Linda Fagerström Podcasts
-
En stor utställning med kopior av Banksys verk har öppnat på Amiralen i Malmö, men vem äger egentligen rättigheterna? Och hur bra är utställningen? Dessutom har vi gått i Banksys fotspår i krigets Ukraina.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
KRITIKSAMTAL: "THE MYSTERY OF BANKSY: A GENIUS MIND" PÅ AMIRALENVi tar med oss konstkritiker Linda Fagerström och går på den stora utställningen med kopior av Banksyverk i Malmö. Vad ger oss utställningen för nycklar till ett av vår tids största konstnärskap? Och vad tycker besökarna?
REPORTAGE: VEM ÄR BANKSY?Vem som ligger bakom pseudonymen Banksy är ett av konstvärldens största olösta mysterier. Kulturredaktionens Felicia Frithiof sorterar i teorierna, och spårar hur grafittimålaren blev en av de största samtida konststjärnorna vars verk inbringar mångmiljonbelopp på auktion.
VEM ÄGER RÄTTEN ATT STÄLLA UT BANKSY?Utställningen "The Mystery of Banksy: A genius mind" är en vandringsutställning som tidigare satts upp i bland annat Hamburg. Kulturredaktionens reporter Nina Sjöman har pratat med produktionsbolaget bakom utställningen och försökt reda ut vem som egentligen har rätt till Banksys verk, och kanske framför allt, att tjäna pengar på verken.
REPORTAGE: BANKSY I UKRAINAEn röd tråd genom Banksys konstnärskap är hans antikrigsbudskap och engagemang i konflikter runt om i världen. I början av november förra året började det plötsligt dyka upp målningar i Kiev-regionen i det krigshärjade Ukraina. Sju målningar hittades till slut. Vad betyder Banksys målarräder kring Kiev för den krigsprövade befolkningen? Reporter Lennart Berggren reste till Kiev för att följa i spåren Banksy lämnat på väggarna.
ESSÄ: ÄR DET OMÖJLIGT ATT KOMBINERA POESI OCH POLITIK?När världen mörknade på 1930-talet omvärderade det amerikanska författarparet George och Mary Oppen sina liv och bestämde sig för att lämna konsten för att kämpa mot fascismen. I den här essän från OBS grunnar poeten David Zimmerman på hur man lever ett liv med skapardrömmar.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
Vad betyder snö för oss människor i Norden? Och vad är det som går förlorat när den försvinner? Möt Britta Marakatt-Labba, Klas Östergren, Björn Wiman och Sverker Sörlin i denna specialsändning.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Titta, det snöar!
Barn och vuxna flockas kring fönstret i förundran.
Men vad är det med snö som väcker så mycket känslor?
På annandagens morgon kommer vi i P1 att ägna oss helt åt snö - åt dess betydelse, historia och kultur. Hur tonsätter man snö? Vad har snön symboliserat i konsten? Och vad händer med oss när snön försvinner?
Vi tar hjälp av bland andra konstnären Britta Marakatt-Labba, idéhistorikern Sverker Sörlin, tonsättaren Andrea Tarrodi och klimatforskaren Gustav Strandberg i den här direktsändningen om vår känsla för snö.
Medverkande: Karin Alfredsson, Saman Bakhtiari, Linda Fagerström, Britta Marakatt-Labba, Gustav Strandberg, Sverker Sörlin, Andrea Tarrodi, Björn Wiman, Klas Östergren.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Karin Arbsjö
-
Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
“Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig”. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var – i början av 1900-talet – mycket ovanlig.
Hennes smeknamn blev 'l’Amazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.
Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar – att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.
Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.
Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.
-
En arkitekt ritar hus, en busschaufför kör buss och en kompositör skriver musik. Men vad gör egentligen en konstnär, vad är det att göra konst?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Med utgångspunkt i intrycken från den pågående utställningen, I staden växer ett fält på Malmö konsthall, diskuteras den konstnärliga processen, kreativiteten och konst som källa till kunskap.
Gäster är konstnärerna Johan Nahoj, Jesper Veileby och António Leal samtsamt konstkritikern Linda Fagerström.
Programledare Lars Mogensen. Research Paulina Witte. Producent Thomas Lunderquist.
-
Konstvetaren Linda Fagerström resonerar om varför vissa verk är så himla kända. Är det för att de är så himla bra eller för att de är så himla speciella? Vi lär oss skilja på tavla och målning, tar oss till Paris och Vinci, tittar upp på Jackson Pollocks fötter och gurglar holländska. Namn som nämns: Ingela Pling Forsman, Göran Palm, Sofia Wistam och Alfred E. Neuman.
-
Grupputställningen "I staden växer ett fält" på Malmö konsthall samlar 50 Malmökonstnärer och har som ambition att säga något om vad en lokal konstscen kan vara. Lyckas det? Konstkritiker Linda Fagerström besöker studion.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DET HÄNDE SEDAN MED DE NYANLÄNDA I "DRÖMMAR PÅ MÅNEN"Vi besöker konstnären Henrik Telemans utställning "Drömmar på månen" på Folkets konsthall i Malmö. Utställningen är en uppföljning av det uppmärksammade projektet "I telefonen finns hela människan", där mobilfilmer och berättelser från nyanlända samlats in om drömmar, saknad och blicken på ett nytt hem. Nu har konstnären tittat på vad som händer när människorna på flykt återförenas med nära och kära.
UKRAINSK SCENKONST I EXIL I "BOMB SHELTER NIGHT"Den ukrainska teatergruppen Teater Dakh som turnerar runt i Europa har skapat en nattlig sjutimmarsföreställning som de kallar "Bomb Shelter Night". Publiken bjuds in för att kanske få uppleva någonting av det som ukrainarna lever med i sin vardag. De senaste veckorna har vi sett allt fler bilder på människor i Ukraina som återigen tvingas gömma sig i skyddsrum och tunnelbanestationer när Ryssland trappar upp raket- och drönarattackerna. Reporter Fredrik Wadström åkte till Oslo för att uppleva "Bomb Shelter Night".
ESSÄ: VILKEN SKÄRVA BLIR BERÄTTELSEN OM DITT LIV?I dagens OBS-essä fortsätter temat fragment. Författaren och kritikern Boel Gerell funderar i den här essän från 2021 på vad som blir summan av ett liv – i ljuset av litteratur som ger röst åt levande och döda.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Felicia Frithiof
Reporter: Jesper Cederstrand -
I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representerar allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2018.
Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen.
Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år?
Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund
Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste.
Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan.
Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska.
I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna.
Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna?
Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap.
För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris.
Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi
För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!”
Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal.
Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på.
Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen.
Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet?
När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet.
Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota?
Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron.
Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker
-
Den 1 juni 2022 bjöd Lunds universitet in till samtal på Skissernas Museum om betydelsen av att kommunicera forskning i en tid när många konkurrerar om allmänhetens uppmärksamhet.
Tillsammans med moderatorn Lars Mogensen samtalade inbjudna gäster om forskningskommunikation, vägar in och ut ur akademin, och kampen om kunskap.
Del 3: Kampen om kunskap -- hur påverkas akademin av att allt fler aktörer med kunskapsanspråk vill höras och synas?
Medverkande: Cissi Billgren Askwall, Ida Östenberg, Linda Fagerström, Peter Pagin, Victor Malm
Se samtalen på YouTube:
https://youtu.be/gcewDuEAhBA
Redigering av Martin Degrell.
Musik av HoliznaRAPS. -
När författaren Theodor Kallifatides sett Fellinis Amarcord visste han plötsligt hur han skulle skriva sin trilogi om barndomsbyn romanerna som blev Kallifatides genombrott som författare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Federico Fellini – en av världens främsta filmregissörerFederico Fellini (1920-1993) föddes i Rimini i Italien. Han är den ende som fått fyra Oscars för Bästa utländska film. I Sverige är han kanske mest känd för ”La dolce vita” med Anita Ekberg, en film som också gav upphov till begreppet paparazzi.
Fellinis första filmer var först realistiska skildringar av människor i efterkrigstidens Italien och det stora genombrottet kom med ”La strada” 1954.
Senare tog det absurda och fantasifulla alltmer plats, liksom glidandet mellan dröm och verklighet och återblickarna till ungdomen i filmer som ”8 1/2” och ”Amarcord”. Fellini dog 1993, samma år som han fick en heders-Oscar.
Theodor Kallifatides – prisad författare och skribentFödd 1938 i Grekland. Utbildad på teaterskola i Aten, men efter att ha gjort militärtjänstgöring emigrerade han till Sverige. Han debuterade 1969 med diktsamlingen ”Minnet i exil” och har sedan dess mestadels skrivit romaner.
”Bönder och herrar” som gavs ut 1973, inledde trilogin om en grekisk by under andra världskriget och åren fram tills dess att inbördeskriget avslutats. Han har gett ut ett trettiotal skönlitterära verk, den senaste romanen "Kärlek och främlingskap" kom hösten 2020.
Theodor Kallifatides har bland annat arbetat på Stockholms universitet, varit redaktör för den litterära tidskriften BLM och ordförande för Svenska PEN. Han har översatt svenska författare till grekiska, Mikis Theodorakis till svenska och skrivit i tidningar och tidskrifter.
Gunnar Bolin – kulturjournalist på Sveriges RadioProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
I programmet medverkar också konstvetaren Linda Fagerström och Peter Nylander, gitarrist, kompositör och ledare för musikgruppen La strada
Producent: Maria Götselius
-
Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017.
Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.
Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.
Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.
Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.
De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.
Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.
Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.
Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.
I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.
Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.
Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.
De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.
Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.
Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker
