rationellt

  • Blir du genredigerad, lille vän?

    · 00:10:06 · OBS

    Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt. Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering. Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar.  Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan? Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok Sprickan i skapelsen: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer Genredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn eller, Easy DNA Förändri-fy eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt. Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa. Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar. Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas gendrivare kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter. Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn. Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde? De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt? kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag. En sak som vidrörs kort i boken Sprickan i skapelsen, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet. Låt oss säga att människor efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande? Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

    starstarstarstarstar
  • Charles Lindbergh gav fascismen vingar

    · 00:11:14 · OBS

    Många har frågat sig om eller till vilken grad Charles och Anne Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur enkelt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år. Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa. Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation och nazismen. Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson. 2004 publicerade Roth en roman i ämnet, Konspirationen mot Amerika. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior. 1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först? Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna. Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering. 1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. Det var något helt nytt, skriver Lennart Pehrson, att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder. Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder. Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs albatross. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff.   Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för att ha uppfunnit det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok Den okända människan, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor. Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De abnorma, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl. I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning. Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh. En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur. Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över. Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar. Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk. Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont och om den självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna. Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som alla vet, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något puritanskt, till politiskt korrekthet. Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger. Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok.  En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien. Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, Norröver till Orienten och Hör, vinden!, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest. När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017  nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First. Maria Küchen, författare och kritiker   Litteratur Lennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017. Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

    starstarstarstarstar
  • Gud gjorde ej gröna små äpplen...

    · 00:40:29 · Nordegren & Epstein i P1

    Frostskadade klass 2-äpplen säljs nu i butikerna. Är de lika goda som klass 1? I dagens program tar vi upp mindre lyckade skördar och vad man kan göra med dem istället för att slänga! Vi undrar också hur vi bör förstå Nordkoreas kärnvapenprov. Rationellt agerande och del av en långsiktig strategi, eller nycker och galenskap? Vi ringer upp svensken Anton Högkvist i hans hemstad Seoul i Sydkorea och hör kommentar från försvarsexperten Stefan Ring som kommer till vår studio. Dessutom: Louise drabbas av den ena avloppslukten efter den andra under sina cykelturer till jobbet. Luktar det extra mycket från avloppen just nu, och varför i så fall? Vi får en lägesrapport från kloakerna av Stefan Tenglund från Stockholm Vatten. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Jon Jordås

    starstarstarstarstar
  • Sigrid Hjertén visste färgernas vikt

    · 00:10:17 · OBS

    Sigrid Hjertén uppgav i en intervju att hon bara målade för nöjes skull och istället gick upp i sin mans arbete. Hennes konst berättar en annan historia, konstaterar Linda Fagerström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag målar inte så mycket numera. Jag går upp i min mans arbeten. Hans framgångar, motgångar, drömmar och strävanden är mina, dessutom har jag vår pojke och hushållet. Det räcker och jag finner glädje i det. När jag nu målar är det mest för nöjes skull. Orden är konstnären Sigrid Hjerténs, och hämtade från en intervju i tidningen Idun 1924. Jag stöter på citatet i den kronologiskt upplagda biografin Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk och frågar mig, liksom bokens författare, Görel Cavalli-Björkman, gör: är yttrandet ironiskt eller kanske rationellt? Tog Hjertén tillfället i akt för att göra parodi på den överdrivet fogliga hustrun som lägger penslarna på hyllan till förmån för en framgångsrik make? Eller berättade hon faktiskt sanningen hade hon efter lång kamp till sist gett upp och kapitulerat inför samhällets förväntningar på henne som kvinna, fru och mor? Som Cavalli-Björkman påpekar, stämmer uttalandet inte överens med verkligheten. Sigrid Hjertén målade flera viktiga verk i början av 1920-talet och ställde ut flitigt, även utomlands. Intrycket är knappast det av en yrkesverksam kvinna som resignerat inför tanken på ett liv som hemmafru. Ändå låter Sigrid Hjerténs ord bekanta. Nästan övertydligt illustrerar de fenomenet konstnärshustrun, ett epitet som var ganska vanligt under 1900-talet. För även om Cavalli-Björkman inte analyserar de konsekvenser som dåtidens könsbundna föreställningar om yrkesliv, äktenskap och föräldraskap hade för Hjertén är de uppenbara. Själv drar jag mig till minnes något journalisten Sven Aurén formulerade strax innan Sigrid Hjerténs död 1948. I en beskrivning av Stockholms konstliv berörde han då dessa konstnärshustrur ett, enligt honom märkligt slags extremt gladlynta människor. Han förklarade att de på ett storartat och uppoffrande sätt hjälpa sina slarviga men hyggliga och begåvade äkta män att hålla huvudet över vattnet när kriserna sätta in. Aurén menade, att de sällan hade egna inkomster, utan istället bidrog med hårt hemmaarbete, gott humör, en aldrig sviktande tro på maken och hans talang. Jag tänker också på Stockholms-Tidningens konstkritiker vid samma tid, Gustaf Näsström, som karaktäriserade konstnärshustrur som kvinnor av en mjuk och överströmmande moderlighet, som sublimeras i omvårdnaden om maken, den stora, slarviga, oresonliga pojken. De brukar föda hela kullar av barn och finansiera sitt stora hushåll med hälften gott humör och hälften vackert väder. Många av de där kvinnorna var förstås konstnärer själva, som gift sig med en konstnärskamrat och gett efter för konventionen och samhällets förväntningar om skötsel av barn och hem. Sådana tidstypiska beskrivningar speglar på ett ganska belysande sätt dåtidens syn på kvinnors funktion i konstvärlden: glättiga, barnafödande och ordningsamma medhjälpare. Ändå var ju, som bekant, de kvinnliga konstnärerna ganska många. Sigrid Hjertén var bara en av dem. Som Matisse-elev utforskade hon i hans anda det tidigmoderna måleriets möjligheter med starka, mättade färgtoner i bilder som bröt mot traditionella idéer om tredimensionalitet och djupkänsla. Stilens skissartade penseldrag med synliga spår efter handens rörelser gav intryck av ett otyglat arbetssätt, och i Frankrike kallades konstnärerna vilda. Det franska ordet för vilddjur, fauves, gav upphov till uttrycket fauvism. Hjertén använde en måhända vild, eller åtminstone driven färgskala med lackrött, ärggrönt och koboltblått. Ändå är det med linjer hon gick allra längst, och i hennes fall de diagonala linjerna. Bordsskivor, balkongräcken och trottoarkanter bildar spetsiga trianglar när diagonalerna skär snett genom synfältet och klyver bildytan. Den som en gång upptäckt diagonalerna i Sigrid Hjerténs måleri förstår att hon använde dem medvetet. Man förstår också, att hon inte alls lät sig uppfyllas av hushållssysslor, som hon lät påskina i intervjun 1922. Det är tydligt att hon i själva verket lade stor energi på att fördjupa sitt kunnande både om färg och komposition. Men vad lockade henne att gång på gång återkomma till diagonalerna? Varför valde hon dem? Jag tror, eftersom de alltid har en riktning. Diagonaler lockar ögat att fortsätta sin rörelse och skänker liv åt en komposition som annars blivit statisk och livlös. Rastlöst far blicken över ytan och förmedlar en känsla av dynamik och rytm. Diagonaler bryter mot traditionell kompositionslära som säger, att en harmonisk bild baseras på ett tänkt rutnät av horisontella och vertikala linjer. Diagonaler stör jämvikten. Men, en erfaren konstnär som Sigrid Hjertén kunde balansera en bild genom att använda sin kunskap om färgers visuella tyngd. Ja, färger väger faktiskt olika mycket i ögat. Gult, till exempel, uppfattar vi som lättare än rött. En stor fläck gult behöver bara en liten fläck rött bredvid sig för att ögat ska uppfatta dem som jämntunga, trots att deras ytor har olika storlek. Genom att laborera med färg på det här viset, kunde Hjertén fylla sina bilder med diagonaler utan att vi upplever dem som disharmoniska eller obalanserade. I trädgården heter en målning från 1922, som Görel Cavalli-Björkman kallar för ett utsökt prov på Hjerténs färgsinne. Och visst bildar de citrusgula blommorna snygg kontrast till trädstammarnas skuggor som balanserar mellan blåbär och magenta men själv blir jag helt förbryllad av något helt annat: en gigantisk triangel i ljust vitrosa nyans, som upptar i bildens hela mittparti. Konstnären låter detta spetsiga hörn, där kiselsten lagts mellan planteringarna och runt ett trädgårdsmöblemang, breda ut sig. Kvinnan vid bordet verkar sekundär i sammanhanget. Diagonalerna spelar huvudrollen här. Ett kornblått balkongräcke tar på ett liknande sätt över i målningen Blondinen på terrassen från 1923. Trots att blondinen har en egyptisk prinsessas profil och därtill grönt ansikte och dras blicken mot järnräckets diagonal. I Harlekin från 1928 ligger en Isaac Grünewald-lik leksaksdocka i en fåtölj, lutad mot det toppiga bröstet på en vit kvinnotorso som påminner om en antik kärleksgudinna en Venus eller Afrodite. Motivet öppnar sig för tolkningar som berör relationen mellan Hjertén och maken Grünewald, en historia vars bristande harmoni är välkänd. Också målningen upplever jag som fylld av disharmoni. Den domineras av bakgrundens harlekinmönstrade tyg, där diagonaler bildar kantiga romber som riktar sina vassa spetsar mot kärleksparet i fåtöljen. Så hade den som mest målar för nöjes skull, som Hjertén berättade för Iduns reporter, knappast gjort. En gammal idéhistorisk tanke går ut på att betrakta horisontella linjer som jordens princip, och vertikaler som himlens. Då jord och himmel möts, balanseras elementen: en parallell till relationen mellan ande och materia. Det kan också beskrivas som relationen mellan tanke och kropp eller, om man ska tro resonemang som var populära under det tidiga 1900-talet: den maskulina principen mot den feminina. Kvinnor som materia, jord och kropp, män som ande och intellekt: jo, det låter unket men för hundra år sedan, då Sigrid Hjertén levde, var tankarna populära. Mot bakgrund av ett sådant synsätt, menar jag, blir det meningsfullt att betrakta hennes undersökningar av diagonalens möjligheter i måleriet som en parallell till hennes sätt att utforska en tillvaro mitt emellan, eller kanske bortom maskulint och feminint. En riktning som pekar mot en plats där konstnär och konstnärshustru möts och balanserar livet. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker   Litteratur Görel Cavalli-Björkman: Kvinna i avantgardet Sigrid Hjertén, liv och verk. Albert Bonniers förlag, 2017.

    starstarstarstarstar
  • 14. Agila Grunder

    · 00:44:10 · Agilpodden

    Vi pratar om hur agilt kom till och vad det innebär! Vad är grunderna? Agilt vs vattenfall! Varför går det så trögt? Varför vill chefer ha planer? Rationellt mot känslomässigt! Lite gott om allt helt enkelt!  

