Episodios
-
Elisabeth Ellidotter är högt uppsatt S-tjänsteman. Samtidigt håller hon i seanser. Snart uppstår en frontalkrock mellan andarna och politiken. Elisabeth är beredd att satsa allt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter & ljuddesign: Jonatan Loxdal.
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
UTSKRIFT AV DOKUMENTÄREN:
– Jag såg liksom döda människor. Andar som stod bredvid. Tänk att man kan vara så, jag säger ond.Elisabeth är tjänsteman hos Socialdemokraterna. Men vid sidan av det håller hon i seanser – där hon säger sig få kontakt med de döda. Nu uppstår en frontalkrock mellan andarna och politiken, där Elisabeth är beredd att satsa allt.
– Jag skulle aldrig utge mig för att vara någonting som jag inte är. De vill ju att du ska göra något. Och det var då jag bestämde mig.
Du lyssnar på Verkligheten med mig Jonatan Loxdal och det här är Elisabeths berättelse.
–––
Jag minns när nyheten först kom om Elisabeth Ellidotter. Den som slog ned som en bomb i det andliga Sverige. Det handlade om en politisk tjänsteman som pratar med andar. Nyhetsrubrikerna talade om en sällan skådad rättsprocess.
”S-tjänsteman fick inte vara spiritualist – stämde partiet” (Aftonbladet)
”Elisabeth stämmer S – pekades ut som ’medial risk’’’ (Expressen)
“Får man vara precis vad som helst utom andlig? Det vi ser är en modern häxprocess” (Aftonbladet Debatt)Bakom de där orden anade jag en större berättelse. en arbetsplatsthriller, en konflikt mellan byråkratin och hjärtan som är hungriga på något större. Vad händer när gråsossesverige krockar med spiritualism? Och varför är en andetalare beredd att stämma sin arbetsgivare? Är hon en bluff – eller en kämpe för religionsfriheten?
För att få svar på mina frågor har jag tagit mig till stormens öga – Elisabeth Ellidotters kontor där hon jobbar som medium, i hälsans hus på Södermalm i Stockolm. Först hittar jag inte Elisabeth. En kvinna jag möter i korridoren försöker hjälpa mig rätt. Och till slut ser vi varandra i ögonen, jag och Elisabeth.
Elisabeth visar sitt kontor, där högar av böcker om tarotkort tronar intill religiösa motiv. Jag vill att Elisabeth ska läsa av mig. Hon blundar en stund och tittar mig sen i ögonen. Det hon säger stämmer, men skulle nog lika gärna kunna handla om henne.
– Jag känner att du har stort behov av Att få vara i lugn och ro. Du tycker inte om att folk ska tala om för dig hur du ska göra. Det är viktigt för dig att du får säga din mening. Att du inte blir avbruten. Det är viktigt för dig att. Göra det som känns värdefullt. För när det inte finns, när det inte är värdefullt så känns det som att. Då känns det som en tomhet. Du vill göra saker som är på riktigt.
Elisabeth ser ut som vilken medelålders kvinna som helst. Men hon bär på ett mysterium. Hon påstår att hon varit medial så länge hon kan minnas. Hon säger sig få kontakt med andar – och kan se de döda. Något som senare totalt kommer att krocka med hennes andra kall.
– Jag upptäckte att jag kan se döda människor.
Några exempel från Elisabeths liv. När Elisabeth är liten, ska familjen hyra ett hus i finska Vasa på semestern. Inför resan får Elisabeth en vision av en död kvinna i huset, säger hon.
– Jag såg henne ligga i en säng och jag såg hennes ansikte och vad hon hade på sig. Och så väldigt detaljerat.
När familjen kommer fram får hon veta att husets ägare mycket riktigt har dött – i huset.
– Så mycket sådana där varsel fick jag som liten. Och det var ju kanske inte alla gånger så roligt och inte någonting som jag kunde direkt prata med någon om. Så det var. Både fascinerande och obehagligt. För jag var ju ett barn.
Elisabeth har fler berättelser. Som tonåring får hon på känn att hennes farbror är döende – hon ser begravningen. sen får hon veta att han har cancer. Men hon möter också döda öga mot öga, säger hon. Som i ett semesterhus familjen hyr, där anden från en död man stör Elisabeth och hennes syskon på natten. Han spelar piano och går runt med ett träben på vinden.
– Så då gick jag upp och nu räcker det. Vi försöker sova.
Såg du honom gå runt där med sitt träben?
– Ja, jag ser så att jag såg honom.
Ja, jag skulle bli jätterädd om jag såg döda personer gå omkring.
– Ja, jag hade väl inte förstånd nog att bli det då. Jag var inte så gammal.
Många som hör det här skulle nog inte tro på det du säger, de tror inte på att man får budskap från andar. Vad säger du till dem?
– Jag kan förstå att det kan verka väldigt konstigt, men jag är helt övertygad, jag har haft med mig det hela livet.
Det finns fler andligt sökande i Elisabeths släkt. Hon minns att hennes farmor hade en egen kristallkula. Men Elisabeths föräldrar är med i Jehovas Vittnen, en rörelse som inte accepterar andar från något annat håll än Gud. Elisabeth gör bäst i att hålla tyst om vad hon ser när hon befinner sig i kyrkolokalen, Rikets sal.
– Då trodde man att den som då gick upp och pratade, den som kallades för äldste, att den gick upp och pratade trodde jag att det var Gud. Och då var det ju så att om man då ägnade sig åt någonting som inte var rumsrent, det sa de ju inte så. Men man förstod att det inte var. Man pratade inte om det, skulle vara tyst.
Det är tufft att ha för barn.
– Det är tufft att höra för ett barn. Och det får sina konsekvenser att man blir. Att man får bära någonting. En gåva som man har som man inte kunde prata om.
Men Elisabeths upplevelse av att tala med andar, kommer inte att försvinna. Tvärtom – den blir starkare. Som vuxen, utbildar sig Elisabeth åt ett helt annat håll. Hon är teoretiskt lagd. Bor i Stockholm, väljer att plugga ekonomi och , och jobbar med personalfrågor. Hon kommer in i den fackliga världen och jobbar på olika förbund: LO, kommunal, IF metall.
