olof lund

  • Regina Lund 2004

    · 00:35:23 · Sommar & Vinter i P1

    Skådespelare, låtskrivare, artist, poet Mitt program kommer vara en slags radiokonsert. Ett litet nedslag i min framtid, skulle man kunna säga. Just nu. Mycket NU. Mycket framtid. Mikrolite historia. Ett avtryck av min tid i vår tid. En premiärtjuvlyssning av min framtid. Om Regina Lund Skådespelare, låtskrivare, artist, poet. Har gått Teater- och Operahögskolan i Göteborg och skapade efter scenskolan bla radiofiguren ”Laila Klang”, föreställningen ”Moder Svea – ett äkta svenskt självmord” och två soloplattor. På scen har vi sett henne i vitt skilda roller från Ofelia i Hamlet till Sugar i ”Hetaste Laget” och Greta Garbo i musikalen ”GG”. På bio bland annat i ”Sjön” och i ”Kärlekens Språk”. I tv senast ”Ivar Kreuger” och ”Solisterna”. Producent: Peter R Ericson Musiken som spelades i programmet: Regina Lund ”In The Atmosphere” Regina Lund Regina Lund ”Everybody’s Darling” Regina Lund Regina Lund ”Courage” Regina Lund Regina Lund ”Nothing Calms Me Like Revenge” Regina Lund Regina Lund ”Jag Är Osynlig” Regina Lund Regina Lund ”Hope” Regina Lund Regina Lund ”Bartender” Regina Lund Regina Lund ”You Think You Know Me” Regina Lund Regina Lund ”Wiggo Har En Hemlighet” Regina Lund Regina Lund ”White Bird” Regina Lund Regina Lund ”Musik Bakom Diktsamlingen Förlåt. Nej. Jag Menar. Aj” Regina Lund

    starstarstarstarstar
  • Bältningarna på BUP - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 1

    · 00:29:49 · Kaliber

    Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan rakblad alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.   Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon jag älskar dig. Jag älskar dig också, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.  Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare -  i juni 2013 -  slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.  Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.  Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.  - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.   IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.  IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.  - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.   Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.  I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.  Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.  Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.  På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.  - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.  Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.  - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.  Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:    - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.  Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.  Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.  Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.   - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen.  När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.  - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.  Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.  - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.   - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.  - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.  - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?  En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.    - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.  Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.  - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.  Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.  - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?  Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.  - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.     BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.  - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.  - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.  När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?  - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.  2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.  Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.   Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.  Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.  - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.  - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.   - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.  Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.  Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.  - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.  - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.  Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.  I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.  - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.  Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden.  - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.  Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.  - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.  Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja.  En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.  Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.  - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.   - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.   Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.  - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.  Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.  Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.   - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.  Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.  - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.  Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.  Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.  - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • #27 - Olof Lundh (Del 1)

    · Tack Sverige - De största idrottsprofilerna berä

    I avsnitt #27 möter vi fotbollsjournalisten Olof Lundh. Tack Sverige åkte hem till Olof i Stockholm och fick en pratstund med fotbollsjournalisten som inte tar några fångar. Schema med hålltider Avsnitt #27 (Del 1) – Olof Lundh:  Del 1 – Välkommen & Lundhs faktaruta 00:00 - 11:42. Del 2:1 –Uppväxten i Lundh och Philadelphia 11:42 – 25:05. Del 2:2 – Uppväxt: Gymnasiet & utbytesår i USA 25:05 –35:35. Del 2:3 – Uppväxt: Lumpen, studier vid Lunds universitet  35:35 -41:01. Del 3:1 – Om Stad i ljus med Tommy Körberg 41:01 - 43:30.  Del 3:2 – Resan till VM 94 och jobb i krogbranschen & svartklubbar 43:30 - 50:56.  Del 3:3 – Journalistkarriär del 1: JMK, Expressen, utrikeskorre 50:56 - 67:50.   Del 3:4 – Journalistkarriär del 2: Skandalen med Kent Carlzon 67:50 - 74:35. Del 3:5 – Journalistkarriär del 3: Start Fotbollskanalen 74:35 - 99:25. Del 3:6 – Landslaget och SvFF 74:35 - 80:21. Del 3:7 – Relation till Zlatan, Erik Hamrén, EM16, Lundh om framtiden och drivkraft.  74:35 - 99:25. Häng med på ett intressant samtal om uppväxten i Lund, historier från krogbranschen och hur han (innan journalistiken) var med och drev svartklubbar. I ett händelserikt liv har han varit utrikeskorrespondent i New York och tiden i lumpen beskriver han som ett fängelse. Ett extrajobb med svarta pengar för fotbollsagenten Kent Carlzon höll på att kosta honom karriären. Men Olof Lundh reste sig och 2006 startade han Fotbollskanalen på TV4 och idag är han en av Sveriges mest framstående fotbollsjournalister. Vi diskuterade även om Zlatan, EM i fotboll för herrar 2016 och svenska fotbollsförbundet (SvFF). I del 2 av intervjun ger Olof sin syn på svensk idrott och svensk fotboll. 2015 blev han utsedd till årets sportjournalist och sedan 2014 driver han podcasten ‪#‎Lundh som är Sveriges största sportpodd. Hör Olof Lundh berätta sin historia.  Veckans auktion till välgörenhet: Vi återkommer med mer info så snart som möjligt.  MISSA INTE DEL 2! :)    God lyssning!     Följs oss gärna på Twitter: http://twitter.com/pod_tacksverige Facebook: http://facebook.com/PodcastTackSverige Instagram: http://instagram.com/pod_tacksverige   http://tacksverige.nu  #tacksverige