    starstarstarstarstar
  • Gil Zalsman

    · Psykiatrikerna

    800 000 människor per år tar sitt liv i världen. Nu är det tid att vi börjar tala om och förstå att självmord är en följd av en sjukdom och inte ett rationellt beslut. Om detta pratar vi med självmordsforskaren Gil Zalsman från Israel.

    starstarstarstarstar
  • Barn var barn även på medeltiden

    · 00:07:37 · OBS

    I dagens OBS granskar författaren och frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén föräldrars kärlek till sina barn genom seklen. Inte var det väl så att medeltidens föräldrar inte brydde sig om sina ungar? Jag har aldrig trott på historikern Philippe Ariès' tes att människor förr var så rationella att de inte älskade sina barn. Hans spridda teori är att föräldrars starka kärlek till sin avkomma är en modern uppfinning som möjliggjorts av den ökade överlevnadsgraden för små barn. Självklart går det trender i det mesta, också i mänskliga förhållningssätt. När det är modernt för män att gråta och visa känslor så gör många fler det än i tider där machoideal råder. Ska kvinnor vara väna och tystlåtna så blir fler det än om trenden är käck frimodighet. Ändå har jag haft svårt att köpa föreställningen att kärlek till barn skulle vara något tidsbundet. Kanske för att jag inte ser några belägg i samtiden för att det skulle vara något vi kan styra över. Älskar föräldrar sina svårt sjuka barn mindre än de friska? Det kanske förekommer men är knappast regel. Inte heller tycks mig idén rimlig ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte i alla tider närmast automatiskt älskat våra barn hade vi väl inte överlevt som art? Jag är så klart inte ensam om att ifrågasätta Ariès. I boken De små då, tar historikern Eva Österberg spjärn mot hans idéer när hon undersöker hur barns liv, och föräldrars kärlek, såg ut under medeltiden. Hon intresserar sig framför allt för de nordiska länderna eftersom de tillhörde Europas periferi. Om den europeiska medeltidens barnsyn var så kall, borde inte det i så fall ha avspeglat sig extra tydligt i det på den tiden underutvecklade Norden? Med hjälp av historiska krönikor, isländska sagor, nedtecknade lagar och rättsprotokoll, ballader och mirakelberättelser tecknar hon barnens historia. Och en helt annan berättelse än Ariès' träder fram. När sjuåriga Helena från Åbo i Finland gick bort sig i skogen organiserade hennes far skallgång med grannarna. De sökte i flera dagar. Innan de gav upp lovade fadern att om dottern trots allt kom tillbaka skulle han vallfärda till Vadstena och tacksäga den heliga Birgitta. Följande dag hittade Helena, efter tio dagar i skogen, hem igen. Fadern tog då henne och flera grannar med sig hela den långa vägen till Vadstena där han vittnade om Birgittas godhet. Flera liknande mirakelberättelser tyder på att föräldrar på medeltiden, precis som föräldrar idag, blev förtvivlade om något ont hände deras barn och gjorde allt de kunde för att rädda dem. De var dessutom beredda att gå många mil till en helgongrav eller ett kloster, för att tacka om barnet klarat sig. Så gör knappast den som inte håller av sitt barn. Även ballader och isländska sagor tyder på att medeltidens människor innerligt älskade sina söner och döttrar. Österberg visar också, även där på tvärs med Ariès, att det fanns en utbredd förståelse för barndomen som en särskild tid i livet. Barn sågs inte alls som ofullständiga vuxna utan som varelser i utveckling. Lagar och rättsprotokoll delar in barn efter förmåga till ansvar och de kunde visserligen dömas i domstol men hänsyn togs till att de ännu inte hade fullt utvecklat förstånd. Inte heller var det accepterat att fostra sina barn alltför hårt. Även om aga var tillåtet så fanns det gränser. Den som allt för illa slog sina barn kunde straffas. Dåtidens barn levde i ungefär samma grundläggande känslovärld som vi, där de oftast var älskade och i viss mån respekterade. Men visst skilde sig synen på barn också åt i en del väsentliga avseenden. Idag är det självklart att barn behöver kontinuitet och närhet i relationen till sina föräldrar. Att placera ett barn i fosterfamilj ses som en sista utväg. De isländska sagorna visar på ett annat sätt att betrakta saken. I exempelvis Njals saga berättas om hur Njal tar sig fostersonen Höskuld efter att ha imponerats av hans intelligens. Barn i alla åldrar kunde lämnas bort, som en del i att bygga allianser mellan familjer men även för att ge barnet fler möjligheter. Såväl barnet som föräldern eller fosterföräldrarna kunde vara initiativtagare. Det som beskrivs i de isländska sagorna påminner om svenskt 1600-tal, då det inte heller var ovanligt att adliga eller borgerliga familjer lämnade sina barn till släktingar. Det handlade inte om brist på kärlek eller om vanvård i den ursprungliga familjen utan om omsorg om barnets framtid. Man ville utöka deras kontaktnät och ge dem erfarenheter de kunde ha nytta av. Precis som föräldrar idag planerar för sina barns framtid gjorde de det även förr, även om formerna var annorlunda. Ytterligare en stor skillnad var naturligtvis synen på lämplig sysselsättning för barn, arbete eller skolgång? Ur ett europeiskt perspektiv var medeltiden en mellanperiod vad gäller utbildning. De katedralskolor som Karl den store låtit öppna var under flera hundra år viktiga undervisningsinstitutioner i Europa, men förbehållna ett fåtal. Barnarbete i olika former var norm och skolgång undantag. På medeltiden vallade svenska barn boskap, hämtade vatten, hjälpte till med odlingar, tillverkade saker eller såg till syskon. Deras liv liknade hur många barn ännu idag har det runtom i världen. Och med den insikten blir vår moderna syn på medeltidens föräldrar och barn extra värd att reflektera över. För om dåtidens föräldrar skulle älskat sina barn mindre än idag för att de löpte så stor risk att dö, ligger tanken nära att det skulle gälla också i dagens u-länder, där barnadödligheten är hög. Det vore att tillskriva utsatta människor en rent omänsklig hårdhet, att förfrämliga dem och förminska deras lidande. Kanske är det Ariès' människosyn, snarare än föräldrakärleken som sådan, som är en frukt av det moderna. Han bygger ju sin teori på föreställningen att människan är rationell och beräknande. Enligt Ariès är vi kapabla att styra, och ställa oss över, varje känsla utifrån vilken utdelning de kan tänkas ge. Det är en syn som i förlängningen möjliggör en obehaglig föreställning om att vi nutida västerlänningar älskar våra barn eftersom det är trendigt och rationellt och att mer utsatta människor lider mindre än vad vi gör. Det är en cynisk inställning men som väl är visar Österberg att den inte håller i mötet med verkligheten.   Eva-Lotta Hultén, författare och frilansjournalist

    starstarstarstarstar
  • Låt nattens dämoner komma!

    · 00:09:27 · OBS

    Många vaknar i vargtimmen, inte sällan med ångest. Författaren Mattias Hagberg är en av dem. Här berättar han varför han börjat uppskatta nattens obehag. Natt. Eller snarare mycket tidig morgon. 04.20 med digitalklockans blå, blinkande pinnar. Jag fäster blicken i taket. Mörker. Gråtoner. Sängen är för varm, för trång och för hård. Nacken spänner. Ryggen värker. Och sen tankarna. Nattens otyglade tankar. Allt litet och obetydligt är plötsligt stort och tungt. I mörkret är det omöjligt att hålla någonting ifrån sig. I vargtimmen återvänder det undanträngda i förstorad skala och förvanskad form. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat vid exakt denna tidpunkt. Det känns som oändligt många när jag ligger där och vrider mig. Länge kämpade jag för att hålla sömnlösheten och tankarna på avstånd. Natt efter natt försökte jag med alla medel somna om. Men det var omöjligt. Nattångesten var för stark, för envis, som om den trots allt bar på något oundvikligt. Till slut gav jag upp. Bestämde mig för att bejaka det irrationella istället för att försöka bekämpa det. Det var Ingmar Bergman som myntade begreppet vargtimmen i slutet av sextiotalet. Med sin film med samma namn från 1968 gav han det svenska språket ett ord som det uppenbarligen saknade. I filmen bjöd han också på en suggestiv definition: Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är som djupast, då mardrömmarna är som verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.  Orden är vackra och skrämmande på en och samma gång. Någon exakt definition av vargtimmen existerar så klart inte. Det är ett ord som mer hör hemma i poesin än i vetenskapen. Trots det finns mycket som talar för att timmarna före gryningen är speciella. Kroppens aktivitet är som lägst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker, ämnesomsättningen går ner och halten av hormonet melatonin, det hormon som styr sömnen, är som högst. Det är en sårbar tid.   I sin film ger Ingmar Bergman sken av att begreppet vargtimmen är mycket gammalt, att det är ett ord som är känt och hämtat ur den svenska historiens djup. Men i själva verket talar det mesta för att han själv uppfann det för att frammana en mörk och gotisk stämning. Möjligen hade han läst Herman Hesses roman Stäppvargen och ville nu skapa ett liknade verk för filmduken - åtminstone har filmkritiker i efterhand talat om en sådan koppling. Det finns onekligen mycket som binder samman Ingmar Bergmans film med Herman Hesses roman. Båda handlar om män på gränsen till sammanbrott, jagade av ångest, mardrömmar och hallucinatoriska visioner. Båda är mörka och överspända skildringar långt bortom realismens krav på struktur och konsekvens. Båda påminner mer om dröm än om verklighet. De rör sig i skäcklitteraturens och skräckfilmens osäkra universum. Huvudpersonen i Vargtimmen är konstnären Johan som tillsammans med sin hustru Alma flyttar till en isolerad stuga på en avlägsen ö. Han vill finna lugn och ro, fly från den ångest som ständigt jagar honom. Men ön visar sig vara något annat än en fristad. Under den självpåtagna isoleringen tar sig oron fysisk form. Hans, och även hustruns liv, invaderas av gestalter ur drömmarnas rike. I Stäppvargen är det den lärde särlingen Harry Haller som upplever sig jagad av nattens ångest. Efter ett besök på en magisk teater får han ett tunt häfte i sin hand med rubriken Traktat om stäppvargen. Det är en text om honom själv, om alla de motsägelsefulla begär, känslor och tankar som trängs inom honom. Harry Hallers fortsatta öden blir en drömsk och överspänd skildring av alla hans inneboende konflikter. Som konstverk har såväl Vargtimmen som Stäppvargen sina brister. Båda är bitvis övertydliga på gränsen till det banala. Och här finns inslag som bara kan beskrivas med ord som effektsökeri och överdrift. Men som försök att fånga tillstånd och stämningar långt bortom det vardagliga förnuftet är de intressanta. Framför allt lyckas de båda att fånga den där märkliga, undflyende stämningen från nattens sömnlöshet känslan av att befinna sig mellan två världar, mellan dröm och vakenhet, i ett obegripligt limbo, i en situation där jagets gränser luckras upp. Jag tror att det finns en poäng med att försöka stanna i det tillståndet, i mellanrummet, i skarven. Ja, kanske till och med att aktivt söka sig till det. I vargtimmen händer något väsentligt. Det mänskliga psyket är skapat för reduktion. Hur skulle vi annars kunna orientera oss i en svåröverskådlig värld fylld av fysiska och psykiska intryck? Vi måste förenkla, kategorisera och välja bort för att överhuvudtaget behålla vårt förstånd. En oändlig mångfald måste bli en enkel överblickbar enfald. Det är oundvikligt. Detta innebär att en gemenskap eller en identitet aldrig kan uppstå utan att vara uteslutande. Såväl i vår egenskap som individer som samhällsmedborgare gör vi ständigt oändligt många val. De flesta av dessa är omedvetna. Vi väljer att tro på oss själva som ett enhetligt och rationellt subjekt. Vi väljer att tro på samhället som en fungerande och enhetlig skapelse. Ja, en del väljer till och med att tro på ord som folk och nation, som om det fanns tydliga gränser i världen.   Det finns en uppenbar fara med denna reduktion. Den förminskar världen och alla människor vi möter även oss själva. Fördomarna finns där. Eller som det heter i Stäppvargen , i Sven Stolpes översättning: Människan besitter ingen överväldigande grad av tankeförmåga, och även den mest bildade och intelligenta människa betraktar alltid världen och sig själv genom naiva, förenklade och förfalskade formlers glasögon men allra mest sig själv! Det förefaller nämligen att vara ett medfött och absolut ofrånkomligt behov hos alla människor att föreställa sig sitt eget jag som en enhet.  Jag tänker att vargtimmen erbjuder en tillfällig utväg ur denna reducerade bild av oss själva och av världen. Jag tänker att den kan fungera som ett vaccin. Eller som en metafor för att klara av att tänka kring det uteslutna. I nattens gränsland finns en osäkerhet som kan fungera produktivt. I vargtimmen blir det uppenbart hur bräckligt vårt överjag är. Konstruktionen svajar och brister. Jaget krackelerar. Det är en erfarenhet jag numera tar med mig in i vardagen. Likt en förryckt spanar jag efter sprickorna, efter punkterna där våra berättelser om oss själva och våra samhällen inte går ihop. Jag söker självbedrägeriet i det lilla såväl som i det stora. Kanske är ordet hemsökelse det bästa för att beskriva vad som händer i vargtimmen. I stunden före gryningen sänker kroppen och intellektet garden och vi blir mottagliga för allt det som vi annars håller ifrån oss. Likt spöken, gengångare och fantomer väller det bortträngda fram. Alltså ligger jag vaken. Stirrar mot taket. Låter vargarna sätta tänderna i mig. Låter dem riva sönder mitt psyke min världsbild. Utan nattens galenskap kommer jag aldrig klara av att behålla mitt förstånd.  Mattias Hagberg, författare

