Leif GW Persson Podcasts

  • Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Malin Krutmeijer betraktar de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När den amerikanska litteraturvetaren Wendy Lesser läste sin första Sjöwall-Wahlöö-deckare förändrade det hennes syn på hela genren. Hon kände att hon verkligen hade genomlevt något tillsammans med Martin Beck, Lennart Kollberg och de andra figurerna. Det här var mycket mer än en brottsgåta som skulle lösas.Det var på 1980-talet och Wendy Lesser blev besatt, inte bara av Sjöwall-Wahlöö. I över 40 år har hon slukat skandinavisk kriminallitteratur, periodvis 4-5 böcker i veckan. Hon tyckte att hon lärde känna de skandinaviska samhällena, och för ett par år sedan bestämde hon sig för att resa hit.Resan till Sverige, Norge och Danmark är utgångspunkten för hennes bok "Scandinavian noir. In pursuit of a mystery". Lessers tanke är att utsätta sina föreställningar om Skandinavien för verkligheten. Det är en rätt komplicerad idé, inte minst om man tänker på vad som kännetecknar de skandinaviska romaner som hon fått sin bild ifrån.Inflytandet från Sjöwall-Wahlöö är fortfarande starkt, fast det gått över 50 år sedan deras första bok kom ut. De använde ju deckargenren för att skriva politiska romaner, och många av de mest framgångsrika författarna efter dem förvaltar det samhällsmedvetna arvet.Det är alltså inte realism.Kjell Eriksson, Leif GW Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Jens Lapidus är några självklara namn i sammanhanget, men också exempelvis Tove Alsterdal som skrivit spänningsromaner om de som försvann i militärjuntans Argentina på 70-talet, och om Sudettyskarna under Andra världskriget.Sjöwall-Wahlöö var i sin tur inspirerade av amerikansk noir-litteratur, och den influensen har stärkts i skandinaviska deckare. Man kan också se vad jag tolkar som ett visst inflytande från superhjältegenren, med omnipotenta ärkeskurkar, overkligt stryktåliga hjältar och datasnillen och hackare i ett slags trollkarlsroller.Det här draget är tydligt i Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-serie, och i Lars Keplers romaner om poliskommissarien Joona Linna, men det spökar i varierande grad i en hel del skandinavisk kriminallitteratur. Det är alltså inte realism. Det går förstås att söka samband med olika aspekter ur den sociala och kulturella värld som författarna lever och skriver i ändå. Däremot är det orimligt att förvänta sig några konturskarpa spegelbilder mellan litteratur och verklighet. Nu utgår Wendy Lesser väldigt mycket från Sjöwall-Wahlöö, vars böcker är mer realistiska, men det var ändå skönlitteratur de skrev. Dessutom kom deras sista bok ut 1975. Det har hänt en del sedan dess.Lesser hade kunnat öppna för en spännande analys av hur berättelsers verklighet och det vi själva upplevt i den fysiska världen samverkar när vi tolkar vår omvärld, men hon är ganska handfast. Hon berättar hur hon läst och förstått skandinaviska deckare, och hur hon uppfattar de skandinaviska städer hon besöker. Att hon i förbifarten döper en polis fru till Gunnar, och konsekvent kallar Helsingborg för Helsingbörg ger en extra komisk krydda.Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen.När hon ska definiera viktiga drag i skandinaviska kriminalromaner klarar hon inte riktigt att generalisera utan landar i hela 25 teman. Först kommer förstås alkohol. Lesser noterar att en del mordutredare mer eller mindre är alkoholister, som stordrinkaren Harry Hole i norrmannen Jo Nesbøs bokserie. Sjöwall-Wahlöös Martin Beck är mer måttfull, men tar ändå regelbundna turer till "the state liquor store", som Lesser tycker är oerhört exotisk.Det är överhuvudtaget tydligt att hon vet väldigt lite om det verkliga Skandinavien, men det hindrar inte att hon frejdigt tycker till om det mesta. Även om boken är lite ytlig, så är utifrånperspektivet fascinerande. Wendy Lesser noterar till exempel en stark fixering vid hem och inredning hos nästan alla skandinaviska författare. De stilbildande Sjöwall-Wahlöö beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos brottsoffer, förövare och poliser. Lesser finner detta spännande men förvirrande. Det tar ett tag innan hon förstår att det är ett sätt att skildra personernas sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar, men hon kan ju inte koderna. Mest är hon besviken över att ingenstans i romanernas värld få möta den sparsmakade, stilrena design som hon förknippar med Skandinavien.Hon är också fascinerad av hur viktiga romanfigurernas hem är för dem. Hemmet är verkligen deras borg, och alla besökare tar respektfullt av sig skorna. Då bor romanfigurerna ändå oftast i lägenhet, vilket Lesser tycker är konstigt. Att inte äga ett eget hus är uppenbarligen ett fattigdomstecken för amerikanen. Hon verkar aldrig ha hört talas om det vi européer brukar referera till som "den borgerliga våningen", eller patriciervåningen.Riktigt intressant, och lite förvånande, är hur många tecken på misogyni hon hittar i romanerna. I den danska, svenska och norska kriminallitteraturen finns än idag väldigt få kvinnliga kommissarier och huvudpersoner. Däremot kryllar det av sexrelaterade brott mot kvinnor, och hos Sjöwall-Wahlöö pratas det ständigt om "nymfomaner". Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. Nåja.Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen?Men Stieg Larssons Lisbeth Salander då? Hon representerar en "billig feminism", tycker Lesser, och där känner jag att hon gravt har missförstått sammanhanget och gjort en dålig läsning. Ser hon inte att Lisbeth Salander inte är skriven som en realistisk figur, utan som en anarkafeministisk superhjälte?Efter ungefär halva boken reser Lesser äntligen till Skandinavien, för att konfrontera intrycken från romanerna med verkligheten. Hon hyr en lägenhet i Stockholm och promenerar stjärnögd genom den svenska huvudstaden. Allt är vackert, rent, snyggt och underbart. Entusiasmen kulminerar när hon tittar på midsommarfirandet på Skansen, där hon faller i gråt av rörelse.Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? För att få initierad bild av de skandinaviska samhällenas problem, har Lesser beslutat sig för att intervjua poliser. I Stockholm når hon först inte längre än till en arrogant pressavdelning. I Köpenhamn däremot får hon träffa ingen mindre än Jens Møller Jensen, som var ansvarig för utredningen av mordet på Kim Wall. Han tar omedelbart ur henne uppfattningen att det begås mord på löpande band i de skandinaviska storstäderna.Äntligen hör Stockholmspolisen av sig.Sedan blir Lesser varse den danska så kallade ghettolagstiftningen och debatten om invandrare, muslimer och integration. Hon blir uppriktigt chockerad. Upprörd drar hon slutsatsen att det i Danmark saknas kunskap om vad sådant ledde till i Tyskland på 30- och 40-talet.Lesser reser vidare till Ystad, där hon äcklas av turistindustrin kring Kurt Wallander. Oslo i sin tur tycker hon är litet och folktomt. Något stukad återvänder hon till Stockholm. Och äntligen hör Stockholmspolisen av sig.Lesser träffar Bengt, utredare på grova brott sedan nästan 40 år. Grånad, opretentiös, sensitiv och skärpt berättar han för henne om Sverige, svenskarna, brotten och mordet på Olof Palme. Han är en sann humanist. En "mensch" kallar Lesser honom. Här är han ju, känner hon, hennes älskade kommissarie Martin Beck, livs levande.Malin Krutmeijer

