vreden

  • 00:10:39

    Vårt oändliga behov av Homeros

    · OBS

    Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs. Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus. Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken An Odyssey a Father, a Son, and an Epic, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, Enraged Why Violent Times Need Ancient Greek Myths av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig. Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok Världens första medborgare, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt. Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur? Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta. Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund. Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta. Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,man (i svensk översättning Musa, berätta om mannen). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta. Vreden, gudinna, besjung. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet Theatre of War har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs Hekuba upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden. Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteratur Tomas Lappalainen:Världens första medborgare Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co. Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis. Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.

    starstarstarstarstar
  • 00:44:17

    Martha Nussbaum och vreden

    · Filosofiska rummet

    Är vreden en positiv kraft? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum har ändrat sig i frågan. Vi har träffat henne, och samtalar med Björn Petersson, Johan Brännmark och Jenny Maria Nilsson. Martha Nussbaum har gjort sig känd som en känslornas filosof, och hon har i många böcker argumenterat för känslornas roll i förnuftsmässigt resonerande, inte minst i moralfrågor. Vad gäller vreden har hon dock ändrat sig, och i sin senaste bok förklarar hon varför hon inte längre anser den känslan, eller emotionen, vara en konstruktiv kraft. När hon nyligen var på sverigebesök passade Filosofiska rummet på att träffa henne för en intervju. Vi får ta del av den, och av ett efterföljande samtal mellan filosoferna Björn Petersson och Johan Brännmark, tillsammans med kulturjournalisten Jenny Maria Nilsson och programledare Lars Mogensen. Producent och reporter: Thomas Lunderquist.

    starstarstarstarstar
  • 00:08:19

    Vred fred - Lars Segerstedt

    · Morgonandakten

    Lars Segerstedt, sjukhuspräst på Norrlands Universitetssjukhus. Veckans tema är vrede. I början av 1980 studerade jag i Uppsala och var med i en kör som kallades Vred fred. Trots namnet sjöng vi många lovsånger, bland annat från Sydafrika och kampen mot Apartheid. En kämpande och ibland vred lovsång mot orättvisor och förtryck. Lars Segerstedt Flera år senare efter kör och studier samlades vi i hemförsamlingens kyrka kring temat "Lovad vare vreden!" Det blev ingen större uppslutning. Men en person var tacksam över att vreden fick lov att uttryckas. Den vrede som personen under många år av utsatthet hade haft svårt att tillåta sig. Evangelisterna skriver inte så utförligt om dom olika sinnesstämningarna hos Jesus, men självklart finns dom där men sparsamt återgivna. Alla evangelister berättar om hur Jesus rensar templet. Johannes beskriver också hur Jesus gör en piska av repstumpar för att driva ut månglarna och det går inte att ta miste på vreden hos Jesus. Lars Segerstedt Text Lukas 11:15-18 Musik Din klara sol går åter opp med Anders Widmark Nkosi, Nkosi Fjedur med Vred fred Producent Gunilla Nordlund gunilla.nordlund@sverigesradio.se Sveriges Radio Västerbotten

    starstarstarstarstar
  • 00:06:14

    Vrede – Gillis Edman

    · Morgonandakten

    Gillis Edman är begravningsentreprenör i Göteborg. Vrede är för honom en del av sorgearbetet. - I den kristna tron är inte vreden något negativt, säger Gillis Edman, allt handlar om hur man hanterar denna kraft.Som begravningsentreprenör möter han vreden som en mänsklig reaktion i en stor sorg, men också som den kraft som bär framåt.Det gäller att ha identifierat sin gode bundsförvant, den bundsförvant som ger mig insikten till  vad och hur vreden skall användas. Denne gode inre bundsförvant jag också kan benämna mitt förnuft och mitt samvete, två av Guds mest rika gåvor till min livskraft och livsväg.Gillis Edman.TextEfesierbrevet 4:26MusikMorgen/Diana Damrau (Richard Strauss) Borean Tundra/Derek DukeProducent Neta Norrmo Produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:06:03

    Välsignad vare vreden – Susanne Dahl

    · Morgonandakten

    Denna veckas morgonandakter har "vrede" som tema. Måndagens andakt hålls av Susanne Dahl, studentpräst vid Umeå universitet. I sin andakt om vrede pratar Susanne Dahl om de tillfällen när det inte är nog att tända ett ljus eller be en stilla bön.Jag tänker på vreden som en urkraft, vreden som värnar det som är heligt och som hjälper mig att agera.Susanne Dahl i andakten.TextJesaja 59:14-16MusikSix etudes for piano q=108, Bruce BrubakerNot ready to make nice, Kakan Hermansson, Jill JohnsonProducent Helena Andersson Moskit media för Sveriges Radio Västerbotten liv@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • 00:55:07

    Vreden i blåbärsskogen

    · Konflikt

    Om globala klassklyftor i bärskogen. Efter sommarens demonstrationer bland asiatiska bärplockare reser Konflikts Randi Mossige-Norheim till Särna där vietnameser nu jagar mat i brist på bär, jobb och lön. Men det är inte bara som bärplockare långresande låglönearbetare blir allt vanligare. Samtal om den vietnamesiska vreden som varsel om fler konflikter på en alltmer global arbetsmarknad. Det har blivit något av tradition, en svensk klassiker såhär i surströmmingstider: alarmen om behandlingen av bärplockare. För tio år sedan när polacker, ukrainare och thailändare flögs till svenska skogar, varnades de för ”rena vilda västern” vad gällde löner och arbetsförhållanden. För tre år sen förbjöd thailändska myndigheter sina medborgare att åka hit på grund av för dåliga lönevillor. Sedan förra året sitter tusentals, redan fattiga, svårt skuldsatta i Thailand efter vistelsen i Sverige. Det har till och med blivit film, The Blueberry Fiasco in Sweden, där Sverige framställs som ett varnande exempel av en nybildad fackförening för migrantarbetare i Thailand – en arbetsstyrka på närmare 300 000 thailändare, där aktuella fall också är thailändare som utnyttjats och skuldsatts vid grisfarmar och spaghettifabriker i Polen och tomatodlingar i Spanien. Årets larm från den svenska bärskogen verkar dock värre än någonsin. Efter en tre mil lång protestmarsch genom södra lappland har 200 kineser till slut fått en förlikning och flugits hem. Röda korset har skickat nödhjälp till 140 bärplockare från Bangladesh som fastnat i Bräcke, Jämtland. I Arvidsjaur stänger kommunen hemmet där thailändska arbetare bott. ”Rena 1800-talet", säger miljöinspektören. Och i Särna kokade det över för två veckor sedan när de nära 300 vietnameser som rekryterats som plockare fick klart för sig att de aldrig skulle kunna plocka 90 kilo lingon, eller 50 kilo blåbär per dag och därmed bli utan lön. Igår väcktes åtal mot fyra av arbetarna för olaga frihetsberövande och mot en av dem också för misshandel. De låste helt enkelt in sina arbetsledare för att få svar. Konflikts Randi Mossige Norheim reste till Särna i Älvdalens kommun, en by långt upp i västerdalarna med omkring 1000 invånare som blev 30 procent större när vietnameserna kom. Mer än hälften av vietnameserna i Särna, drygt 150 stycken,  har redan gjort det fyrabarnsfadern Doan planerar, de har försvunnit, åkt någon annanstans. Ingen vet vart. Inte kommunen, inte bemanningsföretaget som tog hit dem, och inte bäruppköparen. De vietnameser som är kvar i Särna vet ingen heller var de ska ta vägen när kommunen tvångstömt det gamla vårdhemmet där de bott. De enda vietnamesiska bärplockare i Älvdalen som kommer att vara i säkert förvar är de som nu åtalats för att handgripligen sökt rättvisa genom att låsa in sina chefer. Fallet med vietnameserna i Särna är i sin tur bara en rännil ur en ständig flod av rapporter om missförhållanden bland världens närmare 200 miljoner migrantarbetare. Som i USA där det för en tid blev kris i kosherfrågan. Efter en räd mot landets största slakthus för kosherkött spärrades 400 slakteriarbetare in på ett nöjesfält som amerikanska Immigration and Customs Enforcment, ICE, hyrt som tillfällig arrest i Waterloo, Iowa. De flesta gripna visade sig vara från Guatemala, eller Mexico. Förhören utvisade att arbetsledare slagit arbetare med köttkrok och att många fick löner långt under lagstadgade miniminivå. Kosherslakteriet är bara ett av många exempel i en köttpackningsindustri där låglönearbetare importeras, både legalt och illegalt. När Kosherföretagets arbetare i Brooklyn började organisera sig fackligt stämde företaget dom med argumentet att de kan väl inte starta fackförening. De har ju inget uppehållstillstånd. Det är en klassisk konflikt. Liksom den i Japan där man talar om KKK – arbeten som är kitsui, kitanai och kiken, hårda, smutsiga och farliga. Jobb som hittills skötts av hundratusentals latinamerikanska migranter. Som nu när jobben blir färre erbjuds pengar för att förmås lämna Japan. Som det står skrivet i en klassiker: ”Ägarna följde utan att veta om det romarnas exempel. Slavar importerades, fast de inte kallades för slavar: kineser, japaner, mexikaner, filipinos. De lever på ris och bönor, sa affärsfolket. De har inte stora behov…Och trilskas de så utvisa dem bara…”  Så beskrev John Steinbeck arbetsmarknaden i Kalifornien för 70 år sen i Vredens druvor. Idag är den global, men vreden är klassisk. Gäst i studion är Anna-Lena Lodenius, som förutom att ha författat kursboken Migrantarbetare för två år sen också var den som skrev en längre rapport om den "globala utmaningen" till fackförbundet Kommunals kongress i år. Och just Kommunal är det som sedan något år ska företräda bärplockarna i Sverige. En som haft anledning att fundera över den nya globala arbetsmarknad Särna är exempel på är David Rothkopf, före detta vice handelsminister under Bill Clinton, medarbetare till Henry Kissinger och författare till den uppmärksammade boken Superclass – Hur den nya globala makteliten styr världen. I arbetet med den granskningen av tusentalet affärsmän och politiker, som Rothkopf menar styr världen, hade han också anledning att fundera över en global klassordning. När Konflikts Ivar Ekman ringer upp honom placerar han vietnameserna i Särna i en klassisk kategori, längst ner. En europeisk debattör som gjort sig känd som uttalad förespråkare för ökad rörlighet och migration är den förre The Economist-journalisten, och numera författaren Philippe Legrain. Han har lagt stor möda vid att i sin bok ”Immigranter – Ditt land behöver dem” bevisa vårt behov av migrantarbetarna. Och hur en mycket rörligare global arbetsmarknad skulle kunna bli ett system alla vinner på. Konflikts Mikael Olsson intervjuade honom. Programledare: Mikael Olsson Producent: Ivar Ekman

    starstarstarstarstar
  • 00:10:14

    Apokalyps 3: Att känna gruvgasen ‎–‎ katastroferna möjliga att undvika?

    · OBS

    Det finns gott om katastrofer i populärkulturen, mardrömsskildringar av världens undergång. Men medan västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem, det menar Patricia Lorenzoni. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära. I en bok med titeln Gruvgas: Essän, vreden, politiken använder den franske filosofen George Didi-Huberman denna skrämmande gas som utgångspunkt för en längre reflektion över hur vi kan förnimma annalkande - eller för den delen pågående - katastrofer. Den lilla fågelns förmåga att känna explosionen komma, säger Didi-Huberman, var måhända vidskepelse. Men samtidigt kan det ha varit just det uppmärksamma betraktandet av dessa små fjäderskrudar som skärpte gruvarbetarnas egna sinnen, och hjälpte dem att märka de subtila förändringar i luften som indikerade att de andades explosiva ångor. Jag läser Didi-Huberman parallellt med en annan text av mycket annat slag. Den märkliga boken The Falling Sky är ett samarbete mellan en yanomamishaman från norra Amazonas, Davi Kopenawa, och en fransk antropolog, Bruce Albert. Den är en blandning av memoarbok, historiskt vittnesmål och profetia. En av de centrala delarna handlar om de förödande konsekvenserna av guldfebern som på 1980-talet svepte över yanomamiland. Didi-Huberman talar om underjordiska gruvgångar. Kopenawa om dagbrott och genomvaskade floder. Hans folk hade redan innan guldletarnas ankomst drabbats av epidemier som färdats med missionärer, antropologer och statliga expeditioner. Men nu såg de träden fällas och markerna förödas av kvicksilver. De vita som kom med guldrushen grävde som jättebältor hungrigt i jorden. Hela den värld yanomami levde i insjuknade. Just gas är centralt i Kopenawas redogörelse. När metallerna slits ur jorden frigörs osynliga epidemiska ångor som river sönder halsar, vrider ur inälvor och bränner upp kroppar i feber. De gaser Kopenawa talar om orsakar inte några plötsliga explosioner likt gruvgasen, men är lika förödande. Ångorna är kannibaliska andeväsen som inte kommer att upphöra med sin slakt förrän den sista människan är borta. Vid den plats Davi Kopenawa talar ifrån, är hotet om utplåning högst reellt. Den amerikanska kontinenten, från norr till söder, rymmer drygt 500 år av historier om hela folk som antingen utplånats helt eller sett sig decimerade till tio familjer, sju familjer, tre familjer, i vissa fall en ensam person. Amerika är folkmordens kontinent. Föreställningar om den förmodat primitiva människans oundvikliga försvinnande i mötet med det moderna, har låtit dessa folkmord glida in i bakgrunden som del av sakernas normala tillstånd. Didi-Huberman skriver i Gruvgas att om en katastrof inte känns igen, så beror det helt enkelt på att den inte går att se; den är inte läslig. Och den förblir oläslig så länge den bara är en undertext, bakgrund eller fotnot till någon allmänt erkänd, mer spektakulär katastrof. Han exemplifierar med hur folkmordet på armenierna under första världskriget doldes under den turkiska arméns rörelser, och med hur förintelsen av Europas judar länge förblev icke läsbar inom ramen för andra världskrigets strategiska avgöranden. Men för att förbli oläslig, är det verkligen en annan mer spektakulär katastrof som krävs? Kanske krävs inte mer än att de dödas röster saknar plats i det som uppfattas som den större berättelsens nödvändiga gång. Låt oss se oss omkring. Hur många tusen människor kan dö vid Europas inre och yttre gränser, och ändå ges mindre vikt än Europas begär av att upprätthålla kontroll över sina gränser? Hur kan, som Theodor Kallifatides så träffande anmärkte i höstas, flyktingtragedin beskrivas som ett större problem för dem av oss som sitter tryggt på våra medborgarskap, än för dem som genomlever katastrofen? Vad är det för apokalyptisk fantasi om gränskollaps som producerar så många offer, och vilka intressen tjänar denna fantasi? När Didi-Huberman talar om spektakulära katastrofer, är det kanske just ordet spektakulär vi ska ta fasta på. Filmindustrins produktion av påkostade katastroffantasier på senare år skulle vara värd sin egen utredning. Filmer som Outbreak, Day After Tomorrow, I am Legend från , The Road, 2012, World War Z eller för den delen TV-serier som Walking Dead, vad har de gemensamt? Jo, alla handlar de om katastrofer av globala proportioner, berättade från Västvärlden. I dessa filmer exploderar apokalypsen likt gruvgas mitt ibland oss. Medan Västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem. De människoätande epidemiska andevarelserna i yanomamiland har inte hittat in i några skräckfilmer. Evakueringarna av hela samhällen i Stilla Havet blir inga klimatkatastroffilmer. Inte heller görs det några blockbusters av ebolaepidemierna i Västafrika, men det finns åtminstone en storfilm om ebolautbrott i Nordamerika. Och de människor som i detta nu går genom eld och is för att fly krig, får sällan stå modell för några filmhjältar. Så kanske bör Didi-Hubermans påstående preciseras: idag är det den rika världens fantasi om att drabbas av apokalypsen som täcker över den ständigt fortsatta produktionen av offer. Skymtar dessa offer fram i nyhetsrapporteringen, framstår de alltid som besynnerligt oundvikliga. I ett förord skriver Didi-Hubermans svenske översättare Johan Öberg om detta med att känna gruvgasen som på en gång en akut kunskapsfråga och en estetisk och politisk fråga. Det handlar om ett särskilt slags sensibilitet Didi-Huberman är ute efter. Att kunna se bortom konstruktioner av nödvändighet, att därmed närma sig dödandet och lidandet som katastrofer möjliga att undvika, och för vilka vi aldrig kan slippa undan ansvar. En stor del Gruvgas ägnas helt åt Pier Paolo Pasolinis film La Rabbia från 1963. Ett dokumentärt och poetiskt montage, sammansatt av Pasolinis egen text och av bilder från ett närmare 90 000 meter långt journalfilmsarkiv. La Rabbia är en film i vilken bilder och texter resonerar, kontrasterar och dissonerar mot varandra i politiskt och poetiskt ursinne. På detta vis försöker Pasolini hitta till det katastroftillstånd som normaltillståndet söker kväva. Och genom Pasolini, söker Didi-Huberman efter ett sätt att höra den katastrof som förvägrats röst. I sin rasande anklagelseakt talar Pasolini med en profets röst. Också Davi Kopenawas The Falling Sky är en profetisk text. Kopenawa talar utifrån en övertygelse, som är allt annat än ogrundad, om att det samhälle de vita byggt sätter själva förutsättningarna för mänskligt liv på spel. Och till skillnad från Pasolini, talar Kopenawa från detta samhälles utsida, direkt från avgrundens rand. Därför talar han både om oss, och till oss, när han säger: "Det är sant att om de vita fortsätter på den inslagna vägen, kommer vi alla att gå under. Detta har redan skett med många av skogens folk i detta land Brasilien. Men denna gång tror jag att inte ens de vita kommer att överleva."   Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och redaktör för tidskriften Ord&Bild Gruvgas. Essän, vreden, politiken av Georges Didi-Huberman Översättning Johan Öberg, Daidalos förlag

    starstarstarstarstar
  • Eksistens: Vrede er nytteløs og infantil 2016-11-01

    · Eksistens

    Jeg kan blive så vred - noget så edderspændt rasende!!! Hele min krop sitrer, og der hober sig udbrud og råb og eder og forbandelser op i mig. Jeg må have det ud. Have renset luften. Straffet den skyldige. Skadet den skyldige. Jeg ka'ett ta'det, jeg ka'ett ha'det, jeg må ha' blo'hævn!! Men NEJ! STOP! ... STOP!!! Vreden er ikke spontan - den er altid resultat af en form for refleksion. Og så er den infantil. Og den kan reflekteres væk. Det mener både Seneca og Martha Nussbaum. Eksistens ser nærmere på vreden, dens genstand, dens formål og dens værdi. Medvirkende: Lektor i filosofi ved SDU, Anne-Marie Søndergaard Christensen. Professor i Psykologi ved Aarhus Universitet, Henrik Høgh-Olesen. Idéhistoriker og viceforstander på Testrup Højskole, Simon Axø. Studieadjunkt ved Anvendt Filosofi på Aalborg Universitet, Kresten Lundsgaard-Leth. Vært og tilrettelægger: Carsten Ortmann. Tilrettelægger: Anne Byriel Christensen.

    starstarstarstarstar
  • 00:09:00

    Akta dig för vreden – Annebelle Gyllenspetz

    · Morgonandakten

    Annebelle Gyllenspetz. Veckans tema är vrede. Moses har fört de hebreiska slavarna ut ur Egypten. Gud ger honom alla lagar som det judiska folket ska leva efter, och skriver stentavlorna med de tio budorden.Men folket har skapat en gudom av kalv som de offrar till. Då blir Gud arg och vill förgöra folket, men Moses lyckas få honom på andra tankar.  Dock låter han sin vrede gå ut över de ogudaktiga och krossar stentavlorna.På något sätt känner jag igen mig i Moses förtvivlan och ilska. Den sortens vanmakt och ilska som kommer när man gjort allt för någon som sedan bara förstör för sig själv, helt i onödan, har jag sett på nära håll.Ändå säger den judiska lagen att du inte får låta din vrede gå ut över någon. – Den rabbinska litteraturen säger att man ska akta sig för vreden för att den är som ett främmande väsen i kroppen.Text2 Mos. 32:9-10, 11-12 Ords. 17:27Den förståndige spar sina ord, den kloke håller huvudet kallt.Ur Gamla Testamentet. Ordspråksboken kapitel 17, vers 27.MusikWalela/ Wash your spirit cleanProducent Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se Sveriges Radio Jönköping

    starstarstarstarstar
  • 00:09:54

    De osynliga katastroferna

    · OBS

    Det finns gott om katastrofer i populärkulturen, mardrömsskildringar av världens undergång. Men medan västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem, det menar Patricia Lorenzoni. Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära.I en nyutkommen bok med titeln Gruvgas: Essän, vreden, politiken använder den franske filosofen George Didi-Huberman denna skrämmande gas som utgångspunkt för en längre reflektion över hur vi kan förnimma annalkande - eller för den delen pågående - katastrofer. Den lilla fågelns förmåga att känna explosionen komma, säger Didi-Huberman, var måhända vidskepelse. Men samtidigt kan det ha varit just det uppmärksamma betraktandet av dessa små fjäderskrudar som skärpte gruvarbetarnas egna sinnen, och hjälpte dem att märka de subtila förändringar i luften som indikerade att de andades explosiva ångor.Jag läser Didi-Huberman parallellt med en annan text av mycket annat slag. Den märkliga boken The Falling Sky är ett samarbete mellan en yanomamishaman från norra Amazonas, Davi Kopenawa, och en fransk antropolog, Bruce Albert. Den är en blandning av memoarbok, historiskt vittnesmål och profetia. En av de centrala delarna handlar om de förödande konsekvenserna av guldfebern som på 1980-talet svepte över yanomamiland.Didi-Huberman talar om underjordiska gruvgångar. Kopenawa om dagbrott och genomvaskade floder. Hans folk hade redan innan guldletarnas ankomst drabbats av epidemier som färdats med missionärer, antropologer och statliga expeditioner. Men nu såg de träden fällas och markerna förödas av kvicksilver. De vita som kom med guldrushen grävde som jättebältor hungrigt i jorden. Hela den värld yanomami levde i insjuknade.Just gas är centralt i Kopenawas redogörelse. När metallerna slits ur jorden frigörs osynliga epidemiska ångor som river sönder halsar, vrider ur inälvor och bränner upp kroppar i feber. De gaser Kopenawa talar om orsakar inte några plötsliga explosioner likt gruvgasen, men är lika förödande. Ångorna är kannibaliska andeväsen som inte kommer att upphöra med sin slakt förrän den sista människan är borta.Vid den plats Davi Kopenawa talar ifrån, är hotet om utplåning högst reellt. Den amerikanska kontinenten, från norr till söder, rymmer drygt 500 år av historier om hela folk som antingen utplånats helt eller sett sig decimerade till tio familjer, sju familjer, tre familjer, i vissa fall en ensam person. Amerika är folkmordens kontinent. Föreställningar om den förmodat primitiva människans oundvikliga försvinnande i mötet med det moderna, har låtit dessa folkmord glida in i bakgrunden som del av sakernas normala tillstånd.Didi-Huberman skriver i Gruvgas att om en katastrof inte känns igen, så beror det helt enkelt på att den inte går att se; den är inte läslig. Och den förblir oläslig så länge den bara är en undertext, bakgrund eller fotnot till någon allmänt erkänd, mer spektakulär katastrof.Han exemplifierar med hur folkmordet på armenierna under första världskriget doldes under den turkiska arméns rörelser, och med hur förintelsen av Europas judar länge förblev icke läsbar inom ramen för andra världskrigets strategiska avgöranden. Men för att förbli oläslig, är det verkligen en annan mer spektakulär katastrof som krävs? Kanske krävs inte mer än att de dödas röster saknar plats i det som uppfattas som den större berättelsens nödvändiga gång.Låt oss se oss omkring. Hur många tusen människor kan dö vid Europas inre och yttre gränser, och ändå ges mindre vikt än Europas begär av att upprätthålla kontroll över sina gränser? Hur kan, som Theodor Kallifatides så träffande anmärkte i höstas, flyktingtragedin beskrivas som ett större problem för dem av oss som sitter tryggt på våra medborgarskap, än för dem som genomlever katastrofen? Vad är det för apokalyptisk fantasi om gränskollaps som producerar så många offer, och vilka intressen tjänar denna fantasi?När Didi-Huberman talar om spektakulära katastrofer, är det kanske just ordet spektakulär vi ska ta fasta på. Filmindustrins produktion av påkostade katastroffantasier på senare år skulle vara värd sin egen utredning. Filmer som Outbreak, Day After Tomorrow, I am Legend från , The Road, 2012, World War Z eller för den delen TV-serier som Walking Dead, vad har de gemensamt? Jo, alla handlar de om katastrofer av globala proportioner, berättade från Västvärlden. I dessa filmer exploderar apokalypsen likt gruvgas mitt ibland oss.Medan Västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem. De människoätande epidemiska andevarelserna i yanomamiland har inte hittat in i några skräckfilmer. Evakueringarna av hela samhällen i Stilla Havet blir inga klimatkatastroffilmer. Inte heller görs det några blockbusters av ebolaepidemierna i Västafrika, men det finns åtminstone en storfilm om ebolautbrott i Nordamerika. Och de människor som i detta nu går genom eld och is för att fly krig, får sällan stå modell för några filmhjältar.Så kanske bör Didi-Hubermans påstående preciseras: idag är det den rika världens fantasi om att drabbas av apokalypsen som täcker över den ständigt fortsatta produktionen av offer. Skymtar dessa offer fram i nyhetsrapporteringen, framstår de alltid som besynnerligt oundvikliga.I ett förord skriver Didi-Hubermans svenske översättare Johan Öberg om detta med att känna gruvgasen som på en gång en akut kunskapsfråga och en estetisk och politisk fråga. Det handlar om ett särskilt slags sensibilitet Didi-Huberman är ute efter. Att kunna se bortom konstruktioner av nödvändighet, att därmed närma sig dödandet och lidandet som katastrofer möjliga att undvika, och för vilka vi aldrig kan slippa undan ansvar.En stor del Gruvgas ägnas helt åt Pier Paolo Pasolinis film La Rabbia från 1963. Ett dokumentärt och poetiskt montage, sammansatt av Pasolinis egen text och av bilder från ett närmare 90 000 meter långt journalfilmsarkiv. La Rabbia är en film i vilken bilder och texter resonerar, kontrasterar och dissonerar mot varandra i politiskt och poetiskt ursinne. På detta vis försöker Pasolini hitta till det katastroftillstånd som normaltillståndet söker kväva. Och genom Pasolini, söker Didi-Huberman efter ett sätt att höra den katastrof som förvägrats röst.I sin rasande anklagelseakt talar Pasolini med en profets röst. Också Davi Kopenawas The Falling Sky är en profetisk text. Kopenawa talar utifrån en övertygelse, som är allt annat än ogrundad, om att det samhälle de vita byggt sätter själva förutsättningarna för mänskligt liv på spel. Och till skillnad från Pasolini, talar Kopenawa från detta samhälles utsida, direkt från avgrundens rand.Därför talar han både om oss, och till oss, när han säger: "Det är sant att om de vita fortsätter på den inslagna vägen, kommer vi alla att gå under. Detta har redan skett med många av skogens folk i detta land Brasilien. Men denna gång tror jag att inte ens de vita kommer att överleva."Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och redaktör för tidskriften Ord&BildGruvgas. Essän, vreden, politiken av Georges Didi-Huberman Översättning Johan Öberg, Daidalos förlag

    starstarstarstarstar
  • SPD Podcast #019 – analsex, män som hatar kvinnor, våld mot kvinnor, kvinnor med issues och tufft liv, vreden och kärlek!

    · Smaka på den – En öppen och avklädd podcast

      Tjena Poddare! Erik och Emelie gjorde en galet nice inspelning men när vi skulle komprimera det till mp3 format så var halva inspelning robot-voice! Vi har alltså tvingats klippa det vi säger, och vi hatar det. Avsnittet är betydligt kortare men ganska smockat med innehåll. Emelie lurar Erik att börja med en riktigt känslig sexhistoria, sedan byter vi fort mot några djupare ämnen och avslutar som vanligt med lite vreden och kärlek. I avsnittet pratar vi också om ett litet event om nu är spikat. Spana in enappstudio.se för mer information om detta, kort och gott så kommer vi sända live från Jönköpings citykärna. I samarbete med enappstudio.se bidrar vi till stämning och energi för ett projekt som skall bringa in många tusenlappar till välgörenhet. uKontroll är ett företag som under 24h sitter inlåsta i en bur på Jönköpings centrala gator och programmerar en app. Budgivningen är öppen för företag och alla pengar kommer tå till välgörenhet. Så låt det väl smakas, tillsammans är vi ju grymma ;) Vecka 34 är vi helt borta och efter detta räknar vi med att kunna vara lite mer konsekventa igen med avsnitten!  

    starstarstarstarstar
  • SPD Podcast #018 – Motorcykelkrasch, drömdate, topless, barn med bh, vreden och kärlek!

    · Smaka på den – En öppen och avklädd podcast

    Varma kramar kära poddare! Vi är tillbaka, och vi är taggade. Hoppas det börjar regna asap så ni kan lägga all tid på att lyssna! Erik berättar om sin motorcykelkrasch, gripande, jobbigt ... men ack vilken tur. Vi diskuterar topless, BH och kommenterar om diskussionen kring barn som sexualiseras. Missa inte heller Eriks drömdate, våra vreden och givetvis lite kärlek. Rösta också om vilken drömdate ni gillade bäst! Låt det smakas!

    starstarstarstarstar
  • SPD Podcast #017 – Hur är du en normalt och vettig människa? Sista idioten är inte född än, lyssna varför! Fakta om blowjobs, vreden och mycket mer!

    · Smaka på den – En öppen och avklädd podcast

      Regniga hälsningar podders! Vi älskar solen, men fler lyssnar när det regnar. Därför älskar vi regn! I detta avsnittet delar Erik med sig sina enkla knep om hur du är en vanligt och vettig människa. Den sista idioten är inte född än!  Frederic har gjort research på blowjobs, mycket fakta och intressanta saker tagna från en av de största kvinnomagasinen på nätet. Givetvis kommenterar Emelie på detta ;) Vi har lite vassa vreden, fast roliga såklart! Givetvis mycket mycket annat små-snack. Låt det väl smakas!

    starstarstarstarstar
  • SPD Podcast #012 – 50 nyanser av honom, sex snack, alla har ett pris, gäst nästa vecka, vreden och kärlek!

    · Smaka på den – En öppen och avklädd podcast

      God afton poddare! Veckans avsnitt bjuder på diskussion kring 50 nyanser av honom. Det leder till en hel del sexsnack, vad som är porrigt. Ni får också veta vem som bjuder på mest detaljer kring sin sexpartner, tjejer eller killar. Missa inte heller hur Erik redogör för att alla har ett pris. Frågan är bara vem som är billigast? Hur mycket skulle du ha för att ta den i röven? Vi avslöjar även lite om vår första gäst som kommer besöka oss nästa vecka. Han är en profil inom musikvärlden i Sverige och har en väldigt unik personlighet. Som vi ser det är han väldigt intressant! Veckans vreden handlar om människor men Frederic kontrar med kärlek till Disney. Låt det väl smaka, med grädde på!

    starstarstarstarstar
  • SPD Podcast #006 – Socialt värde, utmana normer, folk som dansar och vreden!

    · Smaka på den – En öppen och avklädd podcast

      God afton i vårsolen!   I veckans avsnitt så pratar vi mycket om att utmana normer, folk som tror dom kan dansa och givetvis ett gäng vreden mot konstiga beteenden. Vi har också löften om att balla ur på ICA -för att rädda mänskligheten. Missa inte heller sex quizen och ännu en privat story från våra liv. Låt det väl smaka!

    starstarstarstarstar
  • 00:55:41

    Islamisk ilska eller religiösa rökridåer?

    · Konflikt

    Om dom brinnande ambassaderna och den muslimska vreden. Men är protesterna mer politisk opportunism än verklig islamisk ilska? Hör röster från Kairo, Sanaa, Tunis och Beirut om partiska poliser, konspirerande politiker å religiösa rökridåer - i ett post-revolutionärt Mellanöstern där maktkampen nu hårdnar. Den senaste veckan har nyheterna dominerats av bilder på stora protester mot filmen ”The Innocence of Muslims”.  Året är 2012, men på många sätt har diskussionen som följt dessa protester påmint om de som förekom för tio år sedan,  med inlägg från Ayan Hirshi Ali och otaliga referenser till Salman Rushdie och civilisationernas kamp. Men samtidigt har det funnits många tecken på att det pågått något mer, ett politiskt spel – färgat av den arabiska våren – bakom den ”muslimska vreden”, ”muslim rage”, som tidskriften Newsweek kallade det på förra veckans omslag . Vi börjar vårt sökande efter detta politiska spel i Tunisien, den arabiska vårens vagga. Konflikts Kajsa Boglind träffade i veckan Omezzine Khelifa, aktiv i det socialdemokratiska partiet Ettakatol och på tillfälligt besök i Sverige. Khelifa upplevde på nära håll protesterna mot Amerikanska ambassaden i Tunis den 14 september. Även i Jemen, längst ner på den arabiska halvön,  utbröt våldsamma protester när några hundra demonstranter lyckades storma USA:s ambassad i huvudstaden Sana'a. Fyra personer sköts till döds innan polisen till slut återtog kontrollen över byggnaden. Men vad var det egentligen som hände? Hur kunde en grupp på några hundra män - i och för sig beväpnade, men ändå en liten skara – ta sig in på en av världens mest välövervakade ambassader? För att få svar på det ringde Konflikts producent Lotten Collin upp Nasser Arabiyee, jemenitisk journalist i Sanaa. I Libanon var protesterna mot Muhammed-filmen nog dom största – men också som mest ordningsamma å mest tydligt knutna till ett större politiskt sammanhang. I veckan framträdde Hezbollas ledare Hassan Nasrallah för första gången på nästan ett år inför en gigantisk protestmarsch i Beirut. Han hade viktiga politiska poäng att plocka, men lika viktigt var att inte elda massorna alltför mycket, eftersom Libanon är en krutdurk. Det säger den politiske analytikerna Sami Atallah, chef för tankesmedjan Lebanese Center for Policy Studies i Beirut, när Konflikts Daniela Marquardt ringde honom tidigare i veckan. Samtidigt fortsätter debatten om yttrandefrihet, om islamisering, om kulturkrockar intensivt - inte minst i Egypten, arabvärldens kulturella centrum. Egypten är det land som folk både i och utanför Mellanöstern blickar mot för att förstå vilken väg regionen tar efter den arabiska våren. Därför var den islamistiske presidenten Mohammed Mursis vankelmodiga reaktioner på förra veckans protester något som följdes noga, både i Kairo och i världen över. Det rapporterar Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, Cecilia Uddén. Vi träffade även tre aktivister från Mellanöster – Mohammed al-Saud från Syrien, Afef Abrougui från Tunisien och Ahmad Nimer från Västbanken, som var här som en del av ett program organiserat av Svenska Institutet för att lära sig, av Sverige, om demokrati, medier och opinionsbildning. Men vi satte dom i en studio för att lära oss nåt av dem. Vi ville veta hur de upplevt den senaste veckans händelser – och kanske framförallt hur det rapporterats om här i väst. Mohammed al-Saud berättade att det som slagit honom mest var hur stora växlar man genast drog på protesterna här i Väst, med allt prat om Salman Rushdie och civilisationernas kamp. I Mellanöstern har dom flesta helt andra saker att tänka på. Programledare: Ivar Ekman Producent: Lotten Collin

    starstarstarstarstar
  • 00:05:18

    Morgonandakt 20110427 0545

    · Morgonandakten

    Strukturera indignationen! Anna Österberg är präst på Bräcke diakoni i Göteborg. Hon arbetar på ett hospice med vård i livets slutskede och utbildar också diakoner och annan personal. Andakten utgår från hennes egen reaktion på ett korrumperat missionsprojekt för många år sedan och hur hennes handledare då bad henne strukturera indignationen för att vreden skulle bli mer konstruktiv. Musik: Kom - Lars-Magnus Österberg Var inte rädd för vreden (Psalm 825) - Christer Nerfont Producerat av Roger Blomqvist, SR Göteborg.

    starstarstarstarstar
  • 01:05:12

    Trænertema - Interview med Lars Søndergaard om trænerlivet og fyringen i AaB

    · Mediano Special

    15. december sidste år stod Lars Søndergaard på en parkeringsplads i et skiområde i Østrig og fik via mobiltelefonen en besked om, at han ikke længere var træner i AaB. I dag er løbe- og mountain-bike formen i top, haven er toptrimmet i hjemmet øst for Aalborg - og han er i den grad klar til et nyt job.I denne samtale fortæller om perioden imellem, om vreden over fyringen, om børnenes reaktion og om hvordan man arbejder på at holde sig selv skarp.Vært: Peter Brüchmann

    starstarstarstarstar
  • 00:41:43

    Trænertema - Interview med Allan Kuhn om trænerlivet og fyringen i Malmö FF

    · Mediano Special

    I denne ærlige samtale fortæller fodboldtræner Allan Kuhn om fyringen i Malmö FF for snart et år siden og især perioden derefter - fra den rene chokfølelse, over sorgen og vreden til i dag at være klar til at møde op i Malmö og se fodbold igen.Han fortæller om, hvem der har hjulpet ham, hvordan man involverer sin familie og hvordan man holder sig skarp.Han skal - formentlig - ikke være træner i Randers FC, og han ved endnu ikke, hvor trænerlivet går hen.Vært: Peter Brüchmann

    starstarstarstarstar