    starstarstarstarstar
  • #71 Christer Sturmark: IT-entreprenörskap, rationellt tänkande och mycket mer!

    · 25 minuter

    Vi pratar med Christer Sturmark, en man med många titlar: IT-profil, bokförläggare, ordförande för humanisterna, f.d popstjärna och mycket mera... Lyssna på en mycket rolig intervju om bl.a: Varför Christer tror att nuvarande IT-arbetare har bättre förutsättningar än den tidigare generationen, brister med den vetenskapliga metoden (men varför den ändå är mest trovärdig), och den roliga historien då Christer bjöds med på en vild utekväll med modellen Naomi Campbell och de ringde till en statschef. Sammanfattning & extramaterial skickas via lyssnarbrevet (gå med på www.25minuter.se). Det går på några sekunder och kostar inget. Tusentals får det varje tisdag kl 11. Vill du kontakta oss? Maila då 25minuter@gmail.com eller skriv till oss på Twitter via @25minuter.

    starstarstarstarstar
  • Att se sanningen - "Eriks" historia

    · MEDBEROENDEPODDEN

    AVSNITT 41 När ”Erik” drack blev han den härliga och modiga kille han drömde om att vara. Men de roliga kvällarna blev mer och mer destruktiva och slutade med minnesluckor och ångest. Bristningsgränsen var nådd och ”Erik” kapitulerade inför sin alkoholism. Han fann hjälp hos Anonyma Alkoholister, vilket förändrade hans liv till det bättre.   Han var nykter i många år och ansåg sig ha kommit långt i sitt tillfrisknande. Han arbetade på medvetenhet och sökte sig till olika andliga forum där han tankade energi och sinnesro. Ändå tornade det upp sig att han trots detta, blundat för något mycket smärtsamt. En relation med en kvinna som tog honom med storm.   Relationen med kvinnan som ”Erik” dyrkade hade många fina stunder men var destruktivt och han blev illa behandlad. Det var hårda ord, kritik, psykisk misshandel, manipulation. ”Erik” anpassade sig för att se till att kvinnan mådde bra. Han ändrade på sig själv, lånade ut pengar och lyssnade inte på varnande ord från sina vänner.   Känslan av oro var bekant. Han växte inte upp med något beroende, men hans mamma tog mycket uppmärksamhet och precis på samma sätt som han som liten anpassade sig till henne, fortsatte han anpassa sig i relationer till kvinnor. Oron gav starka känslor som han förknippade med kärlek. Oron blev en ”trigger” som fick honom att söka bekräftelse av sin partner.   Rationellt kunde han, precis som med alkoholen, se att hon inte var bra men var helt oförmögen att stå emot. Det blev så pass illa att han helt enkelt var tvungen att avsluta relationen. Det han upplevde då var likvärdiga symptom som den abstinens han haft när han beslutade sig för att bli nykter. Det går att sluta dricka alkohol men det går ju inte att sluta älska.   Idag arbetar ”Erik” med sitt medberoende och han har insett att andlighet handlar om medvetenhet, närvaro och total ärlighet. Något som Erik hade missat tidigare. Man måste se sanningen. Bara då går det att bli fri. www.medberoendepodden.se Musik: Oh, The Ashes!

    starstarstarstarstar
  • Avsnitt 63. Mattias Lundberg

    · 01:20:30 · Tyngre Träningssnack

    Det är sant - det stod ju i tidningen, så heter boken som dagens gäst, Mattias Lundberg PhD och docent inom psykologi, har skrivit och det är också huvudtemat i dagens avsnitt av Tyngre Träningssnack. Det finns idag väldigt mycket information att ta del av men det är många gånger svårt att avgöra vad som är tillförlitligt och vad som är trams. Det är väldigt många personer och företag som försöker påverka oss och det är tyvärr inte alltid i en positiv riktning. Jacob och Wille diskuterar i det här avsnittet ingående kring detta med Mattias och även om det inte kommer fram några givna lösningar så blir det många tips och även en del heta diskussioner. Förutom diskussionen kring kritisk granskning så går vi även in en del på överdriven optimism och hur det snarare kan ha negativa konsekvenser för ens välmående och självkänsla. De allra flesta människor mår istället bättre om de har en något mer pessimistisk inställning till sitt liv med realistiska förväntningar och möjliga förhoppningar. Hålltider 00:00:00 Introduktion av Mattias Lundberg 00:08:00 Att få personer utan tidigare kunskap att förstå akademiska ämnen och resultatet i studier 00:12:15 Vägen till att bli bokförfattare 00:15:20 Alla försöker påverka oss hela tiden 00:20:15 Vårt förtroende för titlar och meriter 00:22:55 Skillnaden mellan att ifrågasätta och avfärda 00:26:55 Problemet med falsk balans 00:31:50 Om källkritik i skolan, är det en bra idé? 00:36:00 Hur kan man identifiera när någon försöker påverka en på ett oetiskt vis? 00:38:00 Reklam som är dold för att lura oss att tro att informationen kommer från en tillförlitlig källa 00:40:20 Är de flesta som säljer trams ute för att lura folk på pengar eller tror de på vad de gör? 00:45:10 Någon som tänker kritiskt och rationellt vet ofta de eventuella bristerna i sina resonemang 00:49:40 Faktorer att försöka se upp med när någon försöker påverka en 00:51:30 Confirmation bias och sociala medier 00:53:40 Hur mycket ska man sortera bland de man följer i sociala medier? 00:56:30 Donald Trump i sociala medier och som person 01:00:35 Den lycklia pessimisten 01:05:35 Att vara överdrivet positiv är inte bra 01:08:00 Personer som påstår att de lyckats på grund av sin positiva syn 01:09:50 När man sänkt ribban i ett ämne så är det lätt man sänker den överallt 01:12:30 Börjar folk som köper proteinpulver träna bättre eller mer? 01:13:30 Förväntingar jämfört med förhoppningar 01:18:00 Farorna med optimistprojekt

    starstarstarstarstar
  • Finlandiseringen och femmans spårvagn: Ekots Thella Johnson i Helsingfors

    · 00:03:22 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönika den 3 oktober 2016. Helsingfors, måndagFemmans spårvagn är tillbaka. Den som en gång gick längs Mannerheimvägen som i Ultra Bras låt "Helsinki". Låten som beskriver Helsingfors förvandling från kalla krigets dagar fram till nu. "Då fanns inga europeiska klädkedjor, på restaurangerna fanns skyltar med texten "öl endast ihop med mat". Men nu har spårvagn nummer fem alltså till alla nostalgikers glädje åter börjat köra genom stan. Och den är inte det enda tecknet på att det ekar från förr. Dag ut och dag in pratas det om Finlands relation till Ryssland. Det är som om vi plötsligt pratar om president Kekkonens tid igen. Om kalla krigets tid då Finland anpassade sin politik efter Sovjetunionen, en tystnadskultur rådde i landet och även medierna tog politiska hänsyn i sin rapportering. Jag säger att det är lite som om Kekkonens tid vore tillbaka, för det går inte att vrida tillbaka klockan som bekant. Finland är idag pressfrihetens förlovade land, medierna här rapporterar om nyheter som i vilket demokratiskt land som helst. Det är bara det att allt oftare kommer nyheter som får en och annan finländare att undra om regeringen här är på väg att finlandisera Finland på nytt.Finlandisering är ett omstritt och inte alltid så omtyckt begrepp där Finland har fått bli metaforen för ett land som lever sitt liv i skuggan av ett annat. Idag finns det många som anser att Finland endast handlade rationellt utifrån sitt geografiska läge och sin erfarenhet av två krig med Sovjetunionen, och dessutom klarade sig bra tack vare sin försiktighet och neutralitetspolitik. Men det finns andra, inte minst en växande skara gröna och liberala oppositionella, som ser vad de kallar en oroande "nyfinlandisering". Under helgen verkade de få vatten på sin kvarn, då holländska medier plötsligt rapporterade att Finland deltagit i utredningen om det nedskjutna MH17-planet i Ukraina och genomfört en provsprängning av Buk, den luftvärnsrobot som ska ha skjutit ned planet. Men att resultatet inte fått komma med i utredningen. Misstankar vädrades i media om att Finland hade tummat på sin plikt att utreda ett potentiellt krigsbrott på grund av den känsliga detalj att man köpt dessa robotar av just Ryssland. President Niinistö kallade hastigt till presskonferens, eftersom han visste vilken debatt nyheten skulle landa i, och förklarade att det Finland hela tiden samarbetat och att det var Holland som hade yrkat på att det hela skulle hållas hemligt ett tag till, vilket nu också har bekräftats av Holland. Finland är nu åter pressat på grund av sin plats på kartan. Men det går som sagt inte att vrida tillbaka klockan. Den nya spårvagn fem går en annan rutt än den gamla. Finland har hunnit vara med i EU i tjugofem år. Att ha samma sorts specialrelationer med Ryssland som på den gamla tiden är varken önskvärt eller möjligt för det här landet idag. Thella Johnson, Helsingfors thella.johnson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Mynt, sedlar och pengar: Mynt är minne

