Platon Podcasts
-
Visste ni att Världens bästa poplåt har en systerpodd som heter Världens bästa filosofiska texter? Nu vet ni! För att lyssna måste ni bli patron på Patreon, men det är klart värt det! Idag handlar det om Platons litterära debut och om ett svårlöst teologiskt dilemma. Och ond bråd död. Inget sex. Den här gången. En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ett avsnitt om kärlek. Om The Buzzcocks, om ostämda gitarrer och insikten om att man är kär i fel person.
Det blir punk, passion och Platon! Det vill säga allt man behöver här i livet egentligen.
Vår resa tar oss från Manchester till London och sen tillbaks till Machester. Till en bil där en man skriver en låt på akustisk gitarr och hur låten växer till ett elektriskt mästerverk. Vår resa tar oss också till Aten runt 385 före Kristus, för dit måste man ju förr eller senare. Eller hur?
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vem är det egentligen som bestämmer världsordningen i en global tid? Henry Kissinger har tagit historien till hjälp för att reda ut maktspelen som formar vår värld. Exempel från konfucianismens Kina, Platons idévärld och Napoleonkrigens dramatik varvas med Kissingers egna erfarenheter som tidigare amerikansk utrikesminister och säkerhetsrådgivare. I det här avsnittet förklarar Mattias Hessérus mer om Kissingers egen livsberättelse och hur man kan tolka hans teorier.
Du finner Världsordning och Bokförlaget Stolpes övriga utgivning hos Bokus.se, dessutom till 20 procents rabatt med koden STOLPE20.
Foto: Foto: Internet Archive / Public Library of India
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Med anledning av översättaren Ingvar Björkesons bortgång publicerar vi en krönika av OBS producent Olof Åkerlund.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För att kunna föra samtal om vad det på djupet innebär att vara människa behövs tillgång till äldre litteratur. Den som de som kommit före oss tänkt, känt och skrivit med och emot. Klassiska verk spelar för kulturer en roll som kan liknas vid den föräldrar och andra släktingar spelar i en enskild människas liv. Och precis som i fallet med familjen så är det långt ifrån alltid den uppenbara och kända påverkan som är den viktigaste. Man kan växa upp utan pappa och utan att ha läst Platon, det betyder inte att det okända inte verkar i en.
På större språk finns ofta konkurrerande översättningar av de största klassikerna, men i ett litet land fyller översättarna en funktion som närmast är att betrakta som existentiell. Det är inte ett småtrevligt pynt att vi har Homeros, Vergilius eller Dante att tillgå i modern svensk tolkning, det är helt nödvändigt för att få något slags fäste. Gemensamt för dessa tre är att de alla är översatta av Ingvar Björkeson, en av få människor som genuint gjort sig förtjänt av etiketten kulturbärare. Baudelaire, Petrarca, Hesiodos och John Milton är några namn som kan läggas till hans digra verkslista.
Sent i november får jag höra att Björkeson avlidit redan i våras, 94 år gammal. Passande nog på Världsbokdagen den 23 april. Det skedde som ni förstår lite i skymundan vilket är på samma gång orimligt och följdriktigt. Likt stommen i ett hus, var denna bärande del i vår kultur så gott som osynlig i offentligheten.
Lovorden och priserna har förvisso varit många. Vilket ju inte betyder att det saknas sådant som går att ifrågasätta. Hans Pindarostolkning fick en hård akademisk granskning, men jag kan sörja att vi inte i högre grad förmådde ge vår kanske viktigaste översättare den högsta äran: En genomgripande och nyfiken översättningskritik varje gång han överförde ett nytt mästerverk till svenska. Att översätta från antika språk är ju också att översätta en värld, som både är kusligt lik och oändligt främmande från vår egen. Det är i djup mening Björkeson/Homeros vi läser när vi läser Iliaden.
Under senare år var han främst upptagen av att ge latinska klassiker ett nytt liv. Och han har för lång tid försett oss med läsbara och i delar mycket vackra tolkningar av verk som Ovidius “Metamorfoser” och Lucretius “Om tingens natur”. Den sistnämnda är på många sätt en metafor för allt som sagts här. Denna existentiella atomlära på vers från vår tideräknings början var länge bortglömd innan den hittades 1417 och på omvägar kom Lucretius att påverka den vetenskapliga revolutionen och upplysningen samt, kan man argumentera för, sätta spår i den amerikanska konstitutionen. Kort sagt: Sättet vi tänker och förstår världen på. Det är stora ord, men i Sverige skulle vi faktiskt kunna säga något liknande om Ingvar Björkesons gärning.
Olof Åkerlund, producent för OBS
Tio klassiker översatta av Ingvar Björkeson
Dante Alighieri: Den gudomliga komedin
Charles Baudelaire: Det ondas blommor
Vergilius: Aeneiden
Homeros: Odysséen
Homeros: Iliaden
Titus Lucretius Carus: Om tingens natur
Hesiodos: Theogonin
Apollonios Rhodios: Argonautika
John Milton: Det förlorade paradiset
Ovidius: Metamorfoser
-
Platon är kanske den mest inflytelserika tänkaren inom västerländsk filosofi, men han har bidragit med mycket mer än så. I de två dialogerna Timaeos och Kritias introducerar Platon sin berättelse om öriket Atlantis, som sjönk under havets yta. Det är en berättelse som man sällan tänkte på under antiken, men som fått desto större utrymme under mer modern tid. Från antik filosofi till utomjordingar, från Platon till Graham Hancock. Det här är berättelsen om Platons Atlantis. Get bonus content on Patreon
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I vår serie om antiken inleder vi med en av idéhistoriens viktigaste tänkare. Det brukar till och med sägas att hela den västerländska filosofin består av fotnoter till Platon. Så viktig är han. Så mångsidig. Så radikal. Så mystisk.Vill du höra mer? Glöm inte att stötta serien via Patreon (patreon.com/myterochmysterier) eller Swish (123 565 3803)
-
I vår serie om antiken inleder vi med en av idéhistoriens viktigaste tänkare. Det brukar till och med sägas att hela den västerländska filosofin består av fotnoter till Platon. Så viktig är han. Så mångsidig. Så radikal. Så mystisk.Vill du höra mer? Glöm inte att stötta serien via Patreon (patreon.com/myterochmysterier) eller Swish (123 565 3803)
-
Den här gången går vi på djupet med en av de tunga frågorna. Det handlar om meningen med ens liv. Alla vill känna att de har ett syfte i världen, men hur kommer man på vad ens fallenhet är? Var ska man börja? Vi pratar också om hinder, om det som kan stå vägen för att man ska upptäcka vad som är ens rätta plats i livet. Och vad kan man göra för att få reda på vad som är meningen med ens liv. Dessutom avslöjar Linda att hon vill bli en ek och Susanna inbillar sig att hennes fallenhet nog är ganska oanvändbar.
Under avsnittet nämns:
Skam, säsong 4 Astrologi, seriebok av Liv Strömqvist Jag och Du, Martin Buber Platons grottliknelse, ur Staten Intervju med Elizabeth Gilbert, del 1 och del 2, i podden We Can Do Hard Things, avsnitt från 10 och 12 maj. -
I avsnitt 162 möter vi författaren och journalisten Lena Andersson. Vi pratar om Palmemordet och Lenas senaste bok som är en lek med vår skräck för konspirationsteorier, om sommarpratet som upprörde massor av Sveriges kristna, om Lenas relation till Jesus och om hur Platon gett hennes liv mer mening.
-
#16 Tredje världskriget och Platon
-
Det är svårt att vara liberal idag. Vad innebär liberalism och var hittar vi den i svensk politik? Filosofiska rummet byter skepnad till Politiska rummet i åtta program inför valet. Programmet sändes första gången den 10 april 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Frihet, rättvisa och marknad är tre ord som förknippas med liberalismen. Men liberalismen har många ansikten. Det som förenar de olika inriktningarna är att individens frihet står i centrum och det som skiljer dem åt i hårda drag är synen på statens och marknadens roll i samhället . Kan vi prata om liberalismen som EN ideologi?
Liberalismens historia och plats i svensk politikPolitiska rummet lyfter fram liberalismens ursprung, ser hur den har utvecklats och hur den tagit sig in i dagens svenska politiska landskap. Vi söker efter liberalismen hos dagens riksdagspartier och vi lyfter upp viktiga tänkare och trenderna inom liberalismen.
Vilken fråga ska jag ställa till mig själv för att ta reda på om jag är liberal?Sven-Eric Liedman, svensk nestor i politisk idéhistoria, ger oss liberalismens historia och kärnvärden. Jenny Andersson, professor i idéhistoria och Jesper Ahlin Marceta, doktor i filosofi och redaktör för Liberal debatt tar liberalismen in i vår samtid och analyserar hur den tar sig uttryck i svensk politik och hos vilka partier som man kan hitta liberala idéer.
Programledare: Cecilia Strömberg Wallin
Producent: Marie LiljedahlLitteraturtips:
Om friheten - John Staurt Mill
Anarki, stat och utopi – Robert Nozick
The Lost History of Liberalism - Helena Rosenblatt
Vi är alla individualister – Jesper Ahlin Marceta
Kapitalism och frihet – Milton Friedman
En teori om rättvisa – John Rawls
Det politiska tänkandes historia - Svante Nordin
Från Platon till demokratins kris: De politiska idéernas historia – Sven-Eric Liedman -
Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.
Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".
Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.
När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.
Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.
Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.
Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.
Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.
Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.
Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.
Helena Granström, författare
-
Ordinarie avsnitt av Livslångt utgår pga händelserna i omvärlden och sänds senare. Istället repriserar vi detta avsnitt från 2021.
Om fantasi, kunskapsglädje och lärande, från Platons studenter i 50-årsåldern - och fram till hur vi lär oss idag. Om vad som skiljer bildning från utbildning och hur man i den skillnaden behöver identifiera det livslånga lärandet - för sin egen skull. Där behovet av både snabbt och långsamt lärande finns och där veckans gäst längtar efter att se en starkare folkbildning även i interneteran.Avsnitt 50 är ett samtal om att vara människa i vår tid och i en värld där bildningsideal och odlande av mänsklighet och demokratiska värden kanske aldrig varit viktigare. Katarina Pietrzak och Carl Heath på RISE möter Sven-Eric Liedman, pensionär och professor i idé- och lärdomshistoria. -
Johan har gjort efterforskningar kring dokumentären Tindersvindlaren och tar tempen på det moderna sol-och-vårandet. Erik har läst Johan Heltnes essäroman Sympati för djävulen och tycker den är bra, men kanske inte lika bra som Platon.
-
Det här avsnittet handlar om en av filosofi- och litteraturhistoriens verkliga klassiker: Platons ”Staten”. Ett verk som, visar det sig, säger en hel del om vårt samtida samtalsklimat, om woke- och cancelkulturen. Vi kommer särskilt att dyka ner i och utforska Platons allra mest berömda bild, den av grottan och de skuggbilder på grottans vägg som vi människor misstar för den sanna verkligheten.
Gäst i avsnittet är författaren och skribenten Lena Andersson. Lena är aktuell med boken ”Resten av verkligheten”, en samling med krönikor skrivna mellan 2018-2021.
- Montre plus
