Dostojevskij Podcasts

  • Förra veckan hade Dostojevskijs "Brott och straff" premiär på Dramaten. Men under Rysslands krig mot Ukraina har röster höjts för att omvärdera de ryska klassikerna. Hur sätter man upp "Brott och straff" i dag?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Teaterkritiker Maria Edström och Fredrik Wadström, medarbetare på kulturredaktionen och tidigare Rysslandskorrespondent, har båda sett pjäsen och samtalar om hur vi ska förhålla oss till rysk litteratur mitt under brinnande krig i Europa. Intervju också med Dramatenchefen Mattias Andersson, om hur nationalscenen resonerat kring uppsättningen.

    AUGUSTPRISVINNAREN NINA VAN DEN BRINK OM MAJA EKELÖF

    Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink" riktigt skakade om Sverige då den vann första pris i Rabén och Sjögrens romanpristävling som Bästa politiska roman 1970. Maja Ekelöf blev rikskändis över en natt och boken en modern klassiker. Nina van den Brink har arbetat på sin biografi i fyra år. Reportage av Katarina Wikars.

    REPORTAGE: STAND UP I KAIRO

    I Egypten växer den mycket unga stand up-scenen. Komedi, satir och skämtkultur är djupt förankrad i den arabiska och egyptiska världen. Men 2022 års Egypten styrs av en militärdiktatur, där yttrandefriheten är kraftigt begränsad. Vad får man egentligen skämta om i dagens Egypten? Reportage av Edgar Mannheimer.

    ESSÄ: OM FARAN MED BEKVÄMLIGHET

    Bekvämlighet är ett ord med stark positiv värdeladdning för de flesta av oss. Men kanske är det just vårt behov av och krav på komfort, som håller på att försätta oss i en situation som är allt annat är behaglig. Över detta funderar journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén i dagens OBS-essä.

    Programledare: Lisa Wall
    Producent: Felicia Frithiof

  • Hur gick det egentligen till när Nietzsche blev galen, och varför spökar Lasse Hallström i huvudet på Christer? Välkomna hem till oss igen denna utmärkta söndag.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • obs Ni som inte sett Twin Peaks eller läst Dosto: lyssna inte. "Livet kom i vägen", men nu har Bröderna Karamazov-streaken (strejk) gått i mål.  Amandus, Agnes, Alve samlas för att avkunna dom över Dostojevskij, diskutera rättegången mot Mitja, Nobelpriset i litteratur, och ödesmättnad i rysk romankonst. God lyss.

  • Spoilervarning för roman som utkom 1879: i del tre kommer ond, bråd död till familjen Karamazov. Whiz kids Agnes, Alve, Amandus har samlats i Malmö, fortsatt bokklubb med Bröderna Karamazov; Dostojevskij är inte död, men slutet nalkas. Septembersolen är med de tre hjältarna, liksom förkylning. Och Agnes hinner med ett utdrag rysk fabelerotik. God lyssning.

  • Agnes, Amandus snackar på länk i sensommaren, medan Alve har drabbats av en mystisk åkomma. Intrigen mellan Karamazovs vecklas ut - Ivan, Aljosja, Dimitrij och pappa Fjodor - berättarteknikerna multipliceras. Dostojevskijs trolldom har börjat verka. Det är årets sommarläsning del två: en porlande bäck mitt i poddtorkan.

  • Sommarspecial, precis i tid för semester(vikariat)-lyssning. Alve, Agnes, Amandus inleder sommaren med bokklubb: world classic Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Eftersom trion på väg till poddstudio passerade en uteservering hinns även en del dravel med.

  • Som medborgare har vi rättigheter. Men ibland har vi svårare att hävda dem. Varför då? Det frågar sig Elena Namli i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Sårbarheten har, tills nyligen, inte varit något populärt ämne för filosofisk reflektion. Medan skönlitterära klassiker utforskar människan när hennes sårbarhet är som störst brukar filosoferna intressera sig för den rationella människa som söker – om inte kontroll över tillvaron – så i alla fall oberoende i förhållande till både naturen och samhället. Särskilt moderniteten har präglats av just sårbarhetens glömska och inte sällan svaghetsförakt. 

    I mitt eget filosoferande intresserar jag mig helst för människan vars sårbarhet inte kan elimineras. Precis som andra djur är människor dödliga och både vår kropp och vår själ utsätts för smärta och ångest. Kanske därför läser jag om och om igen gamla klassiker som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann. De är ständiga samtalspartner i mina böcker. Jag låter också dessa gamla män följa med mig i olika vardagssituationer och reflektera över min egen sårbarhet men också över hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra.

    På senare tid har jag haft problem med hälsan. Då har Bröderna Karamazov och Doktor Faustus fått följa med mig till olika avdelningar och mottagningar inom vården – ja, här i Sverige med dess fantastiska och mycket avancerade vård. Det finns något plikttroget i att beskriva den svenska vården som fantastisk. Men hur ärlig är jag?

    Vad händer med mig när jag är sjuk och behöver hjälp? Hur går det för mina kära när de ligger i sina sjukhussängar och reduceras till ett förnamn och en diagnos? Varför blir stämningen så dålig när jag klagar? Varför måste jag inleda berättelser om likgiltighet, diskriminering och till och med övergrepp med att först intyga att jag egentligen är tacksam för den svenska vården?

    Ingen förväntar sig att jag ska visa samma djupa tacksamhet när jag möter människor med andra yrken. När jag som är morgonpigg anländer till mitt kontor på universitetet i Engelska parken i Uppsala är städpersonalen redan där. Är jag tillräckligt tacksam för det? Taxiföraren som kör mig till tåget och lokföraren som kör vidare – har jag visat att jag är tacksam? När tåget är sent och jag klagar – borde jag först intyga att jag på det stora hela älskar de svenska järnvägarna?  

    Antingen är jag i grunden en otacksam människa eller så är det någon skillnad mellan just vården och allt annat. Varför anser vi generellt att det är bra att medborgare ställer krav och uppfattar sin relation till det allmänna i termer av rättigheter men gör ett undantag för just vården? Hon som städar, kör, undervisar och flyger gör sitt jobb. Men vårdpersonal är hjältar i sin vardag. Varför?

    Kanske för att det just i vården blir uppenbart för de flesta att vi faktiskt är beroende av varandra. Vi klarar oss inte om vi inte får hjälp av andra människor – många människor med olika slags kunskap, färdighet och därmed makt som vi själva saknar. Jag kan köra bil men jag kan inte laga den. Jag kan lägga om ett sår men jag kan inte operera bort min egen cancer. Jag behöver de andra människorna. När de finns för mig är jag tacksam – genuint tacksam. Men tacksamhet är en känsla som på många sätt inte passar in. I alla fall inte som en grundhållning inom ramen för en jämlikhets- och rättighetskultur.  

    Det finns många skäl till det men ett är just att utsatthet och beroende riskerar att leda till att människor behandlas mindre värdigt. När rättighetskultur är stark spelar det mindre, eller ingen roll alls, huruvida en myndighetsperson, en lärare eller en sjuksköterska tycker att medborgaren är sympatisk, till exempel tillräckligt tacksam. Den respekt för människans värdighet som hon i sitt agerande ska visa är en grundhållning som hör till jobbet.

    Men detta betyder ju förstås att varje rättighet säkras av motsvarande plikter.

    Blev det dålig stämning nu? Rättigheter vill vi ha, men låter inte ”plikt” gammaldags och tråkigt? Det må så vara, men det går inte att ha rättigheter utan att också ha plikter. Plikt behöver inte betyda att vi agerar utan engagemang. Ännu mindre betyder det att vi agerar under något slags tvång. Plikten betyder att den andres rättigheter är ramen för mitt agerande när jag är lärare, polis eller sjuksköterska.

    En av de grundläggande poängerna med en rättighetskultur är att människan, när hennes rättigheter är erkända, förblir ett subjekt, en aktör. Ett alternativ till rättighetskultur är att människan behandlas som objekt. Hon blir då utlämnad åt andras omsorg men också godtycke.

    Vad skulle en rättighetskultur betyda inom vården? Vad händer om vi som patienter får rättigheter istället för att tacksamt ta emot den vård som erbjuds? Är risken med rättighetsbaserad vård att vi som patienter blir otacksamma rättshaverister?

    Jag tror inte det. Jag tror nämligen att vi ofta känner tacksamhet och visar tacksamhet för de människor som utför sina plikter professionellt och engagerat. Samtidigt är det skönt att våga tro att ingen ställer krav på motprestation för att vi ska få en bra behandling och bli värdigt bemötta när vi är svaga och beroende av andra. Redan idag finns det inslag av rättighetskultur i svensk vård – framför allt när det kommer till informerat samtycke som måste inhämtas i samband med vården. Samtycke är dock långt ifrån den enda rättighetsformen. När världshälsoorganisationen beskriver rättighetsbaserad vård poängteras till exempel vikten av att staten i sin lagstiftning garanterar jämlik tillgång till vård.

    Mycket har ändrats inom medicinsk etik sedan Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann skrev sina storslagna romaner. Den gudalike doktorn vars vetenskapliga övertygelser hindrade honom från att känna empati och därmed ge plågade människor smärtlindring är borta. Borta är också den fattigdom som gjorde att vården överhuvudtaget inte kom till de flesta människor. Nu har vi istället en bra vård för de flesta människor i vårt land. Samtidigt tycks samtalet om brister inom vården blivit tabu. Eller snarare har vi reducerat samtalet till frågan om ekonomiska resurser. Visst är resurstilldelning en viktig fråga, men det löser inte alla problem. Ovärdigt bemötande och kränkande behandling, liksom paternalism och diskriminering, är inte främst en resursfråga.   

    Att tala om diskriminering och teknokratism inom en vård som idag räddar liv som inte gått att rädda för bara några år sedan riskerar att skapa dålig stämning. Låt oss ta risken. Det som står på spel är nämligen vårt människovärde. Vårt människovärde den dag vi tvingas sätta på oss sjukhuskläder och ligga i en sjukhussäng.

    Tyvärr är varken Fjodor Dostojevskij eller Thomas Mann med mig i detta ställningstagande – de trodde nämligen inte att ett humant samhälle kan byggas som en rättighetskultur. I Dostojevskij och Manns romaner prövas vår mänsklighet på ett personligt plan varje gång vi ställs inför vår egen och andras utsatthet. Detta har inte ändrats. Det som har ändrats är att vi också söker och finner sociala strategier för att säkerställa att sårbara människor i vårt samhälle inte förminskas i sin mänsklighet.  

    Elena Namli, professor i teologisk etik

  • Det här avsnittet gästas av författaren Johan Heltne. Johan är aktuell med boken Sympati för djävulen, i vilken Johan beskriver såväl sin uppväxt inom Livets Ord som sin tid på författarskolan Biskops-Arnö. Miljöer som bär på slående likheter. På Livets Ord handlade det om en tystnadskultur driven av idealet om den goda människan, fri från moraliska brister och misslyckanden. På Biskops-Arnö om en hårt ideologiskt driven litteratursyn, där moralisk tydlighet uppvärderas och moralisk oklarhet misstänkliggörs.

    Det blir ett samtal om självkastration och stumhet och om att hitta sin röst i en förstummande miljö. Johan berättar också om hur mötet med den kristna östliga traditionen och konstnärer som Dostojevskij och Tarkovskij, samt mötet med lärare som Magnus Nyman och Torsten Kälvemark, öppnade upp för en friare och mer komplex konst- och människosyn.

  • Vi försöker reda ut begreppet mjuk makt. Vad betyder det och gör det länder till stormakter? Vad beror det på att Ryssland inte satsat så mycket på mjuk makt trots deras litterära giganter?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Innebörden i begreppet är lite svävande men det handlar om att länder satsar på mjuka värden som kultur och behagliga omskrivningar för att uppnå det de vill istället för tvång. Vad beror det på att Ryssland inte satsat så mycket på mjuk makt trots litterära giganter som Dostojevskij och Majakovskij? Hur mycket kraft lägger Ryssland på mjuk makt idag? Vi pratar med Fredrik Wadström, tidigare Rysslandskorrespondent och Astrid Nordin, professor i Kinas internationella relationer.

    Det handlar även om screening av livmoderhalscancer. Vad beror det på att självtester av HPV-virus är en lika effektiv metod som gynekologisk cellprovtagning? Under pandemin har flera regioner satsat på just självtester något som blivit en snackis hos många kvinnor. Kommer man klara av att testa sig själv och hur säkra är testerna egentligen? Vi reder ut det tillsammans med Lovisa Bergengren, överläkare vid Örebro universitetssjukhus.

    Regeringens beslut om slutförvaringen av kärnavfallet kommer idag. Finns det några frågor av filosofisk karaktär kvar att besvara innan kopparkapslarna ska förseglas?

    Programledare: Louise Epstein

    Bisittare: Thomas Nordegren

    Producent: Jennie Sjöström

  • Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.

    En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.

    Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.

    ”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.

    Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.

    Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.

    I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?

    I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.

    För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.

    Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.

    Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.

    I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.

    För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,

    Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?

    Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.

    För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.

    Gabriella Håkansson, författare

     

    Dubbelgångarlitteratur

    Fjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004

    Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017

    Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005

    Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017

    E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017

    E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001

    Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014

    Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007

  • Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.

    Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad – särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon – och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”.

    I den korta romanen befinner sig huvudpersonen – spelaren – i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg – inte alls sjuk – och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.

    Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat… Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.

    Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela – och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk ”Besedy o russkoj kulture” (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet – i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.

    Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas – spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i ”Krig och Fred” låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.

    Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs ”Spelaren” kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett – där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.

    För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I ”Spelaren” låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. ”Enligt min åsikt”, säger spelaren, ”är rouletten uppfunnen just för ryssarna. […] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. […] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar […] För min del […] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok”.

    Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. ”Nu satsar vi”, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. ”Jag är så trött på att inte ha pengar”, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.

    Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i ”Spelaren”, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden – min allra sista. ”Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!”, utropar han.”Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet”, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.

    Morris Wikström, journalist

  • Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.

    I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.

    Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.

    Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.

    Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.

    Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.

    Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.

    Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:

    Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.

    Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.

    Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.

    Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.

    Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.

    År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.

    Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:

    Ett berusat samtal han för med sig själv.

    Vincent Flink Amble-Naess

  • Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


    I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor – tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar – betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna – de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.

    Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.

    I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan – eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring?  – utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.

    Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen ”Dubbelgångaren”, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.

    Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter… När huvudpersonen i ”Dubbelgångaren”, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust – precis motsatsen till det som eftersträvas.

    Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.

    På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.

    Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?

    För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter – digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.

    Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.

    Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?

    Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.

    Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?

    Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?

    Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior – originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.

    I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.

    Sven Anders Johansson, litteraturvetare

  • Svenskläraren Maria Wiman berättar om sin första tid som lärare. Hon pratar om sina nybörjarmisstag, vad som är så speciellt med att lära ut just svenska, om särskrivning, stressen och motivationen. Och måste eleverna verkligen läsa Dostojevskij?

  • Han var den unge idealisten vars drömmar krossades i ett av Sibiriens ökända fångläger, men som pånyttfödd genom tron bejakade sitt eget lidande för att försonas med sitt öde. Han kom att med psykologisk skärpa för alltid förändra romankonsten och är i dag en av världens mest lästa och omtyckta författare. Litteraturväven berättar historien om Fjodor Dostojevskij: där sorgen förvandlas till stilla, ödmjuk glädje, del 2.

    Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.

    Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats: https://bibliotek.oxelosund.se/-/-17-2-fjodor-dostojevskij-dar-sorgen-forvandlas-till-stilla-odmjuk-gladje-del-1-2-

    KÄLLOR:
    [Litteratur]
    Berman, Marshall – Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet, Arkiv förlag (1995)
    Dostojevskaja, Anna – Mitt liv med Dostojevskij, Natur och Kultur (1992)
    Dostojevskij, Fjodor – Anteckningar från källarhålet, Atlantis (2017)
    Dostojevskij, Fjodor – Brott och straff, Wahlström & Widstrand (1997)
    Dostojevskij, Fjodor – Bröderna Karamazov: roman i fyra delar med en epilog, Wahlström & Widstrand (1997)
    Dostojevskij, Fjodor – Dubbelgångaren, Bakhåll (2004)
    Dostojevskij, Fjodor – Döda huset, Bakhåll (2007)
    Dostojevskij, Fjodor – En författares dagbok, Wahlström & Widstrand (1995)
    Dostojevskij, Fjodor – Idioten: roman i fyra delar, Wahlström & Widstrand (1997)
    Dostojevskij, Fjodor – Onda andar: roman i tre delar, Wahlström & Widstrand (1997)
    Dostojevskij, Fjodor – Spelaren, Albert Bonniers förlag (2007)
    Dostojevskij, Fjodor – Vita nätter, Bakhåll (2008)
    Ekbom, Torsten – Experimentfältet: visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler, Bonnier (2000)
    Frank, Joseph – Dostoevsky: a writer in his time, Princeton University Press (2010)
    Kjetsaa, Geir – Fjodor Dostojevskij: ett diktarliv, Atlantis (1986)

    [Nätet]
    Wikipedia:
    Crime and punishment, en.wikipedia.org/wiki/Crime_and_Punishment (2021-04-30)
    Sergej Netjajev, sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Netjajev (2021-05-07)