Ketil Björnstad Podcasts

  • I sommarens tredje Allvarligt talat har författaren Lena Andersson valt att svara på frågor som handlar om: är det viktigt att tänka på att man ska dö, finns det någon balans mellan denna tanke och att ändå leva i nuet? Vart tar färgen vägen när någonting blir solblekt? Varför tar ingen i Sverige hand om sina föräldrar? Varför känner jag en rädsla för lyckan? Producent: Susanna Einerstam

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Lena Andersson svarar på publikens frågor om livet i Allvarligt Talat

    Musik:

    Ketil Björnstad ”Prelude I” från CD Early piano works. Lars Gullin ”Dannys dream”. Arve Henriksen  "Lament". Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton Karis

    Lyssnarbrev:

    Hej! Jag vill tacka för det underbara programmet "Allvarligt talat"  

    med fantastiska Lena Andersson. Hur kan det finnas en så genial, lugn och klok människa som hon, och som är så otroligt sympatisk i sina resonemang?! Och avslutningsmusiken med Tomasz Stanko är också så otroligt vacker och helt rätt. Jag vill så gärna att du framför detta och ett stort tack till henne.

    Varma hälsningar från Ann-Margareth Nilsson i Varberg

    ______________

    Har i dag umgåtts i sommarvärmen på en kolonilott i Stockholm med min 56-åriga dotter. Själv är jag 76. Vi har druckit kaffe, rökt cigaretter, berättat episoder ur våra liv, skrattat, förfasat oss, skvallrat och badat tillsammans i Årstaviken. Jag berättade om ditt kloka svar, Lena A, till den dam som i ett tidigare program undrade varför ingen i Sverige tar hand om sina föräldrar. Frågeställaren såg det som en skyldighet. Hade min dotter och jag kunnat ha en sån här dag tillsammans om hon haft ansvaret för min omvårdnad, måst handla och laga min mat, städa min lägenhet och tvätta mig ren i badkaret? Ingen av oss trodde det.  Min dotter tyckte dina resonemang kring "återbetalning av en skuld" var intressanta.

    Irene Möller

    ______________

    Varmaste hälsningar av tacksamhet för dina svar på svåra frågor. Min stund känns just nu som den viktigaste i mitt liv!

    Kramar

    AnnMari

    _____________

    Tack Lena !

    Som vanligt klockren analys samt effektiv språkbehandling i dagens program 12/7 Längtar efter ditt nästa program !

    Mvh Bo Johnsson

    __________________

    Är för mig en viktig grej ... Så därför "vågar" jag ...

    Lyssnar just på Allvarligt talat, en punkt var vårt moraliska ansvar för våra föräldrar.

    Har hört det så ofta, och blir förtvivlad varje gång. MEN MÅSTE INTE EN FÖRÄLDER I NÅGON UTSTRÄCKNING GÖRA SIG "FÖRTJÄNT" AV DET ANSVARET OCH ENGAGEMANGET från sina barn? Min mor har - inser jag i efterhand - varit extremt manipulerande och skuldbeläggande. I hela mitt liv. Hon har aldrig släppt taget, och varit väldigt "ockuperande". Nu befinner jag mig i kvinnofällan +, en ensamstående dotter med två små barn, hon behöver absolut hjälp med att få livet att gå ihop, och så en mor på annan ort som visst, absolut har behov av praktiskt stöd - numera,  men som hela tiden spelar ut dem mot mig. Själv har jag problem med panikångest och agorafobi - en konsekvens av att "gå in i väggen" för lite mer än tio år sen. Jag prioriterar mina barnbarn, jag "står ut" med ett dagligt gnäll från mor. Jag ringer och fixar. Men egentligen skulle jag bara vilja avsäga mig hela relationen ... Har aldrig vågat, men jag tror att jag själv hade mått betydligt bättre om jag gjort det.

    Finns som ett tabu kring detta, att föräldrar faktiskt bara kan vara för mycket (även sådana som vare sig är missbrukare eller fängelsekunder, liksom helt "normala" och i andras ögon trevliga t o m) - hur mycket än Hemtjänsten och hon själv tycker att man borde göra mer ...

    Väldigt spontant!

    Petronella

    _____________

    Tänkvärt och lärorikt att lyssna till Lena Andersson. Tack.

    Hoppas få höra henne vid många tillfällen i framtiden. Ett eget program!

