James Woods Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
Välkommen till Audiovideoklubben. En podcast om regissörer och filmserier med Viktor Estemar Landegren och Alexander Wahlgren.
I det åttonde avsnittet av miniserien om the Disney Renaissance pratar Alex och Viktor om Hercules.
Alex kan inte sluta jämföra filmen med grekisk mytologi, Viktor kan inte sluta prata om Larry David och Herakles är full.
Det pratas även om The Mandalorian, Around the World in 80 days, musiklärare, James Woods, minneskort, Captain America, Lohmanders, Cate Blanchett, gospel, ordvitsar och vad Hercules hade gjort ifall han inte träffat Meg.
Hör gladiatorer verkligen hemma i antikens grekland? Skulle Hera varit en bättre skurk? Klarar filmen Bechdeltestet?
Detta och mycket, mycket mer i veckans AVK.
Gilla, dela och sprid gärna våra inlägg. Det hjälper oss verkligen att nå ut till nya lyssnare i poddbruset!
Följ oss gärna på Instagram, Twitter och Facebook.
Hjälp oss nå våra mål genom att bli en Patreon på Audiovideonattklubben där du kan ta del av extramaterial som tack för ditt stöd.
Patreon.com/audiovideoklubben
Instagram.com/audiovideoklubben
Facebook.com/audiovideoklubben
Twitter.com/audiovideoklubb
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Välkommen till Audiovideoklubben. En podcast om regissörer och filmserier med Viktor Estemar Landegren och Alexander Wahlgren.
I det sjätte avsnittet av miniserien om James Cameron pratar Alex och Viktor om True Lies.
Viktor har upptäckt att Bill Paxton har dött, Alex är en snuskgubbe och James Cameron har skiljt sig igen.
Det pratas om filmposters... i en halvtimme men även om Homeland, Little Mermaid-remaken, Kevin Smith, James Woods, Sällskapsresan, specialeffekterna i Forrest Gump, Stan Helsing, tidsresekomedier, Arnolds trovärdighet som hemlig agent, Jamie Lee Curtis magitrick och Jamie Lee Curtis karriär.
Är Bill Paxton Celebrity Apprentice-kompatibel? Varför kom det ingen uppföljare? Hur skulle människosläktet må om det snöade kokain?
Detta och mycket, mycket mer i veckans AVK.
Gilla, dela och sprid gärna våra inlägg. Det hjälper oss verkligen att nå ut till nya lyssnare i poddbruset!
Följ oss gärna på Instagram, Twitter och Facebook.
Hjälp oss nå våra mål genom att bli en Patreon på Audiovideonattklubben där du kan ta del av extramaterial som tack för ditt stöd.
Patreon.com/audiovideoklubben
Instagram.com/audiovideoklubben
Facebook.com/audiovideoklubben
Twitter.com/audiovideoklubb
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
