FN Podcasts
-
Världsorganisationen Förenta Nationerna, FN, har ett möte om att skydda jordens djur och växter. Nomie berättar om sitt liv för myndigheter och andra som bestämmer om hur man ska hjälpa ungdomar som behöver stöd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
FÖRDJUPNINGSPODD: Johar Bendjelloul med gäster diskuterar hur mordet på Anna Lindh har påverkat Sverige.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Katarina Wennstam som kom med idén om ett drama om Anna Lindh, SR Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg och Jan Eliasson tidigare verksam som diplomat, politiker (S), utrikesminister samt vice generalsekreterare i FN.
Ljudteknik: Susanne Martinsson
Producent: Anna-Karin Ivarsson
Programledare: Johar Bendjelloul
Om Före-EfterFöre-Efter är Sveriges Radio Dramas ljuddramasatsning om historiska brytpunkter i Sverige, där samhället har gått från ett före till ett efter. Till varje ljuddrama släpps det även det samhällsjournalistiska fördjupningsprogrammet Före-Efterpodden med journalisten Johar Bendjelloul. Johar bjuder in gäster så som historiker, journalister, ögonvittnen och forskare för att diskutera hur varje historisk brytpunkt som gestaltas i ljuddramat har förändrat Sverige.
Programmets vinjett är komponerad av Före-Efters huvudkompositör: Jacob Mühlrad, i arrangemang av Petter Ekman och under ledning av konsertmästare Malin Broman i Sveriges Radios Symfoniorkester. Musiker: Malin Broman, Kristina Ebbersten, Emma Nyman, Fred Lindberg och Simon Crawford-Phillips. Musiktekniker: Erland von Heijne. Producent: Magnus Berg.
-
Inga-Britt Ahlenius har arbetat som budgetchef på finansdepartementet, generaldirektör för Riksrevisionsverket, chef för riksrevisionen i Kosovo och undergeneralsekreterare i FN. Inga-Britt fick i år också Helmer Fredrikssons pris för sitt arbete för minskat slöseri med skattepengar.
-
Viss vana vid kriser, krig och katastrofer har toppdiplomaten Jan Eliasson (och fd vice generalsekreterare i FN). När han nu gått igenom decennier av dagböcker börjar han ana vad som fungerat och inte. Och att den egna drivkraften varit att förverkliga det hans föräldrar aldrig fick chansen till. Johanna Stenius tipsar om presenter till studenten! Programledare Lisa Tallroth.
-
Polisförbundet kritiska till att betygskraven för att bli polis sänkts. Jan Eliasson, fd vice generalsekreterare för FN, är P4 Extra Gästen. Han ringde i kyrkklockorna när Paludan brände koranen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Erik Blix
Producent: Anna-Karin Gustafsson-Norén
Tekniker: Peter Lindqvist
Research: Thomas Björklund
Digital Redaktör: Kristian ErskogAnsvarig utgivare: Sabina Schatzl.
-
5 april. Rysslands krig mot Ukraina är vad som folkrätten kallar aggressionsbrott. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten är andra brott som kan ha begåtts. Mark Klamberg, professor i folkrätt och Hans Corell, före detta rättschef vid FN, diskuterar krigets juridik med Andreas Ericson.
-
Avsnittet är Sponsrat av IG: www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893
FN:s klimatkonferenser beskrivs ständigt som "sista chansen" att åstadkomma de förändringar som krävs för att leda till den varaktiga hållbarhet vi måste få till innan det är för sent att hålla havslinjen nere, och vi ska göra det med ett regelbaserat angreppssätt.
Samtidigt står finansmarknaderna nära rekordnivåer och det pratas om att vi är på väg att få genomleva ett nytt "glatt 20-tal", där vi nu ska få njuta högkonjunkturens frukter likt människor kunde göra för 100 år sedan.
Då slutade alltihop i en förödande spekulativ bubbla och den finansiella kollaps som banade väg för nazister, kommunister och totalt krig och en helt ny världsordning. Läget är sedan dess stabilare än någonsin, och det tycks finnas driv åt så väl marknadsliberalisering som åtstramningar för att tömma systemet på risk. Men de alltmer globala utmaningarna är minst lika stora, och alltmer gemensamma i en fragmanterad världsordning som nu slåss mot en hydra som närts av klimathotande koldioxid.
Är klimathydran lika besvärlig att tas med som i den grekiska myten, som väl få minns hur den slutar, och går den att betvinga med nutida regelbaserade förhållningssätt i ett FN bestående av representanter från så vitt skilda politiska system?
Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med programledare Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning. -
Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor.
Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte.
Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist.
Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet.
Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN.
Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar.
För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig.
Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig.
I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt. ”Alltid har människan älskat broar” inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur – med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp – kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne.
Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes – allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen.
Nu har även jag en penna.
”Mina böcker kommer från detta hus”, skriver Duras och fortsätter, ”Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen.” Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts?
Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen.
Oskar Kardemark
Litteratur:
Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014
Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.
-
Diplomat, 56 år. Född i Uppåkra, bosatt i New York. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Diplomaten Olof Skoog berättar om turerna bakom kulisserna när Sverige fick en plats i säkerhetsrådet, och om ett liv med möten med de stora politiska ledarna.
Olof Skoog tar med lyssnaren till maktens interiörer, och konstaterar att diplomatlivet är fantastiskt på många sätt men att det inte är en lätt tillvaro för familjen som med jämna och korta mellanrum måste flytta och rycka upp rötterna.
Ett sådant tillfälle var när han erbjöds – och accepterade – uppdraget som Sveriges ambassadör i FN mars 2015. Därifrån kom han som EU-ambassadör i Indonesien, och dessförinnan en diplomatkarriär via bland annat Kuba, Österrike, USA och Colombia.
Ett drygt år senare, sommaren 2016, hölls omröstningen där FN:s 192 ambassadörer om vilka länder som skulle erbjudas plats i FN:s säkerhetsråd. Olof Skoog berättar om arbetet och alla kontakter med andra länder inför omröstningen, som slutade med att Sverige valdes in i säkerhetsrådet. Olof Skoog skildrar bland annat också turerna och spelet i säkerhetsrådet 2018 i arbetet för ett eldupphör i Syrien.
Om Olof SkoogSveriges FN-ambassadör i New York sedan 2015. Lyckades med uppdraget att få Sverige invalt i FN:s säkerhetsråd och satt periodvis som ordförande.
Försökte göra avtryck i Syrien och Jemen och ville skydda barnen från krig. Tog med sig stormaktsambassadörerna till skånska Backåkra för att förbättra stämningen och minska oenigheten.
Har bland annat arbetat i Havanna, Bogotá, Bryssel och Wien. Varit chef för UD:s politiska avdelning och ordförande för EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor. Varit EU:s ambassadör i Indonesien och de nio andra länderna i ASEANsamarbetet.
Oroas över USA:s klimatpolitik och att det satsas på murar istället för internationellt samarbete.
Producent: Jon Jordås