    starstarstarstarstar
  • #27 - Olof Lundh (Del 2)

    · Tack Sverige - De största idrottsprofilerna berä

    I avsnitt #27 möter vi fotbollsjournalisten Olof Lundh. Tack Sverige åkte hem till Olof i Stockholm och fick en pratstund med fotbollsjournalisten som inte tar några fångar. Schema med hålltider Avsnitt #27 (Del 2) – Olof Lundh:  Del 4 – Svensk fotboll, ideell folkrörelse, idrottens värdgrund, jämställdhet, SvFF 00:00 - 11:43. Del 4:1 – Framtiden för svensk fotboll, Janne Andersson 11:43 – 15:54. Del 2:2 – Backspegeln: VM 1994 15:54 - 16:41. Del 2:3 – Doping inom fotbollen 16:41 -17:47. Del 2:4 – Hall of fame ideella ledare 17:47 -18:47.  Del 2:5 – Leicester City mästare 15/16 och avslutning 18:47 -22:50.  Häng med på ett intressant samtal om uppväxten i Lund, historier från krogbranschen och hur han (innan journalistiken) var med och drev svartklubbar. I ett händelserikt liv har han varit utrikeskorrespondent i New York och tiden i lumpen beskriver han som ett fängelse. Ett extrajobb med svarta pengar för fotbollsagenten Kent Carlzon höll på att kosta honom karriären. Men Olof Lundh reste sig och 2006 startade han Fotbollskanalen på TV4 och idag är han en av Sveriges mest framstående fotbollsjournalister. Vi diskuterade även om Zlatan, EM i fotboll för herrar 2016 och svenska fotbollsförbundet (SvFF). I del 2 av intervjun ger Olof sin syn på svensk idrott och svensk fotboll. 2015 blev han utsedd till årets sportjournalist och sedan 2014 driver han podcasten ‪#‎Lundh som är Sveriges största sportpodd. Hör Olof Lundh berätta sin historia.  Veckans auktion till välgörenhet: Vi återkommer med mer info så snart som möjligt.  MISSA INTE DEL 1! :)    God lyssning!     Följs oss gärna på Twitter: http://twitter.com/pod_tacksverige Facebook: http://facebook.com/PodcastTackSverige Instagram: http://instagram.com/pod_tacksverige   http://tacksverige.nu  #tacksverige

    starstarstarstarstar
  • Ellen möter sin livräddare

    · 00:21:53 · Verkligheten i P3

    Ellen var döende i cancer. Olof donerade sina stamceller. Nu är 16-åriga Ellen frisk, de har äntligen träffats  och blivit vänner för livet. "Det är det bästa som hänt i mitt liv", säger Olof. Februari 2016 berättade vi i Verkligheten om Olof som anmält sig till Tobiasregistret och valt att donera sina stamceller till behövande. Samtidigt kämpar Ellen med sin lymfcancer som vägrar ge med sig. Sista utvägen är en stamcellsdonation och Ellen matchas med Olof. Men när Olof donerat sina stamceller har han ingen aning om vem det är till, annat än ett barn. Han vet inte heller om hon klarat sig. I Verkligheten hör du för första gången Ellen berätta om vad som hände, och om hur Olof reagerade när det gick upp för honom att hans stamceller gjort susen. Till slut ska de träffas  i en tårfylld kram i hallen hos Ellens föräldrar. Här kan du se en kort film om och med mötet mellan Ellen och Olof!

    starstarstarstarstar
  • Klassikern: Shopping - en mytisk galleria

    · 00:10:01 · Kulturpoddar i P1

    Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst -  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum en ministad med hus, gränder och torg under samma tak en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!(Citat ur Skapelseberättelsen Shopping av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes Let Me Show You Who I AmHelene AlmHelene.alm@sr.se  

    starstarstarstarstar
  • Shopping - en mytisk galleria

    · 00:10:01 · Klassikern

    Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag. När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst -  och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid,  man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:-Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.-Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...-Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...-Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.-Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...-Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.-De är avskurna nu, de här gångarna....-Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum en ministad med hus, gränder och torg under samma tak en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.-Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?-Ah, han tyckte det var lite fånigt.-Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...-Original ...-Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.-Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.-Minns du något särskilt framträdande?-Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.-Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.-Och vad pratade ni om?-Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!(Citat ur Skapelseberättelsen Shopping av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)-Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....-Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.-Ett ägg?-Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.-Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?-Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.Musik: The Shanes Let Me Show You Who I AmHelene AlmHelene.alm@sr.se  

