till slut

  • Företaget som försvann - Kaliber granskar Hjärta till Hjärta del 2

    · Kaliber

    Ett socialt företag med alla papper i ordning eller brutna löften, svarta löner och sjukförsäkringar som inte finns? Vi fortsätter att söka svaren kring det hyllade biståndsprojektet i Rumänien. Linköping 23 april 2016. Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta firar 25-årsjubileum. På menyn potatisgratäng med exotisk planka och till kaffet musikunderhållning. Grundaren av Hjärta till Hjärta Sixten Widerstedt som utsetts till årets Linköpingsbo - dyker upp i festvimlet.  En fantastisk utveckling som vi tackar Gud för. Just nu är det romerna och tiggarna som engagerar oss. Det är ett rekordår. Över 6 miljoner kronor skänkte svenska folket i bistånd via Hjärta till hjärtas 2015. En dubblering på mindre än två år. Och mest uppmärksamhet har deras jobbprojekt med flätade korgar i Rumänien fått. I festlokalen ett bord uppställt med korgarna till försäljning. Korgarna är tillverkade av de som förut satt och tiggde. Nu kan de tack vare våra insatser istället stanna hemma i Rumänien säger ordförande för Hjärta till Hjärta, Jörgen Ljung. - Att vi lyckats med det. De tiggde i Linköping förut. Idag, eller nu är det lördag, tror jag det är 35 som flätar korgar. Nu ska vi sälja korgar här i Sverige.  Jag har köpt korgar. Jag tycker det är jätteviktigt! Så fattiga människor som man ger en chans till att skapa ett eget arbete. Det är många som kommit på Hjärta till Hjärtas stora fest. Volontärer, medlemmar, anställda i de fem secondhandbutikerna och enskilda givare. De får en sista fråga innan festen kan börja. Vad skulle det innebära om det Hjärta till Hjärta berättat i sina biståndskampanjer som fått så många svenskar att ge sitt bidrag inte stämde? Jag skulle sluta mitt jobb rakt av. Det är ett förtroende som inte får brytas på nått sätt.  Jag kan inte tänka i de banorna.  Men vi vet ju, vi ser ju hur de har lyckas.  Då är det så att man slutar att ge, det är bara så.   Hej, hej! 1, 2, 3, 4. De är många i Norrköping. De är tillbaka.   Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant. Kaliber kunde i förra veckan avslöja att flera hoppat av korgflätningsprojektet och är tillbaka i Sverige för att tigga. Vi kunde också berätta om de ersättningsnivåer som arbetarna får per korg. I Hjärta till Hjärtas butiker säljs de för 350 kr - av det får  korgarna strax över 30 kronor.Efter vår granskning skriver Hjärta till Hjärta på sin hemsida.Vi ser allvarligt på den kritik som framkommit i programmet och kommer att se över våra ersättningsnivåer till korgmakarna.  Men Hjärta till Hjärta säger att inga löften är brutna. Det man berättat om biståndsprojektet med korgflätarjobben i Rumänien är korrekt. Man har berättat sanningen för de svenska givarna. Men stämmer det? De avhoppade korgflätarna som är tillbaka i Sverige har mer saker att berätta.  Det här är andra delen i Kalibers granskning av Hjärta till Hjärtas jobbverksamhet i Rumänien. Florin är en av de som hoppat av korgflätarföretaget. Jag frågar honom om han fick något kontrakt när han började jobba.  No no.  Betalas det skatt?  - No. Samma svar ger Ion Greeru som också hoppat av.  Har han skrivit på några kontrakt?  Absolut no. Nej. I Rumänien är inte sjukvård för alla. Man måste ha en officiell inkomst eller själv betala en avgift för att få tillgång till allmän sjukvård. Anita Lilburn som var den som hjälpte Ion att komma i kontakt med Hjärta till Hjärta, hon går tillsammans med honom in på den rumänska motsvarigheten försäkringskassans hemsida för att se om Ion finns registrerad. Ion tar fram sitt ID-kort och Anita skriver personnumret i webbformuläret på myndighetens sida.   Persoana selectat nu este asigurat. Den här personen som ni har valt är inte försäkrad. Vad betyder det Ion och Florin berättar? Kanske har de ha tappat bort sina kontrakt? Glömt att de skrivit på?  Och kanske har de jobbat för kort tid för att synas i systemet? Jag letar fler som flätat korgar. Linköping  Alla är från Pauleasca. Med mig har jag har jag den reklamfolder som följer med varje korg. På bilden syns en man som bär en korg på axeln och ler in i kameran. Hans skratt blottar en saknad framtand. Samma bild pryder biståndsprojektets insamlingssida på nätet. Jag frågar runt om någon känner igen vem korgflätaren på bilden är.  Titta, det är min bror!Hans bror heter Vergil Geamanu och är inte i Rumänien för att fläta korgar. Inte heller är han anställd i Hjärta till Hjärtas sociala företag.  Nej han har inte gjort någon korg. Nej.  Så han har aldrig gjort en korg? No!   Brodern är i Spanien för att söka jobb. Han ringer upp.  Ja! Jag gör en intervju nu om dig. Jag har aldrig fått några pengar. Vergil blir inte glad när han får reda på att hans bild frontar hela korgprojektet. Han berättar att bilden måste ha tagits när Hjärta till Hjärta var i hans hemby Pauleasca. En man de kallar Ricardo brukar ha med sig fotograf när han kommer.  Jag bar en korg till hans bil. Vergil var ombedd att hjälpa till att bära en korg till hans bil. Då måste bilden ha tagits. Hjärta till Hjärtas huvudkontor mars 2016.  Biståndsansvarige Rickard Klerfors visar korgarna i secondhandbutiken. Jag frågar honom vem mannen som pryder omslaget på foldern som följer med korgarna är.  Det är en bild från Rumänien. En man som jobbar med det här och tillverkar korgar.  Vad heter han?  Oj där tappade jag.  Under bilden i foldern står: Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid.  På baksidan av foldern uppmanas de som vill fortsätta stödja Hjärta till Hjärtas sociala företagande i Rumänien att sätta in pengar via bankgironummer eller Swish. Den som köper korgen kan läsa att den är tillverkad av anställda i ett socialt företag som Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med en rumänsk stiftelse som heter FDES. De anställda får genom sin officiella inkomst del av sociala förmåner som sjukförsäkring och pensionsrättigheter står det.  Det ordnar vi för den här gruppen.  Många av era korgtillverkare de kanske deklarerar för första gången i år då? Ja visst absolut, det är precis så. När vi träffas i mars 2016 har företaget 25 anställda korgflätare berättar Rickard Klerfors. Men många i Rumänien står fortfarande utanför systemet eftersom de saknar en officiell inkomst.  Det är ett jätteproblem och där känner vi att det här med försörjningsinsatser att det är viktigt att det sker i den vita delen av ekonomin. Men så de andra berättelserna från de som hoppat av. Som säger att betalningen - var svart. Inga kontrakt och Ion som inte dyker upp i sjukförsäkringssystemet. Vi måste söka svaren på plats i Rumänien.  I didnt check Mr Klerfors name in any of this Bukarest april 2016. Den rumänska journalisten Stefan Mako hjälper mig att gå igenom företagsregister i jakt på namnet på det sociala företaget Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med den rumänska stiftelsen. Det som står beskrivs i deras insamlingskampanjer som vänder sig till svenska givare. Vi skickar iväg ett antal frågor till myndigheter och register. I väntan på svar därifrån gör vi ett studiebesök. För vad innebär egentligen ett socialt företag? Och hur bedrivs företagande i Rumänien?   Welcome to Carewash, we care for cars and people.  My name is Rafael and Im happy working here. Rafael är 36 år gammal och har romsk bakgrund. Han har stått utanför systemet hela sitt liv berättar han. Nu putsar han det sista på en röd sportbil. Det här är hans första riktiga jobb. - Yes first time working. Rafael har tidigare nekats vård för sin hepatit C. Nu som anställd på biltvättfirman får han sjukförsäkringen som ger honom rätt till allmän sjukvård och han har påbörjat en behandling för sin allvarliga sjukdom.   Hepatit, men jag fick ingen vård..Hans lön är låg men med dricksen från kunderna klarar han sig. Han skulle gärna ha mer betalt säger han, men jobbet här har förändrat hans liv till det bättre.  Haha! Ja med mat och allt man behöver. The biggest responsibility is with the people that are working here. With the people you can not mess. Marian Ursan driver människorättsorganisationen Carusel som startade biltvätten. Socialt företagande är ingen särskild företagsform i Rumänien. De lyder under samma regler som vilket företag som helst. Den stora skillnaden är syftet säger han. Att hjälpa utsatta grupper långt från arbetsmarknaden till att bli inkluderade i systemet och få en lön som går att leva på.  Lets count together, 1, 2, 3, 4.  Företaget Carewash har 8 anställda. Marian plockar fram tre pärmar med årets aktuella bokföring, lönelistor och anställningskontrakt.  This is standard, we didnt exaggerate it. We are obliged by the legislation. And we have to keep this documents for many years. Det blir extra mycket pappersarbete eftersom flertalet av deras anställda inte har något bankkonto - de får betalningen kontant men måste signera ett kvitto vid varje utbetalning och får en kopia där summan på dragen skatt står angiven. Han bläddrar och visar en hel pärm med signerade kvitton och utdrag från skattemyndigheten.  So they check how much money they made and how much money we payed for them in terms of medical insurance. Marian Ursan har också visat de anställda hur de själva kan kontrollera att de fått sin sjukförsäkring. För på den rumänska försäkringskassans hemsida finns ett webbformulär. Journalisten Stefan Mako skriver in de åtta arbetarnas personnummer, ett och So Ive checked all the employees at the car wash and all have medical insurance according to their personal identity number.Vi fortsätter leta efter det sociala företaget hjärta till hjärta startat tillsammans med den rumänska stiftelsen FDES.  Hej, Jag söker Mr Valentin Preda.Jag låter Stefan Mako boka en intervju med ledaren för stiftelsen Valentin Preda. Han tar emot på sitt kontor i centrala Bukarest. Det han berättar ger oss en möjlig förklaring till varför vi inte hittar något företag.  De arbetar i en fristående form i sina egna hus, den legala formen är ett tjänsteavtal. Valentin Preda säger att stiftelsen betalar korgtillverkarna för varje färdigflätad korg. Något namn på företag nämner han inte någon gång under den över två timmar långa intervjun. Till skillnad från hjärta till hjärta talar han inte om anställningar utan kallar det en civiluppgörelse mellan varje korgtillverkare direkt med stiftelsen. Ett tjänsteavtal. Pengar får stiftelsen - från Hjärta till Hjärta i Sverige.  Jag har stöd från Sverige, med den infrastruktur som man fått för att  utveckla Jag har stöd av Hjärta till Hjärta säger han. Det är de som säljer korgarna i Sverige och samlar in pengar från svenska givare. För pengarna har han anställt tre som han kallar field officers som ska leta efter nya affärsmöjligheter i Rumänien för utsatta människor. Själv tar han inte ut någon lön säger han utan jobbar helt gratis.  Betalas skatt? Sjukförsäkring och allt sånt för korgmakarna? frågar Stefan Mako. Självklart försäkrar Valentin Preda. Skatt för personernas kontrakt? Självklart.Sjukförsäkring? Självklart!Pauleascadalen - Södra Rumänien i början av april 2016. Byarna här i dalen står inte utritade på kartan och gatorna har inga namn. Bilen kör fast i en större bäckfåra som är huvudgatan genom byarna. Vi backar upp igen. Kliver ur och fortsätter den sista biten till fots. Men vi har kommit rätt. För jag känner igen mig från bilder som Hjärta till Hjärta publicerat härifrån och använt sig av i sina insamlingskampanjer på nätet och i sociala medier.  Områdena här räknas som ett av de fattigaste i Europa och flera härifrån har varit i Sverige för att tigga. Snart hittar jag flera av korgflätarna, det är lördag men verksamheten är i full gång.  Han heter Nicolai och är i 50-årsåldern och sitter på marken och böjer och tvinnar tunna grenar till ännu en korg. Nicolai är van korgflätare - i 14 år har han kunnat hantverket säger han. Mest tid tar det att göra korgbotten, sen flätar han sig uppåt visar han.  Du flätar två och två och tar dig uppåt.Han är stolt över sitt arbete säger han. I byn finns bara en som är bättre och han sitter 10 meter bort. Han pekar mot sin son Mádalin - han är 24 år gammal och en bra dag kan han fläta en perfekt korg under två timmar.Jag visar Nicolai bilden från Hjärta till Hjärtas second handbutik i Linköping på min telefon. I staplarna av korgar kan han peka ut flera som han och sonen tillverkat.   Ja ja. Där! Har de kontrakt?  Nej.  Jag frågar sonen Mádalin samma sak.  They promised me a job. Did he sign any contract? No.Vad heter företaget som han jobbar för?  Jag vet inte.Några hus längre bort jobbar en man över 70 år - som berättar samma sak.- Hur kan vi veta? Vi har ju ingenting, vi skrev inte under några kontrakt. De får material varannan vecka, levererar korgarna till ett uppsamlingsställe och får betalt per korg. Men inga anställningskontrakt eller några former av skatteinbetalningar har de sett till eller fått signera.   Man sa att man skulle ge oss försäkring. Nicolai och hans son Mádalin har varit med sen starten. Det kan jag få bekräftat från bilder på uppstartsmötet i februari 2015. Då lät det så bra säger Nicolai. Men så blev det inte menar han.Vad lovade de? Allt, allt, allt!Han har framfört sin kritik direkt till Hjärta till Hjärta säger han, utan resultat.  De gav oss jobb och vi skulle bli lurade, de gav oss jobb men inte till det här priset.Några kilometer bort träffar vi Ions fru Sabina.  Does she have contract?  Vi har ingenting. Först började min man men nu har jag tagit över.Den där sjukförsäkringen som ger henne rätt till sjukvård skulle hon verkligen behöva nu säger hon. För hon har ljumskbråck och skulle behöva träffa en läkare kanske också opereras. Jag får tillåtelse att fotografera av hennes ID och kan på nätet kontrollera att hon liksom hennes man inte finns inkluderad i sjukförsäkringssystemet. Men på Hjärta till Hjärtas hemsida står ju att arbetarna är sjukförsäkrade säger jag.  Nej, jag har inget sånt. Kaliber har intervjuat nio korgflätare i biståndsprojektet. Ingen av de säger sig ha sett något kontrakt och ingen vet vad företaget de jobbar för heter. Det de berättar går rakt emot vad biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta skriver om i sina insamlingskampanjer som vill få svenskar att skänka pengar. Tillbaka i Linköping: Ska jag stänga här?  Ja det kan du göra. Jag återvänder till biståndsansvarige på Hjärta till Hjärta Rickard Klerfors. Kan han visa oss några dokument eller andra bevis som ger svar på vad som är sant i den här historien. Klerfors medger att det delvis står fel på deras kampanjsidor och i den folder som följer med varje korg. Hjärta till Hjärta och stiftelsen startade aldrig något nytt socialt företag som det står. - Det var kanske olyckligt formulerat. Det är ju ett företag i den sociala ekonomi men just nu bedrivs det i den här stiftelsen namn. Varför skrev ni då i sådana fall att ni hade startat? Ja då skulle man skriva att vi har startat en verksamhet inom den sociala ekonomin om man ska vara riktigt korrekt. Rickard Klerfors beklagar den felaktiga beskrivningen i deras kampanjmaterial men i sak är inget förändrat säger han. Han har själv varit med och gjort upplägget och stiftelsen som man har samarbetsavtal med har bedrivit verksamheten - som ett företag. Vi har 25 individuella anställningsavtal som är underskrivna av de här personerna. Var finns de kopiorna på kontrakten med underskrifter? De har självklart varje person som arbetar fått en kopia och en hos arbetsgivaren. Jag visar biståndsansvarige Rickard Klerfors vad vi har hittat i vår granskning. Att de nio arbetare vi intervjuat har berättat samma sak. De har inte skrivit under eller sett något anställningskontrakt, säger de. Det kan jag inte svara på, säger Rickard KlerforsKan nio person tappat bort sina kontrakt?  Jag vet inte varför man säger att man inte har ett officiellt kontrakt. Rickard Klerfors besöker flera gånger om året Bukarest och har sett alla papper och allt har skötts korrekt säger han.  Kontrakt, skatt, sjukförsäkring, pension, glasklart och det finns. Jag måste bara skriva några rader till Rumäninen så kan jag få ett exempel på de kontraktet för var och en. För det är vi skyldiga att ha. Klockan är halv tre på eftermiddagen och Rickard Klerfors ringer upp stiftelsen FDES företrädare.  Då tar vi inte alla. Det får va ett exempel, så man kan se lydelsen i ett av de här. Hallå, hur är läget? Jag skulle vilja få en kopia på e-mail. Bra! Vi hörs. Det är precis påväg att bli påsk i Rumänien. Den här ledaren för organisationen, som också är företagare och entreprenör, han sitter nu ensam på sitt kontor och de andra har fått ledigt för att förbereda påsken och han vet då inte var hans sekreterare och alla anställda håller alla de här papperna.  Jag frågar om vi kan få se något form av papper till att börja med. Kanske kan de skicka själva tomma kontraktet som de använder när korgtillverkare nyanställs. Dokumentet borde vara flitigt använt - för på ett halvår skriver Hjärta till Hjärta att de i biståndsprojektet gått från att 6 till 25 anställda. Rickard Klerfors ringer upp igen.  Ett kontrakt utan namn bra, hejdå. Han skickar det till mig men nu var han på möte så nu har han lämnat kontoret. Men även om det är på gång att bli påskledigt så ska han tillbaka dit och jobba färdigt så under kvällen kommer jag få hur ett sådant här anställningsavtal ser ut, utan några uppgifter, en oifylld blankett. Men är det inte en brist att ni inte har några former av papper?  Nej, den här frågan hade du kunnat ställt till mig när du bad om att vi skulle mötas igen då hade jag alltihop här. Jag tar fram alltihop här. Alla papper kommer efter Rumänska påsken? När är den? Den är nu. På tisdag är man igång ingen. Jag tar fram alla de här dokumenten. Inga problem. Högsta ansvarig på Hjärta till Hjärta Anders Holmefur har kommit in på Rickard Klerfors kontor. Han välkomnar Kalibers granskning.  För oss är det nu prioriterat att ge dig den här information. för vi har inget att dölja. Fem dagar senare. Den 3 maj 2016 ska vi få se dokumenten. Allmänhet, givare, intresserade människor av de här frågorna ska kunna få en insyn i hur det här bedrivs. Absolut. Ingenting att dölja, absolut. Tvärtom. Tisdag eftermiddag den 3 maj ringer Rickard Klerfors upp.   Vi kan inte ta hela den diskussionen en gång till. Men beskedet nu är att det inte kommer komma några papper alls idag eller? Nej för det har varit för kort tid och det förklarade jag för dig. Ha en trevlig dag och du får höra av dig via email. Jag kan inte prata längre.Kommer de här papperna komma?  Tack så mycket, hej då. Förra året slog Hjärta till Hjärta nytt insamlingsrekord. 6 miljoner kronor skänkte svenska folket. Mest ökning i givandet kommer till det Hjärta till Hjärta kallar Team roma där korgprojektet ingår.  En av de som skänker pengar regelbundet är statsminister Stefan Löfven. Det berättar han för Expressen under våren 2016. Varje människa får göra precis som man känner själv. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta. Och den av regeringen tillsatta nationella samordnaren för utsatta EU-migranter Martin Valfridsson har skrivit flera facebookinlägg som gör reklam för korgförsäljningen och projektet. Valfridsson var också med på plats i Rumänien när hela projektet drog igång. Något som står beskrivet i den slutrapport som lämnades till regeringen i februari i år. Han vill inte medverka i det här programmet. I vår granskning av biståndsprojektet med de flätade korgarna har vi under två månader undersökt om löftena Hjärtat till Hjärta ger stämmer. Vi har hört berättelser om svartjobb, ett nystartat företag som inte existerar och anställda utan kontrakt . I två veckor försöker vi få Hjärta till Hjärta att visa oss något dokument som motbevisar arbetarnas berättelser. På mejl skriver Rickard Klerfors att de inte kan visa något på grund av sekretess och tidsfrist. Sedan vi sände första delen av vår granskning för en vecka sedan har vi återvänt till Pauleasca i Rumänien. Arbetare berättar för oss att samma dag vi sände, alltså i måndags, så var företrädare för Hjärta till Hjärtas projekt tillbaka i byn och delade ut kontrakt.  Nu har vi det. Jag har kontraktet i huset.  Ok. Kan jag titta på det? Ja.Vi får se flera anställningskontrakt men samtliga saknar registreringsnummer och stämplar som enligt myndigheterna krävs för att de ska vara giltiga. De är utfärdade den 22 april 2016 det vill säga drygt två veckor tidigare. Ersättningen per korg - är samma som innan. 15 lei - strax över 30 kronor. Längst ner på kontraktet stämpel från Stiftelsen FDES - Hjärta till Hjärtas samarbetspartner i Rumänien. Vem som signerat går inte att tyda.Vi har frågor kvar att ställa till Hjärta till hjärta; har de de svenskar som skänkt pengar och köpt korgarna fått korrekt information om vad de har bidragit till? Har de betalat svarta löner till arbetarna i biståndsprojektet?Vi har framfört kritiken som framkommer i programmet till stiftelsen FDES i Rumänien. Ledaren Valentin Preda tillbakavisar alla uppgifter vi har tagit fram. Han vill inte ställa upp på någon bandad intervju men framför i sms och på mejl att hela korgprojektet skötts enligt rumänsk lag och de har inte gjort någonting fel eller olagligt.Vi gör ett sista försök att få svar från Hjärta till Hjärta och ringer verksamhetsansvarige Anders Holmefur.  Jag återkommer imorgon. Hej då.  Efter det får jag ett sms. Anders Holmefur skriver:"Vi har inget mer att säga nu. Vi har under så många timmar ägnat uppmärksamhet åt dina frågor. Finns det ytterligare kritik och allvarliga anklagelser så får vi återkomma i den form som vi själva väljer."Reporter: Magnus Arvidson Produktionsbolaget FiltÖvriga reportrar: Nana Håkansson, Stefan Mako och Maria Turdén P4 Östergötland  Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Många lämnas fel av färdtjänsten