    · 00:09:45 · OBS

    Konsten på mynt och sedlar kastar ljus över historia och nutid. När pengarna försvinner riskerar vi att förlora kontakten med en urgammal symbolvärld, menar Linda Fagerström. Vi har fått nya sedlar i Sverige. Fina, i starka färger ska de tydligen vara, med bilder av Astrid Lindgren och Birgit Nilsson har jag hört. För hemma hos mig har de inte synts till. Jag hanterar aldrig sedlar eller mynt längre. Den där snygga plånboken i rött skinn jag köpte förra sommaren ligger och skräpar i en låda. Betalkort i mobilfodralet, det räcker.Så sent som i fjol kändes det rationellt att köpa ny plånbok. Nu skulle det aldrig falla mig in. Från klingande mynt och slitna sedlar till ljudlösa digitala transaktioner, på bara några månader. Praktiskt, jovisst. Men även om det finns mycket att vinna på att slippa den konkreta pengahanteringen, går också något förlorat när sedlar och mynt försvinner. Siffror på en skärm ersätter trots allt inte riktigt känslan av en bunt sedlar i jackfickan eller myntens tyngd i handen.Ett av de äldsta orden för valör, drachma, handlar om just det där: hur metall möter hud. Drachma, som grekerna fram tills nyligen kallade sina pengar, betyder näve eller handfull. Uttrycket skapades innan pengarnas tid, då betalning skedde med metallstänger. En normalstor hand kunde greppa sex stänger. Den som sa Ge mig en handfull! eller Det kostar en näve! avsåg alltså sex sådana stänger. Då pengar introducerades som betalningsmedel någon gång kring 600 år före vår tideräkning, fick mynten helt enkelt heta drachma.De blev snabbt populära i det antika Greklands många stadsstater. De gjordes i silver, guld och elektrum, en legering av guld och silver och stämplades med bilder som visade varifrån de kom. Mynt från Aten pryddes till exempel med en bild av stadens skyddsgudinna Atena. På baksidan, det som numismatiker myntkännare kallar frånsidan, fanns hennes symbol ugglan, och en olivkvist. Genom bilderna blev de grekiska mynten representanter för sina städer och identitetsstärkande, patriotiska påminnelser om den egna nationens historiska mytologi och, förstås helt konkret: rikedom.Traditionen med profilporträtt på mynt uppstod först senare och etablerades på allvar i romarriket. När den romerske kejsarens makt växte till envälde, kom han att personifiera imperiet varför det blev naturligt att hans bild också prydde rikets mynt. Så snart en ny kejsare kröntes, slogs nya. Ibland kunde det röra sig om skickligt utförda porträttlika bilder, och faktum är, att många medborgare i det vidsträckta riket först via mynten nåddes av själva nyheten om att ett tronskifte ägt rum. Därför fungerade pengar som en viktig antik nyhetsförmedlare. Och att vi idag har kungens profilporträtt på svenska enkronor, är alltså en rest av den romerska idén om regenten som symbol för hela riket.Även figurerna från det antika Greklands mynt dröjer sig kvar in i nutiden. På grekiska en-euromynt finns nämligen en bild av den atenska drachmans frånsida, den med Atenas uggla. En bild av ett mynt på ett mynt, alltså. Det är inte bara är en visuell vits, utan också något annat: en påminnelse om att pengar är en grekisk uppfinning. Betraktat mot bakgrund av den senaste tidens turbulenta ekonomiska relation mellan EU och Grekland, blir grekernas euromynt nästan provokativt. Som ville det säga: okej ungdomar, för 2 600 år sedan uppfann vi pengar och nu försöker ni alltså berätta för oss hur det här med betalning fungerar? Den där grekiska euron är helt enkelt en historielektion i miniformat. Den hjälper oss att minnas den långa historia som format dagens Grekland och egentligen hela Europa.Att mynt hänger ihop med minne hörs nästan på namnet. I antikens Rom förknippades uttrycket moneta både med mynt och minne. Det romerska imperiet influerades starkt av allt grekiskt, inte minst religion: guden Zeus blev hos romarna Jupiter, hans hustru Hera blev Juno. Den grekiska minnesgudinnan Mnemosyne fick i romersk tappning bli en av Junos många personifikationer, Juno Moneta. Hennes tempel låg på Kapitolium-kullen mitt i Rom. Byggnaden användes också som myntverk, när romerska mynt började tillverkas på 260-talet före vår tideräkning. Gudinnans namn gled så småningom över till att gälla också själva mynten: moneta. Det som idag på italienska, spanska och franska heter moneta, moneda, monnaie det vill säga mynt, är ord som har sitt ursprung i detta romerska myntverk. Att orden mynt och minne liknar varandra är alltså ingen slump.Och nog framkallar mynt och pengar ofta minnen. Gamla 25-öringar påminner många om barndomens utflykter till kiosken för att köpa lördagsgodis. Andra tänker på samtal från telefonkiosker med rasslande myntinkast. Själv minns jag en tågluff för länge sedan då väninnan och jag som säkerhetsåtgärd förvarade sedlar i behån. I cellen hos nunnorna där vi hyrde, skrynklade vi varje morgon ihop italienska 100 000- och 50 000-liressedlar med Caravaggio och Berninis porträtt på, för att de skulle bli mjuka och inte skava. Med dessa barockmästares ansikten pressade mot huden kände vi oss både säkra och lite hemligt utmanande. Åtminstone gentemot nunnorna.Bredvid porträttet av Caravaggio på 100 000-liressedeln fanns också en bild av hans målning Spåkvinnan, där en kvinna lurar pengar av en oförstående yngling i plymförsedd hatt. Återigen en bild av pengar på en peng, alltså: en blinkning till dem som känner till målningen och vet vad den handlar om men också ett sätt att stolt lyfta fram en nationalsymbol, Caravaggio, och en av hans mest älskade målningar.Sedan antikens Grekland är vi alltså vana vid att mynt och sedlar minner om historien och pryds av nationella symboler; ugglor eller kejsare, konstnärer och kungar. I euroländerna gick allt detta förlorat då de gemensamma eurosedlarna infördes 2002. För tvärtemot vad många tror, föreställer bilderna på sedlarna inte alls kända byggnader ur Europas historia. Nej, de är bara skickligt skapade bilder av sådant som liknar kända historiska europeiska byggnader. Bilderna ska påminna om Europas historia, men inte gestalta den på riktigt. Var politikerna oroliga för, att bilder av riktiga byggnader skull påminna alltför mycket om alla de katastrofer som idéer om nationalidentitet orsakat?Något var det i alla fall, som gjorde det omöjligt att enas om vilken byggnad från vilket land som skulle symbolisera Europa på sedlarna. Euromynten fick bli säkerhetsventil, med fritt spelrum för nationella monument. Men som representanter för den europeiska unionens identitetskänsla, är eurosedlarnas bilder nästan tragiskt symptomatiska: en kompromiss, så utslätad och anonym att den blivit totalt identitetslös ungefär som EU självt allt oftare framtonat på sistone.När vi alltmer sällan handskas med pengar, förlorar vi kontakten med en urgammal symbolvärld, som under årtusenden förfinats och varierats för att fungera som uttryck för nationell tillhörighet, kollektivt minne och som nyhetsförmedlare. Kanske borde jag, som en motståndshandling, fylla den där plånboken från förra sommaren med prasslande sedlar och tunga mynt? Släpa den med mig överallt av ren och skär kulturhistorisk altruism, som en medborgerlig plikt? Förmodligen. Men jag är rädd att det inte kommer att hända. Linda Fagerström, konstvetare och kritiker

    starstarstarstarstar
  • "Om de döda ingenting annat än gott"

