Johannelund Podcasts

  • Passion för lärande

    MALINA ABRAHAMSSON

    2020-04-20

    En lagspelare som vill skapa konsensus, en amerikan som har svårt för pappaskämt. Dessutom litteraturvetare, teolog och rektor vid Johannelunds teologiska högskola. Budbäraren möter mångsidige James Starr.

    Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.

    – Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, säger James.

    Efter sitt vuxendop förändrades James. Han har aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. Bild: Jakob Arvidsson

    Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap:

    – Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.

    – Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …

    Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt.

    – På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han.

    Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.

    – Ja, absolut utan undantag, lägger han till.

    Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt.

    – Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?

    Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen).

    – Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han.

    Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.

    – Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig.

    Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«

    Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.

    Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande student­rörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.

    – Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.

    Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset.

    – Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.

    – Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!

    När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor.

    – Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.

    James tog Master of Divinity examen år 1990 vid Yale University. På bilden syns fr. v. farbror William Starr, James själv, pappa James L. Starr och lillebror Andrew.

    James och frun Kristina år 1989, ett år efter att de hade gift sig.


    FAKTA

    JAMES STARR

    Ålder: 58 år.

    Familj: Hustrun Kristina, hunden Caleb (hebreiska för »hund«) och två vuxna utflugna söner.

    Bor: I kedjehus en km från Johannelund.

    Brinner för: Johannelund, bra präster till våra församlingar.

    Drömmer om: En cykelsemester med min fru.

    Läser just nu: Fyra böcker parallellt förutom Bibeln.

    Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås …

    – Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.

    Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner.

    Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale.

    – Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.

    – Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet.

    När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram.

    – Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper.

    – En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen.

    James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.

    – På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.

    Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming.

    – Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.

    – Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap.

    Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?

    – Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.

    Men är det ens möjligt att skapa konsensus?

    – Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter:

    – Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.

    James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:

    – Det fanns inte så många andra att fråga.

    När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.

    – Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!

    James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.

    Men hur är han som rektor?

    Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.

    – Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte.

    En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.

    – I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet.

    Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff.

    Hur hinner du läsa så mycket?

    – Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit.

    Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.

    – Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i.

    – När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut.

    James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen.

    – Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet.

  • Gustava von Platen

    INGRID KÅGEDAL

    2020-01-07

    Gustava von Platen är först ut i Budbärarens nya artikelserie om kvinnliga missionsprofiler genom EFS historia.

    Gustava döljs ofta bakom formuleringen: Bengt Peter Lundahls första hustru, när hon omnämns i missionsskildringar som berättar om pionjärtiden i Eritrea. Gustava föddes 1839 i Ängelholm. Hon började skolgången i Cecilia Fryxells nystartade skola i Helsingborg och fortsatte sedan även att studera vid hennes lärarinneseminarium i Carlslund utanför Västerås. Under tiden på seminariet kom Gustava i kontakt med kristen tro.

    Gustava Lundahl (von Platen) född 1 juli 1839.

    Flickskolan i Massaua.

    »Det var där jag lärde känna Herren, ty i mitt hem var han en okänd Gud…«, skriver Gustava i ett brev.

    Som nyutexaminerad arbetade hon som privatlärare för sin farbrors yngsta dotter och ytterligare en flicka vars bror var Bengt Peter Lundahl. Tycke uppstod mellan honom och Gustava, men eftersom Lundahl gick på Johannelund för att bli missionär, så måste deras förlovning först godkännas av missionsinstitutets styrelse.

    Tre missionärskandidater var redan utsedda att skickas ut till »Ostafrika« hösten 1869. Den 16 nov­ember avreste Gustava tillsammans med dem. Hon skrev dagbok och det går därför att följa dem på deras färd med tåg genom Europa och med båt till Alexandria och Suakin. Gustava hade fina språkkunskaper och fick god kontakt med andra resenärer och kunde förmedla både nyheter och goda råd till bröderna, förutom att hon höll modet uppe när de ibland drabbades av missmod.

    I Eritreas högland väntade fem missionärer, en av dem var Lundahl. Alla var de medtagna efter en lång och påfrestande flykt från Kunama. Men innan de tre resenärerna nådde fram, väntade först två långa strapatsrika färder med kamel genom öknen. Gustava beskriver livfullt, med humor och med gott humör alla vedermödor. Väl framme fick Gustava dela bostad med de sju övriga missionärerna, flera av dem sjuka. De fick bo i ett stenhus, avdelat i två rum. Huset var till hälften nedsänkt i marken och taket läckte.

    Allt hade blivit helt annorlunda än Gustava tänkt sig.

    Snart fick de uppleva det slags oroligheter som med jämna mellanrum drabbade byarna. När invånarna inte hade betalat skatt, kom skattehövdingen med sin här. Byn skövlades och kvinnor och barn måste fly.

    Resenärerna hade anlänt 26 juli 1870, och redan nästa dag fick Gustava ta hand om hela hushållet. I mitten av augusti insjuknade hon i feber och blev snart allt sämre och fick feberyrsel och hallucinationer. En månad efter ankomsten firades ändå bröllop mellan henne och Lundahl fastän båda var sjuka.

    I början av december reste Lundahls ner till Massaua. Gustava hoppades att de skulle få stanna där för att starta en skola. De skickade en förfrågan till Sverige, och började genast undervisa två av sina tjänare. Den ene, Nesib, var den som efter sitt dop kom att få namnet Onesimus.

    I vardagen hade de stor hjälp av Abu Bekr, tolken som förutom arabiska och amhariska också talade franska. Inte minst viktig var han för Gustava, som då kunde göra sig förstådd hos tjänarna.

    Skolans första elever var slavbarn, som lämnats till missionen av myndigheterna. Så småningom fick Lundahls även ta hand om abessinska barn som kommit ner från svälten i höglandet. Det blev ingen enkel uppgift att få dessa elever med olika bakgrund att fungera tillsammans.

    Gustava skötte skolhushållet och delade ansvaret för skolbarnens uppfostran och utbildning med Lundahl, som huvudsakligen hade hand om elevernas utbildning i vad Bibeln säger om kristen tro. Efter en tid blev Lundahl alltför svag för att arbeta eller studera amhariska. Gustava och en nyanställd abessinsk lärare fick dela upp hans lektioner mellan sig. Det var viktigt att lära alla barnen läsa, så att de på egen hand skulle kunna se vad som stod i Bibeln. En del av dagen använde Gustava annars till att sy och laga kläder, och hon lärde både pojkar och flickor att sy. Hon fick särskilt ansvar för en liten abessinsk flicka, som snabbt lärde sig både amhariska och tigrinja och snart även förstod svenska. Hon kom senare att gifta sig med Onesimus.

    I december 1872 reste den gravida Gustava mot Alexandria för att nedkomsten skulle ske där. Hon hann bara till Suez innan hon fick förlösas i ett tält efter att ha tvingats avbryta karantänvistelsen ombord på båten. Barnet, en pojke, dog efter ett par timmar och tre dagar senare slutade även Gustava sina dagar den 30 december 1872.

    Gustava hade alltid varit angelägen om att det även skulle byggas en flickskola. Denna önskan blev hennes testa­mente. I januari 1876 antogs den första flickan
    till skolan.

    (Utdrag ur Gustavas livs­historia)
    Under 2019 utkom Ingrid Kågedals bok
    om Gustava på Budbäraren/EFS läser.