Episodios
-
Det finns inget demonstrativt i Jens Söderblom sätt att tala om friluftsliv. Inga stora ord, inga överdrivna anspråk. När han beskriver det han gör återkommer han i stället till det praktiska: att kunna packa rätt, läsa väder, hålla sig varm och torr, veta när man ska fortsätta och när man ska vända. Fjällen är inte en fond för självförverkligande, utan ett landskap som kräver respekt. Friheten han talar om är inte gränslös, utan förtjänad.
Söderbloms resa in i friluftslivet börjar inte i fjällvärlden, utan i blicken. Uppväxten i Gästrikland rymde skog, fiske och scouter, men det var fotograferingen som tidigt gav honom ett sätt att förhålla sig till omvärlden. I gymnasiets mörkrum lärde han sig de klassiska bildreglerna: komposition, ljus, linjer. Det handlade om att se, inte bara att vara. Det där seendet följer honom fortfarande, nu i rörlig bild, när kameran långsamt sveper över fjällryggar, vattendrag och tältplatser.
Den erfarenhet som lade grunden för hans trygghet i fjällen kom under värnplikten som norrlandsjägare i Arvidsjaur. Där reducerades naturen till sina villkor. Kyla, väta och trötthet var inga stämningar utan konkreta problem som måste lösas. Hur man packar. Hur man sover i minusgrader. Hur man håller huvudet klart när marginalerna krymper. Det var ett formativt år, inte för att det var spektakulärt, utan för att det gav en självklarhet i att kunna klara sig själv. Utan den erfarenheten hade mycket av det han gör i dag varit svårare, kanske omöjligt.
Prenumerera på Budoarstämning
Efter lumpen följde studier, politiskt engagemang och arbete. Friluftslivet fanns kvar, men i bakgrunden. Det var först när han blev pappa som något tog fart på allvar. Han ville föra vidare erfarenheter, visa barnen ett annat sätt att vara i världen än det urbana och skärmbundna. Utrustning plockades fram igen, tält och kök uppgraderades, kortare turer blev fler. Det var också där kameran fick en ny roll. Till en början som ett pedagogiskt verktyg, ett sätt att göra barnen delaktiga och motiverade. De fick filma, leka Youtubers, dokumentera.
När Jens själv tog över kameran var det delvis av nyfikenhet, delvis av irritation över tekniken. Det skakade för mycket, blev för spretigt. Fotointresset tog över. Klippning, ljud, bildspråk. Sakta växte något fram som gick bortom familjedokumentation. En ensamvandring på Kungsleden blev ett första test. Kameran fungerade både som dokumentation och som sällskap. Att tala högt i ensamheten var ett sätt att hålla rytmen, att pröva hur det kändes att vara själv under längre tid.
Responsen kom oväntat. Filmerna började spridas, nå fler än den närmaste kretsen. Det fanns ingen uttalad plan, ingen strategi för tillväxt. Utvecklingen var långsam och organisk. Söderblom återkommer ofta till just detta: att kanalen aldrig varit tänkt som ett karriärprojekt. Han har ett heltidsjobb, samma semester som andra. Det han gör är möjligt därför att det är begränsat. I stället för att vara ute hela tiden pusslar han med tiden, planerar noggrant, tar vara på luckor.
Det är också där mycket av hans genomslag ligger. Han gör inte det mest extrema. Han gör det möjliga. Kortare turer blandas med längre. Familjeäventyr med solovandringar. Helger och semesterdagar används maximalt, men utan att vardagen försvinner. Många tittare känner igen sig i just detta. Här finns ingen illusion om att friluftsliv kräver total livsomställning. Det går att leva ett vanligt liv och ändå röra sig djupt in i fjällvärlden, om man gör det metodiskt.
Samtidigt är han tydlig med att fjällen inte är något man bara konsumerar. I områden som Sarek försvinner bekvämligheten. Där finns inga markerade leder att luta sig mot, inga fjällstationer som tar emot. Där måste man kunna vada, orientera sig, fatta beslut utan skyddsnät. Just därför återvänder han dit. Inte för att bevisa något, utan för att det är där fjällens särskilda frihet blir tydlig. Friheten att klara sig själv, inom ramar som naturen sätter.
I samtalet placerar Söderblom sitt eget friluftsliv i en längre tradition. Fjällens dragningskraft är ingen ny företeelse. Från Linné och Axel Hamberg till Dag Hammarskjöld och Albert Engström har fjällen fungerat som en plats för prövning och eftertanke. Det som särskiljer den svenska fjällvärlden är inte dramatiken, utan rymden. De stora sammanhängande områdena där man kan gå i dagar utan att se spår av andra än väder och djur. Det är en kvalitet som blivit alltmer sällsynt.
Samtidigt är han medveten om de konflikter som präglar dagens friluftsliv. Turism, rennäring, naturskydd och exploatering står ofta mot varandra. Söderblom intar ingen enkel position, men han är kritisk mot föreställningen att allt ska göras mer tillgängligt och nämner helikopterfärderna till och från Kebnekajse fjällstation. Det finns ett värde i trösklar.
När fjällen blir för lätta att nå riskerar de att förlora det som gör dem meningsfulla. Respekt uppstår inte ur bekvämlighet, utan ur ansträngning. Samtidigt är han kritisk till hur STF stängt ned restauranger vid Jämtlandstriangeln, rivit delar av och till och med givit bort en fjällstuga till samebyn, vilket försvårat för många nya och ovana fjällbesökare och även gått ut över fjällsäkerheten.
Miljöfrågan är ständigt närvarande. Han avvisar både alarmism och ansvarslöshet. De flesta som vistas ute lär sig med tiden hänsyn. Problemen uppstår när trycket koncentreras till några få platser. Lösningen ligger inte nödvändigtvis i förbud, utan i spridning och kunskap. Sverige är fullt av leder och områden som nästan ingen besöker. Fjällen är inte överfulla, de är ojämnt använda.
När Söderblom nu förbereder sig för Gröna Bandet, en sammanhängande vandring på 130 mil längs hela fjällkedjan, framstår projektet som en logisk fortsättning snarare än ett språng. Fokus ligger på planering, uthållighet och realism. Utrustning som håller. En kropp som ska fungera i veckor. Logistik som inte faller samman. Dokumentationen kommer att ske, men den är underordnad vandringen.
I en tid där frihet ofta reduceras till val mellan produkter erbjuder Jens Söderblom en annan förståelse. Frihet som färdighet. Frihet som ansvar. Frihet som något man bygger upp, steg för steg, genom att lära sig sina begränsningar och leva inom dem. Det är en frihet som inte skriker, men som bär långt.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Makode Linde växte upp med en musiker till far och en skådespelare till mor, gick tolv år i musikskola och tröttnade så grundligt att han i stället sökte sig till ljudproduktion och animation. Det var den tekniska utbildningen, inte de prestigefyllda konsthögskolorna, som väckte hans skaparlust. Konstutbildningarna gav vänner, studieskulder och ett sammanhang, men också en insikt om hur mycket av konstvärlden som handlar om nätverk, konsensus och att vara rätt sorts edgy.
I dag bor han i Berlin och beskriver sig själv som både etablerad och outsider på samma gång. Han talar öppet om hur konstlivet premierar medhållsamhet och hur institutioner gärna vill ha rätt sorts mångfald, tillräckligt utmanande för att signalera mod men inte så utmanande att det blir obekvämt.
Genombrottet med Painful Cake kom oväntat. Inbjuden att göra en tårta till Konstnärernas riksorganisations jubileum valde han att arbeta vidare i sitt pågående projekt Afromantics. Resultatet blev en svart Venus från Willendorf med hans eget ansikte, där han själv låg dold i installationen och skrek när kulturministern skar i verket. Han betonar att han kände ansvar för sin intention, men inte för varje tolkning som följde. När läsningar om könsstympning uppstod valde han att inte avfärda dem, utan lät dem bli en del av verkets liv.
Prenumerera på Budoarstämning
Samtalet kretsar kring blackface som symbol, om kontextens avgörande betydelse och om den återkommande kritiken att han reproducerar rasistiska nidbilder. Linde invänder inte mot beskrivningen i strikt mening, han målar ju bokstavligen blackface, men menar att frågan är hur och varför bilderna reproduceras. För honom är symbolen ett sätt att synliggöra fantasier och projektioner kring svarthet, inte att bekräfta dem.
Vi talar också om utställningen på Kulturhuset Stadsteatern och den infekterade debatten kring titeln Negerkungens återkomst, om självcensur, om att bli förväntad att alltid vara provokatör, och om tröttheten i att behöva försvara varje gest. Efter tusentals Afromantics är relationen till verken mer komplicerad än när han började, men drivkraften att skapa och att störa stämningen i rummet finns kvar.
Det här är ett samtal om konstnärlig frihet, identitet, strategi och terapi. Om att vara Googlebar och samtidigt känna sig som underdog. Och om vad som händer när en konstnär vägrar att låta andra definiera var gränsen går.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
¿Faltan episodios?
-
Niklas Krog har varit verksam som författare sedan mitten av 1990-talet och tillhör de där ovanliga skribenterna som inte bara talar om vikten av läsning, utan som faktiskt når fram till dem som annars inte öppnar en bok. I detta avsnitt talar vi om ett långt författarliv som rör sig mellan fantasy, historisk fiktion, sportromaner och lättläst och om varför berättelsen alltid måste komma före budskapet.
Samtalet tar sin början i barndomen. Krog berättar hur läsningen tidigt blev en privat tillflykt, hur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta slog sönder honom känslomässigt och väckte en ambition: att själv skriva något som kunde drabba en läsare lika hårt. Redan i lågstadiet fanns två drömmar sida vid sida: att bli basketproffs och att bli författare. I efterhand ser han hur de två världarna format samma disciplin: träning, uthållighet och förmågan att fortsätta även när det tar emot.
Prenumerera på Budoarstämning
Fantasygenren blev en väg in i skrivandet av delvis praktiska skäl. När Krog började skriva fanns inget internet, research var tidskrävande och dyr. Fantasy erbjöd frihet: att hitta på, att bygga en värld som håller ihop så länge den är konsekvent. Men han skiljer tydligt mellan världsbyggare och historieberättare. Där Tolkien konstruerade ett universum och sedan placerade berättelsen i det, har Krog alltid börjat i handlingen. Världen har vuxit fram därför att berättelsen krävde det och inte tvärtom.
Ett återkommande tema i samtalet är målgruppsfrågan. Vad är egentligen en ungdomsbok? För Krog handlar det mindre om etiketter och mer om rytm, driv och perspektiv. Unga läsare kräver tempo, tydliga konflikter och karaktärer som befinner sig nära dem i ålder och erfarenhet. Det betyder inte förenkling i intellektuell mening, men språklig disciplin. Man kan inte “gödsla med ord” och hoppas att läsaren hänger med.
Samtalet rör sig vidare in i de historiska romanerna, från korstågstiden till Alexander den store. Krog beskriver hur historisk fiktion paradoxalt nog kan vara enklare än fantasy: världen finns redan. Samtidigt är ansvaret större. Att skriva om verkliga människor, även om de levde för 800 år sedan, kräver respekt och återhållsamhet. Därför låter han ofta historiska gestalter verka i bakgrunden, medan fiktiva personer rör sig i deras närhet.
Ett långt och engagerat parti av avsnittet ägnas åt läskrisen. Krog är ovanligt frispråkig. Ungdomsböcker säljer dåligt. Förlagen är riskaverta. Mobiltelefonen har blivit den största konkurrenten till både bok och koncentration. Läsning kräver en startsträcka – tjugo minuter innan det “lossnar” och den tiden ger dagens digitala miljö sällan. Lösningarna han ser är brutalt enkla: bort med telefonerna ur skolan, skapa strukturer som ger utrymme för tristess, och därmed för fantasi.
Krog talar också om skolbesöken, särskilt i så kallade utanförskapsområden. Där möter han elever som ofta saknar en självklar relation till litteratur, men som reagerar starkt när berättelserna träffar rätt. Läsning blir ett gemensamt språk, ett sätt att tala om moral, val och konsekvenser utan att predika. Samtidigt är han vaksam mot förenklade krav på “representation” eller politiska pekpinnar. Om sådant ska finnas i en berättelse måste det vara organiskt, begripligt och motiverat av historien och inte av en checklista.
Disciplinen i skrivandet är ett annat centralt spår. Krog avfärdar myten om inspiration. Lust kommer av arbete, inte tvärtom. De första tjugo minuterna är ofta sega, men sitter man kvar vaknar berättelsen. Här går idrottens logik igen: träning först, flow sedan. Att skriva är ett arbete, inte ett humör.
Dela avsnittet
Krog är pessimistisk när det gäller ungdomsbokens kommersiella framtid, men inte uppgiven. Han ser nya vägar via mindre förlag, egenutgivning och alternativa strukturer. Goda berättelser försvinner inte, de hittar bara andra vägar.
Detta är ett långt, eftertänksamt och osentimentalt samtal om varför vi berättar historier och vad som händer med ett samhälle när vi slutar läsa dem.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
När Robert Egnell utsågs till rektor för Försvarshögskolan hade han redan en lång bana bakom sig som forskare inom krigsvetenskap, säkerhetspolitik och civil-militära relationer. Vägen dit gick via studier i litteraturvetenskap, internationell tjänst som reservofficer i Kosovo och forskarutbildning vid Department of War Studies i London. Erfarenheterna från både akademin och militära miljöer har präglat hans syn på hur samhällen fungerar när de utsätts för extrem press.
Försvarshögskolan är i dag en central institution i uppbyggnaden av Sveriges totalförsvar, med utbildning av både officerare och civila inom säkerhet, krishantering och ledarskap. Säkerhetsläget i Europa har gjort att lärosätets roll blivit mer synlig än tidigare, och frågor som länge kunde diskuteras teoretiskt har fått en akut aktualitet. Intresset för utbildningarna ökade redan innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, något som kan tolkas som ett tecken på att säkerhetsfrågorna var på väg tillbaka i centrum.
Intresset för kulturens betydelse i krig och kris växte fram ur en kombination av personligt engagemang och forskning. Musik och sång har funnits med sedan barndomen, samtidigt som studier av konflikter gång på gång visat att kulturfrågor återkommer även där man minst väntar sig dem. När arbetet med att återuppbygga svensk försvarsförmåga tog fart blev det naturligt att också fråga vilken roll kulturen spelar i ett samhälles motståndskraft.
Prenumerera på Budoarstämning
En utgångspunkt är erfarenheterna från Ukraina. Operahus, teatrar och universitet fortsätter sin verksamhet trots flyglarm och bombningar. Föreställningar avbryts när sirenerna ljuder och återupptas när faran är över. Den typen av situationer visar att kulturen inte är ett tillägg till samhället, utan en del av dess själva kärna. När människor samlas för att sjunga, spela eller lyssna tillsammans handlar det inte om underhållning utan om gemenskap, identitet och mening.
Samtidigt gör just den betydelsen att kulturen också blir ett mål. I moderna konflikter angrips inte bara militära installationer utan även museer, teatrar och historiska monument. Syftet är att bryta ned motståndsviljan genom att slå mot ett folks historia och självbild. Erfarenheterna visar dock att sådana attacker ofta får motsatt effekt. Förstörelsen väcker vrede och beslutsamhet snarare än resignation, och verksamheten fortsätter ofta i skyddsrum, källare eller tillfälliga lokaler.
Synen på krig har förändrats från slagfält mellan arméer till konflikter där hela samhällen påverkas. Hybridkrigföring, cyberattacker och påverkanskampanjer gör att gränsen mellan krig och fred blir otydligare. I ett sådant läge blir även kultursektorn en del av konfliktens spelplan, vare sig den vill eller inte. Kultur kan användas för att stärka sammanhållning, men också för att påverka opinioner och skapa splittring.
När Sverige nu åter bygger upp totalförsvaret har fokus länge legat på att skydda det materiella kulturarvet, samlingar, byggnader och monument. Den levande kulturen har däremot haft en mer undanskymd roll, trots att erfarenheterna från krig visar att det ofta är utövarna och verksamheten som betyder mest för människors motståndskraft. Att kunna fortsätta spela, skriva, sjunga och samlas kan vara avgörande för att ett samhälle ska hålla ihop.