    · 00:10:10 · OBS

    Under våren gick många framstående kulturpersonligheter ur tiden. Medierna har fyllts av minnesord och bokslut, en tradition med långa anor. Men dödsrunan är stadd i förändring, menar Eva Ström. Om de döda ingenting annat än gott heter det. När en människa är död, är hon också försvarslös, och har ingen möjlighet till genmäle. Så länge en person, mer eller mindre offentlig lever, är det däremot fritt fram för kritik.I år har ett stort antal kulturpersonligheter gått bort. Artisten David Bowie dog i början av januari och sen har artister som Prince, Olle Ljungström och Freddie Wadling också gått ur tiden. Författarna Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Imre Kertész och Göran Palm finns inte heller längre bland oss. Och nyss nådde oss budet att boxarikonen Muhammad Ali också är död. Dessa många dödsfall av offentliga personligheter har föranlett en uppblomstring av en genre som inte är ny, men stadd i förändring. Det gäller dödsrunan. Gravskriften är en mycket gammal form av text, en av de mest ursprungliga. I den nyutkomna diktantologin Svensk poesi finns döden alltid närvarande inte minst i runinskrifterna. Dödsrunorna tar här plats i sin helt bokstavliga betydelse. Svårigheten att rista i sten gjorde runorna lakoniska:                   Gunnar reste denna sten, efter Lydbjörn sin son                  Jorden skall rämna                   och himlen därovan. När David Bowie gick bort var dödsrunorna betydligt mer mångordiga. Dödsbudet nådde många tidstypiskt via de sociala medierna. Facebookskribenterna ville alla vittna om Bowies betydelse för dem själva. Genom att länka till Spotify eller Youtube, talade man om vilken låt som var mest speciell i den egna biografin. I detta initiala känslomässiga sorgeflöde länkas den dödes verk ofta till var och ens personliga historia, förstärker och förstorar den. Den mytiska solglansen från den dödes musik eller dikt, blir till en månglans över det egna livets händelser. När dagspressen sedan rapporterar om nyheten är den redan gammal, eftersom den redan är presenterad via sociala media. Ändå är denna nyhet viktig. I en splittrad tid när de gemensamma upplevelserna blir färre får dessa ikoner en stor betydelse som ett förenande kitt. Pressen måste uttrycka ikonernas betydelse, som de också har varit med om att skapa. Vad vi än har trott på, vilka tidningar vi än har läst, vad vi än har röstat på, ingen kan ha undgått Muhammad Ali, Prince eller David Bowie. Även om vi läst olika tidningar, av olika politisk färg sett olika TV-program, nog har de stora ikonerna förekommit i dem alla. Idolerna är i symbios med medierna.Nyhetsrapporteringen ställs inför en delvis ny uppgift. Dödens laddade närvaro i ett sekulärt samhälle ställer skribenterna på stora prov. Hur kunna överträffa i emotionell expressivitet och känslostyrka det som redan uttryckts i sociala medier? Pressens uppgift blir att försöka bjuda på något utöver sorgen och tåreflödet, ge mer av analys i en sammanfattning som dock fortfarande är framräckt som en hyllande blomsterkrans i enlighet med mottot: Om de döda ingenting annat än gott, samtidigt som alla religiösa tongångar är bannlysta. Men även i dessa analyser måste den personliga tonen fortfarande finnas. I genren väger det tungt att ha nära känt den bortgångne. I brist på detta kan ett flyktigt möte med den döde innehållande en talande episod också fungera. Saknas även detta får skribenten vittna om hur den dödes verk på ett helst avgörande sätt gripit in i det egna livet. Men ibland kan dödsrunan bli så narcissistiskt baktung att den mer tenderar att skildra krönikörens eget liv.  Drömmen om bekräftelse som är narcissismens mest drömda dröm förkroppsligas i ikonen som upphöjd person. Den kraft i tillbedjan som sker underifrån och uppåt blir i det ögonblick ikonen dör, hemlös, vilsen, splittrad och otrygg. Twitter och Facebook visar upp detta vilsna läge timmarna efter dödsbudet, medan den tryckta pressens uppgift blir att försöka samla ihop dessa olika splittrade impulser till en sammanhållen berättelse men med bibehållen intensitet. Den sten som restes under tusentalet i Skarpåker, Runtuna socken i Södermanland innehåller bara 14 ord, men med de två sista raderna: Jorden skall rämnaoch himlen därovan uttrycks insikten om att ingenting är beständigt. Också jorden skall en gång gå under, även om man på tusentalet aldrig hört talas om klimathot eller global uppvärmning. Samtidigt kan raderna som Gunnar reste över sin son Lydbjörn läsas som ett uttryck för den omskakande omvälvning ett dödsfall innebär.Samma omvälvande känsla försöker kultursidornas hyllningar till den döde också förmedla, men gör det betydligt mångordigare. När en 40-talistgeneration som länge varit tongivande nu förskräckt ser sina ikoner försvinna, påminns den om den egna dödligheten. Det finns alltid en dubbel rörelse i de nya moderna dödsrunorna, de är inte bara en hyllning till den döde, utan även en insikt om att ingenting är beständigt, inte ens den gudalikt upphöjde ikonen. Döden finns också för den som läser dödsrunan och som en dag själv ska drabbas, om än inte lika storslaget, Om de döda ingenting annat än gott. I de orden darrar också en viss vidskepelse. Vad händer efter döden? De allra flesta tror rationellt att de döda knappast kommer kunna ta del av dessa lovprisningar och många gånger önskar jag att den bortgångne kunde ha fått höra mer av dessa vackra ord under sin livstid. Samtiden är ofta njugg mot de levande. Att reservationslöst hylla någon kan verka en aning enfaldigt, som att visa att man inte har briljans nog att kritisera vederbörande på någon svag punkt. Men när någon har dött släpper sådana spärrar och den stora symbiotiska kärleken kan äntligen välla fram, i synnerhet som ett livsverk är avslutat. Kanske finns även en arkaisk skräck att den döde annars ska hämnas från sin nya position, som förstås kanske är ännu mer skrämmande mäktig?Sociala medier är känslomässiga, ögonblickliga, impulsiva och kortsiktiga fast de digitala spåren kan hänga kvar hur länge som helst. Kanske är det också detta som har drivit fram en ny känslosamhet i dagspressens kulturella dödsrunor? Nu befinner vi oss också långt från runskriftens lakoniska uttryckssätt, vi är i känsloklimat betydligt närmare den romantik som talar om tårars vällust, själsliga kval, ömma hjärtan, och förkrossade själar. Runstenarna försökte inte tävla i känslostyrka, men nu under tvåtusentalet piskar tidsandan oss att göra just detta.Om de döda ingenting annat än gott, men det gäller också om skribenten. Varje porträtt är till viss del också ett självporträtt. Vem säger nu de vackraste orden. Vem är nu mest innerlig, mest känslofull? Det tabu som mer än annat vilar över skönlitteraturen och poesin nu, nämligen sentimentaliteten, tar en obekymrad paus inför kulturpersonernas dödsrunor och tar igen sitt återhållna känslosvall. Pennan blöder och gråter.Men blir en tårflod för stark, för flödande, för stor infinner sig en förstämning. Ingen kan sörja så många så starkt utom de närmaste. Känslosvallet laddas ur, och man kan börja se mer nyktert på hur det skrivna är skrivet, mer än på vad som egentligen sägs.Och i de stunderna är det skönt att återvända till de ursprungliga runornas kärva lakonism.Även med vissheten att jord och himlar rämnar.Eva Ström, författare och poet

    starstarstarstarstar
  • Växa som vuxen med Anders Engquist

    · Lära Från Lärda

    Utifrån temat i boken "Att växa som vuxen" berättar författaren Anders Engquist bl.a. om hur balans i ett förhållande är avgörande för att det ska hålla i längden. Vi pratar om rationellt- respektive mer känslostyrda människor. Och vi pratar om hur vår självkänsla påverkar vårt beteende. Anders är psykolog, psykoterapeut och författare. Lyssna på programmet och få en kortversion av boken!        

    starstarstarstarstar
  • Se världen med cynikerns ögon

    · 00:09:17 · OBS

    Hur undviker man att bli en nyttig politisk idiot i ett samhälle som ständigt kräver tydliga ställningstaganden? Författaren och kritikern Lars Hermansson drar lärdom från cynikerna. "Cynikern, civilisationens snyltgäst, lever på att förneka den, eftersom han vet att den inte kommer att lämna honom i sticket" så lyder ett känt citat av den spanske filosofen Ortega y Gasset. Kanske stämmer det att det är svårt för en människa med självbevarelsedrift att fortsätta betrakta världen på cynisk halvdistans, när civilisationen är på väg att rämna. Då gäller det att välja sida, illa kvickt. Men om vi inte står vid stupet, om det fortfarande finns tid, har vi all anledning att lära oss av cynikern, eftersom hen genom sin brist på engagemang för mänskligheten ser den klarare, än vi som faktiskt bryr oss.Den amerikanska författaren Dorothy Parker skrev på 1930-talet två novellsamlingar som innehåller små underverk av kylig observationsförmåga. Det är inte den storslagna ondskan som intresserar Parker, utan den försåtligt smygande, som kommer till uttryck i kroppsspråk, bisatser och underlåtenheter. Hon dömer ingen, men ser allt. Hennes vägran att betrakta kärleken som en god kraft, och ta ställning för den älskande gentemot den älskade, och liknande positioneringar, gör henne nästan outhärdligt skarpögd.I novellen En telefonsignal, är det kvinnan som väntar vid telefonen på att hennes älskare ska ringa, som kläs av alla försonande drag. Hennes så kallade kärlek handlar bara om strategi och kontroll. I sin inre monolog vid telefonen buntar hon ihop sin älskade med hela manssläktet, och säger: "De tycker inte om att man talar om för dem att man gråter för deras skull. / / Om man gör det, så tycker de att man är fordrande och odräglig. Och då hatar de en. Man måste alltid hålla på och leka små lekar."Den låghet den namnlösa kvinnan i Parkers novell ger uttryck för, är också min; jag har också ältat mitt beroende på det där sättet, utan att inse att min kärlek har förvandlats till annat, och att det fanns en obehagligt glidande skala däremellan. Att i efterhand förstå det, kan, tror jag, göra en till en något mer uthärdlig människa. Men självkännedom står högt inte i kurs idag. Av begripliga skäl. Kriget i Syrien; rasism; medborgargarden; Putin. När rädslan för framtiden slår till tänker jag ibland att det allvarliga politiska läget kanske kräver att vi inte ska tänka, eftersom det är viktigare att ta ställning. Och sedan då? Att ta ställning går på en sekund. Arbetet med ställningstagandets konsekvenser varar ett helt liv, och då klarar vi oss inte utan att tänka. Och inte utan cynikern heller. Om vi inte vill utrota alla som intagit en annan ställning än oss. Och det vore kanske väl cyniskt?För det vi vanligen menar med cynism är väl att bakom en välputsad fasad fortsätta begå handlingar som gör människor ont. Eller ännu hellre: delegera skitgörat till folk lägre ned i hierarkin, medan man själv går på galamiddag eller G8 möte. Det här är en cynism som också kan kallas pragmatik. Om det allt överskuggande målet är att tjäna pengar, är det pragmatiskt att syssla med knark- organ- och vapenhandel. Att berika sig på andras lidande, är en praktisk form av cynism som tyvärr alltid varit vanligare än den teoretiske cynikerns djupgående oförsvurenhet gentemot allt, inte minst den hallstämplade godheten, en oförsvurenhet som för övrigt är föga pragmatisk för den som vill göra karriär.Begreppet cynism kommer från grekiskans kynos som betyder hund, och syftar på att de första cynikerna levde lika enkelt som vildhundar. Den mest namnkunnige, Diogenes från Sinope, sägs ha bott i en tunna. Hans radikala avståndstagande från allt världsligt påminner om buddismens. Även buddismen är ju i grunden ointresserad av den mänskliga civilisationen, eftersom målet med hela skapelsen är utslocknande. Att inte se det som någon större förlust om mänskligheten går under, kan göra det enklare att se vad denna mänsklighet håller på med. Att inte tro på förekomsten av en absolut värdeskala med goda demokrater i den ena änden, och onda anti-demokrater i den andra, gör det möjligt att pröva tanken vad den där demokratin egentligen är värd, eller den där feminismen, eller den där kärleken - som ju är mycket bättre än hat, eller hur? Snacka med Dorothy Parker.Eller med Michel Houellebecq.Få samtida idéromaner har tänkt djupare kring värdet av demokrati än Houllebecqs Underkastelse som kom förra året, just i kraft av dess cynism, dess berättares ointresse att inta en humanistiskt godtagbar ståndpunkt. I romanen är det 2022. Efter en politisk kohandel med syfte att stänga ute Nationella fronten från makten, vinner det muslimska broderskapets kandidat, Ben Abbes, det franska presidentvalet. En koalitionsregering bestående av socialdemokrater och representanter för broderskapet bildas. President Abbes är Marine le Pens raka motsats: bildad och kultiverad, statsmannamässig, en president av en kaliber Frankrike inte haft på decennier, och han är muslim.Med den nya regeringen blir det genast lite lättare att leva i Frankrike; kapitalismens negativa verkningar i form av social utslagning, våld och kriminalitet minskar. Exakt hur det går till är oklart, eftersom kapitalismen ingalunda förbjuds, men folk är nöjda. Arbetslösheten minskar, tillväxten ökar. Men Sorbonne blir ett muslimskt lärosäte. Kvinnornas frihet beskärs. Frankrike övergår långsamt till att bli en teokrati. Individens frihet visar sig vara ett svagare socialt kitt än viljan till underkastelse. Och eftersom berättaren, Francois, är mer intresserad av månggifte (kvinnans underkastelse under mannen, som är en spegelbild av mannens under gud) än av demokrati, har han inget att invända.Det som tillåter Houllebecq och Parker att se aspekter av det mänskliga som andra inte förmår eller vågar se, är tror jag, ett ointresse för godheten, sin egen och andras, det goda har ingen plats i deras böcker, eller så känner vi inte igen det som gott. Sådana författare blir ibland kallade provokatörer. Men Houllebecqs och Parkers enögdhet leder tanken vidare, till skillnad från provokatörens effektsökeri. Deras illusionslöshet ökar kunskapen om det mänskliga. Den egenskapen var säkert lika ovanlig 1930 som den är idag, och som den var 1981, när den tyske filosofen Peter Sloterdijk gav ut sin bästsäljande exposé över cynismens historia, Kritik av det cyniska förnuftet. För er som inte minns, eller var för unga 1981, stod förnuft och rationellt tänkande på den tiden för cynisk maktfullkomlighet, sur pragmatism och social ingenjörskonst till döds. I alla fall för en ung samhällskritisk generation, på bägge sidor av järnridån.Mot denna maktens cynism, ställer Sloterdijk den ursprungligare, kroppsnära cynismen, med Diogenes från Sinope som förebild, men även i viss mån Theodor Adornos kritik av moderniteten, som Sloterdijk menar är förankrad i en högt uppdriven, rent av "elitistisk" sensibilitet, smak alltså, snarare än ett upplyst förnuft. Jag vet inte om Adorno skulle hållit med om den analysen. Samtidigt misstror Sloterdijk cynismens förmåga att upplysa falska medvetanden anno 1981 - ja han ser cynismen som en del av upplysningen - eftersom samtiden är så cynisk, på fel sätt då alltså, att den inte vill bli upplyst; den ensamme sanningssägaren är inte längre en figur vi lyssnar till, menar Sloterdijk. För då som nu, trots våra envisa och högljudda ställningstaganden, är det nog framför allt Gottfrid Benns cyniska devis som gäller: "Lycka är att vara dum och ha ett jobb".Lars Hermansson, författare och kritiker

