Korinthierbrevet Podcasts
-
Resan mot bildningsmålet går vidare. Idag går vi igenom Två brev skrivna av Paulus och ett av Jakob.
-
Lyssna till söndagens predikan av Magnus Tunehag.
Dagens texter:
Jesaja 52:7-10
Andra Korinthierbrevet 1:17-22
Lukasevangeliet 1:39-45 -
På alla själars dag predikar prästen Ingrid Hammarberg i gudstjänsten från Backens kyrka i Umeå. Musik med kören Gaudium och organist Maria Axell.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Just nu pågår allhelgonahelgen, en helg när död, sorg och saknad får plats och utrymme. På alla själars dag sänds gudstjänsten från Backens kyrka i utkanten av Umeå. Prästen Ingrid Hammarberg pratar i gudstjänsten om evighetshopp och att hon ibland behöver hjälp att hoppas.
- Kanske är det den helgen på året då det finns ett extra behov av att få låna och dela med sig av hopp. Hopp att få återse den vi saknar. Hopp om en Gud som älskar och som tar emot oss i sin himmel. Vi säger ibland att den som är död har gått bort men Bibeln berättar att det också är att komma hem, säger Ingrid Hammarberg i gudstjänsten.
TexterJob 17:15-16
Musik
Första Korinthierbrevet 15:35-44
Johannesevangeliet 6:37-40Som liljan på sin äng (Sv Ps 798, B Ingelberg, L Lundberg)
Medverkande
Flyttfåglarna (L Lithell, J H Åberg)
Jesus är min fröjd och glädje (J S Bach, J A Hellström)
I himmelen, i himmelen (Sv Ps 169, J H Åberg)
Gammal fäbodpsalm: Lovad vare Herren (Trad, D Olson)
Elegi (R Wiklund)
Du ger mig mod (B Graham, R Løvland, P Bäckman, L Lundberg)
Blott en dag (Sv Ps 249)
Låt mig växa stilla (A Frostenson, K-E Svedlund)
Härlig är jorden (Sv Ps 297, A Öhrwall)
Oändligt han ger - Cantique de Jean Racine (G Fauré, G Hjort)
Mu siida almmiriikkas lea / Min boning är i himmelen – improvisation över en samisk jojk (K Shtegman)Ingrid Hammarberg, predikan och liturgi
Lars Konradsson, textläsning och förbön
Sonja Marklund, textläsning och sång
Cecilia Larsson, sång
Franz Wikner, sång
Kören Gaudium
Katarina Konradsson, körledare
Sara Jefta, fiol
Maria Axell, orgel och pianoProducent Helena Andersson Holmqvist
Moskit media
[email protected]
Tekniker: Björn Nitzler och Johannes Oscarsson -
I den sista gudstjänsten på temat "Enhet" predikar Ludvig Nyman utifrån 1 Korinthierbrevet 12:12-20.
-
Lyssna till söndagens predikan av Magnus Tunehag.
Dagens bibeltexter:
Ordspråksboken 7:1-3
Första Korinthierbrevet 3:10-15
Matteusevangeliet 7:22-29 -
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-25.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
I säsongsavslutningen av Bibelns kvinnor fördjupar sig Hanna Stenström, Charlotte Frycklund och Sara Forslund i tre av de nio kvinnor som Paulus hälsar till i Romarbrevet 16: Foibe, Prisca och Junia. Romarbrevet är det äldsta materialet vi har från Nya Testamentet om hur det var att vara kristen strax efter Jesus. I brevet är att många av hälsningarna är riktade till kvinnor, nio av sexton totalt, alltså 1/3 del. Vad betydde det då och vad betyder det för oss idag?
Diakonen Foibe. Foibe är Bibelns enda namngivna diakon. Trots att Foibe är den enda personen som får ett officiellt rekommendationsbrev och trots att hon ges tre titlar, syster, diakonos (diakon) och prostatis (patron) har man inte velat inse vilken stor roll hon spelat inom den tidiga kristna missionen. Exegeter har misstolkat eller förringat de här titlarna eftersom de ges till en kvinna. Foibe är inte kvinnornas diakonissa utan hela församlingens ledare.
Missionären Priscilla var en kvinna i Nya Testamentet som evangeliserade i Korinth och kan beskrivas som urkristendomens stora kvinnliga missionär. Prisca och hennes man var tältmakare precis som Paulus och riskerade sina liv för Paulus. Priscas namn nämns innan Aquila, vilket är viktigt att notera för vanligtvis brukar makens namn nämnas först. Detta antyder att hon hade en högre status än sin man eller att hon var den mest framstående ledaren.
Aposteln Junia. Andronikos och Junia var ett välkänt missionärpar. Det verkar som dem blivit omvända före Paulus och sedan arbetat med Paulus i Antiochia och även suttit i fängelse med honom. Paulus understryker att de var högt ansedda medlemmar av apostlagruppen eller högt ansedda apostlar. Det finns översättare som förutsatt att Paulus talar om två män som blivit omvända före Paulus och hade stort anseende som apostlar. Det finns dock ingen anledning att uppfatta Junias som en förkortad form av Junianus, eftersom Junia var ett välkänt kvinnonamn. Det finns i stort sett nästan inga belägg finns för en sådan maskulin namnform, medan, däremot mer än 250 kvinnor med namnet Junia är kända från historiska källor.
1 Korinthierbrevet Exegeten Antoinette Wire har analyserat 1 Korinthierbrevet och menar att kvinnornas roll succesivt minskar i brevet: i 1 kor 11 skriver Paulus att det är en skam för en kvinna att be barhuvad, i kapitel 14 förbjuds de att tala och i kapitel 15 finns de inte med när vittnen till uppståndelsen räknas upp. Hur ska vi förstå dessa verser och varför skrevs dem?
Outrolåt ”As a Mother” skriven och framförd av Sara Forslund, 18 Mars 2022 i Lilla Kapellet i samarbete med Betlehemskyrkan (Göteborg) och nätverkskyrkan Tro o tvivel. Mixad av Mikael Martinsson. Texten är hämtad från Jesaja 65-66 översättning The Message (Eugene Peterson).
Hållpunkter i avsnittet:
Foibe 00.06.35
Prisca 00.17.34
Junia 00.28. 56
1 Korinthierbrevet 00.44.00 -
Hur bevarar jag mitt hjärta i ett högt livstempo? Om det handlar gudstjänsten från Pingstkyrkan i Örnsköldsvik med pastorerna Stefan Beimark, Helena Jakobsson och Elina Sjulsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Gudstjänsten från Pingstkyrkan i Örnsköldsvik ställer frågan om det är möjligt att tro, hoppas och älska i en värld full av stress, oroligheter och förlust.
- Vågar man tro på framtiden? Och hur skall vi egentligen bevara vår tro och våra hjärtan inför den ständiga ström av yttre intryck som tränger sig på, som tränger sig in i själen? Det sägs att en 1700-talsmänniska fick lika mycket omvärldsinformation under hela sitt liv som man får om man läser Dagens nyheter med bilagor på en söndag. Inte så konstigt om vi ibland blir lite andfådda av att hantera alla intryck som vi möter, säger pastor Stefan Beimark.
I gudstjänsten delar pastorerna Elina Sjulsson och Helena Jakobsson egna berättelser om utmattning och förlust.
TexterOrdspråksboken 4:23
Musik
Psaltaren 25:20
1 Korinthierbrevet 13:13
Markusevangeliet 12:29-31Håll mitt hjärta (B Skifs, P Hallström)
Medverkande
Steady my heart (M Bronleewe, K Jobe, B Glover)
Tro (M Fredriksson)
Känn ingen oro (C Höglund)
För att jag älskar dig (B Dylan, M Wiehe)
Du måste finnas (B Ulveus, B Andersson)
Välsignelsen (C Brown, C Carnes, K Jobe, S Furtick, J Alfredsson, J Åsgärde)
Brighter day (K Frankling)
Blott en dag (O Ahnfelt)Ulrika Westberg, bön
Stefan Beimark, predikan
Elina Sjulsson, livsberättelse
Helena Jakobsson, livsberättelse
Camilla Klinth, sång och inledning
Thomas Nordin, sång
Stefan Klinth, sång och gitarr
Adam Lindberg, sång och gitarr
Marcus Larsson, trumpet
Anders Svedberg piano
Göran Johnson, piano
Jonas Arvidsson, bas
Martin Eklöf, trummorProducent Helena Andersson Holmqvist
Moskit media
[email protected]
Tekniker: Eskil Lövström och Johannes Oscarsson
Sveriges radio Västerbotten -
Som fan läser Bibeln - en annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäst: Sara Parkman, folkmusiker och artist
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DEL 2.
*Den heliga vreden. Artisten Sara Parkman konsulterade sin pappa prästen när hon skrev musik till hyllade albumet Vesper.
*Inget är nytt under solen! Var Predikaren optimist eller cyniker? Och var det verkligen kung Salomo som skrev texten? Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, reder ut.
*Öga för öga, tand för tand - var människan ondare förr? Thella har problem med Jesus retorik i Bergspredikan.
Dessutom:
*BONUSÄMNE! Kroppshat och kroppen som metafor för samhället. Elin Wägner, Paulus och nutidsmänniskans konflikt mellan kropp och huvud.
