olof

  • Bältningarna på BUP - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 1

    · 00:29:49 · Kaliber

    Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan rakblad alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.   Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon jag älskar dig. Jag älskar dig också, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.  Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare -  i juni 2013 -  slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.  Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.  Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.  - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.   IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.  IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.  - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.   Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.  I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.  Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.  Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.  På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.  - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.  Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.  - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.  Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:    - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.  Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.  Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.  Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.   - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen.  När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.  - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.  Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.  - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.   - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.  - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.  - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?  En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.    - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.  Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.  - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.  Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.  - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?  Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.  - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.     BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.  - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.  - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.  När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?  - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.  2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.  Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.   Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.  Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.  - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.  - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.   - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.  Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.  Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.  - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.  - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.  Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.  I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.  - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.  Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden.  - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.  Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.  - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.  Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja.  En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.  Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.  - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.   - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.   Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.  - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.  Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.  Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.   - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.  Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.  - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.  Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.  Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.  - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Ellen möter sin livräddare

    · 00:21:53 · Verkligheten i P3

    Ellen var döende i cancer. Olof donerade sina stamceller. Nu är 16-åriga Ellen frisk, de har äntligen träffats  och blivit vänner för livet. "Det är det bästa som hänt i mitt liv", säger Olof. Februari 2016 berättade vi i Verkligheten om Olof som anmält sig till Tobiasregistret och valt att donera sina stamceller till behövande. Samtidigt kämpar Ellen med sin lymfcancer som vägrar ge med sig. Sista utvägen är en stamcellsdonation och Ellen matchas med Olof. Men när Olof donerat sina stamceller har han ingen aning om vem det är till, annat än ett barn. Han vet inte heller om hon klarat sig. I Verkligheten hör du för första gången Ellen berätta om vad som hände, och om hur Olof reagerade när det gick upp för honom att hans stamceller gjort susen. Till slut ska de träffas  i en tårfylld kram i hallen hos Ellens föräldrar. Här kan du se en kort film om och med mötet mellan Ellen och Olof!

    starstarstarstarstar
  • #27 - Olof Lundh (Del 1)

    · Tack Sverige - De största idrottsprofilerna berä

    I avsnitt #27 möter vi fotbollsjournalisten Olof Lundh. Tack Sverige åkte hem till Olof i Stockholm och fick en pratstund med fotbollsjournalisten som inte tar några fångar. Schema med hålltider Avsnitt #27 (Del 1) – Olof Lundh:  Del 1 – Välkommen & Lundhs faktaruta 00:00 - 11:42. Del 2:1 –Uppväxten i Lundh och Philadelphia 11:42 – 25:05. Del 2:2 – Uppväxt: Gymnasiet & utbytesår i USA 25:05 –35:35. Del 2:3 – Uppväxt: Lumpen, studier vid Lunds universitet  35:35 -41:01. Del 3:1 – Om Stad i ljus med Tommy Körberg 41:01 - 43:30.  Del 3:2 – Resan till VM 94 och jobb i krogbranschen & svartklubbar 43:30 - 50:56.  Del 3:3 – Journalistkarriär del 1: JMK, Expressen, utrikeskorre 50:56 - 67:50.   Del 3:4 – Journalistkarriär del 2: Skandalen med Kent Carlzon 67:50 - 74:35. Del 3:5 – Journalistkarriär del 3: Start Fotbollskanalen 74:35 - 99:25. Del 3:6 – Landslaget och SvFF 74:35 - 80:21. Del 3:7 – Relation till Zlatan, Erik Hamrén, EM16, Lundh om framtiden och drivkraft.  74:35 - 99:25. Häng med på ett intressant samtal om uppväxten i Lund, historier från krogbranschen och hur han (innan journalistiken) var med och drev svartklubbar. I ett händelserikt liv har han varit utrikeskorrespondent i New York och tiden i lumpen beskriver han som ett fängelse. Ett extrajobb med svarta pengar för fotbollsagenten Kent Carlzon höll på att kosta honom karriären. Men Olof Lundh reste sig och 2006 startade han Fotbollskanalen på TV4 och idag är han en av Sveriges mest framstående fotbollsjournalister. Vi diskuterade även om Zlatan, EM i fotboll för herrar 2016 och svenska fotbollsförbundet (SvFF). I del 2 av intervjun ger Olof sin syn på svensk idrott och svensk fotboll. 2015 blev han utsedd till årets sportjournalist och sedan 2014 driver han podcasten ‪#‎Lundh som är Sveriges största sportpodd. Hör Olof Lundh berätta sin historia.  Veckans auktion till välgörenhet: Vi återkommer med mer info så snart som möjligt.  MISSA INTE DEL 2! :)    God lyssning!     Följs oss gärna på Twitter: http://twitter.com/pod_tacksverige Facebook: http://facebook.com/PodcastTackSverige Instagram: http://instagram.com/pod_tacksverige   http://tacksverige.nu  #tacksverige

    starstarstarstarstar
  • #27 - Olof Lundh (Del 2)

    · Tack Sverige - De största idrottsprofilerna berä

    I avsnitt #27 möter vi fotbollsjournalisten Olof Lundh. Tack Sverige åkte hem till Olof i Stockholm och fick en pratstund med fotbollsjournalisten som inte tar några fångar. Schema med hålltider Avsnitt #27 (Del 2) – Olof Lundh:  Del 4 – Svensk fotboll, ideell folkrörelse, idrottens värdgrund, jämställdhet, SvFF 00:00 - 11:43. Del 4:1 – Framtiden för svensk fotboll, Janne Andersson 11:43 – 15:54. Del 2:2 – Backspegeln: VM 1994 15:54 - 16:41. Del 2:3 – Doping inom fotbollen 16:41 -17:47. Del 2:4 – Hall of fame ideella ledare 17:47 -18:47.  Del 2:5 – Leicester City mästare 15/16 och avslutning 18:47 -22:50.  Häng med på ett intressant samtal om uppväxten i Lund, historier från krogbranschen och hur han (innan journalistiken) var med och drev svartklubbar. I ett händelserikt liv har han varit utrikeskorrespondent i New York och tiden i lumpen beskriver han som ett fängelse. Ett extrajobb med svarta pengar för fotbollsagenten Kent Carlzon höll på att kosta honom karriären. Men Olof Lundh reste sig och 2006 startade han Fotbollskanalen på TV4 och idag är han en av Sveriges mest framstående fotbollsjournalister. Vi diskuterade även om Zlatan, EM i fotboll för herrar 2016 och svenska fotbollsförbundet (SvFF). I del 2 av intervjun ger Olof sin syn på svensk idrott och svensk fotboll. 2015 blev han utsedd till årets sportjournalist och sedan 2014 driver han podcasten ‪#‎Lundh som är Sveriges största sportpodd. Hör Olof Lundh berätta sin historia.  Veckans auktion till välgörenhet: Vi återkommer med mer info så snart som möjligt.  MISSA INTE DEL 1! :)    God lyssning!     Följs oss gärna på Twitter: http://twitter.com/pod_tacksverige Facebook: http://facebook.com/PodcastTackSverige Instagram: http://instagram.com/pod_tacksverige   http://tacksverige.nu  #tacksverige

