Leda Podcasts
-
Ylva M Andersson har 30 års erfarenhet av affärsmässigt ledarskap i olika branscher. Inte minst från den på många sätt tuffa mediebranschen. I sin bok Leda i ständig förändring delar hon med sig av en stor mängd verktyg för ett praktiskt ledarskap, som klarar vår tids högt ställda krav. I avsnittet möter vi Ylva i ett samtal om hur du som ledare kan bli bättre rustad och om vad Ylva ser som mest avgörande för ledare i en tid som präglas av förändring och nyorientering. Läs mer om Ylva M Andersson på sidan https://maystrategies.se/leda-i-standig-forandring/.
-
Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I Sheila Hetis bok “Moderskap” möter läsaren en barnlös kvinna strax under 40 som inte kan bestämma sig för om hon ska bli mamma eller inte. Heti skriver: “Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat”.
Hon försöker rationalisera beslutet, göra sådana plus-och minuslistor. Hon umgås med vänner som är föräldrar för att se hur det känns att vara runt barn. Men beslutet är för stort, för oåterkalleligt, det går inte att ta baserat på varken förnuft eller intuition. Hon bestämmer sig därför att lämna det till ödet med hjälp av en teknik som går ut på att singla slant och som används i en över tre tusen år gammal kinesisk visdomsbok.
Att singla slant om barnaskaffandet påminner om hur det sett ut historiskt. Under den absolut största delen av mänsklighetens historia har det inte varit ett medvetet beslut eller val att bli förälder. Vi har axlat rollen som mammor och pappor i tusentals år utan att ens riktigt ta ställning till det. Barnen har kommit till oss på samma sätt som döden kommit till oss, ofta helt okontrollerat, oavsett om vi är redo.
Litteraturprofessorn Francis O’Gorman skriver i sin bok “Worrying” om hur vi i en sekulär, liberal värld sätter ett sådant värde på rationella val, konsumtionsfrihet och idén om att framtiden ligger helt i våra händer att det är lättare än någonsin att oroa sig över att välja fel. Hans resonemang går att applicera på barnafödandet, där du som kvinna i en sekulär, liberal värld har stora möjligheter att styra om, när och på vilket sätt du vill ha barn. Du kan frysa in dina ägg, köpa “dagen-efter-piller”, adoptera, göra abort, skaffa en sådan spermiedonator och använda en mängd olika preventivmedel. Beslutet ligger i princip helt i dina händer och kanske är det just därför det känns så lätt att välja fel.
Samtidigt har dessa trygga, fria och välorganiserade former som moderskapet sker under idag inte vuxit fram från ingenstans. Det är mycket tack vare kvinnorättskampen, feminister som stridit för att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och inte bli styrda av samhällets normer eller förväntningar. Ur det perspektivet känns det nonchalant och otacksamt av Hetis huvudkaraktär att ens överväga singla-slant-metoden. Att överlåta den frihet som så många kvinnor historiskt har saknat och saknar än idag åt något så banalt som en uråldrig kinesisk visdomsbok.
En anledning till att Hetis huvudkaraktär ifrågasätter barnaskaffandet är all ondska som finns i världen. Heti skriver: Historien lärde oss om grymhetens, sadismens och ondskans yttersta gränser. Och därför kommer vi att i protest avstå från att sätta fler människor till världen (...). Vi kommer inte föda fler förövare, inga fler offer. På så vis använder vi våra livmödrar till något gott. “.
En del av mig förstår henne och tänker att alla kvinnor borde följa Hetis resonemang. Att jag också borde använda min livmoder till något gott och avstå från att sätta fler barn till en grym värld. Det är på ett sätt det enda rätta när också framtiden tycks så osäker och hotfull. Men det tar emot att betrakta frågan på det viset. Det är något med barnet som ändå lockar.
I Nina Björks klassiker "Under det rosa täcket" beskrivs moderskapet som en kvinnas enda trygga väg till att aldrig bli utbytt eftersom kärlek och erotik i den fria sexualitetens tidsålder skuggas av ett ständigt hot om att bli ersatt. Björk skriver: “Om vi vill vara tryggt unika, absolut oersättliga, bör vi amma ett nyfött barn, ett barn vi kan bära med oss, på tåg, på fest, till vänner – ständigt blir vår unicitet närvarande”. Kanske är det den oersättligheten jag söker när jag söker ett barn, en fysisk garanti på att jag aldrig kommer bli utbytt.
Samtidigt som Björk argumenterar för att ett barn ger en viss känslomässig trygghet visar forskning av ekonomen och psykologen Daniel Kahneman att föräldraskapet inte gör oss lyckligare. Att människor som har barn tvärtom i genomsnitt är mer olyckliga än de som inte har det och att de som har barn är extra olyckliga just när de umgås med sina barn. En förklaring till detta är att barn skapar ekonomisk stress och sämre materiell livskvalitet hos föräldrarna eftersom barn är så oerhört dyra. Enligt beräkningar från Swedbank kostar det ungefär 1,2 miljoner kronor att ha ett barn i Sverige idag. Ur ett ekonomiskt perspektiv är barnet alltså en värdelös investering.
Om barnet varken gör mig lycklig eller rik och inte heller växer upp till en ljus och lovande framtid, varför vill jag ha det? En vän till mig sa att det liksom krampar i nedre delen av hennes mage när hon ser en söt bebis. Men för mig krampar det inte. Jag försöker verkligen känna efter och stirrar på det bedårande lilla barnet på bussen tills att hennes pappa börjar skruva på sig, men ingenting händer i mig rent fysiskt.
Nina Björk kritiserar det här biologiska perspektivet på barn i “Under det rosa täcket”. Enligt Björk riskerar idén om den naturliga modersinstinkten att leda till att vi hamnar i ojämställda relationer eftersom vi inte har samma förväntan på män. Men vad är egentligen alternativet? Vad är egentligen en moder utan sin modersinstinkt?
I Maggie Gyllenhaals film “The lost daughter” följer tittaren tvåbarnsmamman Leda som på många sätt varit en usel moder åt sina två döttrar. Filmen är klaustrofobisk, i utdragna scener hörs Ledas små flickor gråta. Vid ett tillfälle där Leda försöker förklara sitt agerande säger hon: “Jag är en onaturlig moder”. Och trots att jag rationellt förstår att hon är ett offer för sina omständigheter är det något i det påståendet som får mig att förakta henne.
Här syns paradoxen i en tid som lovar oss valfrihet och rätten till självbestämmande. Trots alla valmöjligheter, alla feministiska genombrott och allt prisande av individuellt beslutsfattande, väcker bilden av kvinnan som något annat än en god och självuppoffrande moder fortfarande obehag. Ett obehag som bara växer av insikten att hon faktiskt valde att bli mamma och därmed också hade kunnat välja att inte bli det. Och plötsligt känns det vettigt att söka sig till den kinesiska visdomsboken ändå. Att singla slant om barnet för att undkomma den moraliska domen vid ett misslyckat moderskap.
Selma Brodrej, kulturskribent
Litteratur
Sheila Heti: Moderskap. Översättning: Klara Lindell. Albert Bonniers förlag, 2018.
Francis O'Gorman: Worrying: A Cultural and Literary History. Bloomsbury Academic USA, 2015.
Nina Björk: Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand, 1996.
Musik
Jenny Wilson: Motherhood från albumet "Hardships". Gold medal recordings, 2009.
-
Vad är typiskt för en saga? Prinsessor, drakar, hjältar ochmagi kanske ni säger. Och visst är allt sånt väldigt vanligt förekommande, menfrågan är om inte det som är allra vanligast i en saga är att de heter väldigtroliga saker.. Pinkel, Skorveluva, lille Prick, Långa Leda och förstås namnet överalla; Rumpelstilskin. I dagens avsnitt ger vi några fler exempel på roliga namnfrån sagornas värld.
Sagor i detta avsnitt
Slimmertaskens äventyr – Hittad av mig i Folksagan i Sverige3 – Berättelserna, där uppges Karl Lundmark som berättare, han tror det frånbörjan kan vara en samisk saga.
Lille Knös – hittad av mig i Svenska folksagor efter SvenSederströms uppteckningar – där återberättad av Gudrun och Jöran Sahlgren.
