Oscar Wilde Podcasts
-
Victoria romantiserar om Logan i Succession och Oscar Wildes mörker kommer med på kuppen. Sedan hamnar vi i frågan som så många ställer sig: varför fick kontinentalfilosoferna ett så sexigt gruppnamn till skillnad från den analytiska filosofin?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Berättelser i bersån
Nu har Ewa och Ofelia hamnat i bersån och funderar på vilka böcker som passar att läsa här i omgiven av lummiga och väldoftande träd och buskar. De här lästipsen vill vi dela med oss av:
Kärlek på Hedgehog Hollow av Jessica Redland
Ellens val 1 och 2 av Helena Dahlgren
Mademoiselle Coco och kärlekens doft av Michelle Marly
Mysteriet Henri Pick av David Foenkinos
Sommaren då katten flyttade av Eli Åhman Owetz
Åsa Liabäcks serie om Ådala koloniområde
Vårkänslor på Lyckans gård av Carole Matthews
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson
Så länge hjärtat kan slå av Birgitta Gunnarson
Processen av Franz Kafka
Jag är Gud av Malin Karim
Fröken Perfekt av Maria Parkhede
Ta ingen skit Ann-Britt av Christina Larsson
Maj, en tant med turbo av Annelie Strömberg
Dit tidvattnet för oss av Liz Johnson
Östermalmsduellen av Helene Sjöman
En doft av apelsin och Underströmmar av Joanne Harris
Hope and happiness in Bluebell Wood och Letters from Lighthouse Cottage av Ali McNamara
-
Fredric Thunholm är strategichef och copywriter på mediebyrån Wavemaker i Stockholm. Han har vunnit fin-priset Guldskrift för en annons om en som sväljer en avokadokärna, och han skriver både sunt och strunt på sin blogg, som heter Tänk på döden. Fredric från Fristad utanför Borås trodde aldrig att han skulle plugga på Berghs, men se det kom han att göra, 1997 till 1998 för att vara exakt. Under karriären har han jobbat på Jung von Matt, Young & Rubicam, Public Speaking och Klarna. I avsnittet hör du Fredric prata om:
varför alla borde läsa Bibeln, Oscar Wilde – och ryska författare på vilket sätt som copywriting är “motsatsen till konst” varför det (för honom) skaver att sälja vad en powerpoint-story är och varför du inte alls behöver “kill your darlings”I Copypodden intervjuar Mattias Åkerberg en radda av Sveriges bästa copywriters. Mattias är copywriter och UX-writer sedan över 15 år, och är aktuell som författare till Copyboken.
Och du … nu kan du provläsa (och förhandsköpa) Copyboken!
I avsnittet hör du Fredric läsa annonsen “Till dig som lever”. Uppdragsgivare: Papercut. Copywriters: Fredric Thunholm och Magnus Jakobsson. Vinnare av Guldskrift 2019.
Böcker och författare som Fredric tipsar om i avsnittet: Bibeln, Skogsliv vid Walden (Henry David Thoreau), Oscar Wildes De Profundis, Balladen om fängelset i Reading samt hans essäer (och biografin om honom skriven av Richard Ellmann), Tiden second hand samt Bön för Tjernobyl (Svetlana Aleksijevitj), Den första kretsen (Alexander Solzjenitsyn – “otrolig verkligen, kanske den största läsupplevelsen!),
Copypodden är inspelad hos TMP Media Group i Göteborg och Stockholm. Och det är Oskar Nyström på Studio Nyström som har klippt, fixat och ljudsatt varenda sekund av det här poddavsnittet. Fotografen heter David Einar, och jobbar på Linkin i Linköping. Tack för att du lyssnar, sprider och ger podden en kort recension + schysst betyg på Apple Podcaster!
-
Ewa och Ofelia samtalar med Sebastian, bibliotekariestuderande som just nu gör sin praktik på Biblioteken i Sollentuna, om att läsa klassiker. Vad kännetecknar egentligen en klassiker? Vi berättar om våra favoriter och klassiker vi läst men inte gillat och såna som vi inte ens vill läsa.