    starstarstarstarstar
  • Klassikern: Shopping - en mytisk galleria

    · 00:10:01 · Kulturpoddar i P1

    Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst -  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum en ministad med hus, gränder och torg under samma tak en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!(Citat ur Skapelseberättelsen Shopping av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes Let Me Show You Who I AmHelene AlmHelene.alm@sr.se  

    starstarstarstarstar
  • Shopping - en mytisk galleria

    · Klassikern

    Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst -  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum en ministad med hus, gränder och torg under samma tak en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!(Citat ur Skapelseberättelsen Shopping av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes Let Me Show You Who I AmHelene AlmHelene.alm@sr.se  

    starstarstarstarstar
  • Olof Wretling - Vinter 2015

    · Sommar & Vinter i P1

    SKÅDESPELARE. Olof pratar om diagnoserna i sitt liv och vid sin sida har han musikern Jakob Nyström. Vinter sänds denna nyårsafton direkt från en fullsatt Idunteater i Umeå. Hans första diagnos fick han som sexåring. På latin heter den, vere in novercae Liviae. Och betyder spring i benen.När Olof Wretling fyllde fyrtio bestämde han sig för att begära ut sina sjukhusjournaler. Han såg framför sig att det skulle komma några A4:a. Men så började stora bruna vadderade kuvert dimpa ned i brevlådan. Från Majornas Vårdcentral i Göteborg ringde dom och undrade om han verkligen ville ha ALLA journaler utskrivna.Vi ska inte diagnostisera varandra. Utan tänka efter och ställa den där förlösande frågan, säger Olof Wretling.Om Olof WretlingSkådespelare, 40 år Född i Umeå och bosatt i Karlstad Tidigare Sommarvärd 2011, Vintervärd 2011, 2012, 2014Medverkar i årets julkalender Tusen år till julafton och aktuell med en dramatisering för Radioteatern av boken Till häst genom Västerbotten skriven med Sven Björklund. Tillsammans utgör de halva humorgruppen Klungan, som med Birgitta Egerbladh skapat en rad scenföreställningar.I barnprogrammet Pappas pengar spelar han huvudrollen som den bortskämde sonen Bröli. Var med och startade P3:s humorprogram Mammas nya kille där han gör ett flertal karaktärer, bland annat den populära nycirkusartisten Katla. Vann som tonåring två ungdoms-SM i höjdhopp.Vinterprogrammet kommer att sändas direkt från Idunteatern i Umeå med publik på plats. Vid sin sida har Olof musikern Jakob Nyström.Producent: Bengt Strömbro

    starstarstarstarstar
  • Livet reser sig ur sångerna

    · 00:10:47 · OBS

    2017 års vinnare av Borås Tidnings debutantpris har kallats en litterär sensation, men Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är så mycket mer än så. Maria Edström har läst den. De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano människa. Romnia människa. Romanoa människor. Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på drommen vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande? Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken För vad sorg och smärta. Att vara av resandesläkt en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna. Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna. som det heter i boken.  Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där buron de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna. Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett första försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko! utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio. som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare. Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning. Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter. som Lundberg skriver. För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte ligger öppet i ljuset, genomblåst som i ett smalt funkishus, kategoriserat och kontrollerat. En mentalitet som fortfarande har sådana problem med tankefiguren om ett slags annanhet i filosofernas Bubers och Levinas mening. Där vi blir till som människor i mötet med den andre i det mellanrum som skapas mellan två olika människor. Att Lundberg valt att följa familjen Klosterman just under 1950-talets första hälft är inte förvånande, då börjar Sverige på allvar präglas av en modernitet med bilar istället för hästar, varuhus istället för gårdfarihandlare, fabriker istället för påhugg på landsbygden. En tid som också präglas av ett socialt uppfostringsprojekt, där forna tiders av makten sanktionerade våld byts ut mot ett assimileringens, anpassningens tyranni. Det finns också en Syster i familjen Klosterman men som, eftersom hon under en tid då familjen var på vägarna var inhyst hos släktingar, helt sonika hämtas av barnavårdsnämnden och familjen får inte veta var hon tagit vägen. Och historien om Syster och om Olofs kamp att leta reda på var hon är kan få en sten att fälla tårar. I rucklet mittemot familjen på andra sidan järnvägsspåret flyttar en kraftigt alkoholiserad familj in och sonen Gösta kallad Gösen blir vän med framförallt Valentin. Gösen och hans familj vet inget om sitt ursprung eller var de kommer ifrån, som många fattiga människor är de rön för vinden. Var hälsad tjavoar! ropar Gösen och väcker en viss munterhet han vill få vara med, vill bli upptagen i gemenskapen. Sådana som Gösen fick ibland komma med på ett hörn, lika utfrusna som de resande men ändå med en helt annan bakgrund. Och kanske är det här en delförklaring till likhetstecknet mellan ett slags trasproletariat och den resande gruppen kan spåras majoritetssamhället ser helt enkelt inte skillnaden, ser inte variationerna inom resande-kulturen där många var självförsörjande, hedervärda medborgare. Det stigmatiserande och fördomsfulla tattare blev helt enkelt ett samlingsnamn för utslagna.  Thom Lundberg skildrar ju en helt annan grupp än den trasproletära eller den proletära eller statarklassen denna värld är inte som i Kjell Johanssons Huset vid flon eller i Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller i Vilhelm Mobergs eller Jan Fridegårds eller Per Anders Fogelströms världar. Det är en värld av släkter, entreprenörskap att vilja vara fri och inte lyda under vare sig bonden eller fabriksägaren. Det är en värld där kärleken är bland det största men också är noga reglerad, där man hedrar sina föräldrar, där bara en blick kan tysta, där man är snyggt klädd även till vardags och där renhet och levnadsregler råder. Och där sångerna, berättelserna, blir till en väv av myter och historia, en väv som bär och ger identitet och stolthet. Familjen Klostermans olyckor härrör egentligen inte alls ur resandeursprunget. Snarare ur fadern Amandus bakgrund som barnhemsbarn och hans alkoholism, modern Severinas längtan efter sin mäktiga familj i Norge, dottern som togs av myndigheter på lösa grunder, brodern Valentins känslighet och framförallt i svårigheterna att få leva både som resande och vara delaktig i storsamhället. Olof ser ett arbetarmöte på torget och undrar om detta kan angå honom men känner sig inte välkommen, inte tilltalad. Så - 1950-talets Olof når inte fram till någon befrielse, han kan och får inte tillgång till båda världarna, som sin författare. Som en av de sista meningarna lyder: Berättelsernas kraft spränger över århundraden. Om man lever vidare i berättelserna, så kan man tji försvinna. Nu var det över. Stormen hade kommit. Himlen var mörkblå mot svart. Maria Edström   (essän publicerades först i mars 2016)   Litteratur Thom Lundberg: För vad sorg och smärta. Albert Bonniers förlag, 2016.

    starstarstarstarstar
  • Olof Wretling - Vinter 2016

    · Sommar & Vinter i P1

    SKÅDESPELARE. Lyssnarnas Vinterfavorit Olof Wretling håller i sitt Vinter en försenad högmässa. Hans predikan handlar om att råda en vän i sorg och om varför han aldrig åkte till Australien. Det är femte gången som skådespelaren Olof Wretling gör ett Vinterprogram. Den här gången blev det en kraftigt försenad julotta för alla morgontrötta. Hans predikan handlar om att råda en vän i sorg, grannen Micke som har fått beskedet att han ska dö. Det handlar även om Värmlands sämsta hantverkare och om varför Olof aldrig åkte till Australien. Vokalgruppen Kraja svarar för musiken, vid orgeln sitter Mats Öberg.Om Olof WretlingSkådespelare, 41 år. Född i Umeå, bosatt i Karlstad. Tidigare Sommarvärd 2011 och Vintervärd 2011, 2012, 2014, 2015.Lyssnarnas Vinterfavorit för femte året. Hans senaste Vinterprogram sändes direkt från en teaterscen i Umeå och det resulterade även i föreställningen Diagnoserna i mitt liv i Stockholm. Även aktuell med föreställningen Kunskapslyftet som bygger på det populära humorprogrammet Mammas nya kille i P3. Har även som medlem i humorgruppen Klungan skapat en rad scenföreställningar. Medverkat i julkalendrarna Hotell Gyllene Knorren och Tusen år till julafton. Spelade huvudrollen i barnprogrammet Pappas pengar som den bortskämde sonen Bröli.Producent: Ola Finell

    starstarstarstarstar
  • 1. Olof "O-Hund" Dehlin - Artist

    · Röster av vilja

    Första gästen ut i podcasten är lunda-artisten Olof Dehlin, mer känd under artistnamnet O.Hund. Olof har ett starkt intresse för musik och i podden berättar han om hur musikintresset tog fart under tonåren och sedan blivit en viktig del av hans liv. Han berättar även om hur musiken tagit honom till nya platser och skapat möten med nya människor. Bland annat har han fått möjlighet att uppträda med sina förebilder Promoe och Timbuktu. Olof hoppas att andra personer ska känna igen sig i hans musik och han berättar om hur viktigt det är för honom att få förmedla både positiva men även svåra delar av sitt liv i musiken. Vi pratar bland annat även om utmaningarna man stöter på som lokal artist, hur han hanterar näthat och vad det innebär att vara en förebild. Olof talar väldigt öppet om att han genom sin musik vill bryta den negativa trenden i vårt samhälle där människor håller inne med att de mår dåligt och har problem! Musik: O-Hund & Rantobokgo-Total Recall (Intro och Outro) Marianne da Cruz & S.T.I.C.S- The only one (Paus 1) Fjärin & Oscar Johansson- Saga (Paus 2)  

    starstarstarstarstar
  • David Lagercrantz

    · Sommar & Vinter i P1

    FÖRFATTARE, JOURNALIST. Författaren David Lagercrantz berättar om relationen till sin far, publicisten Olof Lagercrantz och om hur faderns förväntningar format honom. Det handlar om våren 1996 då Olof Lagercrantz drabbades av en stroke. När sonen besöker honom på sjukhuset säger fadern: "Ingenting, David, av vad du skriver, skriver du med allvar!" Orden slungar in David Lagercrantz i en depression och en djup livskris. Samtidigt sjunker också fadern ner i kris, utan att sonen känner till det.I programmet hör vi utdrag ur Olof Lagercrantz sista, aldrig utgivna, manus. Så här skriver han om tillvaron efter stroken.- Det liknade att bli sänkt ned i vatten så att alla färger förintades. Allt var sig likt men ord att beskriva saknas. Jag kunde tala. Jag var precis som jag alltid varit, men vad jag sa tycktes mig meningslöst-David Lagercrantz berättar också i sitt Sommar om sin rädsla för att vara medioker, som formats av faderns motvilja för det medelmåttiga. Han beskriver också hur briljans och psykisk sjukdom ofta följts åt i familjen Lagercrantz och att psykisk instabilitet lyfts fram som ett adelsmärke i familjen.- "De mesta begåvade i vår familj har gått under", sa Olof till mig en gång när han satt vid min sängkant utan att ha en aning om, gissar jag, om vad han gav för signaler. Undergången förblir under hela min ungdom en alternativ karriär.Mellan raderna och omedvetet är det hans budskap till mig:- "Skriv väl eller gå under, min gosse!" Så uppfattar jag det.Om David LagercrantzHar skrivit fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-trilogi; Det som inte dödar oss. Boken släpptes samtidigt i 42 länder och är en av de mest sålda böckerna i världen det senaste året.Skrev också biografin Jag är Zlatan Ibrahimovic som översatts till 30 språk och också nått unga manliga läsare som annars sällan läser böcker.Har även skrivit böcker om äventyraren Göran Kropp, uppfinnaren Håkan Lans och dokumentärromanen Syndafall i Winslow om matematikern Alan Turing, en bok som översatts till 20 språk.Är engagerad i den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen. Har tidigare arbetat som kriminalreporter på Expressen.Kommer från en familj med många kulturpersonligheter och akademiker. Son till publicisten Olof Lagercrantz och bror till skådespelerskan Marika Lagercrantz.Producent: Johar Bendjelloul

    starstarstarstarstar
  • Att skriva sångerna, berättelserna, rösterna

    · 00:10:11 · OBS

    Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är en litterär sensation, men också en av de första romanerna som skriver in resandefolkets språk i svensk litteraturkanon. Maria Edström har läst den. De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano människa. Romnia människa. Romanoa människor.Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på drommen vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande?Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken För vad sorg och smärta. Att vara av resandesläkt en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna.Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna. som det heter i boken. Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där buron de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna. Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko! utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio. som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare.Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning.Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter. som det heter. För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte ligger öppet i ljuset, genomblåst som i ett smalt funkishus, kategoriserat och kontrollerat. En mentalitet som fortfarande har sådana problem med tankefiguren om ett slags annanhet i filosofernas Bubers och Levinas mening. Där vi blir till som människor i mötet med den andre i det mellanrum som skapas mellan två olika människor.Att Lundberg valt att följa familjen Klosterman just under 1950-talets första hälft är inte förvånande, då börjar Sverige på allvar präglas av en modernitet med bilar istället för hästar, varuhus istället för gårdfarihandlare, fabriker istället påhugg på landsbygden. En tid som också präglas av ett socialt uppfostringsprojekt, där forna tiders av makten sanktionerade våld byts ut mot ett assimileringens, anpassningens tyranni. Det finns också en Syster i familjen Klosterman men som, eftersom hon under en tid då familjen var på vägarna var inhyst hos släktingar, helt sonika hämtas av barnavårdsnämnden och familjen får inte veta var hon tagit vägen. Och historien om Syster och om Olofs kamp att leta reda på var hon är kan få en sten att fälla tårar. I rucklet mittemot familjen på andra sidan järnvägsspåret flyttar en kraftigt alkoholiserad familj in och sonen Gösta kallad Gösen blir vän med framförallt Valentin. Gösen och hans familj vet inget om sitt ursprung eller var de kommer ifrån, som många fattiga människor är de rön för vinden. Var hälsad tjavoar! ropar Gösen och väcker en viss munterhet han vill få vara med, vill bli upptagen i gemenskapen. Sådana som Gösen fick ibland komma med på ett hörn, lika utfrusna som de resande men ändå med en helt annan bakgrund. Och kanske är det här en delförklaring till likhetstecknet mellan ett slags trasproletariat och den resande gruppen kan spåras majoritetssamhället ser helt enkelt inte skillnaden, ser inte variationerna inom resande-kulturen där många var självförsörjande, hedervärda medborgare. Det stigmatiserande och fördomsfulla tattare blev helt enkelt ett samlingsnamn för utslagna.  Thom Lundberg skildrar ju en helt annan grupp än den trasproletära eller den proletära eller statarklassen denna värld är inte som i Kjell Johanssons Huset vid flon eller i Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller i Vilhelm Mobergs eller Jan Fridegårds eller Per Anders Fogelströms världar. Det är en värld av släkter, entreprenörskap att vilja vara fri och inte lyda under vare sig bonden eller fabriksägaren. Det är en värld där kärleken är bland det största men också är noga reglerad, där man hedrar sina föräldrar, där bara en blick kan tysta, där man är snyggt klädd även till vardags och där renhet och levnadsregler råder. Och där sångerna, berättelserna, blir till en väv av myter och historia, en väv som bär och ger identitet och stolthet.Familjen Klostermans olyckor härrör egentligen inte alls ur resandeursprunget. Snarare ur fadern Amandus bakgrund som barnhemsbarn och hans alkoholism, modern Severinas längtan efter sin mäktiga familj i Norge, dottern som togs av myndigheter på lösa grunder, brodern Valentins känslighet och framförallt i svårigheterna att få leva både som resande och vara delaktig i storsamhället. Olof ser ett arbetarmöte på torget och undrar om detta kan angå honom men känner sig inte välkommen, inte tilltalad. Så - 1950-talets Olof når inte fram till någon befrielse, han kan och får inte tillgång till båda världarna, som sin författare. Som en av de sista meningarna lyder:Berättelsernas kraft spränger över århundraden. Om man lever vidare i berättelserna, så kan man tji försvinna. Nu var det över. Stormen hade kommit. Himlen var mörkblå mot svart. Maria Edström

    starstarstarstarstar
  • Episode 131 – Olof Dallner

    · 00:37:19 · Smart People Podcast | Interviews in Education, Creativity, Business, and More!

    Olof Dallner - WINNER of the Quintuple Ironman. The 12 mile swim, 560 mile bike, and 131 mile run is the distance of 5 Ironmans! WTF? Olof explains what it is like to sleep 6 hours over 4 days while completing (and winning) the worlds toughest endurance event. Olof also has his PhD in Molecular Physiology and is currently a postdoctoral scientist at Rockefeller University, researching the genetics of the hormone Leptin and its role in obesity and metabolism.What we learn in this episode:How do you deal with fear of failure?Can the average person compete in long distance events?How does the hormone Leptin affect body weight and body composition?What are some scientific advances we are making now and what do we expect will happen soon regarding the fight against obesity?Resources:Twitter: @olofdallnerhttp://empiretriclub.com/blog/olof-dallner-wins-quintuple-ironman-2/

    starstarstarstarstar
  • #45 Olof – Multikonstnären

    · Timglaset Pod

    När Olof Persson var 6 månader gammal drabbades han av en hjärnhinneinflammation som medförde hörselskada. Olof är multikonstnär och brinner för skapandet. Han började dansa redan som treåring och har utbildat sig på flera välrenommerade konstskolor. Idag driver han i egenskap av Artistic Director sitt företag Olof Persson Projects. Transkription avsnitt 45 (pdf): Ladda ned

    starstarstarstarstar
  • Palmemordet 30 år - lyssnarnas minnen

    · 01:32:17 · Karlavagnen

    På söndag är det 30 år sedan Olof Palme mördades. En händelse som många anser förändrade Sverige i grunden. Hur minns du mordet? Hur fick du nyheten? Och har vi lärt oss något av det som hänt? Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister Olof Palme mitt i centrala Stockholm. På söndag är det 30 år sedan. Skotten på Sveavägen skakade om hela nationen och ingen trodde väl då något annat än att mordet snart skulle klaras upp. 30 år senare vet vi fortfarande inte vem som avlossade skotten.Hur minns du mordet? Hur fick du nyheten? Och hur kände du när du verkligen förstod vad som hänt? Eller var du inte ens född, men fascineras ändå av alla teorier och spår som fortfarande dyker upp?Senast i veckan trädde Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten fram och berättade, efter många års tystnad, om nya uppgifter som pekar mot Christer Pettersson, mannen som dömdes i tingsrätten men friades av hovrätten i brist på tekniska bevis. Många menar att Sveriges förändrades i grunden den natten, att det finns ett före och ett efter Palme-mordet. Hur går dina tankar idag kring att en statsminister kunde mördas på öppen gata och att det fortfarande efter tre decennier är ouppklarat? Och har vi lärt oss något av det som hände 1986? Ring Johanna Linder ikväll och prata om mordet på Olof Palme, hur det har påverkat dig och hur du tror att det har påverkat Sverige. Slussen öppnar 21.00. Numret dit är 099-110 90, eller mejla redan nu till karlavagnen@sverigesradio.se. Vi finns även på Facebook, Twitter och Instagram @P4Karlavagnen. Programmet startar klockan 21.40.Karlavagnen Karlavagnen@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • De medicinerade barnen - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 2

    · 00:29:35 · Kaliber

    Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv. Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll. Här är din medicinlåda. Ja, förut fick jag ta mer. Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk.  Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma. Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm.  När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna? Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma. Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa.   Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.-  Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin, läser föräldrarna upp.Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni. På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet. - Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna. Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009.   - Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn.   Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för.  Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel. Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar.    - Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen. - Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son. - Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.Ni bodde där båda två?- Vi skulle aldrig lämna Claudio.Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.- Ja nu ser jag här att Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.Men här har man ju fortsatt med den.  - När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna. - Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck. - Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård.    - Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst. - Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring. Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren. De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst. - De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern. I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal. - Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.Han luktade medicin?- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.Som något kemiskt?Ja. Precis.Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm.  - Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga.   I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.- De höll fast honom. Vi såg det.Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar? - Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna? - Här har man brutit mot riktlinjen.  Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna? - Ja det ska man göra.Man kan inte få bryta dem? - Då ska man motivera det i så fall.Men är det motiverat? - Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla.  Och det får man av?- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar.   Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?- Då hade nog kroppen lagt av.Och det skulle innebära?- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker.  - Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick.  I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger.  Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början.   Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs.    Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna. Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo.  Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen. Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.Du har glömt mycket, eller? Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber fyller tio år!

    · 00:29:39 · Kaliber

    Det har handlat om svenska basketligan, biltvättar och nagelsalonger, om gängkriminalitet, sexhandel och om den svenska alkoholkulturen. Vi har mött pälsbutiksägare, uzbekiska gästarbetare och skattefifflande läkare. Vi har varit i alltifrån de norrländska urskogarna till kinesiska smyckesfabriker. 252 program och många banbrytande avslöjanden. Kaliber fyller tio år! Och idag blickar vi tillbaka på åren som gått. Det första Kaliber sände söndagen den 4 april 2004. Det avslöjade hur kollekt från svenska kyrkan går till dem som kringgår kyrkans regelverk och hur 4 miljoner kronor lämnade kyrkans kontroll och hamnade i meningsmotståndarnas händer. Och de som var med då vid starten det var Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. - Anna Jaktén, du var reporter när Kaliber startade. Hur väl minns du det första programmet? - Ja, det här första programmet minns ju jag varenda ord helt och hållet och till fullo känns det som. Och själva jobbet att granska Svenska Kyrkan var ju som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Och det var omtumlande också att få det genomslaget eller den uppmärksamheten som det blev. Och för mig var det också omtumlande att jobba i grupp, som vi gjorde. Att vi jobbade på Kaliber så tydligt ihop. För mig var det fantastiskt. - Kristina Hedberg, du var programledare, det var dig vi hörde här, hur var det då när ni startade Kaliber?  - Det var som Anna säger. Jag tycker det reportaget var så bra för det satte tonen för Kaliber. Det var en hemmablind fläck, det var ett ganska ogranskat område. Det var ett reportage, inte bara faktaradio. Att det blev så känns ju som att det var ganska mycket tur och slump och vi hade alla möjligheter men det var ju väldigt lite bestämt och fastslaget och beslutat när vi startade, utan vi fick ju hitta fram dit själva och vi simmade runt och…vi delade på en telefon i början, vi hade en dator, vi hade noll riktlinjer. Men fantastiskt att få det förtroendet också, samtidigt, av Sveriges Radio. - Sanna Klinghoffer, du var producent när det startade, hur var det att dra igång ett program för undersökande journalistik, håller du med om det som Kristina precis beskrev här?  - Ja, jag håller absolut med. Det var helt fantastiskt. Och jag tror att när vi började så förstod vi inte riktigt vidden av det, och det var nog tur att vi inte riktigt förstod vidden av det. Vi lärde oss ju nya grejer efter varje program. Och vi blev också sakta men säkert djärvare, modigare och ville mer. Och klarade mer. Och den resan var jättekul och jättehäftig att göra, säger Sanna Klinghoffer.  - Men det var ju många saker som höll fast också. Som till exempel att vi från början var väldigt transparenta med hur vi jobbade. Att man redovisar så här gjorde vi, det här bakgrundsmaterialet har vi, det hade vi redan från första början, säger Anna Jaktén.  - Och det är så de flesta redaktioner som jobbar med granskande journalistik idag faktiskt gör. Vi ska lyssna på några korta klipp från tre program. Först det här som sändes 2005: ”- Jag har också nybörjartur och vinner 100 kronor. Jag säger till butiksinnehavaren som säger att han snart ska komma ut. - När du vinner pengar står du inte och skriker utan du kommer hit.  Mannen i butiken ger mig en hundralapp, men han säger åt mig att jag måste prata tyst om att jag fått ut en vinst.   - Du får komma fram till disken, annars får du inga pengar. Förstår du? - Ja, man får ta det lite diskret. - Man får ta det diskret, ja.” - Kristina Hedberg, du var en av reportrarna bakom den här granskningen av spelkungen. Kan du berätta, vad var det för granskning?  - Ja, det handlade om den illegala spelmarknaden som hade en ganska legal fasad. Men det är bara en sak som jag inte kan låta bli att tänka på när jag hör just det här klippet var hur vi var liksom så dåligt rustade att vi skulle göra då en dold inspelning vid en spelautomat. Och Mikael Funke hade en pytteliten bandspelare, men vi hade ingen pytteliten mikrofon, så han var nog den osmidigaste spelautomatspelaren som de hade sett i den butiken men de genomskådade honom inte. Vi granskade framförallt en ganska stor makthavare på den kriminella marknaden får man väl säga, Rade Kotur, som idag sitter fängslad för de skattebrott han höll på med där, att undanhålla pengar från den vita marknaden. - Vilka svårigheter ställdes ni inför under den här granksningen?  - Förutom det där med mikrofonen? Nämen, det är ju alltid svårt att granska just kriminalitet för det finns ju liksom inga officiella dokument på det. När man talar med en politiker så är det ju ganska att kontrollera att den personen verkligen har gjort det den personen säger. Men när du pratar med en medhjälpare som har jobbat i något skumt nätverk för länge sedan så finns det ju ingen liksom…Man får kolla folk på andra sätt då. Det lärde vi oss i den här granskningen. - Anna Jaktén, du gjorde flera program om häkteshängningar, bland annat om Leo i Mariestad. Och vi ska lyssna en bit från det programmet som var från 2008: ”Det är i början av april. Kortet med sista hälsningar har bleknat av regnet. Och någon har lagt ut grus och spångar på leran och gräset där två bröder visar till rätt grav. Här under blommorna och jorden och leran ligger en tredje bror, en lillebror. Vi kan kalla honom Leo. Det är om Leo det här programmet handlar. - Älskar dig och kommer alltid att älska dig. Det är ifrån flickvännen och dottern. Någon som vill vara anonym har genom sitt arbete fått insyn i vad som hände på häktet i Mariestad två veckor tidigare, den första februari. Källan är trovärdig, säger att sanningen måste fram, och berättar. ”Häktespersonalen lät honom bara hänga.  När ambulanspersonalen kom möttes de av en låst dörr. Och när de tog ner honom levde han! Under de drygt två veckor som har gått är det uppenbart att man ifrån Kriminalvården gör allt för att mörka händelsen. Det är helt säkert att chefer vet vad som har hänt, men de vill uppenbart inte ta sitt ansvar.” – Vad handlade det här om? – Det handlade om en ung man som hängde sig på häktet i Mariestad och där vårdarna som hade ansvar för honom och hans hälsa och liv inte tog ner honom utan lät honom hänga kvar. Och ambulanspersonalen när de kom så tog de ner honom, och faktiskt igång hjärtat på honom. Men skadorna på hjärnan var för stora, så han klarade sig inte. Och den här historien kom inte fram förrän vi eller jag i det fallet började granska det. – Men vad ledde det fram till? – Det ledde till flera olika saker. Det ledde till utbildningsinsatser och så på svenska häkten. Det ledde också till en debatt om synen på självmord. Och det ledde till att tre vårdare dömdes i tingsrätt för tjänstefel. Ett av de program som kanske har fått mest uppmärksamhet genom åren det var granskningen i tre program av Sverigedemokraterna 2009. Tre personer gick med i partiet för att se om Sverigedemokraterna hade gjort upp med sitt rasistiska förflutna, om det som partiet förmedlade utåt var samma inom partiet. Såhär lät det då. ”– Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit de jävla kossorna. När de kommer med åtta barn i släptåg. Sverigedemokraterna är ett parti som fortfarande får epitetet främlingsfientliga i nyhetssändningar. Själva är de tydliga med att personer med rasistiska åsikter ska uteslutas. Linjen inåt ska vara samma som den utåt. De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer, de har det i ryggmärgen, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med." - Sanna Klinghoffer du var en av reportrarna i det här programmet, och producent för den här serien. Delar av det vi hörde var inspelat med dold mikrofon. Vad tänker du om den här granskningen idag? - Jag tycker den är jättespännande med tanke på också den här diskussionen som är nu och som har pågått i olika vändor gällande Sverigedemokraterna och deras politiska arv som har kommit upp i flera olika omgångar och när jag tänker på den idag så tycker jag att den är djärv, modig och att den visade på någonting som är väldigt viktigt. - Det blev ju en ganska kraftig debatt och diskussion eftersom det handlar om dolda mikrofoner som ju är en kontroversiell arbetsmetod inom journalistiken. Hur resonerade redaktionen där? - Vi hade väldigt svårt att förstå att ett parti som hade haft en sådan tydlig främlingsfientlig hållning tidigare helt ändrar ideologi och hade tydliga signaler på att de inte riktigt hade gjort det. Så vi gjorde två saker. Vi intervjuade Jimmie Åkesson och andra öppet. Och sen så beslöt vi att låta först en reporter gå med i Göteborgsavdelningen. Men så tänkte vi såhär att om vi nu skulle få någonting där eller inte få någonting där så säger inte det något om hela partiet. För att ge en sann bild så lät vi tre reportrar gå med i partiet, för att se vad som sägs på möten. Och det är ju ingenting som de hade sagt till oss om det var så. Och det märkte vi på öppna intervjuer. Så det var vårt ända sätt att få reda på vad de sa. Och där var instruktionerna till de här reportrarna väldigt tydliga. Att inte inleda, att vara passiv, att inte själv ha en rasistisk…rasistiskt sätt att prata. Utan att vara ögon och öron. - Tack så mycket för att ni kom hit, Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. Ni som faktiskt var med när Kaliber faktiskt startade. Vi ska nu lyssna på fler klipp ur några av de 252 program som har sänts under Kalibers tio år. Obol: ”I Taormina på Sicilien - inte långt från vulkanen Etna - går en man in på ett hotell. Han talar vant med personalen på italienska. Vi har just ätit lunch på en uteservering. Strax ska vi påbörja en intervju. Men intervjupersonen ser först en flygel och sätter sig. Han som just satt sig vid flygeln i Taormina heter Bo Johansson. Samtidigt som han är här på Sicilien så rapporterar medierna i Sverige om honom - och om hans Obol.” Det var ett avslöjande som skakade om den svenska idrottsvärlden. En schweizbaserad miljardkoncern som hette Obol hade fått ett rykte om sig som svensk idrotts välgörare. Obol erbjöd generösa sponsringskontrakt med idrottsklubbar. I utbyte hjälpte klubbarna till att få företag och privatpersoner att placera pengar i bolaget – ju fler investerare, desto mer sponsring. ”Kronan på verket det var när Obol nu i höst tecknade ett femtonårigt sponsoravtal med basketbollförbundet. Och sedan dess heter basketligan Obol basketball league.” Men Obol visade sig vara en gigantisk bluff. ”Idrottssponsor granskas av finansinspektionen för kapitalförvaltning utan tillstånd” ”De har sagt att de är schweizbaserade, men finns inte alls där. Och de har varken tillstånd för fondhandel i Sverige, Schweiz, eller i Kanada, där de också säger sig arbeta.” I samband med avslöjandet lämnade Obols huvudmän landet och höll sig borta ända tills Kaliber fick träffa den pianospelande finansmannen Bo Johansson ett och ett halvt år senare – på Sicilien. - Det finns ett sätt att få reda på vem som står bakom Obol investment och det är att jag säger vem det är. – Varsågod. – Nej, det kommer jag inte att göra. Det kommer jag aldrig att göra. – Men varför kommer du inte göra det? – Varför skulle jag göra det? – För att vinna i trovärdighet, för att… – Är jag intresserad av min trovärdighet? Är jag intresserad av att rentvå mig nu när jag kommer och träffar er? – Jag hade…Om jag hade varit du hade jag varit intresserad utav att rentvå mig. – Ja, men det är inte mitt intresse. Inte på något sätt. Jag är inte intresserad av att rentvå mig. Jag vill att kunderna ska få tillbaka de pengar som vi kan uppbringa.” Kina: ”Luften är mättad av sötaktigt stendamm och bullret är på gränsen till outhärdligt redan från början. Men det ska bli värre. Mr Huang är klädd i flanellskjorta och brun kavaj och ser butter ut. Han verkar från första början lite förbryllad över ”affärsmännen” från Sverige som går och skriker för sig själva hela tiden.” 