Detroit Podcasts

  • Anton fyller 30 och önskar sig en enda sak på sin födelsedag: En recension på apple podcaster. Recensioner som vi får in läser vi upp i nästa avsnitt! 

    (08:46) Spel: Våra tankar kring Microsofts senaste uppköp samt spelen Halo Infinite, Dead by Daylight, The Gunk, Archvale, Pokemon Brilliant Diamond, Detroit: Become Human, Medal of Honor: Above and Beyond, Beatstar, Oddmar, Game Dev+, Disco Elysium & Final Fantasy VII Remake

    (1:23:03) Nästa vecka: Rainbow Six: Extraction och vi bestämmer att månadens spel blir A Way Out. 

    Tack för att DU lyssnar! Det betyder allt! ❤️ Om du uppskattar podden så tipsa gärna en vän!  Feedback, tips eller eventuella frågor får gärna skickas till gotypodden@gmail.com eller på Instagram / Twitter @gotypodden

    Tack Emma Idberg för superklippning! 


  • Nytt exklusivt Plus-avsnitt av NHL-podden! Den här veckan diskuterar Per Bjurman och Jonathan Ekeliw osämjan mellan John Klingberg och Dallas Stars, och att svenskbacken ser ut att lämna klubben efter åtta år. Dessutom blir det snack om Evander Kanes NHL-framtid, målvaktssituationen bland topplagen, Nicklas Lidströms nya toppjobb i Detroit – och så listar Bjurman och Ekeliw fem ”unsung heroes” var, spelarna som förtjänar mer uppmärksamhet. Lyssna på avsnittet i Sportbladets app, och unika Plus-erbjudandet hittar du på: kampanj.aftonbladet.se/nhl-podden

  • Något försent bjussar vi på ett extra långt och matigt avsnitt. Emil har varit sjuk, vi snackar lite Formel 1 och sen kör vi! 

    (04:37) Film: West Side Story, 14 Peaks, No Clip The Forgotten city, Jag är Zlatan, Dune, The Unforgivable, Star Wars Episode VII & Spider-Man: No Way Home. 

    (41:13) Tv-serier: It's Always Sunny in Philadelphia, Landscapers, Bäst när det gäller, Power on: The Story of Xbox, Succession, Mullvaden & Wheel of Time

    (1:07:46) Spel: Vi pratar om The Game Awards, The Gunk, Ghosts of Tsushima: Directors Cut, Halo Infinite, Chivalry 2, Spider-Man: Miles Morales, Chicory: A Colorful Tale, The Matrix Awakens, Marvel's Avengers, The Forgotten City & Detroit: Become Human

    (1:55:10) Kommande veckor: De kommande veckorna blir det GOTY, FOTY, TOTY och BOTY. Under julhelgen kommer filmerna Utvandrarna, The Matrix Resurrections, Don't Look Up, Being The Ricardos & The King's Man. På seriefronten kommer The Book of Boba Fett, Mcgruber, Station Eleven, Hacks, Folk med ångest, The Witcher & Cobra Kai

    Här kan ni se kandidaterna till GOTY 2021

    Här hittar ni vår lista på årets hittills bästa filmer

    Feedback, tips eller eventuella frågor får gärna skickas till gotypodden@gmail.com. Vi älskar att höra från er!

    Instagram / twitter gotypodden

    Vi vill skänka enorma tack till er som lyssnar och även till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder, till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fantastiska musiken.

  • Poeten Arthur Rimbaud lade ned pennan för gott vid 21 års ålder. Det gör honom till en av kulturens få förtidspensionärer, vilka Teodor Stig-Matz vill lyfta i denna essä.

