – Om vi hade haft tillräckligt många sköterskor skulle vi kunna ha fler vårdplatser, vad som händer och har hänt under den här tiden är att vi varit tvungna att jobba mycket extrapass, sjuksköterskor och undersköterskor måste jobba dubbelpass, båda dag-kväll eller kväll-natt... Emanuel berättar att 12 specialistsjuksköterskor på den här avdelningen har sagt upp sig bara sen i januari – Det är många faktorer som spelar roll, det är inte bara en punkt men faktum är ändå att vi har för lite personal och att de som finns här mår jättedåligt just nu. Emanuel berättar att jobbet som sjuksköterska har blivit tyngre under de 12 år han jobbat här: – Jag tycker att arbetsgivaren försöker att möta eländet med att dra ner på vårdplatser men lyckas ändå inte för det räcker ändå inte för det är så många som slutar och så många vårdtunga patienter att ta hand om. Stockholm är det landsting i landet som har minst antal vårdplatser per person. När hundratals platser dessutom stängs i brist på personal så ökar trycket ytterligare på avdelningarna Just det, de där breven som du prata om… – Du kan få se lite hur de ser ut här... Emanuel Sjöström som är avdelningens skyddsombud har bett sina kollegor skriva ner hur de upplever arbetssituationen på intensiven, nu läser han upp några citat ur breven. – ”Tack Emanuel, valde att säga upp mig igår då jag kände att det blivit för mycket och måste se till min hälsa, tungt men genomtänkt beslut.”  /Vänligen sjuksköterska... – En läkare skriver: ”…känns sorgligt att det gått så långt…” – En annan läkare har skrivit: ”…för alla, framför allt IVA-sköterskorna är läget ohållbart, det handlar trots allt om en arbetsplats om inte ett krigstillstånd...” – Och så är det ett långt brev från en sköterska… och….”Jag är som sagt förtvivlad… och utmattad i själen av allt detta jag ser heller ingen ljusning som kan hålla modet uppe. Tvärt om ser jag ju att vi inom kort har förlorat ett dussin sköterskor till… som då lämnar för en mer mänsklig arbetsbelastning. Det här låter förtvivlat, det är det också men vi kan inte säga att vi ska dra ner på platser för det har vi redan gjort och det betyder att patienter som behöver vård dör i förtid…” – Sen avslutar hon med ”Det här blev ett riktigt klagobrev, tack för att ni ville lyssna. Jag är i grunden stolt över mitt jobb och det jag gör.” Klas Östman är presschef på Karolinska universitetssjukhuset. Hur kommer det sig då att ni inte kan hålla alla de här platserna öppna som ni borde hålla öppna? – Brist på sjuksköterskor – Det är hela förklaringen egentligen. Och varför kan ni då inte bemanna med sjuksköterskor? – Därför vi lyckas inte anställa fler. Och varför lyckas ni inte med det? – Därför att det inte finns tillräckligt många, det är nationell brist på sjuksköterskor, och sen har vi ju som universitetsjukhus med väldigt avancerad vård också lite speciellt för vi kan ju inte ta vilka sjuksköterskor som helst, det är inte i första hand de nyutexaminerade grundutbildade sjuksköterskor som vi behöver, vi behöver ju erfarna och gärna specialistutbildade sjuksköterskor och de trollar man inte fram hur som helst. Men det är ju inte bara det att ni inte lyckas anställa nya sjuksköterskor till exempel, som på Intensivvårdsavdelningen i Huddinge där jag var och där väldigt många har slutat nu.   – Det där varierar, men generellt sätt så har vi inte jättestor personalomsättning, den ligger på ungefär 10 procent per år. Sen är det vissa kliniker som har speciellt stora problem, svårt att rekrytera och många som slutar… det blir ju en ond cirkel därför att om många slutar blir arbetssituationen pressad och då blir det svårt att rekrytera flera. Karolinska universitetssjukhuset har bland annat infört trainee-utbildningar och karriärsstegar för att locka sjuksköterskor. Och den medarbetare som rekryterar en ny sjuksköterska får 25 000 kr i bonus. Men det tycks inte hjälpa - just nu fattas 160 sjuksköterskor på sjukhuset. Stockholms läns landsting gick förra året med nästan en miljard i överskott. Vi frågar Klas Östman varför man inte bara höjer sjuksköterskornas löner? – 5000...det är i själva verket lite mer… Han tar fram miniräknaren i mobilen. – Om du höjer lönerna för dem med 2000 kr per år blir det 24 000 per år per sköterska… 132 miljoner. Vad är det du har räknat ut här? – Jag har räknat ut att det skulle kosta 132 miljoner om vi höjde alla sköterskors löner rakt av med 2000 kr i månaden, så skulle det kosta 132 miljoner på ett år. Och det har ni inte råd med, eller? – Nej. Men har ni råd att ha stå med så många tomma platser som ni inte får betalt för av landstinget? – Nej. Hur mycket kostar det? – Det blir ju också hundratals miljoner i värsta fall… Hur stort problem är det här med sköterskebristen för Karolinska sjukhuset skulle du säga? – Jag skulle säga att det är vårt största problem precis som jag tror att det är för de allra flesta sjukhus i Sverige. Över hela Sverige stängs vårdplatser på sjukhusen därför att det fattas sjuksköterskor. Kaliber har frågat samtliga landsting om de just nu har stängda vårdplatser på grund av personalbrist. 