– Jag jobbade med statistik och gjorde välfärdsrapporter, statistiska beräkningar och så. Jag tyckte det var väldigt intressant och spännande att se de här klyftorna i samhället och hur man kunde beräkna det och få ut information.
Och en dag får Elisabeth tips om att söka jobb hos Socialdemokraterna i riksdagen. Elisabeth är tjänsteman, inte politiker. Men hon har inget emot att jobba med partiet – som chefsassistent. Hon får jobbet.
– Och då började jag som assistent till gruppledaren för gruppledaren för socialdemokraterna i riksdagen. Och då var det Anders Ygeman som var gruppledare.
– Jag har ju jobbat väldigt mycket i alla mina jobb, så det har inte varit någon semester när man har jobbat, utan man har jobbat hårt. Jag är väldigt ambitiös och plikttrogen
Det är alltid mycket att göra i Sveriges största parti, på riksdagen på Helgeandsholmen i Stockholm.
– Hade hand om nomineringar till utskott. Det var väldigt mycket ansvar. Vi riggade stora konferenser. Det är en tuff miljö att jobba i. med korta deadlines. Och det är ju det. Den ena dagen är inte den andra lik. Så det är ju väldigt mycket som man måste.
Vilka politiker Elisabeth jobbar för beror hur det går för Socialdemokraterna i valen. Till slut blir Elisabeth chefsassistent under toppolitikern Mikael Damberg. Hon skulle kunna låta det här viktiga jobbet i partiet, och sin andliga sida vara helt separerade.
– När jag har varit på mitt arbete så har man varit full kontroll på det som är i huvudet då. Sen har jag haft haft andligheten vid sidan av.
Men då händer något som kommer göra Elisabeths mediala sida mer offentlig. Elisabeth är med om en fruktansvärd händelse. Hon befinner sig med sin make i ett hus ute i skärgården när hon får en obehaglig känsla. Hon säger att det knakar och rör på sig i huset. Och hon får en omedelbar aning av att något har hänt en ung släkting till henne.
– Och då började det. Dörrar öppnades och det gick i trappen och det var. Täcket rycktes bort. Då sa min man att det måste ju vara någonting som har hänt. Och då så sa jag namnet på den här anhöriga. Så sa jag. Men det är det. Du har hänt någonting, sa jag.
Elisabeth kontaktar mamman till släktingen.
– Och så försökte jag ringa då till den som är mamma till honom. Jag försökte ringa henne och hon svarade inte, men sen ringde hon upp mig och när hon ringde så förstod jag.
Släktingen har dött , alldeles för ung. Det är en stor sorg förstås. Men inte bara det. Efter dödsfallet upplever Elisabeth att hon inte blir lämnad ifred av andevärldens oväsen. Hennes liv präglas av andarnas närvaro.
– Det var ju allt som händer runt omkring hemmavid. Så var det att det knackade stod. Jag såg andar som stod bredvid. Min morgonrock flög i luften som min man sa. Men hallå Elisabeth, nu får du göra något åt det här. Det är ju de vill ju att du ska göra någonting. [00:34:42][17.8]
Nu känner Elisabeth ett kall. Hon vill förstå det hon upplever som sin spirituella förmåga. Hon ska utbilda sig. Hon får kontakt med en kvinna som utbildar medier. Enligt Elisabeth är det ingen enkel utbildning.
– Så det var ju höga krav så man kan ju inte bara. Det var ju inte som att du går en helgkurs och sen är du klar utan hennes utbildning var i tre år. Men eftersom hon tyckte att jag kunde så mycket så gick jag två år med så mycket hemarbete och också mycket övningsklienter för att kunna bli certifierad.
När Elisabeth är färdig börjar hon själv ta emot klienter. Klienter som exempelvis vill ha kontakt med döda anhöriga. För den tjänsten tar hon 1000 kronor, för en sittning på 45 minuter,ett pris ungefär som för ett psykologbesök. Hon skaffar en hemsida, där skriver hon “Det är en stund för återförening, vägledning och förmedling av budskap i ljus och kärlek”.
– Som ett klart vetande.
Historien är full av bluffmakare som har tagit betalt för att tala med döda, men de har bara bluffat. Hur vet man att du inte är en sån?
– Jag skulle aldrig utge sig för att vara någonting som jag inte är. Som i alla branscher, det finns charlataner och de som verkligen brinner för det här.
Samtidigt sliter Elisabeth i maktens korridorer i Sveriges riksdag. Elisabeth säger att hon inte pratar öppet på arbetstid om sin sidoverksamhet, men att hon är ärlig om någon frågar. En dag frågar hennes chef.
– Ja, vad ska folk tro? Så försökte jag förklara vad jag gör och vad det innebär. Att det inte inkräktar alls på mitt arbete som chefsassistent till Mikael Damberg.
Arbetet som medium är blygsamt när det kommer till inkomster, men eftersom det räknas som en bisyssla måste Elisabeth ansöka om det. Det gör hon, och sen följer en lång tids väntan. Till slut har dagen kommit. Elisabeth blir inkallad till chefens kontor. Hon ska få veta om hennes bisyssla som medium är godkänd.
– Det är ett vanligt riksdagsledamots rum, så det är då, när man är chef som riksdagsledamöterna har en soffa, ett skrivbord, en bokhylla.
Och hon har har vissa förväntningar. Hon som gör ett så bra jobb, tänker hon, borde inte få problem.
– Jag tänkte nog faktiskt att det här går nog bra, för de vet ju att jag verkligen gör precis allt. Jag ger allt för mitt jobb, att jag är lojal. Och så sa hon. Men det blir inte godkänt. Då får jag fråga Varför sa jag nej? Det anses som en medial risk det du gör.
Det blir ett nej. Elisabeth får inte fortsätta med sin verksamhet. Hon anses vara en medial risk – kanske i dubbel bemärkelse. Beskedet kommer som en chock. Elisabeth säger att hon försöker lirka fram kompromisser, att exempelvis plocka ned sin hemsida.
