Kristian Lundberg Podcasts
-
I månadens avsnitt får vi fortsatt förstärkning från Mattias!
(03:34) I avsnittet pratar vi om böckerna: Pappas flicka på hästgården - Sophie Jahn, Yarden - Kristian Lundberg, The Cracow Ghetto Pharmacy - Tadeusz Panikiewicz, En helt vanlig familj - Mattias Edvardsson, The invisible life of Addie LaRue - V.E Schwab, The Kaiju Preservation Society - John Scalzi, Sea of Tranquility - Emily St John Mandel, Blir du ledsen om jag dör? - Nicolas Lunabba, Juloratoriet - Göran Tunström, Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika - Andreas Cervenka, I'm Glad My Mom Died - Jennette McCurdy, Malma Station - Alex Schulman, He Who Fights With Monsters - Shirtaloon.
(1:06:34) I boktokigas bokklubb så avhandlar vi slutligen Carrie Soto is Back av Taylor Jenkins Reid. Vill ni diskutera boken med oss? Gå då med i vår eftersnacksgrupp på Facebook!
Till nästa månads avsnitt kommer vi läsa En gentleman i Moskva av Amor Towles
Följ oss på Goodreads! Antons profil på Goodreads & Sebastians profil på Goodreads. Våra andra poddar hittar ni i vårt länkträd!
-
Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.
Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.
Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.
Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.
Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.
En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.
Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?
I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.
Lars Hermansson, författare och kritiker
-
Välkomna tillbaka till vår mysiga podd LÄS HÅRT! Johan Wanloo och Magnus Dahl har peppat hela sommaren för att dra igång en helt ny säsong av cowboys, aliens, kungar, agenter, snälla gamla tanter, svärddemoner, änglar och gladiatorer.
Det här avsnittet handlar traditionsenligt om vad Johan och Magnus har läst under sommaren, men även om gubbintressen, magrutor och tv-serier!
OBS: Glöm inte att joina vår härliga Signal-chat!
I nästa LÄS HÅRT... pratar vi om romanen ”Alien: The Cold Forge” av Alex White! "A dramatic new Alien novel, as Weyland-Yutani seeks to recover from the failure of Hadley's Hope, and successfully weaponize the Xenomorphs!"
Annat som nämnsNeil Gaiman ”The Sandman”, ”The Sandman” (Netflix), ”Stranger Things”, ”Umbrella Academy” (serietidningen och tv-serien), ”Watchmen” (HBO), ”House of the Dragon” (HBO), T Kingfisher ”What moves the dead”, Edgar Allan Poe ”The Fall of the House of Usher”, Tad Williams ”Brothers of the Wind”, Stephen Blackmoore ”Broken Souls”, Anthony Horowitz, James Bond, Ulf Lundell, Ben Haas ”A Hacks Notebook”, Kristian Lundberg, Batman, Hem till gården.
-
- En dag kom jag över Yarden, romanen som hade blivit poeten Kristian Lundbergs publika genombrott. En bok om hårt kroppsarbete på en stor parkering i Malmö, vad hade den att säga mig?
Om Cecilia Hansson:Cecilia Hansson är författare, journalist och översättare.Producent Camilla Blomqvist [email protected] -
Caroline ringer in på en knackig lina från tjugoförsta våningen på ett hotell i New York. Liv minns Kristian Lundbergs liv och författarskap. Och det fattiga Malmö. I USA har det varit mors dag.
-
I veckans avsnitt försöker Ludvig lösa Pontus problem med alla sina mail genom att gå igenom vad den franske filosofen Albert Camus har skrivit om Sisyfos och det absurda. Om att hitta mening i världen genom att förlora den, om skillnad mellan skuld och konsekvens och om att förlåta alla dom vi glömt att svara liksom vi förlåter alla dem som glömt att svara oss. Dessutom minns vi författaren och poeten Kristian Lundberg.
-
Älsklingar och sötnosar! Veckans A du! börjar i moll med att lite kort avhandla Kristian Lundberg, poet, författare och hamnarbetare som har lämnat oss sedan förra avsnittet. Därefter blir det aningen mer muntra toner i form av veckans huvudämne: Östen "Östen med rösten" Warnerbring, en sång- och dansman som levde mellan 1934 och 2006. Mest känd är han kanske för låten "15 minuter från Eslöv", man han har såklart gjort mycket, mycket mer. Och om några har koll på det så är det ju allas våra Vante och Kalle.
Patreon: https://www.patreon.com/adupodd
Swish: 1230521088 (markera gåvan med A du! i meddelandefältet)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Kristofer upprörs av Wikingssons smak och förklarar varför de egna barnen ska tvingas se samtliga säsonger av den sydtyska släktkrönikan Heimat redan på BB.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kristofer har också läst författaren Kristian Lundbergs bekännelse i Svenska dagbladet, och funderar på hur länge ”höger” kan vara en edgy subkultur?
I Bildningshålet undersöker Nanna en av de mest drastiska och absoluta göra slut-metoderna som kulturmän använt historiskt – att få sin hustru inspärrad på mentalsjukhus. Dessutom har Nanna vaccinerat sig, och funderar på om hon skulle hakat på trenden att be om en annan läkare.
I veckans program lyfts ännu en kulturchef i sommarföljetången, och ny musik av Prince, Dave och James Blake avhandlas. Dessutom ger Kristofer rätt till Fredrik Virtanen i ett fem år gammalt kulturbråk.
-
Biblioteket den 7 februari. Mia Gerdin träffar Kristian Lundberg, författaren bakom Yarden. Ett program om poesi, klasskamp och självutlämning. - Jag har ett närmast bulimiskt förhållande till att skriva text, säger Kristian Lundberg, och det märks när man ser hans produktion. Han har skrivit mer än 20 böcker sedan debuten 1991 och det är både lyrik, prosa och kriminalromaner. Dessutom skriver han litteraturkritik och kultur- och debattartiklar. Numera skriver han bara kritik om sådant han läst, för några år sedan blev det stor uppståndelse när han gav en åsikt om en bok som ännu inte var skriven. När Mia Gerdin träffar honom i Malmö vindlar samtalet mellan hans gamla arbetsplats Yarden i hamnen, hans tidiga sökande efter Gud, hans tid med Malmöligan vars respektlöshet var gränslös gentemot allt utom sig själva och hans rädsla för vansinnet. Nu kommer hans nya bok ut inom kort, Och allt skall vara kärlek, som är en slags fortsättning på den självbiografiska Yarden som kom ut 2009 som bland annat belönades med ett av Sveriges största litteraturpris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Kristian Lundberg älskar sin hemstad Malmö och den tar stor plats i hans böcker. Han gillar känslan av förvandling, hur en hamn- och industristad vittrar ner och ersätts med något annat. Han uppskattar också att staden inte är så stor, här lever olika samhällsklasser tätt inpå varandra. Själv bor han just nu i Västra hamnen i närheten av Turning Torso, ett nytt och dyrt bostadsområde. Men det vilar på ett skrotupplag, här låg Kockums gamla avstjälpningsplats, sådana kontraster gillar han.I programmet läser Anna Persson utdrag ur några av Lundbergs böcker, Yarden (2008), Malmömannen (2006), Mörkret skulle vara som ljuset (2010) och den kommande Och allt skall vara kärlek (2011). Det blir också tillbakablick till 1992, i Lyrikmagasinet i P1, där Malmöligan porträtteras av Fredrik Wadström och där Kristian Lundberg läser en av sina dikter. Då hade han precis debuterat som lyriker.Maria Edström hörs i en annan tillbakablick, då hon sammanfattar Yarden i ett inslag i Kulturnytt, februari 2010.Musiken som används kommer från Isaac Hayes version av Walk on by och The Captain med The Knife. Avslutningsvis hörs Låt i H-moll av och med Björn Olsson.Redaktör är Mia Gerdin.