  • Som 11 åring kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan. I dag föreläser han om integration för både myndigheter, kommuner, företag, skolor och ensamkommande och andra invandrade. Vägen dit gick genom att bli polis och att i jobbet känna igen sig i många av dem han träffade. Till slut slutade han som polis för att fokusera på föreläsandet och möten med människor. Han gör även podden Sista måltiden ihop med Ashkan Fardost, Chang Frick, Omar Makram och Hanif Azizi. För tre år sedan kom boken Det lilla landet som kunde som han skrev ihop med Jens Ganman.

    Och nu i dagarna släppte han sin första egna bok: 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante). Vårt samtal handlar om integration, tacksamhet, språk och vem som ska anpassa sig till vem. Det är ett ganska långt avsnitt, men det var svårt att dra ett streck eftersom frågorna är så intressanta. Jag vill helst inte skynda förbi viktiga frågor för att hålla mig under en viss tid. Som vanligt kan du läsa samtalet i en något nedkortad version nedan.

    Jag vill också avslutningsvis skriva ett par ord om Rak höger. När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?

    Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter.

    Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar.

    Om ni uppskattar det jag gör får ni gärna bli betalande prenumeranter. 5€ är ungefär 50 kronor i månaden, vilket är mindre än en stor stark nuförtiden (och mindre än en latte i Stockholm). Som betalande prenumerant får man också ta del av extramaterialet som i regel kommer en gång i veckan.

    Mejla mig på ivararpi@substack.com om ni hellre vill använda swish. 

    Varmt välkommen Mustafa Panshiri till Rak höger!

    – Tack!

    Du har skrivit en bok som heter 7 råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en ganska kort bok och jag somnade inte en enda gång när jag läste den. Annars somnar jag alltid när jag läser böcker.

    – Det är ett bra betyg!

    Det är ett bra betyg. Det har ingenting med böckerna att göra egentligen utan handlar om personliga tillkortakommanden. Du riktar dig till å ena sidan nykomlingar till Sverige men också till majoritetssvenskar som ska förstå vilka utmaningar man kan möta. Jag tänker att vi kan ta de här sju råden ett och ett och sen några invändningar. Vi kan börja med rådet att behärska det svenska språket. Du pratar om hur viktigt det är och hur språket öppnar upp för integrationen. Om du inte kan språket blir allt annat sekundärt. Det är ett ganska svårt att lyda tänker jag men du får gärna lägga ut texten hur du tänker med det rådet?

    – Det är inte en slump att det rådet är nummer ett på listan för språket är verkligen nyckeln för att komma in i samhället. Jag kommer in på det där med förortssvenskan eller kebabsvenskan som den ibland har kallats. Det finns politiker som har sagt att den är charmig och att den ska vara en del av svenskan. Jag menar att det är inget fel på den, man kan prata på det viset med sina vänner men om man ska söka ett jobb och i andra sammanhang med majoritetssvenskar, då blir man inte tagen på allvar om du pratar förortssvenska. Jag säger inte att man ska slipa bort det helt men jag menar att man ska lära sig behärska språket som majoritetssvenskar pratar. Jag tar som exempel att det här inte bara är unikt för unga invandrare i utsatta områden, utan även folk som kommer till Stockholm från Göteborg eller Värmland eller någonstans i Norrland, de börjar omedvetet slipa bort sina dialekter. Speciellt i akademiska sammanhang. Jag har pratat om det här med litteraturprofessorn Johan Lundberg till exempel.

    Någonting du tar upp är hur du och dina kompisar kunde ha ett slang-sätt att prata på, men att ni såg det som något tillfälligt. Där jag växte upp så är det extremt mycket slang. Man pratar på ett sätt, nu idag har slangen förändrats men många uttryck finns fortfarande kvar, men man visste att det här inte var ett sätt man skulle prata på. Det finns ett lingvistiskt uttryck för det, att du har ett kodspråk som finns till för att andra inte ska kunna se in i din värld. Det är en del av ungdomskulturer, att man utvecklar en slang för att stänga ute vuxenvärlden och andra grupper och markera sin identitet. Det som är annorlunda nu med ortensvenskan är kanske att det är så många som pratar det att det inte är ett tillfälligt stadium längre, på det sätt som du betraktade det.

    – Det jag skriver om i boken om mina vänner, det var att vi pratade flytande svenska. Jag kom till Sverige när jag var 11 men många av dem var födda i Sverige så jag umgicks mycket med andra generationens invandrare, från Eritrea, Kamerun, forna Jugoslavien och så vidare. De pratade klockren svenska men när vi kom upp i åttan, nian började man med flit bryta för att det var coolt. Men när vi hängde hos flickvänners föräldrar pratade vi ren svenska. Det var en fas som gick över, man insåg att det inte funkar bland majoritetssvenskar. Och ja, Sverige är inte som det var när jag kom hit -97. Precis som du säger växer man upp med förortssvenskan, den känns helt naturlig.

    Vi får gå tillbaka, jag började med råd nummer ett men vi har hoppat tillbaka till Mustafas historia, din historia. Du kom från Afghanistan till Sverige med din mamma, lillebror och lillasyster när du var 11. Din pappa hade redan varit i Sverige i några år. Ni hade redan flytt från Afghanistan till Peshawar i Pakistan?

    – Tillfälligt ja, det var i samband med att vi fick komma som anhöriginvandrare till Sverige. Min mormor var i Peshawar så då var vi hos henne innan vi kom till Sverige.

    Hur var det att komma till Sverige och hur var det att lämna Afghanistan?

    – För mig var ju verkligen som att vinna på lotto. När du bor i ett land där talibaner börjar ta över och du ser hur hemskt det börjar bli, då skapar du också en bild av att ”där borta, där är det motsatsen”. Jag hade en bild av att det var som Disneyland i Europa. Alla åkte karuseller och det var ljust överallt, alla var jättelyckliga. Jag hade jättestora förväntningar när vi kom till Sverige. Bara att vi landade i Sverige var en stor framgång, ”okej, vi har lyckats”. Jag var hur lycklig som helst. Jag beskriver i boken i ett avsnitt om tacksamhet hur tacksam jag är än idag över att vara i Sverige för jag vet vad jag kom ifrån och jag vet vad jag har kommit till. Speciellt idag, nu när talibanerna kommer tillbaka i Afghanistan och jag pratar med släktingar där. Jag känner en enorm tacksamhet men också skuld. Det är en märklig kombination för de är kvar där och det är egentligen en slump att vi är här och att de inte är här.

    I boken slås man av att du är bra på att navigera i både det svenska och den här invandringserfarenheten, att du kan prata så att säga med bönder på bönders vis, svenskar på svenskars vis och afghaner på afghaners vis. Hur har det varit för övriga familjen? Har ni ungefär samma uppfattningar i de här frågorna eller finns det konflikter i hur ni ser på integration? Tycker de att du har gått för långt i något avseende?

    – Det är en bra fråga. Jag tror att min lillasyster håller mer med mig. Min lillebror vet jag faktiskt inte. Han är gift med en svenska och har bott i Berlin i många år. Han är liksom en ”anywhere”. Och sen är han mellanbarnet och de är lite diplomatiska av sig. Men jag skulle säga att vi alla tre har klarat oss väldigt bra. Det här kanske låter konstigt men jag tror att en grej som har varit bra är att vi inte har haft våra släktingar i Sverige. Nu är jag inne på det här med hedersförtryck och hedersnormer. Det underlättar mycket att man inte hade nära släktingar här, annars tror jag att mina föräldrar hade varit lite mer vaksamma. Att vi alla tre hade en sån närkontakt till majoritetskulturen underlättade också väldigt mycket. Jag pratar inte så mycket politik med dem. Du vet, man ska inte prata politik eller religion med sin familj.

    Gud vad svenskt!

    – Men det händer att vi kommer in på det ibland.

    Du tar upp ett exempel, din mormor som hjälper din kusin från Afghanistan för hon ville gifta sig med sin pojkvän och både din mormors släkt är arga på henne och hennes pojkväns släkt är arga. Din mormor går egentligen emot det här hederssättet att tänka, hon borde ha backat upp släkten mot din kusin men gör inte det. Du skriver en fundering att ”hur hade jag reagerat om jag hade varit kvar i Pakistan och varit 30-någonting och kanske haft egna barn och hedern skulle ha varit en valuta?” ”Hade jag reagerat genom att hjälpa henne eller hade jag tvärtom velat få in henne i fållan igenom för kollektivets bästa?” Det finns skämt om att efter andra världskrigets slut var det så många i Frankrike som hade varit med i franska motståndsrörelsen så om det hade varit sant så hade de nog kunnat besegra nazisterna. Det var ganska få som var med men eftersom Charles de Gaulle hade varit det och genom att rösta på honom och genom den nya berättelsen om Frankrike, kunde motståndet bli en samlande myt. Men den var inte sann.

    – Jag för ett resonemang om det i boken, vad hade jag gjort? Och helt ärligt så skrämmer den frågan mig. Det är jätteenkelt att idag sitta på läktaren nu när jag varit i Sverige i över 20 år och anammat det västerländska och svenska vad gäller värderingar och normer. Även om min familj är rätt sekulär av sig och min mamma och pappa tyckte om att Afghanistan moderniserades, att flickor kunde gå i skolan och så, så vågar jag inte svara på frågan. När du är inne i det där blir det ett sånt jäkla tryck utifrån och inifrån, att bevara något slags heder. 

    Jag tänker att man försöker vara ödmjuk inför svårigheterna det kan vara att verka i en sådan kontext. Det finns ingen uppenbar exit i en sådan situation för dig själv.

    – Det min mormor gjorde, att hon hjälpte henne fly Afghanistan. Min mormor är en gammal kvinna så när de här grannarna och släktingarna börjar prata och hedern står på spel, så är det inte min mormor som får skiten för hon är en gammal kvinna. Man resonerar att hon självklart brydde sig om sitt barnbarn. En gammal kvinna med grått hår ska ändå gå bort, vad vet hon? Lite så. Medan den som får skiten blir pappan till flickan, alltså överhuvudet i familjen. Hur kunde han låta det här ske? Inte för att ta ifrån mormor det fina hon gjorde.

    Jag tänker att vi går igenom de andra råden också. Det andra rådet är ”lär dig svenska koder”. Det tycker jag går i linje med råd nummer fem, ”inse att dina kläder också är ett språk” och nummer sju ”visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland”. Vad är det för koder man behöver lära sig? Kan du utveckla?

    – Det här med kläder är intressant. Ta det här med ”addidasriddare” som en del pratar om i våra förorter. Det har spritt sig och jag förstår att många i utsatta områden och invandrarkillar blir ledsna över det. Jag kan åka runt och andra kan åka runt till skolor med homogena svenskar och säga ”aja baja, man ska inte ha fördomar om någon som går runt i addidaskläder, det är en väldigt liten andel av dem som håller på med droger”. Men jag menar att man också kan tala om för de här killarna att fördomarna finns där ute och att de lätt kan bryta dem genom att inte klä sig i de kläderna och också ändra på attityden. Då har människorna med fördomar ingenting att komma med. Det går en dokumentär på SVT nu som heter ”I skuggan av El Chapo” Den är jätteintressant och i en scen intervjuar journalisten en droglangare, jag tror att det är i Järva. Killen säger att ”när jag ska träffa rikemansbarnen på stan går jag inte dit med addidasbyxor”. Han vill att de ska tycka att han är seriös, en seriös droglangare. Till och med han har fattat att kläder är ett språk. Jag menar att det är något som alla egentligen vet. Även när Göran Greider säger att han går ut i mjukbyxor, vad är problemet? Men Göran, det handlar inte om dig.

    Det handlar också om Göran, ärligt talat. Han ser så slafsig ut att det är ett statement för honom. Det är som Leif GW Persson, det finns väl ingen pengakåtare människa. Igår var jag i en leksaksbutik och det fanns ta mig fan ett förstoringsglas man säljer till barn och vem är det som står med det här detektiv-kitet? Jo, Leif GW Persson. Han har hur mycket pengar som helst, säljer hur mycket som helst och är med överallt. Ändå har han på sig den där jaktvästen inomhus och det är för att han signalerar något, det är en identitetsmarkör. Han hade kunnat ha en Armanikostym men då hade han inte varit Leif GW Persson.

    – Jag kanske inte borde säga det här men jag var med i TV4 för någon vecka sen och pratade om boken. Då satt jag i kulisserna och det var trisskrapande. Jag kommer inte ihåg hur mycket han vann men bakom kulisserna sa någon att ibland brukar Leif GW vara i studion när det är trisskrapning och någon gång hade han observerat att någon vunnit 250 000. Då hade han vänt sig till den där personen bakom kulisserna och sagt ”Det var länge sen jag blev glad för 250 000”. För den här personen var jätteglad för pengarna.

    – Jag tror att de flesta vet det här omedvetet, att det är klart att kläder är ett språk. Jag kan gå till mig själv, jag skulle hyra ut min lägenhet så jag la upp en annons. En kille hörde av sig och var intresserad så jag gick in på hans Facebook och bläddrade igenom hans profilbilder. Det var den där Becknarväskan och faktiskt adidaskläder och då tänkte jag ”den här killen kanske inte håller på med sånt” men jag chansade inte. Jag svarade inte honom och det kanske ligger hos mig, men tyvärr är det lite så det där. Jag önskar att det inte var så men det är inte så verkligheten ser ut. 

    Jag tänker på att när du är en outsider så blir de här sakerna potentiellt mycket viktigare. Folk upplever hot från orten, adidasriddare eller vad man vill kalla det. Då kan den signalen förstärka att det inte verkar som att du tillhör majoriteten. Du har ett avvikande utseende på ett annat sätt och då kan du förstärka det.

    – Det är så intressant att du tar upp det för vet du vem jag tänker på när du pratar om att använda kläder som en markör? Jens Ganman. Han är ett ypperligt exempel på det. Speciellt när han är i Stockholm så försöker han visa att ”Jag hör inte hemma här”. Det här kommer han ge mig skit för men jag ska berätta ändå. När vi skrev Det lilla landet som kunde var vi i Stockholm en del och jobbade och vi fikade på ett fik på Östermalm. Jag märkte att när jag var med honom och vi hade fikat klart, brukade han plocka upp brickan och gå in med den till köket för att lämna in den. ”Tack så mycket för fikat”. För så gör man uppe i Norrland. Det är jättefint där uppe att plocka upp efter sig och lämna in. Jens gör inte så på Östermalm för att han är dum i huvudet, han fattar att man inte gör så där, men det är ett sätt att visa att ”Jag är inte härifrån, tro inte att jag är en av er”. 

    Då kommer vi in på det här med att lära sig svenska koder. Du har några väldigt handfasta råd i boken. ”Respektera tider” är det första och den här podden började en timme och tjugo minuter efter utsatt tid. Du sa ”jag blir en kvart sen” och då sa jag ”men Mustafa, jag har läst boken och du ska respektera tiden” och då påpekade du att det var jag som hade skjutit upp det en timme till att börja med och sen var jag fem minuter försenad till din kvart. Så vi har missat den delen. Sen är det ”lär dig säga nja”, ”ställ dig i kö”, ”behärska dig”, ”håll avstånd”, ”respektera söndagsvilan”, ”prata med små bokstäver” och ”skryt inte”. Kanske vissa av de här sakerna är sånt man själv brottas med, vilket också är intressant. Ibland när man pratar om sånt här framstår det som att det bara är invandrare som ska anpassa sig till ett homogent kollektiv men vissa saker du tar upp är sånt som jag aldrig tänker anpassa mig till. Varför ska man anpassa sig? 

    – Jag går genom det i boken att det finns andra strategier än de som jag lägger fram. Jag säger inte att jag kommer med lösningen med stort ”L”, men jag ger en väg. Många andra har vandrat längs med samma väg och det har funkat för dem, och det kan funka för dig också om du vill det. Om du vill göra på ett annat sätt, fine, så länge det funkar. Jag älskar när en sån som Bert Karlsson bryter mot alla de här koderna jag har skrivit om.

    Förklara varför du tar upp honom som exempel. Jag var med i din podd, Sista måltiden, även om det avsnittet inte är sänt än. Mitt i ringer din telefon och så visar du vem det är som ringer och det är Bert Karlsson. Varför ringer Bert Karlsson dig?

    – För att jag har försökt att bjuda in honom till podden ett tag. Det är ingen ordning och reda på honom, utan han ringde igår igen och sa ”Vem är du egentligen, vad vill du?” Sist jag pratade med honom sa jag ”Vill du komma till podden och snacka?” ”Ja, för fan. Jag ska spela in nån podd med Katarina Janouch i Stockholm”. Han bor i Skara. ”Du är välkommen” sa jag. Så sa han ”Du, på tal om det, kan vi låna er studio och spela in?” Du vet, en svensk gör inte så. Men han har den här entreprenörskapsmentaliteten, han skäms liksom inte. Han har miljoner men om han kan spara någon tusenlapp så…

    Du vet den här klassiska klyschan om att när man är hemma hos svenska barn så får man sitta på rummet och vänta när de andra äter middag. Bert hade inte suttit kvar på rummet, han hade sagt ”Ni har väl mat till mig också eller?!”

    – Jag kan älska det. Jag tycker att det är uppfriskande med en sån som Bert Karlsson eller en sån som Zlatan, som bryter mot jantelagen. Jag säger inte att alla måste se likadana ut men jag säger att många svenskar tycker om att många liknar varandra. Då blir svensken trygg och kan slappna av. Jag säger att det här är ett sätt att passa in.

    Du har ett till exempel. Jag hoppade över att göra lumpen…

    – Inte jag heller.

    Det borde vi väl båda två ha gjort. Du tar upp Diamant Salihu, han är själv från Tjärna ängar i Borlänge och jag hade honom i podden för ett tag sen och pratade om hans bok Tills alla dör, som handlar om gängkonflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Han beskriver hans erfarenhet, för han har rötter från Albanien, i lumpen, att han för första gången kom in i ett sammanhang där det inte var någon skillnad på människor. Där svetsades man samman i en uppgift. Lumpen finns inte kvar på det sättet. När du och jag blev tillräckligt gamla var lumpen på väg bort. Den här naturliga platsen för olika människor att mötas finns inte där längre. Egentligen tänkte jag inte gå in på det, jag la bara märke till det. Men det här med att skaffa ett extranamn, det tror jag är en sak som många hajar till på.

    – Det har upprört en del. Jag säger inte att man ska ta bort något namn, jag säger ”lägg till ett extra”. Det behöver inte vara ett svenskt land, men kanske ett västerländskt eller internationellt som passar i Europa. Det jag menar är att det finns vissa studier som typer på att en Mustafa kan ha svårare att komma till arbetsintervju än en Erik. Jag säger ”lägg till ett extranamn för att komma dit”. Ett namn svensken känner sig trygg med eller känner igen. Jag har exempel i boken att kinesiska affärsmän som åker till väst för att göra affärer, inte vill att deras kollegor ska tappa ansiktet när de inte kan uttala deras namn. Därför lägger de till ett extranamn. Det finns många exempel. Jackie Chan heter inte Jackie Chan, Jet Li heter inte Jet Li och Jack Ma heter inte så heller. Men också svenska exempel. Greta Garbo bytte namn när hon drog till Hollywood, hon hette Greta Gustafsson egentligen. När svenskar emigrerade till USA under 1800-talet bytte många av dem namn. Jag läste om att svenskarna ofta hamnade i samma by med varandra och brevbärare blandade ihop deras post för att det var fem, sex familjer som hette Andersson. Så då samlades svenskar i vissa byar och så skrev man olika namn och la dem i en pott. Så fick Anderssons plocka upp namn ur potten och ”Nu heter jag McCarthy”. Så var det bara en familj som fick heta Andersson. ”Vi ska inte göra det så svårt för brevbäraren”. Jag menar att jag har inte kommit på det här att lägga till ett extranamn.

    Det roligaste exemplet är östeuropeiska namn som verkligen är etniska. Kirk Douglas föddes som Issur Danielovitch och de är en släkt av vitryska judar och han växte upp under fattiga förhållanden i New York och pratade yiddish hemma, men det anar man inte av hans framtoning på vita duken. Om man ska slå upp ett anglosaxiskt namn så är det Kirk Douglas, det är väldigt svårt att bli mer WASP än det. Men det var så man gjorde, det finns massor exempel som du tar upp. Det här är motsatsen skulle man kunna säga till ”lär dig uttala mitt namn korrekt”. Alltså, vem är det som ska anpassa sig? Man tänker ”varför är det den som har det namnet som inte är ett i normen som ska ändra på sig? Varför kan det inte vara majoritetssamhället som ska lära sig?”

    – Jag önskar att det var så. Jag har fått många mejl från lärare som har skrivit att ”vi har tagit upp det här du skriver i boken och vi kom alla överens om att man måste lära sig allas namn på ett korrekt sätt och kalla in folk på arbetsintervjuer, även om de har konstiga namn”. Vilken fin tanke, tänk om alla kunde göra så. Men jag säger att det finns vissa studier som visar att det inte är på det viset och jag presenterar ett annat alternativ. Men jag ser framför mig att jag åker till en homogen skola på Lidingö eller i Danderyd och tar upp det här rådet till dem, och att de säger ”nej, såhär vill inte jag att vi ska ha det i Sverige och när jag kommer ut i arbetslivet och blir chef vill jag absolut inte leva i ett samhälle där människor byter eller lägger till namn”. Ja, skitbra! Jag vill också ha ett sånt samhälle! Men vi kan sträva mot det och samtidigt se till att människor kommer in på arbetsmarknaden genom att lägga till ett extranamn. 

    Om jag ska vara djävulens advokat och anlägga ett maktperspektiv, så är det väldigt mycket som ligger på den invandrade att anpassa sig till majoritetssamhället. Det kräver inte så mycket från majoritetssamhället i din bok. Då kan man tycka att varför i så fall inte ändra på den maktasymmetrin? Varför skriver du, Mustafa, en bok där du stryker maktstrukturerna medhårs istället för att utmana dem? Vad skulle du svara på en sådan kritik? Är det en kritik du har fått?

    – Delvis, ja. Men jag tror att om du frågar många invandrare i Sverige, speciellt första generationen, så kommer de inte tycka att mycket av det jag skriver är konstigt. De vet att anpassning ingår i migrationens pris. Alla som lämnar anpassar sig till det nya på ett eller annat sätt. Jag försöker föra en diskussion i boken, ja anpassning är viktigt men hur mycket anpassning? Jag tror inte att svenskar vill att du anpassar helt och hållet, att du börjar dricka alkohol, äta fläsk. Det är inte den sortens anpassning. Men jag tror att vi har gjort ett misstag i Sverige under decennier där vi sagt att alla ska integreras i det mångkulturella samhället, även Erik Svensson. Man ska mötas i mitten och kompromissa och lära sig av varandra. Det låter fint på pappret men ingen berättar var det här ”mitten” är någonstans. Är det någon som har ritat ett sträck där alla möts? Det är enklare för dem som kommer till Sverige att anpassa sig till en kultur än att majoritetskulturen anpassar sig till hundratals olika kulturer. Alla invandrare har inte samma kultur. Visserligen är både jag och en somalier invandrare men vi har inte så mycket gemensamt förutom att vi är invandrare.

    Det här är något du tagit upp när du har varit ute och föreläst. Du tar upp en händelse när du föreläst i ett klassrum, jag tror att det är när du berättar om att känna tacksamhet. Då är det en somalisk tjej som säger ”Jag är född på BB, jag pratar bättre svenska än somaliska, varför ska jag känna mer tacksamhet än någon annan svensk?” Det där är en dragkamp i de här frågorna där det blir en skiktad tillvaro för människor. Nu sitter vi båda två här i skjorta, du har en blå och jag en grön. Låt oss säga att vi tar på oss våra bästa adidaskläder och går ut på gatan, då riskerar fallet att bli större för dig, för någon skulle kanske uppfatta att du är en adidasriddare. Det tror jag inte, jag tycker inte att du har det kroppsspråket men om vi låtsas. Det finns en potential att anpassningen kräver mer av människor med invandrarbakgrund, även de som är andra generationen, än det gör för den som är majoritetssvensk. Hos första generationens invandrare är det självklart, hos den andra och tredje börjar det bli något annat. Hur tänker du kring det där?

    – Exemplet du tar upp med den somaliska tjejen, jag gör ett misstag där. För jag pratar med henne om tacksamhet på samma sätt som jag pratade om tacksamhet med första generationens invandrare. Första generationen är jätteenkel att prata med, de vet var de har kommit ifrån och vad de har kommit till. Andra generationen har helt rätt, det är befogat av dem att säga ”vad menar du, ser du inte mig som dig själv, vi är båda födda på BB, jag har inte varit i Somalia, i Irak”. Jag tycker att tacksamhet är bra, att vi ska vara mer tacksamma men man kan inte trycka det i ansikten på människor för då kan det få motsatt effekt. Det måste komma inifrån.

    Vad det gäller att komma till ett land, det här blir ett parodiskt exempel och folk brukar skratta åt mig när jag säger att jag har bott utomlands, eftersom landet jag bott i är Danmark. Det är för kort för att anses ha bott utomlands. Men många svenskar förstår inte danska så bra, så det var ganska svårt att lära sig språket, trots närheten. Jag fick dock en försmak av hur det kan vara att vara invandrare. Jag fick uppleva hur svårt det var att komma in i den danska gemenskapen, det finns en massa små koder som man som svensk inte förstår. 

    – Åh, vad spännande! Kan du inte dra några?

    Det är svårt men det finns en dansk humor, en lättsamhet i hur danskar är som inte finns hos svenskar på samma sätt. Det finns en attityd, de här klyschorna om dansk attityd till frihet. Danskar är väldigt lika svenskar men de är också annorlunda. Vi var en koloni där av medicinstuderande, mitt ex studerade medicin, och det var andra från norden och andra länder. Det fick konsekvensen att danskarna på universitetet umgicks med danskar och alla vi andra umgicks med varandra. Så de som hade invandrarbakgrund i Danmark umgicks med utbytesstudenter från Sverige, Norge, Island, Finland, och så vidare. Så jag har aldrig umgåtts med så många olika nationaliteter och eftersom de hade en invandraridentitet i Danmark så hade man mycket lättare att komma in i deras gemenskap. Vi blev en del av migrantkulturen på universitetet, med tamiler, bosnier, turkar, islänningar. Det var en rolig blandning men väldigt få danskar. Jag jobbade mycket i Danmark och man mötte en del konstiga attityder. Ingen kunde uttala mitt namn utan jag hette Edvard i Danmark. De kunde inte uttala mitt förnamn eller efternamn så jag accepterade Edvard. Jag hade det som mitt danska namn. Det fick mig att inse hur svårt det är att komma till ett nytt land. Om till och med Danmark känns lite tufft för mig, som svensk, hur känns det då att komma till ett land som är så annorlunda som Sverige?

