Episodios
-
Mellan blomning och frukt
rann tiden mig mellan fingrarna,
omöjlig att fånga,
fasthålla
med dess krav på mera,
Det som förlorats kunde aldrig återvinnas.
Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats.
Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren,
kände deras söta doft fylla mitt inre rum
och tiden stod still.
Rönnarna vita av fräna blommor,
hela träd i blom
och jag stannade och såg dem blomma.
Jag såg flädern vitna som i ett snöfall
en doftande driva av fläderblom
och det fanns ingen tid.
Vår och blomning, skönhet och vällukt
får tiden att stå stilla för ett ögonblick
som förgår, övergår i vissnandets uppvaknande.
Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmas
på sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula.
Jag hade bara betraktat, inget åstadkommit
medan tiden rann mig genom fingrarna
med pockandet på mera.
Nu förstår jag att jag ingenting förstått
nu när nyponen lyser röda och svarta
mot rosbuskens lövlösa taggiga grenar,
bären tynger grenarna mot marken på rönnarna
i väntan på sidensvansarna som en dag skall komma,
fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockor
medan de skattar trädet på dess överflöd,
när flädern står full av bär som druvor för dvärgar
i klasar som blommorna växlat från vitt till svart.
Blomningen förför, förleder
och jag lät mig förblindas till att tro
att vårens blomning är ögonblicket
när är allt är fulländat
fyller sin form
verweile doch du bist so schön!
medan fruktsättningen, växandet,
mognandet inte är värt att betrakta
i sitt skenbara vissnande, sin gråhet.
Bländad av vår och blomning
av krav att själv slå ut,
tyngden av kronblad på mina axlar,
att fånga det flyktiga ögonblicket,
njuta mer,
uppleva mer,
prestera mera,
förmera,
talkören att allt är slut när blomningen är över,
att tiden runnit mig genom fingrarna!
Oktoberdagarna efter Brittsmäss,
när frosten kommer vilken natt som helst
när det är sent, snart försent för det som ännu blommar,
talar ett annat språk,
svarar de röda och svarta nyponen,
fullbordade rosor, fulla av frön,
svarar de gulröda rönnbärsklasarna
förvandlade från skräp till fröfyllda bär,
svarar de svarta fläderbärens korgar,
fläderblommens fruktsamma metamorfos,
att allt har sin tid
att det tar tid,
att det får ta sin tid,
att låta det ske som sker
med nyponrosor,
med rönnblommor,
med fläderblom
med livet.
Jag kupar mina händer och fyller dem
med nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär.
Som om inte livet skulle få ta tid.
Som om inte våren och hösten får ta sin tid.
Som om mognandet skulle vara förslösad tid.
Som om inte varje tid var sin egen fulländning.
13.10.2017 -
Platser som jag redan tidigare uppsökt
besöker jag avsiktslös igen
som om jag bara kommit den vägen
och det slagit mig i förbigående
att på andra sidan stenfallet
brann en gång en eld.
På fälten hörde jag aldrig förr
sångsvanar gräla i snösmältningstid,
om vägen mot tundrorna,
leden till de stora flodernas delta
när rönnbärens stoppsignaler lyste.
Jag såg resterna av en eld som brunnit ut,
slocknat i en bädd av aska,
sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar.
Jag besöker ett besök,
minns ett minne av ett minne
som brann utan eld, utan lågor.
Där jag står syns inga spår
av det förflutnas eld och stenar.
Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa,
tunga, drypande av höstregn,
fläckiga av de mystiska lavarna,
eksem på en människokropp
livstecken på stenblock.
Levande stenar
i sin tid.
Ännu två timmar till mörkret.
Gryningen redan skymning.
Höstsäden spirar, grönskar
höjd över tiden.
Träden stilla,
vindlösa, genomskinliga för
det gråblå senhöstljuset.
Rönnbären öppnar mina ögon
för fältens och granarnas grönska.
Inte knölsvanar bland gräsänderna
kväkande i kamp om brödkanterna
i stadsparkens sminkade sumpmark.
Ljusgula näbbar i hundratal
stämpipor, orgeltrumpeter,
vaksamma sirener mot intrång.