De här klassikerna pratade vi om:
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (som Sebastian och Ewa älskar och Ofelia vägrar att läsa - någonsin)
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Rebecca av Daphne du Maurier
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett
Janne, min vän av Peter Pohl
Häxorna av Roald Dahl
Förvandlingen av Franz Kafka
Män utan kvinnor (novellsamling) av Huraki Murakami
Förnuft och känsla av Jane Austen
Processen av Franz Kafka
Främlingen av Albert Camus
Skit i traditionerna av Leif Panduro
Moby Dick av Herman Melville
Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Odysseus av James Joyce
1984 av George Orwell
Djurfarmen (Djurens gård) av George Orwell
Röda rummet av August Strindberg
En dåres försvarstal av August Strindberg
Harry Potter av J K Rowling
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Tjänarinnans berättelse (The handmaid's tale) av Margaret Atwood
Andarnas hus av Isabel Allende
Mörkrets hjärta av Joseph Conrad
-
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-768"));Hej kära läsare
Nu när det börjar komma igång igen med IRL möten vill jag passa på att påminna om vilka föreläsningar jag erbjuder. Du som vill få inspiration i världsklass hittar dem här: https://lifevision.se/portfolio/forelasning/
Sedan är jag väldigt glad över att så många av er hör av och vill vara med på retreat med mig och Jesper Caron den 15-16 oktober. Det hittar du information om HÄR!
Lagom till Påsk hoppas jag också att veckans brev kommer på rätt tillfälle för att bidra med lite extra hoppfullhet. Att med inspiration om din potential ge i sanning förnybar energi till det du drömmer om. Läs, fundera och kom ihåg …
Ditt liv är ett mästerverk,
Anders Haglund
Nothing found.
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-769"));Veckans citat
”Att leva är det ovanligaste i världen. De flesta människor existerar bara.”- Oscar Wilde
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-770"));
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-771"));Har du säkrat platsen i ditt himmelrike?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-772"));Vad vore himmelriket för dig? Jag menar då inte som en beskrivning av vad du tror kommer efter döden, utan som en beskrivning av din syn på detta livet. Förstår naturligtvis att det kanske inte är den enklaste av inledningar på ett coachbrev, men ta verkligen en stund och fundera på det. Hur skulle då ditt liv se ut?
Min gissning är att det handlar en hel del om saker som någon att älska, favoritmaten på bordet, samarbetsvilligt väder, favoritaktiviteter, vänner, trivsamt boende, ekonomisk frihet, göra positiv skillnad för andra och möjlighet att se ett gäng av alla de förunderliga saker som planeten erbjuder. Jag säger det efter att ha träffat tiotusentals människor och hört vad deras drömmar för livet är, så sannolikheten är tämligen hög att du har fått med liknande saker.
Oavsett, vad du har på listan så blir ju sedan den logiska frågan: Om vi nu ordande allt det och höll alla dina önskade delar av livet konstanta, skulle det innebära att du alltid mådde bra? Att de sköna känslor du tror dig kunna få från ditt himmelrike skulle vara lika konstanta? Att om bara väder, ekonomi, relationer och annat var på topp så skulle äntligen ditt humör också vara konstant i topp?
Ska man döma efter vad de flesta drömmer om och jagar efter så är det ärliga svaret på den frågan ett självklart JA! Något som läcker fram när någon vid en pool i varmt klimat suckande säger: Så här skulle man ha det jämnt… Som om våra känslor var en direkt reflektion av hur vi för tillfället råkar ha det.
Men jag utlovar att sanningen är den att hur konstanta vi än höll dina omständigheter så skulle ditt känsloliv förändras oavhängigt det. Så även om det av självklara skäl är smidigare att köra på en motorväg än på en ojämn kostig och grymt mycket effektivare att kommunicera med en smartphone än med röksignaler, så har det inget att göra med hur bra eller dåligt vi mår.
Även om det kanske redan ser självklart ut för dig rent intellektuellt när du tittar dig omkring i världen, så kan det vara något av en utmaning att förstå det på djupet. För kan ju se hur det exempelvis glittrar i ögonen på någon mitt i Calcuttas misär och samtidigt hur dött det kan vara i ögonen på en framgångsrik finansvalp på Stureplan. Ändå kan det vara svårt att bortse från tanken om vårt eget himmelrike. Bara vi når fram dit där vi tror att vi har ”allt” ska vi väl ändå må bra också?
Alltför lätt att gå på den tankeniten vilket beror på ett oskyldigt missförstånd om att våra känslor kommer från utsidan. Eller i varje fall som minst är ganska starkt påverkade av vad som händer på utsidan. Med den synen på världen är vi dömda att springa i samma råtthjul och tro att vi kan kompensera fel riktning med ökad fart.
Vilket är skälet till att jag är så tacksam att jag 2009 kom i kont... -
Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord i tiden. Emma Engström har fastnat för "hjälte".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Få har vid det här laget missat att Ukrainas president Volodymyr Zelensky började som skådespelare. Att han ofta har spelat alldagliga män som mot all förmodan blir hjälte. Och att det är paradoxalt att han själv nu är en hyllad president som får demokratier över hela världen att öppna sina innersta politiska rum för honom.
När medier beskriver Zelensky är det ofta med ord som "hjälte" och "hjältemodig". Men vad är egentligen en hjälte?
Manusförfattare brukar framhålla fem egenskaper när de skriver fram en modern actionhjälte: att han, det oftast är en han, måste vara en bra ledare, vara modig, motståndskraftig, självuppoffrande och ha tydliga värderingar.
I verkligheten är det förstås mycket mer komplicerat, eftersom det alltid är omvärlden som ger hjälten sin status. Ofta i efterhand, i form av en hjältemyt som antingen badar i blod, eller i personliga uppoffringar. Antikens heroer slaktade sig in i eftervärlden, medan Jesus bara offrade sig själv. Och de här två: ta andras blod eller ge av det egna är i olika blandningar än idag det som bygger en hjälte. Även i det svenska ordet finns offret: ordet hjälte har samma grund i fornnordiska som ordet för svärdsfäste.
Att utnämna någon till hjälte kan också vara ett sätt att driva politik. Att visa att den egna saken är den rätta, att den inslagna vägen är framgångsrik. Som i den bioaktuella iranska filmen A Hero, där en fånge på permission plötsligt får en officiell hjältestatus. Han har hittat en väska med guldmynt, som han lämnar tillbaka till ägaren. Det finns många gråzoner i händelseförloppet, men eftersom berättelsen passar politiska syften lyfts hans oegennytta till skyarna i tv och av fängelseledningen. Lika snabbt som han hyllas, ifrågasätts hans moral och han är åter en simpel förbrytare i samhällets ögon.
Regissören Asghar Farhadi har själv vittnat om hur han själv har råkat ut för de tvära kasten mellan att vara hyllad och smutskastad, och har även anklagats för att ha stulit själva idén till filmen "A Hero".
Och ibland är det svårt att hänga med i vem som är hjälte och vem som bara är en skurk. Ett färskt exempel på det är Will Smiths försök att med våld försvara sin frus heder under Oscarsgalan i söndags. När komikern Chris Rock skämtade om Jada Pinkett Smiths rakade huvud, antog Will Smith en roll han många gånger spelat, en rättmätig hämnare, en försvarare av gott, en all american hero, som gav sin motståndare en smäll på käften. Många andra såg istället en Don Quijote som förblindats av riddarhistorier och slogs mot väderkvarnar.
Och det var nog bara stressen som fick honom att bli filosofisk under sitt tacktal och råka säga "art imitates life", när han just har gett ett pedagogiskt exempel på Oscar Wildes kända citat: "livet imiterar konsten mycket mer än konsten imiterar livet."
Ukrainas president Volodymyr Zelensky har förstått kraften i att låna från myterna, och att ta det som fungerar 2022. Blodtörstiga halvgudar göre sig icke besvär, hellre en vanlig kille som gjort sig känd för att spela en annan vanlig kille som plötsligt förvandlas till en hjälte.
-
Parfymerade brevpapper, vacker handstil och smäktande kärleksbekännelser ett brev kan innehålla stora känslor och även en hel del stil. Men vi skickar inte längre handskrivna brev till varandra i samma utsträckning som vi en gång gjorde.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det sägs att författaren Oscar Wilde på sin tid brukade sitta i sitt hem på Tite Street i London och arbeta med sin korrespondens, men när han var klar brydde han sig inte om att gå till postlådan med breven. Nej, han öppnade istället sitt fönster och kastade ut kuverten, som sakta singlade ner och landade på gatan utanför. Oscar Wilde trodde med stor säkerhet att någon skulle se breven, plocka upp dem och lägga på närmaste låda.
Kanske skulle samma sak inte riktigt fungera idag. Men under pandemin ökade faktiskt intresset för brevskrivande. Då kunde man se en uppgång i försäljningen av frimärken. Det finns idag också klubbar som hyllar den långsammare snigelposten och kopplar ihop människor som vill brevväxla med varandra. Inte sällan läggs då stor möda på brevens estetiska uttryck.
För det är ändå något visst med ett handskrivet brev, som inte går att jämföra med e-post och textmeddelanden. ”Att skriva är mänskligt, att få brev – gudomligt!” som författaren Susan Lendroth sa.
I veckans program berättar vi om drottning Elizabeths brev med pannkaksrecept till president Eisenhower och poeten Emily Dickinsons handstil som liknats vid ”fossila fågelspår”. Vi tittar också närmare på brevbärarens uniform och dess historia, samt 1700-talets brevroman som fick en ny stilförebild i den unge Werther.
I programmet besöker vi också Egyptens huvudstad Kairo för att undersöka hur det står till med den arabiska kalligrafin – konsten att skriva vackert. Efter att under de senaste åren tagit något av en tupplur – mycket på grund av digitaliseringen – håller konstformen just nu på att väckas till liv igen, men klivet in i den digitala eran välkomnas inte av alla.
Och så berättar vi historien om Nils Strindbergs kärleksbrev till fästmön Anna Charlier, som han skrev när han befann sig på den otursdrabbade Andrée-expeditionen.
Veckans programledare är Erik Sjölin.
-
Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i paradoxen möts de.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2020.
Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen.” Så skrev författaren G K Chesterton i boken ”Ortodoxi” från 1908. Femtio år senare, i sin bok ”Tröstens villkor”, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att ”inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi.”
Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid.
Mycket i ”Ortodoxi” kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig.
Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen.
Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor.
Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras.
Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, ”det första vilda tvivlet på tvivlandet självt”.
Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det – tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen.
”Den som förlorar sitt liv skall vinna det.” ”Genom död till liv.” ”De sista skall vara de första.” Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. ”Sekularitetens dubbla attack”, skrev Chesterton, ”har kastat ljus över tron.”
Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om ”buddhismen” men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro.
Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog.
”Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen”, skriver Chesterton, ”utan vid ropet från korset – ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu … ateisterna själva – fastän det är för svårt att uttrycka i ord – välja en gud. De kommer bara att finna … en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist.”
Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland.
Øverland kallade kristendomen för ”den tionde landsplågan” och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. ”Jag har aldrig gillat kristendomen”, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör.Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: ”Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din?”
Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag:
”Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos – ogripbar i sin sorg”.Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma.
Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism.
Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok ”Ortodoxi”, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista.
Maria Küchen, författare och kritiker
-
Årets första avsnitt, inspelat i slutet av förra året. Cecilia har läst en sommarbok i december, Agnes den okända (?) förlagan till en film. Vi diskuterar berättarkurvans inverkan på läsningen, fula omslag och språkets betydelse.
Läslista
Michael Cunningham - Timmarna
Sara Kadefors - Borta bäst
Birgitta Stenberg - Äntligen av med liket
Edith Unnerstad - Farmorsresan
Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt
-
Oscar Wildes privatliv var minst lika dramatiskt som succéerna han skrev. Men när vändningen kom brast allt fort och hans liv tog en tvär vändning, en vändning som skulle bli hans död. Ännu idag kastar skandalen en mörk skugga över hans minne.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Under andra halvan av 1800-talet blev Japan en estetisk förebild för europeiska konstnärer och formgivare. I den här essän undersöker Katarina Wikars japonismens ekon i samtiden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Först märkte man det hos barnen. Deras kultur var nästan uteslutande japansk vid millenieskiftet: Miniatyrmonstren. Miyazakis filmer. Mangaserierna. Dom läste nerifrån och upp, följde en historia från höger till vänster utan problem. Pokemonerna levlade inne i Nintendospelen och till och med jag lärde mig vad de hette i sina olika utvecklingsfaser. Treåringen ratade hamburgare och ville bara gå på restaurang om där fanns sushi. Sedermera skulle han säga att jag inte fick korsa pinnarna när jag åt. Och inte stoppa pinnarna rakt ner i riset, mamma.
Men då hade jag redan börjat med det långsamma och ceremoniella utövandet: ikebana - japanska blomsterarrangemang, med millimeterprecision sticka ner tre krysantemer på en spikplatta enligt matematiska beräkningar. Det gick sämre med den konstnärliga kalligrafin. Efter att stillsamt ha rivit mitt eget bläck kom jag inte längre än till första dramatiska draget med penseln i kanjitecknet. Det blev omedelbart en plump, jag måste ha tvekat i rörelsens början. Fröken ritade en orange ring runt det felaktiga och jag fick börja om från början. Enligt zen återspeglar kalligrafin människans inre karaktär. Som tröst budade jag hem en uppsjö träsnitt på berget Fuji på nätauktion.
Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se.
Betyder allt detta att jag är en mycket sentida japonist som fastnat i exotism och avskalad estetik? Japan var självvalt stängt för omvärlden i 300 år tills amerikanerna seglade in i Edobukten 1853 och tvingade landet att öppna sig. Strax blev det en rejäl japanvurm bland konstnärerna. Träsnitten inspirerade de europeiska impressionisterna, visade dem ett annat sätt att se. De asymmetriska kompositionerna, skarpa vinklarna och klara färgerna, även om det blev väl många halvklädda kvinnor i kimono och solfjäder som målades i de franska ateljéerna.
Författaren Monica Braw menar i sin bok ”Geisha och samuraj? Japan och Japonismen” att japanerna understödde den här kulturella approprieringen, ja eldade på den för att förändra bilden av sitt land, visa att det var en tusenårig kulturnation, bli internationellt respekterade i en tid av västerländsk nedlåtenhet mot Asien. Under tiden Japan moderniserades, gick från shogunstyre till kejsarmakt så exporterade landet mängder av porslin, träsnitt, Buddhastatyer och lackföremål till västvärlden som alla påminde om en förgången tid, som i Japan från början inte ansågs ha något värde alls.
Den japanska kulturen fick också en framträdande roll vid de stora europeiska världsutställningarna, som i Wien 1874, där en japansk trädgård med tempel anlades och tusentals solfjädrar såldes redan första veckan. Japanska staten tog snart över kulturexporten och såg till att tillverka konstindustriella föremål som uteslutande skulle säljas utomlands, en estetisk Japanbild konstruerades för omvärlden. Den brittiske författaren Oscar Wilde hävdade på sin tid att Japan bara existerade som en sinnebild.
Konsten låg traditionellt nära bruksföremålen i Japan, hantverket. Europa och USA fick upp ögonen för att konsten kunde vara en integrerad del av det dagliga livet. Man skulle kanske kunna kalla det vackrare vardagsvara, alla borde ha tillgång till sköna ting. Tyskarnas Jugend inspirerades av japonismen, likaså Art nouveau i Frankrike och brittiska Arts- and craftsrörelsen.
Och måhända är det vad som får urbana medelklassmänniskor idag att meditativt sänka sig ner i varma källor under tallar på ett onsen, och sedan äta en minimalistisk måltid upplagd på asymmetriska fat, andligheten och affärsmässighet går ofta utmärkt hand i hand. Jag minns en resa till ett japanskt badhus i bergen utanför Tokyo häromåret där amerikanerna och européerna iförda yukata och vadderade bäddjackor kämpade med en japansk frukost utan bröd med små fiskar i lackskålar medan japanerna i kostym eller jeans läste tidningen vid bordet intill, rökte och drack kaffe. När jag frågade om kaffe sa servitören bestämt att det inte ingick i den japanska frukost jag hade beställt.
Japonismen som rörelse försvann redan i början 1900-talet då Japan moderniserades och manifesterade sig som en militärmakt som underkuvade sina grannländer, för att i det andra världskrigets slutskede bombas sönder av amerikanerna – och trots detta bli ett av världens rikaste länder på åttiotalet innan bubblan sprack. Men visst är Japan fortfarande ett avskalat estetiskt ideal samtidigt som både samurajen och geishan lever vidare som stereotyper i turistindustrin.
Inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen.
”När blir en falsk känsla som upprätthålls med absolut övertygelse autentisk? Japan har upphöjt hyckleriet till sin högsta nivå genom att kalla mördare för samurajer och horor för geishor” - Den brittiska författaren Angela Carters teckentolkande texter från Tokyo sent sextiotal, om förställning, ritualernas betydelse och feminina japanske älskare i speglarnas stad mötte kritik för att vara självmedveten exotism eller magisk turism. Själv var hon analytisk nog att kalla det självironiska parodier när hon porträtterar sig som en europeisk imperialist, och kastar om de rigida könsstereotyperna. Men hon kan också generalisera det estetiska och ytans betydelse: ”Vilken fruktansvärd disciplin det krävs för att leva harmoniskt. De har krossat all sin kraft för att leva i harmoni, och nu har de samma vemodiga skönhet som blommor som pressats torra i ett herbarium."
Vid mina korta besök i Tokyo har jag fullständigt fascinerats av en sorts ödmjuk okuvlighet. Och som turist försöka anpassa mig till en kultur som inte ger vika. Är det en sentida rest av japonismen? Av magiskt turistande? Att mitt i det hypermoderna samhället försöka hitta hålen av andlighet och samtidigt underförstått avkrävas en förfinad förändring av beteendet? Inga skor på tatamimattan, inte lämna pengarna i handen, ringa i klockan vid tempelporten, inte korsa pinnarna, mamma, förmanar sonen.
Är det här bara en exotisk längtansrest efter något annat för i Haruki Murakamis romaner äter Tokyoborna pasta med tomatsås och dricker rödvin, lyssnar på jazz och vill åka till Grekland. I de japanska samtidsromanerna är släktbanden mer eller mindre utraderade, äktenskapen upplösta, man bor på ett sjaskigt kontor någonstans, ligger med någon man inte bryr sig om, pratar mest med de döda och håller inte på med vare sig ikebana eller kalligrafi.
Och när mina bekanta i övre medelåldern fortfarande har ägg på kläckning i Pokemon go och irrar runt i rondeller efter fler monster, långt efter det att barnen har tröttnat, är det måhända inte en tredje eller fjärde våg av populärkulturell japonism utan bara ett tidsfördriv som aldrig kommer att ta slut. Det är fullständigt omöjligt att som reklamen utlovar: Gonna catch them all.Katarina Wikars
-
Kan man läsa för mycket? Ofelia och Ewa samtalar om att bli helt uppslukad av sin läsning. Kan det verkligen vara bra?
Böcker som tas upp i avsnittet är:
Löpa varg av Kerstin Ekman
Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker
Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi
Flätan av Laetitia Colombani
Italienska nätter av Katherine Webb
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa
Medan världen ser på av Anna Larsson
Dödsklippan i Sharm el-Sheikh av Anna-Maria Ekblad
Stolthet och fördom av Jane Austen
Som en öppen bok av Sara Molin
Ingen människa en ö av Louise Boije af Gennäs
Janne min vän av Peter Pohl
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson
Doktor Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
En engelsk roman av Niina Mero
-
Kristofer är än en gång missnöjd med debattens tillstånd, och funderar på vad Oscar Wilde skulle haft att säga om Lars Vilks och kritikernas insatser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nanna har sett filmen Pleasure och radikaliserats i sitt porrmotstånd. Hon provar att aktivera sig i Porrfri barndom, men kommer snart på andra tankar. På vägen ställs frågor som: är det kanske så att råttor i själva verket är dumma i huvet?
Duon utreder också huruvida de lever i en efterbliven tid, eller om de sociala medierna ger oss tillgång till mer dumheter än tidigare. Nanna gör en kovändning i cannabis-frågan efter oroväckande nyheter från Kalifornien.
Dessutom: Merkurius sänker Facebook, vilda spekulationer om Nobelpriset i litteratur, och tecken på en ny rymdkapplöpning mellan öst och väst!
-
Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.
I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.
Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.
Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?
Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.
TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.
Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal. Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.
Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.
Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.
Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.
Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.
Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.
Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.
Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser
Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.
Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.
Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.
Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.
Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.
Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.
Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…
Mikael Timm
-
Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal.
Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv.
Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.”
Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne.
Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning.
Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”.
Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi.
Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute.
Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet.
När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.”
Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.”
Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten.
Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika.
I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap.
I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon.
Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls.
I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.”
Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.”
Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på?
I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt.
Kristoffer Leandoer
- Daha fazla göster