2006 granskade Kaliber den svenska handeln med Kina. Genom att utge sig för att vara affärsmän lyckades Kalibers reportrar besöka flera fabriker som levererar granit och smyckestenar för export. ”Redan när vi kommer på tio meters avstånd från byggnaden ser vi hur dammet yr från ingången. Och Mr Huang själv börjar vifta besvärat framför munnen. Sen vinkar han in oss.” Kaliber kunde berätta om arbetsförhållanden som var så dåliga att många av de kinesiska arbetarna fick den dödliga sjukdomen stendammslunga. ”Och för att skona oss från dammet knuffar chefen till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Efter bara tio minuter därinne har vi redan munnarna fulla av fint damm och börjar få svårt att hålla den affärsmässiga attityden uppe. – Det där var riktigt, riktigt illa faktiskt. Det gick knappt att vara där inne. Jag har hela munnen full med små, små partiklar.” Efter Kalibers granskning stoppade flera svenska kommuner sin import av sten från Kina. Och Sveriges Stenindustriförbund tog fram en uppförandekod för sina medlemsföretag. Bland annat finns det nu krav på att all importerad sten ska vara märkt, så att arbetsförhållandena i ursprungslandet går att kontrollera. Sverigedemokraterna: 2009, ett år innan riksdagsvalet, gjorde Kaliber alltså en granskning av Sverigedemokraterna, som då var ett parti på väg in i riksdagen. Tre reportrar hade gått med i partiet, och dokumenterade möten och andra samtal med dold mikrofon. Syftet var att undersöka om det var som partiet sa, att de gjort upp med sitt rasistiska förflutna, och att det inte fanns någon skillnad mellan det som sas inåt och det som sas utåt. ”De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer. De har det i ryggraden, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med.” Reportagen avslöjades en rasistisk jargong på politiska möten och andra sammankomster. Och på en resa med nyblivna unga partimedlemmar så sjöng och spelade ledande Sverigedemokrater vit makt-musik. ”Det är alltså den svenska symbolsången för svensk trettiotalsnazism som Erik Almqvist kallar för en cool antimarxistisk sång” Det sjöngs också en sång om Olof Palme. ”Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann. Olof Palme gick på bio.” Partiledaren Jimmie Åkesson, som sjöng med i sången om mordet på Olof Palme, ville efter att han lyssnat på programmet inte ge Kaliber en intervju. Däremot uttalade han sig i andra medier, här i SVT:s Debatt: – Jag förstår att det är stötande på många olika sätt. Och jag vill också säga att jag tar fullt ansvar för den här enskilda händelsen som jag upplever egentligen som i de här två programmen från Kaliber som vi har hört hittills som är riktigt, riktigt illa. Inte heller idag vill Jimmie Åkesson ge Kaliber en intervju angående programmen. Det meddelar Sverigedemokraternas presstjänst. Den tidigare riksdagsledamoten Erik Almqvist skriver via mail att den nazistiska propagandasången som han sjöng, ”Friheten Leve”,  är ”symboliskt kritisk mot både marxism och borgerlighet. Något jag står för även om jag sannolikt inte delar mycket av låtskrivarens åsikter i övrigt.” Skogen: ”– De här ringarna vid barken på granen, det är spår av tretåig hackspett, som är en rödlistad fågel. – Du menar det schackmönstrade där, det är tretåig hackspett alltså?   – Ja.” Nej, det är inte ett inslag från naturmorgon, utan Kalibers reporter Ola Sandstig, som är ute i en urskog utanför Kvikkjokk i Norrbotten. En unik skog med utrotningshotade arter, som snart skulle huggas ner. ”Det är ingen skog för virke, utan kommer förmodligen bli till pappersmassa, och till slut kanske hamna i brevlådan som reklamblad.” Kaliber kunde visa hur skogsbolag struntade i lagens krav om miljöhänsyn, och hur skyddsvärda så kallade nyckelbiotoper avverkades. Dessutom kunde Kaliber visa hur Skogsstyrelsen, den myndighet som har ansvar för att skydda naturvärden, tystade ner känslig statistik om hur skogsföretagen skadar miljön, efter att bolaget Stora Enso Skogs vd ringt upp myndigheten. All inclusive: ”– Det är smidigt med barnen. Och bufféerna är fantastiska för just barnen.” 2011 granskade Kaliber den hetaste semestertrenden, all inclusiveresor. Sol och bad, gratis mat och drinkar – allt ingår. Gästerna betalar i förväg. ”De kan äta tills de storknar från de välfyllda bufféerna. Revbensspjäll, vattenmelon och frasiga baguetter.” Men Kaliber kunde visa att all inclusive-trenden har en mörk baksida. Små restaurangägare slogs ut när turisterna slutade komma, och hotellanställda vittnade om arbetstider och löner som bröt både mot lagar och internationella konventioner. ”Känns det som att ni har gjort tillräckligt för att kontrollera att de hotellen ni har avtal med håller det som ni i sin tur lovar till turisterna? – Nej, absolut inte.  Kajsa Moström, på Apollo Sverige, ett av de reseföretag som granskades.  - Vad ska ni göra då?   – Nä det är bara att vi.. att vi ser till att vi kollar det.” Cytotec: ”– De kanske nämnde att man kommer att blöda lite eller att man förstod det i och med att man liksom skulle krysta ut fostret men de nämnde ju inte hur mycket man verkligen kommer att blöda, för att det är ju enorma mängder blod. Man tror du man ska förblöda när man står där.” Det presenterades som ett säkert, effektivt och inte minst billigt alternativ till godkända läkemedel på marknaden. 2012 kunde Kaliber berätta om preparatet Cytotec, som blivit vanligt inom svensk kvinnosjukvård. Cytotec är egentligen en magsårsmedicin, men orsakar också kraftiga sammandragningar hos gravida, och används därför flitigt vid till exempel uteblivna missfall. Stora delar av läkarkåren betraktade cytotec som säkert. Men kvinnor som Kaliber träffade hade en helt annan bild. ”– Alltså det var ju, det forsade ju liksom ut. Så kändes det i alla fall, eller det kändes inte bara så utan det var så för man såg ju på golv och på väggar och det var blod överallt. – Du säger på väggarna på toaletten? – Ja, alltså jag stod ju. Jag blev väl liksom chockad och stod väl antagligen och vred och vände och undrade hur jag skulle få stopp på det här och hur jag skulle… Så det blev blod överallt, det var enormt mycket.” Cytotec används också vid förlossningar, något som utländska myndigheter varnat för. Här var läkarkåren delad och vissa menade att det fanns risker, eftersom medicinen var svår att dosera. Idag använder fler kliniker Cytotec vid igångsättning av förlossningar än när Kalibers granskning gjordes. Förespråkarna säger att medicinen är säker om den doseras rätt. Språkanalyserna: – Jag sa till henne att jag inte vill åka landet som jag inte kommer ifrån. Det är bättre att om ni ska skicka mig tillbaka till Somalia. Där kommer jag ifrån. Men jag vill inte åka nåt… en annat land som Migrationsverket hittat på. Det vill jag inte åka. För lite mer än två år sedan träffade vi Aisha Sharif, som skulle utvisas till Tanzania – ett land hon själv säger att hon aldrig satt sin fot i. Anledningen till att hon skulle utvisas just till Tanzania var att en så kallad språkanalys som visade att hon pratade språket swahili. Själv hävdar Aisha att hon kommer från Somalia och talar språket bajuni, som är närbesläktat med swahili. När Kaliber granskade ärendet så visade det sig att språkanalytikern som skrivit rapporten inte själv kunde bajuni. Det fanns också en annan språkanalys som visade att Aisha kunde somaliska. Och en världsledande expert på östafrikanska språk menade att det var uteslutet att hon kom från Tanzania. Språkanalyser utförs av privata bolag, och språkanalytikernas identitet är skyddad, så när som på ett anonymiserat cv som ligger som bilaga till själva analysen. När Kaliber gick igenom 1200 språkanalyser som gjorts under 2011 så visade det mindre än en tredjedel av analytikerna har någon som helst språkrelaterad utbildning och de inte alltid hade språket de analyserade som modersmål. – Vi har försökt vara på Tanzanias ambassad, och de har sagt att de absolut inte kommer släppa in mig, för att jag kommer inte från Tanzania. – De kan inte utvisa mig och jag vet inte vad som kommer att hända med mig. De kan inte utvisa mig och de vill inte att jag får stanna här i Sverige. Aisha Sharif lever fortfarande i Sverige. Hon har inte kunnat utvisas, eftersom Tanzania inte heller tror på att hon är medborgare i landet och vägrar ta emot henne. - Det här var alltså ett axplock från de tio år som Kaliber har sänts. Nuvarande producent är Sabina Schatzl. Du tog över 2011. Det är ju en väldig bredd vi hör här..... - Ja, det är Kalibers styrka. Vi håller oss inte bara till de klassiska myndighetsgräven, utan tvätom så ger vi oss ut även i oväntade ämnen. - Vad har hänt med programmet sedan starten 2004? - Vi har hållt fast vid att vi ska vara djärva och modiga, att reportaget är viktigt. Det typiska för Kaliber är kvar, men idag är det 40 program istället för 20 och det är väldigt roligt för vi är med lyssnarna en större del av året och har blivit väldigt självklara inom Sveriges Radio, flera redaktioner vill följa upp det vi gör. - Kaliber bygger ju en hel del på tips från våra lyssnare - hur ska man göra om man vill komma i kontakt med oss? - Man kan mejla och på vår hemsida finns också instruktioner hur du gör om du vill lämna väldigt känsliga uppgifter och hur du kan skydda dig själv och källor. Du kan ockås ringa såklart, avslutar Sabina Schatzl. Det vi har hört idag är bara några av alla de 252 program som gjorts. Reportrar: Markus Alfredsson och Annika H Eriksson Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • #28 – Olof Lundh

    · Agendasättarna

    “Agendasättarna” är ett poddsamtal mellan Anders Cedhamre och aktörer i sportjournalistiken. I detta avsnitt: Olof Lundh. Olof är chefredaktör för Fotbollskanalen.se och medarbetare på TV4:s fotbollssändningar, tillika en av landets mest rutinerade landslagsreportrar. Han twittrar här: www.twitter.com/oloflundh Stort tack till Torbjörn Weinesjö som … Continue reading →

    starstarstarstarstar
  • Olof Wretling - Vinter 2012

    · Sommar & Vinter i P1

    Skådespelare I sitt Vinterprogram talar Olof Wretling om kvinnorna i sitt liv. Om Olof Wretling För många känd som rikemanssonen Bröli i Pappas Pengar i SVT. Ingår i humorgruppen Klungan som tillsammans med Birgitta Egerbladh skapat scenföreställningarna Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter och Det är vi som är hemgiften. Bland Klungans andra produktioner finns humorserien Ingen bor i skogen som sändes på SVT. Var med och startade P3:s humorprogram Mammas nya kille där han gör ett flertal karaktärer, bland annat den populära nycirkusartisten Katla. Hade en roll i 2010 års julkalender Hotell Gyllene Knorren. Vann som tonåring två ungdoms-SM i höjdhopp. Olof Wretling har varit Sommarvärd 2011 samt Vintervärd 2011 och 2012. Producent: Bengt Strömbro

    starstarstarstarstar
  • Olof Wretling 2011

    · Sommar & Vinter i P1

    Skådespelare. Olof Wretlings Sommarprogram är ett program om männen i hans liv (sex stycken: tre levande, tre döda, och en katt). En av männen är morfar Alfons - morfarn som utmanar "gummimannen" i vighet och riskerar sin tumme under sommarstugan under stor dramatik. Historierna kryddas med både kortison och lillebröder. Musiken bjuder ingen annan än Katla på, ännu en av männen i Olofs liv, som har en alldeles speciell relation till Nah Neh Nah av Vaya Con Dios. Om Olof Wretling Ingår i teatergruppen Klungan som under våren 2011 satte upp föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter med koreografi av Birgitta Egerbladh. Bland Klungans tidigare produktioner finns scenföreställningen Det är vi som är hemgiften och SVT-produktionen Ingen bor i skogen. Gör också ett flertal karaktärer i P3:s humorprogram Mammas nya kille, bland annat den populära nycirkusfiguren Katla. Hade en roll julkalendern Hotell Gyllene Knorren. Vann som tonåring två ungdoms-SM i höjdhopp. Olof Wretling har varit Sommarvärd 2011 samt Vintervärd 2011 och 2012. Producent: Per Berg

    starstarstarstarstar