Frågan blir då hur kulturen ska förhålla sig till beredskap utan att förlora sin frihet. Om konsten förväntas stärka gemenskap och försvarsvilja finns en risk att den också börjar styras i den riktningen. Samtidigt är det just den fria och ibland obekväma kulturen som utgör en del av ett demokratiskt samhälles styrka. Ett samhälle som inte tillåter kritik och mångfald riskerar att försvagas inifrån, även om det är militärt starkt.
Det gäller också i tider av kris. Erfarenheterna från Ukraina visar att även under krig behövs konst som ifrågasätter och problematiserar, inte minst för att synliggöra sådant som annars riskerar att tystas. Ett samhälle som vill överleva måste både kunna försvara sig och kunna tala öppet om sina egna brister.
Beredskap handlar därför inte bara om skyddsrum och materiel, utan också om förankring. Kulturinstitutioner som uppfattas som en del av hela samhället får stöd när tiderna hårdnar. Om de däremot uppfattas som avskilda från människor riskerar de att stå ensamma. Motståndskraften byggs inte enbart i stora institutioner utan också i skolor, föreningar och lokala sammanhang där människor möts och delar erfarenheter.
När hoten mot Europa åter blivit påtagliga aktualiseras frågor som länge legat i bakgrunden. Vad är det egentligen som ska försvaras? Vad är ett samhälle utan sina berättelser, sin musik och sina minnen? Och hur bevarar man det som ger mening utan att samtidigt göra det till ett politiskt verktyg.
Det är frågor som inte bara rör kultursektorn utan hela samhället. I tider av kris blir det tydligt att motståndskraft inte bara handlar om vapen och resurser utan också om identitet, tillit och gemensamma erfarenheter. Och just där, i det som ofta tas för givet i fredstid, visar sig kulturens verkliga betydelse.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Fotokonstnären Maria Friberg har varit verksam i över trettio år och hör till de konstnärer som tidigt bidrog till att etablera fotografiet som ett självklart konstnärligt medium i Sverige. I detta avsnitt återvänder hon till hur fotokonsten såg ut när hon började på 1990-talet och hur dess ställning successivt har förändrats, både estetiskt och institutionellt.
Hon beskriver en konstvärld där foto och video då uppfattades som nytt, riskfyllt och laddat med möjligheter. Gränsen mellan fotograf och konstnär var skarp, och fotografiska verk betraktades ofta med misstänksamhet. Samtidigt fanns ett starkt intresse från gallerier, kritiker och publik när konstnärer började använda kameran för att arbeta konceptuellt med makt, kön och samtid. För Friberg blev fotografiet ett sätt att undvika det slutna ateljéarbetet och i stället tvinga idéerna att möta verkligheten, människor och platser i realtid.
Prenumerera på Budoarstämning
Hon förklarar varför det är avgörande att hennes bilder iscensätts fysiskt, inte byggs i efterhand i dator. Ljuset, vädret, materialiteten och slumpen skapar ett motstånd som utvecklar bilden. Det är också därför hon arbetar i team och inte själv står bakom kameran. Det tekniska utförandet skiljs från det konstnärliga upphovet, som ligger i idén, kompositionen och situationen. Fotokonst handlar för henne inte om att dokumentera utan om att konstruera meningsbärande bilder genom verkliga handlingar.
Ett centralt spår är hennes långvariga arbete med män i kostym och hur dessa verk togs emot när de först visades. På 1990-talet blev affärsmannen och makthavaren ett nytt konstnärligt motiv, och hennes bilder lästes snabbt som samtidskommentarer. När IT-bubblan sprack fick verken en oväntad aktualitet och fungerade som visuella bilder av ett maktsystem i gungning, trots att de inte var tänkta som ekonomiska illustrationer. Hon reflekterar också över hur kostymen i dag har förlorat mycket av sin självklara symbolkraft och hur det förändrar läsningen av äldre verk.
Samtalet rör sig vidare mot konstvärldens strukturer. Friberg beskriver hur konstkritiken har krympt, hur institutionerna arbetar under hårdare ekonomiska villkor och hur fotokonstens status inte längre är lika självklar som under dess genombrottsår. Hon är kritisk till hur fotografi ibland reduceras till yta och utskrift, utan respekt för hantverk, material och skala. Samtidigt betonar hon betydelsen av stipendier, gallerier och långsiktiga relationer för att ett konstnärskap ska kunna utvecklas utan att styras av kortsiktiga trender.
Offentlig gestaltning och kulturpolitiska direktiv tas upp som en viktig men problematisk del av konstsystemet. Hon beskriver hur teman och krav uppifrån riskerar att flytta fokus från konstnärens egna frågor, även när uppdragen är ekonomiskt fördelaktiga. För henne har det blivit allt viktigare att värna det egna arbetets integritet och att fortsätta utveckla fotokonsten på sina egna villkor.
Avsnittet avslutas med blickar mot nya projekt där fotografiet fortsatt används för att undersöka relationen mellan historia, natur och det fria ordet. Böcker som sänks i havet, material som löses upp och bilder som bokstavligen uppstår i mötet mellan idé och verklighet pekar mot en fotokonst som inte söker snabba svar, utan långsam fördjupning i en konstvärld under förändring
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
I detta avsnitt möter vi arkitekten Lukas Memborn, verksam vid Göteborgs stadsbyggnadskontor, i ett långt och fördjupande samtal om hur svenska städer planeras och varför resultaten så ofta blir sämre än i det förflutna. Utgångspunkten är varken nostalgi eller estetiska preferenser, utan empiri. Genom att systematiskt analysera Göteborgs historiska stadsplaner har Memborn utvecklat ett arbetssätt och en datamodell som synliggör hur täthet, gatunät, kvartersstorlek, trafikstruktur och byggnadshöjd faktiskt samverkar. Resultaten utmanar mycket av dagens rådande stadsbyggnadspraktik.
Samtalet tar sin början i Memborns egen väg in i yrket – från miljöstrateg till strategisk stadsplanerare – och den frustration som växte fram när stadens ambitiösa mål om stadsmässighet, gångvänlighet och hållbarhet gång på gång omsattes i glest, trafikdominerat byggande. I stället för att stanna vid kritik valde han att gå bakåt i tiden. Hur byggdes Göteborg när staden fungerade bättre som stad? Vad händer när man mäter 1800-talets kvartersstad med samma verktyg som används i dag?
Prenumerera på Budoarstämning
En central del av samtalet handlar om den datamodell Memborn tagit fram, där historiska kartor och planer brutits ned meter för meter. Modellen visar hur relativt låga hus i sammanhängande kvarter ofta skapar högre täthet, bättre ekonomi och mer stadsliv än dagens höga, fristående volymer. Den visar också hur moderna trafiklösningar, exploateringslogik och tekniska regelverk systematiskt motverkar de kvaliteter som politiken säger sig eftersträva.
Mot denna bakgrund diskuteras arbetet med Göteborgs utvidgade innerstad (GUI) – ett långsiktigt planeringsförslag som under snart ett decennium utvecklats som ett öppet och transparent diskussionsunderlag inom staden. GUI tar sin utgångspunkt i historiska stadsbyggnadsprinciper men är utformat för att fungera som ett samtida analys- och jämförelseverktyg. I innerstadens centrala delar och längs huvudstråk tillämpas kvartersstadens täta och sammanhängda struktur, medan mer perifera områden öppnas för trädgårdsstadens principer med småhus och radhus. Målet är att möjliggöra en årlig produktion av omkring 500 småhus, utan att ge avkall på stadsmässighet där den är mest relevant.
GUI har successivt utvecklats från en övergripande målbild till ett allt mer precist planeringsinstrument. Med hjälp av GIS-teknik har förslaget förfinats till decimeters precision, där tomtstorlekar, byggrätter, gatubredd och exploatering kan analyseras i detalj. Det har gjort GUI användbart i en rad konkreta sammanhang: som jämförelsealternativ i planbesked, i genomförandekalkyler för områden som Masthugget och Biskopsgården, och som referens i politiska uppdrag över blockgränserna. I samtalet beskriver Memborn hur detta arbete vuxit fram, varför det väckt både intresse och motstånd – och hur GUI i praktiken blivit ett sätt att pröva om stadens uttalade mål faktiskt går att bygga.
