Crtrescu Podcasts
-
En frihet så fri att den blir fasansfull ett ämne för författare som gjort den stora ensamheten till en gemensam angelägenhet. Isabella Nilsson ser verklighetens vakande hand vika av.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia strandberg.
Har du någon gång stått vid ett övergångsställe i ett mindre samhälle och plötsligt blivit varse hur världen tystnat? Som om verkligheten under några ögonblick kommer av sig, står och dagdrömmer, innan den ruskar på huvudet och fortsätter dirigera biltrafiken och fågelsången. Kanske är du då också bekant med den hisnande förnimmelsen av frihet? Ett förundrat Det är bara jag och tomheten här. Under ett par sekunder genomfars du av svirrande rymd och oändlighet, lätt berusning; en eruption av evighet mellan inandning och utandning.
Men denna epifaniska frihetskänsla är totalt avhängig av tilldragelsens flyktighet; redan efter någon minut måste verkligheten återvända till din sida, ta dig i handen och skynda över gatan när trafikljuset slår om till grönt. Allt annat vore riskabelt, allt annat förödande för den tillit du med åren byggt upp. För hur bristfällig och vårdslös verkligheten än är i sitt förmyndarskap över mänskligheten så har den lovat dig åtminstone ett minimum av stabilitet: att den alltid kommer att finnas där.
Tyvärr händer det att verkligheten sviker även detta åtagande. Den överger en människa och lämnar henne vind för våg utan minsta förklaring. Minut efter minut passerar utan att den ger sig till känna och tar sin skyddsling i famnen och skrattande ber om ursäkt för sitt elaka spratt. Timmarna går, dagarna, veckorna, månaderna… Den initiala känslan av frihet övergår i en förlamande och kuslig ångest. Den fasansfulla förnimmelsen av frihet. Det är bara jag och tomheten här.
Världslitteraturen är full av berättelser om människor som under långa perioder lämnats ensamma och tvingats sköta sig själva, nästan helt utan kontakt med verkligheten. Under epitet som excentriker, byfånar, galningar, neurotiker, dagdrömmare och magiska tänkare lever de, alltefter förmåga, i sin egen lilla värld. I min bokhylla hör dessa solitärers vittnesmål till de mest tummade och lästa volymerna. De lämnar mig ingen ro, jag läser och läser om, i jakt på ett slutgiltigt avgörande: vem övergav vem? Var det människan som flydde verkligheten eller verkligheten som flydde människan?
Världslitteraturens kanske allra ensammaste människa möter vi i Mircea Cărtărescus bok Melancolia, översatt till svenska av Inger Johansson. I berättelsen Broarna lever en femårig pojke övergiven i en lägenhet där tiden har frusit fast i ett stumt, oföränderligt och evigt nu. Alltsedan den dagen mamman gick ut för att handla och sedan glömde att komma tillbaka har det varit så. I dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, årtusenden har pojken varje morgon betraktat sin spinkiga femåringskropp i badrumsspegeln utan att skymta minsta förändring. Sitt namn har han glömt. Fragment av minnen från sin tidigare tillvaro genomkorsar honom ibland med en blixtrande smärta, men oftast minns han ingenting alls. Om eftermiddagarna leker han med sina leksaker hästen, katten och clownen, alltid samma lek, och om kvällarna vaggar han sig själv till sömns invirad i mammans gula satängtäcke. Ibland slår han på radion, den spelar alltid samma nostalgiska jazzmelodier och han kan dem sedan länge utantill. Men hopkrupen framför apparaten, hypnotiserad av ljuset från den osynliga lampan som belyser våglängdsskalan, blir han ändå kvar i timmar. Cărtărescu skriver: ”Där han låg på knä på golvet, speglad i de lackade skåpdörrarna, såg det ut som han tillbad någon avgud, en melankolins hypnotiska, grymma avgud.”
Att följa den lilla pojkens tröstlösa förflyttningar mellan lägenhetens olika rum är fullständigt hjärtskärande, och kanske har mer än en läsare tvingats lägga ifrån sig boken och ta ett djupt andetag, när pojken vid ett tillfälle lyckas öppna ytterdörren, bara för att mötas av en vägg av kompakt jord som fyller hela trapphuset.
Hur och om pojken lyckas bryta sin isolering skall här inte avslöjas helt, men låt oss konstatera att Cărtărescu inte är den typ av författare som skulle få för sig att tumma på sanningens komplexa natur till förmån för ett lyckligt slut. Med sitt sagoaktiga språk gräver han sig istället envist in mot den mytiska och mystiska sanningskärna, som ligger inkapslad i ensamhetens epicentrum. Det är dock talande att han gett pojkens berättelse titeln Broarna. På ett plan går berättelsen nämligen alldeles utmärkt att läsa som en studie i den moderna psykologins utvecklingslära; det handlar om modersseparation och om erövrandet av ett autonomt subjekt, om barnet som kommet till ett visst stadie av utveckling måste sluta använda modern som länk mellan sig själv och omvärlden, för att istället på något outgrundligt sätt upprätta en egen direktförbindelse med världen. Broar, om man så vill, mellan barnets inre magisk-realistiska perceptionsvärld och den yttre konkreta livsmiljön.
Den svenska utgåvans baksidestext beskriver Melancolia som en samling historier som skildrar de traumatiska separationer som präglar våra metamorfoser i förvandlingen från barn till vuxen. Sådana historier lider varken min av separationsångest bågnande bokhylla eller världslitteraturen i stort någon brist på. Det som gör Cărtărescus bok till ett så betydande bidrag är hur väl han lyckas illustrera att det inte bara är separationen från modern och barndomshemmet som utgör uppväxtårens traumatiska förluster; var och en av våra metamorfoser på vägen mot vuxenblivande innebär också en förlust av den verklighet vi ditintills förlitat oss på. Berövade denna förvandlas livet till en allvarsam gissningslek med vårt subjekt som insats. I tider av existentiell förvandling och omorientering är vår förmåga, eller oförmåga, att återupprätta kontakten med verkligheten helt avgörande för lekens utgång.
Ifråga om människors sätt att fungera i mellanmänskliga relationer pratar man om anknytningsmönster. Man skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Människor med ett tryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig en erfarenhet av att få sina behov av närhet och omsorg tillgodosedda, och känner därför som vuxna tillit till sin omgivning. Människor med ett otryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig erfarenheten av att bli avvisade, försummade eller övergivna när de sökt stöd och tröst. Som vuxna präglas deras sociala liv av misstro och osäkerhet, som kan ta sig uttryck i såväl ett överdrivet behov av bekräftelse som en överdriven rädsla för att behöva andra människor.
Det är bara jag och tomheten här. Frågan fortsätter hemsöka mig: vem övergav vem? Är det jag som flyr verkligheten eller verkligheten som flyr mig? Är det jag, eller kanske snarare verkligheten, som lider av ett otryggt anknytningsmönster?
Isabella Nilsson, författare och översättare
Litteratur
Mircea Cărtărescu: Melancolia. Översättning: Inger Johansson. Albert Bonniers förlag, 2023.