    · Kaliber

    Tobias försvann på vägen till fritids och 83-årige Gustav kom aldrig hem efter sin resa med färdtjänsten. Kaliber den här veckan har granskat resor med färdtjänst, skolskjuts och sjuktransport och kan berätta om de som lämnats på fel plats eller på fel sätt och chaufförer som vittnar om tuffa arbetsvillkor. Färdtjänst är särskilt ordnade transporter för personer med funktionshinder och varje kommun ansvarar för att kvaliteten är god. Men hur påverkas kvaliteten av prispressade upphandlingar och taxiförare som arbetar 70 timmar i veckan?  Det undersöker vi i Kaliber idag. Vi är i Hörby i Skåne i den nybyggda sim- och bowlinghallen. Hit skulle Tobias ha kommit med färdtjänst från sin skola. Tobias som är född med Downs Syndrom åker från särskolan hit flera gånger i veckan för att bowla eller simma. En onsdag förra hösten åkte då 17-åriga Tobias som vanligt hit, men han kom aldrig fram. Fritidsledaren Jessica Edvinsson stod och väntade i dörren. – Och det dök aldrig upp någon. Först och främst ringer vi Skånetrafiken för att kolla var de blev av och då får vi meddelandet att han är avsläppt och då tycker jag nej, för här ingen, för han skulle bli avsläppt i entrén och här är inget barn och då ringer man upp chauffören och jo, han har blivit avsläppt. Efter upprepade samtal till Skånetrafiken får fritidspersonalen till slut reda på att Tobias inte har släppts vid entrén utan vid infarten till parkeringen ett par hundra meter därifrån. – Någonstans har det brustit med kundcentret och taxichaufförens kommunikation, eftersom de har fått en fast adress från början och det är utanför entrén till badet. Den tiden som det varade kändes som en hel evighet. Den som liksom Tobias, har en funktionsnedsättning, exempelvis stora svårigheter att röra sig på egen hand och därmed har svårt att använda vanlig kollektivtrafik, har rätt att få färdtjänst. Varje kommun har ansvar för att organisera detta. Många kommuner har valt att lägga över ansvaret för själva resorna på ett regionalt trafikbolag som i sin tur köper in resorna från taxibolag. Tillsammans med andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och skolskjuts för barn med funktionsnedsättning står de för hälften av alla taxiresor som görs i Sverige. Kaliber har granskat klagomålen som rör färdtjänst, skolskjuts o sjukresor i 95 svenska kommuner runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Och vi kan se att klagomålen i Sveriges storstadsregioner ökar kraftigt. Från 14 300 klagomål 2008 till 26 000 klagomål 2013. Tydligast märks detta i Stockholmsregionen och i Göteborg. Där lämnas det i dag in dubbelt så många klagomål som för fem år sedan. En ökning märks även i Västra Götaland och Skåne. I förhållande till hur många resor som görs är det Skånetrafikens resenärer som klagar mest.  Och en av de saker resenärerna klagar mest på är punktlighet och bemötande av förarna. Men gång på gång stöter vi även på berättelser om personer som liksom Tobias lämnats av på fel plats eller på fel sätt. Tobias mamma Karin Gren var på jobbet på Folktandvården i Hörby när hon fick det där samtalet som är varje förälders mardröm. – Och då ringde de och sa att Tobias var försvunnen. Och de var ute och letade efter honom. Så blev jag lite orolig så jag ringde flera gånger till dem och då var de ute och letade efter honom. När Tobias pappa Lars Gren kommer till sim- och bowlinghallen har Tobias varit försvunnen i en och en halv timma. – Ingen visste var han var någonstans.  De visste inte var han blivit avsläppt. Bara att han hade följt med någon. Det var det de visste. Så vi fick ut och leta. Vi åkte runt med bil med fritidspersonalen runt i byn. Vi var på hemadressen och fritids och lite olika ställen där vi kunde tänka att han kunde vara. Men vi hittade inte honom. Vi står vid platsen där Tobias blev avsläppt. Det är bara 200 meter till badets entré, men Tobias har Downs Syndrom, svårt att tala och behöver tydliga instruktioner vart han ska gå. Taxichauffören har sagt till Skånetrafiken att någon som Tobias kände mött honom vid bilen, men pappa Lars har svårt att tänka sig vem det skulle kunna ha varit och blir bara mer orolig. – Det var ju väldigt oroligt att veta var han tagit vägen, om han hade följt med någon annan eller om någon hade tagit med honom i en bil. Lite sådana tankar. Tobias mamma Karin var kvar på jobbet, men hade nu hunnit bli riktigt orolig – Jag blev ju ledsen, jag började gråta. Jag var helt förtvivlad och sa nu måste jag gå för de har blivit av med Tobias. Då gick jag. Då cyklade jag hem. Då började jag tänka att fan det har hänt någonting mer allvarligt. Det tror man ju. Det är folk som kan ta honom. Jag vet inte om du har hört om det som hände med Helén?  Hon bodde ju här i Hörby. Det Karin pratar om är mordet på den tio-åriga flickan Helén som fördes bort från Hörby 1989. Sex dagar efter att hon försvann återfanns hennes kropp i en plastsäck. Mordet lämnade ingen i Hörby oberörd och nu dyker det upp i Lars och Karins medvetande. – Sådana tankar kommer ju. Så fort man inte hittar dem så blir man ju jätte orolig. Det har nu gått mer än två timmar sedan Tobias försvann och man börjar prata om att koppla in polisen. Men då är det plötsligt någon som ringer från en gruppbostad i närheten och de säger att de har hittat en pojke som ligger och sover i en soffa. Och det är Tobias. – Ett grustag föll från axlar och hjärta och alltihopa. Det är klart man blir jätteglad, säger Karin Gren. Karin gjorde en anmälan till Skånetrafikens kundtjänst dagen efter att detta har hänt. Efter nästan tre månader fick de ett brev från där det stod att Skånetrafiken tagit emot deras anmälan och beklagade om det hade blivit ett missförstånd. – Det är inte mycket till ursäkt tycker jag faktiskt. Och det tar för långt tid också innan man får detta, säger Lars Gren. Vi sitter i köket och pratar om vilka problem de har haft med Tobias resor. Chaufförer som kommit för tidigt eller för sent och konstigt samplanerade resor där någon annan skulle köras till en annan kommun på vägen. Karin berättar att på sista tiden har de haft en fast förare och nu fungerar allt lite bättre. Då dyker plötsligt färdtjänstbilen med Tobias upp utanför fönstret. Men han ska inte hit. Han ska ju till bowlingen idag. Taxichauffören har åkt förbi hemma hos Tobias bara för att berätta för föräldrarna att han ska sluta som förare nästa vecka eftersom ett nytt taxibolag har vunnit upphandlingen om Tobias resor. Han berättar också att det står fel adress i bokningen av Tobias resor idag. Mamma Karin ringer upp Skånetrafiken för att fråga varför de inte fått någon information om att de ska få en ny förare. – Jag frågade varför och de sa att det inte skulle påverkas. Men det gör det ju. Att det blir ny chaufför och så. Och det är ju skitbra att få reda på innan, så man kan förbereda Tobias på det. Och framför allt att vi vet om det. De kunde väl skicka ut ett brev eller någonting. Hon sa att det inte påverkar att det är en ny upphandling, vad säger er erfarenhet? – Det gör det ju. Då vet vi att då kan det strula den dagen. Och någon dag till innan de lärt sig hitta slingan, var vi bor någonstans, vem som ska med, hur vi ser ut. Back in business igen! Nu hade det precis börjat fungera? – Ja, jag tycker det. Och då ska det bytas? – Ja. Men vems fel är det att det strular så här mycket med Tobias färdtjänstresor? Jag sätter mig i bilen. Jag ska träffa Lars Hellström, ansvarig för färd- och serviceresor inom Skånetrafiken. – Det är jätteallvarligt. Varje sådan avlämning på fel ställe är ju en katastrof för den enskilde. Så vi ser jätteallvarligt på detta. Varför gör ni inte grundligare undersökningar då? Jag tänker med det här fallet med Tobias till exempel. Ni har fått reda på att han inte dök upp där han skulle vara, att han var försvunnen under två och en halv timme, det finns i anmälan till kundtjänst, och sedan så har beställningscentralen frågat föraren vad han gjorde och sen är det slut. Ingen mer kontakt med familjen, inget mer telefonsamtal med familjen utan ett brev tre månader senare där ni ber om ursäkt om det var ett missförstånd. – Nu relaterar du till ett ärende från 2012. Jag hoppas ju verkligen att vi har en kvalitet idag som är bättre på de sakerna. Det ärendet känns ju som vi har misslyckats i hur vi kommunicerar med kunden. Och hur vi också kommunicerar när detta upptäcks. Det är ju helt uppenbart. Lars Hellström anser att en del av förklaringen till problemen beror på den stora omställning som Skånetrafiken gjort 2012 då två beställningssystem slogs ihop till ett. Det märks också i mängden klagomål som kommer in till färdtjänsten just då. – Det är alltid så när man byter taxibolag eller man byter beställningscentral eller man gör en såpass stor omorganisation som vi har gjort så blir det stora störningar. Det är tyvärr så. Ibland går det fel. Och visst har bytet av beställningscentral skapat en hel del problem för färdtjänstresenärer i Skåne och vi hör flera berättelser om det. Men det är trots allt ett och ett halvt år sedan och folk lämnas fortfarande fel och inte bara här utan på flera andra ställen i landet. När vi går igenom händelsedatabaserna hos beställarna av färdtjänst, skolresor och sjukresor i Skåne, Västra Götaland och Stockholms län hittar vi fler fall. Det handlar om funktionshindrade barn som lämnas på fel plats och inte till en vuxen som beställningen anger. Synskadade personer som släpps vid helt fel adress eller vid fel ingång vid sjukhuset. Vi hittar närmare 1300 fall med personer som lämnats på fel plats eller på fel sätt och inte enligt instruktionen bara de senaste två åren. De här fallen baseras på nio miljoner utförda resor årligen. I förhållande till det kan antalet fellämningar tyckas litet. Men för den enskilde kan varje fellämning få stora konsekvenser. Eftersom anmälningarna kodas på olika sätt på de olika platserna i landet har vi inte kunnat få fram alla anmälningar. Vi vet dessutom att det finns ett stort mörkertal - det vittnar flera av färdtjänstcheferna om. Alla anmäler inte vad som hänt. Så här kan det stå i de dokument vi har fått fram. Föraren hade lämnat kunden ensam på trottoaren med packningen utan att ha följt med henne in, vilket det står i bokningen att han ska göra. Kunden är dement och var mycket ledsen när grannen hittade kunden ute på gatan. Innan de var framme så sa föraren jag hittar inte adressen och det är ditt fel att jag missar flera bra körningar, jag lämnar dig här, jag har inte tid att leta efter din adress. Resenären uppger att hon blev lämnad nedåt vattnet. Hon irrade omkring med sin rullator och till slut ringde hon på hos en privatperson och bad om hjälp. Privatpersonen körde henne till sjukhemmet. Resan var bokad med extraservice men det hade inte nått föraren och han lämnade henne i entrén där hon tydligen har suttit fast i sin rullstol i flera timmar och nu blivit inlagd på sjukhus efter detta. Chauffören släppte bara av damen. Damen hittas gående ute på stora vägen mot Limhamn. Någon känner igen damen och tar hem henne. På grund av sin demens talar hon inte så bra. Det är mycket viktigt att instruktionerna följs. Kunden kommer in i bilen och letar efter sitt kort i sin väska och föraren blir irriterad att det tog lite tid. Han bad henne gå ut ur taxin och släppte av henne mitt på gatan och åkte iväg. Hon förstod ingenting. Kunden är synskadad, rörelsehandikappad och förståndshandikappad. En av de vi hittar i materialet är 83-årige Gustav som aldrig kom hem.  För drygt ett år sedan hade han varit på ett korttidsboende ett par dagar och skulle hem till sin fru. Färdtjänsten körde honom dit. Men någonting gick fel på vägen. Vi åker till platsen där det hände. Det är en liten by, lantligt belägen i Västra Götaland. Gustavs fru vill själv inte berätta om händelsen i radio och Gustav heter egentligen något annat. Istället möter vi familjens vän Ove Severin, som är medlem av samma församling. – Det var ju en väldigt trevlig herre. Lugn. Påverkad av åldern självklart. Det är ju naturligt. Ganska lång ståtlig herre. Han hade gjort ett långt kärnfullt liv som lantbrukare. Gustavs by är en fin liten by på landet med öppna fält, några hus och en gammal missionskyrka. Det var kallt ute den där dagen, minus fyra grader, och det hade snöat hela dagen. Gustav som bara skulle åka från dörr till dörr med färdtjänsten, hade keps och handskar men var för övrigt tunt klädd. – Den här gården här nere är det då. Där har han bott tidigare. Det är rätt så många år sedan som han flyttade härifrån. Av någon anledning körde de hit ändå. Med äldre personer som det är ibland så har de inte riktigt komihåg. Närminnet försvinner ju först. Så han reagerade väl inte på det viset ordentligt. Egentligen var det några hundra meter längre bort som han skulle svängt av och kommit upp till det stället där han bodde nu då. Tyvärr så följdes ju inte instruktionerna heller, som de hade då att de skulle lämna tillsammans med anhörig som tog emot då. Utan de lämnade av honom här någonstans på vägen. Och efter en stund, jag vet inte efter hur länge så var det grannar runt omkring som fick se honom ute då och han var ju inte klädd för att vara ute egentligen eftersom han skulle åka från dörr till dörr. Så blev han nerkyld och förmodligen på grund av det då, när han hade blivit omhändertagen utav grannar som såg honom ute, så klarade han sig inte. Han föll ihop och dog tyvärr inne hos grannarna. Hur tog man emot det här i bygden? – Det blev en viss chock över att det hade hänt på det här viset. Tragiskt givetvis när han har gått bort. En person vi känt i många år. Också en viss ilska då över att inte färdtjänsten följt instruktionerna utan det ska behöva gå på det här viset då. Sluta så illa. 83-årige Gustav dog där inne vid kaffebordet hos grannarna efter att ha varit ute i kylan i en halvtimme. Det var inte första gången Gustav blev avsläppt på fel ställe. De anhöriga hade hört av sig till färdtjänsten och det ansvariga trafikbolaget Västtrafik flera gånger tidigare av samma anledning - att Gustav blivit avsläppt på den adress där han bodde för mycket länge sedan. Ändå hände det igen. Ove Severin har engagerat sig i det som hände Gustav. Han berättar om fler händelser där medlemmar i hans församling inte fått den hjälp de behövt av färdtjänsten. – Chauffören har helt kommer in i kyrkan och bett oss hjälpa till att hjälpa de gamla ur bilen då. Och det är också någonting som man kanske borde haft utbildning på. Hur man tar hand om och hjälper en person som är delvis rörelsehindrad att komma ur en bil. Det är inte paket man kör, det är människor som har vissa speciella behov.  Det ska ju en färdtjänstchaufför ha den kunskapen. Det tycker jag. Vad tycker du om det? Att du då får hjälpa till. Att inte färdtjänstföraren kan sitt arbete? – Jag tycker det är bristfälligt helt enkelt. Det är väl billigast så. Släng in någon bara som kan köra en bil. Gustav bodde i en av de 41 kommuner i Västra Götaland som lagt över ansvaret för färdtjänsten på Västtrafik. Kaliber träffar därför Gunilla Wicktor, kundansvarig för Anropsstyrd trafik hos Västtrafik, för att höra hur de ser på händelsen med Gustav. – Nu är det ju så att det här var en väldigt tragisk historia som fick ett väldigt tråkigt slut. Därmed kan man inte säga att det beror på att vi släppte av personen på fel ställe, men det är oerhört tragiskt det som hände i alla fall. Att Gustav blivit avsläppt på fel ställe flera gånger tidigare trots att de anhöriga hört av sig till Västtrafik i frågan, förklarar Gunilla Wicktor med att förarna har trott på Gustav när han sagt var han har bott och att beställningscentralen inte får skicka ut upplysningar till förarna om att en person är dement. – I det här fallet var det en talför man som hävdade med bestämdhet att han bodde där och att föraren skulle absolut släppa av honom där. Vilket föraren gjorde. Det är inte acceptabelt. Det får inte gå till så. Det står på körordningen att han skulle lämnas inne i hemmet och det står ju så av en anledning. Borde inte färdtjänstens chaufförer veta om det? – De vet om det. De vet om det. Och jag kan inte förklara. Den här föraren var djupt olycklig efter detta. Det här har ju hänt andra personer att de blivit släppta på fel ställe flera gånger efter det här. Hur ser du på det med tanke på den kundgruppen ni kör, alltså de svagare i vårt samhälle? – Det är ju inte acceptabelt. Och därför är vi så noga med att följa upp varje enskilt fall. Det är människor som arbetar med människor och ibland blir det fel. Tillbaka till Hörby och Tobias som har Downs syndrom och som var försvunnen i mer än två timmar efter att färdtjänsten släppt av honom på fel ställe förra hösten. Den här gången kom han fram till bowlinghallen. – Jag har varit här länge nu. Vad ska du göra nu? – Jag ska spela bowling. Tobias mamma Karin frågar sig varför färdtjänsten inte kan fungera så bra som den gjorde förr. – Det funkade ju bra när det var hörbykillarna som körde. Chaufförerna som körde kände Tobias, de kände oss. De visste var de skulle köra, de hittade ju i Hörby kommun och skulle de komma utanför och de inte kände till det så hade de ju tagit reda på det. De visste att de kunde ringa till oss. Det är en helt annan….ja. Men lilla Hörby Taxi kunde inte erbjuda ett lika lågt pris som de större taxibolagen i Skåne och kör inte längre färdtjänst på det sättet. Det bud som vunnit den senaste upphandlingen som trädde i kraft den 1 februari i år ligger som lägst på 64 kronor milen. Redan för 15 år sen tog Hörby taxi mer än så. Det här är en historia som vi stöter på om och om igen. De samhällsbetalda resorna, alltså färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter står för cirka hälften av taxibranschens omsättning. Taxibolagen slåss om rätten för att köra dessa samhällsbetalda resor. När det kommer till upphandling konkurrerar taxibolagen och pressar därmed priserna. Samtidigt är det allt fler kommuner som lägger över hanteringen av färdtjänsten på en central organisation. Till exempel upphandlar och sköter Skånetrafiken färdtjänsten i 24 av Skånes kommuner. De finns så klart en mängd chaufförer som utför sitt arbete på ett mycket bra sätt och har en enorm yrkesstolthet. Bäst verkar det fungera när man fått en fast förare som lär känna resenären, men det är förstås dyrare. Och har man väl fått det att fungera kan upphandlingssystemet göra att ett nytt billigare bolag tar över körningarna och chauffören byts ut. Och varje gång ett nytt bolag med nya förare tar över ökar klagomålen på nytt. Det säger flera av färdtjänstcheferna vi talat med. Lars Hellström är den som är ansvarig för Skånetrafikens upphandling av färdtjänst. Och på Tobias mamma Karins fråga om varför Hörby taxi inte kunde fortsätta köra färdtjänst, svarar han så här. – Vi kan aldrig garantera att det blir ett lokalt taxibolag utan det är ju faktiskt de som lägger anbud. Vi får inte lov att begränsa på ett sådant sätt att vi förhindrar att aktörer lägger anbud. Det vi ställer krav på är att man ska ha en kunskap i de områden man har lagt anbud på. Han säger att det som avgör vem som vinner upphandlingen är till 80 procent priset och 20 procent kvaliteten. Lars Hellström menar att de inte kan ställa vilka krav som helst på de företag som kör. Henry Freij är expert på färdtjänsten i Sverige. Han menar att man borde kunna ställa högre kvalitetskrav på färdtjänsten än vad som görs idag. Han har en bakgrund som socialchef och han har suttit i flera statliga utredningar om färdtjänstens villkor. Och Henry Freij menar att när man centraliserar färdtjänsten förändras något på vägen. – Det har blivit i allt större utsträckning en fråga om att ekonomin styr. Man måste som det heter effektivisera och orsaken till det är att man vill ha ner kostnaderna. En konsekvens blir då ofta att den personliga kännedomen, det personliga engagemanget, det försvinner i verksamheten när den blir stor och omfattande. Vad leder det till för den enskilde individen som är beroende av att färdtjänsten fungerar? – Man får inte den hjälp som man kanske behöver via färdtjänsten. Man betraktas som en resenär vem som helst, som om man inte hade några behov och verkligheten ser ju inte ut så. Vad tycker du är de största problemen idag som du i ditt arbete har stött på och är kritisk mot till hur färdtjänsten sköts? – Det blir ju fler och fler utförandefrågor som blir aktuella. Att man gör stora upphandlingar, resenär och chaufför okända för varandra. Och det hänger ju naturligtvis ihop med att fler och fler kommuner och regionala kollektivtrafikbolag överlåter färdtjänsten till nya, okända bolag och där prispressen kommer in i bilden där lägsta pris är avgörande för vem som får uppdraget istället för kanske en hög kvalitet då. Flera av färdtjänstcheferna Kaliber talar med tar upp enskilda förares bristande kompetens och lämplighet för yrket som förklaring till en del av klagomålen. Men är det några enskilda förares fel att det har blivit så här? Idag finns runt 25 000 taxichaufförer i Sverige, enligt Transportförbundet, som också vittnar om en svagare löneutveckling för taxiförare, i jämförelse med exempelvis bussförare. Det är en stor personalomsättning bland förarna och många har osäkra villkor, enligt Transportförbundet. Kaliber talar med femton taxiförare som också kör färdtjänst. Några av dem har fått anmälningar på sig och för dem är arbetsvillkoren själva skälet till att färdtjänstresorna får en sämre kvalitet. – Det ser väldigt hemskt ut för våra kunder som har färdtjänstkortet. Kvalitet är väldigt lågt i botten. Vi inom servicebranschen måste serva dem. Men vi får ingen moral på grund av orättvisor, dåligt betalt. Vi jobbar 65-70-75 timmar i veckan. Då är man helt slut, som en småbarnspappa som jag, dålig ekonomi, jag som ensamarbete i hemmet. Vi bråkar med våra kunder och med våra arbetsgivare också, säger Metin. Metin började köra taxi för tio år sedan. Han säger att han gärna vill berätta om sin arbetssituation, men då under ett annat namn. Han är alltför rädd att förlora jobbet. Vi har därför låtit en skådespelare läsa in vad han säger. – Jag jobbar 70 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Jag menar hur kan jag bli en människa? Metin säger att han för att hinna till körningarna ibland inte följer trafiklagar och regler. Att han och hans kollegor jagar efter körningar. Eftersom de jobbar utifrån provision. Och för en färdtjänstresa får han mellan 30 och 50 procent mindre betalt beroende på tidpunkten. – Det blir inte alls bra, jag tycker synd om dem. I min kultur vi måste respektera våra äldre. Men när jag inte vill visa respekt genom att inte svara till dem i bilen, genom att inte komma ut från bilen och öppna deras dörr, det krossas, min kultur, min service framför allt. Men ändå, jag kan inte hjälpa till, jag är slutkörd. Vi pratar med ett tiotal förare från Taxi Kurir som har en liknande bild som Metin. Vi söker därför upp Magnus Klintbäck, VD för Taxi Kurir i Stockholm som är ett av de företag som utför en stor del av färdtjänstresorna. Han är även vice förbundsordförande för Taxiförbundet. Magnus Klintbäck känner inte igen den beskrivning som Kaliber fått från förarna som är missnöjda med arbetssituationen. – Jag känner inte igen den bilden. Klart att på 3000 förare som vi har i Taxi Kurir Stockholm kan det säkert finnas en eller två eller några stycken som är missnöjda, det är det ju alltid. Och du har intervjuat tio av 3000. Hade det varit som du beskriver hade jag inte haft 3000 anslutna förare. Magnus Klintbäck känner inte heller igen bilden av att klagomålen ökar – trots att klagomålen på färdtjänsten fördubblats i Stockholms län de senaste fem åren. Men föraren Metin, menar att han på grund av arbetsvillkoren inte kan ge resenärarena det han vill och att det påverkar hela hans person. – Jag känner mig jättedåligt, det är emot min karaktär. Jag tappar mig själv, jag blir helt annan människa även hemma. Man gör en sak mot sig själv. Reportrar Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Misstänkta miljöbrott, dubbla stolar och långsam hantering

    · Kaliber

    Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.   - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om  -  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.   - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.  - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Tiggarjobben - Kaliber granskar Hjärta till Hjärta del 1

    · Kaliber

    Biståndsorganisationen slår insamlingsrekord och Statsministern ger sitt stöd. De som tigger i Sverige får jobb som korgflätare i Rumänien men snart är flera tillbaka här för att tigga. Välkommen till konferens om utsatta EU-medborgare och samverkan mellan Svenska organisationerDet är september 2015 och regeringen med minister Åsa Regnér håller en stor heldagskonferens om tiggerifrågan på Nalen i Stockholm.  Sedan regeringen tillträdde i oktober förra året så har vi jobbat hårt med situationen för de utsatta EU-medborgare som ber om pengar på gatorna i de flesta av städerna i Sverige. Konferensen sänds på SVT. Närmare 200 speciellt inbjudna gäster, ambassadörer, höga politiker och biståndsarbetare ska diskutera utifrån regeringens nya linje - att de som tigger på gatorna främst ska hjälpas i sina hemländer och inte här.  Tack för alla era insatser hittills och tack för att ni är här och tack för gott samarbete framöver. En av organisationerna som lyfts fram på scenen är Hjärta till Hjärta. På kristen grund driver de biståndsprojekt i främst Östereuropa. Rickard Klerfors är biståndsansvarig.  Vi måste ut från det här, ursäkta mig, jultomtetänket och drabbade stackars offer. De är precis som vi. Vi vill ju se till att folk får arbete, det vill de själva. Jag har smugit in här några korgar bakom på scenen. Men visa dem! Ja jag kan visa upp en här.  Det är väl spännande?  Och jag tror att allmänheten gärna är med och stödjer att man kan jobba hemma och försörja sig. Genom ett nystartat korgflätningsföretag i Rumänien har Hjärta till hjärta skapat arbetstillfällen. Och några av de som förut tiggde har redan åkt hem.  Två av de personer som nu håller på att göra korgar i Pauleasca i Rumänien var förra vintern i Stockholm och i Linköping och tiggde. Nu har man så pass god inkomst av det här att man inte tänker resa hit, av den anledningen. Men när träffar dem sist så säger det här paret Vi vill till Sverige. Men varför då ska ni inte va hemma?, frågar jag. Jo ni är så trevliga ni är så bra, vi vill komma som turister - men vi vill inte sitta här och tigga, säger Rickard Klerfors.Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta slår insamlingsrekord. Deras hyllade jobbprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar och har beskrivs som en framgångssaga. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Det ska vi undersöka i två program. Hjärta till Hjärta slår insamlingsrekord och hyllas av StatsministernVi kan gå tillbaka. det sitter någon annan där borta Nu ska vi gå på stan. Linköping Mars 2016. Rickard Klerfors på Hjärta till Hjärta visar runt och pekar ut var de som tigger brukar sitta. Han har bott i Rumänien över 10 år och kan språket.  Bun ziua, Romania?Han stannar till och pratar men en man som sitter och tigger utanför en stor hamburgerkedja.  Tråkigt att sitta här? Trist.  Jag tycker också det här är tråkigt.  Jag tycker inte om att sitta här. Rickard Klerfors har valt att inte lägga några pengar i muggarna.  Jag ger inte till de som tigger på gatan. Frågan är inte om vi ska hjälpa utan hur vi ska göra det här. (Startar bilen) Nu är vi på väg till Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta.Oj vad stort det är! Ja det är en stor second hand. Det är ett sätt för oss att få in medel till den verksamhet som vi bedriver utöver att folk skänker pengar.  Så vi går in och tar en kopp kaffe.  Det första som möter besökarna i receptionen till huvudkontoret är en reklamskylt som informerar om de handflätade korgarna.  Här har du korgar. Vi kommer in i secondhandbutiken som är stor som en Hockeyplan. Och korgarna har fått en egen sektion i butiken, ett femtiotal står travade på varandra.  Så ser de ut. Det är ju hantverk. Ingen är den andre lik, säljslanor använder man och gör de här korgarna av.  Bredvid korgarna en reklambild som visar en solbränd man. Han bär en korg på axeln och ler in i kameran. Leendet blottar en saknad framtand. Den leende mannen pryder också omslaget på den folder som sitter fäst vid varje korg.  Vi skickar med varje korg en beskrivning av vad det här handlar om, hur många människor som fått arbete genom det här. Vad står det på framsidan? Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid. Jag tycker det är viktigt att trycka på det här med värdighet. det känns ju viktigt att man kan få ett jobb, göra det man har en tradition av, att vi bevarar det. I foldern står att 10 personer i nuläget är anställda i det sociala företaget Hjärta till hjärta startat tillsammans med en rumänsk stiftelse. Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och får del av social förmåner som sjukförsäkring och pension. Men foldern som bara är några månader gammal är redan daterad berättar Rickard Klerfors. Idag är det 25 anställda i företaget.  Och dessutom att en del av dem har kunnat återvända hem från tiggeri i bland annat Linköping till arbetet och inkomst hemma i Rumänien. Det har gått bra för Hjärta till Hjärta insamlingskampanjer, på mindre än två år har penninggåvorna från svenska folket dubblerats och ifjol samlades över 6 miljon kronor in till organisationen. Och i årsrapporten för 2015 lyfts korgprojektet och fokuset på hjälp till EU-migranter i sina hemländer fram som en viktig förklaring till det ökade givandet. Hjärta till hjärta har också haft draghjälp genom uttalat stöd från höga politiker. Statsminister Stefan Löven på fråga från Expressen om man ska ge till de som tigger.  Varje människa får göra precis som man känner själv.. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta. Anders Holmefur är högsta ansvarig på Hjärta till hjärta.  När vår statsminister och andra går ut offentligt och talar om att man stödjer Hjärta till hjärta då ökar våran trovärdighet och sånt gör att vi är oerhört tacksamma och vi vill verkligen vara måna om att varje peng som kommer in också kommer till användning i de här områdena. Vi var nere för bara någon månad sen och då kom en gubbe som flätar korgar och så sa han Kommer ni fortsätta med det här?, Ja självklart! Råvarorna finns, kunnandet finns och vi har kunder i Sverige som frågar efter det här. Han svarade nu har jag satt in fönster och dörrar i mitt hus då ska jag planera att gå till tandläkaren och få laga mina tänder om jag vet att det finns en fortsatt möjligheter att jobba.Vi börjar se, enskilda exempel på, hur man vänder tillbaka nu och hittar försörjningsmöjligheter. När det sprider sig i Sverige att det finns jobb i hemmiljön, där det innan inte fanns någonting, då blir det väldigt spännande. Hjärta till hjärta kan ge många exempel på hur bra det har gått.  Men det finns också andra berättelser ska det visa sig.Från tiggeri till ett riktigt jobb hemma Det är många av husets dörrar som har det där knarret. Anita Lilburn är en av dem som engagerat sig för EU-migranterna som kom hit.  Det är väldigt svårt. Man styr och ställer och tror att man gör det bästa och det inte säkert att det är det. Här i villan med sjötomt och utsikt över Dånviken står en sliten flygel i vardagsrummet. Spelar du piano? Ja.Hon sätter sig och börjar spela ett stycke Bach som hon tycker passar ämnet vi ska prata om - EU-migranter som tigger.  Jag gillar Bach väldigt mycket.  Anita var med när de som tigger dök up i Sverige.Nyhetsinslag: Nu på sista tiden har det ökat kraftigt senaste månaderna. Tiggeriet är utbrett i Sverige. 44 kommuner har svarat att det förekommer. Runt 2011 ställdes Sverige inför nya utmaningar. Då började stora grupper från Rumänien och Bulgarien anlända hit.  Nyhetsinslag: Jag är säker på att vi kommer att se en kraftig ökning de närmsta åren. Det som från början mest var ett storstadsfenomen sprider sig över hela landet. Också i Rönninge, söder om Stockholm, dyker de som tigger upp. Och Anita tvingas ta ställning. Hjälpa eller inte? Plötsligt så satt de här och där. I Salemstaden och Rönninge Centrum. Utanför Coop och ICA. Det såg för eländigt ut, man gav lite pengar och vinkade.  I tunneln under pendeltåget satt en man i 40 årsåldern. Ion från Rumänien. Anita som innan pensionen jobbade som språklärare får kontakt.  Jag gick förbi och visade med hela kroppen det är kallt. Han sa frig, frig. Det måste betyda kallt. Sen pekade han en dag på sina skor mic, mic. Det måste betyda liten. Det var lätt att skaffa ett par skor i rätt storlek och då blev han jätteglad och sådär rullade det på.Pengar i tiggarmuggen blir till skor, en vinterjacka och snart har Anita och hennes man köpt en enklare husvagn till Ion. 18000 kronor kostade den. Husvagnen får stå på grannen Birgittas tomt och de kopplar in el.  Mamma! Paradis Caravan, Paradis Caravan! Han va helt hänförd. Det var så roligt att se.  Varför Ion? Vad var det med honom? Hans vänliga glada utstrålning och det fantastiska i att han aldrig klagade. Han var beundransvärd på många sätt. Anita fortsätter hjälpa Ion och hans familj och snart är hon en del av en ny slags folkrörelse i Sverige. På många platser i landet startas vid den här tiden 2013-2014 initiativ och grupper för att hjälpa EU-migranter som tigger. De heter namn som Hemlösa EU-migranter i Borås, Gotlands solidaritet för EU-migranter och Hjälp Västerbottens tiggare. Också Anita är med och organiserar sig tillsammans med grannen Birgitta.  Alla var väldigt upprörda och ville ville hjälpa de till något bättre. Vi startade Salems stödgrupp för migranter. Anita börjar efter hand tvivla på vad insatserna och hjälpen de ger egentligen gör för nytta. Det är som att skänka i ett bottenlöst hål känner hon ibland.  Det är så sporadiskt de får pengar. Dels får de ju allt mindre i sina koppar för folk börjar krokna och sen särskilt på vintern finns det inga jobb i trädgårdar och sådär. Hösten 2015 lanserar Hjärta till Hjärta korgprojektet i Rumänien. NYHETSINSLAG: Nu i de projekt vi har startat så har vi en sådan efterfrågan på arbetskraft. att vi planerar att ha ett hemvändarprogram, säger Rickard KlerforsAnita Lilburn kan läsa i tidningar, se på tv och höra på radio om hur tiggarna nu får jobb. Biståndsansvarige Rickard Klerfors har ett tydligt budskap till de som tigger - och ett erbjudande. NYHETSINSLAG: Åk hem till din by. Gå den här den yrkesutbildningen så får du ett studiebidrag under tiden. När du avlagt ditt examensprov så blir du erbjuden en anställning i det här projektet.   Ja. Vi blev jätteglada det här är grejen. Det här är vägen till ett bättre liv.Anita Lilburn tar kontakt med Hjärta till hjärta.  De skulle få diplom, sjukförsäkring, pensionspoäng och en fast inkomst. Om de lyckades göra 5 korgar i dagen skulle de komma upp i en för rumänska mått mätt ganska god inkomst. Då lyckades vi få in vår vän Ion på det projektet. Anita och stödgruppen startar en insamling och betalar så att Ion kan resa hem. Vad skriver du nu?  Korgflätning i Pauleasca. På nätet kan hon följa utvecklingen i projektet. På Hjärta till hjärtas hemsida står att kursen Ion gått är avslutad och den blev en framgång. Flera av deltagarna grät av lycka när de fick sina diplom står det i texten som illustreras med en gruppbild där alla poserar med sina diplom.  Där är Ion! Det blev en framgång och en milstolpe i Hjärta till Hjärtas insatser i Rumänien. Där är korgarna! Fina. Du ser det är en jättebra grej. 25 korgflätare har nu arbetet i det sociala företag Hjärta till hjärta startat Men när jag träffar Anita är det nått hon inte vet om. En viktig detalj som kommer att vara med och förändra hennes åsikt om Hjärta till hjärtas jobbprojekt i Rumänien. Ett oväntat möteTre dagar senare åker jag tillbaka till Rönninge. Under bron till Pendeltåget sitter en person som alla tror ska vara i Rumänien. (skrammel från mynt i mugg) Hej hej!Ion är tillbaka.  Jag undrar vad som hände?Vi går bort till ett kafé i närheten och han börjar berätta.  Jag ville. Jag ville fläta. Ion som heter Greeru i efternamn var tacksam för möjligheten och hjälpen Anita gav honom. Han säger att han inte ville misslyckas och tyckte att jobbet var en bra möjlighet. Det var avancerat att fläta korgarna, säger han, men efter några veckor blev han ganska skicklig. Och han klarade sluttestet - han lyckades fläta en korg under tre timmar. Jag frågar om han kan peka ut sig själv på gruppbilden Hjärta till hjärta publicerat på sin hemsida från diplomutdelningen.   Ja. Där är jag med diplomet. Ion började jobba med att fläta korgar för Hjärta till hjärta. Han säger att han fick kontant ersättning per korg. I början var det strax under 40 kronor per korg. Men i februari 2016 sänktes det till lite över 30. Månadslönen som Anita läst om på Hjärta till Hjärtas hemsida kom inte Ion i närheten av.  15 lei, 30kronor Är det pengar?Jag tar fram bilden på Hjärta till hjärtas hemsida igen. Den på de tolv som fått sina diplom. Jag frågar honom hur många av de på bilden som jobbar kvar i företaget. Han pekar istället på de som lämnat. Han själv och fyra till säger han.   1, 2, 3, 4. De är reda i Sverige. Många är i Norrköping, de är tillbaks. Eskilstuna, Norrköping. Det Ion berättar ger en annan bild än det Hjärta till hjärta berättar i sin insamlingskampanjer för projektet med de flätade korgarna. Finns det de som kan bekräfta Ions berättelse.  Jag åker till Linköping.  One is here.  Ok she thinks one is here? Vad heter du?  Florin. Florin har en liknande berättelse som Ion. Också han flätade korgar och sitter nu och tigger sen några dagar tillbaka. Han bekräftar de nivåer på ersättning Ion berättat om.  Det här är alla pengar. (skramlar och visar med mynt) Max fyra korgar om dagen kan man göra, och mina barn hjälpte mig också. Fler som hoppat avFlorin säger att hans fru stannat kvar i Rumänien och har fortsätt göra korgar med två av barnen som hjälper till.  Självklart, barnen gör korgar också.  Hur gamla är barnen?  17 och 14 år gamla. Barnen är 17 och 14 år gamla och tillsammans kan de göra fyra korgar om dagen berättar han. Inte ens när alla tre hjälps åt kommer de upp i lönen i månaden Hjärta till Hjärta skriver om på sin hemsida.  Its awful! Where is the rest of the money? This is not to help!Jag träffar Gabriella Diia som ursprungligen är från Rumänien. Hon har kontakt med många som tigger i Linköping och stöttar dem på olika sätt. Hon har mött flera som hoppat av korgflätningsföretaget berättar hon. Och anledningen är ersättningen.   A lot of them, they are coming, they are turning back to beg because they are not payed for the baskets. Totalt kommer Kaliber i kontakt med nio korgflätare varav 6 fortfarande arbetar kvar i Rumänien. Vissa av dem har varit med sen starten och har tidigare flätat korgar över tio år. Ingen vi pratar med kommer upp i de lönenivåer som Hjärta till hjärta skriver om på sin hemsida.  Ingen säger sig ha lyckats flätat de 5 korgar som är normen för en heldags arbete. Flera nämner timpenning under 10 kronor. Och alla bekräftar att ersättningen sänktes i februari 2016. Hur går det här ihop? På Hjärta till hjärtas hemsida som vänder sig till svenska givare - står om lön på 3600 konor i månaden efter skatt. När jag träffade Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta - i mars 2016 menade han att ersättningsnivåerna till och med vad ännu högre än så.  De själva kom med förslag om vilken norm som de kan göra på en dag. Gör man produktionsnormen så får de 1800 lei i månadslön kan man säga och det motsvarar ungefär 3800 kronor. Så det är 40 kronor av det här för korgen, Hur många korgar kan man göra per dag? Fem stycken kan man göra på en dag, en korgtillverkare. En del sa att de kan göra sju, men vi sa ok då sätter vi normen vid fem så kan alla klarar av det.  Hej Ion. Godmorgon!Anita Lilburn har fått kontakt med Ion igen. Anställningen i korgflätarföretaget i Rumänien hon fixade åt Ion blev inte som hon förväntat. Om det nu är sant det som Ion berättar?   Väldigt sorgligt alltså. Då blir jag väldigt förbannad. Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant.  Hur kan det vara i Hjärta till Hjärtas intresse? Hur vågar de? Det måste ju komma ut förr eller senare. Varför har ersättningen sänkts?Jag återvänder till Hjärta till Hjärtas huvudkontor i Linköping.  Vi kan gå in på mitt kontor det är inte så märkvärdigt. Det hyllade korgprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar som köpt korgarna här i Sverige eller skänkt pengar. Det har beskrivs som en framgångssaga. Jag visar de uppgifter som Kaliber tagit fram för de ansvariga på Hjärta till hjärta. Direktor Anders Holmefur som är högste ansvarig ser allvarligt på uppgiften om att barn så unga som 14 år skulle vara med i produktionen av korgarna.  Vi tar bestämt avstånd från att hela familjen och ungar och allt skulle var inblandade i att producera korgar. Att flera av korgmakarna hoppat av och är tillbaka i Sverige för att tigga kommenterar han såhär.  Jag tycker det är tragiskt utifrån den situation att med den budget vi lagt i det här så tjänar de efter förhållandena i det här byn, väldigt god inkomst. Det som ni har utlovat om man antar det här jobbet och blir anställt har det stämt det som ni har sagt?  Det beror på deras egna förutsättningar. Vi erbjuder ju en, vi sa den här kursen i februari, jag var ju med när de fick de här diplomen och där var det ju uttryckligen sagt vilka av de här som skulle behöva ytterligare handling för att klara av det här. I er artikel efter den där kursen stod att kursen blev en framgång?  Absolut. En enorm framgång. Jag berättar om uppgiften att fem av de 12 på bilden som Hjärta till hjärta publicerade från kursavslutningen redan lämnat korgflätningen och är tillbaka i Sverige för att tigga.  Det tycker jag är väldigt tråkigt då. Jag har ju minnesbilder där en kvinna som aldrig har gått i skolan fick ett kursintyg och gråter av glädje och säger äntligen kan jag jobba och bygga en framtid, vad säger du om sånt? Jo fast det är ju framtiden, det viktiga är väl vad det blev sen så att säga? Jo och där måste vi på något sätt överlåta till den enskilda deltagaren att utifrån vad vi erbjuder av möjlighet, i stöd och utbildning och så vidare, att de som vill tar den här chansen. Biståndsansvarige Rickard Klerfors sitter med under intervjun. Han kommenterar att flera av arbetarna hoppat av såhär.  Vi har varit väldigt noga med att inte överdriva vad vi lovar men sen, med facit i hand, så har man uppfattat det som mycket mer för att man lever i en desperation och söker efter något bättre och de som vi har fört en dialog med har uppfattat mer av löfte än vad vi i själva verket har sagt. Man om stannar till vid det här löftet då är det väl så att saker och ting inte bara har uppfattats, ni har ju varit väldigt tydliga med att ni har satt det på pränt. Det finns ett socialt företag.  Ja. Man får 3600 kronor om man klarar mininormen, och den kan alla klara av.   Det är vad de själva har förslagit och utifrån den kalkyler jobbar vi. Enligt mina uppgifter är det snarare hälften man får. Än vad ni har sagt.  Det här med 3600 det kan nog då egentligen säkert säga för varje person när ett helt år har gått. Hur utfallet har blivit över hela året.  Rickard Klerfors har uppgett att ersättningen per korg till arbetarna är 18 rumänska lei - strax under 40 kronor. Men de vi varit i kontakt med berättar samtliga att ersättningen sänktes till 15 lei  - strax över 30 kronor för varje flätad korg. I Hjärta till Hjärtas 5 secondhandbutiker säljs korgarna för 350 kronor. Nu ställer jag frågan igen. Hur mycket får arbetarna för varje flätad korg? Ja nu ska vi se här, jag kommer inte ihåg riktigt. Det har vi haft en diskussion om. Jag tror att det är nu 15. Får jag bara fråga. För ni skriver ju väldigt uppdaterande om projektet. Den här lönesänkningen, varför har ni inte skrivit om den på Facebook och hemsidan och så? Det kan man fundera på och jag är fullständigt öppen och ärlig med det och det är viktigt att vi uppdaterar den uppgiften. Det viktiga är ju totalt sätt vad man kan få för månadsinkomst. Varför har lönerna sänkts? Jag tror att det finns någon skattehöjning och sånt här som ligger bakom det. Men det får jag ta reda på. Vem har sänkt lönen?  Alltså det beror nog kanske på, eller det beror på input från staten där man då ändrar lagstiftning och annat. Och vad man ska betala in i skatter och annat. Skatten har höjts? Ja och det här är jätteviktigt att vi har en dialog om och är väldigt tydliga med. I butik säljs korgarna för 350 kronor. Med momsen borträknad är intäkten 280 kronor vid varje försäljning. Varför får de som gör korgen bara 30 kronor frågar jag.   Ja och hittills har vi inte fått något plus på kontot i och med att vi haft kostnader för att sätta igång det här. Men det har väl kommit från bidrag från Sverige?  Rörelsekapital och så vidare och dessutom transportkostnader och bygga upp och så vidare men jag tror vi kommer landa i ett överskott, en vinst på det här. Då kan man diskutera om vi ska betala mer för varje produkt eller om vi ska använda pengarna till andra insatser i deras område. Sen är det klart att alla vill ha mer, det ligger ju i sakens natur.  Jo fast nu fick de ju mindre? Ja det var ingen som var lycklig över att höra det men efter det här mötet kom man ändå överens om det här. Reporter: Magnus Arvidson, Produktionsbolaget FiltProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kistamannen - rättegångarna som ställdes in