    – Värderingsmässigt är svenskar och danskar väldigt lika varandra, vad gäller frihet och sånt där. Det du beskriver är roligt, det kan man skratta åt. Men om du kommer till Sverige och det blir en krock i värderingsfrågor, och du tänker ”de vill avbilda min profet som rondellhund och tycker att den ska vara i konstutställningar – de här människorna är sjuka i huvudet”. I deras värld är det helt stört. Jag har de här diskussionerna än idag med många som är nya i Sverige men som har bott här ganska länge. De förstår fortfarande inte hur man kan vara så respektlös mot religioner och personer i religioner som profeten. De tycker att det är något omänskligt över det, man är inte mänsklig om man beter sig på det viset. 

    – Men jag tänkte fråga dig en sak, med tanke på hur fort det går i debatten, tror du att om jag hade kommit ut med den här boken 2012, 2013, 2014, hade den fått samma uppmärksamhet?

    Jag tror att du hade fått mer och väldigt negativ uppmärksamhet. Du fick en fråga när du började skriva boken, av Peter Esaiasson, som är statsvetare. Han skrev en bok som kom 2019 som heter Förorten som är en jättebra bok och som jag verkligen rekommenderar. Han knackade dörr och genomförde 900 intervjuer i Bergsjön och Hjällbo. För den som vet hur de här studierna går till så är det väldigt ovanligt att en statsvetarprofessor själv åker ut och genomför intervjuer med människor som i princip aldrig svarar på enkäter. Det är en population som är väldigt svår att nå, så han åkte ut och knackade på. Han skrev en fråga till dig:

    Idag är ingen dag för grubblande frågor, men när det blir vardag igen, hur ser du på argumentet att den värld du växte upp i och som du lärde dig hantera, inte finns längre? Att demografin ändras så otroligt snabbt att allt färre unga Mustafas idag lever i en miljö där det finns svensksvenskar att brottas och umgås med? Är du och andra i din generation, er relativa ungdom till trots, likväl generaler som utkämpar gårdagens krig? Och oj vad jag hoppas att det finns ett bra svar på min fråga.

    Jag tyckte att det var intressant, om du ville utveckla. Det är vissa av de här sakerna du tar upp, att du hade en svensk flickvän, att du umgicks med svenskar. När Diamant Salihu var här så pratade vi om när han växte upp på Tjärna ängar. Då var det fortfarande många svensksvenskar som bodde där och idag är det inte det. ”Lär dig svensk sed, lär dig språket” – är dina råd för en tidigare generation?

    – Jag skriver i boken att frågan från Peter Esaiasson kanske är den jobbigaste och svåraste frågan, men kanske också den bästa, jag har fått om den här boken. Anledningen till att jag är den jag är, är inte att jag läste om Sverige och svenskhet och koder. Det var för att jag absorberades in i det svenska, att jag hade en närvarande majoritetskultur. Jag tycker att Peter är inne på något intressant, ”bekämpar jag gårdagens kritik med gårdagens medel”? Riktar jag mig till en tid som kanske inte existerar längre? Det ligger något i det och i boken går jag igenom att vi kanske ska göra det man gjorde förr. Jag tar upp socialdemokratin med Gunnar och Alva Myrdal, hur de med Per Albin Hansson byggde upp det moderna Sverige. Hur man pekade med hela handen, en auktoritär hand och sa ”nu borstar vi tänderna, vi bor inte trångt och gör man det kan bostadsbidraget komma att dras in”. Det var väldigt strikt och jag menar att nu när vi har den situation vi har, vi har inte ett homogent land heller som vi hade då, så blir det kanske nödvändigt att staten får gå in igenom och peka med hela handen. ”Nu är situationen som det är och nu får vi uppfostra människor igen”. Som en folkuppfostringskampanj, det är kanske svaret? Det kommer att göra ont i det liberala Sverige, bokstavligen ta 1930-talets metoder.

    Du vill återvända till 30-talet?

    – Jag vet, min redaktör reagerade på det. Men det var då Gunnar och Alva Myrdal kom på de här idéerna.

    Även majoritetssamhället är mycket mer splittrat. Det där var under den industriella erans glansdagar när man planerade fram samhället. Man hade en eller två tevekanaler, ett flygbolag, en post, man hade ett av allt. Ett parti, även om det inte var en diktatur så var det en enorm stabilitet, en enorm likriktning. Det fanns inga ”opt out”-grejer. Du kunde flytta till ett annat land men det var likadant i USA under samma period. Samtidigt som Gunnar och Alva Myrdal skrev det här så påbörjades New Deal i USA under president Roosevelt. Idag är vi otroligt splittrade, vi lever i kanske inte filterbubblor men människor är verkligen mer individualistiska och kräver att få välja på livets alla områden. Det du säger är kanske det som krävs för integration men jag undrar om det ens är möjligt att genomföra. Något vi har sett är hur staten har en väldigt dålig kapacitet idag, på ett sätt man inte hade förr. Man hade en möjlighet att styra människor och idag har man svårt för det. Man har svårt att bekämpa brottslighet, kontrollera migration, staten är underställd europeiska unionen, man har stora företag som på många sätt utöver större inflytande över människor. Jag kommer ihåg när man pratade om att parabolantenner var ett hot mot integrationen, för att människor satt och kollade på teve från sina hemländer.

    – På den gamla goda tiden, när det handlade om paraboler.

    Nu har alla en parabol i handen i din telefon där du har allt och du kan välja allt själv. Du kan leva i din värld. Unga människor är del av subkulturer som är globala. Att försöka integrera svensksvenska ungdomar in i det vuxensamhället, med de normerna, det är en stor utmaning i det här medielandskapet. Kina gör någonting sånt här nu, mot uigurerna i landet.

    – Kanske inte det då.

    Jag menar bara att Kina har kvar sin statliga repressionsapparat. De har gått mycket längre såklart, men de har en kapacitet inom staten som den svenska staten saknar gentemot sin befolkning. Vi hade större statlig kapacitet förr.

    – Jag hör vad du säger och nej, att rakt av kopiera Gunnar och Alva Myrdal, Per Albin Hansson och den tiden går inte. Men man skulle kunna koppla försörjningsstöd till prestation. Inom en snar framtid kommer vi ha ungefär en miljon människor i utanförskap. Redan nu, men snart kommer en större andel svenskar resonera som han på Svenskt Näringsliv: Vad fan får vi för pengarna? Om vi har en miljon som inte gör rätt för sig utan vi bara finansierar deras levnad. Man skulle kunna få människor att borsta tänderna och äta tomater, om man gör det genom att använda pengar som ett språk.

    Här blir jag lite vänster. En gammal myt eller slagord var att invandrarna kommer hit och tar våra jobb. Men det är inte det man säger nu. Något som däremot stämmer, det finns en sketch i Grotesco där svennen skiftar mellan att prata om invandrare och robotar, att det är läskigt att de är överallt och tar våra jobb. Det ironiska är att han har rätt i satiren, för robotarna har tagit våra jobb. En anledning till att produktiviteten på en bilfabrik i Sverige har stigit flera tusen procent under de senaste fyrtio åren är inte att arbetarna har blivit mer produktiva utan att det har kommit robotar. Människorna som har kommit hit kanske vill göra rätt för sig men om vi spolar tillbaka till 1990-talet eller tidigare, var folk kanske mer främlingsfientliga och tyckte ”kom inte hit”. Men det fanns vägar in i samhället genom jobb, du kunde gå i skolor där det fanns majoritetssvenskar. Idag kommer människor, även om de har den bästa viljan ibland, till skolor som är problemtyngda. Även om du tillhör majoriteten som sköter dig är det en väldigt tuff miljö. Det finns färre jobb och de som finns har låg status. Du kan inte komma till ett industrijobb och få en helt okej lön, många jobb är städjobb och likande. Jag tänker att arbetslinjen, även om jag håller med om den på ett moraliskt plan, är tuffare idag än vad det var då. Och det är tuffare i Sverige som har så få lågkvalificerade jobb, jämfört med andra länder som har fler. Jag vet inte vad jag försöker säga.

    – Jag förstår. Det är ett långt resonemang man kan gå in på men min poäng med att koppla försörjningsstöd till att du gör rätt för dig, det kan vara utanför kollektivavtalet. Du kan jobba, gå i skolan några timmar, se till att det är rent i områden. För att få barnbidrag eller soc-bidrag eller bostadsbidrag gör jag också det här och det här. Och att samhällsorienteringen som finns blir striktare, att man verkligen tar till sig och visar att man har gjort det. Att den på något sätt kopplas till försörjningsstödet. Pengar är ett språk alla människor förstår.

    Tack, Mustafa Panshiri, för att du var med i Rak höger.

    – Tack, Ivar.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Hemtjänsten kan bli 84-åriga Sivs död. Sveriges favoritskriminolog Leif GW Persson aktuell med ny TV-serie. Så tar du hand om din torra hud. Rönnbär är både nyttigt och gott, tipsar Markiz Tainton. Skådespelaren Johan Ulvesson är P4 Extra - Gästen.

    Ansvarig utgivare: Sofia Taavitsanien.

  • Detta klassiska avsnitt av Palmemordspodden publicerades första gången i april 2015. Då löd beskrivningen så här:

    "Avsnitt 65 av Palmemordspodden - en podcast om Palmemordet. Istället för ett specifikt spår avhandlas den tidsanda som rådde vid tiden för mordet 1986. Och vem bättre att tala om det än legendaren Sven Melander, som vid tidpunkten var såväl folkkär TV-humorist som nytillsatt SVT-chef. Det pratas om att gå från journalist till komiker, om humorinfluenser och nya humorgäng, och förstås om Steve, Rulle, och Berra. Men också om Major Björklund, Ulf Adelsohn, Leif GW Persson, och den politiska idioten Björn Afzelius. Bland mycket, mycket annat. Inte missa!"

    Prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp!

    Gå med i "PALMEMORDSPODDEN - eftersnack" på facebook: https://www.facebook.com/groups/226383862490223

  • PROGRAMLEDARE, SKÅDESPELARE, JOURNALIST. Om minnesvärda och underhållande incidenter och människor som Sven Melander mött på sitt livs sällskapsresa. Men också om näthat och om sin brors bortgång och den begravning som Sven Melander höll i sitt hem.

    I sitt Sommarprat berättar Sven Melander att han är utbildad byggnadsingenjör ett yrke som han dock aldrig verkat inom. Istället utbildade han sig till journalist och arbetade några år på både Expressen och Aftonbladet. Där träffar han Åke Cato och vi får veta hur det gick till när de blev parhästar och bland annat skapade duon Werner & Werner. Han berättar också om hur det kom sig att han fick rollen som Berra i Sällskapsresan, hur han räddade livet på Leif GW Persson och om uppkomsten av Facebooksidan I huvudet på Sven Melander.I programmet berättar han också om sin första idol, storebrorsan Jörgen som gick bort endast 66 år gammal. Sven Melander berättar hur han själv höll begravningen i sitt hem. Och med honom dog den sista länken till en tid då det alltid var sommar och hela livet fanns kvar att leva. Den tid som jag nu på något underligt sätt uppfattar som ett enda lyckligt ögonblick. Med mor och far som håller mig och Jörgen i handen. Om Sven MelanderFolkkär underhållare som nått ny publik med Youtube-kanalen I huvudet på Sven Melander. Programledde under 80-talet publiksuccéer som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern. Ballongdansen, Werner och Werner, trollet Rulle och Berra i filmen Sällskapsresan har blivit klassiker. Varit programledare för Melodifestivalen, nöjeschef på SVT och tidningsjournalist på Aftonbladet.Spelar i sommar Spanska flugan på Gunnebo Slott samt gör regidebut på Fredriksdalsteatern med översättningen av Hotelliggaren.Har gett ut kokboken Upp i vikt kvickt.Producent: Mattias Österlund

  • Gåtfulla samband med Richard Brautigan och dags att ta farväl av Alberte.Reportage om den amerikanske författaren Richard Brautigan. Hans bok Gräsmattans hämnd kommer nu på svenska i översättning av Jonas Ellerström som intervjuas precis som översättaren Caj Lundgren, som översatte Brautigan på 1970-talet. Medverkar gör också läsarna Ingar Brinck, filosof på Lunds universitet och Marina Milojkovic, som studerar media och kommunikation på Göteborgs universitet. Sista delen av Bokcirkeln, där Leif GW Persson, Anna Hallberg och Agneta Klingspor diskuterar Cora Sandels Alberte-trilogi i översättning av Gunbritt Sundström.

    Den amerikanske författaren Richard Brautigan har kallats mild absurdist. När han skrev ville han göra drömmar verkliga. Det märks inte minst i hans egensinniga roman ”Öringfiske i Amerika”, som kom ut 1967 och blev hans stora genombrott. Efter några framgångsrika år tog han livet av sig, 49 år gammal. Nu kommer novellsamlingen ”Gräsmattans hämnd” för första gången på svenska. Biblioteket har träffat både unga och gamla Brautiganfans. Och så är det final i Bokcirkeln! Sista bladet i Cora Sandels tjocka Alberte-trilogi är vänt och författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg står inför fullbordat verk. Hur har det varit att läsa tillsammans i sex veckor? Vad har de lärt sig? Cirkelledare är Marie Lundström.Programledare: Louise Epstein och Anna Tullberg.

  • Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog - han har också kallats en av landets roligaste poeter. Den nya diktsamlingen Barndomstolen visar prov på både humor och djupaste allvar. Bibliotekets reproter Jon Jordås åkte till mottagningen i Göteborg och pratade med Ulf Karl Olov Nilsson om människovärde och Hollands undergång.Bokcirkeln tar sig an sista boken i Cora Sandels Alberte-trilogi. I romanen Bara Alberte sitter vår huvudperson med lösa lappar plus en skräckinjagande mängd anteckningar och undrar om det kan bli någon bok av alltihop. Författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg ger Alberte sina bästa råd om hur man kommer igång att skriva och får boken klar. Cirkelledare är Marie Lundström

    Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog - han har också kallats en av landets roligaste poeter. Och precis som många i sin generation blandar han gärna olika stilar och tonfall. I den nya diktboken Barndomstolen undersöker han begreppet värde, och ställer flera obehagliga frågor som t ex vad är ett barn värt i reda pengar? Han gör det, språkmaterialist som han är, genom att undersöka, och inventera de många sammanhang där ord som ”värde”, ”värdering”, ”värdefull” och ”värdelös” förekommer. Vi åkte till mottagningen i Göteborg och pratade med UKON om människovärde och Hollands undergång.Bokcirkeln tar sig an sista boken i Cora Sandels Alberte-trilogi. I romanen Bara Alberte sitter vår huvudperson med lösa lappar plus en skräckinjagande mängd anteckningar och undrar om det kan bli någon bok av alltihop. Författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg ger Alberte sina bästa råd om hur man kommer igång att skriva och får boken klar. Cirkelledare är Marie LundströmProgramledare: Louise Epstein

  • Angela Carter och bokcirkeln del 4

    Surrealism. Dystopi. Gotik. Magisk realism. Ja, vad var det egentligen för berättelser hon skrev, den brittiska författaren Angela Carter.Hon var feminsit, marxist, ateist. ”En medelålders kultiverad engelska med mild stämma som svor som en borstbindare när hon blev upprörd.” Snart kommer hennes sista roman, Wise children, ut på svenska. Där får vi möta de gamla baletthopporna i Brixton, Dora och Nora och deras i allra högsta grad konstruerade familj, man tar vad man har. Häromåret gavs Den nya Evas passion ut, som handlar om ett USA i sönderfall, sex, sekter och sterila öknar. Angela Carters har blivit en kultförfattare och får ständigt nya läsare, men är relativt okänd i Sverige. Har tiden äntligen kommit i fatt henne undrar Katarina Wikars. Och sedan Bokcirkelns Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg, som gosar med de grundläggande och luddiga begreppen manligt och kvinnligt när de läser ut andra boken i Cora Sandels Alberte-trilogi, Alberte och friheten. ”Jag tror att de flesta kvinnor kan känna igen sig i Albertes ambivalens inför familjebildning och äktenskap”, säger Agneta Klingspor. ”Alberte känner tvånget, trycket från tvåsamheten samtidigt som hon längtarefter att ha någon att vara med. I hennes fall betyder kärleken att böjasig, foga sig och jag tror att kvinnor kan känna den starka motstridigheten inför ett förhållande än idag”. Cirkelledare är Marie Lundström. Programledare: Katarina Wikars

  • Biblioteket med BokcirkelnVi träffar den norske barnboksförfattaren Stian Hole. Både vuxna och barn älskar hans bilderböcker om sexårige Herman, som funderar mycket över livet. Vi har också undersökt hur barnens ansvar ser ut i ett samhälle där individens roll blir allt viktigare.Bokcirkeln har till andra träffen läst ut Cora Sandels roman Alberte och Jakob. Vad säger författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg om Albertes självmordsförsök?

    På senare år har det blivit vanligare att skildra svåra val i böcker för mellanstadiebarn. Skall jag bo med mamma eller pappa när de skiljt sig? Eller som i Lise Indahls ”Den osynliga” fly till skogs med en illegal flyktig. Vi har undersökt hur barnens ansvar ser ut i ett samhälle där individens roll blir allt viktigare. ”Jag skriver om mig. Du läser om dig”. Ja, så säger den innovative och prisbelönte norske barnboksförfattaren Stian Hole. Både vuxna och barn älskar hans bilderböcker om sexårige Herman, som funderar mycket över livet. Vi har träffat Stian Hole i Oslo. Vi mediterar också över en svårtillgänglig favorit. Ulf Löfgrens ”Det underbara trädet”. Bokcirkeln har till andra träffen läst ut Cora Sandels roman Alberte och Jakob. Vad säger författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg om Albertes självmordsförsök? ”Hon älskar ju egentligen livet. Och just därför att hon älskar livet så hatar hon det liv hon tvingas leva”, säger Leif GW Persson.Cirkelledare är Marie Lundström. Programledare: Anna Tullberg och Louise Epstein

  • Biblioteket Den tyske författaren W G Sebald och Bokcirkeln del 1 AlberteNu är den efterfrågade programpunkten Bokcirkeln tillbaka. I vår med författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och poeten Anna Hallberg. Bokcirkeln träffas sex måndagar i rad och klämmer norskfödda Cora Sandels tre romaner om Alberte, skrivna 1926-1939. Men Biblioteket handlar också om den tyske författaren W. G Sebald som skrev originella essäer om historia, resor och sammanträffanden. Flera av hans böcker finns redan på svenska och nu kommer också essädebuten Svidel. Känslor. Biblioteket gör en guidad tur genom Sebalds böcker för att besvara frågan om han är lika bra som sitt rykte.

    Och inbjudna att läsa Cora Sandels böcker om Alberte är författarna Agneta Klingspor, Leif GW Persson och poeten Anna Hallberg. Bokcirkeln träffas sex måndagar i rad och klämmer norskfödda Cora Sandels trilogi skrivnen 1926-1939. - Jag är drabbad av Albertes liv. Man mår dåligt för att hon mår dåligt och det tyder på att det är en bra bok, säger Leif GW Persson. Cirkelledare är Marie Lundström. Men Biblioteket handlar också om den tyske författaren W. G Sebald som skrev originella essäer om historia, resor och sammanträffanden. Hans böcker blandar fiktion och verklighet på ett oroande sätt. Sebald har många fans, men hans böcker är inget för stressade. Det krävs tålamod och lugn för att uppskatta mångtydigheten i hans texter. Flera av hans böcker finns redan på svenska och nu kommer också essädebuten ”Svidel. Känslor”. Biblioteket gör en guidad tur genom Sebalds böcker för att besvara frågan om han är lika bra som sitt rykte.Programledare: Louise Epstein och Jenny Teleman