15 av 21 landsting svarade ja. På Helsingborgs lasarett tex, har man stängt sex platser på grund av sjuksköterskebrist. Samtidigt ökar trycket från patienter, berättar sjuksköterskan Anja Backlund. – Jag tror att det är fler äldre som behöver vård och söker sig in till sjukhuset. Anja Backlund säger att det blivit vanligare att sjukhuset har fler patienter än vad det finns platser och personal för. – Framför allt de sista 4-5 åren har man märkt en konstant ökning, innan kunde det vara perioder när det var högre tryck och vi hade kanske överbeläggningar nån kort stund, men sista åren så känns det som att trycket har varit högt året runt. På Akademiska sjukhuset i Uppsala sade flera sjuksköterskor och läkare upp sig förra året. Det ledde till att man tvingades stänga vårdplatser. Just nu är mellan 50 och 60 platser stängda på grund av personalbrist. Infektionsläkare Erik Salaneck berättar om en avdelning där personalen går på knäna. – Arbetsbelastningen, stressnivån, känslan av att inte ha utfört ett gott arbete när dagen är slut har bidragit till detta. Jag vet att många har uppgett också den inte särskilt positiva löneutvecklingen på det här universitetssjukhuset som ytterligare en anledning så det finns ju många faktorer. Det är definitivt så att vi har slitit ut våra sköterskor och inte betalat dem tillräckligt. Erik Salaneck menar att ett stort problem är att man dragit ner på antalet vårdplatser. – Om man inte är insatt i sjukvården kan tycka att färre vårdplatser, att det blir mindre arbete men det blir precis tvärt om. Vi ska utföra samma uppdrag med mindre resurser så vi har precis lika många patienter som kommer in på sjukhuset men vi har färre sängar att lägga dem på. De betyder att det blir mer flyttningar mellan avdelningar, snabbare hemgångar, de som ligger inne är alla väldigt sjuka. En sköterska som för tio-15 år sedan hade hand om 10 patienter kanske hade fem som var dåliga och fem som var på väg att bli bättre. Nu har samma sköterska samma antal patienter men de är betydligt mer vårdkrävande. De behöver fler insatser. Det är alltså jobbigare att ta hand om tio patienter idag än för tio-femton år sen. Divisionschef Mikael Köhler på Akademiska sjukhuset håller med om att de inskrivna patienterna kräver mer vård idag än tidigare. Han säger att sjukhuset just nu ser över lönerna och hur mycket personal som behövs för varje sängplats. Men det här med att många sjuksköterskor slår larm om att de tycker att arbetsmiljön har blivit alldeles för tuff på sjukhusavdelningarna, kan det spela in? – Det kan spela in. Vi har ett problem med att rekrytera sjuksköterskor, men vi har ett starkt inflöde. Men vi har under en period hamnat efter. Det ska sägas. På Gävle Sjukhus har över hälften av sjuksköterskorna på akuten sagt upp sig på drygt ett år. Sjuksköterskan Rafael Saers säger att sjuksköterskebristen märks: – Dels blir det ju svårt att täcka korttidsfrånvaron, att folk blir sjukskrivna, det är svårt att få in vikarier. Sen är det ju svårt att lägga ett schema som blir vettigt. Det sätts upp listor på många olösta pass. Man blir ofta inringd på lediga dagar för att komma in och täcka korttidsfrånvaro och så. Gävle sjukhus har inte stängt nåra vårdplatser trots att det saknas sköterskor. Divisionschef Helena Björkman, säger att man försöker rekrytera ny personal. Och genom intervjuer försöker man ta reda på varför de gamla har slutat. – Det finns många orsaker till det förstås, och de stora delarna handlar om arbetstider, ökad arbetsbelastning, ökad mängd patienter som kommer. Det är liksom grundproblematiken. Och det är ett problem som vi delar med många andra akutmottagningar. Ja, allt sjukare och allt äldre patienter som behandlas för allt fler åkommor i ett allt högre tempo skapar en tung arbetsbelastning på många avdelningar. När sjuksköterskor säger upp sig en efter en tvingas sjukhusen stänga vårdplatser. I dagens Kaliber har vi hört att platsbrist ofta är detsamma som personalbrist, och att 15 av 21 landsting just nu har stängt sjukhusplatser därför att det saknas personal. Vi har också hört att äldre patienter ofta ligger kvar på sjukhus efter att de behandlats klart därför att kommunerna inte ordnar särskilt boende till dem i tid. 174 miljoner kr fick kommunerna betala i straffavgift till sjukhusen under förr året.   89-årige Sture Lundquist i Norrtälje ska snart flytta hem till sin lägenhet igen, för korttidsboendet där han vårdas idag är just bara ett korttidsboende. Men han oroar sig lite för hur det ska gå eftersom han har svårt att röra sig, ser dåligt och behöver hjälp med det mesta. Tror du att det går att flytta hem? – Ehh… ja de har ju gjort i ordning här hemma så... med alla attiraljer och telefoner och grejer och nu ska vi hem och prova…. men som sagt jag behöver ju hjälp på morgonen, och middag och kvällen. Nästa vecka fortsätter granskningen av platsbristen i svensk sjukvård. Då får vi höra vad Sveriges kommuner och landsting vill göra åt problemet. Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen Exekutiv producent: Thomas Björklund kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:36

    Järnvägsunderhåll med livet som insats

    · Kaliber

    Hur stora är riskerna för de som jobbar med underhåll på våra järnvägar när tågtrafiken ökar och röster höjs om att tågen ska komma i tid. Kaliber; om riskerna för de som jobbar på våra järnvägar. Det är den första februari 2010 och klockan är tre minuter över fem när Ulf Jonsson ringer in till driftcentralen i Norrköping. Det är ett av de sista samtalen han gör. – Fjärren Norrköping – Ja hej det här var Jonsson Linköping. – Hej. – Det var meningen att vi skulle röja lite snö på perrongen men   det har inte kommit någon förare än så jag tänkte om du har problem med några växlar så kan du ju höra av dig i så fall. Jag är ändå här. – Gud så bra, då ska jag skriva upp ditt nummer här. – Jag testar lite växlar här så får vi se då. – Ja det kan du göra. – Ja jätte bra. – Bra – Tack hej. – Hej. Det är snö och is i en växel i Linghem. Det ligger strax utanför Linköping och Ulf och kollegan åker dit med spadar och utrustning för att värma upp växeln. Det är mörkt ute och Ulf och hans kollega har pannlampor på sig. Det var den där vintern för tre år sen när det var så mycket snö. Nyheterna duggade tätt om att tågen var sena – ”tusen sena tåg hittills i år” – ”Kräver åtgärder mot sena tåg” ”Sena tåg blir politik”. Ute på spåren blir det tystare när det är snö, framför allt X2000 som redan från början är ett tyst tåg. Det är mycket att göra den här dagen och Ulf och hans kollega vill åka vidare från Linghem till nästa ställe för att skotta snö. De börjar jobba i växeln och det är meningen att Ulf Jonsson ska hålla utkik efter tåget medan kollegan jobbar. Tåget som går i 140 kilometer i timmen.  Det är tre år senare och Ulf Jonssons fru Birgitta Jonsson plockar fram kaffe i Ulfs föräldrahem. – Han var en väldigt jordnära, en väldigt plikttrogen person. Arbetet gick före det mesta. Och punktlig. Kvart i sju skulle han vara på jobbet när han började sju för att han skulle hinna byta om innan han började, det tyckte han var viktigt. Lojal mot företaget alltså var han ju, det var den första känslan jag fick när de kom och talade om det för mig liksom, så jäkla orättvist. Han som var så lojal och ställde upp när de ringde olika konstiga tider och så, och just han skulle då råka ut för det här. Det är ju inte rättvist alltså. Birgitta pillar på duken framför sig när hon pratar, hon rullar upp den och rullar ner den igen och gör det om och om igen. Det är Ulfs föräldrahem, men är det bara hans fru Birgitta som bor kvar. Hon berättar att arbetet gick före det mesta för Ulf. – Ett uttalande som han hade, Ja men idag hade jag lite ont i axeln, då la jag en sten i skon för då kände jag inte det.  Då kunde han jobba ändå för då kände han bara sten i skon. Ja men du vet. Jag kunde tycka att om han var väldigt förkyld att var hemma då, men det gick jag ju inte för då kom ju den och den maskinen. Sån var han ju.  Så han slet ju på kroppen mycket mer än han borde. Det var vi osams om flera gånger, men inte de sista åren för då la jag ner. Ja men bestäm själv då….ja lite så. Var han aldrig hemma och var sjuk? – Det var någon gång han hade en stålflisa i ögat och då kunde han inte det eller om han hade väldigt hög feber, men då sjukskrev han sig inte, han tog en semesterdag. Han hade inga sjukdagar i protokollet och det ville han inte ha. Du hör han var principfast den här mannen, utan då kunde man ta en semesterdag en fredag eller måndag sådär om man var lite dålig. Då, i slutet av januari för tre år sen, då var det sådär att Birgitta tänkte att nu har det blivit lite för mycket för Ulf på jobbet. – Den helgen innan olyckan hände där, då hade han pratat med sin arbetsledare på fredagen att han skulle vara ledig lördag, söndag, men då ringde de tidigt på lördag morgon och sa att nu har det snöat i natt igen och hej och hå och då åkte han iväg och jobbade då, två långa dagar lördag söndag där. Företaget Ulf Jonsson jobbade på hade hand om underhållet utanför Linköping. Det var där Ulf och hans kollega åkte runt och fixade växlar och skottade snö. –  Jag kommer så väl ihåg när han kommer hem på söndagkvällen. Man pratar om att folk är askgrå i ansiktet, men han var så blek och grå i ansiktet och så genomtrött alltså, sen så var det sagt att han skulle börja klockan fem på morgonen, det var ju bestämt sen tidigare. Så han åkte ju iväg till det. Han och kollegan är på plats i Linghem och då ringer kollegan in till driftcentralen som styr tågen. Det går många tåg här och det är svårt att få tid till att röja upp i växeln. – Fjärren i Norrköping. – Det blir väldigt få minuter nu. För jag har ett tåg strax på gång då men… – Men kan jag inte få lokalt efter det alltså. – Jo det går bra. Där är det lite längre lucka där så. – Ja. Tågen ska gå och samtidigt måste snön i spåren röjas bort. Det handlar om minuter att jobba på. September 2013. – Nu får vi vänta till grävmaskinen har grävt ut ordentligt så vi kan lägga i sliprarna igen där. Mellan Göteborg och Lerum jobbar Lasse, som jag kallar honom, han vill inte vara med med sitt riktiga namn. Han jobbar med vanligt underhållsarbete. – Så vi ska byta de här sliprarna som är gamla och ruttna. Vi är vid Västra stambanan, en av de hårdast trafikerade banorna i Sverige, och på ett av spåren förbereder grävmaskinen för att Lasse och hans kollega ska kunna lägga träsliprar under rälsen. Han berättar att det här spåret är avstängt – det kommer inte komma några tåg här så länge de jobbar. – Men det intilliggande här är det trafik på. Det där? – ja, då ska vi inte stå nära det spåret där. Som han gör tyvärr nu. Kollegan står precis vid spåret, med ena foten upp på rälsen, samtidigt som han röker en cigarett. Han tittar på maskinen som gräver och ungefär var femte sekund tittar han upp och kollar om det kommer något tåg. –  Ja, han står för nära, han ska inte stå där, Men han kollar lite bakåt? – Ja han är ganska vaksam. Han har varit med länge så han vet hur han ska bete sig och är uppmärksam hela tiden. Så är det ju. När man stänger av spåret helt och hållet så kallas det att ha ett A-skydd. Det är det säkraste sättet att jobba på, men Lasse upplever att det är svårare att få tider till det nu än för några år sen. – Det är ju hur mycket tåg som helst. Det går så mycket tåg att vi får inte tid att sköta underhållet riktigt. Det är oftast att vi får göra det på nätterna. Och då går det mycket tåg också på nätterna så vi får inte riktigt med tid då heller. Det är väldigt tidspressat ofta när vi ska göra någonting. Det är inget som får gå fel för då hinner man inte göra jobbet färdigt. Och det är inte så lätt att få nya tider heller för det är så mycket trafik helt enkelt.  Det verkar som att det blir mer och mer hela tiden också, det går snart inte att köra mer tåg, de går på varandra. Lasses känsla är rätt – det går väldigt många fler tåg nu än för några år sedan. På tio år har det gått upp med 14 procent i hela landet när man räknar på hur många kilometer tågen går och det ökar för varje år som går. Här på Västra Stambanan går det 222 tåg en vanlig vardag. Samtidigt ska underhållet skötas. – Då är det ju att allting ska gå normalt, det ska skötas ordentligt med säkerhet och allting. Det vet ju alla om, det gör man, men det får inte strula. Det räcker ju ibland att tågen är försenade. Då kanske man missar en halvtimme, 45 minuter, en timme, då tappar man det i ren arbetstid, då blir det jobbigt på slutet ändå. Trafikverket är den myndighet som bestämmer hur många tåg som ska gå. Det är också Trafikverket som gör upphandlingar och köper in underhållet och driften av själva järnvägen av entreprenörer. Det är sen 90-talet som företag mer och mer har fått ta över driften och underhållet från staten. För tre år sen, 2010, avslutades övergången och idag är det bara entreprenörer - företag som sköter underhållet av järnvägen. Entreprenörerna kan i sin tur hyra in någon som kör en grävskopa eller ett helt företag som ska sköta trädfällning om de vill. Ett av företagen som har hand om underhållet är Balfour Beatty Rail. – Det här är på stambanan. Här är vårt område från Göteborg Central till Alingsås Inne på ett av Balfour Beattys kontor, visar Irene Kållemark upp hur hon försöker få tider för att de ska kunna jobba. – Allt det här är tåg som går här. Det är gröna och röda streck överallt. – Överallt ja, det ser ut som en treåring som ritar en teckning. Där emellan ska man då försöka hitta några luckor eller någonting för att få tillgång till spåret då. Hur hittar du en lucka här? – Här är en liten lucka.  Det handlar om planerade arbeten. Hon visar upp hur det är tomt mellan strecken och där kan man arbeta, men det är mest nattetid. – Ju mer tåg de kör, desto svårare blir det för oss att underhålla. Så är det ju. Om något måste lagas akut ringer Irene Kållemark upp Trafikverket och frågar efter att få stänga av spåret. – Det blir ju mer tåg givetvis som blir påverkade som vi är tvungna att stänga av ett tåg, för det händer ju saker som vi bara…det går inte att vänta, vi måste bara åtgärda det, det blir ju som ett ekorrhjul liksom, det blir så många i kedjan som blir påverkade om man är tvungen att stänga av då. Vad säger de när du ringer och säger att man måste stänga av? – De blir inte glada givetvis, det är ingen som vill, alla tågen ska ju fram, det är det som är vår målsättning också att störa trafiken så lite som möjligt, men lika väl som vi försöker ge och ta så gör de det också, jag tycker det funkar bra.   Det är inte alltid man stänger av spåret när man jobbar. Det går bra att ha tågvarnare också. Då håller en person utkik efter tåg medan de andra jobbar. Om tåget går i 130 kilometer i timmen, och du skruvar åt en bult så det tar säg fem sekunder att ta sig ur spåret – då måste tågvarnaren se 540 meter bort för att alla ska kunna ta sig ur spåret i tid. Tåget kommer på 15 sekunder, du har fem sekunder på att ta dig ur spåret och en säkerhetsmarginal på tio sekunder. Kommer tåget kan det vara så att du ropar till dina kollegor, men om det är bullrigt kan du behöva knacka dem på axeln. Det var Ulf Jonsson som skulle hålla utkik i Linghem. Tåget gick i ungefär 140 kilometer i timmen. De skulle ha 20 sekunder på sig att ta sig ur spåret när Ulf hade sett tåget i mörkret. Fjärrtågklareraren som övervakar tågen ringer Ulf Jonssons kollega, nu kommer det nämligen några tåg. – Fjärren i Norrköping . – Ja efter det sen då. – Nu har jag några tåg på rad här då. – Ja. Jag har inte hela dan på mig. – Nej men. Alltså när den här har passerat förbi så går det en ifrån Norrköping om fem minuter. Jag vet inte om du hinner nåt emellan där då. – Ja om vi kan få lite lokalt då så hinner vi väl värma på lite grann. – Ja. – Ja- Allt tid är bra tid. Jag har ett tåg som går om fem minuter – om ni hinner någonting då.  Ja, all tid är bra tid. – Ja det är bra. – Det är bra. – Hej. Ibland är det bara några minuter mellan det att tågen går. Då jobbar man under de minuterna. På Västra Stambanan där det en vanlig dag går 222 tåg väntar Lasse och kollegan på att grävmaskinen ska bli klar. Lasse berättar att det ligger i ryggmärgen att tågen ska gå. – Så länge man jobbat har man inpräntat, tågen ska fram, då jobbar du så fort som möjligt för att göra så bra som möjligt så att tågen kan rulla. Då kan det bli lite grann att det går för fort. Man gör det inte riktigt. Då kan man kanske också slarva lite med säkerheten. Det kommer ett tåg kommer framför mig i spåret där kollegan stod för en liten stund sen. Jag vänder mig snabbt om för att se var han är någonstans, men han står långt ifrån spåret. – Det går så långsamt här så det är ingen fara. Även om han skulle stå i vägen där skulle han hinna stanna. Här är det absolut ingen fara där vi är nu. Vi kan fortsätta prata om att det kan få för fort ibland i jobbet.  Den där stressen, hur påverkar den säkerheten tror du?  – Den påverkar rätt mycket gör den, har du stress kan du tänka fel många gånger för att du ska skynda dig. Man försöker skynda sig så jobbet blir klart tidigare. Man försöker sno ihop det snabbare än man ska göra och då kan den här lilla halvstressen komma och då kan det ju hända att man gör lite smågrejer. Men inga större grejer blir det ju aldrig. Jag pratar med ett tiotal killar som jobbar i spåren med underhållet av järnvägen och alla har liknande uppfattningar av hur det är svårare att komma ut på spåren och tidspressat. ”Tiderna blir kortare och det är mycket nytt folk” ”Vi hinner ju aldrig jobba”. Och nästan alla har någon berättelse om när det var nära ögat någon gång. Lasse också.   – Då stod jag i ett spår, då stod jag i en övergång. Så kom tåget på spåret bredvid. Bommarna gick upp eller var på väg att gå upp trodde jag men tåget passerade och jag går ut i spåret. Och ställer mig och tittar upp och det är 100 meter ifrån mig. Jag vet inte hur snabbt jag kom ur spåret, men på något sätt gick det och det sa bara wooof, så gick det förbi mig. Då blev jag rädd. Jag bara satte mig ned, benen darrade  så rädd blev man. Det är som man brukar säga, du får en chans, du får ingen mer. ”Fyra snöröjare var nära att bli påkörda av tåg XX. De höll på med snöröjning i en växel och kastade sig undan med bara några meter tillgodo /.../” Det här är händelserapporter från Transportstyrelsen. De får in de allvarligaste incidenterna – nära ögat tillfällena, alltså tillbuden och så klart olyckorna. De senaste tio åren har antalet olyckor och tillbud ökat när det kommer till arbete i eller vid spår. ”/.../Två personer i arbetsoveraller på bron. /.../ En person står tryckt mot ena sidan den andra personen kastar sig åt sidan endast ca 20 meter framför tåget. ” Kaliber har gått igenom alla olyckor och tillbud, som anmälts till Transportstyrelsen de senaste tio åren. Jag tittar efter de händelser som har med tåg att göra och där det är arbetare inblandade som jobbar på eller vid spåren. Fram tills 2007 gick det att räkna de här tillfällena på tio fingrar, de varierar mellan två och nio stycken per år. Men efter det händer något. 2010, elva och tolv är det istället mellan 30 och 40 stycken per år. ”Föraren /.../ har sett banarbetare. Hastigheten på platsen är 200km/h. En av banarbetarna var ytterst nära att påköras. /.../ Föraren vet ej hastighet eller avstånd vid händelsen bara att det var "så inihelvete nära". Föraren är mycket skärrad.” Det mesta är nära ögat – men vi ser också dödsolyckor. Fyra arbetare blir påkörda och dör. ”En person /.../ som arbetade med växelriktning i nedspår /.../ kom över i uppspåret och blev påkörd /.../. Personen avled.” ”Tre personer som utförde rälsjordning vid Tomteboda /.../ blev påkörda av tåg /.../ En av personerna omkom, en blev skadad och en klarade sig fysiskt oskadd.” ”En person påkörd av tåg XX vid Tungelsta cirka klockan 12.35. Personen omkom. ” De som jobbar i järnvägen som jag pratar med säger att en orsak till att olyckorna och tillbuden ökar kan vara att det rapporteras mer, en annan orsak kan vara att det går fler tåg och samtidigt är mer underhåll nu än tidigare. Men brytpunkten 2010 – sammanfaller också med året som staten helt lämnade över underhållet och driften av järnvägen till företagen.  Facket tror att det är huvudorsaken till att olyckorna har ökat. Men det tror inte Robert Röder. Han är ordförande för Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer och VD för Strukton Rail ett av de större företagen i branschen. – Om det blir för många underleverantörsled på varandra finns det alltid en risk för kommunikationsbrister eller kompetensbrister och så vidare. Hur gör ni för att lösa det? – Vi försöker ha så kort kedja som möjligt, vi försöker jobba med de få utvalda som vi tycker svarar upp mot våra värdegrunder och våra kravbilder och förväntningar och sen att vi jobbar väldigt nära med dem så att vi vet vilka de är så att säga. Jag kan inte se något mönster som säger att det är just avregleringen som skapat de olyckor och tillbud vi sett de senaste åren. Jag tror att kombinationen med ökat antal tåg, högre intensitet och mer arbeten är en del som bidrar till det. Det tror jag. Många jag har haft kontakt med säger också det att det är mer och mer säkerhetstänk hos myndigheter och företag. Men så säger de ju också att ”det går så många tåg att man inte kommer åt att jobba mer”. – Det är på gränsen alltså. Vi maxar systemet och insatserna. Vi har ju alltid haft som mål att tågen alltid ska komma i tid och tågen ska alltid fungera och det alltid ska lira, så där har vi nog själva löst lite omöjliga uppdrag ibland för att lösa det här. Där tror jag att vi har ett av frågorna vi måste titta på.  Nu måste vi backa bandet och komma till en lugnare takt med mer ordnade avstängningar och det måste vi tillsammans med trafikverket hitta bra flöden mellan behovet av att transportera människor och gods och att underhålla anläggningarna. Ing-Marie Vestrin är säkerhetschef för underhåll på Trafikverket och hon säger att det ju är mycket trafik på järnvägen men hon tycker att det är en bra balans idag mellan trafiken och underhållet. – Det finns ju ett stort tryck på järnvägen och det finns ett stort tryck på att använda kapaciteten och framkomlighetskraven är ju höga när det gäller tågtrafiken. Oavsett hur många som får vänta är säkerheten det som måste gå före. Och hon känner igen problemet med tillbud och olyckor bland de som jobbar i och vid spåren. – Statistiken ser inte bra ut. Vi måste jobba mera för att få ett bättre utfall och det är i grunden våra entreprenörer som måste göra det jobbet. Hon säger att säkerheten går först och så länge man följer reglerna är det säkert men att Trafikverket också tittar över sitt ansvar- om reglerna behöver förändras eller om de kan göra det ännu tydligare när de gör upphandlingar i framtiden. – Säkerheten är en förutsättning för hela den här verksamheten som bedrivs. Går det före pris? – Jag vill inte helst prata om pengar och säkerhet. Säkerhet måste alltid få kosta. Olyckan i Linghem hade aldrig hänt om spåret varit avstängt. De flesta av de olyckor och tillbud som Kaliber har gått igenom hade inte hänt om det varit avstängt spår. Skulle man inte alltid kunna jobba med A-skydd. Då blir det ju inte de här olyckorna. – Det är ju det bästa skyddet vi har. I vissa lägen kan det ju finnas skäl till att man väljer andra typer av skydd och vi har inte sett någon anledning till att ändra det regelverket just nu i alla fall. Och ibland kan det handla om att jobba i några minuter innan tåget går. – Det finns ju ett regelverk i botten där också som ger vid handen vilket skydd man ska ha om man ska göra saker och ting på spåret. Om man använder det regelverket är det säkert även om det handlar om fem minuter. Jag tänker på telefonsamtalet för tre år sen, och på de där fem minuterna. Olyckan utreds fortfarande och det kan komma ett åtal för arbetsmiljöbrott under hösten. Ulf Jonsson jobbadepå Strukton Rail där Robert Röder är VD. Statens Haverikommission skriver i sin utredning om olyckan i Linghem att Struktons förebyggande olycksarbete hade allvarliga brister. Bland annat kände de till att arbeten ibland gjordes utan tillräckligt skydd. I Ulf Jonssons fall borde spåret ha stängts av. Jag har tittat på de här säkerhetssamtalen. Då pratar man om att ”det kommer ett tåg om fem minuter, hinner ni göra något på det? Ja all tid är bra tid.” – Ja, det var det som slog mig väldigt hårt vid den tidpunkten. När vi började se lite tydligare vad som hade hänt under hela vintern och det var ju ett skarpt läge i hela Sverige va. Det är då man inser att de har hållit undan snön och jobbat helt otroligt, men de har tvingats till att jobba ibland under icke optimala skyddsförhållanden, säkerhetsförhållanden, på grund av sånt kaos, på grund av att tågen ska bara fram, snön vräker ner. Prioriteringarna ligger på att få trafikflödena att funka. Då kommer man i den här situationen, det ges inte riktigt tid. Sen började vi styra upp det och successivt slutade vi att jobba under bevakning vid snöröjning, vi krävde avstängda spår. Och då vart det lugnare. Borde ni inte gjort det tidigare? – Ja naturligtvis, med facit i hand skulle vi gjort det mycket tidigare. Men vi försökte ju också, det sa man också glömma