    · Kaliber

    I snart ett års tid har EU-migranter i Stockholm varit rädda för den så kallade Kistamannen. Några har vågat polisanmäla misshandel och hot, men han är fortfarande på fri fot. Geta Iorgu från Rumänien som hotats av den i medier så kallade Kistamannen säger att  hon är jätterädd när hon är ensam. Hon är rädd för att bli misshandlad, han kan göra vad som helst, säger hon. Vi är på Stockholm central en grå februaridag. I tunnelbanenedgången från Plattan rör det sig som vanligt mycket folk. Många av de EU-migranter som jag möter här i dag tillsammans med en tolk, pratar om just rädslan för den här mannen som vi i reportaget kallar för Kistamannen.Vi har många gånger hört om våld mot personer som tigger - och att få av dem anmäler brott till polisen. Men i Kaliber i dag ska vi berätta om en polisutredning där flera EU-migranter i Kista faktiskt HAR anmält brott OCH låtit sig förhöras av polisen.Men rättegångarna har ställts in. Varför har EU-migranterna inte fått sin sak prövad?Ur Ekot"En man i 25-års åldern döms till skyddstillsyn för att ha dödshotat en grupp romer i Kista, rapporterar P4 Stockholm. Mannen hällde brännbar vätska på gruppens tillhörigheter och återvände senare och skrek att han skulle döda dem och gjorde gester som om han höll ett skjutvapen. Mannen döms för olaga hot och egenmäktigt förfarande."Det här var i maj förra året. Men skyddstillsynen innebar att mannen var på fri fot och det dröjde inte länge innan nya polisanmälningar mot honom kom igen. Ur Stocksholmsnytt:"En man i 25-års åldern som för bara några veckor sedan dömdes till skyddstillsyn efter att ha hällt tändvätska på och hotat EU-migranter har nu anhållits igen, misstänkt för nya överfall på EU-migranter i Kista..."En av de närpoliser som var med och grep Kistamannen vid flera tillfällen och såg hur oron spred sig bland EU-migranter i Kista var Martin Marmgren:Han var ju tydlig i sin avsikt att driva bort dem ifrån Kista.Men trots flera polisanmälningar och kortare tider in och ut ur häkte under sommaren och hösten så har flera fall av misshandel och hot ännu inte tagits upp i en rättegång. Gång på gång har förhandlingar ställts in.Polis och tingsrätt säger att de drabbade varit svåra att få tag i. Men är de så svåra att hitta? Det ska vi ta reda på.Från tunnelbanan i Kista kommer man direkt in i den stora Gallerian. Utanför en av ingångarna breder ett torg ut sig.Trots att det bara är några minusgrader sprider sig en råkyla snart genom skosulorna upp i kroppen från asfalten. Det var här i april förra året som Kistamannen hällde tändvätska på tillhörigheter och med hot jagade bort en stor grupp romer sent på kvällen.Var hände det här, på torget?Ja, där borta  En av dem som var där är Geta Iorgu. Hon berättar att Kistamannen redan den eftermiddagen hade kommit fram till henne och hennes bror i Kista. Hon säger att Kistamannen sa att han inte kan tåla zigenare här och att om de inte stack härifrån så skulle han döda dem. Och på kvällen kom han tillbaka och hällde bensin på deras tillhörigheter, säger hon.Geta Iorgu och flera andra har berättat att han jagade dem med en pistol i handen. Men om det verkligen var en pistol är oklart i domen, men de upplevde det hur som helst så, blev livrädda och sprang därifrån.De flydde till en närbelägen bensinstation. Gamla kvinnor 60 till 80 år sprang barfota. Och Kistamannen jagade dem, berättar hon. Men boende i området som såg vad som hände ringde polisen.Efter rättegång dömdes Kistamannen den 4 maj förra året till skyddstillsyn. Det innebar att han skulle ha möten med en kontaktperson men i övrigt släpptes han ut på fri fot.Och bara några veckor senare så anmäldes han alltså på nytt för att ha hotat och misshandlat EU-migranter och för hot mot en polis. Och den följande månaden kom flera nya anmälningar mot honom. Varje gång satt han några dagar i häkte, men släpptes alltid ut igen. Vid ett tillfälle kom nya anmälningar om hot och misshandel bara en dag efter att han kommit ut från häktet.Och så här fortsatte det under den tidiga hösten. Kistamannen misstänktes också för andra brott, såsom narkotikabrott, och dömdes under hösten och vintern för några av brotten till dagsböter och fortsatt förlängd skyddstillsyn.Men hoten och misshandel av just EU-migranterna behandlades aldrig i tingsrätten. Vi ska återkomma till det. Men först ska vi tillbaka till Martin Marmgren som vid den här tiden var närpolis i Kista. Han berättar att han och hans kollegor upplevde den här tiden som väldigt frustrerande. Vi försökte agera, ändå lyckades inte vi få stopp på det utan det som i slutändan gjorde att brotten upphörde var ju att de här människorna inte vågade vara kvar. Så det klart att det är en stor frustration. Det går ju inte att se på ett annat sätt än ett misslyckande för hela rättssamhället att en person med hot och våld kan driva bort en grupp människor som har samma rätt att befinna sig på den platsen som alla andra.Resultatet blev alltså att de drabbade i flera fall lämnade Sverige.I oktober skulle fallen där EU-migranter anmält hot och misshandel upp i Stockholms tingsrätt. Men det blev inställt. De drabbade var inte på plats. De blev aldrig kallade.Jag söker upp Marianne Merdal som är domstolshandläggare på tingsrätten. Det var hon som hade i uppgift att skicka kallelse till de målsägande, alltså EU-migranterna.En kallelse skickas normalt med post och när den som kallas svarar så är personen delgiven. Men delgivningen kan också ske per mail, telefon eller via direkt kontakt.När vi fick åtalet av åklagaren så fick vi ju bara namnen på målsäganden, inga adresser eller något. Så vi hade inga möjligheter att kalla dem, i vart fall inte på någon adress.Tingsrätten ringde då till Socialen för att se om de kunde hjälpa till, och fick kontakt med en man som kände en släkting till några av de målsägande. På så sätt fick de uppgift om att i alla fall en av de drabbade var på en begravning i Rumänien och inte kunde vara i Sverige när rättegången skulle hållas. De hade också kontakt med målsägandebiträdet, säger hon. Men det var bråttom, Kistamannen satt häktad så de hade bara två veckor på sig till rättegång, säger Marianne Merdal.Kanske har tingsrätten verkligen gjort det som kan förväntas av dem. Men hade det inte gått att åtminstone hitta någon adress att skicka kallelse till?Hos Skatteverket får Kaliber genom bara namnuppgift på personerna så kallade samordningsnummer till flera av dem. Det är ett nummer för skatteregistrering som den som bor utomlands och är i Sverige mindre än ett år kan ha istället för personnummer.Hos Skatteverket finns inga adresser registrerade. Men eftersom vi vet att en del EU-migranter har bilar, så provar vi att ringa till Fordonsregistret. Med hjälp av samordningsnumren som vi fick från Skatteverket frågar vi om det där kan finnas någon adress registrerad. "Välkommen till Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor..."Och här visar det sig att TVÅ av de personer som skulle blivit kallade till rättegång finns med i Fordonsregistret. Och båda har kontaktuppgifter till varsin svensk adressVi tar oss till en av de adresserna. En lägenhet i ett gårdshus i Vasastaden i centrala Stockholm. Här bor Bienvenido Flores, en man som på volontärbasis har kontakt med många EU-migranter och hjälper dem med olika saker såsom kontakt med myndigheter till exempel. På hans adress är flera EU-migranter skrivna för att kunna ha kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen. Han visar upp kuvert från Kronofogden och från ett försäkringsbolag som kommit till hans adress i en av de målsägandes namn. Men någon kallelse till rättegång har inte kommit.Att myndigheterna inte underrättar skriftligt det är dåligt tycker jag.Om det hade kommit ett brev hit med en kallelse till tingsrätten till den här mannen, vad hade du gjort då?Precis som jag gör, olika information muntlig eller skriftlig som kommer, informerar jag dem om. Om jag inte hittar dem så förmedlar jag informationen till andra i gruppen som vet var de befinner sig. Så det blir en flitig kommunikation tills det når dem fort, väldigt fort.Och den här mannen, hade han fått informationen om du hade fått ett brev hit?Självklart, det skulle han ha fått.Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal som hade i uppgift att kalla de målsägande till förhandling.Två av de fyra målsägande har ju svenska adresser, varför skickades ingen kallelse dit?De uppgifterna har vi aldrig fått, att det fanns svensk adress.Men har ni eftersökt dem? Ja vi har ju försökt genom socialen och så se om de har någon kontakt med dem. Får inte vi personnummer så att vi kan söka på dem så kommer vi inte så mycket längre.Men, bara så jag förstår, vem är det som har huvudansvaret för att de ska bli delgivna? Är det ni, åklagaren eller polisen? Nej det är vi som är ansvariga. Tingsrätten är ansvarig för delgivning och ser till att målet blir av.Men här blev det alltså inte av. I protokollet från rättegången i Stockholms tingsrätt den sjätte och åttonde oktober kan man läsa att målsägandenas frånvaro utgör hinder för att pröva den delen av målet.  "Dagens huvudförhandling ställs därför in. Tingsrätten sätter, efter samråd med parterna, ut målet till fortsatt huvudförhandling den 16 oktober..."De här svenska adresserna finns ju till exempel i Fordonsregistret. Varför kunde inte ni få tag i dem? Den möjligheten hade inte vi att hinna kolla.Men den vanliga gången är väl att man skickar en delgivning om det finns en adress?Ja absolut, det gör vi. Men som jag sa, eftersom han var frihetsberövad så hade vi frist så att det var bråttom att jaga.Målet sköts upp till den 16de oktober, drygt en vecka, men inte heller till dess hann tingsrätten höra av sig till de målsägande. Men det var för kort tid för att vi skulle hinna. Vi lyckades inte helt enkelt, vi försökte med allt, men ja, tyvärrVad gjorde ni för ansträngningar sedan då för att få tag i de här personerna så att en rättegång kunde bli av?  Sedan var det så att åklagaren begärde att målet skulle flyttas över till Solna tingsrätt, så vi hade ju inte målet kvar så vi behövde inte göra några mer ansträngningar.Kaliber undersöker också andra möjligheter att kontakta de drabbade.Geta Iorgu, som vi hörde i början av reportaget, säger att hon har gett nummer till två av målsäganden som åkt tillbaka till Rumänien till tingsrätten.Vi provar att ringa en av männen.  Hallå! hörs i luren. Tillsammans med en tolk får jag direkt kontakt med honom. Eftersom han är rädd har vi bytt ut hans namn. Vi kallar honom för Marcel. Han säger att han inte fått veta när rättegången skulle vara. Men han hade velat vara med.  De har inte tagit kontakt med mig, säger han. Tolken berättar: Om han hade blivit kallad till dessa rättegångar i oktober och december då skulle han ha lånat pengar bara för att kunna komma hit och vara med på rättegången. Och när som helst är han villig att vara med på rättegången därför att han litar på Svenska staten att få stöd och beskydd.  Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal:Tycker du att de här målsägandena har behandlats rättvist och så som en svensk skulle ha behandlats i rättssystemet?  Oj, det är väl lite svårt att svara på kanske. Men ja, jag tycker att det är jätte tråkigt att vi inte fick tag i dem, eller att de själva inte ville ställa upp som målsäganden för det är ju viktigt att en rättegång kommer till stånd.Jag berättar att vi pratat med en målsägande som ville vara med men som inte visste när rättegången var.   Nähä, ja det vet jag ju ingenting om förstås. Men vi har gjort allt vad vi kunde i alla fall för att få tag i dem. Som sagt var, hade han inte suttit frihetsberövad så hade vi nog fått tag i dem, men tiden gick ut. Och sedan överflyttades målet till Solna tingsrätt så då har vi lämnat ifrån oss det. Ja eftersom den misstänkte mannen satt häktad i ett nytt ärende i Solna vid den här tiden, så flyttades hela målet till Solna tingsrätt.Rättegång där hölls i november och december. Men inte heller till dessa förhandlingar kallades EU-migranterna. Istället avhandlades andra brott som Kistamannen var misstänkt för. Han dömdes till fortsatt skyddstillsyn, alltså en förlängning på det straff han fått tidigare, vilket innebar att han var ute på gatan igen.På Solna tingsrätt, innanför säkerhetskontrollen, möter jag Sofia Jungstedt. Jag heter Sofia Jungstedt. Jag är rådman vid Solna tingsrätt.Jag är nyfiken på de här personerna som har utsatts för hot och misshandel som är EU-migranter. Först låg målet hos Stockholms tingsrätt och de lyckades inte kalla de här personerna till huvudförhandling. Och sedan flyttades målet över hit till Solna tingsrätt och ni har hållit huvudförhandling i november och december. Vad jag förstår kallades de här personerna inte då heller, varför inte? Det som hände när Stockholms tingsrätt överlämnade en del av sitt mål till oss det var att den här personen som var tilltalad i Stockholms tingsrätt mål han häktades för andra misstankar här i Solna. Och det som hände då var att det kom in ett åtal och då gäller vissa tidsfrister och att huvudförhandling ska hållas inom en ganska snar tid. Och utifrån den information vi fick var det inte möjligt att få tag på de här målsägande med så kort varsel så att vi skulle kunna hålla huvudförhandling i den delen. Och det var lite samma situation som sedan inträffade i december.Tingsrättens förklaring är alltså att det återigen blev kort om tid. Men flera av de inblandade EU-migranterna upplever att ingen gör något för att de ska kunna vara var de vill i stan i lugn och ro. Nu är det snart mars och de här brotten inträffade förra sommaren och tidig höst, vad tänker du om att det har tagit så lång tid? Det är alltid olyckligt när mål drar ut på tiden. Och det är inte helt ovanligt tyvärr att det går en tid från det att ett brott begås till dess att det åtalas och vi kan hålla huvudförhandling och sedan döma i målet. Och det är alltid tråkigt för alla inblandade att det blir på det sättet. Advokat Denise Lagercrantz tar emot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Hon är målsägandebiträde åt flera av de drabbade. Att det var ont om tid håller hon med om. Men hon tycker att tingsrätten kunde ha gjort mer, som att till exempel skicka kallelser till de svenska adresser som trots allt finns: Ja det borde de ju ha gjort, det borde de ju absolut ha gjort.Är det din uppfattning att det går att få tag i de här personerna? Ja det är min uppfattning. Det krävs lite arbete, men det går absolut.Förutom att post till de målsägande i det här fallet hade kunnat skickas till de svenska adresser som vi får fram genom upplysningar från Skatteverket och Fordonsregistret så finns det också adresser i Rumänien dit post kan skickas.I en av de målsägandes brevlåda i Rumänien dimper det också ned ett brev från Sverige, daterat den 29 oktober förra året. Men det är ingen kallelse till tingsrätten. Eftersom brevet var på svenska fick volontären Bienvenido Flores förklara innehållet. När han kom hit och visade oss det här så var det sjukhusräkning, så han blev ledsen.I kuvertet ligger istället räkningen från det sjukhusbesök som målsägande fick göra efter misshandeln i Sverige. Drygt 3 900 kronor blev notan på. Sorgligt, han trodde att det var tingsrätten som hade skickat det och kanske det var att han skulle få ersättning för de här skadorna.Sjukhuset lyckades alltså nå mannen med post till Rumänien. Men tingsrätten har inte hört av sig dit. En förklaring var ju enligt Marianne Merdal vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten inte fick adresserna från polisen.Men fanns uppgifterna hos polisen?Jag besöker gruppchefen för en avdelning hos polisen i Solna som jobbade med förundersökningen. Lars Isaksson heter jag och är tillförordnad gruppchef på sektionen för grova brott.På rumänska id-kort står hemadressen till personen. Jag har läst i förundersökningen att det i flera fall står att den målsägandes identitet är styrkt med just id-kort och jag är nyfiken på vilka kontaktuppgifter polisen tog till de här personerna. Noterade de hemadressen till exempel? Ja alltså, det här är ju svårarbetade ärenden i och med att det är personer som inte har någon fast bostad. De har inga fasta adresser, vi har inte fått några adresser av dem heller. Utan det vi har fått är deras mobilnummer som vi har kunnat ha kontakt med och att vi har vetat vilka områden de har befunnit sig på. Men sedan har det ju hänt att vi har åkt dit ut och då har de inte varit där. Men problemet är ju att de inte har några fasta adresser. Så tingsrätten har ju fått de uppgifter som vi har fått och det är ju deras mobilnummer helt enkelt.Vad tycker du att ni hade för uppgift att samla in rumänska adresser till exempel med deras id-kort? Nä jag tycker inte att vi har mer uppgifter. Vi ställer de frågorna som jag tycker att vi förväntas få svar på. Vad de har för adresser i Sverige och i Rumänien, vad de har för mobilnummer och var man kan få tag på dem. Och det klart att, vi representerar ju ändå ett rättssystem och det kanske inte är fullt så bekvämt för alla att jobba med den kontakten som vi representerar. Så man har inte uppgett mer än mobilnummer, det är det vi har fått.Ni har inte uppgift att själva kontrollera om det finns samordningsnummer och om det finns svenska adresser eller rumänska adresser? Nä det har vi inte. Vi pratar om målsäganden och vi kan inte vidta tvångsmedel eller så. Vårt intresse är ju att givetvis att kunna genomföra en förundersökning och få fram så mycket bevisning att det kan leda till åtal och till en fällande dom. Och i det här fallet vore vi om några tacksamma om den här blev ordentligt lagförd.Borde det då inte legat i ert intresse att ta in mer uppgifter? Jo, vi frågar ju efter det vi vill ha. Och det vi får är ett mobilnummer.Kan ni inte göra egna sökningar i register? Inte i våra register, de finns ju inte där.Vi har ju hittat i alla fall två svenska adresser där de står som inneboende dit de hade kunnat få post. Jamen bra, då har du lyckats bättre än vad vi har gjort. Det beror ju på hur ni har hittat dem, om ni har fått dem genom dem själva eller så...Nej det har vi inte, vi har sökt efter dem genom Skatteverket och Fordonsregistret. Okej, ja jag tar tacksamt emot de adresserna om det fortfarande är aktuellt. Eller tingsrätten om det ska bli en huvudförhandling längre fram, de kanske är tacksamma om de får de adresserna i så fall.Men när ni inte har tagit fram de adresserna tycker du då att ni har gjort allt som står i er makt? Vi har ju ställt de frågorna som man alltid gör när man träffar målsäganden och vi har fått de svaren som har varit väldigt begränsade. Och vi kan inte tvinga målsägande att lämna uppgifter och hur långt vi ska sträcka för att hålla på och slå och söka och forska i register för att få tag på uppgifter om målsägande, det känns väldigt konstigt tycker jag.Det känns konstigt att leta efter dem på det sättet? Ja på det viset tycker jag. För det är inte misstänkta personer vi pratar om. Vi pratar om personer som har blivit utsatta för brott och då är det ju rätt viktigt att de också vill medverka i den utredning som följer.Men har du anledning att tro att de inte vill det när de ändå har anmält det till er? Ja, i vissa fall kan jag tänka mig att de inte vill medverka.Vi är tillbaka i kylan på torget i Kista. En kvinna sitter på en ikeapåse, med en fleecefilt virad om kroppen. Som många andra som ber förbipasserande om pengar i en pappmugg håller hon i ett kort på barn som är kvar hemma i Rumänien. På grund av rädsla att ha sitt namn med så har vi bytt ut hennes namn. Vi kallar henne Laura. Hon skulle också varit delaktig i rättegångarna som ställts in. Men hon blev inte kallad säger hon.  Nä, de har inte sagt någonting...Efter några månader i Rumänien är Laura tillbaks i Stockholm. Nu är hon inte säker på att hon vågar vara med i en rättegång. Men i höstas hade hon velat vara med säger hon: Just då så ville man sätta honom i fängelse. Men nu har vi förstått att lagen och polisen inte kan göra så att han ska sättas i fängelse. Han är kvar här och då är man rädd för honom.Gick det att få tag i er tycker du? Hade ni lämnat telefonnummer eller något sätt för dem att nå er i Rumänien eftersom ni hade åkt tillbaka dit?  Ja, vi har lämnat ett telefonnummer hos polisen. Och så hade de namnen från id-korten. Så däruppe fanns allt.Så ni har inte hållit er undan från en rättegång i höstas? Nej nej. Men nu så...jag är rädd.Så vi är tillbaka vid rädslan som hänger över EU-migranterna när de vet att Kistamannen är fri ute på stan.Jag får höra talas om att det ska ha förekommit dödshot, att Kistamannen nyligen med gester visat att han ska döda den som tar sig till polisen. Laura säger att det enda hon vill nu är att han ska lämna dem ifred.Vi småpratar lugnt. Men plötsligt förändras stämningen. En annan kvinna dyker upp. Hon har suttit utanför en av de andra ingångarna till gallerian. De två kvinnorna känner varandra. Hon som just kom säger att Kistamannen går förbi nu.Är det han? Var är han? Det är han den där med väskan och mössan på huvudet. Ja den där som går där framme.Hon är upprörd. Han har sparkat omkull hennes mugg och hon är säker på att hon skulle fått stryk om hon inte just då stått upp en liten bit bort från sin plats för att dricka vatten.Nu har ingen av kvinnorna ro att sitta ned längre. De diskuterar sinsemellan på romani. Här kan vi inte vara kvar meddelar de.Vi åker tunnelbana tillsammans till t-centralen och de berättar om en stark rädsla för att bli attackerade av Kistamannen. Den här rädslan verkar finnas bland många av EU-migranterna som tigger i Stockholm. Överallt går det att hitta personer som berättar om att de blir livrädda när de ser Kistamannen. De känner sig säkra på att han när som helst kan skada dem eller döda dem.På t-centralen har jag stämt träff med Marcel, en av de målsägande, han som jag pratade med på telefon i Rumänien. Nu har han kommit tillbaka till Stockholm. Han är också mycket rädd. Han stötte ihop med Kistamannen nyligen och känner inte längre att han är säker på att han vågar vara med på en rättegång om den blir av. Jag kan inte ta mig till tingsrätten, då ser han mig i ansiktet och några dagar senare så kommer jag att hittas död kanske (av min familj).  När jag såg honom blev jag såpass rädd att jag reste på mig och gick därifrån. Man kan inte stanna kvar. Man vet ju aldrig vad han har i väskan, han kan slå till mot huvudet och döda en.Kaliber har flera gånger sökt Kistamannen för att få en kommentar om anklagelserna mot honom, men inte fått svar. Kistamannen, som flera gånger anmälts för hot och misshandel av EU-migranter, har alltså släppts ut ur häkte gång på gång för att ibland omedelbart anmälas för nya brott. Varken Stockholms eller Solna tingsrätt har lyckats kalla de drabbade till rättegång.Några dagar innan vi ska sända det här programmet får vi veta att tingsrätten nu ska försöka få tag i de drabbade och hålla rättegång i maj i år, närmare ett år efter de första anmälningarna som ska behandlas.Under tiden finns skräcken att råka ut för något ständigt närvarande hos flera av EU-migranterna som finns i Stockholm. Reporter: Johanna Sjöqvist HarlandResearch: Lovisa Åkesson, Martin Adlercreutz och Linnea JohanssonProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Martin förlorade rätten att bestämma över sitt liv - tog 15 år att bli fri

    · Kaliber

    Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv. - Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn.  Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten. - Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning… En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen. Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd.  Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten. Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt. - Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då. Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap? För att ta reda på det har vi åkt till Ånge. - Nu är vi på loppis. - Oj, här är det grejer! - Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund. Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar. - Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för. Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt. Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall. - Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då. Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting. - Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då. Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin. - Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor. Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna. Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare.  Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för. Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt. Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution. Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år. Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra. Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell. - Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting. Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald.    När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg. - Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret. - Visste du då vad förvaltarskap innebar? - Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång. Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg.    Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som  Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst. Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte. Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap. - När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer. - Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg? - Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan. -  Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir? - Ja. Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall. - Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall. - Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap? - Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre. Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer. Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar. Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar. - Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden. När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad. Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville. - Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar. I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver. Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden. - Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst. För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse.  Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten.  Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.  - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering.        År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs. Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart. - De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag. Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare. - Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig. På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten.   Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap. - Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting. Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin. Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte. - Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt. Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då. Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri. - Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet. Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester. I psykologutlåtandet står det: ”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.” Och i läkarintyget står det:   ”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”.     Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia. - Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag. - Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara! - Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu. Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan. - Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva. Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret. Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap? Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende? Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet? Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss. Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag. Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå. Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor. Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid. -  Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande. Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall. - Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han. Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13. Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken. Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män.   Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap. Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig. Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post. Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik. - Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst. Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi. - Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan. I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste. Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt Producenter: Anna Berg och Micha Arlt Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • LSS - frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter

    · Kaliber

    På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Volontärer tror att de räddar lejon - istället går de till troféjakt

    · Kaliber

    Svenska reseföretag säljer volontärresor för att rädda Afrikas vilda lejon. Men bakom fasaden döljer sig en lönsam industri som för många lejon slutar med att de skjuts för nöjes skull. Jag är på Ukutula, en av södra Afrikas många lejonfarmer. Här finns ett 80-tal lejon, men också hyenor, geparder och afrikanskt lodjur. Och dessutom några asiatiska tigrar. Vi har just passerat en stor lejonhanne i en inhägnad och i en annan inhägnad finns ett tiotal halvvuxna lejonungar som sliter en djurkropp i stycken. Det grälas en del om maten. – Lions are social cats but when it comes to eating sharing isn’t caring. That’s what is going on there, säger farmens guide. Vi är en liten grupp turister och just nu på väg mot de små rovdjursungarna: lejon och tigrar som vi ska få träffa. – Yes you can go and touch them. Ungarna har tagits från sin mamma vid tre veckors ålder och fötts av med nappflaska av människor. På en filt på golvet ligger två lejonungar, en av dem tuggar på ett hörn av filten och bredvid slåss två lite större tigerungar. – Här sitter jag med en lejonunge som jag tror är tre veckor gammal, som jag klappar på huvudet just nu. – He wants to play with you, do you see? Säger guiden. Det är inte bara turister som lockas av rovdjursungarna. Farmen är ett av de ställen i södra Afrika dit svenska volontärresebyråer skickar volontärer, ofta ungdomar som under några veckor eller månader betalar för att arbeta för en god sak. På en av volontärresebolagens hemsidor beskrivs i en reklamfilm hur volontärerna får mata lejonungarna och gå promenader med dem. Och att Afrikas vilda lejon minskar dag för dag, och att något måste göras för att få tillbaka dem. I marknadsföringen står det att uppfödning är ett sätt att rädda lejonen. Men Kaliber har fått tips om att det här inte handlar om att rädda de vilda lejonen, utan om något helt annat. Att lejonen används för att tjäna pengar, och att de som vuxna kan komma att skjutas av rika turister. Jag har åkt till Sydafrika för att få reda på om det här tipset stämmer, och jag vill veta vad som kan hända med den lejonunge jag just klappat på huvudet. Men först ska vi träffa Frida Aronsson i Göteborg. Frida har just kommit hem efter jobb och träning. Hon är en av många svenska ungdomar som lockades av möjligheten att kombinera en spännande resa med att göra en insats för djur och natur. – Jag har ju funderat på att åka på en längre resa och nu blev det möjlighet att kunna åka iväg. Och då kände jag att jag ville göra något mer meningsfullt än att bara åka på ja, turistsresa. Jag gillar ju djur och natur så jag funderade på om jag kunde hoppa på någonting i volontärresor för att hjälpa dem, berättar hon. Frida tog kontakt med en volontärresebyrå som heter Amzungo för att få veta mer. – Sen fastnade jag lite för de stora djuren i Afrika. Det var lockande med Lejon och geparder och andra djur. Så då verkade det spännande att åka på ett sånt projekt. Det stod att de motionerade djuren varje dag så då undrade jag om det verkligen var varje dag man var ute och gick med djur, fortsätter Frida. – För det hade du velat eller? – Jaaa, fast…jag hade velat vara ute med djur men det var några som gick i koppel och då började jag fråga varför de gjorde det? Frida började läsa på om volontärarbete med djur och blev allt mer tveksam ju mer hon läste. – Det var bland annat det att man fick umgås med en del ungar och rovdjursungar borde kanske inte umgås med människor, så då frågade jag lite om det och sen tipsade en kompis till lite länkar, lite sidor som var kritiska mot det här och då läste jag lite mer och kom fram till att det kanske inte var jättebra. Amzungo säljer en resa till Zambia där volontärerna har nära kontakt med rovdjur. Jag läser på hemsidan att man får hjälpa till att mata djuren och en av de tidigare volontärerna beskriver hur hon fick mata lejonungar med nappflaska. Jag läser vidare att man strävar efter att föda upp och släppa ut geparder och lejon till deras naturliga miljö. Jag hittar ytterligare en svensk volontärresebyrå, Goxplore ,som erbjuder fem liknade resor till Zambia, Zimbabwe och Sydafrika. Två av farmerna i Goxplores resor sysslar med forskning, men föder också upp och säljer lejon. De tre andra farmerna är knutna till ett projekt som kallas Alert, eller fyrstegs-programmet, och som jobbar med att föda upp lejon för att sedan släppa ut i det fria. Och att det har visat sig vara ett effektivt sätt att upprätthålla lejonstammen, står det. Jag tänker att jag måste lära mig mer om hur man arbetar för att bevara vilda djur och åker till ett av de ställen i Sverige där man har mest erfarenhet av det, nämligen Nordens Ark i Bohuslän. Regner strilar ner. – Hej! Vilket ruskväder vi har idag…usch… Ewa Wikberg är biträdande zoolog. Hon låser upp en port i ett högt plank. Här bakom finns en gång där tre stora hägn löper samman. – När vi kommer fram här nu kan pojkarna gå in i slussarna och kan nå genom staket…så vi håller ett säkerhetsavstånd på ca en meter. Tigern morrar. – Det är ett vänligt hälsningsläte, säger Ewa. Tillsammans med Ewa Wikberg går jag igenom hur man arbetar för att återföra de uppfödda lejonen till det vilda. På Goxplores hemsida finns en beskrivning av arbetet i fyra steg. I första steget skiljs ungarna från mamman för att födas upp av människor, något som volontärerna alltså får hjälpa till med. I steg två får lejonen möjlighet att blida en flock i ett litet och skyddat området, där de fortfarande övervakas av människor. I steg tre flyttas de till ett större område och får klara sig på egen hand. De ungar som föds i flocken kommer sedan att släppas ut till vilda flockar i steg fyra. Ewa Wikberg säger att hon har svårt att förstå det här arbetssättet. – Men jag kan inte säga att jag tycker att ta ungar vid tre veckors ålder, flaskuppföda dem, för att sen avvänja dem vid människor igen för att försöka konstgjort återskapa en socialt fungerade grupp är den väg som verkar logisk. Lejon förökar sig lätt, till skillnad från vissa andra kattdjur, så det finns egentligen inget skäl till att föda upp dem. Anledningen till att de är nära utrotningshotade är i stället att kommer i konflikt med människan. De skjuts av tjuvjägare, de dödas när de tar tamboskap, och områdena där de kan leva och där de finns tillräckligt med bytesdjur blir allt mindre och allt färre. Och det man måste hitta lösningar om man vill rädda det vilda lejonet, säger Ewa Wikberg. – Utan vad man borde göra är att ta reda på vad du vill bevara, starta en grupp med dem, låt de sköta det själva för de fullt kapabla att göra det. Se till att du har lämpliga habitat, se till att det finns bytesdjur, restaurera områdena där de ska vara, ta bort hotbilden och sen sätt ut. Det är så man gör. På Nordens Ark, där man har lång erfarenhet av att jobba för att bevara hotade djurarter är man alltså tveksam till om det här fungerar. Vad säger då de svenska företag som säljer de här resorna? – På Alert har de ju fött upp lejon på detta sätt genom att ta dem tidigt från deras mödrar och sen satt ut dem. Och där har de själva fått egna avkommor. Och de avkommornar som fötts där är födda vilda. Så det fungerar att göra så här, säger Fredrik Dahlberg är vd för Goxplore. Men när jag tar fram Alerts årsredovisningar framkommer en annan bild. Projektet startade för tio år sedan, men ännu har ingen av lejonen kommit ut i det fria, det som kallas steg fyra. Vad man har är två små flockar som kommit till steg två, alltså att de lever i ett litet skyddat område, där de fortfarande har möjlighet att få hjälp med mat av människor. – Ja, och det är ingen som har gjort det här innan, det är en ny metod som prövas. Det är en insats och det är ett försök till att få fram fler lejon som kan flyttas runt i Afrika som är vilda. Jag hoppas och tror att det här fungerar, säger han. – Men du tycker inte du lurar volontärer och skickar de till något som kanske kommer att fungera i framtiden? – Det är som jag säger det får utvisa sig, jag hoppas och tror att vi kan nå det fjärde steget. Fredrik Dahlberg säger alltså att han hoppas att det här kommer att fungera i framtiden. Hur är det då med Amzungos volontärresa, där man säger sig sträva efter att föda upp och släppa ut geparder och lejon till deras naturliga miljö. Lisa Alfredsson är en av ägarna till Amzungo och säger att uppgifterna på hemsidan inte stämmer helt och hållet, det projekt deras resenärer kommer till handlar snarare om att utbilda lokalbefolkningen om varför det är viktigt att bevara vilda djur, än att föda upp och släppa ur djur i det fira. – Det har varit väldigt bra det här med att ni börjar ställa lite frågor och så, så att vi också får oss en tankeställare, att vi verkligen får fram det här som vi har vetat om hela tiden, men som kanske inte riktigt i våra texter och hur vi har marknadsfört projektet, så om du går in på hemsidan i dag kan du läsa mycket mer om just utbildningen som är så himla viktigt, men vi får ta på oss att vi har varit dåliga att lyfta fram det, säger Lisa Alfredsson. När jag kommer hem går jag in på Amzungos hemsida igen, och ser att texten är ändrad. Det står inte lägre att man strävar efter att föda upp lejon och geparder, bara att man strävar efter att släppa ut dem tillbaka till deras naturliga miljö. Och man har tre lejon, inte som släppts fria, men som finns i ett privat hägn när jag skriver till dem och frågar. Bara i Sydafrika finns omkring 160 farmer som föder upp lejon. Och många av dem tar emot volontärer och turister. Många säger också att de föder upp för att sen släppa lejonen fria. Så finns det andra projekt som är mer framgångsrika? För att få svar på frågan ringer jag Luke Hunter, forskare och ordförande i Panthera, en internationell miljövårdsorganisation som arbetar med bevarande av stora kattdjur. 2013 publicerade han en forskningsrapport i en vetenskaplig tidskrift om de här lejonfarmerna bidrag till att bevara Afrikas vilda lejon. Rapportern visade att de lejonfarmer som säger sig föda upp lejon för att släppa ut i det fria, aldrig har gjort det. – They have not released lions so even though they claim that’s the ultimate objective, it simply hasn’t happened yet. Nej, trots att många säger att det är målet så har ingen av de här lejonfarmerna lyckats med att släppa ut lejon uppfödda i fångenskap, säger Luke Hunter. Enligt honom är syftet i stället att tjäna pengar och det är också förklaringen till varför ungarna tas från sina mammor, menar han. – I think that the organizations that are doing this are interested in lots of little lion cubbies because they could charge people to come and interact with them, you it is very appealing, people pay a lot of money to do that. So again I have heard all sort of excuses why we must do this, way we are taken away the cubs and that it is good to socialize them all that sort of things, and that’s absolute rubbish, if they were serious about wild lions they would let lions reproduce naturally and raise their cubs to become wild lions and it is just no place for volunteers in that process. Jag tror att de vill ha en mängd små söta lejonungar, eftersom turister är beredda att betala en hel del pengar för att få kela med lejonungarna, jag har hört alla möjliga ursäkter om varför man måste ta ungarna och att det är bra att vänja dem vid människor. Men det där är bara dumheter säger han. Det verkliga skälet är att honan snabbt ska blir dräktig igen. Han det varit serösa med öka den vilda lejonstammen skulle de låta lejonen själva föda upp sina lejonungar till vuxna lejon som är vilda på riktigt. Och då finns det ingen plats för turister eller volontärer. Och efter ett och ett halvt eller två års ålder är lejonungarna för stora och för farliga för att det ska vara säkert för människor att umgås med dem. Men ett lejon i fångenskap kan leva tills det blir 15 år eller mer. Så vad händer då med alla lejonungar ungar som föds upp? Luke Hunter säger att de troligtvis säljs till jaktindustrin. – The main byer is of course the canned hunting industry. Kaliber handlar idag om svenska reseföretag som säljer volontärresor till farmer som säger sig arbeta för att rädda Afrikas vilda lejon. Men där få av lejonen som fötts upp släpps ut i det fria. Och forskare säger att lejonen oftast slutar i ett jakthägn där de skjuts av rika turister. Men gäller det också de djur som föds på farmer som svenska företagen skickar volontärer till? Vi återvänder till Ukutula som ligger cirka 10 mil norr om Johannesburg. Lejonungen som jag suttit och kelat med gäspar, reser sig och går iväg. Han heter Odin, döpt efter en fornnordisk gud. Han är på väg till vattenskålen som står en bit bort. Ungen är en av  Sydafrika  cirka 6 000 lejon i fångenskap, det finns dessutom omkring 800 lejon i privata hägn, och det är tre gånger så många som de vilda lejonen som bara är omkring 2 300. En av ungarna har fått tag i håret på en av turisterna och det uppstår spridda skratt. Ukutula har fått kritik bland annat i sociala medier och på bloggar för att djuren tas omhand dåligt, och en Facebook-grupp, ”Volonteers in Africa Beware” som granskar volontärställen har farmen på sin svarta lista. Det har också talats om att lejonen säljs till jaktindustrin. Ett par dagar efter mitt besök som turist på farmen återvänder jag, den här gången som journalist för att träffa ägaren Willi Jacobs och han avfärdar kritiken helt och hållet. Den kommer från volontärer som inte följt farmens regler och blivit tillrättavisade säger han. Samma sak med påståendet om att många lejon slutar i jakthägn. Jag säljer inte till jakt, säger han. – If you are going to kill an animal for at trophy or to say what a great guy you are, that are against our policy completely. – But where do you sell your lions? – As I mentioned to you we check out the facility and up upon resently the new owner would have to sign a agreement with that the animal will not be used for anything unethical. And we don’t restrict it only to hunting, we restrict it to that the animal will not be used in the animal parts industry, in other words the animal will not be killed for it skins, for it bones for its teeth or whatever else some people use the animal for. The animal must go to a facility where it will be looked after in the same way we would do. And we have come into contact with several people that we are very happy to sell to. Some of the places are involved in tourism like we are, some of the places are involved in education, so we make sure to the extent possible that the people that we deal with have the same ideas as we have, sager Willi Jacobs. Den nya ägaren har fått skriva på ett kontrakt som visar att det inte tanker använda djuret på något oetiskt sätt och då gäller det inte bara jakt. Alldeles nyligen har vi startat en databas som ska göra det möjligt att spåra våra lejon, var de tar vägen i framtiden. Vi lägger ner ett stort arbete på att visa att säljer våra djur till bra ställen, säger Willi Jacobs. Men hur kan han veta att inte djurens säljs vidare och ändå hamnar i jaktindustrin? Nej, det kan han ju naturligvis inte veta säger han. – There are certain factors that are out of your control. And to hold me responsible for a lion that was born on my property the years ago, is really ridiculous. You know if it has gone through three different owners why should I carry the responsibility? Det är verkligen löjligt att påstå att jag ansvarig för ett lejon som sålts och köpts gång på gång. Varför skulle jag vara ansvarig för det, säger han. Nej, Willi Jacob är en av många lejonuppfödare i södra Afrika vill inte alls förknippas med jaktindustrin. Men både media och djurrättsorganisationer i södra Afrika kopplar ihop lejonuppfödning med jakt. Jag lämnar Ukutula och åker till George i södra Sydafrika för att träffa Chris Mercer och hans partner Bev Pervan, och blir entusiastiskt mottagen av hunden Cometh. Paret har startat ”Campaign Against Canned Hunting” – en organisation som nu finns i en rad länder. Canned hunting säger Chris Mercer är en sorts troféjakt där djuret på något sätt hindras från att fly. Det kan vara så att det skjuts i en inhägnad. Eller också är det vant vid människor och uppfattar inte människan som en fara. Det är en kritiserad jaktform, men helt laglig i Sydafrika. Och enligt Chris Mercer är det är de allra flesta lejonungar som föds upp med nappflaska av volontärer hamnar. – Wherever you have lion cubs in South Africa there you have canned hunting. Because if I can explain: the purpose of lion farming is to produce huntable targets. That’s the whole business model. Adult lions are expansible to feed and as you could imagine once they reach huntible size they must be hunted. The idea that they could be accommodated somewhere where they could be retied and live to a ripple age eating up every profit they made for the owner when they were younger is of course recipe for insolvency. It is not a business plan so I would like your listeners to understand that the public relation put out by the lion farmers that there lion cubs will never be hunted and that they are used only for scientific research and that they will released back to the wild or retired all these are falsehood in order to conceal the ultimate fate of the cubs which is to be cruelly hunted most often by a bow and arrow. På det stora hela är själva poängen med att föda upp lejon att producera för jaktindustrin – inkomsterna från volontärarbete och turister är bara ett komplement till den verkliga inkomstkällan som är jakten, menar Chris Mercer. Men både uppfödarna och jaktfarmerna har ett intresse in att dölja det här. Hälften av turisterna och volontärerna skulle komma om de visste, samma sak med jägarna, det vill inte veta att de skjuter att tamt lejon. Visst, ett och annat lejon kanske säljs till något privat zoo i Dubai eller Abu Dhabi, men de allra flesta lejonungarna kommer att skjutas, ofta med pil och båge eller form av jakt som blivit allt populärare på senare tid. Det är stora pengar det handlar om. Jag letar på jaktsidor som har prislistor över vad det kostar att skjuta olika djur. 35 000 dollar eller drygt 300 000 kronor för en fullvuxen lejonhanne. Och ett riktigt fint lejon kan kosta upp till 50 000 dollar. Och djuren säljs i flera led, därför kan uppfödarna säga att de inte har något med jaktindustrin att göra säger Chris Mercer: – I have nothing to do with canned hunting, you can see I sold my lions to mr X and he hasn’t hunted them, he has sold them to mr Y and as far as I know he hasn’t hunted them, and if they get hunted by mr Z you can´t blame me it is not my fault, once the lions leave my possession they are no longer my responsibility. So this is not going to change the fundamental issue which is that the only market for an adult lion, which is expensive to feed and maintain, is the hunting industry. Och statistiken pekar på att han kan har rätt. Eftersom det afrikanska lejonet är bedömt som nära utrotningshotat regeleras och registreras all handel med döda och levande lejon. 2013 exporterades 52 levande lejon som fötts upp i fångenskap från Sydafrika, men samma år exporterades cirka 700 döda lejon eller delar av lejon som fötts i fångenskap och dödats i jakt. Men vad säger de svenska reseföretagen om påståendena om att djuren slutar i ett jakthägn? På Amzungo har man lutat sig mot att jakt tidigare har varit förbjudit i Zambia, till skillnad från Sydafrika. Men enligt tidningar i södra Afrika har den zambiska regeringen nu beslutat att tillåta jakt igen. – Vi vill ju inte att det ska finnas någon möjlighet att djuren som vi jobbar för att bevara hamnar i fel händer och kan bli del av det här, så då kommer vi ju verkligen få fundera på och ta mycket diskussioner med projektet vad det kommer att göra för att verkligen jobba emot att de här djuren kan bli inblandade på något sätt, säger Amzungos Lisa Alfredsson. Och Goxplores vd Fredrik Dahlberg säger att företaget tar helt avstånd från det som kallas canned hunting och att de farmer han skickar volontärer till skriftligen har försäkrat att de inte säljer till jaktindustrin. – Ja, och det finns canned hunting och det är fortfarande lagligt och det sker, men jag har fått försäkringar från de vi jobbar med att de sysslar inte med detta. Hade de gjort det hade vi inte sysslat med dem. Men kan man verkligen lita på det? Kan jag vara helt säker på att den lejonunge som jag kelat med inte kommer att skjutas av en rik jaktturist? Jag får kontakt med en anställd som vill vara anonym, men som jobbar på en av de farmer som är knutna till Alert, alltså det projekt där man uttryckligen säger sig föda upp för att sätta ut lejon till den vilda lejonstammen. – Det är ett fuskprojekt skriver den anställde till mig. – Hur kan du säga det, skriver jag tillbaka. – Var tror du all lejon tar vägen, när det har ätit sig stora. Det finns jägare som föredrar lejon i burar, får jag till svar. Vad säger vd Fredrik Dahlberg på Goxplore om det påståendet? – Det är nyheter för mig i så fall. Då skulle jag väldigt gärna vilja veta mer om det, om det kommer från Alerts som inte har några band med jakt, till och med de som ifrågasätter projekten säger att de inte är förknippade med jakt. Kaliber har sökt Alerts ansvariga via mejl med frågor om det här. Vi har dock inte fått något svar. Men en anställd som säger att djuren säljs till just canned hunting räcker inte som bevis för att säga att det är så. Däremot inser jag att frågan är stor i Sydafrika, jag hittar fler tidningsartiklar och det visar sig också att flera politiker engagerat sig i frågan. Och det är nu jag får tag på något intressant. En politiker i har ställt en fråga i The North West Provincial Govement, alltså en av delstatsparlamenteten i Sydafrika, om handel med lejon. Och det finns en förteckning över vart några av farmerna sålt sina djur. Det visar sig att Letsatsi, en farm som Goxplore skickar volontärer, har sålt till två jaktfarmer. ”Have a taste of a the south African hunting experince” skriver den ena jaktfarmen på sin hemsida och visar en film med sex leende jägare som skjuter bland annat lejon, ackompanjerat med pampig musik. Jag visar de här uppgifterna för Fredrik Dahlberg. – Då visar det sig att de har sålt en hel del. Och då tog jag fram de här ställena. – Och det var från Letsatsi? – Bägge är från Letsatsi. – Men det här tar jag gärna kopior på och tar upp med ägaren. – För det här var inget du visste? – Nej, absolut inte. – Förvånar det dig? – Ja, det gör det. När de säger att de inte säljer till jakt får man väl tro på det, men nu måste vi ju fråga om det här. Jag ringer Letsatsi för att få veta hur de har resonerat, men det tackar nej till att prata med mig. Det handlar om sammantaget 41 lejon. 2013 sålde Letsatsi ett lejon till en jaktfarm och 2014 sålde de 40 lejon vid fem olika tillfällen till en annan jaktfarm. – Men skulle volontärer verkligen betalat för det här om det hade vetat att djuren går till jakt? – Vi skulle inte tillhandhållit det här om vi hade vetat, och jag måste titta på det här, annars hade vi inte haft det här. Det säger sig självt. Men det slutar inte här. Det visar sig nämligen finnas ytterligare ett sätt att tjäna pengar på lejonen som föds upp i fångenskap. När jägaren har tagit trofén, det vill säga huvudet och skinnet, finns något värdefullt kvar: nämligen benen, själva skelettet. Det säljs, helt lagligt, till Asien, där det finns en efterfrågan på rovdjursben, något som används i naturmedicin som potenshöjande medel. Men även om det är lagligt väckte uppståndelse i Sydafrikansk media när det uppdagades att Letsatsi 2009 hade sålt lejonben till Laos. Men det här var något som Fredrik Dahlberg visste om. Lejonen dog av sjukdom säger han. ­– Det är beklämmande, men som sagt det var något som hände innan vi började syssla med det här projektet och de här lejonen dog av sjukdom. Bakom volontärresorna som säljs med argumentet att rädda Afrikas vilda lejon döljer sig alltså en lönsam industri, och få, om ens några, lejon släpps ut i det fria. Djuren utnyttjas för att få volontärer och turister att betala för att kela med dem och ta hand om dem. När de blir för stora och för farliga att hanteras av människor slutar det för många djur att de skjuts för nöjes skull av rika jaktturister. Kaliber har kunnat visa att det svenska reseföretaget Goxplore skickat volontärer till uppfödare som sålt sina djur till jaktfarmer. Hur gick det då för Frida Aronsson som funderade på att åka på en volontärresa för att göra en insats för djur och natur? – Jag valde att inte åka, utan började titta på annat i stället som kändes mer seriöst. Och jag avbröt väl egentligen för att jag fick lite mer kännedom vad som händer med uppfödda lejon och andra djur. Det hade varit väldigt hemskt att åka ner och tro att man gör något bra och sen visar det sig att djuren föds upp för att skjutas eller egentligen bara är kvar i inhägnaden resten av livet. När programmet är klart får jag ett mejl av Goxplores vd Fredrik Dahlberg där han skriver att de har avslutat samarbetet med Letsatsi och tagit bort det från sitt utbud. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vem stoppar sexbrottsdömda trafiklärare?

    · Kaliber

    Kaliber idag om trafikskollärare som döms för sexbrott eller allvarliga trafikbrott men kan fortsätta köra. Vi granskar en myndighet som missar domar och indragna körkort. Det första jag inte tyckte kändes okej eller normalt var att han redan på informationsträffen sa att det fanns tjejer som hade försökt ligga sig till sitt körkort men att det inte riktigt funkade så, och så skrattade han till, säger Anna.Anna, som egentligen heter något annat, är 18 år och ser fram emot att ta sitt körkort. Hon har ett stort bilintresse och är glad över att hon äntligen ska få komma igång med sina körlektioner. Även om hon känt ett litet obehag över hur hennes trafiklärare uttryckte sig på informationsträffen, så är hon framför allt glad och förväntansfull när hon kliver in trafikskolans Volvo för den första körlektionen som till att börja med går bra. Sen stannade vi i ett kors och då tog han upp att i vissa situationer skulle han behöva rycka loss mitt ben ifrån bromsen, och då tog han även tag i mitt ben. När hon träffar sin trafiklärare för nästa lektion, känner hon sig inte helt bekväm. Men hela lektionen går bra ända tills hon stänger av bilen.Då frågade han om han fick en kram. Jag tyckte väl det var konstigt, men vissa tar i hand vissa kramas. Vi kramades och då försökte han pussa mig, men jag vände bort ansiktet så han pussade mig på kinden. Han frågade om han inte fick göra så och jag sa nej och klev ur bilen.Så det var i bilen det hände? Ja, det var i bilen.Den här händelsen tyckte Anna var obehaglig. Så nästa gång hon sätter sig i bilen med sin trafiklärare, så tar hon med sig en kompis, eftersom hon tänker att trafikläraren inte ska våga röra henne om någon mer är med. Men när de har kört färdigt och alla tre klivit ur bilen ska Anna och trafikläraren passera varandra bakom bilen. Då fångade han upp mig och kramade om mig och nästan höll fast mig. Och då sa min kompis också brukar han göra så där?. Din kompis såg att det inte var någon vanlig vänskapskram? Nä precis. Det syntes i hennes ögon också att hon undrade om det stod rätt till. För det var inte så att vi gick emot varandra för att kramas utan jag skulle gå förbi och blev uppfångad liksom.Han kramade dig och tog dig dessutom på rumpan, har jag förstått. Ja, precis. Många av oss fick väl som barn lära oss att vi absolut inte ska kliva in i en bil med en främmande människa. Men det finns ju situationer när vi behöver göra just det till exempel när vi åker taxi eller, som för Anna när hon började på en trafikskola.Men på en trafikskola, ska man förstås inte behöva vara orolig för att bli utsatt för något olämpligt av sin trafiklärare. De runt 750 företag som driver trafikskola i Sverige ska ju erbjuda en trygg miljö för sina elever. Niclas Häggblad är trafiklärare i Borås. Han har jobbat många år i yrket och funderat en hel del på den utsatthet som hans elever befinner sig i när de sitter tillsammans med honom i körskolans bil. Vi sätter oss i en av trafikskolans bilar. Jag sätter mig på förarplatsen och då ramlar bilnyckeln ner på golvet. Nyckeln trillade ner vid dina pedaler och det skulle inte finnas på kartan att jag tar upp den igen. Utan antingen får du ta upp den eller så får du kliva ur bilen och så tar jag upp den. Det är ett ställe där jag inte ska vara just nu. Du skulle inte få för dig att böja dig över din elev?Aldrig någonsin!Vi sitter ganska tätt intill varandra här i ett ganska trångt utrymme. Hur tänker du kring det här med att få eleven att känna sig trygg här inne? Eleven måste känna att hon har sin zon, sitt område. Det här är mitt område och det där är ditt område och där går vi inte över de gränserna för då känner man sig obekväm. Som elev är du i beroendeställning, så det är jätteviktigt att man känner sig avslappnad och har sin zon i bilen.  För Niclas Häggblad är det alltså viktigt med tydliga gränser i samspelet med eleven och etik är något som ofta diskuteras i branschen. Det ställs också krav på att de som ska bli trafiklärare har personlig lämplighet för yrket.Jag svänger in på parkeringen till Hotel Tylösand. Här inne pågår en stor trafiksäkerhetskonferens. En av arrangörerna till den här konferensen är Sveriges trafikskolors riksförbund, STR. Och jag har bokat en intervju med förbundets ordförande Berit Johansson: Ja, personlig lämplighet, du ska inte vara straffad för trafikbrott, du ska vara ostraffad i övrigt, du ska ha ett intresse kring att utbilda, du ska ha förmåga att kunna hantera och anpassa dig efter människors olika behov och du ska vara lyhörd. Det är en mängd olika egenskaper som en trafiklärare bör ha.Det finns förstås ingen anledning att tro annat än att de allra flesta trafiklärare liksom Niclas Häggblad som vi hörde nyss, är måna om att respektera sina elevers integritet. Men de senaste åren har det ändå förekommit flera fall, där trafiklärare utsatt sina elever för olika typer av övergrepp. Och när Svenska dagbladet för ett par år sedan gjorde en enkät med kvinnliga studenter i Stockholm, så visade det sig att av de drygt 600 studenter som svarade på enkäten, så uppgav så många som var sjunde att de under sin körkortsutbildning utsatts för någon form av sexuella trakasserier eller kränkningar och 12 av studenterna uppgav att deras trafiklärare tafsat på dem.Den myndighet som avgör om en person är lämplig att vara trafiklärare är Transportstyrelsen. Sedan myndigheten bildades 2009 har den stängt av 18 trafiklärare för att de inte ansetts vara lämpliga. Kaliber har gått igenom de här 18 så kallade återkallelsebesluten. Den vanligaste anledningen till att trafiklärare har stängts av är att de gjort sig skyldiga till rattfylleri. Och den näst vanligaste anledning är att de dömts för något sexualbrott.Klockan är halv tre och här är nyheterna. En bilskollärare dömdes idag för att ha försökt köpa sex från en av sina elever. Han döms dessutom för att ha ofredat henne sexuelltDen här trafikläraren berättade började redan under en av de första lektionerna med en 18-årig, kvinnlig elev, som vi kan kalla Karin, att ställa frågor om hennes sexliv. Det är en blåsig novemberdag och några plusgrader i luften, när Karin nästa dag möter trafikläraren igen för en ny lektion. Den här gången är hon rädd när hon sätter sig i bilen. Men hon har bestämt sig för att hon måste skaffa bevis, så i hemlighet har hon nu satt på ljudinspelningen på sin mobiltelefon. På ljudfilen hörs hur trafikläraren ganska snart frågar Karin om hon har funderat på det de pratade om igår. Har du funderat kring det där igår eller??Karin svarar undvikande och säger bland annat att hon ju har pojkvän. Då undrar trafikläraren hur ofta hon och pojkvännen har sex. Hur ofta har ni sex?På ljudinspelningen hörs hur Karin fortsätter att svara undvikande på trafiklärarens förslag från dagen innan nämligen om hon kunde tänka sig att ha sex mot honom i utbyte mot gratislektioner. Trafikläraren säger till slut att han tycker att det är synd att hon inte är intresserad, och att han varit så säker på att hon skulle vara det, att han redan börjat lägga in några gratislektioner.När lektionen närmar sig sitt slut ger han Karin erbjudandet om gratislektioner en sista gång. Skulle du vara intresserad av gratislektioner får du höra av digTrafikläraren dömdes för sexuellt ofredande och försök till köp av sexuell tjänst.Det här är ett av flera fall som uppdagats de senaste åren. Sedan 2009 har fem trafiklärare stängts av på grund av de begått sexbrott. Och går man tillbaka till 2000 så är det sju stycken.I ett par fall handlar det om sexbrott som skett utanför körskoleverksamheten, men i flera fall gäller det trafiklärare som utsatt sina elever för olika typer av sexuella ofredanden. Gemensamt för de fallen är att det handlar om en manlig trafiklärare och en kvinnlig, oftast ung, elev.Det är alltså Transportstyrelsen som bestämmer vem som får vara trafiklärare. Men hur ser det då ut i praktiken, vilken koll har myndigheten egentligen på den personliga lämpligheten?När Kaliber går igenom de 18 återkallelsebeslut Transportstyrelsen fattat de senaste åren, så ser vi att det i flera fall har dröjt länge innan myndigheten har stängt av trafiklärare som gjort sig skyldiga till något brott. I flera fall har man kunnat jobba kvar i över ett år efter en dom i ett fall i nästan fem år.Dels gäller det trafikbrott. En körskollärare som åkte fast för rattfylleri i juli 2012 fick sin behörighet återkallad först ett och ett halvt år senare. Ett annat fall gäller en trafiklärare som mutade Vägverkets trafikinspektör, för att hon skulle godkänna hans elever vid uppkörningen. Han betalade henne 7000 kronor per elev, totalt drygt 100 000 kronor. Mannen dömdes i maj 2011 för bestickning men också i det fallet skulle det dröja drygt ett och ett halvt år innan han stängdes av.Men också när det gäller flera av de trafiklärare som dömts för något sexualbrott, har det dröjt innan de stängts av:En man i 40-årsåldern som dömdes för sexuellt ofredande av en 14-årig flicka, fick ha kvar sin behörighet i nästan fem år efter domen.Ett annat exempel är en 24-årig körskollärare som frågade sin elev hur många personer hon haft sex med, han berättade om sina egna sexuella fantasier och frågade också eleven om hon ville ha sex med honom. Till en annan elev sa han att han tyckte att hon var porrig och när han tyckte att hon skulle växla försiktigare uppmanade han henne att hantera växelspaken som att hon höll i en kuk. Den här mannen friades först i tingsrätten, men dömdes i Hovrätten för sexuellt ofredande. Men det skulle dröja över ett år från det att han dömdes, tills Transportstyrelsen drog tillbaka hans tillstånd.En annat fall gäller en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom.Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger.Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protesetera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville. Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde också han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet. Vad finns det då för kontroll för att avgöra vem som är lämplig som trafiklärare? Jag åker till Borlänge för att träffa chefen för Behörighetsenheten på Transportstyrelsen. Ja, jag heter Stig Brahn. Vi sysslar med allt ifrån regelgivning inom förarutbildning och förarprövningsområdet till tillståndsgivning och tillsyn av verksamheter som fått tillstånd. För att bli trafiklärare krävs en ett-och-ett-halvt-årig utbildning från en yrkeshögskola. När man har klarat den, så får man ansöka hos Stig Brahns avdelning på Transportstyrelsen om att få ett godkännande som trafiklärare. När myndigheten då ska pröva om personen är lämplig, så görs dels en kontroll mot vägtrafikregistret, där det bland annat finns uppgifter om körkortsbehörigheter och om exempelvis en person fått sitt körkort återkallat. Dels görs en kontroll mot belastningsregistret, som visar om en person är dömd för något brott.Men från det då att man fått sin behörighet och ni har prövat lämpligheten. Sen kan man jobba flera decennier som trafiklärare vad har ni då för koll på vad som händer med den personliga lämpligheten under resans gång? Ja, det är väl det som är problemet, att vi har inte så mycket koll på det. Och vi har egentligen inte system som underlättarden här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och då kan jag säga, det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger Stig Brahn. Det visar sig att den enhet på Transportstyrelsen, som ska bedöma lämpligheten hos trafiklärare, inte automatiskt får information om när trafiklärare till exempel får sitt körkort indraget trots att den informationen redan finns på myndigheten, i vägtrafikregistret som ligger under en annan avdelning.Och Stig Brahns enhet får inte heller göra massökningar i det registret. Varför är det så frågar jag. Ja, min bild är att det är begränsningar i vägtrafikregisterlagstiftningen, som inte tillåter oss att ha det. Så att för er att göra körningar på trafiklärarna en gång i månaden mot vägtrafikregistret, det är inte möjligt idag? Nej, just det. Vad tänker du om det? Det är naturligtvis mycket olyckligt. Speciellt med tanke på den situation som kan tänkas uppstå när en enskild elev tillbringar timmar tillsammans med en trafiklärare som rent hypotetiskt skulle kunna sakna körkort, som vi inte har kännedom om. Det är inte alls bra. Det kan alltså finnas trafiklärare som blivit av med sitt körkort utan att Behörighetsenheten på Transportstyrelsen känner till det. Jag bestämmer mig för att kolla och gör det som Stig Brahn och hans kollegor på grund av lagstiftningen inte får göra nämligen ber körkortsavdelningen på Transportstyrelsen att göra en massökning i vägtrafikregistret på alla behöriga trafiklärare. Jag vill veta hur många av dem som fått sitt körkort indraget de senaste fem åren. Och jag får en ganska tjock bibba papper skickad till mig - det visar sig handla om 34 stycken. I de flesta fall är orsaken fortkörning , men det finns också några fall av rattfylleri, även ett fall av grovt rattfylleri. Och i inget av de här fallen som jag hittar har alltså deras behörighet som trafiklärare återkallats. Jag frågar Stig Brahn om han blir förvånad över vad jag hittat? Alltså, i en perfekt värld så ska det inte behöva ske Men så länge vi inte har bra system som kommunicerar den här typen av brott så kan jag inte säga att jag blir förvånad. Det om trafikbrott. Hur är det då med de trafiklärare som dömts för sexualbrott? Hur kan det komma sig att trafiklärare som har utsatt elever för sexuella ofredanden har kunnat fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan de stängts av? Det är brist på information. Vi får per automatik inte underrättelser från rättsväsendet om när en sån här dom faller. Om en lärare eller förskollärare begår ett brott i samband med sin yrkesutövning eller ett sexualbrott eller grovt våldsbrott utanför jobbet, så är domstolen skyldig att skicka domen till tillsynsmyndigheten som för lärare är Skolinspektionen. Likadant är det för flera andra yrken, som taxiförare och hälso- och sjukvårdspersonal. Men för trafiklärare finns alltså ingen sådan skyldighet för domstolarna. Det innebär att Transportstyrelsen måste förlita sig på andra för att få information om när en trafiklärare dömts. Till exempel att någon i branschen hör av sig till oss. Det kan vara någon ansvarig på en trafikskola. Eller någon i media som faktiskt informerar oss, säger Stig Brahn.Och vad tänker du om konsekvenserna? Att det finns flera exempel på sexbrottsdömda trafiklärare som har kunnat fortsätt jobba i över ett år och i något fall i upp till fem år efter att en dom har fallit. Det är helt oacceptabelt. Är man dömd för den typen av brott och dagen eller veckan efter en sån här dom så kan man sätta sig i en liknande situation och utan insyn från någon, man befinner sig där tillsammans med en elev som är i en utsatt situation, så kan man återupprepa det här brottet. Kanske utan att bli upptäckt. Man kan ju tycka att trafikskolorna själva borde kunna ha koll på vilka av deras anställda som är olämpliga och se till att de blir avstängda. Men i vissa fall får inte heller trafikskolorna reda på att någon av deras lärare dömts för ett brott. I andra fall är det den dömde personen som själv driver trafikskolan. Och det finns också exempel där en trafikskola har känt till en dom, men ändå låtit personen jobba kvar.Stig Brahn menar att domstolarnas skyldighet att meddela tillsynsmyndigheterna när personer som har vissa yrken döms, borde gälla också trafiklärare. Det är min absoluta uppfattning. Jag tror nästan att en trafiklärare har bättre möjligheter att utöva den här tvivelaktiga verksamheten än vad en lärare har. En lärare befinner sig kanske oftare i ett klassrum med flera elever som kan begränsa möjligheterna. Den myndighet som ska stänga av olämpliga trafiklärare får alltså ingen automatisk information om när trafiklärare döms för till exempel sexualbrott, eller när en trafiklärare får sitt körkort indraget. Och myndigheten gör inte heller på egen hand några systematiska sökningar- utan förlitar sig på tips.Under arbetet med det här programmet ska också en annan fråga dyka upp nämligen hur Transportstyrelsen ser på brottslighet som myndigheten faktiskt känner till att trafiklärare gjort sig skyldiga till.När jag med hjälp av en lista med personnummer på behöriga trafiklärare söker efter domar, så får jag en hel del träffar. Många rör mindre allvarliga brott som inte kan sägas påverka den personliga lämpligheten som trafiklärare. Men jag får också träff på några trafiklärare, där jag tänker att Transportstyrelsen borde ha haft synpunkter på deras lämplighet för yrket om myndigheten hade känt till vad de dömts för. Ett av de fallen gäller Annas före detta trafiklärare, som vi hörde om allra först i det här programmet, han som försökte pussa Anna, tvingade till sig en kram och tog henne på rumpan. Han dömdes för ofredande, men trots det fortsatte han att jobba som trafiklärare och Anna möter honom då och då när hon går på stan och han kör runt med nya elever i sin trafikskolebil. Nu har det gått några år men det som hände är fortfarande jobbigt för Anna. Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätt mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom. Möter jag honom får jag panik. Jag ringer mina föräldrar och vill liksom inte vara själv. Jag är jättenervös, hela tiden.  Jag frågar ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, Berit Johansson, vad hon tycker om fallet med Annas trafiklärare alltså att det inte fått några yrkesmässiga följder för en trafiklärare som dömts för ofredande av en elev. Inte acceptabelt, det finns ingen ursäkt. Jag tror jag har varit ganska tydlig med vad vi har för signaler ut mot våra medlemmar. Men man kan inte finnas överallt och som jag sa tidigare: det här finns överallt i samhället.  Jag utgår alltså först från att Transportstyrelsen aldrig fått kännedom om Annas fall. Likadant tänker jag om en annan dom jag hittar och som gäller en trafiklärare som året efter att han fått sin trafiklärarbehörighet döms för sexuellt utnyttjande av barn. Själva brottet låg då några år tillbaka i tiden han dömdes för att han när han var i 30-årsåldern hade en sexuell relation med en 14-årig flicka.Men efter att jag åkt hem från Borlänge och intervjun med Transportstyrelsen, så skickar jag ändå ett mejl till myndigheten för att försäkra mig om att den inte har känt till de här fallen men svaret jag får visar att myndigheten, så småningom, har fått kännedom om domarna och utrett trafiklärarnas lämplighet. Och i båda fallen har de alltså bedömts vara lämpliga. Jag begär ut besluten från Transportstyrelsen och ser att motiveringarna till varför de fått behålla sin behörighet är ordagrant identiska.Med hänvisning till den relativt långa tid som förflutit sedan domen samt att du inte gjort dig skyldig till ytterligare brott har styrelsen bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att ifrågasätta ditt godkännande som trafiklärare Jag ringer upp Stig Brahn på Transportstyrelsen och frågar hur han ser på de här fallen. Båda de här fallen handlar om brott som göra att man anses olämplig, i vart fall i närtid. Men det finns en tidsaspekt i båda de här fallen. Det finns ingen möjlighet att alltid säga att en person som är dömd för ett brott som just vid det tillfället diskvalificerar personen från att jobba som trafiklärare, att det för all framtid skulle göra den här personen olämplig. Båda de här trafiklärarna skulle alltså enligt Stig Brahn ha stängts av om Transportstyrelsen hade fått information om domarna när de föll. Men eftersom det dröjde ett respektive två år innan myndigheten fick reda på domarna, så hade de båda männen då enligt Transportstyrelsen, hunnit bli lämpliga igen.Minns ni trafikläraren som tafsade så grovt på en elev i bilen, att det slutade med att han hade handen innanför hennes trosor? Han stängdes ju till slut av. Men under arbetet med det här programmet upptäcker jag att den mannen återigen jobbar som trafiklärare. Det visar sig att han två år efter att han fick sin behörighet återkallad, ansökte om att få tillbaka den. Och Transportstyrelsen beviljade hans ansökan.Det visar sig också att branschförbundets ordförande Berit Johansson känner till det och är kluven inför det.Egentligen är det inte rimligt. Och här är väldigt, väldigt svårt att föra en nyanserad debatt egentligen. Man kan ju diskutera: när är ett brott sonat? Och jag vet inte om jag har någon egen uppfattning om det här utan kan bara konstatera att jag förstår verkligen om man tycker att det här är felaktigt. Jag har svårt att uttala mig i detta enskilda fall. Men mot bakgrund av vad jag sagt innan så känns det märkligt att man kommer ut i en övningsbil efter att det här har skett. Hur har då Transportstyrelsen resonerat i det här fallet? Enhetschef Stig Brahn: Nånstans så är det väl så att det finns ett tidsperspektiv. Om det är två år eller tre år eller kortare eller längre tid, det kan man naturligtvis diskutera. Men förmodligen så har vi då gjort bedömningen att i det här fallet så har vi ansett att det räckte och att han skulle få sitt godkännande igen.  I utredningen kring om mannen skulle få tillbaka sin trafiklärarbehörighet uppmanar Transportstyrelsen honom att komma in med ett yttrande, som ska visa att orsakerna till brottet är eliminerade, till exempel att han genomgått terapi eller någon behandling. Mannen skickar då en skrivelse, där han förklarar att han tar det som hänt på största allvar. Det enda intyg han skickar med är skrivet av en psykoterapeut som efter att ha träffat mannen för ett enda konsulterande samtal, som det heter, gör bedömningen att mannen är ärligt ångerfull och att det inte finns någon risk för återfall i samma typ av brottslighet.Är det rimligt att det ska räcka som bevis för att risken för återfall är eliminerad, när det handlar om den här typen av brottslighet i den här typen av verksamhet?Ja, det är ju jättesvårt för mig att säga. Jag kan egentligen inte besvara den frågan, jag känner inte till det här fallet på en sån detaljeringsgrad egentligen. Jag hoppas och tror att våra specialister som har varit inblandade i fallet har gjort en korrekt bedömning.  I Kaliber idag har vi granskat hur kontrollen av trafiklärares lämplighet fungerar.Berit Johansson, ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, menar att det finns mycket som behöver förbättras. Men hon vill också betona att det trots allt handlar om ganska få kända fall, där trafiklärare har ofredat sina elever.Men i vissa miljöer exempelvis vår miljö, skolans värld, sjukvård och liknande, så får det också mycket uppmärksamhet av det skälet att kunden, patienten, barnet är väldigt, väldigt utsatt. Och vi har alla ett ansvar att arbeta mot detta. Man ska känna sig trygg. Och jag hoppas fortfarande att de allra flesta har en god bild och ett gott minne ifrån sin trafiklärare och minns den också med kanske ett leende på läppen.Stig Brahn på Transportstyrelsen säger till Kaliber att myndigheten planerar att under nästa år lämna in en framställan till regeringen, om att få till ändringar i lagstiftningen, som skulle ge myndigheten bättre möjlighet att kontrollera trafiklärarna.Reporter: Joel WendleProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Salmbärskvinnorna