Sångsvanarna rastar på fälten,
vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage,
vilar där mina vägar går.
En dag skall jag inte längre se dem.
De skall ha lyft och med sin sång
äldre än skalmejor, gällare än alla
rörbladsinstrument, plogat sin väg
över allas huvud i ett brus av vingslag
som överröstat alla skrikare,
funnit sin väg till tundrorna i norr,
till de stora flodernas deltan i söder,
glömska av gamla eldar,
stenar som aldrig återfanns.
Som om det bara funnes denna enda plats
att utan minnen återvända till
med rönnbärsglöd och svanesång.
28.11.09 -
¿Faltan episodios?
-
I klostrets kalvinistiskt kala kapell
ett knäfall, ett kors med Kristi kropp,
ett krucifix, inga helgonbilder, inga statyetter.
Inget annat än detta kors och fönster
ut mot den stenlagda tomma gården,
backen med allén ned mot vägen,
mot ån, strömmen, blandad med blod och tårar.
Inte visste jag att det enda som kan resas
över denna stad av sand och aska är kors,
att alla kala, vita rum genljuder av det förflutnas tystnad,
tystnaden efter hammarslagen, skottsalvorna.
Inte visste jag att det var här de unga männen låg,
nakna med ansiktet mot marken i väntan på att dödas
eller redan döda medan en, avklädd, naken,
fasthållen i armarna, tvingas ned mot något som jag inte ser,
som bilden inte visar, där tigandet tar vid, utanför bilden,
där slutet skedde som att med slaktmask slakta kreatur,
slakthuset Vilnius där de många kyrkornas klockor ringde,
konsekrationsklockorna i mässan trefalt klingade,
när materian transsubstantierades till kött och blod
och din död firades till dess att du kommer tillbaka,
stiger ned från alla korsen, alla krucifixen i Vilnius,
återkommer för att skilja sanden från askan och ge döda liv.
Jag vet att Sonderkommandon föregrep uppståndelsen
för att undkomma domen, brände de dödades ben till aska,
blandade askan med sand för vilseleda änglar och demoner.
Allt detta vet jag,
jag vet att vägen slutar här,
att den inte är en flyktväg.
jag vet att den är tillflyktslös
enbart leder till askan i sanden.
Det finns ingen annan i himmelen och på jorden
att vända sig till i de kala kallaste rummen
med fönstret mot floden som flyter av blod och tårar,
ingen att ropa till att öppna ögonen, stiga ned, stiga upp
för att återkomma under tubors och basuners klang
som de i sanden, askan, skall höra först av alla. -
Fyrkantig johannesört och äkta
utefter vägrenen.
Knopp, blomma, frukt och frö
samtidigt.
De gula knopparna blöder,
klämda mellan tumme och pekfinger,
färgar fingerblommorna lila,
mansblod,
fansflykt.
Hypericum maculatum.
Hypericum perforatum.
Tistelfjun som hejdats i sin resa.
Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden.
Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter,
tunt skal utan saft och smak,
taggar som ristar fram blod.
Samtidigt.
Taggar som förblir när kronbladen fallit,
när nyponen svartnat.
Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi.
Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten,
den andra skumningen
som fryser bort det kärvaste.
Blomning och rimfrost bland tornar som växer.
Revor av åkervinda,
skira trattar som suger in tid och ljus,
signalerar till blåklockorna
att något växer, något rinner ut.
Mörkret.
Tiden.
Rölleka, rött lönnblad.
Stubbåker.
Höstsådd.
I skogen växer vita flugsvampar,
de panterfläckiga,
falska kantareller,
alla synliga för den som inte söker.
Röda liljekonvaljebär på stänglar,
inte tid för smultron, blåbär.
Här finns inga lingon.
Här är inte hjortronland.
Åkervindorna växer till trumpeter,
lurar som blåser alarm.
Sensommarmolnen går över himlen
bukiga örlogsskepp
med ännu stängda kanonportar.
Segel uppfyller himlen.
Skepp efter skepp på färd mot drabbning
gör himlen större,
avstånden längre
än under den molnfria högsommardagen.
I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar.