    starstarstarstarstar
  • Flyktingspelet

    · Konflikt

    Om spelet kring flyktingströmmarna i Europa. Har Turkiet använt flyktingarna som vapen för att få EU på knä? Och hur förändras spelplanen för dom som flyr? Just nu pågår ett politiskt spel i Europa som går ut på att snabbt minska antalet flyktingar som tar sig in över gränserna. De senaste dragen har handlat om identitets-kontroller, stängsel och skärpta regler för flyktingmottagande. Det som hänt kan på ett plan se ut som politiskt kaos, men det kan också beskrivas som rationellt spel.För knappt en vecka sedan la EU-ledarna fram ett av sina trumfkort när de rott i hamn en flyktingöverenskommelse med Turkiet, landet i öster som många passerar på sin flykt västerut. Men vem är det egentligen som har trumf på hand? Och vilka har mest att förlora?Frilansjournalisten Tomas Thorén följer sexbarnsmamman Maha Mansour som fastnat i Izmir på sin flykt undan kriget i Syrien. Hur ska Maha klara sig själv i ett land som inte ger henne flyktingstatus, där hon är hänvisad till svartjobb om hon ska kunna försörja sig? Och vilka alternativ har hon när EU:s gränskontroller hårdnar?I Malmö träffar Konflikts Ulrika Bergqvist svärmor Ramadan och svågern Omar Alabsi. Barnens farmor vill inget hellre än att samla barnen i Sverige så att hon kan hjälpa till. Familjen följer nyhetsutvecklingen, med regler som ändras dag för dag, men viktigast av allt är att hålla kontakten med systrarna som är fast i Syrien och ringer och berättar om nya bombräder. Ivar Ekman intervjuar turkietkännaren Halil Karaveli som menar att Turkiet använder flyktingströmmen som ett vapen för att få EU dit dom vill. Men Ayhan Kaya, professor i internationella relationer på Bilgiuniversitetet i Istanbul, och Ahmet Ichdujgu, chef för migrationsforskningscentret på Kotjuniversitetet håller inte helt med om den analysen. Och hur såg de olika spelarna inom EU på situationen inför förhandlingarna med Turkiet? Vad vinner och förlorar Europa på att flytta gränserna österut? Konflikts Anja Sahlberg sökte svaret hos Göran von Sydow på Svenska Institutet för Europapolitiska studier, SIEPS. Hör även Deger Akal på Deutsche Welle och den franska statsvetaren Anne-Marie Le Gloannec.Resultatet av de skärpta reglerna i flyktingspelet kan kanske inte bli mer tydligt än den tomhet som Konflikts Jesper Lindau möter på ett transitboende i Stockholm. Här flödade viljan att hjälpa och glädjen i att ha nått fram till ett säkert mål efter en lång resa. Nu är boendet mörkt och tyst.Programledare: Jesper Lindaujesper.lindau@sverigesradio.seProducent: Ulrika Bergqvistulrika.berguist@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Att leva med IS

    · Konflikt

    Om att leva eller dö med IS. På ett år har den Islamiska Staten stärkt sin makt, i motsats till vad många politiska bedömare förväntade. Hur ska vi förhålla oss rationellt till en grupp som upphöjt ritualmord och våldtäkt till officiell politik? Hör röster från Södertälje, Deir al Zoor och Boston. För ett år sedan framstod hela situationen som absurd, skulle en grupp fanatiker stöpa om Mellanösterns moderna gränser? Bedömare förklarade att IS med största sannolikhet skulle försvinna inom ett par månader, utplånade av sina egna uppblåsta politiska, religiösa och historiska pretentioner. Men nu, ett drygt år senare, kan vi konstatera att det inte har hänt. Gruppen finns kvar och statsbygget har redan börjat i Syrien och Irak. Vad gör vi om IS vinner? Frågar sig den amerikanske statsvetarprofessorn Stephen Walt och ger själv svaret: Lev med det! Han menar att IS-krigarna inte är unika, inte ens den terror de bedriver. Statsbyggande har alltid varit en blodig affär och det har aldrig hindrat omvärlden från att med tiden välkomna revolutionärerna in i värmen, se bara på Iran, Kuba och bolsjevikerna. Men Lina Khatib, chef för Carnegieinstitutets Mellanösternkontor i Beirut, håller inte med. Hon menar att omvärlden inte bara kan se på medan människor lider. Och medan statsvetare och politiker dividerar hur omvärlden ska hantera IS, är det så kallade kalifatet redan vardag för många människor. Konflikts reporter Duraid Al-Khamisi ringde upp Mustafa som är handelsresande i Syrien och dagligen behöver förhålla sig till IS-krigarnas oberäkneliga lagar och regler. Möt Sabah Elia från Södertälje vars hela hemby i Syrien kidnappades av IS, och hör den libanesiska låtskrivaren Khaled Soubeih som hellre hade sjungit om kärlek och romantik än om extremism och terror. Samhället har ett ansvar att visa på alternativen säger Omar Mustafa, ordförande för det muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Ska världen bara se på medan IS befäster sin makt? Vilken betydelse har deras inträde i världspolitiken haft för andra muslimer? Och hur ska vi hantera den humanitära kris som följer i deras spår? I studion hör vi Bitte Hammargren, författare och frilansjournalist, Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet och aktivisten och frilansjournalisten Nuri Kino. The New York Times artikel om IS övergrepp. Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.se Producent: Ulrika Bergqvist ulrika.bergquist@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Miljonbråken om järnvägen - Del 2

