Harry Martinson Podcasts
-
Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kulturredaktionens Mattias Berg gör en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet.
TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.
Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.
Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.
Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.
Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.
Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.
Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.
STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.
Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.
Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.
Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.
Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.
Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.
Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.
Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.
KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.
Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.
Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.
Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.
Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.
Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.
Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.
Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.
VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.
Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.
Om Nobelkodens dubbla kryptering.
Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.
Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.
Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.
Om själva valet. Kort sagt.
Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.
Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.
Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.
Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.
Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre…" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.
Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.
Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.
Mattias Berg
[email protected]Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.
-
Lundströms Bokcirkel med Babben Larsson och Stefan Sundström har nu kommit halvvägs in i romanen "Nässlorna blomma" av nobelpristagaren Harry Martinson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Romanen handlar om den lille Martin, som föds i början av förra seklet i Blekinge. Han blir tidigt föräldralös och slussas runt som sockenbarn på olika gårdar. Han hamnar hos familjer som mot betalning tar emot honom som arbetskraft och fosterbarn.
Efter att ha varit på gården Vilnäs ett år, blir han nu ivägskickad till Tollene gård, samtidigt som första världskriget brakar igång ute i Europa. På Tollene får han för sista gången möta en av sina systrar, som ger honom ett löfte som hon aldrig kommer att hålla. Tillvaron för den lille pojken blir allt mörkare och en dag inträffar händelse med en kalv, som ger den unge Martin skuld för livet.
"Det är giftiga skildringar av de här människorna som är omkring om honom", säger Stefan Sundström i Lundströms Bokradio. "Det är härligt att läsa!"
"Ja, det är nästan som en hämndbok det här", säger Babben Larsson med tanke på att boken skrevs när författaren var 31 år gammal. "De här människorna levde ju fortfarande då. Och då han ger liksom igen: Nu är det han som har orden, han som har svärdet!"
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin
-
Vår älskade gäst Viktor Engberg är tillbaka i ett fullspäckat avsnitt, fullt av quiz, historia, privatekonomi och trams.
-
Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.
Programmet sändes första gången i oktober 2021.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem.
I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet.
Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför.
bärplockningen tar tid, men den ger också tid
Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen.
Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det.
”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm.
Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”.
Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
Vi gästas återigen av vår favorit Sebastian som är med och pratar om böcker i bokhörnan men innan det så går vi hastigt och lustigt genom vad vi har sett och spelat sen sist!
(01:20) Film: Tom Clancy's Without Remorse, The Mitchells vs. The Machines, Dune, Two Distant Strangers & Boss Level
(18:39) Tv-serier: Jupiter's Legacy
(24:27) Spel: Resident Evil: Village & Returnal
(35:11) Bokhörnan: Jerusalem av Selma Lagerlöf, Call for the Dead av John le Carré, Heavens River (Bobiverse #4) av Dennis E. Taylor, Outlander av Diana Gabaldon, The Guest List av Lucy Foley, The Shadow of What Was Lost (The Licanius Trilogy) av James Islington, Pesten av Albert Camus, The Vanishing Half av Brit Bennett, The Seven Husbands of Evelyn Hugo av Taylor Jenkins Reid, The House in the Cerulean Sea av T.J. Klune, Aniara av Harry Martinson
Här kan ni se kandidaterna till GOTY 2021
Här hittar ni vår lista på årets hittills bästa filmer
Tips eller eventuella frågor får gärna skickas till [email protected]
Instagram gotypodden
Vi vill skänka enorma tack till Emma Idberg för superklippning och våra vackra avsnittsbilder, till Sara Idberg för den fabulösa omslagsbilden samt till Hilda Axelsson och Otto Johansson för den fantastiska musiken.
-
I dagens fullpackade avsnitt pratar vi bl.a. om: Det lågmälda och psykologiska approcherandet av den lilla människan i den oändliga rymden. Den perfekta balansen mellan storartade science fiction -koncept och den inzoomade socialrealsimen. Joel vill ha mer av allt! Var Harry Martinson smartare än dom gamla grekerna? Och är Pella och Hugo om möjligt ännu smartare? Stundtals snudd på en övertydlighet. Borde rymdskeppet stått still? Chefones gymmande och Arvins imponerande handstand! Det dansanta bildspråket. Europeisk vs Amerikansk film och den astronomiska budget skillnaden. Benjamin är rent ut sagt imponerad!! DESSUTOM: En exklusiv intervju med skådespelaren Arvin Kananian.
-
I dagens fullpackade avsnitt pratar vi bl.a. om: Det lågmälda och psykologiska approcherandet av den lilla människan i den oändliga rymden. Den perfekta balansen mellan storartade science fiction -koncept och den inzoomade socialrealsimen. Joel vill ha mer av allt! Var Harry Martinson smartare än dom gamla grekerna? Och är Pella och Hugo om möjligt ännu smartare? Stundtals snudd på en övertydlighet. Borde rymdskeppet stått still? Chefones gymmande och Arvins imponerande handstand! Det dansanta bildspråket. Europeisk vs Amerikansk film och den astronomiska budget skillnaden. Benjamin är rent ut sagt imponerad!! DESSUTOM: En exklusiv intervju med skådespelaren Arvin Kananian.
-
Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller.
Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna. Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom. -
Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010)
Gökropet känner man på huden, sa Harry Martinson. Och: Sommaren är generös den kan man leva och dö påKort. Kort. Kortare än mannaminne. Juli nu, gökhinnan dunstar. Det blev inte så många gökrop i år. Det var Olsjögöken, Gropgöken, han vid Tors-Karis. Och i Nybodalen, förstås, tolv minuter i åtta, det skulle bli gökotta. Nog för att polera upp gökytan över landskapet, jag tänker den som något slags blått.Något blå-långt. Ihop med vetskapen om att också något annat Dårhinnan, gökhinnan, juli nu, den börjar förångas.Snåren tätnar. I snåren, inte kny och knätt, något annat i snåren, säg liv, säg död, säg där: emellan. Tillvaron mätes ej längre med gökmått, ropdistans; gökdistanserna vidgas, egendomligt nog, fast här trivialiseras. Gökropet övergår i sin egentliga form: frånvaro och längtan. Förväxla inte detta med någon snöplighet!Kortare än mannaminne. Nära nu: stanken ur unkna kärret. Som det skall. Gjort och ogjort: tyngd. Särskilja är just vad man försöker göra. Och bunta ihop, stänga, gå.
