Thessaloniki Podcasts
-
Utrikeskrönikan 12 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Broddetorp, tisdag.
Nu har jag snart jobbat färdigt som sommarvikarierande Östeuropakorrespondent för den här gången. Det har blivit två reportageresor till regionen för mig, en till Grekland och en till Bosnien och Montenegro. Jag tänker använda den här utrikeskrönikan åt att lyfta fram i ljuset en mycket viktig yrkesgrupp för oss som sysslar med utrikesjournalistik. Nämligen fixarna.
En fixare är en person som bor i det land du ska åka till, förbereder din ankomst och hjälper dig på plats mot betalning. Han eller hon bidrar med kunskaper, kontakter, kanske skjutsar dig och tolkar ibland vid dina intervjuer. Ofta är fixaren en journalist eller mångsysslare med det här som bisyssla.
När jag tar del av svenska nyhetsmediers utrikesrapportering kan jag då och då ana mig till en bakomliggande stark insats av en fixare, men personen i fråga är helt osynlig i avannonsering eller byline. Jag har också läst reportageböcker som skrivits av svenska murvlar där deras egna insats långt ute på fältet i fjärran land lyfts fram, men av fixaren syns inga spår.
I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland gällt mina inslag också, trots att jag haft förmånen att arbeta ihop med flera kompetenta fixare på Balkan genom åren. Med Sule från Sarajevo har jag åkt på många och långa bilresor, där vi i timmar pratat om politik, historia och livet i det forna Jugoslavien. Jag har lärt mig massor av honom. Han är dessutom en riktigt bra fotograf. Med Althin har jag rest i de delar av Balkan där det talas albanska, och han är en av de roligare personer jag träffat.
Men ibland stämmer det inte. En gång för länge sen samarbetade jag med en fixare, som, visade det sig, själv var aktivist och engagerad i det ämne jag fokuserade på. Hon hade bokat upp personer som hon tyckte att jag borde intervjua, och jag insåg efter ett tag att jag var på väg att få en vinklad bild av problemet. Så, det är en fälla jag undviker sedan dess.
Synen på trafikregler kan också ha betydelse. En person, vi kan väl lämna därhän vilket land han bor i, körde sin bil så vansinnigt fort vid de två tillfällen jag anlitade honom, att jag inte återkommit. Nu härom veckan i Grekland fick jag skjuts av min medhjälpare där på vespa genom centrala Thessaloniki, som är Greklands näst största stad, med tät hetsig trafik. Det var en läskig tur, men Antonis är så ruggigt bra att ha att göra med att jag ändå kommer kontakta honom igen.
Sen själva titeln fixare är jag tveksam till. Det låter nästan som nån som sysslar med skumraskaffärer, och tankarna går till Harvey Keitels roll i filmen Pulp Fiction, ni vet han som får städa upp när gangstrarna har klantat till det. "I solve things", säger Harvey Keitels rollfigur, vilket väl också fixarna kan säga, men där stannar likheten. Fixaren tillför massor till den goda oberoende journalistiken, i det fördolda. Och som utrikesreporter vet man att om man har en bra fixare, då går uppdraget bra.
Henrik Dammberg
[email protected] -
Utrikeskrönika 28 juni 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm tisdag.
Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.
Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.
Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.
I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.
Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.
Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.
Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.
Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.
Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Påskens budskap – en »shame walk«?
TOMAS NYGREN
2020-03-25
För varje kristen finns en kallelse som är viktigare än alla andra: att för sig själv och för andra berätta om den nåd som vunnits genom den »shame walk« som Jesus Kristus gick, skriver Tomas Nygren.
Tidigt på morgonen den dag Jesus korsfästes, troligen den 3 april år 33, förnekade lärjungen Petrus honom tre gånger. När den uppståndne Jesus sedan bygger sin kyrka, vad gör han? Han låter den fege svikaren Petrus få förlåtelse och en ny chans. Petrus blir en av de centrala ledarna i den unga kyrkan.
Den romerske kejsaren Teodosius beordrade år 390 en grym massaker i Thessaloniki, eftersom folket där motsatte sig hans välde. Väl tillbaka i sin hemförsamling i Italien gick kejsaren till gudstjänst för att få ta emot nattvarden, men prästen vägrade ge honom den för att han hade beordrat en massaker. Prästen, Ambrosius, kunde här ha firat sin sista gudstjänst. Att stå upp mot kejsaren var livsfarligt, vilket händelserna i Thessaloniki hade illustrerat. Det märkliga inträffade dock att kejsaren insåg att han hade handlat fel och lät göra den bot som avkrävdes honom. Han upptogs därefter åter i kyrkans gemenskap.
Det här är ett par exempel på något som hade varit närmast otänkbart i forntidens skamkulturer: att den som gjort ett grovt fel vågade erkänna det och sedan kunde få förlåtelse och förnyat förtroende.
En skamkultur kännetecknas av att den som gjort fel är ute i kylan – och att det egentligen inte finns någon väg tillbaka. Den felande har dragit skam över sig och sina närmaste och måste därför offras. Skamkulturen har ingen nåd eller upprättelse. Det finns ingen skillnad mellan sak och person; de sitter ihop. Den som ertappas med att ha gjort något fel är fel. I en skamkultur kan det heller i praktiken inte finnas någon yttrandefrihet. Om man inte kan skilja på sak och person blir all kritik att beteckna som ett personangrepp, och det klarar nästan ingen att hantera.
Vad var det då som mer eller mindre gjorde slut på forntidens skamkultur? Några absolut grundläggande delar i brytningen med detta sätt att fungera kom med Bibelns – den jude-kristna trons – berättelser.
För det första beskrevs människan som en individ i ett kollektiv, med personligt ansvar för sitt handlande, och inte enbart som en del av ett kollektiv. I förlängningen öppnade det för förlåtelsens möjlighet för individen.
För det andra beskrevs alla människor som syndare, vilket innebar att ingen egentligen kunde se ner på andra som mindre lyckade; alla befann sig på samma plan.
För det tredje beskrevs hur Jesus betalade priset för alla syndares synder när han dog på ett kors. Syndens skuld reglerades och förlåtelsen gjordes tillgänglig.
Sammantaget gjorde detta att syndens skuld skiljdes från syndaren. Försoningen öppnade möjligheten till »come back« för den som hade gjort fel. Det blev möjligt att bygga en nådens gemenskap bestående av ofullkomliga människor. Värden som öppenhet och ärlighet fick helt enkelt en större chans att få genomslag, eftersom det med nåden i ryggen var möjligt att skilja på sak och person på ett nytt sätt. Kulturellt blev det i församlingen möjligt att gå från skam till skuld i hanteringen av människans tillkortakommanden.
Kristi kyrka har inte alltid förvaltat detta på ett optimalt sätt, men det har hela tiden funnits som en tillgång i hennes budskap. Kyrkan är en gemenskap av förlåtna syndare, av upprättade svekfulla människor.
Genom århundraden har den kristna berättelsen om synd och förlåtelse kommit att prägla hela samhällen. Man såg att alla, såväl härskare som underlydande, stod under samma Guds lag. Lagöverträdelser skulle visserligen straffas, men de kunde till sist ändå hanteras genom förlåtelse och nya chanser för överträdaren. Saker som yttrandefrihet och tryckfrihet är sena frukter av den förmåga att skilja på sak och person som försoningsbudskapet öppnat för. Det är möjligt att odla en kultur där ordet kan vara fritt när människor inser att de inte behöver bli kränkta för att deras uppfattningar kritiseras.
Vad händer då i vår sekulära tid när de grundläggande kristna berättelserna om synd och förlåtelse allt mer försvinner? Alternativen till en kultur som har berättelsen om skuld, försoning och förlåtelse i sin grund är helt enkelt kulturer som saknar berättelsen om försoningens möjlighet. Det som återstår är olika versioner av skammens kulturer, där den som handlat på ett oacceptabelt sätt blir utfrusen. Han eller hon får själv bära hela kostnaden genom att gå en »shame walk« – en skammens vandring – ungefär som Cersei i Game of Thrones. Men en »skampromenad« eller ett »gatlopp« försonar inte; det skandaliserar bara ytterligare.
Det är inte svårt att i vår samtid hitta tecken i nyhetsflödet på att vi inte längre förmår skilja på sak och person. Det enda som återstår för den som utpekats som felande är en »shame walk« utan nåd – ofta genom sociala medier, ibland även genom traditionella sådana. Detta gäller både i samhället i stort och i den kyrkliga sfären.
I en samtid utan nåd finns för varje kristen en kallelse som är viktigare än alla andra: att för sig själv och för andra berätta om den nåd som vunnits genom den »shame walk« som Jesus Kristus gick. Skuld hanteras inte genom skam; den är redan hanterad genom Jesu försoningsverk. Därför finns alltid möjlighet till »come back«, både för oss själva och för andra, både efter små och efter stora felsteg.
-
Julens nya serie i P1 vänder och vrider på begreppet retorik. I fem program ska vi lära oss om grunderna om vältalighetskonst och hur vi använder retoriken till vardags. Programledaren Christina Claesson gästar i första programmet Lunds Universitet retorikprofessor Anders Sigrell och det blir också ett besök från Aristoteles födelseplats grekiska Stagira. Missa inte heller världspremiären på malmörapparen Behrang Miris tankar om konsten att tala väl!
Retorik har blivit mode. Men det är urgammalt. Och vad är det egentligen? Det ska vi prata om i vinterns första Retorik.Historiskt uppstod retoriken samtidigt som den första demokratin. Med ordet, inte svärdet, skulle staten skapas. Men är det verkligen så att retoriken genom historien har gynnat demokratin? Och så blir det världspremiär för rappande ordkonstnären Behrang Miris betraktelser om konsten att tala väl.Gäst i programmet är Anders Sigrell, den första professorn i retorik vid Lunds Universitet på 200 år. Programledaren är Christina Claesson, författare och historieberättare från Malmö.Retorik besöker också Stagira, platsen där retorikens fader Aristoteles föddes, samt universitetet som bär hans namn i Thessaloniki. Professor Demetra Sfendoni-Mentzou bjuder på sitt Aristoteles-favoritcitat.