    starstarstarstarstar
  • Olof Wretling - Vinter 2015

    · 01:00:01 · Sommar & Vinter i P1

    SKÅDESPELARE. Olof pratar om diagnoserna i sitt liv och vid sin sida har han musikern Jakob Nyström. Vinter sänds denna nyårsafton direkt från en fullsatt Idunteater i Umeå. Hans första diagnos fick han som sexåring. På latin heter den, vere in novercae Liviae. Och betyder spring i benen.När Olof Wretling fyllde fyrtio bestämde han sig för att begära ut sina sjukhusjournaler. Han såg framför sig att det skulle komma några A4:a. Men så började stora bruna vadderade kuvert dimpa ned i brevlådan. Från Majornas Vårdcentral i Göteborg ringde dom och undrade om han verkligen ville ha ALLA journaler utskrivna.Vi ska inte diagnostisera varandra. Utan tänka efter och ställa den där förlösande frågan, säger Olof Wretling.Om Olof WretlingSkådespelare, 40 år Född i Umeå och bosatt i Karlstad Tidigare Sommarvärd 2011, Vintervärd 2011, 2012, 2014Medverkar i årets julkalender Tusen år till julafton och aktuell med en dramatisering för Radioteatern av boken Till häst genom Västerbotten skriven med Sven Björklund. Tillsammans utgör de halva humorgruppen Klungan, som med Birgitta Egerbladh skapat en rad scenföreställningar.I barnprogrammet Pappas pengar spelar han huvudrollen som den bortskämde sonen Bröli. Var med och startade P3:s humorprogram Mammas nya kille där han gör ett flertal karaktärer, bland annat den populära nycirkusartisten Katla. Vann som tonåring två ungdoms-SM i höjdhopp.Vinterprogrammet kommer att sändas direkt från Idunteatern i Umeå med publik på plats. Vid sin sida har Olof musikern Jakob Nyström.Producent: Bengt Strömbro

    starstarstarstarstar
  • EP153 – Den som spelades in live på Lund Comedy Festival 2016

    · [NÖRD:IGT]

    Äntligen! Efter många påtryckningar tog vi vår lilla podcast och åkte ner till Lund för att hälsa på hos vår nördkompis Anders Jansson och Lund Comedy Festival!Veckans podcast består alltså av det vi spelade in lördagen den 3 september på Lund Comedy Festival i Sessionssalen, Stadshallen i Lund. Panelen bestod av Peter, Tove, Jonas, Niklas, Malin, Victor och vår eminenta gäst, som sagt: Anders Jansson!Vi pratade om festivalen i allmänhet, Anders, Lund, humor i nördkulturen, Mac-spelet Dubbelmoral och andra sidospår i c a 2 timmar. Tack alla som kom och upplevde vår galenskap live på plats! Hoppas vi ses igen nästa år.Tack & förlåt LUND! Puss Hej!

    starstarstarstarstar
  • Kristallografi avslöjar molekylernas inre

    · 00:19:15 · Vetandets värld

    I år firas Kristallografins år, 100 år efter att upptäckten att röntgenstrålar kunde avslöja det inre i materia belönades med Nobelpriset. Samtidigt färdigställs utanför Lund synkrotronen som ska ge kristallografer i Sverige och andra länder nya möjligheter. Wilhelm Röntgen fick 1901 det första Nobelpriset i fysik för att han upptäckte strålningen som kan se in i sådant som inte det mänskliga ögat kan se. Men det var först några år senare som andra forskare gick vidare och tog reda på vad röntgenstrålningen var för något och hur det kunde användas. De första materialen som analyserades med röntgen var exempelvis diamant och koksalt, men så småningom lärde man sig att kristallisera biologiska material för att kunna undersöka dem med röntgen och därmed se deras kemiska uppbyggnad. Tidigare var det mycket tidsödande både att göra kristaller av olika ämnen och att sedan röntgenfotografera kristallerna. Varje molekyl krävde ofta flera tusen bilder och bildernas innehåll skulle sedan mätas och skrivas upp, för att man till slut skulle kunna göra en tredimensionell modell av en molekyls kompletta struktur. Idag är kristallografin effektiviserad i olika led och framförallt har allt kraftfullare datorer gjort beräkningarna snabbare men även kristallframställning och själva fotograferingen har till stor del automatiserats, inte minst med robotars hjälp, Flera olika universitet och institutioner i Sverige har idag mindre faciliteter för kristallografi med röntgen men den stora är Max II-synkrotronen i Lund, dit många svenska och utländska forskare åker för att utföra sin kristallografi. Helt nya möjligheter för kristallografi kommer dock under de närmaste åren, framförallt då det nya Max IV-laboratoriet öppnar utanför Lund. Där kommer det att bli möjligt att undersöka mycket mindre kristaller än vad som idag är möjligt vilket är mycket viktigt för forskningens behov. Även den andra stora anläggningen som byggs utanför Lund, ESS (European Spallation Source) kommer att erbjuda kristallografi, då med hjälp av neutronspridning. I år firas kristallografins år, 100 år efter att röntgenkristallografins upptäckt belönade den tyske fysikern von Laue med Nobelpriset. Samtidigt färdigställs nu den nya Max IV-synkrotronen i Lund som kommer att ge helt nya möjligheter att undersöka även mycket små kristaller. I programmet medverkar:  Annika Nyberg, forskningskommunikatör vid Maxlab Lund, Thomas Ursby, projektledare Maxlab, Anders Liljas, professor Lunds universitet, Sindra Petersson-Årsköld, seniorrådgivare ESS i Lund, Bente Vestergaard, forskare vid Köpenhamns universitet och Janos Hajdu, professor i biokemi vidUppsala universitet. RÄTTELSE: När anläggningen ESS nämns i programmet beskrivs neutronernas roll i anläggningen inte riktigt på rätt sätt. Så här ska det vara: I ESS ska protoner slungas in i en vägg av wolfram för att skapa de neutroner som sedan används till att studera proverna. Reporter: Mats Carlsson-Lénart vet@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Förlossningsolyckorna som inte anmäls och vad hände med "Elias"?

    · 00:29:39 · Kaliber

    Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar. Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar. För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren. Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls. När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen. Vi börjar i Lund. December 2013.  På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar. Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd. Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd.  Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen. – Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne. Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber.  När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte. – Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea.  Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt. Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador. --  Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden. Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen. I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning.  Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det  var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök. Hur var det att få det beskedet då? – Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända. – Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle… Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus  i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort. – Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen. Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor. – Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det. Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF. – Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången. Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen? – Det kan jag förstå. Varför det? – Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården. Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen. – Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig. Vad tänker du göra nu? – Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. Vad vill du diskutera? – Handläggningen av fallet. Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som  fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen  borde vara anmälda enligt Lex Maria – Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria. Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det? – Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut. Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada. Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan. De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen".  Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts. Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts. -- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas. Vad tänker du om det? – Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu. Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat. – Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen. Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården. – Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent? – Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen. När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget. Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen: – Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid. 2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per. – det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea. Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning. – Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare… Reporter Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda  behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom. ”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.” – Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina. Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster. – Han gillar döskallar. I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet ”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.” Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson. – Här är hans sovrum. Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på. – Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen. – I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran. Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom? – Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare. De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre. – Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom. Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte.    Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping. Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism. Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans  citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten: – I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska. Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU? – Nej, förmodligen inte. Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa. – Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan. I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna.  Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen  av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens. Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter. Joar igen. – Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping. Vad är det för speciella resurser då? – Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia. Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det: ”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ” En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse.  Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om  Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin.  Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn. När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför  första gången vi träffas. Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14. – Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma. Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls.  Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar Nu får de därför ses en helg varannan helg. I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger. Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping. – Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna. Vad skulle du helst vilja? – Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja. Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig? – Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig.  De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig. Du lyssnade på reportaget som sändes? – Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig. Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina. – Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig. Hur kom det sig att de bytte skola tillslut? – Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre. Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen. – Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt.       Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka? – Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över. Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen. Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem. – Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem. – Han smygringde ju.    – Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.” Vad sa morfar när du ringde? – Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest. Varför var du så ledsen? – Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen.  Vad är det för minnen? – När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick.    Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon. Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen.   Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet. Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”. – Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om. Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet? – Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de. – Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut. Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade? – Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra. Hur mådde du där i det hemmet? – Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat. De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta.   – Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade. Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten. – Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer. Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus.  – Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej… Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid? – För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa  mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling. Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu. – Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde. Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare? – Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid. Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut? – Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag. Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då? – Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby. Elias och Stina heter egentligen något annat. Reporter Daniel Velasco daniel.velasco@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Överlever sjukvården semesterperioden, ostron och stora ledare