    · Kaliber

    Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris. Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka. - Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål".... Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris. 46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.Äter du salmbär själv?- Nej, jag bara plockar och säljer. Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar. För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon. - Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon. Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej. - Jag vill ha thaitjej, säger han.- Kan du engelska?- Ja lite.- Vill du åka till Sverige?- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?- Nära Finland.- Var någonstans är Finland?- Nära Tyskland.- Ja, jag vet, Tyskland...- Vill du åka?- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.- Hur mycket pengar får jag på en månad?- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.- Åh, så mycket pengar. Är det sant?- Jo, sa han.- Okej, jag åker!Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma. - Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan. Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården. - Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män. Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke. - Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt? - Ja, ont i ryggen och knäna.Hur hjälper du Ing med plockningen?  - Ingenting.Varför inte? - Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop. Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid. För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.Tänker du mer på henne än på dig själv? - Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.Det låter nästan som en affärsuppgörelse? - Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.Hur tror du de har träffats? - Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.Tror du att de känner sig tvingade att komma hit? - Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.Vad brukar du svara då? - Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar. Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar? Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?- Så kan det säkert vara. Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem. Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män. - Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad. Blir de inte väldigt beroende av de här männen?- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit. Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla? - De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana. - De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit. Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet. De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med? Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé... - Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.Kan du inte göra det här på Gotland? Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska. - Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna. Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong. Reporter: Anna JutehammarProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Testamentet som glömdes bort

    · Kaliber

    Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet. Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka. – Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg. Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp. – De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg. Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde. – Då ger vi oss ut rätt ut på åkern. Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet. – Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här. Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta. – Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom. – Inte ett spår är det? – Nej, det syns ingenting kvar. Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort. – Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten. Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa. Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv. – Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne. Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång. – Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik. Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958. – Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta. – Han åkte aldrig? – Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar. Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM. – Jag undrar varför han inte åkte då? – Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm. Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat. – Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson. Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar.  – Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv. Testamentet Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja. – Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det. Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog.  – Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan. Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet: ”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”. Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson. Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området. – Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar. Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger. Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut. – Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit. Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan  skrev sitt testamente 1993. 1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president. 22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig. – Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta. Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen. – Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer. Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog. Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan.  – Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in. När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så? Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet.  Finns det någon stiftelse alls? Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen. Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter. Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse. Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om. Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild. Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång. Protokollen avslöjar Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog. 1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer: ”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”. De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen. Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare. 1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas. 1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna. 1999: Här hittar jag nya stadgar. Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet.  2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare. Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan.  Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen. 2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger. 2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen. Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011. 2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp. 2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse. På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt. Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn. – Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen. Att bilda en stiftelse Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp. – Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson. Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka. – Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson. Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse. – Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson. De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut. – Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson. Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte. ”Det är redan en stiftelse” Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor.  – De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen. Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag. – Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita. --Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse? – Ja, absolut. --Som också fungerar idag 22 år senare. – Absolut. Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson. – Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det. – Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson. - Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen? – Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson. Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för. – Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson. – Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt? – Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då. Bankens ansvar Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas. I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat  men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren. Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med.  De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.” – Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här. --Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva? – Nej det får vi inte göra. Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse. --De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse? – Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen. Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas. --Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse? – Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då. --Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank? – Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar. Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan. --Men 22 år? – Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller. --Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom? – Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut. Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse. Karl Johan var kunnig Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen. – Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet. ”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”. Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr. Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler?  Länsstyrelsen och stiftelser Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland. – Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden. I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals. Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser  – Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500. --Men då finns det fler? --Det kan hända. Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten? Testamentens öde Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet. --  Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre. – Då släpper ni det? – Ja. I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall. – Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare. Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad. – Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss. De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller. – Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv. --Borde det finnas någon? – Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här. När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör. Pengarna – finns de? Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson. – Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson. Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna. – Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste. Inger tar fram en pärm. Här är pengarna. – Pengarna står fortfarande på honom alltså? – Ja det gör de.  22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan. Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra. Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade. – Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit. Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör.  Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan. Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här. – Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den. Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • Brottsbekämpning eller skydd för privatlivet - den infekterade debatten om datalagring lever vidare

    · Kaliber

    Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting. Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare? – Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då? Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott?   – Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst. Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om. Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott. Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder. Datalagringsdirektivet blir till Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades. Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet.  I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till. För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker. Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss. För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här. Datalagringsdirektivet och Sverige När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet. Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige.  Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen.  Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet. Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige.  En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer. ”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet” Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll. Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet? Kritiken mot datalagringen ”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter” – Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof. Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet. –  Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung. Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet. – I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman. Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet.  – Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman. Risken för missbruk Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register. – Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren. Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter. – De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter: – En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren.   Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de. I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut.   – Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd. Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister. – Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana. Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer. – Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer” Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My. – Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana. Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister. – Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana. Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas? Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen? Gränserna flyttas Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för. – Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman. Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig. – Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung.   Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss? Domen får effekter ”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig” Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas.  Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare. – Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark. Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott. Brottsbekämpning och datalagring Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring” Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det. – Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter: – Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter. En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad. – De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon. Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn. – Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta. Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon. – Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe. I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror. – Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe.   Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns. – Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe. Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut. För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc.  Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen. – Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin. Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen. – När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen.   Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas? – Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning. Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria. Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen. Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sveriges lag utreds ”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation” Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare. ”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen” Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. – Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav. Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han. – Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga.  Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han. – Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare. Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel. – EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher. Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen. – Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre.  Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige. Svensk rätt gäller ”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...” Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen. ”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen. Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången. Den 13 oktober: ”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.” Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller. Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna.   Europa tolkar domen I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det. I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där. Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag  som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern. I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem.   Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där. Sista ordet inte sagt Tele2 har gått vidare i rätten. ”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom” – Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2. Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra. – Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof. Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år. Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas. Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar. – Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana. Per Nygren är mer tveksam. – Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren. Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla. – Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju.  Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen.  Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • Vinarbetarna märker inte av Systembolagets etiska uppförandekod

    · Kaliber

    Schysst arbetsmiljö, lagstadgad lön och rätt att vara med i facket - det är några saker som Systembolaget säger sig värna i sin etiska uppförandekod. Kaliber har rest till Chile för att träffa vinarbetarna som plockar druvorna till vårt vin, för att höra hur arbetsförhållandena egentligen ser ut. Flaskan med du köper på Systembolaget på fredagseftermiddagen kan ha en besk eftersmak. Vinet produceras under undermåliga arbetsvillkor - mot grundläggande rättigheter - och mot Systembolagets egna etiska regler. Här på Systembolaget på Linnégatan i Göteborg finns viner från all världens hörn. Vi i Sverige är vana vid att kunna välja vin ur olika prisklasser med olika druvor från olika delar av världen. Men förutom att det ska smaka bra ska det också gå rätt till när vinet produceras.  Sedan ett år tillbaka har Systembolaget tillsammans med de norska, finska, isländska och färöiska alkoholmonopolen infört en så kallad etisk uppförandekod, med 10 punkter för att säkra att produktionen av alkoholen går rätt till. Bland annat rör den här uppförandekoden frågor om minimilön, arbetsmiljö och rätten att engagera sig fackligt. Men hur lever Systembolaget upp till de här löftena? Kaliber åker till Sydamerika och Chile för att se mer om hur det går till. Förra året drack vi över 18 miljoner flaskor  vin från Chile - det gör det chilenska vinet till en av de absoluta storsäljarna på Systembolagets hyllor. Och det är här, nere i den kända Casablancadalen, som en del av det vinet kommer från.. Mellan Chiles två största städer Santiago och Valparaiso ligger dalen, insprängd mellan höga berg, och med böljande vindruvsodlingar så långt ögat når. Sedan 30 år tillbaka pågår här en stor vinproduktion och längs vägen avlöser reklamskyltar för olika vinmärken varandra. Regionen är känd för sitt så kallade cool climate-vin - men när vi är här står luften nästan still, asfalten ryker och gräset är torrt. Om bara ett par veckor är det skördesäsong. Vi åker igenom dalen och vidare till en liten by, ett par mil bort. De låga husen är av olika standard, men alla ligger tätt kring den smala vägen som går genom byn. Här har jag stämt träff med Sonia Sagredo, idag är hon 48 år och har arbetat som säsongsanställd i vin och fruktindustrin i hela sitt vuxna liv, på alla de stora vingårdarna i centrala Chile. Vi träffas vid en ruffig livsmedelaffär mitt i byn. Jag handlar lite fika frallor, skinka och ost i lösvikt, några liter juice och vatten. Det blir sammanlagt ungefär 6000 chilenska pesos, 90 svenska kronor. Vi tar oss till en samlingslokal ett par hundra meter bort, där vi också ska träffa några av Sonias kollegor. När jag dukar upp vår fika fnyser (?) Sonia till. Den här fikan kostar mer än hon tjänar på en hel dag. Den låga lönen är ett av deras största problem, berättar kvinnorna jag träffar. Sonia och hennes kollegor arbetar ute på åkrarna och får betalt per hink med vindruvor de bär tillbaka. När hinkarna är fulla väger de 12 kilo styck. För varje hink man kommer tillbaka med får man drygt 2 kronor, en dagslön brukar då hamna runt 80 kronor, berättar dom. Sammanlagt, tillsammans med en liten grundlön, blir det ungefär 2000 kronor i månaden. Det är inte ens chilensk minimilön, ungefär 2600 kronor i månaden. Det dubbla skulle egentligen vara det lägsta möjliga säger Sonia. Och det handlar egentligen inte om vad pengarna räcker till, utan vad det måste räcka till, och det måste räcka till mat Så trots att Systembolagets i sin etiska kod hävdar att lagstadgad ekonomisk ersättning är en viktig fråga, måste till exempel Sonia och hennes kollegor inom vinbranschen arbeta extra på helgerna för att nå upp till Chiles minimilön för jordbruksarbetare. Den minimilönen är låg i ett Chile som annars mår bra ekonomiskt. Efter att diktatorn Pinochet störtades avsattes i början av nittiotalet har landet haft ett stort ekonomiskt uppsving, och betraktas idag som det rikaste och mest välmående landet på hela den sydamerikanska kontinenten. Sonia Sagredo och hennes kollegor är som många andra i den chilenska jordbruksbranschen säsongsanställda, och arbetar ungefär tre månader om året med att plocka vindruvor till vin. Resten av året plockar de blåbär, citroner och apelsiner, och ströjobbar som till exempel diskare. När det är skördesäsong anställs de ofta av bemanningsföretag, och flyttas runt bland olika vingårdar. För att komma ut till vinodlingarna måste man åka med arbetarnas egna buss, som för att hämta upp alla går en lång runda i området för att så småningom komma fram till vingården. Det gör att arbetsdagarna blir långa: hon åker vid klockan fem på morgonen, och kommer hem först vid åttatiden på kvällen. Det är svårt, eftersom hon inte har någon koll på sina barn. Om de går till skolan, om de äter som de ska. En undersökning gjord av det chilenska forskningscentret CEDEM visar att hälften av alla kvinnor som arbetar som lantarbetare också är familjeförsörjare. Och ingen vinarbetare har råd att betala någon för att  hjälpa till med hemmet, så det är en stor stress för oss, berättar Sonia. Jag håller på att bli gammal nu säger hon. Kaliber har träffat och pratat med 17 vinarbetare i tre olika chilenska vinregioner. Alla är anställda av bemanningsföretag och flyttar därför runt mellan olika vingårdar. Alla vi pratar med vittnar om brister i deras arbetsförhållanden. Nästan alla de vi pratar med får betalt under chilensk minimilön. Bara om de jobbar på helgerna når de upp till minimilönen. Några av de vi intervjuar berättar att de har tvingats skriva på kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt. Vi hittar också exempel på personer som på grund av sitt fackliga engagemang upplever att de blivit svartlistade och därför inte längre erbjuds arbete. En timmes bilresa söder om huvudstaden Santiago möter vi en annan vinarbetare. Rodrigo, som har en tiomånaders bebis på armen. Han slutade precis arbeta i vinindustrin för att han fick jobb som byggarbetare istället. Pengarna räckte inte innan, säger han. Det var omöjligt att försörja familjen på den månadslönen, säger Rodrigo. Han har fortfarande ont i axeln efter de beskärandet av plantorna, säger han. Rodrigo är en av de få män jag träffar : de flesta säsongsanställda inom vinindustrin är kvinnor. En av de vi intervjuar säger att kvinnor anställs oftare för att de sägs ha mjukare händer, och därför är mer varsamma med druvorna. En annan menar på att kvinnorna inte har så många andra alternativ: männen kan göra som Rodrigo och arbeta fysiskt i en annan bransch, medan kvinnor inte är lika eftertraktade inom till exempel byggindustrin. Det chilenska vinet har gått igenom en askungeliknande förvandling. För 15 år sedan ansågs det inte vara något märkvärdigt: vinernas Volvo kallades det ibland. Tryggt och billigt, men inte något speciellt. Idag ser det annorlunda ut: viner i alla prisklasser - välkända varumärken för både finsmakare och de som bara vill ha en billig box till fredagskvällen. Chilenska vinproducenter satsar stort internationellt: två av tre producerade vinflaskor exporteras. Systembolaget har i sin kundtidning själva tillskrivit det chilenska vinets framgång dess tydliga kvalitetsorientering. Och visst har Chile gynnsamma förhållanden: ett av mycket få länder i världen som helt sluppit den fruktade skadeinsekten vinlusen. Och det sägs att landet har perfekt klimat för att odla vindruvor:  lite nederbörd och stark solexponering. Men ozonlagret över Chile är tunt och UV-strålarna tar hårt, och det tillsammans med värmen är ett stort problem, berättar de arbetare Kaliber pratat med. Flera berättar om hur de står hela dagar under den gassande solen, utan tillgång till varken solkräm eller solhatt. En del av Systembolagets etiska uppförandekod behandlar frågor som rör säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det står till exempel konkret att det ska finnas rena toaletter och dricksvatten. Men de vi pratar med vittnar om att det inte ser ut så på arbetsplatsen. Ofta har man ingen avsedd plats för att äta, utan får inta sin lunch på den jordiga marken, säger de. De kan heller inte tvätta sina smutsiga händer innan de äter, eftersom de inte har tillgång till rent vatten. Det är faktiskt väldigt ohygienskt, säger Sonia. Företagen brukar sätta ut stora dunkar med vatten i början av dagen, som sen alla ska dricka ur, trots att det direkt blir ljummet i värmen. Det liknar sättet man ger vatten till djur, säger Sonia. Toaletter är också ovanligt att ha tillgång till, berättar de. Vi har inte toalett här på landet, säger Sonia, och skämtar med sina kompisar. Det är paradoxalt, plantorna får vatten, och inte vi, och så är det vi som gödslar vinet, skämtar de. En annan viktig punkt i Systembolagets etiska uppförandekod är att se till att det finns fackföreningsfrihet. Samtliga anställda ska ha rätt att fritt bilda, ingå i och organisera fackföreningar, och Systembolaget ska se till att arbetstagarrepresentanterna inte utsätts för repressalier eller på något sätt straffas på grund av sitt engagemang. Trots att det är strängt formulerat är också det något som visar sig vara sällsynt bland de arbetare Kaliber pratat med. Vi träffar claudia, som upplever sig ha blivit svartlistad för sitt fackliga engagemang. Hon sitter i tvåsitssoffan i ett litet trähus, där insidan består av uppspikade plywoodskivor. I tjugo år arbetade hon på vinodlingarna, några kilometer från hennes hus. Men sedan började hon engagera sig fackligt, bland annat för att få tillgång till skyddsutrustning som hatt, handskar, och en ordentlig sekatör. Jag jobbade många år men helt plötsligt var jag inte välkommen längre, direkt efter att mitt fackliga engagemang hade väckts. Ingen har sagt det rakt ut, men det är sådant man vet, säger hon. Från att det en dag varit hur lätt som helst att få ett arbete, till att man direkt efter att ha börjat engagera sig fackligt bara får nej, utan ngn motivering. Hon är ändå glad att hon inte får arbeta med att plocka vindruvor längre, berättar hon. Jobbet är mycket dåligt betalt, har dåligt rykte och man blir illa behandlad. Nu jobbar hon främst med att sälja bakverk i byn.  Men många vågar och kan inte göra som Claudia - äventyra sina redan osäkra anställningar genom att gå med i facket. Det säger Pamela Caro, doktor i samhällsvetenskap och aktiv i forskningscentret för kvinnors rättigheter, CEDEM. Hon har studerat jordbruksarbetares vilja och möjlighet att engagera sig - jag träffar henne på en innergård i centrala Santiago. Chile har lagar inom arbetsrätt, men de flesta arbetsgivare väljer att inte följa dem. Istället exploateras arbetarna, säger Pamela Caro, och fortsätter: utvecklingen i vinbranschen är så dubbel, å ena sidan fotovänliga Casablancadalen, å andra sidan ligger det mellan två mycket fattiga områden, där arbetarna bor.  Pamela menar att det är en redan utsatt grupp som drabbas av de dåliga arbetsförhållandena - skulle det bli lågkonjunktur mister säsongsarbetarna sina jobb, och då är det inte långt till omedelbar fattigdom. Idag är bara två procent av de som arbetar med jordbruk i Chile fackligt anslutna, visar hennes forskning. Och utan facklig organisering, är det svårt att få till en förändring, säger hon. Bilden av att det är svårt att engagera sig fackligt delas också av Sonia som vi träffade i början av reportaget. Hon har försökt starta en facklig organisation exklusivt för säsongsanställda vinarbetare, och genom det anses hon vara besvärlig. Idag är hon enligt egen utsago svartlistad i nästan hela Casablancaregionen. Det sägs att det finns en föreningsfrihet i Chile, men det stämmer inte, säger hon. Det är en förföljelse av dem som organiserar sig fackligt. Hon har själv försökt att engagera sig fackligt i flera gånger men då inte fått sina kontrakt förlängda. Men det finns olika sätt att ändå lyckas få jobb, säger hon. Hon ansöker under falskt namn och skriver under med sitt riktiga namn först när hon signerar kontraktet. Och så anmäler hon sig till nya bemanningsföretag som inte känner till henne. Det kommer nya sådana företag hela tiden, säger hon. Ett av företagen som under intervjuerna nämns vid namn är den stora vinproducenten Concha y Toro, som bland annat producerar vinerna Casillero del Diablo och Sunrise. Några arbetare vi pratar med berättar att man som arbetare på deras vingårdar inte får ha solkräm, för att det då kan smitta av sig på druvorna. Peter Lidvall är sverigechef för Concha y Toro och blir förvånad över uppgifterna. Han säger att deras företag också har en uppförandekod, som arbetarna ska läsa igenom när de anställs, som tvärtom tvingar arbetarna att använda skydd mot solen. – Där står det att det är ens plikt att använda solkrämer när det väl behövs. Och det står även att det ska användas hatt och skjortor och vad är det mer det står, långärmat. Åter igen, jag blir förvånad. Visst, det är ett dokument, men hur kan man veta att det efterlevs? – Det kan man aldrig veta. Om det är individens ansvar eller arbetsledarens ansvar, det är.... man har tagit del av det. Sen om man efterföljer det eller inte, det är svårt. Men ni menar att ni från er sida fullföljer avtalet? – Ja det tycker jag. Nu i april är det tänkt att Systembolagets inhyrda kontrollanter ska besöka Concha y Toro i Chile - något de enligt Peter Lidvall fick reda på i november förra året. Han välkomnar den granskningen. – Sen är det ju så att vi är den största chilenska exportören. Så vi kommer alltid hamna under förstoringsglaset. Och jag tycker det är bra att vi gör det, för personligen vill jag inte jobba på ett företag med har några oegentligheter, så jag tycker det är bra att man gör det. I intervjuerna får vi också höra att arbetare upplever att de portats från företagets vingårdar, när de försökt dokumentera arbetsförhållandena genom foto och film. Peter Lidvall hänvisar till Concha y Toros egen etiska uppförandekod: – Det finns ingenting som står, varken i den eller i våra avtal att det finns skäl för att avskeda någon för att de fotograferat. Jag själv när jag var i Chile tog foton på vingårdar och jag är uppenbarligen fortfarande anställd. Ja fast du är ju anställd i Sverige... Och riskerar inte att sägas upp på samma sätt som kanske.. – Jag är anställd av Concha y Toro via dotterbolag till moderbolaget. Det är väl inte riktigt samma sak? – Nä kanske. Men du ställde frågan så.. Systembolagets etiska uppförandekod trädde i kraft 1 januari 2012. Men arbetarna Kaliber träffat vittnar alltså inte om några som helst förbättringar - och många är kritiska till att de inte ens fått veta att det finns en etisk kod - vet man inte om dess existens, blir det helt omöjligt att ställa krav utifrån den, menar dem. Bristen på uppföljning och egentligt intresse, och påståendet att uppförandekoden enbart är PR och good will för ett rikt svenskt bolag, är andra synpunkter vi får höra. Strax ska vi höra hur Systembolaget själva resonerar - men först tar vi oss till Handelshögskolan i Göteborg. Niklas Zandén är docent i företagsekonomi här och har under många år forskat på frågor som rör CSR, Corporate Social Responsibility. Han berättar att en etisk uppförandekod är en frivilligt antagen policy, där det inte finns några konkreta påföljder om man skulle bryta mot den. Det värsta som kan hända är att man hamnar i media, säger Niklas Zandén. – Det finns inga lagliga sanktioner, det finns inga form av krav egentligen utan det är frivillig grej som man själv sätter upp. Niklas Zandén ser att det blir allt vanligare att företag skriver under etiska koder, och idag finns det många olika sorters organisationer som samlar företag kring etiska frågor: Systembolaget valde 2011 att gå med i den internationella organisationen BSCI, som består av över 1000 europeiska företag - ett organisation som Niklas Zandén är kritisk till. – Systemet har aktivt valt det initiativ som är tydligast företagsdrivet, som har minst inblanding av aktivister och fackföreningar, och som många skulle beskriva, iallafall i andra branscher, som ett tydligt konkurrent till mer seriösa alternativ. (13) Huruvida en uppförandekod i praktiken får effekt eller inte beror på hur företaget bakom koden informerar om den och hur de kontrollerar att den verkligen efterföljs, säger Niklas Zandén. Ofta kommer de inhyrda kontrollanterna på revision, så kallade audits, ungefär vart tredje år, och ofta har de varnat i förväg om att de kommer, säger han. Ett problem med det, som han har stött på i sin forskning, är att många av de granskade företagen generellt bygger upp falska fasader för att slippa reprimander. Skulle man göra tätare och mer spontana kontroller skulle det helt enkelt inte vara lönsamt för de granskade företagen att luras. En lösning för att komma åt problemet skulle kunna vara att Systembolaget bygger upp sitt eget kontrollsystem, menar han. – Forskningen visar att den typen av kontroller är mer effektiva, för man kan sin verksamhet bättre. Det är ett alternativ de har och har haft, att bygga in kompetensen internt om man tycker detta är väldigt viktigt. (23) Särskilt intressant blir det när man diskuterar statliga bolag jämfört privata, menar Niklas. I hans arbete ser han ofta att de statliga bolagen ligger långt efter när det gäller frågor om etiskt arbete. – Det är lite intressant med tanke på att de privata bolagen ska göra vinst, vinst och vinst, generellt sett, medan de statliga bolagen ska stå för demokrati och positiv utveckling och vara statens förlängda arm i affärslivet. Så man kan tycka att om någon borde vara proaktiv om någon borde driva frågorna så borde det vara de statliga bolagen, men så har vi inte sett det i många fall. Jag träffar Göran Klintberg, CSR-ansvarig på Systembolaget, på deras huvudkontor i Stockholm. Alla deras mötesrum är upptagna så vi får sitta i ett stort mottagningsrum med högt i tak och antika möbler. Göran Klintberg menar att berättelserna vi hör från Chile om till exempel lön under minimilön, och brist i fackföreningsfriheten, inte är förenliga med Systembolagets uppförandekod, men att det etiska arbetet är i en utvecklingsfas. – Det är fullkomligt oacceptabelt, om vi i auditarbetetet kommer över så att säga bevis på att företag beter sig på det här sättet, då kräver vi att det ska åtgärdas på en gång.  Vad är rimligt att kräva av vinproducenterna i den här frågan tycker du? – Jag tycker det är rimligt att kräva att vem som än vill ska ha möjlighet att gå med i vilken fackförening som helst utan risk för repressalier. Det krävs redan i vår uppförandekod, sen det som diskuteras nu är hur följer vi upp det på bästa sättet. Niklas Zandén på Handelshögskolan menar att just fackföreningsfrihet är en av de viktigaste frågorna som behöver kontrolleras, men att det är något som de flesta uppförandekoder inte lyckas hantera. Det är inte som att kontrollera en brandsläckare, säger han, som antingen finns eller inte. Systembolagets Göran Klintberg bemöter kritiken om att arbetare som producerar systembolagets viner inte får engagera sig fackligt, med att själva frågan om fackföreningsfrihet ser annorlunda i olika delar av världen. – För oss, enligt den svenska modellen, är det ju oerhört viktigt att arbetarna kan organisera sig, och ha en röst. Sen tycker jag, att när vi jobbar med det här, ser vi också att fackföreningsfrågan i vissa länder har en komplexitet som är svår att påverka, Göran Klintberg säger att företagen i Chile själva menar att de lever upp till kraven om fackföreningsfrihet, genom att företagen själva skapar ett lokalt fackförbund på arbetsplatsen, som arbetarna då får ansluta sig till. – Man ska trycka på det här med föreningsfrihet men också se att om det inte kan gå på det sättet vi är vana vid, att det är fackförening mot arbetsgivare, så bör man kunna hitta tillsammans med arbetare och vilken organisation det än må vara, vägar för att den här dialogen ska kunna uppstå. Fast arbetarna vill ju själva kunna engagera sig fackligt men upplever att de blir svartlistade? – Det känns som att, och det är det jag menar med komplexiteten i frågan, helt plötsligt märker man att man inte pratar samma språk, när man pratar om fackföreningar.  Fast, det är ganska tydligt ändå, om man får vara med i en fackförening utan att få repressalier för det, – Exakt, och det menar de ju på, att det får dom. Vem säger det? – Chilenska producenter. Det är alltså vingårdarna själva som i dagsläget garanterar att det finns fackförbund på arbetsplatsen, säger Göran Klintberg. Det är också vinproducenternas ansvar att informera sina arbetare om att det finns en uppförandekod som de ska förhålla sig till, menar han. Eftersom Systembolaget är ett statligt monopol på undantagstillstånd av EU har man särskilda krav på sig med det sociala arbetet, säger Systembolagets CSR-ansvariga Göran Klintberg. – Vårt uppdrag är att begränsa alkoholens skadeverkningar men vi kan också vända på det och säga att vi måste säkerställa att ingen har kommit till skada när de producerat de produkter vi säljer. Så som detaljhandel har vi ett ansvar för de produkter vi säljer. Att sälja produkter som är bra, som inte skadat andra. Så jag tycker vi har fullt ansvar åt båda håll. Även för Luis Maria och Sonia, som jag träffat – Absolut, helt klart, Upptäcker Systembolaget att ett företag bryter mot uppförandekoden, och sen inte rättar till det inom ett par månader, avbryter de samarbetet, säger Göran Klintberg. Något som hittills dock aldrig hänt. – Mig veterligen har inget samarbete har brutits på grund av det, däremot kanske kvalitet, ganska ofta gör vi det. Du utesluter inte att det skulle kunna ske? – Absolut inte. Men det räcker inte, menar Riola Cruz, aktivist och engagerad i Anamuri, en fackorganisation för kvinnor och ursprungsbefolkning i jordbrukssektorn. Hon säger att de nordiska alkoholmonopolen med Sverige i spetsen är stora och viktiga kunder. Ett land som importerar mycket vin, och som många länder ser upp till, kan göra avtryck. Varför använder de inte sin makt, undrar hon. Utländska företag som Systembolaget frågar om kvaliteten på vinet men inte om hur arbetarna har det, menar hon. I Chile fungerar inte de inhemska kontrollerna, och därför måste företag och organisationer förstå att om de ska utnyttja produkter härifrån, borde de också se till sitt ansvar, på det mänskliga planet. Det finns en baksida med Chiles snabba ekonomiska utveckling menar hon. Producenter och organisationer är bara intresserade av pengar, inte av människors välfärd eller hälsa. Hon tycker inte att bojkott är någon lösning, utan att mer noggrant utförda kontroller är det som tar utvecklingen framåt. Men det kommer inte att ske automatiskt i Chile, utan trycket måste komma från annat håll, betonar hon. Vingårdarna är beroende av exporten, säger Riola Cruz. Hon önskar att systembolaget skulle gå till varje gård och säga: vi köper era viner, för vi vet att de är producerade under schyssta villkor. Då kommer de börja oroa sig över konkurrensen från andra vingårdar, vilket det ger dem en anledning till att skärpa sig, säger hon. Göran Klintberg på Systembolaget  ser det etiska arbetet som en process, som han själv medger går långsamt. Från 2007 då man tog första initiativet till en uppförandekod, till idag, sex år senare, har det mest varit administration. Planen är att man under 2013 ska börja göra mer handfasta kontroller, så kallade audits, eller revisioner, säger Göran Klintberg. Och när jag frågar hur lång tid han tycker det ska ta innan uppförandekoden är fullt implementerad, och arbetarna får sin minimilön, tillgång till vatten och rätt att engagera sig fackligt, svarar han att det kan gå snabbt, men att Systembolaget inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten.  – Kan man öppna den dialogen och jobba och bli förstådd få samsyn på problematik då kan det nog gå relativt fort. Men hittar man bara låsta positioner, i tex fackföreningsfrågan, där man talar förbi varandra, där vi säger: ”man måste ha frihet för fackföreningar” och de säger ”ja men vi har det” och vi säger ”inte som vi ser det” och de säger ”jo som vi ser det” fram och tillbaka, då kan det ta lång tid. Tills dess finns det ett system, uppförandekoden, för att upptäcka akuta oegentligheter, menar Göran Klintberg. – Jag tycker inte det är rimligt att man behandlar några arbetare nånstans på ett dåligt sätt. och så långt nationell och internationell lagstiftning och konventioner sträcker sig att få bukt med de problemen, så långt går vi nu. Skulle vi upptäcka att det är orimliga villkor som strider mot nationell lagstiftning eller internationella riktlinjer, då har vi ett system att hantera det på. Nu under april månad är det full aktivitet för Chiles tusentals vinarbetare - vindruvorna är mogna och redo att plockas och föras iväg till sortering och krossning. Sonia i Casablancadalen har fått veta vilken gård hon ska jobba på. Den ligger alldeles runt hörnet, säger hon. Hon tillägger att hennes slutsats efter 20 år som vinarbetare är att ju mer exporten ökar, desto mer sjunker lönerna. Hennes kollega Bertha som också hon arbetat i över 20 år i vinindustrin, håller med: Det är precis samma som det alltid har varit, varken betalning eller förhållanden har förändrats, berättar hon. Reporter: Malin Sandberg Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Lyxresor och tvångsinjektioner

    · Kaliber

    Kaliber sänder en av förra årets mest uppmärksammade granskningar: Kriminalvårdens utvisningsresor. Reportaget som vann Guldspaden i kategorin bästa riksradio. Granskningen, som gjordes av Kalibers reportrar Markus Alfredsson och Sofia Boo, handlade om femstjärniga hotell och flygresor i businessklass för Kriminalvårdens personal. Men även om utvisade som fått lugnande tvångsinjektioner. Läs mer: Guldspade till Kaliber Här följer två utdrag av de båda programmen som sändes den 19 och 26 oktober 2014: – Så nu har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter. Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer i till exempel Afghanistan eller Pakistan. – Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något.  Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre. Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden. En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill. Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan. Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal. Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen. Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras. Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna. Härifrån beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen. Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering. – Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal, säger han. Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3 400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar. Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor. Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag. Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal. Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor. Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar. – Om du för in  i datorn där så kan jag…plocka ut. Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger. Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda - så kallade chartrade flygplan. Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster. Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre. Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personal bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan. Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen. – This is the hub of the Dubai. This is a keyplace. Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så. Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land. Vi kan ta några exempel: * 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor. * Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor. Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa: * Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter,  46 822 kronor. Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris -  och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet. Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar. Det handlar också om flygbiljetter för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller: * Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa. Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem, samtidigt som det handlar om en svensk myndighet. Så vad är det som gäller egentligen? Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen. De ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande. Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem. För att ta reda på mer läser vi de avtal som  gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar. Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst. Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa. Men hur det kommer sig att all den här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet. I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.” Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som Kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna. Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy,  så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar. Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands. – Jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande. Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef  för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte. – Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet, säger Claes Nöjd. Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person. – Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här. En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården. Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter. – Sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga. - Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar... – Ja det är jättemycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett. Vi är tillbaka i Dubai igen. – Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på. Det här är en bar vi känner igen. För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp. På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa. Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som: ”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!” ”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.” Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som: "Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra" "Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare." Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som: ”En helt vanlig dag på jobbet” Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i utlandet är  till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst. En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något. De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga. Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning. – Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid. Efter vi sände granskningen i höstas har Kriminalvården infört nya regler för sina utvisningsresor. I en intervju efter programmet berättade generaldirektör Nils Öberg att billigaste resande nu ska vara utgångspunkten. - Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar, så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag, sade Claes Öberg i december 2014. Vår andra granskning om svenska utvisningsresor handlar om något helt annat. Vi kunde visa hur utvisade personer fått lugnande injektioner under tvång: Det är en vinterkväll, på en mindre flygplats. Ett tiotal personer kliver in igenom säkerhetskontrollen. I kylan därute väntar ett plan. Det är ett chartrat flygplan, som ska åka söderut. Några av de som kliver igenom säkerhetskontrollen vill inte åka. De andra är där för att se till att de ändå åker. De är poliser och transportörer från Kriminalvården. Och en sjuksköterska. Hittills har allt gått lugnt till, men ombord på flygplanet, strax innan start, så vägrar en av passagerarna att sätta sig ner. Sjuksköterskan som är med uppfattar personen som ”aggressiv, utåtagerande och hotfull”. Han försöker inleda ett samtal, men upplever att ”situationen omöjliggör en vettig diskussion”. Han tar fram en spruta och injicerar den aggressiva personen med ett narkotikaklassat lugnande preparat. Efter en halvtimma har personen lugnat sig, och undrar vad det var för medicin som användes. Vid det laget är planet redan i luften. När människor som fått avslag på sin asylansökan utvisas från Sverige, så är ledorden för svenska myndigheter att det ska ske på humant och värdigt sätt. Ändå har det har länge cirkulerat påståenden om att det inte alltid gör det. Om att personer som utvisats fått mediciner mot sin vilja. I dagens Kaliber ska vi borra djupare i det här. Vi har fått ut dokument från Kriminalvården som visar hur det kan gå till vid utvisningar. Dokument som är skrivna av sjukvårdspersonal som varit med på planen. Det är kortfattade rapporter som vårdpersonal skickat till Kriminalvården, där de beskriver vad som hänt under en utvisning och vilka mediciner som använts. Det här är några situationer vi läser om: En person som förs ombord på ett flygplan ”protesterar kraftigt med både kropp, armar och ben” och spottas. Personalen sätter på skyddshjälm och huva och personen får en injektion med lugnande ”då /hens/hälsa påtagligt kan försämras av sitt destruktiva beteende”. Senare lugnar sig personen, och undrar vad det var för medicin som användes. Och det de skriver får oss att reagera. För även om svenska myndigheter har långtgående befogenheter vid utvisningar, så är tvångsinjektioner ett kapitel för sig. Påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter, är förbjudna i den svenska grundlagen. Det innebär att tvångsmedicinering är olagligt, med några få undantag för personer som är omhändertagna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Personer som inte står under tvångsvård måste klart och tydligt ge sitt medgivande till att få vård. Vi träffar Lars-Håkan Nilsson, som är läkare och medicinsk rådgivare på Kriminalvården. – Om någon blir väldigt utagerande på ett häkte så har våra kriminalvårdare rätt enligt fängelse- eller häkteslagen att lägga dem i bälte. Men vi får aldrig injicera någon mot någons vilja. Det är en klar skillnad mellan den typen av tvångsåtgärder och att ge medicin. Psykiatrisk tvångsvård är ett av de få tillfällen när du upphäver någons grundlagsskyddade rättigheter. Och det är väldigt angeläget att den ska vara tydlig. Men i de sjukvårdsrapporter vi begärt ut från Kriminalvårdens transporttjänst, kan vi läsa om just vård som skett under tvång vid utvisningar. Vi får rapporterna med ett förbehåll, och får därför inte berätta om uppgifter som skulle kunna avslöja vilka personerna är: En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som ”mycket uppvarvad och stökig”. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. ”Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig”. Vi har begärt ut alla sjukvårdsrapporter som skickats till Transporttjänsten mellan 2010 och 2014. Vi får rapporter från 33 utvisningsresor. Vi vet att vårdpersonal har hyrts in vid många fler tillfällen, men från de resorna finns det inga sjukvårdsrapporter, enligt Kriminalvården. Från 2013 och 2014 finns det inga rapporter alls. Men i de rapporter vi har, hittar vi sju tillfällen då lugnande injektioner getts till personer som varit våldsamma eller som bedömts riskera skada sig själv eller andra. Medicinen som getts är Stesolid. Det är en narkotikaklassad Bensodiazepin som bara får ges på ordination av läkare. I fyra av fallen framgår det tydligt att personerna inte gått med på behandlingen. I de andra tre står det att injektionerna getts i samband med att personer varit motsträviga, aggressiva eller hotfulla. Det  framgår inte att de accepterat injektionen. Vi frågar Anders Alexandersson som är jurist på inspektionen för vård och omsorg hur han ser på det tvång, som vi kan läsa om i rapporterna. – Det får inte finnas minsta tvekan om att man tvingar patienten i någon situation för då är det bara tvångslagarna som man kan använda sig av. Det finns ingen patient förrän personen säger att den vill ha den här behandlingen som stöd och hjälp och därför går det inte över huvud taget att ge en injektion till exempel bara för att lugna eller för att det är mer praktiskt att hantera personen. Det finns inget sådant lagstöd. Vi ringer upp en av de läkare som varit med på utvisningar och gett lugnande till personer som utvisats. I en sjukvårdsrapport som han har skrivit står det om en person som blir aggressiv ”och säger att /hen/ inte ska lämna landet levande. Bedömer det som en stor risk att /hen/ kan skada både sig själv och personal och sjukvårdspersonal. Ger en injektion 10 milligram Stesolid intramuskulärt”. Läkaren säger att han inte minns händelsen, men han berättar att om han har gett mediciner till personer som ska utvisas, mot deras vilja, så har det varit för att de inte kunnat ta hand om sig själva. Vi ser också att injektioner under tvång getts av en sjuksköterska. Vi har under flera veckors tid sökt honom via telefon, sms och mail, men han har inte gått att få tag på. Så här skriver en annan läkare, som gett en injektion med lugnande till en person som var belagd med fängsel och spotthuva, men som fortsatte med ”verbal aggressivitet”: ”Min tanke var att försöka komma överens om att /hen/ skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion. Det visade sig helt ogörligt och hen fick en injektion Stesolid 10 mg intramuskulärt”. Läkaren som gav den här injektionen är legitimerad överläkare. Uppdragen för Kriminalvården har gått genom hans privata företag. Och han bekräftar att den här injektionen gavs mot personens vilja. - Vad upplevde du dig ha för lagstöd för att göra det här? – Jag har inte gått in i några bestämmelser och själv liksom letat i juridiken. Men det finns ju så vitt jag har fått höra då bestämmelser som gör det möjligt att ingripa på ett sånt här sätt för att bevara flygsäkerheten. - Så vitt du fått höra, var har du fått höra det ifrån? – I samband med att jag började ta såna här uppdrag. Den här läkaren hänvisar till att uppdragsgivaren, alltså Kriminalvårdens Transporttjänst eller Gränspolisen sagt att man får göra så här om det gäller flygsäkerheten. Per Löwenberg är gruppchef på Rikskriminalpolisens centrala gränskontrollenhet. Han är den som har ansvar för polisens regelverk kring tvångsutvisningar. Han säger att han inte har känt till att det förekommit tvångsinjektioner vid utvisningar. – Det förvånar mig att det förekommer. Sedan kan jag inte svara på rak arm om det är korrekt eller inte, säger Per Löwenberg. Han säger att svenska polisen följer ett regelverk från EU:s gränskontrollsamarbete Frontex, och där står det att tvångsmedicinering med lugnande inte ska användas – men att det finns ett undantag: Nödsituationer ombord på ett flygplan då flygsäkerheten är hotad. Men det vi har läst i sjukvårdsrapporterna gäller inte bara tvångsinjektioner som skett när planet är i luften. Vi ser i vårt material även fall där tvångsinjektioner, enligt rapporterna skett på marken. I två av de fyra fallen där det tydligt framgår att personen inte har gått med på behandlingen, så ges injektionen innan ombordstigningen eller innan planet har lyft. Vi frågar Per Löwenberg om polisen kan hålla fast något så att vårdpersonal kan ge lugnande injektioner under tvång även på marken. – Ja. Och är du i en sådan fas att det här krävs, då blir det svårt för mig att bedöma om det är riktigt att verkställigheten ska genomföras. Enligt polisen är det alltså upp till läkaren att bedöma om de har laglig möjlighet att ge en injektion med tvång, medan läkaren vi hörde här tidigare säger att han fått information från sin uppdragsgivare, alltså Gränspolisen eller Kriminalvården, att man får ge injektioner med tvång, om det handlar om flygsäkerhet. Vi vill ställa frågor om tvångsinjektionerna till Claes Nöjd, ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men han vill inte uttala sig. Vi blir hänvisade till den medicinske rådgivaren på Kriminalvården, Lars-Håkan Nilsson. Han har inför vår intervju för första gången fått ta del av dokumenten där det står om tvångsinjiceringarna. Det är först när vi har velat tittat på sjukvårdsrapporterna som han har fått dem skickade till sig från transporttjänsten. Vi läser ett av exemplen, där tvångsinjiceringen skett på marken. – Detta är inte tillåtet. Om man ger någon en injektion med ett läkemedel mot någons vilja så är det enbart möjligt om det sker under psykiatrisk tvångsvård. - Vad tänker du gör nu när du har den informationen? – Vi måste be våra juridiska experter titta på det här. Kriminalvårdens medicinska rådgivare säger alltså att en del av det som vi kan läsa om i dokumenten inte är tillåtet och kanske till och med olagligt. Och att han inte känt till det här förrän nu. Så vem på myndigheten har då läst sjukvårdsrapporterna? Och varför har ingen reagerat? Vi får veta att rapporterna har skickats till Transporttjänstens planeringskontor i Arvidsjaur. Hans Lagerlöf är chef där sedan årsskiftet. – Och därefter har det gått till så tidigare att då har man satt den här rapporten i en pärm. Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna. Sjukvårdsrapporterna har alltså lästs av de som planerar resorna – sedan har de satts i en pärm. –  Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre. Vi får en intervju med den nya chefen Johan Mellbring, som säger att Kriminalvården nu gjort en polisanmälan. – Att det har medicinerats utan klienters medgivande, har ju tydliggjorts för mig egentligen strax efter jag började, i och med att vi började bearbeta materialet som vi lämnade ut till er. Så då har det klarlagts att det här ser inte bra ut och sedan har vi undersökt det närmare och konstaterat att nu tycker vi det är dags att göra en polisanmälan. Det vi kan konstatera är att eftersom det är utan medgivande så är det inte enligt den lag som finns. - Vad tänker du om att det krävs någon utomstående för att ni ska kunna uppmärksamma sådana här brister? – Det är klart att vi som myndighet borde haft koll på det här tidigare. Enligt Johan Mellbring har Kriminalvården polisanmält 22 händelser, och det visar att vi inte har fått tillgång till alla sjukvårdsrapporter, trots att vi begärt det. Så tvångsinjektioner kan alltså ha inträffat vid fler tillfällen än vad vi kunnat se i vår granskning. Granskningen ledde alltså  till att Kriminalvården valde att polisanmäla och just nu pågår en förundersökning. Kriminalvården gjorde även en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ännu inte kommit med något beslut. Reportrar: Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Producent: Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Transsexuella Robin fick inte bli polis

    · Kaliber

    Man kan ångra sig och begå självmord. Det var förklaringen transsexuella Robin fick till varför hon trots goda meriter inte kom in på Polishögskolan. - Jag har aldrig blivit bemött eller så illa behandlad som vid rekryteringen till polisen. Det är mitten av september och antagningen till Polishögsklan är i full gång. Av nästan 7000 sökande kallas 1500 personer till fystester och intervjuer hos Rekryteringsmyndigheten – den myndighet som testar och väljer ut vilka som har chans att bli framtidens svenska poliser. Jag är på besök på deras testanläggning i Göteborg. – Om man inte får den här 3:an som man behöver, ryker man direkt då? – Ja, då får man avbryta. I de här fysiska och teoretiska stegen finns en lägstanivå som alla som vill bli poliser måste klara av. Misslyckas du med något av testerna, åker du ut direkt. – Då är det bara att packa och gå? – Ja. Men även om du klarar du dig igenom testrena så återstår det kanske viktigaste steget av alla. En intervju med någon av rekryteringsmyndighetens psykologer. – Man tittar mer på den psykologiska delarna, så att man får en stabil individ som blir polis, berättar Per Hedered som är chef på anläggningen här i Göteborg, det är det man använder sedan i stor utsträckning för att nominera i slutet. – Utslagsdelen? – Kan man nästan kalla det för, ja, säger Per Hedered. Psykologintervjun är ett sätt att få fram bra och lämpliga polisaspiranter och sålla bort dem från sådana som saknar omdöme, inte är tillräckligt stresståliga och inte respekterar människors lika värde. Kaj Banfather, som också sökt in till Polishögskolan, har precis kommit ut från sitt psykologsamtal. Nästan en och en halv timme satt de.  – De frågar mycket sådana här frågor om hur du skulle vara bekväm med ’den här typen av person’ och ’den här typen av person’, och så vidare. Och jag tror att det är nog viktigt att man är bekväm med många människor för att om du blir polis så ska du jobba med alla människor i princip. Och då är det människor med alla olika bakgrunder som finns här och alla olika sexuella läggningar. Alla typer av människor helt enkelt, som behöver just din hjälp, säger han. I polisens kompetensprofil för nya aspiranter finns kravet att ”visa respekt för andra människor och deras olikheter”. Viktiga egenskaper för framtida poliser. Men vad händer när den psykolog som ska bedöma dig, avgöra om du är lämplig, inte visar respekt för vem du är? "Det är ju precis som i en kedja, va. Att har du en länk som är lite svagare och den brister, då rasar ju liksom alltihop."  (Rekryteringsmyndighetens psykolog i samtal med Robin)  Dagens Kaliber handlar om Robin som inte kom in på Polishögskolan för att hon är transsexuell.     "Sådana saker kan ju resultera i allt från fullständig lycka och harmoni till depression och självmord. Det är ju liksom så, va." (Rekryteringsmyndighetens psykolog i samtal med Robin) – Det var ju ett häftigt yrke, det var liksom en dröm att bli polis. Och därför bestämde jag mig för att söka till Polisen redan när jag hade gått ut gymnasiet. Det var 2001. Robin gick vidare i uttagningen, till fystester och psykologintervju, första gången hon sökte till Polishögskolan. Då, 2001, såg hon fortfarande ut som och presenterade sig som man. Robin heter egentligen något annat och eftersom hon vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in hennes röst. – Det var ju just det att jag kände att jag vill göra en tjänst för samhället och bidra till att folk får känna sig trygga och göra en insats helt enkelt. Testerna gick bra, berättar Robin, men med sina 19 år tyckte de att Robin var lite ung i konkurrensen med de andra sökande. Så Robin kom inte in den gången, utan uppmanades att göra lite andra saker vid sidan om. Skaffa lite mer arbetslivserfarenhet, och fortsätta söka. Robin tog dem på orden. – Jag har gått väktarutbildning, jobbat som väktare. Jag har kört värdetransport, jag har även värdetransportörsutbildning. Jag har utbildning i handfängsel, batongutbildning, ordningsvaktsutbildning och även jobbat som ordningsvakt. Jag är också utbildad deltidsbrandman. Robin fortsätter också att skicka in en ansökan till Polishögskolan, nästan varje år. 2012, elva år efter att Robin sökte första gången, blir hon kallad till nya tester och intervjuer. Kvällen den 22 februari tar hon tåget till Kristianstad. – Det var jätteroligt att ha kommit in efter att ha sökt så här många gånger. Eller kommit till fystesterna. – Hur gick de den här gången då? Det har gått några år och du har blivit lite äldre? – Det gick jättebra. Utan några problem över huvud taget. Men psykologintervjun känns inte lika bra. – Nej, den här gången skilde sig väldigt mycket från den gången jag sökte 2001, berättar Robin. Istället för att, som sist, prata om utbildningen, förväntningar på att jobba som polis, om familjerelationer och uppväxt, så kommer större delen av samtalet med psykologen att handla om Robins könsidentitet. Vid den här tiden, 2012, har Robin sedan tre år tillbaka kommit ut som transsexuell och lever som kvinna. Hon har gjort hormonbehandling, tränat rösten hos en logoped och påbörjat en könsutredning för att korrigera sitt kön, både juridiskt och fysiskt. – Han säger, ’Hur har du tänkt dig att det kommer att bli på skolan i och med att du genomgår en könskorrigering?’. ’Är det något speciellt du tänker på?’ säger jag till honom. Och då säger han ’ja, jag tänker lite såhär omklädningsrum och sådant. Hur ska du göra med omklädningsrummen? Hur ska du byta om på skolan?’ Robin försöker styra in samtalet på sådant som har med utbildningen att göra, men upplever att psykologen hela tiden återkommer till sådant som handlar om hennes könskorrigering. Och det faktum att hon ännu inte opererat sitt könsorgan. – Och säger till mig det att ’du ska ju veta det att Polishögskolan det är ingen självavård’. Och ’antingen så blir man ju lycklig efter en könskorrigeringsoperation eller så tar man livet av sig’. Och när han sade det så blev jag helt ställd. Här sitter polisens rekrytering och säger en sådan kränkande sak på en intervju till en skola. Jag visste inte vad jag skulle säga överhuvudtaget när han sade det. Jag blev bara tyst och stum. Sedan fortsatte psykologen att fråga mig ’hur har du tänkt göra med barn’ och jag frågade ’vad menar du, vaddå göra med barn?’ ’Ja, Hur ska du kunna få barn efter att du gjort den här operationen?’ Och jag blev liksom bara mer och mer överröst med frågor som har att göra med min könskorrigering och absolut inte några frågor som har att göra med förväntningar på Polishögskolan eller arbetet som polis. – När jag gick därifrån så kände jag mig väldigt ledsen och jag hade en obehagskänsla i magen som jag inte kan beskriva, säger Robin. När antagningsbeskedet kommer en tid senare blir det nej. Robin har inte kommit in. Obehagskänslan ger inte med sig. Och det blir inte bättre när Robin får se den bedömning som psykologen skrivit ner efter intervjun. Där konstateras först att Robin har flera bra egenskaper för att bli polis: "Robin har alltså visat prov på både driftighet, ansvar, utåtriktning och andra goda egenskaper då man ska bedömas som presumtiv polis" Men det som gör henne olämplig är hennes transsexualitet. "Den springande punkten är egentligen då om hon landat tillräckligt i sin nya identitet. Det upplever hon själv att hon gjort och jag håller inte för osannolikt att det är på det viset. Jag väger dock in den osäkerhet som finns kring just detta, menar att det är klokt att avvakta varför lämpligheten bedöms som oklar." Jag visar den här psykologbedömningen för en av landets främsta experter på könskorrigering. Psykiater Cecilia Dhejne. – Man bedömer egentligen hennes kvaliteter som positiva. Driftighet, ansvar, utåtriktad, andra goda egenskaper som behövs för att bli antagen till den här skolan. Men, och sedan kommer det här nya, ’den springande punkten är egentligen då om hon har landat i sin nya identitet’. Och här säger ju egentligen psykologen, skulle jag vilja säga, att den inte har kunskap nog att bedöma detta. Cecilia Dhejne är överläkare och chef för det team på psykiatri sydväst i Stockholm som jobbar med könsutredningar. Under 15 år har hon mött runt 200 personer som korrigerat sitt kön. Hon har också forskat om hur det går efter operationen. Hon har inte haft Robin som patient. Och för att få en objektiv bedömning av henne har jag maskat papprena så det inte framgår vilken myndighet eller  utbildning det handlar om. – Allting är jättebra, men hon håller på att korrigera sin kropp. Alltså det är de hon gör och det är det de misstar för att det finns en identitetsförvirring, säger hon. Cecilia Dhejne förklarar att det stora steget för transsexuella inte är operationen av könsorganet, utan att komma ut. Att berätta för sin partner, sina föräldrar och arbetskamrater att man är transsexuell och att börja leva i det kön man identifierar sig med. Och det hade Robin gjort i tre år när hon träffade psykologen på antagningen till Polishögskolan. Det framgår av psykologbedömningen. Och där står också att hon har stöd av partner och familj.  – Alltså personen har en klar kvinnlig könsidentitet. Håller på att gå igenom en transition för att få den kropp som matchar. Så det är inte en identitetsfråga. Utan identiteten är klar, säger Cecilia Dhejne. Det som är kvar är själva den fysiska operationen av könsorganet. – Kan man inte förvänta sig att om man gör såhär stora fysiska könsförändringar, att man är uppe i den här processen, att det blir stora omvälvande känslostormar som gör att man helt tappar fortfästet? – Nej. Det kommer tidigare. Och det här är psykologens okunskap här. Sedan kommer det en fas till när man slutligen opereras och som en stor operation, det gäller alla stora operationer, så kan man känna sig lite tagen efter. Men det kommer inte ändra hennes identitet. Enligt en av landets främsta experter på könskorrigering har alltså psykologen som intervjuar Robin dragit helt fel slutsatser. Bara för att Robin inte opererat sitt kön, betyder inte det att hennes identitet som kvinna är osäker. Psykologen har dessutom landat i att han egentligen inte kan bedöma henne. Ändå gör han en bedömning som i förlängningen kostar Robin en plats på utbildningen. – Det här intyget som jag fick av psykologen, som jag begärde ut, det gjorde att jag knappt inte kunde sova tre månaders tid. Jag låg vaken om nätterna och var ledsen. Kunde inte somna. Så arg, ledsen kränkt och frustrerad kände jag mig, berättar Robin. – Om man tycker att det här är så pass komplicerat, med att korrigera sitt kön, att det blir svårbedömt att bedöma de här personerna, då innebär ju det i sådana fall att ingen person som korrigerat sitt kön kan någonsin bli antagen för de klarar inte av att bedöma det. Och då blir ju det inte bra, säger Cecilia Dhejne. När Robin fick reda på att hon inte kom in på Polishögskolan bestämmer hon sig för att ringa upp psykologen. Hon vill få en förklaring till hans bedömning. Psykologen har dokumenterad lång erfarenhet inom antagning och rekrytering och har varit chefspsykolog. Han återkommer också regelbundet till Rekryteringmyndigheten för att leda psykologintervjuer och fatta beslut om de sökandes  lämplighet till Polishögskolan. Robin spelar in samtalet. Det knastrar och ljudkvaliteten är dålig, men psykologen säger här att hans bedömning, som alltså gjorde att Robin inte kom in på Polishögskolan, grundades på att Robin inte genomgått någon operation av könsorganet. -- Den bedömning som jag gjorde där, den fotades [synonym till grunda, reds. anm.] ju på att du ännu inte gått igenom någon operation, eller hur? Psykologen liknar Robin vid en kedja. Den svaga länken är att hon inte opererat sig. Och har man en länk som är lite svagare, då brister alltihop, säger han. – Det finns en stor styrka i vissa bitar här men det är ju såhär att, precis som i en kedja va, att har du en länk som är lite svagare och den brister, då rasar ju liksom alltihop. Och här var ju då osäkerheten just kring hur det går med din egen identitet i samband med den här kommande operationen till exempel. Robin undrar varför hon inte kan plugga till polis bara för att hon inte gjort någon operation. – Ja, men på vilket sätt menar du? frågar Robin – Alltså det är ju det man inte vet. Det finns ju personer som till exempel ångrar att de har bytt kön. – Men jag förstår bara inte vad det skulle ha för betydelse för min gång under utbildningen? – Du vet att sådana saker kan ju resultera i allting från fullständig lycka och harmoni till depression och självmord. Det är ju liksom så va. Det kan sluta i depression och självmord. Det finns de som ångrar sig. Det är svaren Robin får på varför hon inte är lämplig att komma in på polisutbildningen. Vad säger då lagen om det här? I diskrimineringslagen står uttryckligen att du inte får behandla någon som avser att byta kön sämre än andra. Sedan 2009 finns det också ett förbud mot att diskriminera personer med så kallad könsöverskridande identitet eller uttryck. Ytterst ansvarig för utbildningen och antagningen till Polishögskolan är Rikspolisstyrelsen. Men när Robin anmälde dem till Diskrimineringsombudsmannen, DO, valde de att lägga ner ärendet. DO  trodde inte att de skulle kunna vinna i domstol. Men enligt enhetschef Anna-Carin Gustafsson Åström på DO betyder inte det att diskriminering inte förekommit. – Nej, utan det vi har givit uttryck för i vårt beslut det är att vi har inte kommit fram till att vi med framgång kan driva det här ärendet i domstol. Vi har ju inte uttalats oss om diskrimineringen, säger hon. Inte heller när Robin gick vidare och stämde Rikspolisstyrelsen gick det som hon hade tänkt. Rikspolisstyrelsen erbjöd sig nämligen att betala den ersättning som Robin krävt i sin stämning, 22 000 kronor,  i en förlikning. Men förlikningsavtalet slog inte fast om Robin blivit diskriminerad eller inte. Linda Awerstedt är jurist på den ideella organisationen Diskrimineringsbyrån Uppsala som där drev Robins fall. Och enligt henne hade byrån i det läget inte råd att tacka nej till pengarna och driva sakfrågan om diskriminering vidare i rätten eftersom det finns en risk att de där får betala höga rättegångskostnader. – Och här blir det ju ett litet antiklimax då. Vi har fått en lösning, vi har fått en ersättning till klienten, vilket är positivt. Men vi fick inte till det här beskedet att vi måste ha en förändring här, säger Linda Awerstedt. Jag går igenom de yttranden som Rikspolisstyrelsen skickade in till Diskrimineringsombudsmannen och till Tingsrätten. Det är deras svar på varför de anser att Robin inte har blivit diskriminerad. Som stöd för sin sak har de i sin tur samlat in yttranden från två psykologer på Rekryteringsmyndigheten. Men förklaringarna de ger går inte riktigt ihop. "Det rådde ingen osäkerhet kring anmälarens identitet. Huvudskälet till bedömningen är att det är en pågående process där psykologen inte kan ta ställning till den sökandes lämplighet i nuläget." (Rose-Marie Lindgren, chefspsykolog Rekryteringsmyndigheten, bifogat svar på 3 frågor till DO) Först skriver de att det inte finns någon osäkerhet kring Robins identitet. Sedan skriver de att Robin är under en identitetsomvälvande behandling. "Aktuell sökande till PHS har bedömts som en resursstark och välmeriterad individ, men som ännu är under en identitetsomvälvande behandling." (bifogat yttrande från Rekryteringsmyndigheten till DO) Flera gånger slår myndigheterna också fast att den psykolog som intervjuade Robin inte kunde bedöma henne. "Hon befann sig i en pågående process där intervjuande psykolog inte kunde ta ställning till Robins lämplighet i nuläget." (Maria Tingnell, jurist Rikspolisstyrelsen, yttrande till Tingsrätten å Rikspolisstyrelsens vägnar) Men trots det, står det rakt uppochner att just könstillhörigheten påverkade bedömningen att inte anta Robin till Polisutbildningen. "Bedömningen påverkades dock av att hon vid tiden för antagningsintervjun genomgick byte av könstillhörighet." (Maria Tingnell, jurist Rikspolisstyrelsen, yttrande till Tingsrätten å Rikspolisstyrelsens vägnar) Yttrandena hänvisar också till att transsexuella ofta lever under svåra sociala förhållanden vilket kan göra dem deprimerade och att en könskorrigering innebär en ”inte obetydlig suicidrisk”. Trots att man varken får diskriminera någon på grund av könsidentitet och könsuttryck eller någon som avser att byta kön, nekas alltså Robin en plats på utbildningen på grund av att hon är en transsexuell kvinna som ännu inte har bytt sitt fysiska kön. Jag vill såklart höra vad de ansvariga som varit inblandade i Robins fall har att säga om det här. Rekryteringsmyndighetens chefspsykolog Rose-Marie Lindgren, som skrivit ett av yttrandena om Robin. – Ja, jag är väldigt upptagen så att jag försöker se vad jag kan åstadkomma. Jag skickar ett mejl till dig. Rikspolisstyrelsens ansvarige för antagning och utbildning på Polishögsklan, Stefan Sterner. – Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i det ärendet, för där har det ju så att säga… det är ju lite intressant för det är ju avslutat för våran del så att säga. Och Maria Tingnell, den jurist på Rikspolisstyrelsens som hade hand om ärendet hos Diskrimineringsombudsmannen och i tingsrätten.  – Vi har gett ett svar här att vi inte ska vara med. Att vi inte är intresserade. Nej, ingen ansvarig vill svara på några frågor om varför Robins könskorrigering påverkade hennes möjligheter att plugga till polis. – Då kunde ju det stå från början. Exkluderande från att söka denna utbildning är personer som har genomgått en könskorrigering därför att de kan ta livet av sig, anser Cecilia Dhejne. Psykiater Cecilia Dhejne har också  fått ta del av de yttranden som Rikspolisstyrelsens jurist och Rekryteringsmyndighetens psykologer har skrivit. Även de här papprena har hon fått granska utan att det framgår vilka myndigheter det gäller. Och det som de målar upp som en riskfaktor, att det finns en ”inte obetydlig” självmordsrisk bland personer som genomgår en könskorrigering , det har Cecilia Dhejne siffror på. Hon visar tabeller från den senaste svenska studien om just dödlighet bland personer som genomgått en könskorrigering. Det är en studie från 2011 som hon själv varit med och gjort. Och den visar att det fanns en förhöjd självmordsrisk i den här gruppen förr i tiden, på 70- och 80-talen. Men så är det inte längre. Bland de som opererat sig mellan 1989 och 2003 finns ingen förhöjd självmordsrisk. Ingen förhöjd dödlighet överhuvudtaget, berättar Cecilia Dhejne.   – Så dels använder de data som inte stämmer. Och dels kan man, när man bedömer en enskild individ, aldrig använda gruppdata som beslutsunderlag. – Varför inte det? – Det säger ju sig självt att det som gäller en grupp inte gäller alla i den gruppen. Alla blåögda är ju inte på ett visst sätt. Alla rödhåriga är inte det heller. Det är ett stort problem det blir ju en form av diskriminering. Att bedöma en individ från vilken grupp de tillhör och inte på den de är, är ju från en lekmans synpunkt en klar diskriminering, säger hon. Hur Rekryteringsmyndigheten förklarar sina motsägelsefulla utlåtanden kring varför Robin inte fick börja på Polishögskolan, och de gamla fakta de använder för att motivera sitt beslut, får jag inget svar på. Och Rikspolisstyrelsen, den myndighet som är ytterst ansvarig, vill alltså inte heller uttala sig. Så jag ringer upp psykologen som intervjuade Robin under prövningen till Polishögskolan den där dagen 2012. Jag vill höra hur han ser på sin bedömning idag. – Nej, men alltså hela det här med att byta kön är ju en sak som inte blir hundraprocentigt lyckad för alla individer som gör det. – Enligt vilken bedömning då? – Alltså det har varit åtminstone två personer som har framträtt på tv under senare år som har berättat sina egna personliga historier väldigt, egentligen, ingående och där de säger att de ångrar sitt beslut. Och jag har inte sagt någonting om den här personen som jag har bedömt, att hon kommer att ångra sig, men möjligheten finns. – Så två personer som har trätt fram på tv och ångrat sig är en del av din psykologbedömning av en persons lämplighet? – Nej… – Hur ska jag förstå det där? – Du hårdrar det här. De subjektiva berättelserna är viktiga. – Men kan man ta andra personers subjektiva berättelser och applicera på en enskild individ som sitter framför dig i stolen? – Ja, i den meningen att säkerheten i bedömningen blir större om det för individen relevanta har hunnit att genomföras, säger psykologen. Jag berättar det som psykiatern och experten Cecilia Dhejne sagt, att själva den fysiska operationen inte påverkar identiteten hos transsexuella, att det svåra är att komma ut för familj, vänner och kollegor. Något som Robin gjort tre år innan intervjun. – Du vet som psykolog kan man ju inte ha specialkunskaper inom alla delområden. Och det är väldigt ovanligt, för att inte säga helt unikt att det dyker upp en person som är transsexuell, säger psykologen. Jag berättar också att det inte finns någon förhöjd självmordsrisk bland personer som genomgått könskorrigering efter 1989. Jag undrar hur han ser på den där motiveringen som han gav till Robin att könskorrigering kan resultera i depression och självmord? – Känns det som en lämplig kommentar tycker du? – Nej, det alltså… lämplig? Det är det ju inte, uppenbarligen, om man sitter och dissekerar på det viset. Men jag antar att du säger en del saker också i viss spontanitet? – Absolut, det gör jag säkert, men jag är å andra sidan inte psykolog som har mött en transperson och nekat den inträde till en utbildning på grund av att den inte gjort en operation eller på grund av att den är transsexuell? – Nej. Jag är naturligtvis alltid psykolog, men  jag är inte van vid att ta samtal på det här viset på någon som jag har bedömt och när jag är i högsta grad i mitt privata liv. Då säger man kanske saker också när man sitter och penetrerar så här i efterhand inte var sådär de allra bäst valda orden. Men gamla fakta om självmordsrisk bland transsexuella som grupp det användes alltså  i sin tur av de ansvariga myndigheterna för att försvara psykologens bedömning av Robin. Myndigheter som sedan inte vill säga ett ord om saken. De uttalar sig inte i enskilda fall, får jag höra. Men tillslut väljer Rekryteringmyndighetens chefspsykolog Rose-Marie Lindgren att svara på några generella frågor. Och hon bekräftar att de inte har tillräcklig kompetens att bedöma transsexuella personer. – Ja, alltså det är jättesvårt för oss att bedöma det överhuvudtaget skulle jag säga. – Betyder inte det att man inte har samma möjligheter att komma in på Polishögskolan som alla andra? – I förlängningen kan det ju innebära det, ja. – Hur tänker du att det rimmar med diskrimineringslagen för där står ju uttryckligen att man inte får diskriminera någon som avser att byta kön och det står också att man inte får diskriminera någon på grund av könsuttryck och könstillhörighet?  – Ja, jag tycker ju att det är ju inte en form av diskriminering, utan vi redovisar ju att vi faktiskt är osäkra. – Tycker du att det är problematiskt, som du säger själv, att det kanske är så att transsexuella inte har samma möjligheter att komma in som andra? ­– Ja det kan det ju vara, säger Rose-Marie Lindgren. – Här söker jag till en utbildning, ett jobb. Och man tänker någonstans att här kanske man kan få vara med och motverka diskriminering och orättvisor och på något sätt göra ett bättre samhälle, så möts man istället av de orättvisorna från polisen, säger Robin. Robin har fått sina 22 000 kronor i förlikning, men hon har inte fått någon förklaring till varför hon inte kom in annat än att hon efter en könskorrigering kan ångra sig och vilja ta livet av sig. – Jag har aldrig blivit bemött eller så illa behandlad som vid rekryteringen till polisen. Trots det sökte Robin in till Polishögskolan i år igen. Hon blev inte kallad till uttagningen den här gången. Reporter: Mikael Sjödell Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber fortsätter granskningen av socialtjänsten

    · Kaliber

    Barn som misshandlas, vanvårdas och utsätts för sexuella övergrepp. Det lagliga skyddet för utsatta barn är starkt i Sverige. Men vem bär ansvaret när hjälpen ändå inte kommer? “Hur svårt ska det vara? Hur många fler barn och ungdomar kommer att behöva lida för att det inte händer någonting? Det här är den andra delen i Kalibers serie om krisen i socialtjänsten. I förra veckan visade vi att många socialkontor har brist på personal och att inte ens grundläggande rutiner följs på många håll. Orosanmälningar om barn som far illa tappas bort och utredningar blir inte gjorda. Efter programmet har vi fått många reaktioner. Socialsekreterare har hört av sig och berättat att det är kaos där de jobbar. Fackförbunden kräver att hela socialtjänsten ses över och barnministern säger att hon ser allvarligt på situationen. Många blev också starkt berörda av polisen Tobias Lundbergs berättelse om när han i september hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet i Sundsvall i samband med en husrannsakan: – Och jag böjer mig så klart ner och lyfter upp henne och håller henne mot mig och jag ser att hon är alldeles grusig och smutsig i ansiktet och på de här små små händerna så är hon smutsig. Och när jag håller henne mot mig så märker jag att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jättelänge och hon luktar så otroligt illa, berättade Tobias Lundberg. Socialtjänsten i Sundsvall gör anmälan till Lex Sarah I veckan kallade socialtjänsten i Sundsvall, som hade haft kontakt med familjen tidigare, till en presskonferens och berättade de har gjort en Lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg. – Klockan är halv fyra och det är vid den tiden vi har bjudit in er till en pressträff för att berätta om ett arbete som vi har gjort under hösten och det grundar sig på den händelse som alla som har blivit informerade om har berörts väldigt mycket av, när det var ett litet barn som hittades övergiven i en lägenhet, sa socialdirektör Thorbjörn Stark – Ni kanske hörde Kaliber i söndags där man pratade om socialsekreterarnas arbetssituation och lyfte fram det här ärendet som ett exempel på den verksamhet vi bedriver… I sin egen utredning har socialtjänsten kommit fram till att de har brustit på flera punkter: Delar av insatser har inte blivit utförda enligt gällande rutiner. Tidsgränser för utredning och uppföljning har inte hållits och det har brustit i kommunikationen mellan olika enheter. Det finns socialkontor som fungerar bra men många har precis som i Sundsvall haft problem länge och i den här veckans program undersöker Kaliber hur krisen har uppstått. Varför lämnar de erfarna socialsekreterarna avdelningarna för barn och unga? Och varför stannar de nya inte kvar? "Vi ser att vi bryter mot lagen" Laila Åberg är socionom och jobbar på ett behandlingshem i Stockholm. Men fram till i maj i år jobbade hon på socialtjänsten i Skärholmen  - först som socialsekreterare i 5 år och sen som biträdande chef i 6 år. Hon säger att hon egentligen hade velat vara kvar inom socialtjänsten, men att det till slut inte gick: --De erfarna som jag kan räkna mig till. Vi stannar inte kvar. Vi accepterar inte det här. Vi ser att vi bryter mot lagen. Vi ser att arbetsförhållandena inte är humana. Men det viktigaste av allt, det är att man ser att barn, familjer och unga inte får den hjälp de behöver, säger Laila Åberg Laila Åberg säger att arbetet de sista åren blev så pressat att hon inte klarade av att vara kvar och att hon blev en person på jobbet som hon själv inte kunde var stolt över. – Jag insåg att jag bara jobbade efter våra politikers budgetgränser. Jag var väldigt färgad över att hela tiden tänka på budgeten och piskan kring vår dokumentation, tidsramar. Vi använder oss helt enkelt inte av den kompetens som finns inom socialtjänsten. För den tiden finns inte. Utan det är brandsläckning hela tiden. Det är förskräckligt hur det är. Jag är jätteupprörd. Men när du var chef, då var ju du ändå ansvarig för verksamheten. Så vilken del hade du i att ni inte gjorde tillräckligt? – Ja, jag hade ju den delen att skriva på beslut och att jag höjde min toleransnivå för vad som var, inte ok att bryta mot lagen, men däremot att tänja på den. Det gjorde jag mer och mer. Det var också det som mynnade ut i att jag till slut sa upp mig, säger Laila Åberg Lagmässigt har skyddet för utsatta barn stärkts de senaste åren. Numera måste alla som jobbar med barn göra en anmälan redan vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Det har lett till att mängden ärenden har ökat. Kraven har också ökat på att socialtjänsten ska lyssna på vad barnen själva har att säga. Men det stärkta lagliga skyddet når inte alltid fram till barnen visar Kalibers granskning. Före detta socialchef Laila Åberg säger att socialtjänsten inte har fått förutsättningar att hänga med i samhällsutvecklingen: – Vi följer med på vissa plan…  Metoderna har blivit bättre, ja, man kan slå sig för axeln, men mötena har blivit mycket kortare och extremt mycket färre. Uppföljningar hinns inte med. Politikerna kan säga att i Sverige jobbar vi såhär, det ska vara rättssäkert osv - men mötena hinns inte med, säger fd socialchef Laila Åberg. "Jag kan inte stå för det här" Många erfarna socialsekreterare har gjort som Laila Åberg och lämnat socialtjänstens avdelningar för barn och unga. In kommer istället unga nyutexaminerade socionomer, som ofta utan knappt någon introduktion alls, får börja jobba med de tyngsta ärendena på avdelningarna för barn och unga. Karl Palm var en av dem. Han började på socialtjänsten i Södertälje 2009. -Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ganska tufft. Det hör man under utbildningen och man träffar folk som jobbar där så jag hade förväntat mig och ställt in mig på att det här kommer att bli ganska hårt. Men också att jag skulle lära mig mycket så klart. Hur var det sen när du kom till jobbet som socialsekreterare? – Det var ganska omtumlande och ganska galet på ett sätt. Det var en ärendemängd och arbetsbelastning som var helt otrolig, rent ut sagt. Jag hade inte riktigt den rutinen och det tempo man behöver. Så jag malde på, vi pratade jättemycket om det här i arbetsgruppen och med cheferna och signalerade att det här är ganska galet. Efter ett tag så börjar man fundera, kommer jag att palla det här? Hur länge jobbade du kvar? – Jag jobbade 11 månader tror jag och sen kände jag att nej det går inte. Det kändes som att, nej, jag kan inte stå för det här riktigt. Och det tänker jag nog fortfarande, säger Karl Palm Både Karl Palm och Laila Åberg säger alltså att de slutade på socialtjänsten för att de inte tyckte att de fick möjlighet att göra ett bra jobb. På senare år har också det också startat många privata företag som jobbar på uppdrag av kommunerna och som ofta kan erbjuda bättre arbetsvillkor. Vad händer med barnen när socialsekreterarna slutar och hela tiden ersätts av nya? Philip är 22 år och när han var liten var han ett av barn som behövde samhällets skydd. Vi träffar honom i en förort till Stockholm på en av årets första snöiga dagar. Det var här han bodde under de perioder han kunde bo med sin mamma. När hon var inne i svårt missbruk blev han placerad i olika familjehem. Philip säger att han, ända sen han var liten, har önskat sig en vuxen att ha stadig kontakt med, men sen han var i 10-årsåldern har han fått träffa så många olika socialsekreterare att han han har tappat räkningen. Och för honom var det jobbigt att hela tiden mötas av nya vuxna. – Det som hände de flesta av de gångerna jag var i kontakt med socialtjänsten var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och mitt liv och i min framtid då får man ju också säga. – Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som har hänt, dels det som hade hänt innan och den situationen som var där och det som var jobbigast var att aldrig bli lyssnad på. De frågade frågorna som de skulle fråga och ville veta vad jag ville men tillslut blev det ändå som de hade tänkt sig från början, säger Philip. Philip tror att det har fått betydelse för honom att socialsekreterarna hela tiden kom och gick. Om någon hade kunnat se hur han hade det under en längre tid, tror han att den personen också hade kunnat jobba för mer långsiktig lösning. Istället blev det ständigt nya möten och nya tillfälliga lösningar.   – En relation kanske är omöjlig gentemot socialtjänsten, men att i alla fall finnas där som en vuxen person som man kan ringa och fråga att få stöd och hjälp. Eller kanske bara bli lyssnad på, tror jag att jag saknade väldigt mycket. Jag höll väldigt mycket inom mig. För det tar ett tag när man är liten att våga berätta. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag minns också när jag yngre så fick jag gå till BUP då och hamnade i en stödgrupp där jag kunde prata med andra barn i samma situation och få någon form av  stöd. – Jag insåg tidigt att det var inte andra barn jag behövde prata med, utan det var nog vuxna jag behövde få stöd av. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnena jag har och de situationer jag har behövt uppleva, säger Philip. Har nya lagar och hårdare regler gjort situationen bättre för barnen? Det var för att barn som Philip skulle få det bättre som lagarna och reglerna skärptes de senaste åren. Under arbetet med den här serien har vi pratat med ett 20-tal socialsekreterare och de flesta tycker att de nya lagarna och ökade kvalitetskraven är väldigt bra på pappret. Men i praktiken säger de, kan de hittills till och med ha lett till att utsatta barn har fått en sämre situation. I en redan pressad arbetssituation går mycket tid åt till att fylla i blanketter och administration för att få det att se bra ut. Det här har också kommunernas arbetsgivarorganisation, Sveriges kommuner och landsting sett. Åsa Furén-Thulin är chef för sektionen för vård och socialtjänst. – Vårt uppdrag har breddats och fördjupats under ett antal år. Med den gamla regeringen började man detaljstyra på ett helt annat sätt. Från 2006 till 2013 har jag tror 189 lagändringar kommit till i socialtjänstlagen. Man går från en ramlag som blivit ett detaljerat lapptäcke. Det har blivit mycket svårare i det här arbetet. Jag säger inte att det är dåligt men det kräver väldigt mycket, säger Åsa Furén-Thulin på SKL. SKL anser att staten borde ha skjutit till extra resurser till  kommunerna när de ändrade lagen och lade till föreskrifter. "Hur kan man sova och veta att det här pågår?" – Obehandlade aktualiseringar, inte inledda utredningar, påtaglig risk för allvarliga missförhållanden. Laila Åberg som fram till i maj jobbade som biträdande chef inom socialtjänsten läser i lex-Sarah beslut vi har med oss. När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort fel är de skyldiga att göra en lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg, IVO och vi har gått igenom alla lex Sarah-beslut som gäller socialsekreterarnas handläggning av barn- och ungdomsärenden. från 1 januari i år till 31 oktober. I förra veckans Kaliber berättade vi om anmälningar som inte kommer fram eller glöms bort. I lex Sarah-besluten kan vi läsa att socialtjänsten i Arboga har missat att lyssna av en mottagningstelefon till barn- och familjeenheten -  I Malmö blir en anmälan om misstänkt barnmisshandel liggande i socialkontorets reception.   Vi hittar också flera socialkontor där det verkar ha rått totalt kaos. Dokumentation sker på handskrivna lappar och stora delar av personal och chefer säger upp sig samtidigt. – Så här får det inte se ut. Men jag vet tyvärr att det är såhär det ser ut. Det här är verkligen sådana saker som händer. Jag blir så fruktansvärt upprörd. Jag blir så arg så jag finner inga ord när jag ser   – Jag undrar hur man kan sova och veta att det här pågår. Hur kan man sova och veta att man har möjligheten att påverka och inte gör det? säger Laila Åberg Vem är det du vill väcka? – Ja politikerna. Jag vill väcka deras intresse för att över huvud taget sätta sig in i hur allvarlig situationen är, säger Åberg fd socialchef. Det politiska ansvaret för utsatta barn är tudelat - det är staten som med lagar sätter nivån för vilket skydd barnen ska ha rätt till - men det är kommunerna som ansvarar för själva verksamheten. För att se till så att kommunerna sköter sig har inspektionen för vård och omsorg, IVO i uppdrag att göra inspektioner hos socialtjänsterna. Anna Öström är utredare på IVO. – Den normala gången är så att vi gör en inspektion. Vi påtalar de brister vi har funnit i hanteringen av förhandsbedömningar och genomförande av utredningar och andra ärenden och sen får socialtjänsten komma in med förslag till åtgärder. Sen i slutändan fattar vi ett beslut om vi tycker att det är tillräckligt. Ja, sen kan vi hålla på och ha en dialog med vissa nämnder under en ganska lång tid, säger Anna Öström på IVO. Och vad händer om det inte löser sig? – Om det inte löser sig, om det är ut och år in och man ser att det är samma problem hela tiden så är det skarpaste verktyget att vi kan ansöka om att förelägga om vite för den här socialnämnden. Men hjälper det verksamheten att bötfälla den? – Nej, det är ett skarpt verktyg som vi ogärna använder, men det är ju också en signal till politikerna om att det krävs större grepp för att lösa de här frågorna. Hur man i detalj löser varje socialtjänsts problem, det kan inte vi gå ut med men om vi ser att det år ut och år in inte fungerar så är det vårt skarpaste verktyg. För det ska ju inte ha någon betydelse var man bor i Sverige om man ska få skydd av socialtjänsten. Är det så idag? – Ja, det tror jag. Det är jag ganska övertygad om. Att det är större chans i vissa socialtjänster än i andra, säger Anna Öström. Sverige kritiserades av FN redan 2009, föratt skyddet utsatta barn får skiljer sig i olika delar av landet men för att ta reda på varför det är skulle vi behöva åka till alla landets 290 kommuner.  Det kan vi inte så istället väljer vi ut en,  en kommun som vi vet har haft stora problem i flera år.   Barn riskerade att dö i Västerås efter att 57 anmälningar belv liggande hos kommunen Vi åker till Västerås. Här har socialtjänsten barn och unga fått kritik från Socialstyrelsen och IVO sedan 2011. Senast i våras uppdagades att maillådan till barn och ungdomskontoret inte hade öppnats på 11 månader. I den låg flera orosanmälningar.  Under våren blev också 57 barnutredningar liggande utan åtgärd i upp till två månader. För 47 av barnen var situationen så allvarlig att det kan ha inneburit ett hot mot deras liv, skriver IVO. Västerås hotas nu av vite på 1 miljon kronor om de inte kommer tillrätta med sina problem. Precis som många andra kommuner i Sverige har socialtjänsten i Västerås haft en hög personalomsättning och många vakanser. Socialsekreterare  i Västerås har under året protesterat och sagt att de haft för lite resurser och en orimlig arbetsbelastning. Så sent som i september slog en handläggare larm till IVO och berättade att andelen ärenden som blivit liggande då hade blivit ännu fler.   Det är nämnden för individ- och familjeomsorg som har ansvaret för socialtjänsten - men det är i kommunstyrelsen, kommunens regering, som det avgörs hur kommunens resurser ska fördelas. Och personalen säger att de saknar de resurser de behöver - så hur prioriterad är socialtjänsten i Västerås? Socialdemokraterna suttit vid makten i Västerås i olika koalitioner sedan 2010 , nu sedan valet tillsammans med Mp, C och Kd. Koalitionen gav i oktober i år ut ett gemensamt manifest med 130 punkter som slår fast vad man vill satsa på i kommunen. Som ordförande i kommunstyrelsen har socialdemokraten Anders Teljebäck det högsta politiska ansvaret i kommunen: Och så tittar jag på ert manifest här "Samarbete för Västerås”, Då ser man att socialtjänsten kommer på 109 plats. Hur ser du på den prioritetsordningen? – Det är ingen prioritetsordning. Alla punkter som finns i ett sådant här dokument har ett likvärdigt värde. Den där punkten är dessutom väldigt skarp, som talar om vad vi vill göra, både med rättssäkerhet och utveckla så att vi får en bra socialtjänst, och det där kommer vi att förverkliga, det är vår ambition, säger Anders Teljebäck ordförande i kommunstyreslen i Västerås Det är ju ändå till syvende och sist en prioritetsfråga i kommunen hur man fördelar skattemedlen. Och så ser jag att kommunen satsar 4.5 miljoner i ett konst-snöprojekt som går av stapeln nu i december. Hur motiverar ni det inför skattebetalarna att “vi lägger pengar på konstsnö” samtidigt som barn här i kommunen riskerar att fara illa? – Vi lägger pengar på en strand mitt i stan som är tillgänglig för alla barn, vi lägger pengar på en ny skejtpark som är jätteviktig för barns och ungas fritidsverksamhet, vi lägger pengar på våra femton fritidsgårdar. Det är en lång rad aktiviteter vi lägger pengar på för att utveckla de människor som finns här i staden. Vår tro och absoluta uppfattning är att såna aktiviteter är viktiga för de här barnen och ungdomarna som också är på väg in eller befinner sig i en sådan här situation, säger Teljebäck Ni har ansvaret att tilldela resurser, men med tanke på hur det ser ut nu, har ni tagit det ansvaret fullt ut? – Det kan vara att vi har haft en ansträngd situation på alla våra kontor, men framför allt på barn och unga att vi har hamnat där vi har hamnat. Så att i den bemärkelsen så kan det vara att om man inte klarar en del av organisation så skapar det kostnader i en annan del. Vi har alla all anledning att jobba med de här frågorna och se till så att vi får en annan situation. Men i slutändan, som sagt, vi politiker kan aldrig avsvära oss ansvaret för någon verksamhet som bedrivs i staden. Vi ansvarar för allt, säger Anders Teljebäck kommunordförande Västerås IVO planerar att göra ytterligare en inspektion hos socialtjänsten i Västerås framöver, men hur länge ska barnen behöva vänta innan de kan räkna med att få hjälp? Socialtjänsterna är kommunernas ansvar, men  regeringen har också ett ansvar för att utsatta barn ska få hjälp, oavsett var i landet de bor.   Barnministerna blir upprörd efter att ha lyssnat på Kalibers granskning För att ytterligare stärka skyddet för barn vill regeringen nu göra FN:s barnkonvention till lag. Men är det ytterligare en lag barn som bäst skulle hjälpa de barn som far illa just nu? Åsa Regnér är socialdemokrat och tillträdde som barn, äldre och jämställdhetsminister efter valet - vi har många frågor vi skulle vilja ställa till henne, men hennes schema är pressat och inför det här programmet få vi inte träffa henne mer än 10 minuter, på språng mellan två möten. Hur ser ministern på problemen inom socialtjänsten och att många kommuner inte följer lagen? – Jag har lyssnat på ert första program och också tagit del av rapporter, inspektionen för vård och omsorg och det finns också forskningsrapporter och berörda fackliga organisationer har meddelat hur situationen ser ut och jag är förstås väldigt oroad över den. Mycket av det som berättas i ert inslag är ju väldigt upprörande helt enkelt, säger barnminister Åsa Regnér. Personal som vi har pratat med säger att det finns ett stort glapp mellan vad lagen säger och hur det ser ut i verkligheten ute i kommunerna. Vad beror det på? – Lagen är ju till för att stödja barns rättigheter och se till så att barn inte far illa och det är en väldigt viktig princip. Det går så att säga inte att inte stödja barn i utsatta situationer. Det är en grundläggande uppgift som socialtjänsterna har helt enkelt. Men idag är det ju många kommuner som bryter mot lagen? – Ja, det finns ju många fall som har uppmärksammats och som har varit uppe i debatten och som är väldigt upprörande. Jag kan inte uttala mig om de här enskilda fallen men som jag sa, jag är medveten om att den här situationen är väldigt ansträngd. Därför finns det nu en speciell samordnare som också kommer att återföra förslag till mig på vad vi vidare kan göra och är det sådant som finns i socialtjänstlagen som behöver förändras, då lyssnar jag på det. Men socialtjänstlagen ger ett starkt skydd för utsatta barn och lagen ska följas, säger Åsa Regnér.  Men tycker du att den gör det idag? – Som jag sa, det finns ju flera fall där det uppenbarligen har brustit på olika sätt. Om det är lagstiftningens fel det har jag svårt att säga, det som har kommit fram verkar ofta vara rutiner och helt enkelt en hård belastning. Men jag vill gärna se på hela helheten och återkomma om det är så att regeringen ytterligare bör göra någonting. För de socialsekreterare vi har pratat med, de säger att det är jättebra med stärkta skydd för barnen lagmässigt, men det vi behöver nu är mer resurser, inte nya lagar. – Ja, som sagt jag ska se på helheten men resursfrågan är också en fråga där man får olika uppgifter. Därför att det är också så att man har vakanser och inte hittar personal. Det verkar också vara så att personal som kommer in till exempel inte får en bra introduktion. Blir satta på tuffa jobb som man inte har erfarenhet av osv. Så den här frågan är väldigt komplex och därför är det viktigt att se över den men det som gäller i de här frågorna det är att barn ska inte fara illa. Barn ska ha ett starkt skydd det kan man inte prioritera bort. Kommunerna måste arbeta på ett sätt så att barnen har det här skyddet. Om det finns ytterligare saker som regeringen kan göra för att stödja kommunerna i det här så är jag klart beredd att titta på det. Men det går inte att vänta på det, utan barnen måste ha det här skyddet nu, säger Åsa Regnér socialdemokratisk barnminister. Åsa Regnér har nu gett regeringens samordnare ett utökat uppdrag att se över vad regeringen kan göra för att förbättra situationen - hon utesluter inte heller en nationell handlingsplan eller  socialtjänstkommission för att komma till rätta med krisen. Risk att medias rapportering leder till att färre anmäler situationer där barn far illa Flera vi har pratat med säger att det finns en risk för att uppmärksamheten i media om problemen i socialtjänsten kan leda till att färre anmäler oro för barn som far illa - att man tänker att det ändå inte är någon idé - men det är helt fel väg att gå, säger före detta biträdande socialchef, Laila Åberg. – Ja, det är ju förskräckligt och det har jag mött många gånger. När jag har haft samarbete med förskolor och skolor så är ju det precis det de hela tiden anmärker på, ni gör ju ändå ingenting. Det är ingen idé att anmäla men vi säger ju tvärtom, är ni osäkra alltid. Ni behöver inte ha några bevis. Det är de siffrorna vi har att slå politikerna i huvudet med men vi kan inte gör mer utan mer resurser i form av personal, säger Laila Åberg. Vi åtevänder till Sundsvall. --Vi kommer har en annons ute för att hitta kvalificerade utredare.. Socialtjänsten i Sundsvall som nu lex Sarah-anmält sig själva efter händelsen där en 1-åring hittades övergiven i en lägenhet, säger att de nu har vidtagit åtgärder. De har anställt en mentor för de socialsekreterare som kommer in nya och är på väg att anställa en till. De har också höjt lönen för personalen med tio procent enligt socialdirektör Thorbjörn Stark. Reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vad leder skolinspektionens granskningar till?

