Elin Lycklund Ljunggren Podcasts
-
Smärta, Tillit & hopp
MARIE STARCK
2020-01-07
När luftslotten rasar och sagan är slut finns det ändå hopp. Prästen Elin Lycklund Ljunggren har inte bara överlevt cancerbehandlingar och skilsmässa. Idag vågar hon predika om sin dödsångest och har också fått en djupare livsglädje och trygghet.
En kris kommer sällan ensam. Elin Lycklund Ljunggren blev drabbad av tre. Men det började som i en saga. Hon träffade sin första man 2008 och livet kändes perfekt.
FAKTAElin Lycklund Ljunggren
Ålder: 39.
Familj: maken Jonas och första barnet på väg.
Bor: på landet utanför Östadkulle, Alingsås, med ladugård, hönshus och vedbod.
Än så länge bara höns men funderar på att utöka med får.
Sysselsättning: präst i Furulunds församling i Partille och styrelseledamot i EFS.
Tidigare yrke: kyrkomusiker.
Fritidsintressen: musik, konst, historia, litteratur och naturen.Bilder: Jakob Arvidsson
– Jag var 28 år, naiv och jättekristen. Jag trodde att vi var menade av Gud och att min lycka var beroende av yttre omständigheter, berättar Elin Lycklund Ljunggren från Alingsås.
Hon var på god väg att uppnå sina mål. Ett traditionellt kristet äktenskap med barn, ett lyckat yrkesliv som präst inom Svenska kyrkan och EFS och det hus hon hade drömt om.
– Att jag skulle få vara frisk och leva till att medellivslängden för svenska kvinnor i Sverige var uppnådd var helt självklart och något jag tog för givet.
Men drömmen om en traditionell kärnfamilj gick i kras. Hennes man kunde inte bli pappa. De bestämde sig för att adoptera och fick gå igenom en komplicerad adoptionsprocess. Efter fem års otålig väntan kom glädjebeskedet. En liten kille från Taiwan skulle bli en del av deras familj.
– Vi flyttade in i ett nytt hus och jag vet att jag tänkte: nu är allt perfekt i livet.
Men bara en månad senare upptäckte hon en knöl i vänstra bröstet. Bröstcancer. Följderna blev svåra: operation, strålning, cellgiftsbehandling, tappade kilon och hårtussar. Adoptionen fick avbrytas. Den lille killen från Taiwan fick komma till en annan familj. En ny adoptionsprocess inleddes och hon skickade in nya papper. Men hon hann knappt bli frisk förrän den riktigt stora chocken kom. På ett väldigt dramatiskt sätt fick hon reda på att hennes man ville skiljas och att adoptionen skulle avslutas i ett svep. Hennes första reaktion var att han fått en depression. Men när innebörden började sjunka in kom den riktigt stora krisen.
– Det var mycket värre att bli sviken och lämnad än att få cancer. Jag låg bokstavligt talat och grät i fosterställning tills en vattenpöl uppstod på mitt badrumsgolv.
Att vara präst i ett mindre samhälle har sina fördelar och nackdelar. När krisen slår till kan det kännas som om alla vet allt. Och så var det på sätt och vis. På omvägar kom det fram att hennes man träffat en ny. Och okända människor kunde komma fram och krama henne i mataffären.
– Min kris var mångas kris på gott och ont. Inte minst kyrkans stöd blev oerhört viktigt. Där mötte jag Kristi kropp i systrar och bröder som väldigt mycket bar mig fram igenom det svåra.
Kroppen var tydligt märkt av cancerbehandlingen. Hon minns ett särskilt tillfälle då hon stod naken framför spegeln i badrummet och insåg att hon nästan såg ut som ett av offren från förintelsen. Grå, skallig, mager och utan muskler.
– Att i det läget bli lämnad väckte så mycket i mig. Man kan inte tvinga någon att älska en, men då var det inte mycket kvar av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få leva med en man igen eller kunna arbeta som präst.
En natt tog Elin sin bil och körde runt planlöst. Hon hade ingen aning om var hon befann sig eller hur länge hon hade kört. Hon försökte gråta, men det fanns inte mycket ork kvar till att gråta och sörja.
– Jag satt i min bil parkerad klockan två på natten vid en kyrkogård och visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle köra. Allt var svart och hopplöst.
Behandlingarna bryter inte bara ner cancercellerna utan också övriga kroppen som stänger ned inför att dö. Som präst hade hon mött många äldre, sjuka och döende, och hon kunde identifiera sig med den sorgen som 35-åring.
– Jag tänkte mycket på döendet. Vem är jag i kroppen? Det väckte ett uppror i mig. Jag är inte det här.
Ganska snabbt gick hon tillbaka till sin tjänst som präst. Kanske för snabbt. Samtidigt bodde hon i samma församling som hon jobbade och var ändå omgiven av sina församlingsbor.
– Det finns ett syskonskap i att vara människa, vilket gjorde det lättare att möta sjuka och gamla än att möta de som var distanserade från smärta och brustenhet.
Vad gjorde då allt det här med hennes relation till Gud? Det är ju inte helt självklart att prästkragen bär stadigt när livet går sönder.
– Jag behövde göra upp med mycket av min syn på Gud, livet och döden. Hur kunde detta hända mig? Jag tror inte att Gud skickar sjukdomar men vad säger det om Gud om jag skulle dö nu? Tror jag verkligen på ett evigt liv? Varför är jag då rädd för att dö?
Hon drabbades av dödsångest och var tvungen att gå in i den. Även om hon hade en stark och självklar tro. Men samtidigt som allt skakade fanns relationen till Jesus väldigt påtagligt närvarande.
– Jag ringde en äldre kvinna som sa: »Ta Jesus i handen.« Och det gjorde jag, rent konkret. Jag som var så van att prestera fick en helt ny självklarhet i min tro.
En läkare frågade hur hon kunde vara så lugn.
– Jag svarade att jag överlämnar allt det här till Gud. Kanske låter det klyschigt men jag kände att tron bar mig, även om omständigheterna hade kunnat knäcka mig. Allt jag hade varit så glad för ett år tidigare var mer eller mindre borta. Men när den värsta chocken hade lagt sig, insåg jag att jag inte behövde något av detta för att vara lycklig.
Vi sitter på Bagdad Café i Medelhavsmuseet i Stockholm, omgivna av värdefulla och unika föremål som räddats ur ruinerna. Precis som det kan vara i livet. Mitt bland spillrorna och de krossade drömmarna kan något nytt och värdefullt uppstå.
– Ur spillrorna steg en kvinna fram som var jag. Som var den jag egentligen var. Befriad från så många av mina egna förväntningar. Befriad från rädsla och skam.
En del vänner stod stadigt vid hennes sida under motgångarna. Andra försvann och hon har fått jobba med att förstå att människor är olika rustade att ta hand om svårigheter och motgångar i livet.
– Alla inte har kapacitet till att härbärgera det svåra och jag kan inte kräva det.
Men det fanns också bekanta som klev fram och överraskade. Bekanta som blev nya vänner. Vänner som hon kunde ringa till och både gråta och skratta med. Bland annat kvinnor med liknande erfarenheter och som klarat av att hantera de svåraste frågorna.
Hennes självbild har förändrats från att vara prestationsinriktad och ambitiös, tidigare strävade hon efter framgång och lycka genom yttre omständigheter som jobb, äktenskap och familj.
– Men när allt rasar, vad finns det då kvar? Vem är jag då?
Hon minns så tydligt hur människor tittade bort och inte såg henne i ögonen då hon blev körd i rullstol genom sjukhusentrén. Ett helt annat bemötande än då hon varit där som präst.
– Den som reste sig ur rullstolen var en starkare person, men den styrka jag har är inte beroende av att lyckas eller av yttre omständigheter. Jag har fått erfara att min styrka håller, även när allt rasar, och nu är jag en mycket tryggare och friare person. Samtidigt är mitt liv ingen saga. Alla luftslott är borta. Jag har fått en krassare syn på livet och vet att cancern kan slå till igen. Livet har även inslag av vemod och livets skörhet.
Hur öppen kan man vara som präst inför sin församling i sina motgångar? Ganska mycket, anser Elin. Från början kanske mest i personliga samtal men numera även i predikningar där hennes erfarenheter ibland lyser igenom.
– Framför allt är jag säkert mycket rakare och modigare. Jag har blivit mycket mer allergisk mot floskler och vill att mina predikningar ska vara förankrade på djupet.
Tyvärr tycker hon inte alltid att kyrkan bemöter de stora livsfrågorna ordentligt, och hon menar att kyrkan har ett ansvar att möta de svåra frågorna utan omvägar.
– Hur många predikar om dödsångest eller om hur det är att bli lämnad? Jag har fått hjärta för att vi som kyrka behöver förbereda människor på att dö. Vi är alla döende. Även präster behöver jobba med sin dödsångest så att vi vågar gå med människor i det allra svåraste.
Sin egen dödsångest har hon predikat flera gånger om och har bara fått positiv respons. Hon har också märkt i själavårdssamtalen att de som söker samtal är fler.
När livskrisen var som värst fann Elin mycket stöd i kyrkan. Där fick hon möta Kristi kropp i form av systrar och bröder som bar henne fram igenom det svåra.
Elin beskriver sig, efter att ha kommit igenom alla svårigheter, som en mycket tryggare och friare person. – Jag har fått erfara att min styrka håller även när allt rasar, säger hon.
»Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.«
– Det som driver mig att dela med mig av min historia är hoppet som jag kan få förmedla – att livet kan bli gott igen. Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.
Alla blir ju inte friska – hur förhåller du dig till att det inte alltid blir bättre?
– Nej, alla människor blir inte friska, alla finner inte en livskamrat och alla får inte långa liv. Men det kan bli gott ändå. Och någonstans väntar också evigheten som det ultimata hoppet.
Det var en lång process innan hon vågade hoppas på att träffa en ny man, att ens tänka tanken på ge sig in i något nytt och släppa in någon på djupet. Vändpunkten kom från ett oväntat håll.
– När jag satt i kyrkan och bad kom en konfirmand fram, satte sig bredvid och viskade till mig: Jag tror att Gud vill ge dig det du längtar efter.
Och miraklet skedde. Jonas, som hon känt som vän, studiekamrat och prästkollega i många år, tog kontakt och bit för bit släppte hon in honom i sitt liv. Idag är de gifta och väntar sitt första barn.
– Det var absolut inte en självklarhet att försöka få barn. Det kräver mod att välja att gå in i något på nytt igen. Många blir också infertila av cancerbehandlingen.
Att en gång ha fått en cancerdiagnos innebär att hon resten av livet lever som om det fanns en osäkrad handgranat i handväskan. Sjukdomen kan komma tillbaka när som helst. En risk som hon helt enkelt får leva med.
– Jag tänker som Luther. Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon så skulle jag plantera mitt äppelträd idag. Oavsett vad som händer vilar jag alltid i Jesu händer.
Eftersom livet är utmätt fokuserar hon på att ha goda relationer runt sig och leva det bästa liv hon kan, men hon har ingen lista på saker hon måste uppleva och försöker inte alltid fånga dagen. Något som lätt kan bli en prestation i sig.
– Jag vill bara leva och övar mig i att stå med ena foten i vetskapen om att varenda människa på jorden är döende och att vi för varje andetag närmar oss vårt sista. Och att med andra foten stå i tillit och bara enkel glädje över allt det fantastiskt goda jag får vara med om. Att sitta framför min kamin om kvällarna. Att mata mina höns ur handen. Att få somna på min makes arm och lyssna till hans hjärtslag. Att få känna mitt lilla barn sparka i magen. Jag har ingen aning om vad som kommer hända i morgon.
Och det är okej.