    · 00:43:53 · Studio Ett

    Torsdag 17 juli USA och IranPå lördag sätter sig USA och Iran vid samma förhandlingsbord för första gången på 30 år. Hör Hans Blix om diplomatin på toppnivå, om Irans atomprogram. Överlever sjukvården semesterperioden? Larmrapporterna kommer tätt från sjukvården i sommar. Läget på många vårdavdelningar i semestertid beskrivs som ”värre än någonsin”. På Universitetssjukhuset i Lund har vissa dagar så många patienter behövt vård att överbeläggningen pressat personalen till bristningsgränsen. Men problemen nu är bara en del av det som sjukvården upplever året om: ett allt större tryck på vårdapparaten från en växande befolkning med allt fler svårt sjuka äldre. Och svårigheter att rekrytera nyckelpersonal - främst sjuksköterskor. Samtidigt har politikerna skurit ned anslagen till sjukvården. Medverkande:Thorarinn Gudmundsson, driftsansvarig läkare på akutmottagningen, Universitetssjukhuset i Lund, Birgitta Nilsson, vårdenhetschef för KAVA, Kirurgisk vårdavdelning, Universitetssjukhuset i Lund, Anders Juliusson, vårdenhetschef akutmottagningen, Universitetssjukhuset i Lund, Pelle Gustafsson, verksamhetschef ortopedi och ställföreträdande divisionschef för Division 1, Universitetssjukhuset i Lund, Renita Lönnblad, huvudskyddsombud för Vårdförbundet, Universitetssjukhuset i Lund, Daniel Olsson, sjuksköterska, Universitetssjukhuset i Lund och Marita Sander-Schale, regionpolitiker (fp). 17.00 - 17.45 Att själv undersöka sina bröstHur ska kvinnor undvika bröstcancer? Kvinnor har uppmanats att undersöka sina bröst efter knölar, men det kan till och med vara skadligt, enligt en ny forskningsrapport. Lars Holmberg, professor i cancerepidemilogi och Ingrid Kössler, ordförande Bröstcancerföreningen medverkar. OstronodlingNu startar Sveriges första kommersiella odling, men vi ska också prata om den explosionsartade utbredningen av det japanska jätteostronet i svensa vatten. Reportage av Madeleine Blidberg. Hör också Anna-Lisa Wrange, marinbiolog och Björn Lindblad, från branschorganisationen för mussel- och ostronodlare! USAs ekonomiKaffeställen i USA som en temperaturgivare på den amerikanska ekonomin. Reportage av Beatrice Janzon. Stora ledareNu när snudd på helgonförklarade Nelson Mandela fyller 90 år, undrar vi vem som kan mäta sig med Mandelas storhet, vad är det egentligen som lyfter upp somliga ledare på en egen fläckfri nivå? Ulf Nilsson, krönikör Expressen, Niklas Ekdal, ledarskribent DN och Maria Abrahamsson, tjänstledig ledarskribent Svenska Dagbladet ger sin syn på saken. Programledare:Filip Struwe ochOdd ClausenProducenter: Nils Horner ochOdd Clausennils.horner@sr.se odd.clausen@sr.se  

    starstarstarstarstar
  • Skolornas skelett i garderoben (R)

    · 00:19:45 · Vetandets värld

    Många gamla gymnasieskolor har kvar undervisningsmaterial med mänskliga kvarlevor, som skelett eller konserverade foster. Eftersom de uppfattas som oetiska, väljer många skolor att gömma undan dem. De flesta preparaten har samlats in på 1800-talet och på ett sätt som vore både olagligt och oetiskt i dag.Vetenskapsradion besöker ett par gymnasieskolor för att titta i de låsta skåpen - och träffar lärare och elever för att prata om hur man ska förhålla sig till skolornas arv.I programmet medverkar Eleonore Gåvsten, biologilärare Södra Latin, Lars Flygar, pensionerad biologilärare Södra Latin, Axel Schüsseleder, elev Södra Latin, Olof Ljungström, idéhistoriker Karolinska institutet, Mats Johansson, docent i medicinsk etik vid Lunds universitet, Magnus Héllden, biologilärare Katedralskolan i Lund, Felicia Rodoni, elev Katedralskolan i Lund, Kajsa Toresson, elev Katedralskolan i Lund, Linnéa Forsman, elev Katedralskolan i Lund.Programmet sändes första gången den 14 november. Missa inte den efterföljande diskussionen Vad ska vi göra med skolornas skelett?Reporter: Olof Peterson vet@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Skolornas skelett i garderoben

    · 00:19:43 · Vetandets värld

    Många gamla gymnasieskolor har kvar undervisningsmaterial med mänskliga kvarlevor, som skelett eller konserverade foster. Eftersom de uppfattas som oetiska, väljer många skolor att gömma undan dem. De flesta preparaten har samlats in på 1800-talet och på ett sätt som vore både olagligt och oetiskt i dag.Vetenskapsradion besöker ett par gymnasieskolor för att titta i de låsta skåpen - och träffar lärare och elever för att prata om hur man ska förhålla sig till skolornas arv.I programmet medverkar Eleonore Gåvsten, biologilärare Södra Latin, Lars Flygar, pensionerad biologilärare Södra Latin, Axel Schüsseleder, elev Södra Latin, Olof Ljungström, idéhistoriker Karolinska institutet, Mats Johansson, docent i medicinsk etik vid Lunds universitet, Magnus Héllden, biologilärare Katedralskolan i Lund, Felicia Rodoni, elev Katedralskolan i Lund, Kajsa Toresson, elev Katedralskolan i Lund, Linnéa Forsman, elev Katedralskolan i Lund.Reporter: Olof Peterson vet@sverigesradio.seVad tycker du efter att ha lyssnat på programmet? Hur ska kvarlevorna hanteras på bästa sätt? Mejla oss på vet@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • FastPartner kvartalsrapport K3 2017

    · 00:14:35 · Fastighetsnytt IR-podd

    IR-podden gästas av Sven-Olof Johansson, vd för FastPartner, som kommenterar bolagets rapport för tredje kvartalet. FastPartners förvaltning tickar på och skapar bra avkastning och bolaget har lagt sin tillväxtstrategi på is tills vidare. FastPartners kvartalsrapport K3 2017

    starstarstarstarstar
  • Livet reser sig ur sångerna

    · 00:10:47 · OBS

    2017 års vinnare av Borås Tidnings debutantpris har kallats en litterär sensation, men Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är så mycket mer än så. Maria Edström har läst den. De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano människa. Romnia människa. Romanoa människor. Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på drommen vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande? Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken För vad sorg och smärta. Att vara av resandesläkt en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna. Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna. som det heter i boken.  Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där buron de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna. Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett första försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko! utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio. som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare. Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning. Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter. som Lundberg skriver. För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte ligger öppet i ljuset, genomblåst som i ett smalt funkishus, kategoriserat och kontrollerat. En mentalitet som fortfarande har sådana problem med tankefiguren om ett slags annanhet i filosofernas Bubers och Levinas mening. Där vi blir till som människor i mötet med den andre i det mellanrum som skapas mellan två olika människor. Att Lundberg valt att följa familjen Klosterman just under 1950-talets första hälft är inte förvånande, då börjar Sverige på allvar präglas av en modernitet med bilar istället för hästar, varuhus istället för gårdfarihandlare, fabriker istället för påhugg på landsbygden. En tid som också präglas av ett socialt uppfostringsprojekt, där forna tiders av makten sanktionerade våld byts ut mot ett assimileringens, anpassningens tyranni. Det finns också en Syster i familjen Klosterman men som, eftersom hon under en tid då familjen var på vägarna var inhyst hos släktingar, helt sonika hämtas av barnavårdsnämnden och familjen får inte veta var hon tagit vägen. Och historien om Syster och om Olofs kamp att leta reda på var hon är kan få en sten att fälla tårar. I rucklet mittemot familjen på andra sidan järnvägsspåret flyttar en kraftigt alkoholiserad familj in och sonen Gösta kallad Gösen blir vän med framförallt Valentin. Gösen och hans familj vet inget om sitt ursprung eller var de kommer ifrån, som många fattiga människor är de rön för vinden. Var hälsad tjavoar! ropar Gösen och väcker en viss munterhet han vill få vara med, vill bli upptagen i gemenskapen. Sådana som Gösen fick ibland komma med på ett hörn, lika utfrusna som de resande men ändå med en helt annan bakgrund. Och kanske är det här en delförklaring till likhetstecknet mellan ett slags trasproletariat och den resande gruppen kan spåras majoritetssamhället ser helt enkelt inte skillnaden, ser inte variationerna inom resande-kulturen där många var självförsörjande, hedervärda medborgare. Det stigmatiserande och fördomsfulla tattare blev helt enkelt ett samlingsnamn för utslagna.  Thom Lundberg skildrar ju en helt annan grupp än den trasproletära eller den proletära eller statarklassen denna värld är inte som i Kjell Johanssons Huset vid flon eller i Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller i Vilhelm Mobergs eller Jan Fridegårds eller Per Anders Fogelströms världar. Det är en värld av släkter, entreprenörskap att vilja vara fri och inte lyda under vare sig bonden eller fabriksägaren. Det är en värld där kärleken är bland det största men också är noga reglerad, där man hedrar sina föräldrar, där bara en blick kan tysta, där man är snyggt klädd även till vardags och där renhet och levnadsregler råder. Och där sångerna, berättelserna, blir till en väv av myter och historia, en väv som bär och ger identitet och stolthet. Familjen Klostermans olyckor härrör egentligen inte alls ur resandeursprunget. Snarare ur fadern Amandus bakgrund som barnhemsbarn och hans alkoholism, modern Severinas längtan efter sin mäktiga familj i Norge, dottern som togs av myndigheter på lösa grunder, brodern Valentins känslighet och framförallt i svårigheterna att få leva både som resande och vara delaktig i storsamhället. Olof ser ett arbetarmöte på torget och undrar om detta kan angå honom men känner sig inte välkommen, inte tilltalad. Så - 1950-talets Olof når inte fram till någon befrielse, han kan och får inte tillgång till båda världarna, som sin författare. Som en av de sista meningarna lyder: Berättelsernas kraft spränger över århundraden. Om man lever vidare i berättelserna, så kan man tji försvinna. Nu var det över. Stormen hade kommit. Himlen var mörkblå mot svart. Maria Edström   (essän publicerades först i mars 2016)   Litteratur Thom Lundberg: För vad sorg och smärta. Albert Bonniers förlag, 2016.

    starstarstarstarstar
  • Olof Wretling - Vinter 2016

    · 01:02:57 · Sommar & Vinter i P1

    SKÅDESPELARE. Lyssnarnas Vinterfavorit Olof Wretling håller i sitt Vinter en försenad högmässa. Hans predikan handlar om att råda en vän i sorg och om varför han aldrig åkte till Australien. Det är femte gången som skådespelaren Olof Wretling gör ett Vinterprogram. Den här gången blev det en kraftigt försenad julotta för alla morgontrötta. Hans predikan handlar om att råda en vän i sorg, grannen Micke som har fått beskedet att han ska dö. Det handlar även om Värmlands sämsta hantverkare och om varför Olof aldrig åkte till Australien. Vokalgruppen Kraja svarar för musiken, vid orgeln sitter Mats Öberg.Om Olof WretlingSkådespelare, 41 år. Född i Umeå, bosatt i Karlstad. Tidigare Sommarvärd 2011 och Vintervärd 2011, 2012, 2014, 2015.Lyssnarnas Vinterfavorit för femte året. Hans senaste Vinterprogram sändes direkt från en teaterscen i Umeå och det resulterade även i föreställningen Diagnoserna i mitt liv i Stockholm. Även aktuell med föreställningen Kunskapslyftet som bygger på det populära humorprogrammet Mammas nya kille i P3. Har även som medlem i humorgruppen Klungan skapat en rad scenföreställningar. Medverkat i julkalendrarna Hotell Gyllene Knorren och Tusen år till julafton. Spelade huvudrollen i barnprogrammet Pappas pengar som den bortskämde sonen Bröli.Producent: Ola Finell

    starstarstarstarstar
  • 1. Olof "O-Hund" Dehlin - Artist

    · Röster av vilja

    Första gästen ut i podcasten är lunda-artisten Olof Dehlin, mer känd under artistnamnet O.Hund. Olof har ett starkt intresse för musik och i podden berättar han om hur musikintresset tog fart under tonåren och sedan blivit en viktig del av hans liv. Han berättar även om hur musiken tagit honom till nya platser och skapat möten med nya människor. Bland annat har han fått möjlighet att uppträda med sina förebilder Promoe och Timbuktu. Olof hoppas att andra personer ska känna igen sig i hans musik och han berättar om hur viktigt det är för honom att få förmedla både positiva men även svåra delar av sitt liv i musiken. Vi pratar bland annat även om utmaningarna man stöter på som lokal artist, hur han hanterar näthat och vad det innebär att vara en förebild. Olof talar väldigt öppet om att han genom sin musik vill bryta den negativa trenden i vårt samhälle där människor håller inne med att de mår dåligt och har problem! Musik: O-Hund & Rantobokgo-Total Recall (Intro och Outro) Marianne da Cruz & S.T.I.C.S- The only one (Paus 1) Fjärin & Oscar Johansson- Saga (Paus 2)  

    starstarstarstarstar
  • David Lagercrantz

    · 01:03:49 · Sommar & Vinter i P1

    FÖRFATTARE, JOURNALIST. Författaren David Lagercrantz berättar om relationen till sin far, publicisten Olof Lagercrantz och om hur faderns förväntningar format honom. Det handlar om våren 1996 då Olof Lagercrantz drabbades av en stroke. När sonen besöker honom på sjukhuset säger fadern: "Ingenting, David, av vad du skriver, skriver du med allvar!" Orden slungar in David Lagercrantz i en depression och en djup livskris. Samtidigt sjunker också fadern ner i kris, utan att sonen känner till det.I programmet hör vi utdrag ur Olof Lagercrantz sista, aldrig utgivna, manus. Så här skriver han om tillvaron efter stroken.- Det liknade att bli sänkt ned i vatten så att alla färger förintades. Allt var sig likt men ord att beskriva saknas. Jag kunde tala. Jag var precis som jag alltid varit, men vad jag sa tycktes mig meningslöst-David Lagercrantz berättar också i sitt Sommar om sin rädsla för att vara medioker, som formats av faderns motvilja för det medelmåttiga. Han beskriver också hur briljans och psykisk sjukdom ofta följts åt i familjen Lagercrantz och att psykisk instabilitet lyfts fram som ett adelsmärke i familjen.- "De mesta begåvade i vår familj har gått under", sa Olof till mig en gång när han satt vid min sängkant utan att ha en aning om, gissar jag, om vad han gav för signaler. Undergången förblir under hela min ungdom en alternativ karriär.Mellan raderna och omedvetet är det hans budskap till mig:- "Skriv väl eller gå under, min gosse!" Så uppfattar jag det.Om David LagercrantzHar skrivit fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-trilogi; Det som inte dödar oss. Boken släpptes samtidigt i 42 länder och är en av de mest sålda böckerna i världen det senaste året.Skrev också biografin Jag är Zlatan Ibrahimovic som översatts till 30 språk och också nått unga manliga läsare som annars sällan läser böcker.Har även skrivit böcker om äventyraren Göran Kropp, uppfinnaren Håkan Lans och dokumentärromanen Syndafall i Winslow om matematikern Alan Turing, en bok som översatts till 20 språk.Är engagerad i den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen. Har tidigare arbetat som kriminalreporter på Expressen.Kommer från en familj med många kulturpersonligheter och akademiker. Son till publicisten Olof Lagercrantz och bror till skådespelerskan Marika Lagercrantz.Producent: Johar Bendjelloul