– Och då försökte jag. Men om jag skulle tänka att jag gör så här, att jag kan göra si eller så. Jag försökte förklara mig. Om jag kan. Nej, men det är bara att gilla läget. Och då sa jag att jag är medium. Att jag har en andlighet. Jag tror på en Gud. Jag är en spiritualistiskt medium. Det är en religion. Men din uppgift är att se till att Socialdemokraterna vinner nästa val. Då sa jag, jag är ju inte livegen. Jag har ju rätt till min fritid.
Elisabeth lämnar mötet med en mycket dålig känsla. Det var inte så här det skulle bli.
– Jag var så sårad och så kränkt så det var i flera samtal så att när jag gick därifrån skakade jag för att man var i hela kroppen, för att man var så ledsen.
Men blev du verkligen förvånad?
– Jag blev förvånad av att jag blev så hånad.
Men kan du förstå att de känner att det är olämpligt att någon som har som bisyssla att tala med döda, jobbar åt Socialdemokraterna på hög nivå?
– Jag kan förstå att de kan tycka att bisysslan var olämplig. Men det var ju inte bara det det handlade om. Det handlade ju om min tro.
För Elisabeth handlar det nu om religionsfrihet. Hon kan acceptera att bisysslan avslås, men vill kunna vara offentlig med att hon är ett medium, exempelvis på olika mässor. För henne är det inte konstigare än att vara aktiv i en kyrka. Och själv har hon börjat tycka att partiet, där hon jobbat i åratal, är något av en sekt.
– Jag vet när jag var med på någon konferens första gången att vi skulle sjunga Internationalen och ta armkrok. Oj, det här är creepy, tänkte jag.
Men det du säger om att hålla armkrok och sjunga Internationalen. Det är också en slags andlighet.
– Ja, så här i efterhand så kan man väl säga att det är väl en sekt.
Är det så? Det är grovt.
– Det är grovt, men det är en sanning.
Hurdå?
– För om man inte passar in i normen, om man går emot då blir man ju bestraffad. Ja, det var väl då som jag tänkte att det här är att jämföra med en sekt, eftersom jag har erfarenhet av en sekt.
Elisabeth upplever att stämningen på jobbet är svår när konflikten pågår. Hon känner sig utfryst, säger att cheferna undviker att över huvud taget prata med henne. Efter varje arbetsdag känner hon sig dränerad på energi.
– Jag satt på mitt rum för jag satt jag avskilt bakom en glasdörr, så det var inte någon som gick där. Så det var väldigt ensamt. Men jag gjorde ju mitt jobb. Det var ingen som kom till mig till sist, utan jag fick vara helt isolerad. Totalt utmattad. Är helt slut. Så ibland så var man ju så trött att det var. Man orkar knappt gå till tunnelbanan eller till bussen för att kroppen var så trött av anspänning.
Elisabeth blir sjukskriven och känner sig till sist tvungen att själv säga upp sig. Elisabeth går nu till en advokat. De kommer överens om att hon ska stämma sin forna arbetsgivare Socialdemokraterna – i Arbetsdomstolen.
– Ja, det blev en stämningsansökan. Vi försökte lösa det på annat sätt. Att få till ett samtal och så, men det gick inte utan det var verkligen tvärhanden.
I stämningsansökan skriver de att Socialdemokraterna har diskriminerat Elisabeth genom att missgynna henne på grund av hennes religiösa övertygelse. Diskrimineringen har bland annat bestått i vägran att godkänna bisyssla, kränkande uttalanden samt andra ageranden.
Samtidigt har storyn börjat synas i tidningar. Man kan läsa om hur Elisabeth föklarat krig mot sin arbetsgivare Socialdemokraterna, som hon jobbat hos i nio år.
– Det är inte roligt. Men jag gör ju det här för min rätt. För jag vet ju att jag har rätt. Jag vet ju min sanning och de vet vad de har gjort.
Men kände du någonsin att det kanske är bäst att bara inse att vi funkar inte ihop? Nu går jag vidare utan att göra någon sak av det här.
– Ja, visst har den tanken kommit upp, men då hade du ju redan gått till domstol. Så tänker jag att vi fortsätter väl ett tag och så. Advokaten sa också att det är ett starkt case. Det är ett politiskt case.
Om man ska vara lite kategorisk. Socialdemokraterna, et är liksom ett betongparti. Jättestort. Raka rör, inte så andligt. Kan du fatta att det inte funkar att jobba åt dem som är liksom betongsossar och att tala med andar?
– Nej, jag kan faktiskt inte det. Alla ska med, alla lika värde. Det är ju då inte allas lika värde. Om jag då som spiritualist inte anses det anses inte att jag passar in i normerna.
Elisabeth har gott hopp om att vinna den rättsliga striden. Och hon känner hela tiden att hon har andevärlden bakom sig. Även om hon står ensam mot en stor organisation.
– Så jag har litat på processen att det som sker av en anledning. Det som har varit så.
Så andarna står inte på socialdemokraternas sida?
– Det kan jag väl inte säga att de. Det kan jag inte tänka mig att de gör, i alla fall inte de som är med mig.
Men Socialdemokraterna, de köper inte Elisabeths inställning. De vill inte gå med på någon förlikning. De kommenterar inte detaljerna i ärendet, men säger sig vara redo att möta henne i rätten. Elisabeth, som redan känner sig pressad, vill samtidigt inte bli skuldsatt för livet.
– Det var som att få en kniv i bröstet, att betyder inte mer. Mina nio år jag har jobbat, slitit, vara anträffbar, semestrar, kvällar och helger. Då tänkte jag att det gjorde faktiskt ont. Och blev jag riktigt ledsen tänker jag. Ja, tänk att man kan vara så jag säger Ond. För jag tycker faktiskt det är. Det handlar inte om någonting annat. Och då kände jag att ska jag riskera att stå där, att få betala rättegångskostnaderna, deras rättegångskostnader, socialdemokraternas. Hur ska jag göra? Men då tänkte jag att nej. Jag blev pressad till att tacka ja till förlikning.
Elisabeth drar tillbaka stämningsansökan. Socialdemokraterna skriver i mejl till Verkligheten att man generellt inte kan kan ha bokningsbara tider för en bisyssla under arbetstid som anställd hos Socialdemokraterna. Elisabeth förnekar att det varit så. Frågan om att sluta med bisysslan men “vara öppen i vissa andra sammanhang” har aldrig varit uppe för diskussion, skriver de. Detta säger Elisabeth är ren lögn. Vidare menar Socialdemokraterna att de inte gör någon skillnad på någon som har en andetro och någon som går i en kyrka. De betraktar frågan som ett avslutat kapitel.
På ett sätt tar historien slut nu. Det blir en dyr historia. Elisabeth uppskattar att hon hunnit lägga ned 250 000 kronor på advokatkostnader. Men på ett sätt har ett nytt kapitel i hennes liv börjat. För nu kan hon göra precis vad hon känner för.
– Den utveckling som jag har fått gå igenom under den här tiden. Den har ju verkligen vridit och vänt på. Vem är jag? Hur vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt i livet på riktigt? Så att det finns? Det har varit mycket. Var det väldigt mycket frågeställningar så det var bra.
– Jag tar emot klienter här. Ja, det stämmer.
Är det en ikon där?
– Ja, det är energier, så är det i andlighet.
Elisabeth Ellidotter visar runt på sitt kontor. Där tar hon emot för andlig och medial vägledning. Hon håller bland annat i seanser där hon söker kontakt med döda anhöriga. Hon, utbildad ekonom, som jobbat med HR och som tjänsteman i Socialdemokraterna, har släppt alla sarger – hon ska vara medium på heltid.
– Ja, jag har ju inget annat jobb nu så jag har satsat på det på heltid. Jag har sökt andra jobb också, men det är lite svårt när man ser i media vem jag är.
Vi går genom Hälsans hus och de olika verksamheterna som finns där.
– Helande händer. Ja precis. Det är klangmassage. Så här är det. Biodynamisk kran och kraniosakralterapi vet jag inte riktigt vad det är, men det finns och det är många psykologer och psykoterapeuter.
Men då kanske det här passar mycket bättre för dig än att jobba på ett parti?
– Ja, det gör det ju. Men jag insåg det kanske väldigt sent i livet. Men nu är jag här.
Jag tänker på konflikten mellan den hårda politiken och den fluffiga andligheten, om det verkligen måste vara en så tuff gräns – åt båda hållen. Så jag frågar Elisabeth om hon har något förlåtande att säga om sin gamla arbetsgivare.
– Nej, jag har inget förlåtande, men jag har ingen bitterhet. Jag lämnar det bakom mig och de vet vad de har gjort.
Det har du ingen bitterhet för. Du låter ändå. Du säger att de är onda och det känns som att det är något som hänger kvar.
– Ja, men det är ju det ju. Om jag ska beskriva vad som jag har råkat ut för så är det. jag har ingen bitterhet, för då skulle jag ha en bitterhet. Då skulle jag gå och bära på det här resten av mitt liv. Och det är jag inte intresserad av, utan jag vill vara fri och få vara den jag är. Och en bitterhet är ju en energi som är lågfrekvens, och jag vill vara i höga, rena frekvenser och vara i min sanning.
-
Varje vaken minut går åt till att försöka mota bort de obehagliga och våldsamma tankarna. Om de stämmer förtjänar jag inte att leva
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Om du känner igen dig i Mikaelas berättelse eller är anhörig finns hjälp att få:
*Chatt: https://ocdforbundet.se/ocd-chatten
*Anhöriglinje: https://ocdforbundet.se/anhoriglinjen/
Reporter & ljuddesign: Vincent Hansson
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
UTSKRIFT AV DOKUMENTÄREN:– Tänk om jag är pedofil men jag har bara inte insett det förrän nu?
För Mikaela går varje vaken minut åt till att försöka mota bort tankarna. Tankar som är obehagliga, våldsamma och ständigt fyllda av tvivel. Hon är rädd för att hon ska övertyga sig själv att vara en fara för dem hon älskar mest. En fara för sin son.
– Det enda sättet att skydda mitt barn är att flytta ifrån honom.
Jag har sökt upp Mikaela i Onsala utanför Kungsbacka. När jag fick reda på hennes berättelse slog den an i mig personligen. En historia om att brottas med och leva med sina demoner. Går dem att övermannas?
Mikaela växer upp i Luxemburg. Hon beskriver sig själv som ett känsligt barn, som upplever mycket ansvar för andras välmående. Och att hon redan som liten börjar ha en stark rädsla för döden.
– Jag började få tankar kring döden som alla barn får. Men jag fick verkligen panik av tanken av döden och blev rädd för att sova, för jag tänkte att jag skulle dö när jag sov. Så jag hade väldigt mycket känslor som liten.
En dag får Mikaela ta del av en tragisk nyhet. En nära vän till familjen har drabbats av cancer. En hjärntumör. Tillståndet är kritiskt och han mår sämre och sämre för varje dag som går.
– Då blev jag ganska ledsen av att höra det. Och så tyckte jag synd om honom för att han led. Då minns jag att jag tänkte: ”jag hoppas att han dör snart så att han inte behöver lida för länge”.
Kort efter att Mikaela tänkt den tanken så går familjevännen bort. Mitt i sorgen slår skulden till med full kraft, en fixidé om att hon bär ansvaret –att det är hon som har orsakat hans död.
– Det är mitt fel att han dog. För jag tänkte ju tanken, ”jag hoppas att han dör snart så han slipper lida”. Och då minns jag att jag sa det till min mamma. Att det är mitt fel. Och då förklarade hon att man kan inte tänka sig att någon ska dö, och att det är en ganska normal tanke att ha. Och att det kan vara lite fint att hoppas att någon inte ska behöva lida.
Hennes mammas ord blir en viss tröst men dessa tankar skulle visa sig bara vara början. En dag när hon hackar grönsaker så dyker en skrämmande bild upp i huvudet.
– Då började jag få tankar på att ”tänk om jag tar en kniv och sticker mig själv.” Jag ville absolut inte skada mig själv, men jag var livrädd för att jag skulle tappa kontrollen och bara sticka kniven i min mage. Så jag sa det till min mamma, och hon förklarade för mig att om du är rädd för att du ska skada dig själv, så behöver du inte vara ensam hemma. Men det ledde också till att jag var mycket med min mamma på fritiden. För jag var så rädd för att vara hemma.
När Mikaela är 16 år slår en ny, absurd fixering rot. Det är en tanke som trotsar allt sunt förnuft och som för de flesta – även för henne själv – framstår som helt världsfrånvänt. Men trots det känns det som något hon behöver ta på allvar.
– Så var jag fortfarande oskuld, och då började jag få tankar kring att jag skulle vara gravid, att jag skulle på något sätt ha lyckats bli gravid ändå. Jag minns att jag tog graviditetstest, trots att jag någonstans förstod att det är klart att du inte är gravid. Men jag var så rädd för det, för den tanken satte sig där också.
Lex Jungfru Maria?
– Ja. exakt!
Det är ingen som ser några varningsflaggor eller snappar upp att det är något problem. För tankarna påverkar ännu inte Mikaela till den grad att det innebär några större bekymmer för henne. Att den starka ansvarskänslan, rädslan för att skada sig själv, rädslan för att vara någon slags jungfruföderska – att det här skulle vara ett tecken på en sjukdom var det ännu ingen som kunde förstå. Mikaela är nu i 20-årsåldern och befinner sig på en fest. Och där mitt bland alla människor så får hon syn på en kille. Det är som att världen stannar upp, och allt folk runt omkring blir bara till en suddig bakgrund.
– Direkt fick vi ögonkontakt med varandra och jag kände direkt någon attraktion till honom och han kände likadant.
Gnistan mellan dem är omöjlig att ignorera. Så de börjar dejta och blir snabbt ett par. Och för Mikaela känns det helt fantastiskt. Hon har aldrig varit såhär lycklig.
– Och då var det, jag svävade bland rosa moln. Jag var så kär. Älskade honom så mycket.
Men att känna så starkt får någon har också sina baksidor för Mikaela. För den där starka ansvarskänslan, som genom hela livet har legat i bakgrunden och lurat börjar träda fram.
– Jag kände så mycket för honom att det nästan blev jobbigt för mig. Jag ville hellre bara få känna mig lite mer: ”okej, jag älskar dig jättemycket, men jag är inte besatt av dig”. För då märkte jag också att jag fick sådana här tankar om att jag ville skydda honom från allt.
Och Mikaela börjar oroa sig. Tänk om hon skulle förstöra allt? Allt det fina de håller på att skapa tillsammans Tänk om hon skulle råka flörta med någon, råka vara otrogen. Eller någonting mycket värre.
– Då började jag få tankar om att jag skulle råka döda honom eller någon annan, för jag bodde med min kusin, att jag skulle döda honom eller min kusin i sömnen. Och jag tror att det har att göra med att jag hittade en person som jag började älska jättemycket. Och så blev jag så rädd för att jag skulle råka förstöra det. Och vad är det värsta man kan göra då? Jo, det är att döda någon.
Mikaela vet att hon aldrig skulle göra något sånt i ett vaket tillstånd. I ett tillstånd där hon har kontroll. Så hon måste anpassa hemmet för någon annan – den potentiellt sömngående versionen av sig själv.
– Började gömma knivarna i lägenheten. Försöka sätta dem högt upp i ett skåp, för då kommer det att vara svårt för mig att komma åt dem när jag sover.
Men det är också nu det blir uppenbart, både för henne själv, och folk runtomkring. Det är något som inte står rätt till. Hon behöver hjälp. Så hon tar steget och vänder sig till vården. Mikaela, som levt i skräck för att förlora greppet om verkligheten, får nu äntligen en förklaring på vad det är som pågår. Hon har OCD, eller tvångsyndrom som det också heter.
– För jag var har jag en psykos? Nej, du har inte en psykos. Du har tvångstankar och det kändes väldigt skönt att äntligen få ett ord att hänga upp mig på och förstå mer om det.
Mikaela hade aldrig kunnat föreställa sig att OCD kunde se ut på det här sättet. För henne, liksom för många andra, var diagnosen förknippad med människor som maniskt tvättar sina händer eller håller saker kliniskt rent. Det kan förstås se ut på det sättet, men långt ifrån hela sanningen.
Det centrala i OCD är inte städning, utan de ritualer (fysiska eller mentala) som skapas för att avvärja en katastrof. Hjärnan identifierar ett hot och kräver en motprestation för att lugnet ska infinna sig. Men det är en falsk trygghet. För ju mer Mikaela försöker försäkra sig om att hon inte kommer mörda sin kille sömnen, desto mer utrymme får tvivlet att växa.
För att bryta mönstret måste hon sluta söka svar och istället våga stanna kvar i ångesten utan att agera. Så Mikaela får påbörja en KBT-behandling, där hon steg för steg får närma sig det allra läskigaste.
– När jag stod där med kniven så kändes det ju ganska läskigt i början, för det kändes verkligen som att jag kommer tappa kontrollen nu. Tänk om jag egentligen vill döda honom? Tänk om det är därför jag tänker de här tankarna. Sen blev det lättare och lättare ju mer jag övade på det.
Och så tillslut får Mikaela börja sova med knivar bredvid sig i sovrummet. Den ultimata exponeringen som ska få henne att tolerera osäkerheten kring vad hon gör och inte gör i sömnen. Och det funkar. Rädslan tynar till slut bort.
– Titta, du kan sova med en kniv i sovrummet, men du dödar ingen när du sover ändå.
Mikaela har äntligen lämnat skräcken bakom sig och börjat blicka framåt mot en ljusare horisont. Relationen är starkare och tryggare än någonsin. De gifter sig och bestämmer sig för att ta det stora steget att skaffa barn. Men drömmen om en växande familj visar sig vara en betydligt snårigare väg än de hade föreställt sig.
– Så vi fick genomgå en IVF process, vilket var ganska påfrestande. Sen blev jag gravid och i början av graviditeten började jag märka av att jag blev väldigt orolig för fostret. Jag började bli jättenojig för att någonting skulle hända som jag tänker att många gravida blir. Men jag kanske blev det lite väl mycket. Jag hörde av mig till barnmorskan hela tiden. Sen fortsatte det under graviditeten. Jag började må bättre sen också. Men sen de två sista veckorna så började jag må jättedåligt. Jag kunde inte sova, jag fick skakningar i hela kroppen. Jag mådde illa, jag kunde inte äta och det var på grund av ångest.
Och så händer något mer. Oron kring sömnen, som ofta varit en domän för Mikaelas OCD, börjar återigen ta plats. Men än så länge har hon inte gjort kopplingen. Hon ser inte att det är precis samma gamla demon som har börjat hemsöka henne på nytt
– Då blev jag jätterädd för att inte kunna sova. Jag minns att jag tänkte om jag tänker den här tanken innan klockan fyra idag, att jag inte kommer kunna sova, då kommer jag inte kunna sova ikväll. Sen brukade jag oftast kunna sova ändå, men jag blev liksom hyperfokuserad på olika klockslag och mina kroppsliga sensationer.
Starka sömnmediciner blir hennes enda sätt att uthärda de sista veckorna innan förlossningen. Men det triggar också igång något nytt. För i takt med att den närmar sig, börjar en annan sorts skräck att växa. Det är inte den typiska rädslan som många blivande mammor känner – oron för medicinska komplikationer eller den fysiska smärtan. Utan det är något annat.
– Men jag var jätterädd. Inte för att föda barn, men jag var jätterädd för att någon skulle ta mitt barn ifrån mig. Att socialtjänsten skulle komma och ta honom. Jag behövde gå på starka sömnmediciner precis innan min förlossning. Och så tänkte jag nej, men nu kommer jag bli missbrukare. Garanterat. Det finns liksom ingen annan utväg. Och de förklarade att det behöver du absolut inte bli. Det kommer du inte bli. Vi kommer inte fortsätta skriva ut det här hur länge som helst. Men jag mådde jättedåligt. Och sen fick jag min son.
Mikaela tittar på sin son. Det finaste hon någonsin har sett. Resultatet av en lång och prövande IVF-resa. Men hon kan inte njuta av det nyblivna föräldraskapet. För hennes besatthet av klockslag, rädslan för att inte kunna sova och att bli ifråntagen sin son fortsätter att hålla i sig. För tänk om någon skulle tycka att hon är en olämplig förälder?
– Jag tror att det har att göra med att jag också jobbar med just på socialtjänsten, att jag handlägger sådana här ärenden. Och shade vi nyligen haft något ärende med en mamma också i liknande situation som mig, och då blir jag jätterädd för att det där kommer hända mig också. Så det låg nära till hands. Jag tror det var det.
Rädslan för att inte räcka till som förälder börjar mutera och blir till ett inre monster. Den tvingar på henne bilder av ögonblick hon inte kan minnas, scener som aldrig har ägt rum, men som hennes hjärna ändå vill få henne att känna sig skyldig till.
– Jag börjar få jättemycket tankar kring att tänk om jag skakar honom, Tänk om jag redan har råkat skaka honom utan att jag har märkt det.
Tvångstankar av den här typen, som att skada sitt barn, Där inte något man vill göra, det är inte heller något man kommer göra och det är inte impulser, utan det är tankar som känns främmande och något som inte är i linje med den man är som person. OCD:n är en varelse som attackerar det du värderar allra mest i livet. Att vara en bra förälder, en bra partner och en person som behandlar andra väl. För Mikaela blir varje tvångstanke och varje litet misstag till bränsle. Det är som om hon oavsiktligt fortsätter att mata varelsen, tills den växer sig så stor att den skuggar allt annat.
– Och så minns jag en gång när jag råkade, när jag skulle klippa hans naglar. Och så råkar jag klippa honom på hans finger, vilket väldigt många föräldrar har råkat göra någon gång. Men då fick jag panik. Nu kommer någon ta honom. För nu har jag ju till och med råkat skada mitt barn.
Ett spädbarn en sårbar liten varelse som kräver konstant tillsyn. Men för Mikaela blir det inte lättare med tiden, snarare tvärtom. För när hennes son lämnar den sköra bebistiden bakom sig och börjar bli några år gammal, så framträder en ännu mer skrämmande tvångstanke.
– Tänk om jag egentligen är pedofil? Men att jag bara inte insett det förrän nu. Så då blev jag jätterädd för att jag helt plötsligt skulle vara det. Det var aldrig så att jag var rädd för att jag skulle utsätta honom för någonting, men jag var bara rädd för att de här tankarna skulle bli så påtagliga att jag till sist skulle övertala mig själv att jag är det.
Det är egentligen inget ovanligt att ha skrämmande tvångstankar. Tänk om jag puttar ner någon på tågspåret? Tänk om jag kör över någon med bilen? Tänk om jag begår ett övergrepp? Det som gör att det blir sjukligt är vikten man lägger vid dessa tankar. För de allra flesta kan vifta bort dem som obetydliga. En person med OCD tänker att de säger något om vem man är som person. Någon som jobbar på en förskola kanske säger upp sig från sitt jobb, en annan vågar inte sätta sin fot på en tågperrong, och en förälder kanske inte vågar vara ensam med sitt barn. För Mikaela så tar det nu upp hela hennes dagar och hon gör allt för att försöka hindra tankarna från att växa.
– Typ om jag skulle lyfta honom, se till att okej, jag får. Jag måste se till att hans ben inte råkar nudda mitt skrev när jag lyfter upp honom. Det är nästan omöjligt kan jag säga när man lyfter upp ett barn om de är nära en. Men då blir jag jätterädd för det och tänkte att jag måste flytta på honom på något konstigt sätt. Så jag kontrollerade alltid hur jag lyfte upp honom. Om jag skulle torka honom. När han gick på toaletten så minns jag att jag tänkte ”tänk inget konstigt, tänk inget konstigt, tänk inget konstigt” när jag skulle torka honom. Då är det nästan omöjligt att inte tänka något konstigt när man försöker säga det till sig själv.
Om jag säger “tänk inte på en rosa elefant” Vad händer i ditt huvud då? Sannolikt börjar du nog föreställa dig en rosa elefant. Det är precis så med tvångstankar. Men eftersom de ofta är av obehaglig natur så kan de leda till stresspåslag.
– Så hör jag det här ordet olämplig. Olämplig, Olämplig. Så till sist så är det. Jag är olämplig uppenbarligen. För jag tänker ju att jag inte ska tänka olämpliga saker.
De är Mikaela och hennes mans femte bröllopsdag. En dag som borde firas. Men precis som vanligt så slås Mikaela av en intensiv ångest så fort hon öppnar ögonen. Men det är ändå någonting annorlunda med den här morgonen. För hon känner nu en känsla av att hon inte klarar det här mer. Att hon inte längre orkar kämpa mot de skrämmande tankarna.
– För då var det ju att ifall de tankarna skulle stämma så förtjänar inte jag att leva. Det var liksom det som var grunden till det hela. Jag minns att jag ringde till min kusin, som har jobbat inom psykiatrin, och sa till honom att det känns som att jag måste ta en kniv och skada mig själv. Då sa han: ”Michaela, då är det dags att åka till psykakuten om man känner det.”
Hon och hennes man åker till psykakuten. Det är skrämmande för Mikaela, för inom henne mullrar samma gamla farhåga: rädslan för att vårdpersonalen ska se henne som en bristande förälder och bli oroliga för hennes son.
– Jag berättade för dem vad det är jag känner och de blev inte oroliga för mitt barn. De blev oroliga för mig. Så de sa att om du vill så kan du bli inlagd nu. Och då kände jag att ja, det måste jag ju bli för jag orkar inte detta längre.
Mikaela skrivs in, men tiden i slutenvården skulle visa sig bara bli ett kort andrum. För medan hennes mediciner justeras och en remiss skickas till ett specialistteam för OCD, börjar hon smida planer.
– Jag tänkte att enda sättet att skydda mitt barn nu är ju att jag flyttar ifrån honom. Så jag började planera på att jag skulle skaffa en lägenhet någonstans och att flytta ifrån dem. Och det var ju väldigt läskigt för min man, för jag var ju helt bara: ”Men jag måste ju det. Fattar du inte det?”.
Och i väntan på specialistbehandling blir Mikaelas mående bara sämre och sämre.
– Jag började få tankar kring att inte vilja leva längre. Jag kunde inte äta så jag gick ner typ sju kilo och jag behövde absolut inte gå ner i vikt. Jag började också ha jättesvårt att sova på riktigt denna gången. Så till sist så sökte jag mig till psykakuten igen, och då gjorde man lite mer medicinjusteringar och såg till att det lades på med remissen.
När Mikaela vaknar efter sin fjärde natt på sjukhuset är något annorlunda. Den intensiva ångesten, som brukar stå redo så fort hon öppnar ögonen, lyser med sin frånvaro. För första gången är det tyst.
– Nu kan jag tänka klart. Nu styr inte de här tankarna mig. Jag fattar nu att allt det här har varit OCD hela tiden och det var nästan en utomkroppslig upplevelse. Det var så skönt och jag bara kände att nu kanske jag kan gå tillbaka och faktiskt njuta av att vara med mitt barn.
Den nya kombinationen av mediciner har börjat verka och Mikaela är nu mottaglig för en terapibehandling, som hon påbörjar den direkt efter hon blir utskriven. Hon övar på att sitta stilla med tankarna, låta dem komma och gå utan att börja analysera dem. Hon får skriva ner sina värsta scenarier på papper och läsa dem högt för sig själv. I början bombarderas hon av de klassiska “tänkt om”- tankarna. Men för varje gång hon vägrar gå in i spiralen, börjar något långsamt att skifta.
– Till sist blev det bara text på en lapp, och jag kunde bara läsa den utan att gå in i en ond spiral. Så det var en av de väldigt bra övningarna tyckte jag.
Och Mikaelas allra största seger har varit modet att bryta tysnaden. Att våga prata om det som pågår i huvudet. Det som många gånger har känts som en mörk hemlighet.
– Jag har inte mått så här bra sen innan min son kom och det är helt underbart. Jag delar med mig väldigt mycket på sociala medier om min upplevelse av OCD, vilket jag känner stärker mig också att jag kan vara så öppen om det. För jag märker också att det är så många som känner igen sig. Det har varit en stor del av att jag ska återhämta mig, märker jag. Och att prata öppet om det med folk så att folk också förstår att OCD är inte bara att vilja ha saker och ting rent. Och nu, nu kan jag jobba igen. Jag kan vara med min son utan att känna mig hindrad. Jag kan njuta av att vara med min man utan att vara rädd för att jag är otrogen hela tiden, vilket är väldigt skönt. Så jag känner att jag lever nu. Förut överlevde jag bara.
Något som är värt att nämna är jag lever samma typ av OCD som Mikaela. Det variant där tvångshandlingarna främst utspelar sig i huvudet. Genom åren har mina teman skiftat, men oftast kretsar de kring rädslan för att skada andra. Det är anledningen till att jag inte vågar ta körkort, och precis som Mikaela har jag plågats av rädslan för att vara pedofil. Som tur har jag lyckats lämna just det temat bakom mig, men skräcken för att det ska komma tillbaka kan ändå dyka upp ibland.
Vad skulle du säga till någon som jag, som är rädd att skaffa barn för att man är rädd för att det kommer blossa upp?
– Jag skulle säga att man ska inte låta idén hindra det man vill göra, utan vill man skaffa barn, då ska man absolut göra det. För det är så fantastiskt att ha ett barn, även om det kan vara jättejobbigt ibland och man märker att det kan påverka ens psykiska mående. Så är jag så tacksam för att jag faktiskt vågade skaffa barn, för annars hade mitt liv inte sett ut som det gör idag. Jag har en fantastisk familj och jag tycker det är väldigt viktigt att man inte låter idén ta så mycket plats att man faktiskt hindrar det från från att man skaffar barn.
Den ultimata exponeringen?
– Kanske? Absolut. Framför allt om man också har pedofili och det där man är rädd för att tänk om jag egentligen är pedofil. Det var jag också rädd för när jag skulle träffa barn. Men jag var bara nej. Fuck that. Jag tänker skaffa barn ändå.
-
¿Faltan episodios?
-
Med bara tre dagar kvar i fängelset lyser ett starkt sken över Betz cell. Gud har något att säga honom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter & ljuddesign: Rebecca Jardsdotter
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
Filippa tvingar sig själv att spy upp det hon äter. Men inställningen till mat ska kastas om totalt på ett psykedeliskt retreat i Nederländerna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Misstänker du att du lider av ätstörningar? Hjälp finns att få, via vården i ditt landsting. Du kan även kontakta föreningen Frisk och Fri som arbetar mot ätstörningar. På sin hemsida https://www.friskfri.se har de en stödchatt, numret till en stödtelefon samt listor på de vårdinstanser som finns runtom i landet.
Om du har problem med droger och vill få hjälp, kontakta 1177.se. De kan hjälpa dig att hitta vilken hjälp som finns att få på din ort.
Reporter och ljuddesign: Jonatan Loxdal
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
Elias har i hemlighet varit delaktig i grupper som hängt ut och jagat påstådda pedofiler. Men snart ska han polisanmälas av sin egen mamma.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I två avsnitt berättar Verkligheten historien, ur två perspektiv: mamma Linas och sonen Elias. Elias och Lina heter egentligen något annat och deras röster är ersatta. Första avsnittet hittar du här.
Reporter och ljuddesign: Gustav Asplund
Elias röst: Mattias Lindgren
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
Plötsligt ringer polisen. Linas minderåriga son är anhållen för misshandel. I hemlighet har han hängt ut och jagat påstådda pedofiler. Vad ska hon göra nu?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I två avsnitt berättar Verkligheten historien, ur två perspektiv: mamma Linas och sonen Elias. Elias och Lina heter egentligen något annat och deras röster är ersatta. Första avsnittet hittar du här.
Reporter och ljuddesign: Gustav Asplund
Linas röst: Clara Lowden
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
Leontine är donatorskapad och har under sin uppväxt ingen aning om vem donatorn. Men så gör hon något som kastar om hela hennes liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter & ljuddesign: Emma Ikekwe
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
Klara ligger på marken. Det sprutar blod ur hennes enda ben. Hon har blivit skjuten av en polis. Sitt första ben förlorade Klara på samma sätt. Men varför känner hon då att hon vunnit något?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter & ljuddesign: Jonatan Loxdal
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Krister OrretegVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
En ljum sommarnatt ligger Kim raklång i gräset och stirrar upp mot stjärnorna. Snart inser han det uppdrag han tillskrivits.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter & ljuddesign: Rebecca Jardsdotter
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
Om du har problem med droger och vill få hjälp, kontakta 1177.se. De kan hjälpa dig att hitta vilken hjälp som finns att få på din ort.
-
Christina är på en polarexpedition när en snöstorm slår till. Nu står hon inför ett val. Båda alternativen innebär en risk att frysa ihjäl.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter, ljuddesign och producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
Ett självhat får Martin att jaga ruset av förälskelse, som om det vore en drog. När en kollega kommer tillbaka till jobbet sätts allting på sin spets.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Känner du igen dig själv eller någon i din närhet i Martins berättelse? Hjälp finns att få. Här finns kontaktvägar och mer information:
* Till dig som har självmordstankar – 1177.se
* MIND – Självmordslinjen
* Jourhavande kompis
* Anonyma sex- och kärleksberoende (SLAA)
Reporter & ljuddesign: Vincent Hansson
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.
-
Hotellchefen Tony låter en kirurg klippa av hans sädesledare. Han tänker inte ha några barn. Då träffar han en tjej. Han inser nu hur lätt det var att göra ett ingrepp som inte går att ångra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter och ljuddesign: Jonatan Loxdal
Producent: Gustav Aspluind
Tekniker: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
Samtidigt som Malin får sitt första barn begår hennes pappa självmord. Länge tog hon på sig skulden. Det visar sig att hon inte är ensam.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Manus, klippning och ljudläggning: Amanda Sandvik
Reporter: Simon Sarnecki
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
Julia står i ständig kontakt med världens militärmakter. I hennes huvud händer det på riktigt. När vanföreställningarna försvinner undrar hon: vilken verklighet är mest skrämmande?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Här kan du läsa mer om psykoser. Om du själv har tankar om självmord finns det hjälp att få. Självmordslinjen drivs av föreningen Mind. Hit kan man ringa eller chatta anonymt dygnet runt. Du kan också kontakta Hjälplinjen eller Jourhavande Präst.
Reporter och ljuddesign: Jonatan Loxdal
Producent: Gustav Aspluind
Tekniker: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
En dag tar det bara stopp. Lilo försöker prata, men inget ljud kommer ut. Hen undviker allt som kräver en röst. Men ett möte ska ändra på allt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter och ljuddesign: Vincent Hansson
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
I podden I hjärnan på Louise Epstein söker vi svar på frågor om hjärnan och psyket. Veckans avsnitt: konsten att förlåta en otrohet.
-
Isac ska sluta med amfetamin och ta sig ur ett tungt beroende. Men om han lyckas, kommer han någonsin kunna fota igen?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter och ljuddesign: Jonatan Loxdal
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
Jetset-fotografen Mattias står på ett hustak med blicken vänd mot himlen. Det han ser kommer helt förändra hans sätt att se på världen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter och ljuddesign: Olivia Sandell
Producent: Gustav Aspluind
Tekniker: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
Filippa Toremo har allt man kan önska sig, men under ytan finns ett mörker. Det som skulle bli räddningen förvandlas snart till något helt annat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I Verkligheten berättar Filippa sin historia om hur hon upptäckte att hon har bipolär sjukdom.
Reporter och ljuddesign: Amanda Sandvik
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona
Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt. -
När en förlossning går snett drabbas sjuksköterskan Amanda av ett livshotande tillstånd på sin egen arbetsplats. Nu är det hon som är patienten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Reporter, ljuddesign och producent Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona - Mostrar más
