Tjechov Podcasts
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
-
Jag har ofta känt mig som rollen Trigorin i Tjechovs pjäs Måsen. Han är en författare som inte ens när han är ledig kan sluta skriva.
Om Jonas Österberg Nilsson :Jonas Österberg Nilsson är regissör, skådespelare och dramatiker. Han har bland annat skrivit och regisserat pjäsen De förlorade hjältarnas land om Andréexpeditionen. Därutöver har han varit verksam på flera stora teatrar och operahus runt om i Sverige, samt på Radioteatern. Är husregissör vid Uppsala stadsteater. Jonas utgår alltid ifrån existentiella frågor i sin konst.Producent Dmitri Plax [email protected] -
I avsnitt 39 av ”Talk to me” får ni höra en intervju mellan Sarah Dawn Finer och skådespelaren Malin Mases Arvidsson.
Ärligt, skört, och härligt berättar Malins om sitt liv.
Om det vackra och det vemodiga, det självklara och det svåra.
Från frågorna om de första månaderna i livet, i El Salvador, och vidare till uppväxten i Sverige.
Hur hon via dansen och sången fann teatern.
Hon har spelat roller i allt från Tjechov till Shakespeare, och från Norén till ”Jösses Flickor”, på Stadsteatern i Stockholm och Dramaten.
På tv och film har vi bland annat sett henne som ”Kerstin Holm”, i filmerna baserade på Arne Dahls böcker.
Malin berättar också öppenhjärtigt i denna intervju om det trauma som drabbade henne för drygt tre år sen, när hon förlorade sin dotter Nike, bara tre dagar innan hon skulle födas. Hur hon klarade den födseln och mycket om livet efteråt, med sorg och glädje, kommer ni att får ni höra mycket om. Om du eller någon du känner drabbats?
Gå in på spadbarnsfonden.se.
Detta är en intervju med en klok powerkvinna, som kan inspirera alla med sin erfarenheter och ord.
Mycket nöje!
"TALK TO ME" Produceras av SDF Entertainment AB
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
SKÅDESPELARE, REGISSÖR. För Bahar Pars handlar skådespeleriet inte om att låtsas att få vara någon annan utan om att bara få vara sig själv.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
I sitt Sommarprat berättar hon om filmen ”En man som heter Ove” och om hur både Trump och ett bortglömt pass höll på att stoppa henne från att gå på galan.
Hon berättar om livet som barn i Iran, och om hur hon och hennes familj kommer till Sverige. Om hur det är att ”flytta till ett land där man inte kan koderna, där ens föräldrar fortfarande inte vet vad ett ’Sommarprat’ är … där man snabbt blir förälder till sina föräldrar som kämpar med språket. Som kämpar för att hålla uppe en god min trots att hela världen har rasat under deras fötter.” Bahar trivs bäst på löparbanan för där är hon bra, till och med bäst, på något.
Tonårstiden blir stökig, men mamman finns där hela tiden som stöd och i gymnasiet blir Bahar förälskad i teater. Och fem år och fyra gymnasieprogram senare tar hon studenten.
Börjar småningom scenskolan och blir utsatt för strukturell rasism: ”Så jävla kul att dom har börjat med kvotering nu, det är viktigt att ni syns också, kan du läsa svenska? Bahar du skulle behöva leva sex månader isolerad så att du lärde dig prata ORDENTLIGT. Ditt persiska sätt att hantera Tjechov är fantastisk.”
Hennes Sommarprat handlar också om att inte kunna identifiera sig med sitt efternamn och att ta sig ett nytt, eget, för att skapa en ny egen generation. Hon väljer Pars som betyder Persien.
Om Bahar ParsGuldbaggenominerades för sin roll i den Oscarsnominerade publiksuccén En man som heter Ove. Anställd på Dramaten, sågs senast i Figaros bröllop. Spelade tidigare på Uppsala stadsteater i pjäserna Anna Karenina och Hedda Gabler. Fick Medeapriset för enmansföreställningen På alla fyra och medverkade i Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder på Stadsteatern i Stockholm. Synts i flera tv-produktioner. Debuterade som regissör med den prisbelönta kortfilmen Rinkebysvenska och är nu aktuell med kortfilmen Turkkiosken på SVT.
Äntrade den röda mattan vid Oscarsgalan tidigare i år i en klänning gjord av värmländskt stål.
Producent: John Swartling
-
En teaterhändelse! Så kan man kort beskriva Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Anton Tjechovs klassiker Tre systrar. Kritiken har hyllat den och publiken älskar den - så mycket att den nu har flyttat från Klarascenen till stora scenen på Stockholms Stadsteater.Istället för i Ryssland vid förra sekelskiftet så bor systrarna hos Mörk-Eidem i svenska Norrland på 1970-talet. På scenen en gillestuga av snyggare sort och tre synnerligen vackra och levande systrar, som älskar, drömmer och svär. Kring dem en spretig, men lika levandegjord samling av alla möjliga rollfigurer. Publiken både skrattar och gråter.Några häpnar och någon blir - förstås - riktigt arg.Men hur blev det så bra? K1 har pratat med regissören Alexander Mörk -Eidem själv, med scenografen Erlend Birkeland och med skådespelarna Andreas Kundler samt Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg och Josefin Ljungman, som spelar systrarna. Det visar sig att de inte alls är vördnadsfulla inför dramatikens mästare Tjechov, men däremot h
En teaterhändelse! Så kan man kort beskriva Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Anton Tjechovs klassiker Tre systrar. Kritiken har hyllat den och publiken älskar den - så mycket att den nu har flyttat från Klarascenen till stora scenen på Stockholms Stadsteater.Istället för i Ryssland vid förra sekelskiftet så bor systrarna hos Mörk-Eidem i svenska Norrland på 1970-talet. På scenen en gillestuga av snyggare sort och tre synnerligen vackra och levande systrar, som älskar, drömmer och svär. Kring dem en spretig, men lika levandegjord samling av alla möjliga rollfigurer. Publiken både skrattar och gråter.Några häpnar och någon blir - förstås - riktigt arg.Men hur blev det så bra? K1 har pratat med regissören Alexander Mörk -Eidem själv, med scenografen Erlend Birkeland och med skådespelarna Andreas Kundler samt Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg och Josefin Ljungman, som spelar systrarna. Det visar sig att de inte alls är vördnadsfulla inför dramatikens mästare Tjechov, men däremot har lärt sig ett och annat av honom längs vägen...Ett program av Anneli Dufva. (foto: Petra Hallberg)