Bibelstycken: Predikaren 1, Matteus 5:38, 2 Mosebok 21:22, 1 Korinthierbrevet 12
Filmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men), Intromusik ur TV4:s Fångarna på fortet
Musikcitat i avsnittet:
Sara Parkman - Vreden
Kanye West - Jesus Walks
Madonna - Like A Prayer
Prince - God (Love Theme From Purple Rain)
Leonard Cohen - You Want It DarkerMedverkande i avsnittet:
Sara Parkman, folkmusiker och artist
Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson
Bisittare: Lollo Collmar
Ljudtekniker: Monica Bergmark, Susanne Martinsson, Alma Segeholm -
Vänskap är temat för veckans morgonandakter. De leds av Gustav Ericsson, som arbetar som sjukhuspräst och fängelsepräst i Umeå.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Relationer kan bygga upp, men tyvärr också ibland leda vilse och bryta ner. Det kan handla om missbruk, men också om avundsjuka, girighet och mycket annat som leder in i en destruktivitet där vänskapen kan dra ner i ett mörker, säger Gustav Ericsson.
Text
1 Korinthierbrevet 15:33
Ordspråksboken 27:9
Musik
I välsignan och fröjd – Svenska PsalmjazztrionProducent Helena Andersson Holmqvist
[email protected]
Moskit media
för Sveriges radio Västerbotten -
Som fan läser Bibeln - en annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäst: Patrik Svensson, författare till boken Ålevangeliet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DEL 1. Premiär!
*Varför heter boken Ålevangeliet? Författaren Patrik Svensson läser Paulus 1:a brev till församlingen i Korinth och blir ännu mer ateist.
*Allt är materia! Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap och pastor, tycker att Paulus tänker som en stoiker när han ska förklara Jesus uppståndelse för de första kristna.
*Stackars Judas! Lollo upprörs av det fastlåsta, förutbestämda dramat. Måste det finnas en person i världen som det är helt kört för?
Bibelstycken: 1 Korinthierbrevet, Matteus 27
Filmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men)
Musikcitat i avsnittet:
Rolling Stones - You Can't Always Get What You Want
Kanye West - Jesus Walks
Madonna - Like A Prayer
Prince - God (Love Theme From Purple Rain)
Folkoperan - ur Ålevangeliet
Bob Dylan - ur The Bootleg Series Vol 4: Bob Dylan Live 1966, The "Royal Albert Hall" ConcertMedverkande i avsnittet:
Patrik Svensson, författare till boken Ålevangeliet
Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson
Bisittare: Lollo Collmar
Ljudtekniker: Monica Bergmark, Heinz Wennin -
Lyssna till söndagens predikan av Magnus Tunehag.
Dagens texter:
Jesaja 54:7-10
Andra Korinthierbrevet 4:16-18
Johannesevangeliet 14:1-14 -
Lyssna till söndagens predikan av Jonas Nordén.
Dagens texter:
Första Kungaboken 19:1-8
Första Korinthierbrevet 10:12-13
Lukasevangeliet 7:36-8:3 -
Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019.
”Natten går mot sitt slut…”
Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner.
Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten.
Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation.
Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer – och kanske viktigare.
Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.
Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram.
Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans kompromisslösa radikalitet.
Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.
Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.
Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet.
Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv.
Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud…”.
Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.
Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar…”
Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade.
Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.
Det gamla är dött.
Det nya på väg att födas.
Dagen gryr.
Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande.
Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med.
Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.
Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.”
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.
Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.
Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.
Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet.
Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.
I första Korinthierbrevet skriver han:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.
I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:
”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”
Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.
Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen…
Finns det något vi behöver mer än jämvikt?
Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut.
Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:
”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt slut.”
För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss.
Mattias Hagberg, författare
-
En kristen identitet
TOMAS NYGREN
2020-01-07
Tänk vilken frihet det ger att leva i den identitet som Jesus Kristus ger oss.
Det finns fantastiska resurser i den bibliska(!) och lutherska läran om att en kristen människa är samtidigt syndare och rättfärdig, om vi bara praktiserar den. Frågan är vad det betyder.
Illustrationer: Benjamin Kruse
Låt oss först se på alternativen. Filosofen och sociologen Charles Taylor är en av de stora experterna i frågan om hur formandet av våra identiteter – det som är lika hos oss, det som är identiskt oavsett situation – har sett ut i olika tider. Han beskriver hur en så kallad traditionell identitet historiskt har varit dominerade. Som namnet antyder formas en sådan identitet av familjens, släktens, klanens och kanske nationens förväntningar. Den traditionella identiteteten är fortfarande dominerande i stora delar av världen – förutom just i västvärlden. Denna typ av identitet formas utifrån och in. Min plikt är utifrån en traditionell identitet att svara upp mot familjens krav, och om jag inte gör det drar jag skam över familjen. Jag får ära och berömmelse när jag offrar mig för kollektivet. Om det blir en konflikt mellan mina egna drömmar och familjens krav är det givna att jag anpassar mig. Plikten framför allt, som det stod på de gamla svenska enkronorna!
Det är inte svårt att se problemen med en kultur som har en sådan typ av identitetsdaning. Tanken på mänskliga rättigheter för individen har till exempel svårt att få ordentligt genomslag i ett sådant sammanhang.
Kollektivets behov går alltid före, vilket
bäddar för hederskulturens sätt att fungera.
Det kan även vara svårt att få till en utveckling – av vilket slag det än är – eftersom övervakande makthierarkier håller människorna på plats. Utveckling kräver i allmänhet en social rörlighet som inte är möjlig. Detta drabbar särskilt kvinnor.Den moderna identiteten, som är den dominerade i västvärlden i dag, kan beskrivas som raka motsatsen mot den traditionella. Här definieras inte identiteten utifrån, i lyssnandet på andras krav, utan inifrån, i lyssnandet till individens egna drömmar och ambitioner. Tanken är att varje individ bär på en unik uppsättning drömmar och ambitioner. Det gäller bara att upptäcka och förverkliga dem. Ingen annan ska säga till mig vad jag ska göra eller tänka. Min egen frihet har det högsta värdet. Om det blir en konflikt mellan individens drömmar och omgivningens krav är rekommendationen samtiden oftast ger: »Följ din dröm.« Omgivningen ska anpassa sig till mig, och inte tvärt om.
I jämförelse med den traditionella identiteten är det lätt att finna styrkor i det moderna synsättet. Människovärdet och att individens önskningar spelar roll, som båda ligger inbakade i den moderna identitetsdaningen, är inte svåra att bejaka. Den sociala rörlighet som hänger ihop med den moderna identiteten bejakar vi också som något gott.
Den moderna identiteten har dock även stora svagheter. För det första är den obarmhärtigt krävande: jag måste själv finna mitt mål och uppnå det. Om jag lyckas lurar högmod om hörnet; om jag misslyckas lurar den totala självdissningen på mig. För det andra kommer den att vara fragmentiserande, eftersom det är den enskildes mål och drömmar som ska förverkligas. De kollektiva strukturer som bär upp samhällen och gemenskaper blir ointressanta. Det blir enbart rättigheterna och inte plikterna som blir viktiga. För det tredje är det en illusion att en människa har sammanhängande drömmar och mål i sitt inre. Ett dilemma vi ofta har är att det som vi längtar efter i vårt inre är självmotsägande. Till exempel kan vi på samma gång både vilja hålla vikten och äta gott och mycket.
Ser vi så till Bibeln framgår där att en kristens identitet varken sammanfaller med den traditionella eller den moderna identiteten. Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 4:3–4:
Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren.Och i Första Johannesbrevet 3:19–21 skriver Johannes:
Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.Av dessa bibelord framgår att en kristens identitet inte definieras av vad andra säger utifrån, som i den traditionella identiteten, eller vad jag själv ger mig för omdöme, vilket är fallet i den moderna identiteten. Gemensamt för både andras omdömen utifrån och mina egna inre omdömen om mig själv är att de bygger på hur väl jag lyckats prestera.
Både Paulus och Johannes har helt lämnat den spelplanen. De låter självbilden, identiteten, definieras av något de fått – Guds frikännande dom – inte av något de själva jobbat ihop, förvärvat. Det handlar om den förlåtelse Gud skänker i Kristus, den rättfärdighet den kristne fått som gåva – oberoende av alla egna prestationer.
Därför blir det heller inte hotande för Paulus att säga om sig själv att han är syndare (1 Tim 1:15), eller för Johannes att säga att den kristne syndar (1 Joh 1:8, 10). Det blir lätt att säga sanningen också om det jobbiga – att den kristne faktiskt gör det som är fel och destruktivt – om hon vet att det inte är den enda sanningen om hennes identitet. Simul iustus et peccator – samtidigt rättfärdig och syndare – innebär, om jag praktiserar följderna av det, ödmjukhet: jag kommer inte att se ner på andra för jag vet att också i mig finns synden som lockar och bedrar. Även i mötet med den mest förhärdade brottsling inser den kristne att »det kunde ha varit jag«. Det innebär även en stolthet som gör att jag inte kommer att låta andras eller mina egna domar över mig själv få sista ordet: jag vet att jag är älskad och förlåten av den högste i hela universum, den ende vars dom kommer att gälla ända in i evigheten.
Dessutom, tänk vilken frihet det ger att leva i den identitet som Jesus Kristus ger oss. Vi slipper spela spelen som de förvärvade identiteterna – när de får dominera oss – tvingar oss till!