    · Kaliber

    Missar i avtal, dålig koll på järnvägen och fullt fungerande maskiner som skrotas. I Kaliber fortsätter granskningen av hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används. - SJ önskade när jag kom från Uppsala och anlände här i Stockholm så sa de “Ha en trevlig dag i Stockholm”. Jag tycker de kunde ha informerat om att det inte är några tåg alls som går här, säger en av resenärerna på Stockholms centralstation. - Vart ska du nu? - Jag ska till Flemingsberg. - Och blir försenad? - Ja uppenbarligen mycket. Men det här är ju inte första gången. - Har du drabbats av det här förut? - Ja, vi höll på fyra timmar till Uppsala för en och en halv vecka sen. - Vad tänker du om att det blir så här? - Med alla dessa händelser nu så borde det göras någonting radikalt. Underhållet av järnvägen är eftersatt och regeringen har skjutit till pengar till Trafikverket som sköter den. Nu senast i vårbudgeten meddelade finansminister Magdalena Andersson att Trafikverket får 620 miljoner extra i år. - Det finns ju en del kritiska komponenter i järnvägssystemet där vi behöver öka underhållstakten. Det handlar om kontaktledningar, det handlar om växlar, det handlar om ställverk. Men det handlar också om att underhålla rälsen. Och poängen är att ge en mer tillförlitlig järnväg i närtid. Men i förra veckans Kaliber berättade vi att missar och rena felaktigheter i Trafikverkets upphandling av underhåll har lett till domstolstvister om vad avtalen innehåller. Och att Trafikverket efter förlikning har fått ersätta entreprenörer med mångmiljonbelopp.    - Strukton fick 131 miljoner extra och det är för att vi har titta på det här så har vi sett att det finns otydligheter. Och det har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för, för de har utfört jobb i anläggningen som vi ville ha, sa Anna Lundman underhållschef på Trafikverket. Nu fortsätter Kalibers granskning av vad som ligger bakom kritiken mot Trafikverket. Riksrevisionen, regeringens utredare och forskare säger alla att verket måste bli bättre på att få ut mer av våra skattepengar när de upphandlar järnvägsunderhåll. Bråk om vad avtalen innehåller, kontrakt som sägs upp och fungerande järnvägsmaskiner som körs till skroten. Trafikverket kommer att svara på kritiken om en stund, men först ska vi titta närmare på själva rälsen. - Här har du ju träsliprar och alla de här gröna kallas för befästningar och dom håller ju fast själva rälsen alltså. Det här är Tina. Hon är bantekniker och jobbar med att laga räls. Vi står mitt i Stockholm och spanar ner på den räls som bär alla tåg till och från södra Sverige. På dagarna passerar tågen tätt här, så det är på nätterna Tina och hennes arbetskamrater jobbar. - Och när det väl är igång så kanske vi har tre timmar på oss att hinna med det här. Sen börjar vi lugna ner oss själva och säga att “vi gör det vi kan”, men sen är det paniken på Trafikledningen, dom vill ju ha igång sin trafik, det börjar bli morgon, klockan är fyra-fem och pendlarna ska iväg till sina arbeten och det, så det är inte populärt om vi drar över tiden. Så det är ett jävla tempo och där är man som en myrstack. Man borrar, skruvar när man väl har fått dit den här nya detaljen. - Du gillar det? - Ja, ja! Man är ett team, man jobbar, alla vet vad de gör. Man behöver inte prata så mycket heller, utan man vet att nu händer det och nu händer det. - Du som är ute på banan, hur skulle du säga att skicket är? - Skicket, ja det är väl si och så. Bättre och sämre. Vi tar ett exempel här nu. Ett slirsår på rälsen, det blir liksom, du ser att det blir som en liten skada. Ett tåg vid lövhalka eller om det är frost på rälsen, så slirar hjulen på tåget. Då blir det som en repa. Sen om det där bara ligger och inte åtgärdas och det kryper ner vatten, så småningom om det inte görs någonting, ja då blir det ju en spricka. Så vi rapporterar det här så klart och eventuellt kan vi få det som en tjänst att åtgärda det här, men det är Trafikverket som bestämmer om vi får ta det här. Här i Stockholm, där Tina jobbar, har Trafikverket anlitat två olika entreprenörer som sköter underhållhållet av banan. Och det, säger hon, gör att det ofta är mycket folk ute på rälsen och den ena aktören vet inte alltid vad den andra gör. - Vi ska ut på ett fel och det visar sig att den andra aktören är i samma växel. Någonting har ju brustit där. Och vem ska vara där då? Då kanske den ena får släppa det där jobbet därför att man inte kan vara två stycken för att man har olika arbeten att utföra helt enkelt. Så det har hänt. Det är sådana här händelser som gör att Tina tycker att Trafikverket verkar ha ett dåligt helhetsgrepp. Att planeringen inte fungerar. Och det är inte bara Tina som tycker så här. Det är också den slutsats som regeringens utredare Gunnar Alexandersson drog alldeles nyligen i sitt delbetänkande “Koll på anläggningen”: - Den kunskap man har är inte tillräcklig och finns inte tillgänglig på den övergripande nivå som mans kulle behöva för att verkligen kunna planera arbetet och få det utfört på det sätt som krävs. Det är också svårt att prioritera mellan olika åtgärder. Jag kan tycka att det är särskilt anmärkningsvärt att man egentligen har känt till det här ganska länge. Internt, och det har också lyfts fram i olika tidigare utredningar. Men ändå har man inte kommit till skott med att åtgärda bristerna. Det tycker jag nästan är det största problemet. I det man nu gör så försöker man bygga upp nya system i det man kallar ANDA-projektet och där försöker man förstås ta den här typen av hänsyn. Gunnar Alexandersson säger att när kunskapen om järnvägen brister påverkar det upphandlingarna av järnvägsunderhåll. - Man kan säga att det blir svårt att beskriva anläggningen på det sätt som krävs för att en entreprenör ska veta vad som behöver göras och vad som den förväntas behöva göras under kontraktsperioden. Och det kan leda till överraskningar som den Kaliber berättade om i förra veckan - att Trafikverket hamnar i tvist och måste betala miljontals kronor i efterhand när entreprenören kommer ut och hittar en bana i betydligt sämre skick än de hade räknat med. - Då kan man ju få en diskussion om vilka extra eller särskilda åtgärder som behöver göras. Den typen av dialog har man ju mellan entreprenörer och Trafikverket, men det kan ju också leda till att man måste göra väldigt svåra prioriteringar i vissa fall. Järnvägsunderhållet började läggas ut på entreprenad av dåvarande Banverket i början av 2000-talet men man hade också kvar en egen avdelning för underhåll fram till 2010, när Banverket slogs ihop med Vägverket och blev Trafikverket. Från och med då började Trafikverket lägga ut i princip allt underhåll på entreprenörer. Gunnar Alexandersson säger att omställningen till en ren beställarsorganisation har lett till att Trafikverkets kunskap om järnvägen har försämrats. - Om fokus har blivit att man beställer en viss funktion på banan från en entreprenör och därmed överlåter väldigt mycket av arbetet med att också samla in kunskap om anläggningen till entreprenören, så tappar men i gengäld en del av den egna kunskapen om anläggningen som man behöver för att planera arbetet. Fungerande maskiner skrotas I samband med bildandet av Trafikverket knoppades den del av blev den del av myndigheten som hade utfört underhåll, Banverket Produktion, av och blev ett statligt bolag, Infranord. Idag är det Sveriges största järnvägsentreprenör. - Är det den här? - Ja, det här bland annat, det här är en ballastplog. Vid avknoppningen fick Infranord med sig i stort sett hela Banverket Produktions maskinpark. Vi står på en verkstad och tittar på några av de maskiner som används när man jobbar med järnvägen. Det är Matz Johansson och Jonny Nadérus, förtoendevalda på fackförbundet Seko, som visar. - När du gör spåret. Så lägger du på makadamen. Då plogar den upp vallarna och allting runt och snyggar till i spåret, gör rent växlar och alltihop. - En stor gulgrön maskin kan man säga. - Ja, det är en ballastplog helt enkelt. - Det är flera som är lite mindre än den här. Dom har sålt till Dubai, tror jag en maskin gick. Och när den kom ner till Dubai var det ingen som kunde köra den, så då fick två av våra killar åka ner och visa hur man gjorde. Efter att Infranord bildades har man sålt flera av de maskiner man ärvde av Banverket. - Och det är såna här plogar som är jättebra att ha på mellanjobb. Men de bara försvinner. Det försvinner mer och mer maskiner. Enligt Seko gör sig Infranord av med en tredjedel av maskinparken - en del har sålts och en del gamla utslitna maskiner har gått till tippen - men Infranord har också skrotat fullt fungerande järnvägsmaskiner: - Först tänker man att det är gamla skrothögar de ska ersätta, men sen ser man vilka maskiner de tar bort och det är otroligt bra maskiner. - Problemet är att man skrotar fullt dugliga arbetsmaskiner som även om de har femton år på nacken skulle kunna gå i minst tio år till så länge vi har maskintekniker som kan serva dem. Eftersom Infranord gör mindre underhåll idag än när man var Banverket produktion, är det helt rationellt att göra sig av med de dyra maskinerna och hyra in efter behov. Maskinerna är dyra att behålla för ett statligt bolag som har krav på sig att göra vinst. Men för skattebetalarnas del har det enligt Seko inneburit att ett stort antal maskiner vi en gång investerade i gemensamt har skrotats, trots att de hade kunnat göra nytta på banan: - I stort sett är det bara gamla Banverket som har sådana här maskiner. Det går inte att hyra in. Det går att hyra in sämre maskiner som har sämre arbetsmiljö och lägre kapacitet och som innebär att det inte kommer att bli ett bra arbete. - Men är ni bara nostalgiska över de här gamla maskinerna? - Om hela Europa skulle vara nostalgiskt så är vi det också. Över åttio procent av de europeiska järnvägsförvaltningarna behåller sina maskiner, ansvarar för underhållet i staten. Så jag är europeiskt nostalgisk om det är så. - Men vad betyder det för järnvägsunderhållet när bra maskiner skrotas eller säljs? - Härifrån ligger Karlbergs station några tusen meter bort. När det blir ett spårfel där och det behövs arbetsmaskiner för att laga, då kommer resenärerna få stå och vänta i några timmar, för det finns inga maskiner i närheten och det innebär ytterligare tågförseningar och också ett sämre järnvägsunderhåll. Vi har sökt Infranord men de vill inte medverka i en intervju - när vi ber dem bemöta Sekos uppgifter skickar de ett skriftligt svar via mejl:  "Det stämmer att vi anpassar maskinflottan till vår nuvarande affärsmodell och precis som i alla andra branscher arbetar vi hela tiden med förbättrade arbetsmetoder och ökad effektivitet. En konsekvens av detta blir att vi skrotar ut maskiner som antingen är ineffektiva, ej efterfrågade eller arbetsmiljömässigt dåliga." Infranord fick alltså med sig alla maskiner vid avknoppningen men skulle samtidigt börja konkurrera på samma villkor som alla andra entreprenörer. Beslutet om att maskinparken skulle tillfalla Infranord var regeringens, men det påverkade järnvägen. Trafikverket kunde i sina upphandlingar inte kräva att en viss typ av maskiner skulle användas även om de kanske var mest effektiva. Det hade i så fall gett Infranord en konkurrensfördel. Det ledde istället till att entreprenörer som var sämre rustade kunde vinna underhållskontrakten. "Snön fortsätter att ställa till det, hundratals tågavgångar ställs in idag. Och här är Lunchekot tisdag. Något bättre i tågtrafiken idag men fortfarande stora problem."  