Stigarna trampas när ingen ser det
på skogens villkor
i stenarnas tid,
trädens tid,
vinbergssnäckans tid.
Silverslemmet bryter ljuset.
Asparna fångar upp vinden.
Aspar som regn,
vind i aspar som förebud om vattenströmmar.
Tusen pappersklockor förebådar andra slag.
Allt drar sig längre bort och tystnar.
Allt är ofrånkomligt nära.
Kände jag igen er när ni båda kom på vägen
i skymningen,
när jag nyss hört hackspetten,
som också ni måste ha hört,
telegrafisten som sänder sitt budskap
med en kod så svår
att inga dekryptörer förmår knäcka den.
Vad är det den vill säga?
Jag hör men förstår inte.
Bortom trädstammarna på höjden
solnedgångens röda ljus.
Ännu är allt grönt.
Ännu värmer solen.
Ännu är inte havet isande kallt.
Det går ännu att somna i mossan.
Ännu en kort tid.
Ännu någon dag.
Efter vägrenen ligger säden spilld,
fyra ton,
och gror, håller på att växa upp
för att skördas utav ingen,
frysa, dö.
Avskrädeshögen med eldarna vid havet
där allt dumpades.
Ingen skärgård,
hav på alla sidor.
Efter nattens bergsbestigning
ingen utsikt över havet,
vulkankäglans skugga faller över molntaket
i gryningen.
Jag kan inte se vad som sker på havet.
Först efteråt fattade jag fågelbudskapet
i skymningen
mayday, mayday
save our souls.
8.9.1994 -
Lettisk höst
Det är senare än de nedfallna äpplena
i grusgången
syrliga utan bruna fläckar,
senare än det ljumma diset,
ljuset inifrån
från en hemlig lampa
som ingen kan finna
i de säkras skallgång.
Detta är glasvingarnas tid.
Kreaturen står stilla i gråregnet
synliga mellan stammarna.
Löv på väg mot mull.
Allt har fallit.
Först den röda armén,
inte för första gången,
och de ofrivilligas tåg klarerades mot öster,
sedan den svarta spindelarmén
och kristendomsundervisningen återinfördes
i skolorna
medan salvorna sönderslet de värnlösa
i Salaspils,
sedan den röda i oktober fyrtifyra för att stanna
och boskapsvagnarna rangeras åter till arkipelagen.
Den som närmar sig dig går över gravar.
Under sanden ligger de döda:
dina,
de andras,
allas.
Utan smärta slipper ingen dig nära.
Too much pain
too much suffering
too much sorrow
Inte ens på ditt eget språk
kunde jag säga det
i kamomillångorna i ditt kök för att lindra barnens hosta
för alltid utanför,
skonad.
Gudsmoder
med den stympade högerarmen,
utan hand
pekar du på barnet,
flickan i din famn.
Det måste vara du,
det kan inte vara någon annan än du,
som tar upp detta stympade barn
i din famn och håller henne intill dig
i din son
och hennes barn
och din son
blir till ett
i din smärta.
Under viadukten går de breda dubbelspåren,
spårarbetarna går undan för tågen från Saulkrasti,
för det ensamma loket,
nymålat, tungt,
som passerar.
Alla på perrongen som väntar att få resa
dit de själva vill
känner hur marken skakar.
Känner också de andra
de på andra sidan muren, taggtråden,
i fängelset,
när det tunga loket kör förbi?
Någon iakttar mig,
ett öga i ett kikhål
ur ett brädskjul på muren.
Jag känner ingen fruktan.
Utanför muren står ett äppelträd.
En gammal man plockar äpplen i sin väska.
När jag går för att söka mig ett
finns inga kvar
och en kvinna tilltalar mig på ett språk
som jag inte förstår.
Jag kommer aldrig att få veta vad hon sade,
men av en kvinna så gammal som hon,
så gammal som kvinnorna
som med jordstrimmiga fingrar
sålde höstastrar utanför kyrkogården,
fick jag veta
hur det gick till när hon fördes bort med sin mor,
att den unge soldaten var hövlig
och gav rådet att ta med en extra filt,
att hon som återvänt utan man och barnlös
efter vreden
förlät ligisten
som i julas stulit hennes portmonnä:
har han någon enda som ber för honom
frågade du
och förlät
och bad som den enda på denna sida
för en som aldrig kallades vid namn.
Nu förstår jag att förbönen har tusen fina rynkor,
en landsförvists ansikte,
en åldrad sjuksysters ögon,
jordstrimmiga fingrar.
Ett tålamod som jorden.
Kan de dömda i fängelset,
rånarna och dråparna,
se järnvägsspåren,
kan de också se kyrkogården.
De kan se röken från en brinnande avskrädeshög.
När jag går över gräset, höstlöven,
över den fina sanden under det tunna täcket av gräs,
vet jag något djupare än gravarna.
Jag ser vad de inte kan se,
inhugget på de nya gravstenarna,
att korset kommit tillbaka
som på de gamla.
Under träden trängs de döda
aldrig glömda
namn och datum.
I skymningen går jag förbi en vittrande
ängel av asfalt och cement.
En gumma står stilla
som ett träd bland träden
vid sin grav.
Jag går förbi,
vår tystnad snuddar vid varandra
och när hon ser på mig
förstår jag plötsligt
vad hon säger.
Detta är glasvingarnas tid.
Hjorden är stilla.
Regn på ull.
oktober 1998 -
Alltför länge förödde jag mitt liv
med att söka samband där inga fanns,
leta budskap i artefakter
som aldrig tilltalade mig
i sin anspråksfulla mållöshet.
De som uppbar honoraren
visste inte mer än jag.
Hade ingenting att säga i en tid
som skrek efter att gestaltas.
Om inte detta
ex nihilo nihil,
inget ur intet.
Stumhet ur tomhet.
Det har jag alltid vetat.
Skenor i regn, snitt in i mörkret,
dvärgsignaler, semaforer, natriumlampor
har ingenting att säga.
Det finns ingen hemlig mening att avtvinga.
Det finns ingen punkt där skenorna går samman.
Det är så.
Det finns ingenting mer att vänta sig.
Det finns inget anspråk.
Det finns inget tilltal.
Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik.
Inte mer än detta.
Eller en tankeskulptur,
alla samband och rörelser,
alla tidtabellens förbindelser,
alla pågående resor synliga.
Lysande punkter ett rum i rörelse.
Gatubelysning för trafikanter.
Inte mer än detta.
Eller lysande öar och linjer av ljus,
nya landskap att befara,
okända kontinenter för ögat,
för den som färdas i mörker
när planet flyger över mönster i ljus,
städerna,
motorvägar,
över rangerbangårdar,
och sakta sjunker för landning
för att förenas med ljusen.
Bilder att betrakta.
Jag kräver mer
än det till synes uppenbara.
Jag ropar efter en som talar
ur ljuset
i elden.
Förvandlar mörkerseendet.
Alltför länge ödelade jag mitt liv
med att loda djup i gyttjepölar,
pressa mening ur det meningslösa,
att på botten under ytan
söka spår och lämningar
av städer som inte sjönk
därför att de aldrig byggdes.
Världen är icke
självklart genomskinlig.
Tingen tiger
i en tystnad
för evigt bruten
före all tid.
Alltför länge lyssnade jag efter ord
och hörde endast
tjattret från de mycket anspråksfulla
motsägarna av Ordet.
Ordet i tingen,
målet i livet.
Alltför länge förödde jag min tid
med att gräva efter mening
där inget annat fanns än containrar
med babelsbyggets byggavfall.
Alltför länge rotade jag efter
sammanhang i de gudlösas teater.
Först nu
träder du mig till mötes
inifrån
som om du alltid väntat
med ett tålamod äldre än alla mötesplatser
att få träda fram och ge dig tillkänna.
Först i detta ögonblick
utan tolkningar,
bildlös,
är du där i en närvaro
skörare än alla ord.
In mot det ordlösa.
Mellan mörker och ljus.
Är detta svaret
på anspråket
i din närvaro,
närmast den yttersta frånvaron:
brinna som kamfer
utan aska.
Doften svarar
gryningens tystnad.
8.6.1993, 27.6.1996 -
Om jag stod alldeles stilla
knappast vågade andas
av rädsla för att på flykten skrämma
den som jag själv räds
skall komma mig för nära.
Om det yttersta av vingen
snuddade vid min axel
skulle jag säkert förvandlas
eller förgås i en beröring
inte av denna världen.
Skulle jag stå kvar
eller kasta mig ned
för att undvika ett möte
så skrämmande efterlängtat.
16.11.2012 -
Är det höst eller vår,
är det ljudet av steg
eller bara bordsurets tickande
när jag minns en bild
av en som vänder mig ryggen,
går bort från mig på en väg
vadderad av morgondimmor
över ängar och fält.
Kommer jag aldrig att få veta vem det är,
se ansiktet som förblir fördolt
som nattens drömmar,
epos och encyklopedier,
underliga,
oerhörda,
ohörda,
skingrade i uppvaknandets dimlandskap.
utplånade i gryningsljuset.
Vandraren på vägen,
mörkergestalten,
är det jag som är drömmaren
som vänder ryggen mot mig själv
och lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig.
Eller är det du som med ryggen mot mig,
bortvänd på väg mellan dimstråken
genom drömmarna
i din ödslighet
ropar,
bönfaller
att jag alltid skall följa dig,
aldrig upphöra
att söka ditt ansikte
för att dela ditt liv.
11.10.2017 -
Om det är sant som vissa historiker säger,
och det finns väl ingen anledning att betvivla det,
grundat på vittnesbörd i brev och dagböcker,
att avsked under sextonhundratalet också mellan män
skedde under ymnigt flöde av tårar,
hade det sannolikt inte så mycket att göra med sentiment
som med erfarenhetsgrundad förnuftsinsikt
om livet på litanians villkor:
pest och hungersnöd,
krig och örlig,
uppror och tvedräkt,
ond bråd död,
den eviga döden.
Avsked.
Tårar.
Öga mot öga,
kind mot kind,
mun mot mun,
bröst mot bröst,
hand i hand.
Värme mot köld,
andedräkt mot hud,
rosigt mot gulblekt,
älskogssvett mot likstank,
mjuka lemmar mot dödsstelhet.
Tårar.
Avsked.
Tårar.
Skall du komma emot mig igen
som om skeendet vändes,
spolades, spelades om,
som ingen tid hade runnit som sanden,
saktare som i predikstolens timglas,
möta dig på andra sidan slånbuskarnas drivor,
häggens och körsbärsblommen snöfall?
På andra sidan
allt det som kom emellan,
hände, hotade, skymde sikten?
Är det där du skall återfinnas vid liv
inte bara i erinringens undflyende
dofter, blickar, beröringar,
inte längre i de sönderlästa breven
med en röst allt mera fjärran, svagare,
ett offer för tiden.
Skall du komma emot mig
på andra sidan
som om du steg upp ur djupet
inte för att tas tillbaka
om jag vände mig om för att se dig,
Skall du återfinnas i detta enda ögonblick
när avskedets tårar
samlats i återseendet
och förvandlats.
Om det är så
kan jag låta dig gå
utan tårar.
2018-05-14 -
Det förhöll sig alltså inte så som jag hade trott
att ådern hade torkat ut,
att spräckningen på sextio meters djup
inte gav något vatten,
att borrningen var förgäves,
att det inte fanns något vatten att hämta.
Det var inte så.
Det var inte som jag hade trott
att bilderna hade lämnat mig,
att de hade flagnat,
brunnit upp som papper
med den röda eldbården löpande
mellan det ännu vita och det förkolnade
i en rörelse
där skriften ännu syns
innan någon försöker gripa bladet
av aska och det sönderfaller,
sotar dens fingrar som griper efter det.
Jag är inte säker på att det som stod tryckt
var värt att läsas ens före eldens apostrofering.
Det är inte mot ådran
blicken skall vändas
inte bilderna,
inte texterna.
Jag vänder mig mot de tomma ytorna,
ödsligheten
där jag inte förväntar mig att finna
några bilder
som teaterkulisser att hivas fram
på scenen
för att delta i fiktionen
med orden
som om livet vore en text.
De tomma ytorna.
Ödsligheterna.
Sandstränderna i november.
Havsvidderna under natten.
Parkeringsplatserna på långfredagen då
som det var när jag tappade mjölktänderna
en efter en och skämdes för de nya stora
och inte ville le på skolfotot i första klass.
Ödsligheten om det nu inte bara är tomhet,
en sakligt beräkningsbar avsaknad, icke närvaro,
ingen rörelse, inget som sker, ingen som är där
på huvudgatan i gryningen i det stålhårda morgonljuset.
Där skall det börja igen.
Där skall jag finna skärvorna
som speglar himlen.
Utan anspråk på något annat
än att spegla det gråa om det är grått,
det blåa om det är blått,
det turkosa och det rosa,
det gulröda och brandgula
i skymningsdunkel och gryningsljus.
Jag skall förundras över
att så mycket värld
kan återspeglas i en skärva
från ödslighetens observatorium.
2012-11-10 -
Skulle jag ångra att jag inte försökte
fånga fåglarna som satte sig på min axel
och sjöng sånger som jag aldrig hört förut,
att jag inte vingklippte dem
eller satte dem i bur,
gav dem frö och vatten,
medan jag försökte skriva ned
det de alltmer sällan sjöng.
Jag lät dem fara.
Ingen höll jag kvar.
När jag under marsdagarnas snösmältning
i skogen finner en skyddad häll mot söder
på en höjd som också för tusen år sedan
låg över vattnet som en ö,
lägger mig i solen och lyssnar,
kommer ingen tillbaka.
Ingen har någonsin återvänt,
men jag hör dem sjunga
på avstånd så starkt
att jag måste hålla för öronen
för att de inte skall överrösta
den inre musiken.
På nätterna kan jag känna deras närvaro
utan att höra dem
när de kommer svepande på ugglevingar
på jakt efter byte.
Och jag vet därför att jag hört det
som om de läste upp ett fördrag
mellan oss som vi högtidligt slutit
att jag går säker för deras näbbar och klor
därför att jag aldrig försökte hålla dem kvar.
6.5.2000 -
Såg jag dem aldrig förut,
vinterträden i sin skarpa svärta,
tydligare,
strängare än sommargrönskans lövverk.
Stammen, grenar, kvistar
ristade med diamant
på vinterdagens glas.
Var slags träd med sin form
ekens satta bredd
askens slanka krona,
lönnen,
linden,
popplarnas högväxta procession
på väg mot staden.
Jag har sett dem i rimfrost mot isblå januarisky,
under snöfall i lampsken
inneslutna i en kupa av fallande snö
miljarder flingor,
snökristaller.
Fält som sjöar.
På avstånd ensamma träd
träd i dungar,
öar.
Himlarötter
jordkronor.
En tydlighet som kräver
Skärpa hos den som ser.
En klarhet född ur svärtan
stam och krona
mot vinterfältens vita ark.
Utan löv, utan grönska
ser jag tydligare nu.
För mig får gärna tiden stanna,
stå stilla.
Lövsprickningen kan vänta.
Här kan jag stå
stilla utan att vänta
på något annat.
Jag ser tydligare nu.
Jag ser skönheten tydligare nu.
Stammen, grenarna, kvistarna
i tidlös svärta.
Varför såg jag träden först om våren,
först när grönskan
dolt strukturen.
Grenverket,
stammen,
de osedda rötterna
i jorden
som bär
den gröna kronan.
Jag ser tydligare nu
när mitt närseende förändrats.
Jag ser klarare än någonsin. -
Bakom mig ligger fastlandet
de frusna öarna,
skären nedslipade
trädlösa.
Med mörkret bakom mig
går jag över isen
medan den bågnande
sjunger sånger
som svarar på valarnas
råmande
fortplantat över haven
in under isen.
Jag går från mörkret på en växelsång
där jag hör den ena sidan
och tänker den andra.
Från mörkret går jag över rämnorna
mot den ränna som isbrytaren brutit
genom isen.
Jag går mot det yttersta
i kölden
i mörkret
med den halva sången i öronen
och vet inte varför jag vill dit,
stå vid denna kant
som jag inte kan springa över
som inte leder någonstans
annat än för båtar
lämpade för gång i is
som för de andra
inte är annat än slutet
eller början på återtåget.
Är det sången
som driver mig
vidare.
Ord i en ordlös sång
om norrskenet
som jag aldrig såg
flamma över isen,
rämnorna,
rännan.
Som jag aldrig upphörde
att längta efter.
Skenet
i den brinnande
vinternatten
inför vilket allt
förstummas.
Skall jag hinna tillbaka.
Måste jag våga
språnget över
sången.
Måste jag sjunka
för att se
ljuset.
Skall jag i flammornas
tystnad höra
rösten.
Den enda vägen tillbaka
går under.
19.1.2001 -
Jag tar emot mig
som jag ovetande tog emot mig
mitt liv
i moderns skyddsrum,
i jordemoderns liv
medan liv för liv
släcktes,
förfrös
vintern fyrtiotre.
Jag tar emot mig
som jag tog emot mig
oskriven som ett blad,
en tabula rasa med osynlig skrift
i en ram av ljud, ord,
bokstäver, begrepp,
drömmar, myter, sånger, böner.
Som om något skulle kunna komma ur intet.
Som om inte allt redan fannns givet.
Jag tar emot ljuden utanför hjärtslagen
efter att ha lämnat och anlänt
efter den trängsta av passager,
färdig för ljuset efter ett växande i mörker.
Jag kommer att få veta vem jag är,
vem jag tillhör,
vart jag är på väg.
Jag ligger redan innesluten i lindor av mening,
ett ord som bär allt.
Jag tar emot mig som människa.
2021-02-08 -
En dag märker jag det
att det varit tyst redan länge,
att tornsvalan inte längre
med ett sriii dyker in under kanten
på prästgårdens brutna tegeltak.
Det är tomt när jag spejar
över almkronorna,
askarna,
över taken
så högt som ögat når
mot det Mariablå.
Syrsan syr långsammare
med kortare stygn
för att övertyga mig
att det ännu är gott om tid
innan höstrocken är färdigsydd
att provas och tas på.
Jag vill inte samla tecknen
på avfärd.
Jag sluter inte mina ögon för det jag ser,
för det som inte låter mig slippa undan.
Vad jag skall göra av tiden
som läcker genom min kropp
vet jag inte.
Värdet skrämmer mig
när jag ser att den är omöjlig
att växla in
i en annan valuta.
Den rinner ur mina kupade händer,
och upplöses i eld,
ett gnistregn,
innan den når jorden,
som om den aldrig funnits.
Den sveder inte mina händer,
den lämnar ett sår
som aldrig upphör att blöda
som ingen ser
utom de som fått sin dom
och väntar.
De sårades syskonskap,
de blödarsjukas bortvända gemenskap.
Vidöppna ögon.
Träden väntar på att jag skall besöka dem.
Stigarna frågar efter mig.
Fåglarna som tigit länge kallar på mig.
Skogen med den mjuka mossan
mumlar i sömnen mitt namn
och jag vet inte vad jag skall svara.
Vattenståndet i sjön
som i mörkret ropar på mig
har sjunkit mer än en meter.
Nu badar ingen längre.
För den som hörde barnens röster
vid strandkanten
är tystnaden ödsligare.
På återvägen ser du grodorna i gruset
små som en vuxens tumnagel.
Du vill inte hålla mig i handen.
Du hör inte svalornas tystnad,
de många rösterna och viskningarna.
Du pekar på rännilen i bäckfåran
och funderar på grodynglen i sjön
hur många de kan vara.
När sensommarsolen genom granarna
träffar din spensliga sjuårsnacke
är du redan på väg.
Du plockar upp en groda från vägen
stor som en vuxens tumnagel
och håller den för ett ögonblick
i din förstaklassnäve
tills den oskadd hoppar tillbaka.
Jag säger ingenting om svalorna,
inte ett ord om fåglarna som tar grodor
större än en sjuårings tumnagel.
Och jag längtar
som om det vore jag
som var sju år
att du skulle ta min hand
och säga
nu är nog svalorna framme
i Afrika.
Pappa,
hör du så starkt syrsan spelar.
25,26.8.99