bort att många människor har ju försökt att planera och planerat för att stänga av spåren men inte fått tillåtelse till och då vill de ändå göra jobbet för de vill ju att snön ska ju röjas bort och tågen ska kunna jobba, det var ändå tillåtet att jobba under den skyddsformen då så då gjorde de det de kunde. Det går fler och fler tåg, för varje år som går. Samtidigt behöver järnvägen underhållas. Och spåren stängs inte alltid av. Tågen måste ju fram. – Då prioriterade de ju tågtiderna, det är ju så tokigt det kan vara, säger Birgitta Jonsson. Tågtiderna? --Ja att tågen skulle hinna fram i tid. – Då fick de fem minuter så skulle det komma ett tåg. Då var det tänkt så att, Uffe var den som skulle stå och titta när tåget kom och säga till Kalle. Och tåget kommer i 140 kilometer i timmen. Man har inte många sekunder att vinka på där. Jag är i Linghem. Tågen går i uppemot 180 på den här sträckan. Just det där tåget körde i 140, för att det fanns ett annat tåg längre fram så det skulle kommit ikapp det om det hade kört snabbare. Statens haverikommission har skrivit hur händelseförloppet ser ut. ”När de två spårarbetaren kom fram till Linghem ringde en av dem till fjärrtågklareraren. /…/  Efter det att ett tåg hade passerat /…/ fortsatte de två spårarbetarna att arbeta i spårmiljön. De hade en ”tyst” överenskommelse som innebar att om en av de arbetade skulle den andra bevaka och varna för ankommande tåg.” – Vad jag förstår så stod Uffe där och tittade, Kalle värmde med sin gasflaska där nere med gasolen på den här isen och så stod ju Uffe där och kolla och kolla, han såg ingenting då tänkte han, då hinner jag nog hacka lite här. Så då började han hacka där med sin spade eller sitt spett. Nåt som hackade, det räckte, det var precis då tåget kom. ”Vid olyckan arbetade kollegan till den spårarbetare som blev påkörd /…/ och han utgick då från att kamraten under tiden bevakade arbetsplatsen.  Under arbetet /…/ hörde han hur det ”hackade” i växeln.” – Uffe tänkte väl att jag ska hjälpa till lite här då, då tittar han väl kanske ner några sekunder, då när han börjar hacka hör Kalle det och tänkte nämen Gud börjar han hacka där, han ska ju titta efter tåget – då tittar han upp, det var då tåget kom. ”Han tittade upp och såg ett X2000-tåg komma och han lyckades i sista sekund kasta sig undan utan att träffas. När tåget hade passerat upptäckte han att kamraten saknades och han förstod att denne blivit påkörd” – Det går så fort vet du, han kunde lika gärna klarat sig, men då var det lojaliteten ända in i det sista, det kommer inte, jag hinner nog lite grann där. Klockan var nio minuter över sex måndag morgon. – Fjärren i Norrköping – Min kollega vart påkörd av X2000. – Skojar du? – Nej. – Kan någon ringa 112? Vi har en kollega som blivit påkörd av ett X2000. I Linghem. I Linghem är ni va? – Ja. Helvete……helvetes helvetes helvete. – Har du någon aning om hur det är med honom? – Nej jag vet inte. Han är försvunnen. Jag går inte bort och tittar heller. – Nej gör inte det. – Så kommer en av mina kollegor och säger att jag vill att du följer med till personalrummet. För det är två poliser som vill prata med dig och då säger jag direkt att tåget har kört på Uffe. Jag kände det på mig alltså. Och det var ju så. Å fy så hemskt alltså, jag bara skrek vet jag. – Det var ju bara de sekunderna som behövdes för att det inte skulle gå bra då. Det var ju så typiskt honom, att han skulle göra det sista, ja för honom var det ju det sista. Han skulle hjälpa till lite. Det kommer inget. En halvminut kanske jag kan hacka lite. Ja som sagt, det var tacken.   Reporter Jonna Burén jonna.buren@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:49

    Anställd - men bara ibland

    · Kaliber

    Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop. I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Del 1 - Om de visstidsanställda och priset de får betala De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten. Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon. – Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag. Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare. Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner. – Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat. Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll? Den svenska välfärden Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter. Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation. Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer. – Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo. Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet. – Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här. De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade. Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen. – Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period. "Jag måste sitta här med telefonen och vänta"  Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber. Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan. – När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt. När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot,  nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar. – Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta. Inga pengar vid sjukskrivning De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem. Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde.   – För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter. Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet. – Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning. Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk. Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen. Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme. – Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år. Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger. – Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten. Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde. – Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset! Får man fråga hur mycket du har lånat? – Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar. Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi. Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in. Andra regler vid fast anställning Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll. Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot. – Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon. De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde. Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön. Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad. Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne. – Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg. Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning.   I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken. – Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven? Vet du vad du har för skydd där? – Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius. Statliga system gynnar fast anställda När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut. – Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller. Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat. – Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag. I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka. Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande. Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen. – Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt. På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös. – Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda. "Utlasad" Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda. De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning. Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år. – Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning. Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat. – De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det. Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta.  – Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb. Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut. Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller. – Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa. Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor. Anställningar kan staplas på varandra Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism – Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz. Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver. Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO. – Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad. Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna. Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning. Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats. – Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommisionen, säger Samuel Engblom från TCO.  Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommisionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med. Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult. Kritik mot sms-systemet – Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande. Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås. – Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till. Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet. – I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten. Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det? – Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill. Det gör hon också. – Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare.   Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det? – Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna.   Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg. Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms. – Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag.    Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare. Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber.     Researcher: Valeria Helander Producent: Lars Truedson Exekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar