Taube Podcasts

  • Inför valet har vi bett partiledarna berätta om varsitt kulturellt verk som betytt något särskilt för dem. Magdalena Andersson, (S), har valt boken "Never let me go"av Kazuo Ishiguro.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    "GORBATJOV FÖRÄNDRADE SPELPLANEN FÖR DET RYSKA KULTURLIVET"

    Sent igår kom nyheten om att Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov dött. Idag analyserar kulturredaktionens Fredrik Wadström vilken kulturhistorisk roll Gorbatjov spelat, och menar att det är svårt att tänka sig att Svetlana Aleksijevitj fått Nobelpriset i litteratur 2015 utan Gorbatjovs betydelse för det ryska kulturlivet.

    "NÄR EN MÄNNISKA BLUNDAR OCH TITTAR UPP KAN HON VARA HELT FÖRÄNDRAD"

    Det säger den svenske porträttfotografen Hans Gedda. Han har plåtat alla: Nelson Mandela, Olof Palme, Astrid Lindgren, Andy Warhol, Taube, Cornelis Wreesvijk... men nu jobbar han mest med stilleben. Hans Geddas verk kan man se på utställningen "Nära ögat" på Fotografiska muséet i Stockholm, och Mårten Arndtzén har träffat honom för en pratstund.

    "FRIHETEN VAR SOM EN KALLNAD MATRÄTT"

    Citatet är hämtar ur Lea Ypis bok "Fri. En uppväxt vid historiens slut". En berättelse om en elvaårig albansk flicka vars hela värld rasar när landets kommunistiska regim störtas år 1990. Vår kritiker Katarina Wikars beskriver en omvälvande läsupplevelse.

    "TBC SÅGS SOM SJUKDOMARNAS PILSNERFILM"

    Det säger Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om romantiseringen och mytologiseringen av den lungsjukdom som tagit så många människoliv. Nu har han själv skrivit en bok om tbc, med utgångspunkt i hans mammas historia. Hur hon två dagar innan sin sjuårsdag 1942 skrevs in på Norrtulls sjukhus och skildes under lång tid från sina föräldrar. "I en sal på lasarettet" heter boken, och vår reporter Nina Asarnoj stämde träff med Björn Wiman några kvarter från den plats där sjukhuset tidigare låg.

    "VARJE BEGÄR SKA KUNNA TILLFREDSSTÄLLAS MED ETT KLICK"

    Har vår uppfattning av tiden förvandlats till en erfarenhet av ett ständigt pågående...nu? Hör författaren Helena Granströms essä, den andra delen i OBS serie om klimatet och tiden.

    Programledare: Mårten Arndtzén
    Producent: Ulph Nyström

  • Det här avsnittet innehåller reklam för Bilda och Marias egen verksamhet.

    Annelie lyfter två synpunkter hon fått de senaste dagarna- å ena sidan kanske hon inte varit tillräckligt tydlig med allvaret i klimatkrisen? Å andra sidan känns ribban för att engagera sig i miljörörelsen redan omöjligt hög för många.

    Hur ska man egentligen hantera den motsättningen? För båda har väl rätt?!

    Har du några tankar eller erfarenheter kring det? Dela gärna på vårt instagramkonto @jordardu!

    Och nä, det var tydligen inte Taube som skrev låten dans på Brännö brygga, men sak samma...

  • Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.

    Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.

    För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.

    Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.

    Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.

    För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.

    Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.

    När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.

    Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.

    Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:

    Allt
    vad jag
    har gjort
    för att
    behålla dig
    blomstrar

    Allt
    vad jag
    har gjort
    för att
    behålla dig
    blomstrar

    Allt
    vad jag
    har gjort
    för att
    behålla dig
    blomstrar

    Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.

    Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.

    ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.

    Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.

    På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:

     Alla gåvorna
    som jag mottog
    jag har varit
    för bortskämd och för
    rutten

    På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.

    Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.

    Karin Nykvist, litteraturvetare

     

    Litteratur
    Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

  • Den klippiga halvön Islandsberg ger sjöfolk kalla kårar. Fyrljuset var inbyggt i huset och här ska den unge Evert Taube ha mött Oscar den andre som seglade förbi i sin Drott. Men är historien sann?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Att ta sig till Islandsbergs fyrplats i Lysekil till fots är inte gjort i en handvändning. Man får gå i tre kilometer i skogen som tillslut leder ut på klippiga bohusberg.

    Ute på en dramatisk platå, med branta klippor, står huset som är målat i vitt och rött, för att likna ett sjömärke. När fyren var tänd var fyrljuset inbyggt i huset. 

    Evert Taubes koppling till fyrarna på västkusten dyker upp både i hans visor och prosa, mest förknippad är han med Vinga fyr där han föddes och där hans pappa var fyrmästare. Mindre känd är nog hans koppling till Islandsbergs fyr på Skaftölandet. Här ska Taube ha besökt sina kusiner när Oscar II gick förbi med sin Drott och vinkade och signalerade åt Taube. Händelsen ska Evert Taube ha konserverat till vuxen ålder och sedan använt till visan Huldas Karin. Men hur sann är den historien? 

    Medverkande:
    David Anthin, litteraturvetare och Taubekännare
    Christer Hjelmsten, son till Karin Hjelmsten som bodde några år på fyrplatsen

  • Pappa kom hem! När 11-åriga Lenas pappa låg långa tider på sjukhus fick Brevet från Lillan en alldeles särskild innebörd. Men under intervjun upptäcker hon en helt ny sida av sången, när vi hittar Everts egna ord om hur den kom till ...

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Programledare:
    Jack Lantz
    [email protected]

  • Den okända pärlan i Taubes låtskatt! Få har hört den och varken Evert eller Sven-Bertil har spelat in den. Kärleken och vinden historien om åldrad ungdomskärlek i ett vindpinat Bohuslän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Programledare:
    Jack Lantz
    [email protected]

  • I denna intervju träffar vi fastighetsentreprenören och mannen bakom Arlandastad, Per Taube, för en intervju. Vi talar om entreprenörskap, att våga gå mot strömmen, betydelsen av erfarenhet och magkänsla i affärer. Per började sin karriär för mer än 30 år sedan och i fastighetskrisen tog det fart på allvar när han började investera i ett läge då många andra var tvungna att sälja. I slutet av 2021 noterade han sitt stora projekt, Arlandastad, som nu är aktuella med en investering vid Skavsta flygplats. Podden leds av Daniel Ljungström.

  • I denna intervju träffar vi fastighetsentreprenören och mannen bakom Arlandastad, Per Taube, för en intervju. Vi talar om entreprenörskap, att våga gå mot strömmen, betydelsen av erfarenhet och magkänsla i affärer. Per började sin karriär för mer än 30 år sedan och i fastighetskrisen tog det fart på allvar när han började investera i ett läge då många andra var tvungna att sälja. I slutet av 2021 noterade han sitt stora projekt, Arlandastad, som nu är aktuella med en investering vid Skavsta flygplats. Podden leds av Daniel Ljungström.

  • Ambitionen bakom samtalet: teckna en visans alternativa historia utan Bellman, Taube och Cornelis. Givetvis nämns Bellman, Taube och Cornelis - men också Sven Scholander, Ruben Nilson, Elisabeth Hermodsson, Margareta Kjellberg och Clabbe. Gäst: Marita Rhedin, visforskare.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

  • Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    "Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" – många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen – ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.

    En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet – inte för att tillgodose krassa vinstintressen.

    Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och – ja, du minns nog – alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar – tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.

    När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.

    Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen – kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" – "frivillig enkelhet" – ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och… Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och – förhoppningsvis – mer njutbar framtid!

    Eva Stenskär, litteraturvetare

  • Evert Taubes föddes i en fyrmästarfamilj på Vinga, som nummer fyra av tretton syskon. Men Jag kommer av ett brusand´hav är ingen vanlig självbiografi, menar David Anthin, litteraturvetare.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

     

    Här beskriver Taube hur han vill dikta, utifrån sin barndom på Vinga.

    Författaren Taube klagade ofta över att han inte blev betraktad som en seriös författare. 

    - Jag är poet! skanderade han från scenen. 

    Jag gycklar ej med orden, fast jag är mera känd för glada visor om lustig älskog.

    Uppläsare Peder Losten

    Producent Ulla Strängberg

  • Explosion på akuten i Värnamo Tio år sedan Saab-konkursen Val i Chile Så påverkas du av inflationen och de nya pensionsbesluten Hallå Malena Ernman som tolkar Taube i ny serie

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.