    starstarstarstarstar
  • Att skriva sångerna, berättelserna, rösterna

    · 00:10:11 · OBS

    Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är en litterär sensation, men också en av de första romanerna som skriver in resandefolkets språk i svensk litteraturkanon. Maria Edström har läst den. De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano människa. Romnia människa. Romanoa människor.Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på drommen vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande?Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken För vad sorg och smärta. Att vara av resandesläkt en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna.Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna. som det heter i boken. Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där buron de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna. Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko! utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio. som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare.Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning.Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter. som det heter. För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte ligger öppet i ljuset, genomblåst som i ett smalt funkishus, kategoriserat och kontrollerat. En mentalitet som fortfarande har sådana problem med tankefiguren om ett slags annanhet i filosofernas Bubers och Levinas mening. Där vi blir till som människor i mötet med den andre i det mellanrum som skapas mellan två olika människor.Att Lundberg valt att följa familjen Klosterman just under 1950-talets första hälft är inte förvånande, då börjar Sverige på allvar präglas av en modernitet med bilar istället för hästar, varuhus istället för gårdfarihandlare, fabriker istället påhugg på landsbygden. En tid som också präglas av ett socialt uppfostringsprojekt, där forna tiders av makten sanktionerade våld byts ut mot ett assimileringens, anpassningens tyranni. Det finns också en Syster i familjen Klosterman men som, eftersom hon under en tid då familjen var på vägarna var inhyst hos släktingar, helt sonika hämtas av barnavårdsnämnden och familjen får inte veta var hon tagit vägen. Och historien om Syster och om Olofs kamp att leta reda på var hon är kan få en sten att fälla tårar. I rucklet mittemot familjen på andra sidan järnvägsspåret flyttar en kraftigt alkoholiserad familj in och sonen Gösta kallad Gösen blir vän med framförallt Valentin. Gösen och hans familj vet inget om sitt ursprung eller var de kommer ifrån, som många fattiga människor är de rön för vinden. Var hälsad tjavoar! ropar Gösen och väcker en viss munterhet han vill få vara med, vill bli upptagen i gemenskapen. Sådana som Gösen fick ibland komma med på ett hörn, lika utfrusna som de resande men ändå med en helt annan bakgrund. Och kanske är det här en delförklaring till likhetstecknet mellan ett slags trasproletariat och den resande gruppen kan spåras majoritetssamhället ser helt enkelt inte skillnaden, ser inte variationerna inom resande-kulturen där många var självförsörjande, hedervärda medborgare. Det stigmatiserande och fördomsfulla tattare blev helt enkelt ett samlingsnamn för utslagna.  Thom Lundberg skildrar ju en helt annan grupp än den trasproletära eller den proletära eller statarklassen denna värld är inte som i Kjell Johanssons Huset vid flon eller i Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller i Vilhelm Mobergs eller Jan Fridegårds eller Per Anders Fogelströms världar. Det är en värld av släkter, entreprenörskap att vilja vara fri och inte lyda under vare sig bonden eller fabriksägaren. Det är en värld där kärleken är bland det största men också är noga reglerad, där man hedrar sina föräldrar, där bara en blick kan tysta, där man är snyggt klädd även till vardags och där renhet och levnadsregler råder. Och där sångerna, berättelserna, blir till en väv av myter och historia, en väv som bär och ger identitet och stolthet.Familjen Klostermans olyckor härrör egentligen inte alls ur resandeursprunget. Snarare ur fadern Amandus bakgrund som barnhemsbarn och hans alkoholism, modern Severinas längtan efter sin mäktiga familj i Norge, dottern som togs av myndigheter på lösa grunder, brodern Valentins känslighet och framförallt i svårigheterna att få leva både som resande och vara delaktig i storsamhället. Olof ser ett arbetarmöte på torget och undrar om detta kan angå honom men känner sig inte välkommen, inte tilltalad. Så - 1950-talets Olof når inte fram till någon befrielse, han kan och får inte tillgång till båda världarna, som sin författare. Som en av de sista meningarna lyder:Berättelsernas kraft spränger över århundraden. Om man lever vidare i berättelserna, så kan man tji försvinna. Nu var det över. Stormen hade kommit. Himlen var mörkblå mot svart. Maria Edström

    starstarstarstarstar