Vi reser tillbaka till de kalla och snöiga vintrarna i början av det här decenniet: - Ja, vi håller på att sopa rent en växel här där det har yrt in snö från ett tåg. Sen jag började är det här är den värsta jag har varit med om. Ja, vintrarna 2010-2011 var kalla och snöiga och banarbetarna kämpade på för att hålla rälsen farbar. På vissa ställen var man mer framgångsrik än andra. I Västsverige var det järnvägsentreprenören Balfour Beatty Rail, BB Rail, som hade ansvar för snöröjningen. Det gick inte bra, tåg stod still och Trafikverket krävde snabbare snöröjnig, men det hade BB Rail varken maskiner eller personal till. Det visade sig snart att man var helt oense om vad som ingick i kontraktet. Varken entreprenören eller Trafikverket var nöjda med jobbet. - Vi kom gemensamt fram till att gemensamt säga upp det här avtalet. Det var viktigt för oss att se till att underhållet skulle skötas och att trafiken inte skulle störas. Malin Holen på Trafikverket i en intervju med Sveriges Radio i november 2011. Tvisten löstes genom att Trafikverket köpte ut Balfour Beatty Rail ur kontraktet för 125 miljoner kronor: - Men borde ni inte ha gjort upp det på förhand, vem som skulle betala vad? - Vi tycker ju att det är tydligt i kontraktet, men vi är oense om den tolkningen. Och därför valde vi den här lösningen vi att gemensamt säga upp det här avtalet. Ett otydligt kontrakt med en underhållsentreprenör leder till att Trafikverket får betala ut 125 miljoner. Vi har frågat Trafikverket om otydligheten i kontraktet bestod i BB Rail kunde ta över underhållet utan att ha de mest effektiva maskinerna. Vi har inte fått svar. Men när vi läser avtalet där kontraktet sägs upp, ser vi att oenigheten bland annat handlar om vem som ska stå för extrakostnader för järnvägsmaskiner. I två program undersöker Kaliber vad som går snett när Trafikverket upphandlar järnvägsunderhållet. Vi har visat att felaktigheter i underlag har lett till dåligt skrivna avtal och att missar i planering ger ökade kostnader. Snart ska vi prata med Trafikverkets högsta ledning men innan dess träffar vi mor och dotter, Kerstin och Ulrika Andersson som står och väntar på tåget till Stockholm på perrongen i Falun. - Jag tycker att det är fantastiskt. Sitta bara och njuta, luta sig tillbaka, titta ut, ha det bra. Så kommer man fram lugnt och tryggt. - Ja, jag tycker också att de skulle satsa mer på tåg. Det är ju väldigt bra sätt att transportera sig. - Varför behöver de satsa mer? - Jag tror att det börjar bli väldigt dåligt med spår och dålig kvalitet. De har inte hållit efter det som de borde. - Varför tror du det? - Jag tror att det är väldigt eftersatt under många år nu. Så nu blir det nog dyrt att fixa till allting, men jag hoppas att de gör det. - Det är klart att det vore fantastiskt om alla kunde transportera sig miljövänligt. Trafikverket har fått mycket kritik för hur de sköter upphandlingarna av underhåll. Bland annat av regeringens utredare och Riksrevisionen. De tycker också att verket borde satsa mycket mer på uppföljningar. Jan-Eric Nilsson är professor på Statens väg- och transportforskningsinstitut och han gjorde ett försök att följa pengarna hur pengarna används för några år sen. - Det fick vi helt enkelt lägga ner, för det gick inte. Man skriver ett avtal på ett antal miljoner på ett visst kontrakt, och då gick det inte att följa upp hur stort kostnadsutfallet blev på samma kontrakt, därför systemet är inte upplagt så att man kan följa de fakturor som kommer in och koppla det till kontraktet. - Hur viktigt är det, skulle du säga, att Trafikverket har koll på sin budget, sina avtal och sina planer? - Det är ju hela uppdraget för Trafikverket. Förr i tiden så underhöll man järnvägen själv. Nu köper man det här och då gäller det att köpa de saker som är förnuftigast att satsa på. Jag tycker att kunskapen att göra systematiska uppföljningar, där finns fantastiskt mycket att lära sig och det finns en resa kvar att göra. - Men vad skulle behöva komma till för att det ska bli en förändring? - Det är ju tiotusenkronorsfrågan även om det skulle heta miljonfrågan nuförtiden, men jag fattar inte att man inte får den här bollen i rullning. - Vad skulle de behöva göra? - Analysera data, hitta folk som kan skriva smarta kontrakt, läsa sig av kommersiella företag som har såna här komplexa kontrakt, det är vad jag tror man skulle behöva göra. Trafikverket har dålig kontroll på både anläggningen och ekonomin, säger forskare och utredare. Men Trafikverkets tillförordnade generaldirektör, Torbjörn Suneson, håller inte med och vill inte heller koppla kollen på anläggningen till upphandlingarna. - Det är två helt olika saker. Upphandlingarna kan vi göra bra ändå. Men vi har bättre koll än man någonsin haft. Sen finns det önskemål från forskare och från Riksrevisionen att vi skulle ha ännu bättre kontroll. Det skulle vi gärna ha också, men vi har absolut tillräckligt bra kontroll för att göra bra upphandlingar. Och när man gör de här beskrivningarna och kopplar kontroll och upphandling, då tror jag inte man är riktigt insatt i hur upphandling går till. - Behövs det inte ett väldigt bra underlag för att kunna göra en korrekt upphandling? - Ju bättre kunskap man har om utvecklingen av spåren, under de fem plus två år, om man utnyttjar optionen som ett underhållskontrakt gäller, desto säkrare blir man om vad som ska göras. Men nu är det ett faktum att det är en gammal anläggning, det är en sliten anläggning, det är jättemycket trafik, så vi kan inte förutsäga exakt vad som sker. Då bygger man in möjligheten att reglera mängder i kontraktet, och det gör man för att försäkra sig om att man inte får onödigt stora riskkostnader. Men det där är detaljer som man kan prata med våra upphandlingsexperter om. - Men verket har ju hamnat i tvist med flera entreprenörer just kring frågor kring kontraktet, vad som ska ingå och vad som inte ska ingå. Är det inte så att om Trafikverket hade haft bättre koll på förutsättningarna, då hade kunnat reglera kontrakten bättre? - Det är möjligt att man hade kunnat undvika det, men det centrala är att det uppstår arbeten som var mer än det man förutsåg och det måste man betala för, för det måste göras. Sen kan det uppstå olika åsikter om hur mycket man ska betala för det och i de här fallen som ni har tittat på är det så att vi har sagt att “nä men så där mycket ska inte skattebetalarna behöva betala för det här” och sen har då entreprenören i fråga hävdat att “vi har gjort det här jobbet, vi ska ha betalt för det” och då använder vi det juridiska systemet, så vi tar det till en juridisk konflikt. Det är alldeles naturligt när man jobbar med kontrakt av olika slag, att om man inte kommer överens, då använder vi rättssystemet. - Men vi har ju hittat att Trafikverket har lämnat fel uppgifter i upphandlingsunderlaget och därefter har man hamnat i tvist med entreprenören. Som lyssnare, skattebetalare så antar jag att man är nyfiken på om det här inte hade kunnat undvikas om man hade haft en bättre koll från verkets sida? - När man har lämnat felaktiga underlag till ett kontrakt, det är olyckligt, det ska vi undvika. Men sånt kan hända och det har uppenbarligen hänt i åtminstone ett fall som jag har hört om. Då måste man se till att man kan reglera det så att det blir sjyst. I det här fallet som du hänvisar till var det ett ursprungskrav som vr långt större än det vi tillslut betalade och vi sparade rätt ordentligt med pengar genom att vi gick in i den tvisten kvalificerat. - Men nu var det en långdragen tvist, dem måste ju ha kostat Trafikverket pengar och resurser också? - Absolut, det kostade den. Så att det är alltid bättre om man vet från början. Men när det inträffar att det blir oklarheter. Då ska man reglera det, och gäller det att inte ge upp och tycka att man ska kämpa för skattemedlen, det gör vi. - Du säger att ni har kämpat för skattemedlen genom att tvista? - Det kan du skriva upp. Vi kämpar för skattemedel varje dag. Torbjörn Suneson delar inte heller Sekos upprördhet över att Infranord nu skrotar arbetsmaskiner som kunde använts på järnvägen. Det var ett regeringsbeslut att låta Infranord få maskinerna vid avknoppningen men det påverkar Trafikverket genom att man nu inte styr vilka maskiner som används i underhållet. - Jag tror att de nya entreprenörerna som kommer in, som gör att - om det nu är som du säger - att de också har maskiner. Så att den där oron, den delar inte jag. - Det är ju maskiner som är investerade med skattepengar från början, vad tänker du om det?? - Det är förmodligen jättebra. Vi måste byta maskinpark även om vi har köpt en lastbil för skattemedel, så någon gång så har den tjänat ut och det har kommit en effektivare eller vad det nu är för maskin man använder. - I det här fallet har de inte tjänat ut, de är fullt fungerande. - Ja, men en gammal spade kan också vara bra, men det kan komma nya maskiner som är mycket effektivare. Trots kritiken mot Trafikverket menar Torbjörn Suneson att man har bra kontroll på hur skattepengarna används överlag, och att inget i kritiken som har riktats är nytt. - Riksrevisionen, forskarna och Gunnar Alexandersson säger ingenting som vi inte själva har sagt och konstaterat, så att vi delar problemanalysen och vi skulle gärna ha möjlighet att uttala oss om det och vi jobbar med att utveckla sådana system, men just nu behövs det mer arbete och tid för att komma dit. - När har ni kommit dit tror du? - Det vet jag inte, det är svårt att sia. - Vad är din målsättning? - Ja, det är jättesvårt att säga, men vi har bra koll och vi ska ha ännu bättre koll. Omvärlden förändras hela tiden, vi lever i en dynamisk tillvaro, så jag tror aldrig vi blir färdiga om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är tid som är det viktigaste. Det är tid som behövs, säger Trafikverkets tillförordnade generaldirektör. Men kritiken har riktats under lång tid. Hur mycket längre kan järnvägen vänta? Tina, som är banarbetare och ser rälsen dagligen, säger att det börjar bli väldigt bråttom. - Men när du ser på skicket, är du orolig för att något ska hända? - Ja, det är det där, hur man ska uttala sig om det. Orolig. Ja, det har ju varit ganska frekvent med trasiga korsningar, det har ju alla fått läsa om och det är klart att jag vill ju inte stå här och vara någon Saida och säga att “nu kommer det att hända en katastrof”, men det har ju varit nära nu några gånger, och det man har iakttagit på underhållsbiten, det så klart, underhålls det inte succesivt, åtgärdar man inte månadsanmärkningar, eller rent underhåller rälsen, det så klart det går ju sönder tillslut. Man måste ju underhålla grejer precis som man målar sitt hus eller vad som helst. - Vad ska man tänka som resenär? - Som resenär? En del kollegor säger att “jag åker inte något jävla tåg” - Av dina kollegor som jobbar med järnvägen? - Ja, någon säger så. Men jag åker tåg, det gör jag. - Jag vet bara att det måste ju underhållas på ett mer effektivt sätt och jag upplever, och flera i min bransch, att det är systemfel, högre upp, myndigheten som har hand om det här. Och det hoppas jag politiker också ser och förstår och gör något år det. Tina heter i verkligheten något annat.   Reportrar: Anna Iversen och Micha Arlt Exekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 12. Ormebackens gårdshandel

    · Gårdspodden

    I detta avsnitt av Gårdspodden hälsar vi på västgötska Ormebackens gårdshandel mellan Skövde och Hjo. Här odlar Marcus Dahlkvist egentligen fler grönsakssorter än han borde - om det skulle vara rationellt. Men hans passion är odling och då blev det 40-50 sorters ekologiska grönsaker, som förutom att de säljs i gårdsbutiken även finns att få tillagade hos Restaurang Glädje i Skövde. Hör mer om samarbetet i podden, där Marcus också ger tips på hur hans grönsaker kan lagas hemma.

    starstarstarstarstar