    Janicke Henrikson

    _____________

    Hej!
    Jag lyssnar ofta på ert program i hopp om att få mig kloka ord till livs. Så sker också för det mesta, men Lena A:s senaste gjorde mig lite ledsen och besviken. Det gäller barnens "plikt" att ta hand om åldrande föräldrar. Lena verkar helt obekant med äldrevårdssituationen åtminstone i större svenska städer och hennes råd att man tidigare i livet ska komma överens om hur det ska bli ter sig helt absurd. Här finns varken äldreboende eller adekvat hemtjänst. Vad ska barnen göra då? Frågeställarens undran var fullständigt legitim och svaret, uttryckt med Lenas ganska torra och kalla röst, var rått och verklighetsfrämmande.

    Förstår naturligtvis att programmet avhandlar mer filosofiska frågor, men just här var det svårt att bortse från den bistra verkligheten, åtminstone i Sverige.

    Med vänlig hälsning/Eva Hellström

    ________________

    Jag älskar dig Lena Andersson. Fråga inte varför. Jag läst dina böcker och lyssnat på dig och kan inget annat än att beundra din intelligens. Jag är bara en vanlig bibliotekarie och väntar och hoppas på att det blir fler lyssnarfrågor som du besvarar.

    shahla kariimi

    _________________

    Tack för ett sådant givande, säreget program. :-)

    vänliga hälsningar,

    Ronja De Boer

    _________________

    Lyssnade på programmet med Lena Andersson idag den 7/7. Stort, stort tack!!!

    Alex Ekroth

    _________________

    Tack Lena Andersson

    för allvarligt talat idag.

    Birgitta Larsson

    ________________

    Hej!

    Jag har hört Lena Andersson några gånger och uppskattar hennes höga kvalitét och bra vinklingar på frågorna.

    Med vänlig hälsning
    Fil Dr i kemi Lennart Lyhamn

  • I sommarens sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om. Varför skatorna bygger bo längst ner i granen, om barns självmord, om förlusten av tappade rötter, hur man ska orka städa och skriva sitt testamente och sist om dödshjälp.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    PO Enquist svarar på frågor om livet i Allvarligt Talat

    Lyssnarbrev
    Hej! Jag skulle vilja fråga när man vet att man är intellektuell, eller tillhör de intellektuellas skara? Man hörde ofta förr om de intellektuella och jag brukar fundera på om det idag fortfarande heter " de intellektuella", eller om man idag har ett nytt namn för dessa? Och vilka är dom? Hur vet man att man är det? Och vilka sätter denna stämpel på en människa?
    Hälsningar Jennie från falun

    --------------------------------------------------------------------------

    Vill gratulera dig till att aldrig ha upplevt att en döende människa har dödsångest.
    Jag är 45 år, på 9 år miste jag fem av mina närmaste anhöriga. 
    Satt vid dödsbädden hos tre av dem och höll deras händer de sista dygnen av deras liv.
    Min far var sjuk, sjuk i en lungcancer som bara gick att behandla med strålning.
    Han älskade livet. Visste redan då han fick diagnosen att hans chanser att överleva den var mycket små.
    Han levde i 2,5 år efter diagnosen. Vi hann sörja, skratta, planera begravningen, välja ut hans gravplats och vi hann förlåta det som behövde förlåtas och han lovade att inte spöka för mig.
    Andra gången de ringde från sjukhuset (första gången så bestämde han sig för att leva ett tag till) om att nu var det nog dags och att vi borde komma, då släppte jag allt och åkte dit.
    Jag satt hos honom i 5 dygn, i fem dygn såg jag hans kamp med döden och livet, han ville inte släppa, klamrade sig fast vid livet och han visste att han höll på att mista det.
    Han skrek i dödsångest trots morfin med frågan till mig "ska jag dö nu?" och försökte resa sig från sin sjuksäng, jag tror helt enkelt att han ville fly, som om att bara han kom upp och ut så skulle han komma ifrån döden. Jag svarade honom "nej, inte nu pappa".
    I ett senare skede när pappa var full av morfin kunde han ändå inte komma till ro, jag kramade jag honom och viskade "att nu är det dags att släppa taget och jag sitter här och håller din hand hela tiden".
    Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen försvann inte förrän likfläckarna började synas på hans kropp innan hjärtat slutat slå. Han fick så mycket morfin han behövde (dvs innanför den gräns sjukhuspersonal får ge utan att det ska räknas som dödshjälp).
    Han dog just innan han skulle fylla 57 år och jag var 32 år.

    Önskar dig en skön sommar full av liv
    /Marie Söderberg
    --------------------------------------------------------------------------------------

    Hej
    Jag har lyssnat på de flesta av PO-E:s program i allvarligt talat.
    Var snäll att vidarebefordra detta till PO!

    Jag är snart 60 år och min mamma är snart 90.
    Vi lyssnar tillsammans och pratar om programmet efteråt. Mamma är passiv kristen och jag är medlem i Humanisterna. Dvs en förening som försöker bekämpa tokerier i religionens namn. Ja du vet. Vi pratar om detta också.
    Men min fråga är så här:
    (Jag får slänga in en parentes här först. Mina barn är vare sig döpta eller konfirmerade. Och dom bryr sig inte om religion eller i detta fall svenska kyrkan. Eller jo, dom bryr sig om religion när det gäller konflikter i världen. Dom är intelligenta och engagerade i diverse solidaritetsorganisationer.)Ursäkta utvikningar, detta är min egentliga fråga: Tror du på arvsrätt? Vad är det för konstig naturlag som tycks råda? Att barn ärver tillgångar från sina föräldrar? (Dom ärver ju inte skulder.) Mina barn är vuxna (mellan 24 och 27) , även om dom dom idag inte har fasta jobb så kommer dom med all säkerhet att kunna skaffa sig ett fast jobb (även i dessa tider) och försörja sig själva. Dom är intelligenta och välutbildade. När jag dör kommer dödsboet att bli värt kanske fyra kanske fem miljoner. Varför skall detta med automatik tillfalla barnen?
    Eller varför skall jag överhuvudtaget ha något att säga till om vad gäller mina tillgångar? Naturligt vore väl om dom gick direkt in i statskassan.
    (Jag är inte gift.)
    Själv skulle jag vilja skriva nåt om att alla mina pengar skall gå till Läkare utan gränser. Och kanske 100.00 till barnen för att dom röjer efter mig. Jag bryter därmed alla normer. Vad tycker du? Naturligtvis skall jag prata med dom om detta. Men dina tankar kring detta?

    Vänliga hälsningar
    Göran
    -------------------------------------------------------------------------------------

    Musiken i programmet

    Shuggie Otis: ”Pling”
    Winter & Winter: ”The windmills of your mind”
    Salonul Magic Erik Lindeborg: ”Part IX”
    Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Fall”

    Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”
    Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”

    Musikrådgivare: Anton Karis
    Producent: Susanna Einerstam

  • I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om att vara udda, om otrohet, själen, betydelsen av ett namn och kontakten med en död bror.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Lyssnarbrev

    PO ENQUIST: Ända sedan du skrev om din barndom har jag velat fråga. Du skrev att din far låg i en öppen kista. Så gjorde man också i Finland., men när min far stupat i Rukajärvi, ryska Karelen, film: Vägen till Rukajärv 1997, tog min mor en stålpenna, doppade i  svart bläck och ritade ett kors ovanför pappas ansikte. Gjorde man så hemma hos dig också, din mor trodde på Gud. Mormor Saara var pietist. Kom till Sverige 1942 för 3 månader nu har jag varit här  Sverige 71 år. – 1946, Margit 23 år skulle blivit min moster. Fick kräftan. Operation i Lund. Hon trodde hon var frisk Hennes far ville att hon skulle få leva i den tron. Hon köpte sängkammarmöbel, hon lät sy brudklänning osv.  Hon dog och klädds i sin brudklänning. Stod lik 3 dagar innan hon fördes till sist vilan. Jag hade mörkblå klänning, den färgades ebenholtssvart. Jag läste om herrnhutarna/ för det var väl inte pietister/ i Livmedikusen. Herrnhutarna hade kvinnlig präster men de fick ej vara gifta, kort tid men i alla fall. Jag tycker om att läsa dina böcker, men det har du väl hört många gånger. Skulle vara intressant att höra om korset på den döde foto. Med vänliga hälsningar Vieno Mårtensson
    ---------------------------------------------------------------------------------------

    Hej P-O
    Jag har funderat på det här med medveten närvaro eller mindfulness. Är det inte omedveten närvaro som är det mest önskvärda egentligen? Att kunna uppslukas av någonting utan att reflektera kring det?
    Tack för ett fint program.
    Karin Hammarén
    ---------------------------------------------------------------------------------------

    Musiken i programmet
    Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Night Sony, Schubert Said”
    Bo Nilsson Norrköpings symfoniorkester: “Artic Air”
    Ennio Morricone & Dulce Pontes: “Cinema Paradiso”
    Karsten Vogel Niels Thybo: "Good Onlys knows“

    Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”
    Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”

    Musikrådgivare: Anton Karis
    Producent: Susanna Einerstam