    1917 signerade Marcel Duchamp en urinoar, placerade den i en utställningssal och skapade därmed Fountain. I över ett sekel har detta verk och alla de tusentals verk som skapats i dess efterföljd fått barn att utbrista det där kan ju vem som helst göra! och deras föräldrar att förvirrat försöka förklara vad modern konst är. Men efter detta, och en rad andra banbrytande verk, var Duchamp trött på den i hans ögon genomkommersialiserade konstvärlden så trött att han i slutet av 1920-talet lämnade den för att i stället ägna sig åt att spela schack. Detta var han för övrigt skapligt bra på, han tävlade både i de franska mästerskapen och i schack-OS.När Duchamp sade upp sig från konstvärlden skrev han in sig i historien som en av kulturens förtidspensionärer. Listan över dessa är kort, men innehåller förutom den franska konstnären några riktiga storheter, som poeten Arthur Rimbaud och Pink Floyd-sångaren Syd Barrett. En fjärde person som brukar räknas till kategorin är jazzmusikern Alice Coltrane. I eftervärldens ögon är hon kanske mest känd för att ha varit gift med saxofonisten John Coltrane, men i slutet av 1960-talet släppte hon en serie skivor som inte låter som någonting annat, där drönande indiska instrument och avantgardistiska frijazzrytmer agerar fond till duggregnslätta improvisationer på harpa. Sedan lämnade hon musikbranschen för ett liv som hinduisk guru.Hur kom hon fram till denna ovanliga blandning av ljud? Och varför pensionerade hon sig? Den amerikanska musikvetaren Franya J Berkman visar i sin biografi Monument Eternal: The Music of Alice Coltrane att svaren på dessa två frågor är tätt sammankopplade. För det första handlar det om musikerns bakgrund. Redan under barndomen i krigsårens Detroit började hon spela piano i stadens gospelsjungande baptistkyrkor. Detta var en ovanligt fri musikalisk miljö; en kör kunde gå från att sjunga en sång till en annan utan förvarning eller paus, och därför var det av högsta vikt att personen som ackompanjerade var snabb, kreativ och kunde improvisera. Det var också här grunden lades för Coltranes andliga utveckling.Som ung vuxen bytte hon gospeln mot bebop och kyrkorna mot rökiga klubbar. Det var på en sådan hon först träffade sin framtida make, och det var med honom hon i mitten av 1960-talet började utforska österländsk religion i allmänhet och hinduism i synnerhet. Detta var de knappast ensamma om under den här tiden. Indien var det trendigaste som fanns, något som kanske bäst exemplifieras med hippierörelsens intresse för transcendental meditation och The Beatles resa till landet 1968. Men för Alice Coltrane handlade det inte om någon fluga, utan om en livsåskådning som skulle komma att ta allt större plats i såväl hennes musik som hennes liv.Fram till 1967 hade Alice Coltrane uteslutande spelat piano, men John trodde att den notoriskt svårspelade och i jazzmusik ovanliga harpan också skulle passa hennes musikaliska sinne. Sagt och gjort beställde han en, men innan den hann komma fram dog han plötsligt, 40 år gammal i sviterna av levercancer. Makens död och instrumentet han lämnade efter sig resulterade i två saker. Dels såg Coltrane harpan som ett instrument med vilket hon kunde låta sin mans ande leva vidare i musiken. Under de följande åren kom den därför att bli hennes huvudsakliga instrument. Dels gick hon in i en längre period av depression, där religionen blev det enda som kunde hjälpa henne. Hon började få uppenbarelser, träffade en guru vid namn Swami Satchidananda och besökte Indien för första gången.Att hon sedan lämnade musikbranschen för att enbart syssla med religion kan te sig som både naturligt och märkligt. Å ena sidan hade hinduismen alltså spelat en allt större roll i Coltranes liv efter makens död. Å andra sidan var hon på toppen av sin karriär, och de sista skivorna hon släppte innan beslutet vittnar om att hennes skaparkälla var långt ifrån uttömd.När Marcel Duchamp dog 1968 var den gängse uppfattningen att han inte hade skapat några nya större verk sedan han lämnade konstvärlden. Så visade sig dock inte vara fallet. Kort efter hans död avtäcktes Étant donnés som han hade arbetat på i hemlighet mellan 1946 och 1966. Verket består av ett rum, i rummet finns det en dörr som inte går att öppna, men som har flera springor. När man för sina ögon mot någon av dessa ser man en skulptur av en naken kvinna med en gaslampa i handen, liggande framför ett skogslandskap. I dag ses det som ett av hans allra främsta verk; konstnären hade alltså inte lämnat konsten bakom sig bara konstvärlden.Något liknande kan sägas för Alice Coltrane. Även om valet att ägna sig åt religion på heltid markerade slutet för hennes bana som professionell musiker fortsatte hon att göra musik med sina följare på det ashram hon byggde upp i Kalifornien. Dessa stycken som länge bara fanns att höra på mycket sällsynta kassettband, men som nu finns tillgängliga även i digital form består av församlingens mässande över repetitiva, transskapande, rytmer och Coltrane som bytt ut sin harpa mot en synt.Musiken ger intrycket av att gå runt i cirklar, utan någon egentlig början eller slut; ett försök att komma så nära evigheten som möjligt genom att om och om igen upprepa Guds olika namn. På ett plan påminner den om annat hinduiskt mässande den närmaste referensen för oss i Sverige är kanske de orangeklädda Hare Krishna-medlemmarna som ibland kan ses sjunga och spela på torg i storstäder på ett annat är det något väsensskilt: en kvinna på toppen av sin förmåga, en människa som inte kan sluta skapa, trots att knappt någon längre hör på.Teodor Stig-Matz

  • Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra.Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning.Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar.När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen.Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst.Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget.När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar.Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien.Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en italiensk atmosfär med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi.De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland.När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning.Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är italienska på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna.Torbjörn Elensky

  • Anders firar 40 på en sportbar vars glansdagar är förbi. Johan har pratat med en kraftigt bortglömd cuphjälte i Malmö.

    Dessutom: Sekretariat vi minns, bråket i Nice, fajten i Detroit, Simon Strands stund i världsfotbollen, krönika från Läckerbiten, akilleshälar och Anders som kommer på sig själv med att be sina pojkspelare att »hålla det enkelt« första tio.

  • Mötet ägde rum i ett kylslaget Southfield, Michigan oktober 2014. En bit utanför spökstaden Detroit fann Mats en sorgsen diva sänkt i ett mörkt hav av mystik.

    Berättelsen börjar 1956 då Aretha - miljondollarröstens dotter och den 14-åriga mamman - gör sina första inspelningar i en välbekant miljö. Faderns kyrka. Ekot i slutet av Precious lord följs av ödesdiger tystnad, tills någon i församlingen utbrister: listen at her, listen at her. En ny tideräkning inleds.

  • NHL-timmen bjöd in till live-podd i torsdags kväll och diskuterade då hur högt vi kan ranka Tampa Bay Lightnings backbjässe Victor Hedman i den svenska NHL-historien. Är den nyblivne dubble Stanley Cup-mästaren topp tio eller rentav topp fem?

    Det blev en lång och härlig kväll på zoom i torsdags, då NHL-timmens trio Linus Hugosson, Uffe Bodin och Jonatan Lindquist bjöd på digital live-podd med över 400 deltagare.

    I fokus stod så klart Tampa Bay Lightnings Stanley Cup-seger. Varför vann ”Bolts” igen och hur stora chanser har de att vinna även nästa säsong?

    Strålkastarna riktades även mot Victor Hedman, som efter en ny stor triumf i karriären fortsätter sin klättring på listan över tidernas största NHL-svenskar. Hur högt han placeras nu diskuteras i avsnittet.

    Hållpunkter

    Under kvällen blev det dessutom väldigt många lyssnarfrågor och en skön blandning på innehållet:

    3:42 – Tampa Bay mästare

    9:48 – Montreals framtid

    15:58 – Varför vann Tampa?

    18:01 – MVP-Vasi

    20:59 – Hedmans plats i svenska NHL-historien

    35:07 – Erik Karlssons framtid?

    38:45 – Threepeat för Tampa?

    43:50 – Tar Ryfors plats i NHL?

    46:42 – Direkt från västkusten: Kajsa Kalméus

    51:17 – Superstjärnan har begärt en trejd!

    56:50 – Svenskens kontrakt – bra för klubben!

    59:33 – Vad krävs för att Vegas ska vinna Cupen?

    1:01:58 – Tar Lucas Raymond plats i Detroit?

    1:04:07 – Hur tidigt går Jesper Wallstedt i draften?

    1:06:07 – Vem blir årets stöld i draften?

    1:09:24 – Är Filip Forsberg överhajpad?

    1:14:26 – Hur ska Toronto vinna en runda?

    1:17:57 – Linus, Jontes och Uffes största minnen

    1:24:32 – Nytt tv-avtal i NHL, så påverkas vi i Sverige

    1:26:51 – Varför draftas inte målvakter tidigare?

    1:29:54 – Är det kört för Edmonton?

    1:35:42 – Vem väljer du, Bäckström eller Kopitar?

    1:39:38 – Okej att sajna minimikontrakt?

    1:45:08 – Möten med spelare som gjort intryck

    1:50:35 – Kan Sebastian Aho leda Carolina till Cupen?

    1:54:20 – Nästa stad att få ett NHL-lag

    1:59:25 – Hur dåligt är Erik Karlssons kontrakt?

    2:03:24 – Spelare man vill se vinna Stanley Cup

    2:08:18 – Är Ron Hextall rätt man att leda Pittsburgh Penguins?

    2:13:33 – När får vi se svenskar dubbelt i topp av Calder?

    2:17:37 – Jonte och Uffe i ny podd?

    2:21:47 – Går Detroit efter Elias Pettersson?

    2:25:14 – Vilka svenskar får se sin tröja hissad i taket?

    Medverkande

    Linus Hugosson

    Jonatan Lindquist

    Uffe Bodin

    Kontakt

    Maila NHL-timmen

    NHL-timmens hemsida

    NHL-timmen på Facebook

    NHL-timmen på Twitter

    NHL-timmen på Instagram

    Länkar till lyssning

    NHL-timmen på Acast

    NHL-timmen på Spotify

    NHL-timmen på iTunes

  • Sveriges Radio Finskas sommargäster 2021: Artisten och låtskrivaren Ana Diaz berättar om sitt händelserika liv om det italienska äktenskapet i Detroit, låtskrivarkarriären i Los Angeles och varför hon var så tyst i Så mycket bättre.

    Artisten och låtskrivaren Ana Diaz har alltid simmat motströms men hennes ärlighet och sårbarhet har lett till framgång. I år vann hon två Grammisar som årets textförfattare och årets pop.I sitt program får vi följa hennes krokiga musikaliska och personliga resa från Detroit och London till Los Angeles och slutligen till Stockhom fram till året då hon blir hela Sveriges Ana Diaz.Hennes liv präglas av en inre känsla som driver henne framåt. En vind eller en eld: "När jag tittar på min släkt, i Finland och Spanien, så verkar vinden och elden finnas i dom också. Dom brinner."Producent Hanna Paimela Lindberg hanna.lindberg@sverigesradio.se

  • I veckans F1 podd blir det namnet till trots en hel del Indycar och detta förstås med anledning av Marcus Ericssons första seger i Indycar som kom under gångna helgen i Detroit. Lång härlig intervju med en lättad Ericsson som äntligen hade turen på sin sida. Självklart blir det Formel 1 också där vi uppdaterar oss inför Frankrikes GP kommande helg och du får även en ny presentation av en person som förändrat Formel 1

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.