Avsnittet rör också arkitekturens roll i förhållande till stadsplaneringen, skillnaderna mellan villastad, trädgårdsstad och kvartersstad, samt biltrafikens verkliga betydelse. En återkommande poäng är att problemet sällan är bilen i sig, utan hastighet, skala och hur gatorna utformas. Där äldre stadsmiljöer integrerade rörelse, handel och boende, har den moderna staden splittrats upp i separata zoner.
Detta är ett samtal om ansvar, systemfel och framtid. Om hur städer faktiskt fungerar – och om vad som krävs för att börja bygga dem bättre igen.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Josefin de Gregorio är litteraturvetare, romanförfattare och litteraturredaktör på Svenska Dagbladet. Med en akademisk bakgrund från Oxford och Cambridge, en prisbelönt essäbok om Emily Dickinson och flera romaner bakom sig har hon etablerat sig som en av de mest profilerade rösterna i svensk litterär offentlighet. Det som förenar hennes författarskap, kritik och debattartiklar är en konsekvent betoning av ansvar, omdöme och moralisk allvarlighet.
Utbildningsåren i Storbritannien framträder som avgörande. Där mötte hon en akademisk kultur präglad av disciplin, närvaro och respekt för ämnet. I jämförelse framstår det svenska universitetssystemet som uppluckrat, mer upptaget av formalia än av fördjupning. Skillnaden handlar inte bara om pedagogik, utan om synen på kunskap: som ett kall snarare än en administrativ rättighet.
I centrum för de Gregorios litterära tänkande står Emily Dickinson. Den amerikanska poetens självvalda isolering tolkas inte som eskapism, utan som en konsekvent hållning i en tid präglad av våld och moralisk upplösning. Inbördeskriget, döden och språklig precision bildar ett sammanhang där skrivandet blir ett sätt att stå emot förenkling. Vulkanen fungerar som metafor för ett samhälle i latent kris. Litteraturen framstår därmed som ett redskap för koncentration snarare än för uttryck.
Prenumerera på Budoarstämning
Som litteraturredaktör betonar de Gregorio kritikens ansvar. Att bli hårt recenserad är mindre problematiskt än att förbigås med tystnad. I ett medialandskap där kulturutrymmet krymper och betygssystem ersätter analys riskerar omdömet att urholkas. Kritikens uppgift är inte att förenkla, utan att pröva och sätta verk i sammanhang.
Den offentliga polemiken kring ”kanskeman”, pornografi och sexualitetens kommersialisering följer samma linje. Frihet som definieras genom marknaden blir snabbt tom. Det som presenteras som självförverkligande visar sig ofta vara exploatering av ensamhet och sårbarhet. Mot detta ställs krav på ansvar, form och begränsning – begrepp som sällan premieras i samtiden.
Den kristna tron fungerar som en orienteringspunkt snarare än som identitetsmarkör. Moral förstås inte som repression, utan som struktur. I en kultur där religion länge reducerats till privat känsla eller social markör framträder ett nytt allvar, särskilt bland yngre.
Framtidsbilden är återhållsam. Svenskspråkig litteratur kommer sannolikt att bli mer krävande och mer marginaliserad. Men den upphör inte. Så länge det finns läsare som söker mening snarare än stimulans, och författare som vägrar underordna sig samtidens lättja, förblir litteraturen en nödvändig motkraft.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
I detta avsnitt talar jag med Jon Eirik Lundberg, konstnär, poet, musiker och grundare av Laesö Kunsthal. Vi talar om hans egen väg in i konsten, via arbetet med en av Nordens mest självständiga konstinstitutioner, till kontroverserna kring politisk konst, censur, nepotism och varför utställningar som är omöjliga i Skandinavien kan bli publiksuccéer i Polen.
Vad händer när en konstnär vägrar acceptera konstlivets oskrivna regler och i stället bygger sin egen institution? I detta långa och ovanligt öppna samtal berättar Jon Eirik Lundberg om sin väg från uppväxten i Norge, via poesin och musiken, till ett liv i Danmark där han successivt intagit rollen som både kritiker och institutionsbyggare.
Samtalet börjar i det personliga. Lundberg beskriver hur erfarenheterna från Steinerpedagogik, norsk oljeekonomi och ett allt mer politiserat kulturliv formade hans skepsis mot nyttotänkande, ideologisk konformism och konst som reduceras till budskap. Poesin framstår som hans kärna – men också som utgångspunkt för musik, bildkonst och ett allt starkare behov av att skapa konkreta rum för samtal, inte bara verk.
Prenumerera på Budoarstämning
Det leder fram till grundandet av Laesö Kunsthal på den lilla ön Läsö i Kattegatt. Lundberg berättar i detalj om hur en övergiven smedja förvandlades till en konsthall, om intuitionen som curatorisk metod och om varför just periferin visade sig erbjuda större konstnärlig frihet än huvudstäderna. Konsthallen beskrivs som ett långsamt rum: en plats där publiken stannar, samtalar och där konstverken fungerar som katalysatorer för gemensamt tänkande snarare än snabba markeringar.
Men Laesö Kunsthal blev också en plats för konflikt. Ett avgörande skede kom med utställningen om politisk konst 2019, där konstnärer som annars konsekvent hålls borta från institutionerna ställdes ut sida vid sida. Reaktionerna blev våldsamma: anklagelser, politiska påtryckningar, bojkottförsök och vad Lundberg beskriver som informella svartlistor inom bidragssystemet. Samtidigt strömmade publiken till – nya grupper, nya samtal, nya erfarenheter.
Ur dessa konflikter växte också internationella sammanhang fram. Lundberg berättar hur samma projekt som var omöjligt i Danmark kunde visas i Warszawa, och hur samarbeten med konstnärer som Lars Vilks och senare Odd Nerdrum ledde till stora publika framgångar i Polen. I kontrast till den nordiska kulturpolitiken beskriver han ett polskt institutionsliv där ideologiska motsättningar är öppna och där konstnärlig konflikt inte nödvändigtvis ses som ett hot.
Samtalet vidgar sig till en bredare analys av nordiskt kulturliv: om vänsterpolitisering, nepotism, armslängdsprincipens urholkning och hur begrepp som ”inklusion”, ”diversitet” och ”värdegrund” i praktiken blivit styrinstrument. Lundberg menar att resultatet är ett konstfält där 95 procent rör sig inom samma snäva ram, medan verkligt kritisk och figurativ konst trängs ut i marginalen.
Mot slutet av avsnittet återvänder samtalet till skapandet. Lundberg talar om sitt musikprojekt Batal-Jon, om satiriska protestsånger från höger och om varför provokation i grunden handlar om att säga sanningar som andra försöker tysta. Avsnittet avslutas med en försiktig optimism: övertygelsen om att yttrandefriheten fortfarande finns, och att den som saknar institutioner, offentlighet eller scener i dag faktiskt har möjlighet – och ansvar – att skapa dem själv.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Göteborgs stadsbyggnadsdebatt har under lång tid präglats av en märklig asymmetri: alla vet att människor ogillar mycket av det som byggs, men nästan ingen med formell makt har velat dra konsekvenserna av den insikten. Med Johannes Hulter har detta börjat att förändras. Som socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor har han trotsat arkitekturetablissemanget och sitt eget partis historia. Han har sagt rakt ut att göteborgarna inte vill ha modernistisk arkitektur och därefter börjat agera som om det faktiskt spelade roll.
För Hulter är stadsbyggandet en demokratifråga. När politiken abdikerar från gestaltningsfrågorna gör den sig beroende av professionella normer som inte är folkligt förankrade. Resultatet blir en stad som formas av intern branschlogik snarare än av medborgarnas preferenser. Det är denna maktförskjutning han vänder sig mot, och det är därför hans uttalanden väckt så starka reaktioner, inte minst inom arkitektkåren.
Prenumerera på Budoarstämning
Hulter återkommer ofta till begreppet trivsel. Inte som en mjuk känsla, utan som ett samlande mått på trygghet, orienterbarhet, mänsklig skala och skönhet. Människor rör sig mer i miljöer de tycker om, stannar längre, känner större ansvar för platsen och varandra. Den som tror att detta är oväsentligt, menar han, har missförstått hur städer fungerar.
Hulters parti Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för den funktionalistiska syn på stadsbyggnad som möjliggjorde de stora rivningarna i Göteborg. Det var ett politiskt val, fattat i framstegstrons namn. Det var under socialdemokratins långa maktinnehav som funktionalismen gick från avantgardistisk idé till norm, från ett arkitektoniskt experiment till statlig och kommunal doktrin.
Rivningarna i Landala, Nedre Masthugget och stora delar av den äldre innerstaden var inga olyckor eller sidospår. De var konsekvensen av en politisk övertygelse om att det gamla var förbrukat och att det nya, rationellt, storskaligt, industriellt, per definition var bättre. Göteborg blev ett laboratorium för denna idé, och priset betalades i förstörda stadsrum och brutna sociala sammanhang.
Det är mot denna bakgrund hans nuvarande kamp mot arkitekturetablissemanget ska förstås. Hulter är tydlig med vad han menar med klassisk arkitektur: inte pastischer eller dyr ornamentik, utan ett formspråk med begripliga proportioner, tydlig hierarki, stadsmässiga bottenvåningar och en arkitektonisk grammatik som människor intuitivt förstår. Att detta väcker ilska hos delar av professionen ser han som ett symtom på hur långt ifrån medborgarna arkitekturdebatten har glidit.
Särskilt intressant är hans erfarenhet av motståndets gränser. Kritiken har varit hård från vissa arkitekter, men betydligt svalare från byggbranschen. Byggare, menar Hulter, vill främst ha tydliga besked. När politiken klargör vad som gäller anpassar sig marknaden snabbt. Det som däremot skapar friktion är otydlighet och signalpolitik – när man talar varmt om kvalitet men inte vågar ställa krav.
Under Hulters ledning har Göteborg därför gått längre än många andra kommuner i att faktiskt styra: genom budgetdirektiv, översiktsplanering och inte minst via allmännyttan. Ambitionen är inte att skapa enstaka vackra prestigeprojekt, utan att förändra vardagsbyggandet. Det är där legitimiteten avgörs. Ett nytt hus ska upplevas som ett tillskott, inte som ett intrång. En förtätning ska kännas som en förbättring, inte som ett hot.
Detta placerar Hulter i ett ovanligt politiskt läge. Han är socialdemokrat, men driver en fråga som länge förknippats med borgerlig kritik. För honom handlar det om relationen mellan stad och medborgare: om människor känner att de blir överkörda i något så grundläggande som sin vardagsmiljö, undergrävs tilliten till det politiska systemet som helhet.
Göteborg framträder därmed som ett testfall. Om Hulters linje håller, om människor faktiskt börjar uppleva att staden byggs med dem snarare än över deras huvuden, förändras spelplanen. Då blir det svårt att gå tillbaka till en ordning där estetiken betraktas som intern fackfråga och politiken som passiv förvaltning. I så fall har en socialdemokrat inte bara brutit med ett arkitektoniskt etablissemang, utan också med det egna partiets arv på ett område som berör oss alla.
Dela inlägget
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Konstvetaren och museichefen Karin Sidén tar emot i biblioteket på Waldemarsudde, mitt i det allkonstverk hon har i uppdrag att förvalta. I samtalet berättar hon om vägen från musikklass och en avhandling om barnporträtt under stormaktstiden till rollen som överintendent, och om hur ett privat hem förvandlades till ett offentligt museum. Vi talar om friheten i stiftelseformen, om orimliga hyressystem för kulturinstitutioner och om varför en liten lista med tio konstverk kan skapa en stor strid om vad Sverige egentligen är.
Avsnittet börjar i Karin Sidéns bana som akademiker och museimänniska. Hon berättar hur hon kom till Uppsala som musikstudent men fann sitt hem i konstvetenskapen, där bilden, det skrivna ordet och idéhistorien möts. I Nationalmuseums salar tränades hennes blick genom utställningar om allt från Carl Fredrik Hill till en uppmärksammad utställning om kroppen och vetenskapens bildspråk. Den erfarenheten tog hon med sig när hon blev överintendent på Prins Eugens Waldemarsudde.
– Jag är extremt privilegierad som får ägna mig åt det som verkligen intresserar mig.
Kostnadshyra, marknadshyra, eller något annat?På Waldemarsudde blir prins Eugens vision konkret. Hemmet, parken och samlingen är tänkta som ett sammanhållet kulturarv. Karin Sidén berättar hur hon tillsammans med styrelsen började läsa testamentet som ett juridiskt dokument, anlitade stiftelsejurist och drev igenom att museet skulle ta över sina egna byggnader från Statens fastighetsverk. Vägen dit gick via utredningar och förhandlingar, men ledde fram till att Waldemarsudde i dag är en fristående stiftelse med statligt stöd och eget fastighetsansvar.
Prenumerera på Budoarstämning för poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev.
Resultatet blev både större ansvar och större frihet. Museet förvaltar nu 22 byggnader i egen regi, med egen fastighetsorganisation och långsiktiga underhållsplaner. Kostnaderna har minskat jämfört med tiden med marknadshyra, samtidigt som mer blir gjort. Uppdraget blir tydligare: resurserna ska gå till konsten, publiken och vården av kulturarvet.
– Pengarna ska i första hand gå till konstnärligt innehåll, inte försvinna i overheadkostnader, konstaterar Karin Sidén.
Med Waldemarsudde som exempel går vi in i den högaktuella diskussionen om hyressystemet för statliga kulturinstitutioner: vad som händer när hyran beräknas som om ett museum eller operahus vore ett kontorshus på bästa läge, och om hur kostnadshyra och stora renoveringar har pressat institutioner som Naturhistoriska riksmuseet. Vad krävs för att en ny modell inte bara ska flytta siffror mellan myndigheter utan faktiskt frigöra resurser till kultur och långsiktigt underhåll av kulturfastigheter?
Kulturkanon utan Zorn
Därifrån rör sig samtalet mot kulturkanonutredningen, där Karin Sidén haft ansvar för bild och form. Hon beskriver svårigheten i att destillera århundraden av konsthistoria till tio verk och hur varje val samtidigt skulle fungera som ett fönster mot större sammanhang. Vi pratar om varför hon lyfte fram Albertus Pictors medeltida kalkmålningar och Hilma af Klints målningar till templet, och varför Anders Zorn ändå finns närvarande i motiveringarna trots att han inte fick en egen plats på listan.
Kanon blir i hennes tolkning inte en slutgiltig sanning utan ett antal referenspunkter att utgå ifrån, något som kan hjälpa både infödda svenskar och nya medborgare att orientera sig i ett gemensamt kulturarv. Samtidigt återkommer frågan om vilka konstnärer som historiskt har skrivits ut ur berättelsen och vad som händer när man försöker skriva in dem igen.
Genom hela samtalet ligger en större fråga och vibrerar: vad vill vi egentligen med våra museer. Är de främst fastigheter som ska bära sina egna kostnader eller kunskapsinstitutioner som bär ett gemensamt minne? Vilken styrning gagnar konsten bäst: hyreskontrakt och vinstkrav eller tydliga uppdrag och långsiktigt förtroende?
Tack för att du lyssnar på Budoarstämning! Dela gärna avsnitten med dina vänner och bekanta.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
I detta avsnitt möter jag barnläkaren och docenten Gösta Alfvén, författare till boken Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen. Den byggda miljö vi lever i påverkar vår hälsa mer än vi vill erkänna och den modernistiska arkitekturen har haft långtgående negativa konsekvenser.
Alfvén talar inte som arkitekturkritiker eller nostalgiker, utan som läkare. Under många år arbetade han som barnläkare i norra Botkyrka, mitt i miljonprogrammets mest konsekventa miljöer. Där mötte han barn och familjer med hög stressnivå, psykosomatiska besvär och förhöjd sjuklighet. Gradvis växte insikten fram att detta inte enbart kunde förklaras av sociala faktorer, utan att själva stadsplaneringen och arkitekturen bidrog till ohälsan.
Prenumerera på Budoarstämning
Samtalet rör sig från 1900-talets modernistiska idéhistoria, Le Corbusier, funktionalismen och rivningsvågorna, till aktuell neurovetenskap och stressforskning. Alfvén går igenom begrepp som biofili, fraktal geometri och neuroestetik, och visar hur människans hjärna reagerar negativt på monotona, storskaliga och livlösa miljöer. Han jämför modernistiska stadsmiljöer med traditionell arkitektur och förklarar varför äldre stadsformer ofta upplevs som mer mänskliga, orienterbara och läkande.
Vi talar också om sjukhusarkitektur: kanske den plats där kraven på en hälsofrämjande miljö borde vara som högst, men där modernismen ofta dominerar som mest brutalt. Alfvén beskriver hur vårdens byggnader i sig kan skapa stress hos både patienter och personal.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Svenska kyrkan är landets största kulturinstitution, men också ett trossamfund i ett av världens mest sekulariserade länder. Hur hänger det ihop? I detta avsnitt av Budoarstämning möter jag ärkebiskop Martin Modéus i ett samtal om kyrkans roll i samtiden, om kristendomens betydelse i vår kultur och om vad tro egentligen betyder i ett land som tror att det har slutat tro.
Samtalet äger rum i ärkebiskopsgården i Uppsala, i ett rum där hyllorna upptas av Nathan Söderbloms boksamling och och kretsar kring kyrkans roll i ett samhälle som ofta ser kyrkan som en institution bland andra.
Prenumerera på Budoarstämning för poddavsnitt, artiklar och nyhetsbev.
– Svenska kyrkan är en kristen kyrka, med stort självförtroende och med glädje i sin tro, säger Martin Modéus.
Han beskriver kyrkan som en del av landets andliga infrastruktur, en plats där både tron och kulturen hör hemma.
– Det är ingen tillfällighet att kyrkan arbetar med musik, konst och arkitektur. Det är där människor får tag på sitt liv.
Modéus menar att Sverige har en ovanligt snäv syn på tro.
– Vi har kokat bort nästan allt som i ett världsperspektiv hör till tro: musiken, konsten, festerna, traditionerna. Kvar har vi bara en liten intellektuell kärna mellan öronen. Men tro är mycket större än så.
Tron och kulturen hör ihop
För honom är kyrkans kulturella verksamhet inte en sekulär tilläggsverksamhet, utan en del av själva tron.
– Kyrkan erbjuder rum där man kan möta sig själv, sina medmänniskor och Gud. Det sker genom ord, toner, bilder och ritualer. Allt detta hör ihop.
Han talar med värme om kyrkomusiken.
– Den är inte något man bara lyssnar på, utan något man tar del av.
Kyrkorummet är för honom en plats för både andakt och mänsklig närvaro.
– Man sänker ner sig själv i någonting som är mycket större än man själv.
Samtalet handlar också om den växande nyfikenheten på tro bland unga svenskar. Modéus ser det som ett tecken på en ny längtan efter mening.
– Vi har kanske världens mest sekulariserade självbild, men när jag möter människor ser jag något annat. Det finns en hunger efter språk för livets djup.
För Modéus är kyrkan därför inte en kvarleva från det förflutna utan en levande del av det moderna Sverige.
– Tron och kulturen hör ihop. Det är olika portar in i samma rum.
Tack för att du lyssnar på Budoarstämning! Dela gärna avsnitten med dina vänner.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Hur står det egentligen till med barns och ungas läsförmåga i Sverige – och varför verkar viljan att läsa sjunka snabbare än förmågan att göra det? Författaren, debattören och Berättarministeriets grundare Dilsa Demirbag-Sten menar att vi står inför en bildningskris som är lika mycket kulturell som pedagogisk.
När hon kom till Sverige som sexåring från Turkiet blev språket en port till friheten. Orden gjorde världen begriplig – och möjlig. Sedan dess har hon gjort bildningen till sitt livsprojekt: som journalist, författare, opinionsbildare och i dag som en av civilsamhällets mest inflytelserika röster genom Berättarministeriet, organisationen som ger barn i socioekonomiskt utsatta områden verktygen att läsa, skriva och tänka fritt.
I det här samtalet berättar Dilsa Demirbag-Sten om sin egen resa, om idén bakom Berättarministeriet och om kampen mot den växande läskrisen bland unga. Hon beskriver ett Sverige där allt fler barn tappar kontakten med det skrivna ordet – och där språket håller på att sluta vara en gemensam grund.
Samtalet handlar om ansvar: om skolans, föräldrarnas och samhällets roll – men också om läsningens djupare betydelse för fantasi, empati och demokrati. Vad händer med ett samhälle som inte längre kan läsa sig självt? Och går det att återuppväcka lusten till språk och berättelser i en tid av skärmar, snuttifiering och splittrad uppmärksamhet?
När Dilsa Demirbag-Sten anlände till Sverige 1976 beskrev hon landet som ett perfekt maskineri: vägarna, husen, skolorna, allt fungerade. I miljonprogrammets nybyggda kvarter i Uppsala började en resa som skulle föra henne från de kurdiska bergen till Observatorielunden i Stockholm, där Berättarministeriet i dag har sitt kontor. Där arbetar hon för att ge barn i utsatta områden samma chans som hon själv fick.
– Det var läsningen som räddade mig. Bibliotekarierna såg vad jag behövde och satte klassiker i mina händer.
Efter år som journalist och debattör bytte hon den offentliga arenan mot praktisk handling.
– Jag trodde att det var i politiken de stora tankarna tänktes, men det var det inte.
År 2011 grundade hon Berättarministeriet tillsammans med Robert Weil och Sven Hagströmer, en idéburen stiftelse som ger lärare och elever i skolor med högt socioekonomiskt index verktyg för läsning, skrivande och kritiskt tänkande.
– Vår vision är ett Sverige där alla barn är trygga i det skrivna ordet. Det är den viktigaste beredskap vi har: en medveten och kritiskt tänkande befolkning.
Vägen dit har inte varit enkel.
– De tre första åren visste vi inte om vi skulle överleva tre månader till. Vi jobbade dygnet runt.
I dag har över 100 000 barn deltagit i Berättarministeriets program. Samarbeten med Svenska Akademien och Karolinska institutet har gjort organisationen till ett nav i svensk läsfrämjande verksamhet.
I samtalet berättar Dilsa om sin egen väg till bildningen, om mormoderns sagor i Kurdistan och bibliotekets räddning i Uppsala. Hon talar om vikten av att låta barnen skriva för hand.
– Papper och penna, inga skärmar. Läsningen sitter i handen lika mycket som i huvudet.
För henne handlar läsning om något mer än pedagogik.
– Vi pratar om att barnen inte läser. Men läser föräldrarna? Läser lärarna?
Hon ser läskrisen som ett symptom på något djupare, en kulturell förlust av uppmärksamhet och eftertanke.
– Vi lever i nuets tyranni. Men bildning tar tid.
Samtalet rör sig från hennes egen flykt och frihetslängtan till frågan om kanon, kultur och integration.
– Kanon finns redan. Du behöver bara öppna en historiebok.
Hon ser ingen motsättning mellan klassiker och inkludering.
– Bildning är något alla kan erövra. Och integration blir då en konsekvens, inte ett mål.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Vad är egentligen Sverigebilden – och vem formar den? Är den ett uttryck för hur världen ser på Sverige, eller för hur Sverige vill se sig självt? I takt med att den internationella bilden av vårt land blivit mer komplex, och ibland mer kritisk, har frågan fått förnyad aktualitet. Svenska Institutet, myndigheten med uppdraget att främja Sverige i världen, står i centrum för detta arbete.
I det här avsnittet möter jag Madeleine Sjöstedt, generaldirektör för Svenska Institutet och tidigare kulturborgarråd i Stockholm. Hon har en ovanligt bred erfarenhet av både politik, kultur och diplomati – från kulturhusens scener till regeringskansliets korridorer. Vi talar om hur Sverige kommunicerar sina värderingar, sin historia och sin samtid till omvärlden, och om balansen mellan att vara ett öppet, självreflekterande samhälle och ett land som vill skydda sitt anseende.
Samtalet handlar också om kulturens roll i utrikespolitiken. Vilken plats har litteratur, konst och musik i bilden av Sverige idag? Är kulturarvet något att värna – eller en risk i tider då nationsbegreppet i sig blivit känsligt? Och hur skiljer sig dagens arbete med “nation branding” från den klassiska kulturpolitiken som Sjöstedt en gång ansvarade för i Stockholm?
Vi berör den senaste rapporten om Sverigebilden, där Svenska Institutet kartlägger hur Sverige uppfattas internationellt – vad som väcker förtroende, och vad som skaver. I en tid när medier, sociala nätverk och globala kriser snabbt förändrar intrycken av ett land, blir frågan om kommunikation och självkännedom närmast existentiell: Hur berättar vi vilka vi är, när världen redan har en uppfattning?
Detta är ett samtal om politik och kultur, diplomati och identitet – men ytterst om den berättelse varje nation måste kunna formulera om sig själv.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Fredric Bedoire tar emot i sin våning i Klarakvarteren, själva hjärtat av det Norrmalm som han skildrar i sin nya bok Modernitetens hemvist. Lägenheten ser ut precis som man kan föreställa sig att en pensionerad professor i arkitekturhistoria ska bo.
Huset är ett av få som överlevde efterkrigstidens rivningsvåg, eller saneringen, som man sade på den tiden. Det var rivningarna som väckte Fredric Bedoires intresse för arkitekturhistoria. På 1970-talet dokumenterade han husen som revs för Stadsmuseet, och rapporterade även i Dagens Nyheter under vinjetten “Veckans rivning”.
Stockholm i början av 1800-talet var fortfarande en liten stad, ännu präglad av nedgången efter stormaktstidens fall. Under seklet som följde skulle Sverige och Stockholm genomgå en veritabel förvanling genom industrialisering, tekniska framsteg, marknadsekonomi och en kulturell storhetstid. Under denna tid flyttade Stockholms centrum från Staden mellan broarna med dess trånga, vindlande gränder, till Norrmalm, med dess breda paradgator.
En ny generation arkitekter framträdde som ritade privatpalats och hyreshus, affärslokaler och institutioner och gav moderniteten ett ansikte. Denna explosionartade utevckling, där den breda samhällsutvecklingen får sitt tydligaste uttryck i en stadsdel i Stockholm, skildrar Fredric Bedoire i sin nya bok Modernitetens hemvist. 1800-talets Norrmalm.
Den modernitet som titeln syftar på präglades av optimism och framtidstro och teknikutveckling och en historicerande estetik, till skillnad från den modernism som skulle ersätta den en bit in på 1900-talet. 1800-talet var kapitalismens och industrialismens århundrade, men också folkrörelsernas och klasskampens. Det var internationalismens och nationalromantikens århundrade, traditionens och framåtblickandets. Alla dessa tendenser strålade samman i den smältdegel som utgjorde Norrmalm.
Spåren av denna guldålder skulle i stor utsträckning utplånas under Norrmalmsregleringen under efterkrigstiden. Modernisternas syn på framåtskridande innebar ett avståndstagande från historien, också från det dynamiska 1800-tal som lå bara några decennier bort. Även om en del byggnader överlevde rivningsvågorna var det mycket som gick förlorat för alltid.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Inför valet 2018 gick Moderaterna i Upplands Väsby på ett stadsbyggnadsprogram som gick ut på att göra kommunen vackrare genom att styra byggandet i en riktning som kommuninvånarna efterfrågade. Som nyvald ordförande för kommunstyrelsen skred sedan Oskar Weinmar till verket. Genom en medborgardialog fick kommunens invånare möjlighet att uttrycka hur de ville att framtidens Upplands Väsby skulle gestalta sig.
Utifrån kommuninvånarnas åsikter utformades sedan ett gestaltningsprogram, ett slags ramverk för allt byggade i kommunen, som tar fasta på de egenskaper och företeelser som utmärker de arkitekturstilar som kommuninvånarna uppskattar, respektive de stilar som kommuninvånarna tyckte minst om, och som således skall undvikas.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Ytterligare ett steg tog kommunen när de 2020 utlyste en markanvisningstävling för några centralt belägna tomter i kommunen som skulle bebyggas med bostäder. Det unika med denna arkanvisningstävling var att den byggherre som skulle få bebygga tomterna måste utfästa sig att bygga i någon av de stilar som väsbyborna mest uppskattade, enligt resultatet i medborgardialogen. Markanvisningstävlingen förvandlades således till en arkitekturtävling, där premissen var att bidragen måste utföras i en stil från före modernismen.
18 förslag inkom från byggherrar och arkitektkontor, och sedan en jury valt ut sex av förslagen fick Väsbyborna rösta. Vinnare blev CA Fastigheter med arkitekten Nils Freckéus förslag “Nya tide, eviga ideal”. Ännu fyra år senare har bygget inte påbörjats, men Oskar Weinmar är optimistisk och menar att det definitivt kommer att bli av.
Markanvisningstävlingen i Upplands Väsby väckte starka reaktioner inom arkitekturetablissemanget, där den dominerande åsikten var att politiker inte ska lägga sig i frågor som rör gestaltningen av hus, utan lämna arkitekturen åt professionen. Andra var mer positiva och tyckte att det var roligt med politiker som faktiskt visade intresse för arkitektur och stadsbyggnad.
Oskar Weinmar menar att det ingår i hans uppdrag som medborgarnas valda representant att styra utvecklingen också av de fysiska miljön i kommunen i en riktning som stämmer överens med medborgarnas önskemål.
Som företrädare för ett liberalkonservativt parti som Moderaterna handlar mycket av politiken om att balansera liberalismens värnande av äganderätten och marknadsekonomin mot konservatismens försiktighetsprincip och tro på en organisk, kumulativ utveckling. På stadsbyggnadsområdet ställs ofta dessa målkonflikter på sin spets, när en alltför hårdför exploatering kan omintetgöra de värden som gör en plats attraktiv, samtidigt som ett alltför starkt skydd kan inskränka människors äganderätt och bromsa utveckling och kreativitet.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Fler avsnitt om arkitektur:
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Den statliga kanonutredningen som nyligen överlämnades till regeringen innehöll tio listor i olika kategorier, och Mattias Lundberg hade ansvaret för urvalet till musiklistan. Urvalet har fått både ris och ros i den efterföljande debatten, och nyligen tog Lundberg själv till orda i en debattartikel i Expressen, där han försvarade både kanonprojektet som sådant och urvalet som gjorts.
Bland annat argumenterade han för att den kritik om bildningsluckor som riktats mot politiker som Parisa Liljestrand och Ebba Busch, vilka båda argumenterat för en kulturkanon, snarare är argument för en kulturkanon, än emot.
Mattias Lundberg tycker att debatten som följt på kanonutredningen har varit positiv, och att det faktum att även de som varit kritiska till projektet som sådant har tydliga egna uppfattningar om vilka verk som borde ingå, visar att det finns en allmän uppfattning om att kanon finns och är viktigt.
– Jag hade väntat mig mycket mer tjära och fjädrar, för att Abba inte är med och sådant.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Musiken har funnits med genom hela Mattias lundbergs liv. Redan under uppväxten i Åtvidaberg upptäckte han storheten hos kompositörer som Bach och Palestrina. Han utbildade sig till kyrkomusiker, men insåg att han ville gräva ännu djupare i den äldre musiken. Han doktorerade i England och är idag professor i Musikvetenskap vid Uppsala Universitet.
Utöver forskning och undervisning har han ägnat en stor del av sin tid åt det som kallas för den tredje uppgiften: att sprida kunskap i offentligheten. För en bredare allmänhet är Mattis Lundberg kanske främst känd som folkbildare i radioprogrammen Den svenska musikhistorien och Fråga musikprofessorn i P2.
I veckans avsnitt pratar vi om konstmusikens ställning, om kanonprojektet, både som idé och hur det konkreta arbetet gått till. Varför valde man som man gjorde? Varför är till exempel hela Jan Johanssons Jazz på svenska med, men endast en enda Fredmans epistel av Bellman? Borde inte en vissamling behandlas som en helhet på samma sätt som ett studioalbum?
För den som vill fördjupa sig ännu mer i tankarna bakom kanonprojektet rekommenderas min intervju med utredare Lars Trägårdh från tidigare i år:
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Som 27-åring spelade Eric Schüldt klassisk musik i P2 på dagarna och dansmusik som DJ på Spy Bar på nätterna. Nu har han visserligen kvar ett program i P2, men det spelas in hos ett externt produktionsbolag. I Radiohuset har han inte varit på åratal, säger han när vi ses i hans lilla skrivarlya i Gamla Stan i Stockholm.
På senare år har Eric Schüldts skrivande allt mer kommit att hadla om det sköna, det romantiska och mystiska, det förtrollade som har gått förlorat i världen med moderniteten.
Dit hör också det andliga och för några år sedan konverterade han till katolicismen. Han förnekar dock att han skulle vara en så kallad “kulturkatolik”. istället var det mystiken och de intellektuella sammanhangen som drog honom till den romersk katolska kyrkan. Intresset för trosfrågor har han också utforskat i intervjupodden Sökarna.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Eric Schüldt är en av få kulturjournalister som tagit tydligt ställning för en statlig kulturkanon. Häromåret lyfte han också den statliga Medborgarboken, som delades ut till alla svenskar när de blev myndiga, och där en försvarlig del av innehållet handlade om kultur, eftersom det hörde till vuxenblivandet att bilda sig. Kanske kan den nya satliga kulturkanon betraktas som ett liknande projekt, allra helst som utredaren Lars Trägårdh valt att utvidga uppdraget till att inte bara omfatta verk ur kulturhistorien utan även inkludera andra företeelser som präglat Sverige och svenskarna, som folkpensionen och pappaledigheten.
Sedan några veckor tillbaka har Eric Schüldt också en egen substack, Arkadien, som han beskriver som “ett försök att utforska en äldre form av kulturjournalistik. Ett flanerande liv – fritt från klåfingriga redaktörer, begränsande format och en politiserad samtid.” Följ gärna honom där:
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
I Sverige döms den som bränner koranen medan den som dödshotar och till och med mördar koranbrännare går fri. I praktiken innebär domarna mot koranbrännarna Salwan Momika och Salwan Najem att Sverige redan har ett hädelseförbud, som enbart gäller en enda religion. Det menar Sakine Madon, liberal opinionsbildare och yttrandefrihetsaktivist. Samtidigt höjs röster för införande av förbud mot skändande av religiösa symboler, så som man har gjort i Danmark.
Sakine Madon, som i höst släpper sin andra bok om hoten mot yttrandefriheten, Till kättarens försvar, är bekymrad över utvecklingen. Hon menar att stora delar av det offentliga Sverige har givit efter för de som med våld och hot om våld vill tysta andra och inskränka allas våra rättigheter. Särskilt illa tycker hon att det är när journalister och publicister, som borde ha försvaret av yttrandefriheten som en ryggmärgsreflex, viker ned sig för det fria ordets fiender.
Orsaken är, menar hon, en kombination av rädsla och en postkoloial maktanalys där vissa grupper, som muslimer, anses vara underordnade och därför måste behandlas särskilt varsamt. Radikala islamistiska grupper har varit skickliga på att utnyttja dessa båd akilleshälar hos stora delar av det västerländska samhället, inte minst i Sverige.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Konsekvensen blir att det blir provokatören, hädaren och kättaren som skuldbeläggs och anklagas för att hota och hata, medan de som verkligen hotar och hatar slipper undan. Det är en farlig utveckling som går att se i många västerländska samhällen. I Danmark infördes häromåret en lag som förbjuder skändande av religiösa skrifter, och i Sverige finns de som anser att vi bör följa dem i spåren.
Sakine Madon menar att det är farligt att ge efter för de som vill inskränka våra fri- och rättigheter.
– De kommer inte att nöja sig bara för att vi förbjuder koranbränningar, deras önskelista slutar inte där.
Istället menar hon att det behävs fler som utmanar och provocerar.
– Ju fler som tecknar rondellhundar, ju fler som tecknar Muhammedkarikatyrer, ju fler som bränner koraner då får du bort den här laddningen. Men ju fler som blir rädda, som börjar införa olika förbud, det gör ju att de här islamistiska staterna flyttar bara fram sina positioner.
Sakine Madon är liberal opinionsbildare och har tidigare varit politisk redaktör på Norran, Vestmanlands Läns Tidning och Upsala Nya Tidning. 2022 debuterade hon som författare med boken Inget är heligt (Fri tanke förlag) och i höst kommer hennes andra bok Till kättarens försvar.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com -
Idag är Haga ett av de mest uppskattade turiststråken i Göteborg, med kaféer, restauranger och små butiker. Under 1970-talet planerades en omfattande rivning av Haga för att ge plats åt nya vägar och bostadsområden. Lokalbefolkningen och kulturminnesvårdsorganisationer protesterade kraftfullt mot planerna och lyckades få rivningarna stoppade, vilket räddade en stor del av Haga's historiska bebyggelse. Det var där, bland husockupanterna, som Albert Svenssons intresse för arkitektur föddes.
För två år sedan fick han utmärkelsen Göteborgs bästa byggnad för ett hus i klassisk stil på Ekmansgatan i Lorensberg i centrala Göteborg. Huset i rött tegel är utfört i klassicistisk stil som anknyter till den omgivande bebyggelsen från förra sekelskiftet. Byggnaden, som är ett lägenhetshotell för gästforskare vid Göteborgs Universitet, har rönt stor uppskattning bland allmänheten och kultur- och ledarskribenter, men också fått utstå kritik från delar av arkitektkåren.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Varför är det fortfarade provocerande att rita klassicistiska byggnader i Sverige idag, nästan 100 år efter modernismens genombrott? Hur kan den sekelgamla konfliktlinjen fortfarande vara relevant?
Rivningsvågen drabbade Göteborg hårdare än många andra städer. Under rivningsvågen i Göteborg, mellan 1959 och 1974, revs ungefär dubbelt så många lägenheter i förhållande till folkmängden jämfört med Stockholm. Albert Svensson sörjde vad som hade gått förlorat, men frågade sig också varför vi inte skulle kunna bygga lika vackert idag. Som 30-åring sökte han därför in på arkitektutbildningen på Chalmers.
Utbildningen blev dock en besvikelse och som ensam klassicist fick han ofta kämpa i motvind. Det som han saknade i arkitektutbildningen fick han istället inhämta hos Bo Sandgren , so ritade klassicistiska villor på Marstrand Arkitektkontor. Villor i traditionell stil har sedan dess utgort merparten av Albert Svenssons yrkesverksamhet.
Riksbekant skulle han dock bli med lägenhetshotellet på Ekmansgatan 5, som har hyllats och prisats, men också kritiserats av arkitektkollegor, förmodligen för att det går mot strömmen. Så stora byggnadr ritas inte längre i klassicistisk stil. Åtminstone inte i Sverige.
Utomlands är det annorlunda. I Storbritannien, USA och Frankrike finns en stor och vital klassicistisk rörelse inom arkitkturen och i Tyskland håller man på att återskapa de stadskärnor som gick förlorade genom andra världskrigets bombningar.
Något liknande drömmer Albert Svensson att man borde göra med de stadsdelar som skövlades under rivningsvågen i Göteborg. Det är fortfarande ett öppet sår och en stor sorg för de flesta göteborgare, menar han.
Albert Svensson ställer sig oförstående till den kritik som modernisterna riktar mot byggnader i historicerande stilar, att den skulle vara “oärlig” och inte “spegla sin samtid”.
– All arkitektur speglar sin samtid. Om jag ritar ett klassicistiskt hus speglar det också den tid jag lever och verkar i.
På frågan om det går att efterlikna äldre epokers stilar eller återuppbygga miljöer som gått förlorade på ett trovärdigt sätt eller om det blir Disneyland av alltsammans, svarar han:
– Vad sjutton skulle det göra om det var Disneyland? Det är väl mycket härligare än om det är liksom Rotterdam eller någon sån skit? Det är väl mycket mysigare med Disneyland.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com - Mostrar más