    · Kaliber

    Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden? – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund. – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven. Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år.  Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän,  det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion. I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande?  Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden. Men först en tillbakablick: – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik.  Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.   I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden. – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora. Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor. I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika. Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister. – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber. Att bara granska papper ger en missvisande bild Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare. --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.  Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken. – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen. – Ja. – Så det är därför det liksom är… I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare. – Var är kaffet? Där! Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn. – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck. – Varför har det blivit så? – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck. – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten? Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna. Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna. ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts” ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.” I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat. – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum. – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system? – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum. Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola. – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen  I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående. – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna. En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått. – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han: – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i  att inte bara bli granskade utifrån sina brister. Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund: – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras. – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund. Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag. – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung. De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet. – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen. – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är? – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra -  att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där. – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören. Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen. Skolinspektionen viktig  Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss. – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet? – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg. – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna? – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg. – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om.. – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre. På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag: – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns? – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara. – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan. Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut. --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund. --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven. Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien. – Här är mina betyg. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas. Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR Producent Karl Brodin, UR Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR andreas.lindahl@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Uber och förarna

    · Kaliber

    Det har stormat kring företaget Uber. I Sverige lades samåkningstjänsten Uber pop till slut ned. Men många förare dömdes. Vilket ansvar tar Uber och hur påverkar företaget arbetsmarknaden? När samåkningstjänsten Uber pop lanserades i Sverige blev den snabbt populär. Det behövde inte längre kosta så mycket att ta sig hem från krogen som med vanlig taxi.Det fanns bara en hake. Tjänsten Uber pop var inte laglig. Efter 600 dagar lade företaget ned den. Men förarna fick ta smällen - omkring 60 har hittills dömts i domstol.Kaliber idag handlar om det världsomspännande företaget Uber och deras förare - både i Sverige och i USA där allt började.Vi är i Stockholms tingsrätt en solig dag. Daniels fall ska upp i rätten: för första gången i sitt liv ska han stå inför en domstol, efter att ha kört som förare för Uber Pop. Och därför är han misstänkt för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.Eftersom Daniel vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in vad han säger För mig känns det så här: det här borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag blev pappa för två veckor sen. Och här står jag, åtalad för ett brott, efter att ha kört för Uber som jag trodde var ett lagligt jobb. Det känns så konstigt. I hela mitt liv har jag aldrig varit i domstol eller blivit åtalad.Daniel körde för företaget UBER som på bara några år gick från noll till att bli en av världens största aktörer på taximarknaden. Ett företag som hyllats av resenärerna, men är illa sett av den etablerade taxinäringen. Uber har vuxit sig allt större genom låga priser och att tjänsten är enkel att använda. Men de har fått kritik för aggressiva affärsmetoder och att de brutit mot lagen.Kaliber handlar idag om dom som får betala priset för billiga resor och lagbrott. Vad händer med förarna som körde för Uber pop i Sverige och vad är det som gör att Uberförare i New York protesterar utanför UBERs kontor där? Följ med till UBERs hemland USA och till Europakontoret i Amsterdam. Men vi börjar på ett informationsmöte i Stockholm förra sommaren.Jättekul att ni är här för att lyssna på oss. Vi jättekul liksom, vi har gjort Uber pop här sen i september och det funkar fantastiskt bra. SåHan som pratar är i 25-årsåldern och står i en konferenslokal på ett hotell i Stockholm. Åhörarna som har kommit hit är framförallt män mellan 25 och 50 år, de flesta med utländsk bakgrund. De är här för att höra hur det är att köra Uber pop.Startade 2010 i USADet omtalade företaget Uber startade 2010 i San Fransisco i USA och skakade då om taxivärlden med sin tjänst. Med den nya digitala tekniken behövde man inga taxiväxlar, köer eller kontanter. Nu finns företag med liknande tjänster men UBER är överlägset störst.Ubers affärsidé är att via en app i telefonen sammanföra privatpersoner med förare som vill köra dem. Med ett enkelt knapptryck kan man beställa en bil till den geografiska position man befinner sig på och få en uppgift på om hur mycket resan kommer att kosta.När Uber började etablera sig i Europa mötte företaget på motstånd i många länder. I till exempel Frankrike protesterade andra taxiförare och brände bildäck. Men för Sverige som haft en avreglerad taximarknad sedan 1990 var det lätt för Uber att etablera sig. Här kan i princip vem som helst starta ett taxibolag och det får finnas hur många taxibilar som helst. Man skulle kunna säga att Ubers förarna är frilansare och i Sverige ska alltså alla ha taxiförarlegitimation.Men när Uber lanserade tjänsten Uber POP under hösten 2014 vände man sig till privatpersoner utantaxiförarlegitimation och då blev det mycket uppståndelse. Tillbaka till Ubers representant som står där på rekryteringsmötet:Jag tänkte göra en snabb presentation om den här tjänsten Uber och Uber pop. Uber är ett teknikföretag, många tror att vi är ett taxiföretag men det är vi inte. Det vi är hör för att prata om idag är inte en taxitjänst, det är en samåkningstjänst. Vi har även taxitjänster.Det är alltså som samåkningstjänst som Uber försöker lansera Uber POP. Vanliga privatpersoner utan taxiförarlegitimation och taxitrafiktillstånd började skjutsa kunder i egen bil. Pop-resorna var enligt företaget 60 procent billigare än vanlig taxi. 80 procent av notan gick till föraren som skulle stå för bil, bränsle, försäkring och skatt, Uber tog 20 procent.Vi har gjort det här sen september. Hundratals förare som kör, funkar väldigt bra, vi har ingen press från skatteverket eller polisen. Det funkar braOlagligt med Uber pop i SverigeMen bara två månader efter att det här mötet hölls kom den första tingsrättsdomen om att det var olagligt att köra för Uber POP.Men trots det fortsatte Uber med sina informationsmöten för att locka förare dit. Daniel var en av dem som gick på mötet.Vid den tidpunkten hade Daniel ett jobb: att dela ut tidningar mellan 02 och 04 på natten, sex dagar i veckan. Han och hans fru hade fått veta att de skulle bli föräldrar och han behövde ett nytt jobb. En kompis tipsade honom att han kunde köra Uber POP. Det här var alltså efter att den första domen fallit och ändå fortsatte Uber att rekrytera förare till tjänsten. Vi blev alla lurade och vi blev alla utnyttjade. Varför ger man folk ett jobb ifall de vet att de kommer att dömas i domstol?I november i fjol blev Daniel stoppad av polisen när han körde för Uber pop. Han fick höra att han var misstänkt för olaga taxitrafik. Jag åkte till Uber och sa: hey, jag har blivit stoppad av polisen: man kan inte göra så här, skjutsa folk mot betalning i Sverige. Då sa Uber så här: Nej, polisen försöker bara stoppa dig. Domstolen ska först bestämma sig. Så du kan fortfarande köra Uber pop till dess att domstolen säger att vi måste stänga ner.Daniel litade på Uber, men blev stoppad en gång till av polisen och den här gången slutade han för gott. Jag är fortfarande så ny här i Sverige. Jag känner inte till lagarna här. Om jag visste att Uber pop var olagligt så skulle jag aldrig ha kört för Uber pop.I rättssalen där rättegången mot Daniel hålls, håller kammaråklagare Hans Ranholm sitt slutanförande. Och där får företaget Uber sig en känga:Man ska som grundregel inte tala illa om någon som inte befinner sig i rättssalen, som inte kan försvara sig. Men jag tror inte att det är en alltför stor överdrift att säga att det sätt som Ubers verksamhet genom den här Uber POP-appen, den var inte så snygg. Det är utan tvekan så att XX och en hel del andra som anmälde sig som förare har blivit utnyttjade."Det är ett utnyttjande" Hej! Välkommen!Hos trafikpolisen i Solna har polisinspektör Anders Thonfors förhört ett 80-tal av de förare som blivit åtalade för bland annat olaglig taxitrafik efter att ha kört för Uber pop. Anders Thonfors har arbetat som polis i 30 år och han är förbannad på hur Uber har hanterat förarna. Ja, det är ett utnyttjande av de här människorna, ett bondfångeri. Det handlar ju om att tjäna pengar och inget annat. Man har utnyttjat dem och de har ingen chans själv att sätta sig in i vad är det för lagar och regler som gäller i Sverige. Det har de inte fått någon information om, i vart fall ingen som de har förstått.Uber har ju sagt till förarna inom Uber pop att fortsätta att köra trots att tingsrätten i första skedet sa att det var olagligt, liksom Transportstyrelsen att det stred mot lagen.Vad tycker du om det? Lagtrots. Punkt. Det är väl inte så mycket att säga om det. Man struntar i vad myndigheter säger, man fortsätter.Trafikpolisen har redovisat ett drygt hundratal fall i Stockholm och Göteborg. Kalibers granskning visar att hittills har cirka 60 män dömts i tingsrätten för att ha kört för Uber pop. I mars i år kom den första vägledande domen i hovrätten. Den man som dömdes då fick dagsböter för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.Uber pop blev särskilt populärt bland unga. Men Uber pop fick också mycket kritik under den tid som den existerade i Stockholm och Göteborg. När vi gjorde jobb om Uber pop för Sveriges Radio förra sommaren så sa tre av tio förare öppet till oss att de inte betalade skatt.På det här rekryteringsmötet som vi då besökte med dold mikrofon så var Ubers representanter noga med att understryka att de inte skulle lämna in inkomstuppgifter om Uber pops förare till Skatteverket.Vi betalar skatt för vår del som vi tjänar på det här. Du bestämmer själv vad du ska göra med dina pengar. Den enda som känner till att du tjänar pengar är Uber och det är du. Det är ditt eget ansvar hur du eventuellt deklarerar det här.Så ni lämnar inga uppgifter till skattemyndigheterna?Nej.Det är förarnas eget ansvar att betala skatt, men flera av dem som vi talat med har tolkat Ubers information som att de inte behöver det.Enligt Skatteverket har man fram tills nu upptaxerat 280 personer som körde för Uber pop. (Uppdaterad siffra samma dag som programmet sändes: 304 st). De får alltså betala restskatt för sina inkomster från Uber pop.Efter all kritik om skatten gjorde Uber det möjligt för förarna att genom appen skicka inkomstuppgifterna direkt till Skatteverket. Men det är fortfarande upp till föraren att göra det.Uber pop lades ned i SverigeNyheter från EKOT 11 maj 2016: Uber pop läggs nerMotståndet blev för stort: i maj i år lades Uber pop ner i Sverige och idag har Uber i Sverige endast tjänster där legitimerade taxiförare kör på uppdrag av företaget Uber.Så är det också i New York, USA. Idag är det bara legitimerade taxiförare som får köra i själva staden New York. Men där har Uberförare börjat protestera mot företaget och opinionsbildare känner en oro över hur Uber ska påverka arbetsmarknaden i stort.Vi åker dit för att se vad som hänt de här sex åren då Uber har funnits. Hur har företaget Uber påverkat den amerikanska arbetsmarknaden?Vi åker taxi med Uber. I appen knappar vi in var vi vill bli hämtade.Okej, det är Leonardo som kommerVi åker in till Manhattan och här, inne i de trendiga kvarteren i Soho är det många som använder tjänsten. Uber har blivit det självklara valet för många unga, som sociologistudenten Kelthy More som använder Uber istället för vanlig taxi. Jag använder mig av Uber främst I city och det är som ersättning för taxi. Det är mycket bekvämare. Du behöver inga kontanter och det är mycket lättare när du kan nå någon genom en app i mobilen.Varför använder du Uber istället för taxi?Du måste vänta på en taxi och kolla om det kan komma en. Uber är mer kontrollerat och du får en inom några minuter.( I primarly use Uber here in the city and its a substitution for a cab or a taxi. And its a lot more convenient, you dont have to have cash on you, and its an easier way than you can always someone on your phone.Why are you using Uber instead of a cab? A cab you have to wait, and hail a cab to see if it is coming. And Uber, you are just gonna have one and its more controlled because you can call when you want to and it gonna be there in a few minutes.)36 000 förare i New YorkOch Uber har vuxit snabbt: på sex år har Uberförarna gått från noll till 36 000 i New York och därmed tagit upp konkurrensen om passagerarna med de klassiska gula taxibilarna .Enligt bedömare låg företagets marknadsvärde på mellan 60 och 70 miljarder dollar i fjol. Den 40-årige grundaren Travis Kalanick är idag en av USAs hundra rikaste personer.Uber har också blivit ett av de bolag som många tar upp som exempel i den nya delningsekonomin som kan förklaras med olika sätt att hyra, dela och låna saker istället för att äga dem.Vissa menar att delningsekonomin kan komma att förändra sektorer inom samhället och på det viset kan den här nya ekonomin få stora politiska konsekvenser.Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. Många gillar flexibiliteten i jobbet, men tycker ersättningen är för låg och att det är svårt att påverka företaget.Reporter: Just nu så står vi på en gata mitt i Chinatown och väntar på en förare som ska ta oss på en tur till Brooklyn. Vi har pratat med ganska många förare när vi har varit ute och åkt. De har inga problem att åka med oss som kunder men när vi väl vill slå på mikrofonen och göra en intervju, är det svårare. Nu tror jag att han kommer här, ja perfekt!Han heter Salman och han och hans förarkollegor på Uber har börjat organisera sig. I januari bestämde sig Uber plötsligt för att sänka priset på resorna, vilket genast drabbade förarna eftersom de kör på provision. Salman var en av de som var med och protesterade utanför Ubers kontor i Queens. Men det gav inte mycket effekt. De gjorde inget, de agerade inte. När anställda strejkar runt om i världen pratar ledningen med dem. Även om de inte kan lösa problemet så diskuterar de I alla fall med dem.( But they didnt take any action. Even they didnt talk about this. When the employees go on strike everywhere in the world, the management talks with them, they discuss with them, they are addressing their problem, if they can not solve the problem: at least they can discuss with them. )"Jag har inget val"Salman säger att Uber, till skillnad från andra företag vars anställda inte är nöjda, inte ens brydde sig att ta diskussionen med förarna, men så är de ju inte anställda utan partners. Han känner sig inte nöjd med att jobba för Uber. Jag gillar det inte, men jag har inget val, därför gör jag det. Uber är ingen god arbetsgivare. Jag säger det om och om igen. För de tar inte hand om sina förare, de tar inte hand om dem som tjänar pengar åt dem.( In short I dont like it, but I have no choice therefore I am doing it. UBER is not a good employer. I am saying again and again they are not good employersBecause they are not taking care of the drivers, they are not taking care of the people that is earning for them.)I ett blogginlägg förklarade Uber att man sänkte priserna för att få fler kunder, men man medger också för oss att kommunikationen till förarna kunde varit bättre.Vi åker till huvudstaden Washington DC, Här har Ubers tjänst, som liknar Uber POP i Sverige, kommit att bli ett alternativ till en dåligt utbyggd kollektivtrafik och ett taxisystem som många är missnöjda med. Här på stationen träffar vi 23-åriga Rashmie som väntar på ett tåg. Hon tycker att Uber är ett smidigt sätt att ta sig runt i stan och använder tjänsten 3-4 gånger i veckan: Det kan vara svårt att ta sig runt, speciellt inne i city, då är det bra med Uber. För folk i utkaterna som ska in till downtown kan det ta för lång tid med tunnelbananan eller bussen. Och det är dyrt att köra med egen bil. Jag tycker Uber är bekvämt.Har du funderat på arbetsvillkoren för förarna?Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken.( Especially in a city like DC, it could be difficult to get around, Uber could be a good option. In DC a lot of people live in the outskirts in the city and need to go to the downtown. With a Metro and the bus it can take a long time. But it is also expensive to drive your own car. I find Uber to be pretty convenient.Have you been thinking of the working conditions for the drivers of Uber? I must admit that that had not crossed my mind.)Liten sektor, men den växer fortNågon kilometer från Capitol Hill där kongressen ligger, finns en av USAs största banker, JP Morgan Chase. Där träffar vi Fiona Greig, som är chef för en av bankens analysenheter.JP Morgan Chase har tittat på hur många av deras sex miljoner kunder i USA som får inkomster från delningsekonomin, som Uber. Av dem drygt 3 procent som fått inkomster från denna sektor under de senaste tre åren. En liten andel, men ökningen var ändå dramatisk säger Fiona Greig.Vi pratar om en liten sektor, men den växer väldigt fort.( We have talking about a small sector! It is growing very, very fast.)Fiona Greig ser fördelar med att delningsekonomin ger fler jobb, med låg tröskel som hjälper folk att komma in på arbetsmarknaden. Det är bättre att få en egen inkomst istället för att låna av familj och vänner eller att ta ytterligare lån via kreditkortet. Men nackdelarna ser hon också: att de här jobben inte direkt ger fördelar som hälsoförsäkring eller pension.Fiona Greig tror att den här sektorn på vissa sätt kan göra arbetsmarknaden mer effektiv. För den som blivit av med jobbet kan man till exempel köra Uber i väntan på att hitta ett riktigt bra jobb, istället för att ta första bästa, säger Fiona Greig.( Rather, than, when I lose my job I take any job, I can actually be more patient because I have source of income from driving selling, and I can wait for the better match. It can actually make that market more efficient. )I New York jobbar Uber-föraren Salman vidare i sin bil.Han har en examen i marknadsekonomi från hemlandet Pakistan och jobbade som säljare i hemlandet Pakistan, men han har svårt att hinna söka andra jobb. För att kunna försörja familjen jobbar han 12-13 timmar om dagen, sex till sju dagar i veckan, från ett på dagen till 01-02 in på natten. Dörren till det amerikanska näringslivet förblir stängd.Jag har ingen annan möjlighet. Jag har försökt att få ett jobb men ingen är beredd att ge mig det. Jag har en examen. Jag har försökt i Virginia, jag har försökt i New York, men ingen är beredd att ge mig ett jobb. Det är därför jag kör.( But I have no other option, I tried to get some job, but nobody is ready to give med a job over here. I have a MBA. I tried, I tried in West Virginia, I tried in New York nobody is ready to give me work. Therefore I am driving.)I somras blev Salman påkörd av en lastbil. Som tur var skadade han sig inte, men det gjorde bilen. Bilen var försäkrad, men under de två månader som bilen var på verkstaden och försäkringsbolaget redde ut vem som skulle betala kunde han inte jobba. Han och hans fru och de två barnen fick leva på kreditkorten.Hur överlevde du under dessa månader?Med kreditkortet.Hur lång tid kommer det ta att återbetala det? Kanske lång tid, två-tre år?(So how did you survive during those month? With the credit card I said to youSo how long will it take you to repay it? Maybe long time, I was not expecting this much, it will take more than 2-3 years?)Så Salman räknar alltså med att det kommer ta två-tre år att betala skulden.En arbetsmarknad i förändringDet här är ett exempel på den riskförskjutning som många pratar om när arbetsmarknaden förändras på det här sättet.I den ekonomiska modell som Uber jobbar efter, där är förarna utbytbara om de inte får höga ratingpoäng. Idag finns en oro att Ubers arbetsmodell ska sprida sig till andra sektorer på arbetsmarknaden som tillverkningsindustrin eller restaurangbranschen.Eftersom förarna inte är anställda kan Uber med en enkel knapptryckning sänka priset eller stänga av en förare från plattformen. Då kan det röra en förare som kan ha tagit ett lån för att köpa en bil, bara för att kunna jobba för Uber. Det är något man har märkt på organisationen Coworker, som försöker organisera arbetare som jobbar on demand alltså: vid behov.Michelle Miller är en av grundarna till Coworker och här ingår bland annat 5000 Uberförare från hela landet. För ett år sen fick hon leda ett seminarium om de här frågorna tillsammans med president Barack Obama om de här frågorna. Michelle Miller säger att det är allt vanligare att arbetarna inte är anställda utan sitter så här på lösa kontrakt.Det är verkligen en trend I ekonomin där alltfler företag försöker få folk att jobba för dem, få sina företag att växa utan att ge dem en anställning.Så som situationen är tänker jag allt oftare på att det som sker i Uber sker för allt fler arbetare i det här landet.( And it is really a broader trend of the economy where more and more companies are trying to get people to work for them, to perform their work that they need, to grow their companies, without directly employing them. What the situation actually is, I often think about Uber, in particular, as more of a structural story as what is going to happen to a lot more workers in this country.)Hon säger att Uber-förarna tydligt har märkt av prissänkningarna som gjordes i januari. De har förlorat mellan 100 och 200 dollar varje vecka. De är redan lågavlönade från början, de lever ur hand i mun, så få mindre betalt kan verkligen få dig att hamna i en skuldfälla.( These workers are low wage workers to begin with, these are workers who probably live pay check to pay check if that. And so, missing that amount of money, really puts you on a cycle towards debth.)Uber lockar förare med formuleringen: bli din egen chef. Men i själva verket styrs förarna av Ubers effektiva datasystem, en algoritm som kan ge bonus till den förare som kör mycket men som tillfälligt stänger av den förare som tackar nej till en körning. Men de träffar aldrig någon chef och det här gör något med den här yrkesgruppen menar Michelle Miller. Det här är de verkliga konsekvenserna av vad som händer när vår arbetsmarknad och säkerheten för arbetare bestäms av en uppsättning av algoritmer och beslut om vinst. Och det finns inga skyddsnät för de här arbetarna. De kommer fortsätta att arbeta för de är desperata. De har inte mycket val. Skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta, är att äta och inte äta.( This are the real life impacts of what happens when our labor market and labor security is determined by a set of algorithms and profit decisions. And there is no safety nets underneath for these workers to see that there are safe. They will continue to work because they are desperate, and they dont have a lot of choice. The difference between working and not working is eating or not eating. ) Förut hade arbetsgivaren ett ansvar gentemot sina arbetare: om det hände en olycka på en byggarbetsplats så var det arbetsgivaren som stod för omkostnaderna. Så är det inte idag i exemplet Uber, menar Michelle Miller: nu har risken har förflyttats från företagen till de individer som utför jobbet.( The risk used to sit with your employer and your government, the financial risk used to sit with them, for taking care of you if something went wrong, and now all of this risk has shifted on to these individuals. )Andra sektorer påverkasMichelle tror att Ubers sätt att fungera kan komma att påverka arbetsmarknaden i stort och där ser hon en stor utmaning hur man ska hantera det. Jag tror att den viktigaste lärdomen är att Ubers ekonomiska struktur kommer att påverka många andra sektorer.( I think what is important here all of this: Uber is an economic structure which is going to infiltrate multible other sectors.)Tillbaka till Uber-föraren Salman som engagerade sig i protester mot företaget. Han har bjudit in oss till sitt hem i Queens. Barnen leker i vardagsrummet, dottern är 4 och sonen 1 år gamla. Salman säger att det är för barnens skull som han kämpar som Uberförare. Jag kämpar för dem och för mig, men ja, jag gör det för barnens skull.( I think that I am struggling for them for me and for them as well so I am doing for them. So if I am not taking care in their activities but I am doing my part.)Hans fru Naila förklarar att hon ibland känner sig som en ensamstående mamma, eftersom Salman så sällan är hemma. Det är tufft att vara gift med en Uber-förare. Jag måste vara väldigt förstående. Men ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att han ska jobba för Uber mer. Jag vill inte att han ska köra taxi. Jag vill att han ska göra något bättre.( For a woman I must say its tough to got married with a Uber driver! Cause they dont have much time and you have to be patient and you have to be very you know You have to be really understanding. Should I tell you the truth? I dont want him to work with Uber no more. I dont want him to drive the cab no more. I want him to do something better. )Uber drog in som en tsunamiVi lämnar familjen I Queens. Vi får åka med Uberföraren Dean Barry, som jobbat länge som taxiförare. Uber drog in på marknaden som en tsunami.( Uber came in to the market like a tsunami.)Han beskriver Ubers etablering i USA som en tsunami. Ingen visste riktigt vad det var och de tog över.( Nobody know what kind of business it was and its taking over.)Han själv tycker att flexibiliteten är det bästa med att köra Uber, att han själv kan välja när han ska köra och när han ska vara ledig. Jag gillar flexibiliteten i jobbet, du kan jobba när du själv vill, du kan till exempel parkera bilen i garaget och gå hem när du själv vill. Jag känner till många som slutar köra för de gula taxibilarna, eftersom intäkterna blir mindre.( Because the flexibility of the job, you work any time you like and you stop any time you like. If you dont make enough you have to drive work many hours. But you have the flexibility to go and leave the car in the garage. And come home, those kind of things, are a lot of people are leaving the yellow cab because is a shift to shift to shift situation. Because the revenue of the yellow cab is going down.)Men Uber är inte det enda företag han kör för. Som förare måste man vara tillgänglig på alla taxiföretags appar överallt för att få ihop tillräckligt med körningar. På instrumentbräden har han fullt med telefoner och skärmar för att hänga med. Att köra taxi i New York är som att köra ett flygplan säger han.Dean Barry tycker att Uber måste betala förarna mer. Vissa dagar måste han köra 25 till 30 mil för att få ihop förtjänsten och det är för mycket.Det är mycket körning.(Its lot of driving in Uber.)Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. De flesta är nöjda med flexibiliteten i arbetet, men tycker att ersättningen är för låg och de anser att de har små möjligheter att påverka sin arbetssituation."Förarna är mycket viktiga för oss"På plats i New York får vi besöka Ubers huvudkontor, men någon intervju får vi inte göra. Väl hemma i Sverige får vi reda på att vi är välkomna till Ubers Europakontor i Amsterdam.Europakontoret ligger i ljusa lokaler i centrala Amsterdam. Vi passerar ett pingisbord och en hörna med soffor och TV-spel. De runt 300 anställda, de flesta i 25-30-årsåldern.31-årige Pierre-Dimitri Gore-Coty som är högsta chefen på stället och en riktig senior i Uber-sammanhang har inget eget rum utan även han sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.Vi frågar hur Uber ser på förarnas betydelse? Förarna är mycket viktiga för oss eftersom de är våra kunder. Vi säljer den tekniska plattformen till dem. Vi ser dem som våra nyckelkunder.(The drivers are extremely important for us because they are our customers. So essentially we are selling to drivers to use the technology platform, we are selling to them. Obviosly we see drivers as our key customers.)Pierre-Dimitri Gore-Coty ser alltså förarna som kör för Uber, framför allt som kunder, och inte som representanter för företaget. Om de inte är nöjda kommer de sluta använda appen.Vi frågor om Ubers affärsmetoder, de upplevs av många som aggressiva, hur ser han på det? Jag vet att många upplever Uber på det sättet. Den snabba expansionen kan uppfattas som aggressiv.( I know many people perceive uber like that. I think for me the aggressive comes on the back on two things, the company has expanded enormously quickly.)Han menar att Ubers snabba expansion kan uppfattas som aggressiv samtidigt som man har gett sig in i en bransch som på många håll i Europa är kraftigt reglerad med till exempel taximonopol.Viktigare att titta framåt än bakåtHan tar upp de protester som varit mot Uber från taxiindustrin i europeiska städer där det funnits ett taximonopol och en reglerad marknad. Vår historia är bredare än så, det handlar om teknik.( We feel our story is broader than this, it is technology.)Under intervjun pratar Pierre-Dimitri Gore Coty mycket om att framtiden snart är här, och om att många ägnar för mycket tid åt att titta bakåt än framåt. Till viss del är det för mycket fokus på att titta bakåt istället för framåt, dit framtiden är på väg.(Too much focus to some extent on looking backward instead of looking forward where the future is headed. )Ledsen för de åtalade förarnas skullI Sverige har Kalibers granskning visat att runt 60 män har åtalats och dömts för att ha kört för Uber pop. Förarna fick ta smällen, åklagare och polis går så långt att de säger att det är ett utnyttjande.Men vad säger Ubers Europachef? Jag kan inte säga mycket mer än att jag är ledsen för vad de har fått gå igenom.(I cant say much but I am sorry for the drivers who had to go through that.)Uber har i vissa fall betalat advokat och böter åt förarna. Och Gore-Coty beklagar att enskilda förare har drabbats och vi frågar om de hade räknat med den här risken när de introducerade Uber pop i Sverige? Vi trodde aldrig att det skulle gå så långt för de enskilda förarna.(At no point we thought that it would go that far for the individual drivers.)Väntade på slutliga beslutetMen varför fortsatte de trots att transportstyrelsen först sa att det var olagligt och sedan förarna börjat fällas i tingsrätten? Ja, men samtidigt är de komplexa beslut, eftersom vi inte hade det slutliga juridiska beslutet.( Yes but on the same time those are complex decisions when we dont have final legal decision.)Uber ville få saken prövad i högsta instans och samtidigt var tjänsten populär och både fler kunder och förare anslöt sig. Vi ville vänta på det slutliga beslutet från domstolen.( I think that we had to wait for the final decision from the court. As far that I can say, when you have appeal the final decision, no final verdicts actually have been made.)I Frankrike har över 200 förare åtalats och dömts för olaglig taxitrafik efter att ha kört Uber pop. Men här åtalades och dämdes även själva företaget och ansvariga chefer. Pierre-Dimitri Core-Coty och hans chefskollega i Frankrike, dömdes i nu i somras till böter för att ha drivit en olaglig transportservice.I dag har polisen i Sverige också inlett en förundersökning gentemot företaget Uber som, vad Kaliber erfar, rör just beställaransvaret: att Uber drev tjänsten Uber pop trots att det går emot lagen. Ingen person är misstänkt för brott i nuläget. Pierre-Dimitri Gore-Coty säger att man tar den svenska förundersökningen på stort allvar. Vi tar det här på stort allvar och följer processen och utredningen. Vi samarbetar med åklagaren och myndigheterna.Tror du det kommer bli på samma sätt som i Frankrike? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa.( We take this extremely seriously, we are following the process and the investigation we collaborate with the public prosecutor, the public authorities to get to the end of the process, hopefully.Do you think that we will see the same situation that you were facing in France this very year? I dont now, future will tell.)"Det känns smärtsamt"Tillbaka i Sverige och föraren Daniel igen. Idag faller hans dom och vi träffas för att höra hur det har gått.Vi ringer till Stockholms tingsrätt.Domen kom för en halvtimme sen. Då döms han för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen. Det känns svårt när du äntligen har fått ett jobb och du jobbar där och sen så blir du åtalad jobbet du har haft är olagligt och du blir dömd för det. Så, det känns verkligen smärtsamt just nu. Men, men, sånt är livet. Du måste ändå gå vidare. Känslan av att bli dömd i domstol, jag känner mig som en fånge. Det känns smärtsamt. För mig blir det att lära sig en läxa: att inte lita på någon. Jag har läst så mycket om Sverige som land, att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i Europa. Jag trodde aldrig att företag som Uber kunde finnas här. Det här blir en lärdom om att aldrig lita på någon.Vi har pratat med flera dömda förare och domen är inte det enda som påverkar dem. Det handlar till exempel om att de blir av med körkortet under en begränsad tid, de förlorar jobbet, de får nej när de ansöker om att bli taxiförare och på grund av att de är straffade får de vänta upp till två år extra på ett svenskt medborgarskap.I Solna jobbar polisinspektör Anders Thonfors vidare med sina utredningar om förare som kört för Uber.När vi tittar tillbaka på den här perioden om några år, vad tror du att vi kommer komma ihåg av det? Ja, ett exempel på hur man inte ska ha det. Man kan ta med sig teknikförändringarna till framtiden och modernisera. Men Uber är väl ett bra exempel på hur man inte ska ha det. Betänk om man hade så på andra områden i samhället, då hade vi ju inget samhälle kvar av det samhälle vi känner nu. Det blir det nå annat samhälle.Vad blir det för samhälle då? Ja, vad ska vi kalla det för? Vilda västern? Som man hade på 1800-talet. Fast i nutid.Reportrar: Karin Wettre och Maria RidderstedtProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar