Jonna Bornemark Podcasts
-
Efter ett långt uppehåll, snart ett år, kommer här det första avsnittet i säsong två. Här kommer intervjun med fantastiskt härliga och inspirerande Anna Höök. Välkommen att lyssna!
Anna Höök, en naturälskande trebarnsmor, journaliststuderande Strängnäsbo. Nu är Anna högaktuell med två böcker. I somras debuterade hon med romanen Hon reste sig ur askan och för ett par veckor sedan kom boken Här: Guidade skogsbadsmeditationer och andra texter. Anna har en varm humor och lätt till skratt, hon gillar splatterböcker, John Ajvide Lindkvist och J.K. Rowling. Bland annat. Anna är också skribent i kulturtidskriften Trakten
Böcker och författare som nämns:
J.K. Rowling Harry Potter
Pema Chödrön, När allt rasar samman: innerliga råd för svåra stunder
Marguerite Duras Att skriva
Kirke Madeline Miller
Nina Tegar Aldrig nånsin någonstans förut
David Safier Dårlig Karma
Stephen King
John Ajvide Lindqvist
Lars Ahlin
Linn Ullman De oroliga
Burcu Sahin Broderier
Naturlagen Henrik Hallgren Pella LarsdotterThiel, Jonna Bornemark
Här kan du köpa Annas böcker och noveller Annas artiklar i kulturtidskriften Trakten
Musiken i avsnittet: Quantum jazz med låten All about the sun ur albumet End of line från 2011 -
Genom alla tider har människan varit gravid och fött barn men hur vi gör det, var vi gör det och med vilka förutsättningar har förändrats genom seklerna. Vad har gått förlorat i och med moderniseringen, och vad finns kvar?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ofta, när det kommer till graviditeter, pratas det om de fysiska förändringarna som sker och att förbereda sig på en verklighet med en utökad familj. Sällan pratas det dock om de existentiella tankarna som en graviditet kan medföra. Det ville filosofen Jonna Bornemark ändra på, och skrev boken jag är himmel och hav.
– Det enklaste exemplet är frågan: Är jag en eller två när jag är gravid? Inget av de alternativen kändes sant, det var att säga för mycket. Jag behöver inte köpa två biobiljetter när jag ska gå på bio, men samtidigt finns det två hjärtan. När börjar den där samhörigheten? Är jag någonsin ensam när jag är gravid? Det tänker jag är en existentiell erfarenhet som vi inte pratar om, säger hon.
Gäster i programmet: Jonna Bornemark, filosof och författare till boken jag är himmel och hav och Anna-Karin Wikström, professor i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet.
Programledare: Ninos Chamoun
Producent: Alice Lööf -
Vi grottar ner oss i vår ängslighet och pratar om varför det är så svårt att vara sig själv i olika relationer. I avsnittet utforskas, bland annat, ängslighet kring att inte vara omtyckt, att inte våga säga sin åsikt och att inte vilja visa sig svag. Vi pratar även om enneagrammet och hur det visar på nio olika ängslighetstyper, och hur man vänder sin specifika ängslighet till något bra. Linda berättar om hur hon blev Miss Fail Camp och Susanna beskriver den självmedvetenhetsdrönare som övervakar hur hon är.
Tyvärr nämner vi inte alla enneagrammets ängslighetstyper, men postar dem i avsnittets inlägg på vår Facebooksida.
I avsnittet nämns:
Att föda kunskap, performanceföredrag med Jonna Bornemark
Fail Camp, googla ”Fail Camp Örebro” för Lindas beskrivning av vad det är. Finns ett YouTube-klipp.
Enneagrammet, finns massor med böcker. Vill du göra test finns flera gratistest, men svaret kan vara svårtolkat så en bok rekommenderas också. -
Att sörja en person som är här, men ändå borta. I våra grannländer Danmark och Norge säger man ventesorg om den känsla man som anhörig kan känna för en person som är obotligt sjuk, som psykiskt har försvunnit eller som är uppslukad av ett mångårigt beroende.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Man skulle kunna ställa sig frågande till varför vi behöver ord att klä in alla tillstånd i. Men enligt filosofen Jonna Bornemark är det helt grundläggande.
– Det är viktigt att veta att världen är större än våra ord. Det finns alltid känslor som blivit underverbaliserade, säger hon.
Psykologen Christina Fischler är inne på samma spår.
– Om man kan få en inramning på det som händer kan vi förhålla oss till det. Många patienter kommer till terapin med en stor resväska fylld med osorterad tvätt, och varje sak man tar upp och granskar kan man lägga i en viss hög och ju mer man kan lägga samman och säga det här hör ihop med det här, så det som känts obegripligt kan då brytas ner till mindre pusselbitar och bilda en helhet som man kan förstå, förklarar hon.
En som känner igen sig i ordet ”väntesorg” är Anna Pella. Hon skriver just nu en bok med det namnet som handlar om hennes dotter Agnes som föddes med en hjärnskada läkarna inte trodde hon skulle överleva.
I dag är hon 18 år gammal, men familjen lever fortfarande med vetskapen om att hon inte kommer att leva så länge.
– Det har varit såhär från start, vi har aldrig haft det på något annat sätt med henne. Minsta förkylning kan bli livshotande. Varje morgon när vi går upp så vet vi inte hur det är, hennes andning blir sämre för varje dag som går.
Gäster i programmet: Jonna Bornemark, filosof, Christina Fischler, psykolog, Allan Linnér, psykolog och Anna Pella, journalist, författare och förälder till Agnes.
Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.
Producent är Alice Lööf.
Programmet sänds direkt.
-
Ja, vad ska man tro på egentligen? Och varför är det viktigt med en livsåskådning? I det här avsnittet funderar vi kring sekter, vardagsandlighet, ateism och faran med att överlämna sig till auktoriteter utan att ha tänkt efter själv. Med Lindas bakgrund från Pingstkyrkan och Susannas som ateist blir det ett samtal om hur man kan söka sig en egen väg. Vi pratar tabu, tossighet och vad en livsåskådning kan tillföra i vardagen. Dessutom lovar Susanna att fördjupa sig i tarotkort och astrologi och Linda lovar att prova fridans.
Böcker och sånt som nämns:
Maria Gripe, När tordyveln flyger i skymningen.
Bibeln :) - behöver inte länka, finns nånstans nära dig...
Stoikerbloggen - sammanfattar stoicismen på ett fint sätt.
Tove Folkesson, Den stora kyrkan
Jonna Bornemark, Jag är himmel och hav: En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser. -
Dagens tema är en filosofisk undersökning av graviditet och gäst är Jonna Bornemark, professor i filosofi och verksam vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Bornemark är aktuell med boken ”Jag är himmel och hav” där hon menar att en existentiell reflektion över graviditet behövs för att vi ska komma livet verkligt nära. Dagens samtal kretsar kring jagets gränser, graviditetens släktskap med erotiken, abort och den yttersta frågan: vad är liv?
Jonna Bornemarks bok: https://www.adlibris.com/se/bok/jag-ar-himmel-och-hav-en-filosofisk-undersokning-av-graviditet-liv-och-jagets-granser-9789179651831
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hon är filosofen som vill sätta ord på mänskliga erfarenheter gärna kroppsliga som inte har getts en filosofisk språkdräkt. Varför då? Nu kommer Jonna Bornemark med en personlig bok om graviditet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Sveriges Radios Söndagsintervjun möter du personen bakom offentlighetens mask i journalistikens mest grundläggande form – intervjun.
Programledare är Martin Wicklin.
Producent: Hannah Engberg.
Kontakt: [email protected]
Om Jonna BornemarkProfessor i filosofi som arbetar som forskare och lärare vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Jonna Bornemark blev ett stort namn i offentligheten 2018 när hon släppte bästsäljaren De omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. I april 2022 släpper hon boken jag är himmel och hav som filosofiskt och ovanligt personligt undersöker allmänmänsklig kunskap som finns att hämta i graviditeten.
-
I svensk lag står det att vi alla är skyldiga att hjälpa till med totalförsvaret i händelse av krig. Men vad innebär det egentligen? Programledare: Daniel Alling. Bisittare: Louise Epstein.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I vår första sändning i Nordegren & Epstein efter Rysslands anfall mot Ukraina reflekterar Louise Epstein och Daniel Alling över hur världen förändrats sedan förra veckan, och vad krisen innebär för oss - som människor och som nation.
Vad förväntas vi göra i händelse av höjd beredskap?Daniel Alling har jobbat på Ekot hela helgen, där precis allt har allt handlat om kriget i Ukraina. Och mycket har hänt nu, på kort tid. Världen som vi levde i i förra veckan finns inte längre. Förändringarna går så snabbt att beslut kan bli illa underbyggda. Vad är riskerna med det? Vi ställer frågan till Magnus Christiansson, universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.
Kriget handlar om mer än Ukraina, säger försvarsministern, det handlar om vår frihet och demokrati. I svensk lag står det att vi alla är skyldiga att hjälpa till med totalförsvaret i händelse av krig. Men vad innebär det egentligen? Marika Ericson, jurist på Försvarshögskolan och expert på totalförsvarslagstiftning, benar ut vad vi förväntas göra i händelse av höjd beredskap.
Vad händer med oss i kriser?Inombords då, vad händer med oss i kriser? Jonna Bornemark, professor i filosofi vid centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, berättar hur krisen tvingar oss att ta ställning till grundläggande filosofiska frågor.
Programledare: Daniel Alling
Bisittare: Louise Epstein
Producent: Julius Bäckman
-
Filosofen Jonna Bornemark djupdyker i den historiska och filosofiska bakgrunden till den katastrofala utvecklingen av New Public Management inom den offentliga sektorn. Vi reder sedan ut hur samma drivkrafter även ligger till grund för klimatkrisen och vår torftiga relation till naturen. På vilket sätt hindrar dagens manual-fokuserade arbetssätt oss från att odla eget omdöme och hur kan erfarenheten av att vara gravid lära oss att vara en del av naturen? Ett böljande och viktigt samtal om hur vi kan genomföra de systemförändringar som krävs för att undvika kollaps och för att kunna odla något bättre.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gäst i avsnittet är Jonna Bornemark, professor i praktisk filosofi vid Södertörns högskola. Jonna är även författare till böckerna "Det omätbaras renässans" (2018) och "Horisonten finns alltid kvar (2020).
I avsnittet pratar vi om hur omdömet är en mänsklig faktor som inte går att ersätta med manualer och Artificiell Intelligens, utan behövs som en komponent för att kunna ta snabba beslut under oklara förhållanden.
Omdömet behöver tränas och läras ut på ett regelbundet sätt under hela yrkeslivet. Vi pratar därför om hur administration och styrsystem som NPM (New Public Management) kan ge för lite tid till just utvecklandet av mänskligt omdöme.
Vill du ha kontakt med Kristina efter avsnittet mailar du lättast till [email protected] eller genom hjarnpodden.se
Alla publicerade avsnitt finns på hjarnpodden.se
-
I avsnittet refererar vi till Jonna Bornemark och "Horisonten finns alltid kvar", samt till ett videoklipp där språkets möjlighet att representera en upplevelse diskuteras.
Miopodden är ett utrymme för filosofiskt och abstrakt tänkande med Emelie Cajsdotter och Tina Kolhammar. Syftet är att utmana medvetandets gräns utan ambition att hitta några färdiga svar, eller slutsatser - snarare tvärtom. Samtal med djur och natur är utgångspunkten och hästen Mio, som podden är uppkallad efter, är en av lärarna.
Du som lyssnar följer med helt från början, vi har inte gjort några speciella förberedelser eller diskuterat vad vi ska prata om innan vi faktiskt gör det. Vi lär oss medan detta pågår och det kommer du märka. Vi utvecklas i de nya roller som det innebär att göra en podcast tillsammans, i samtalet med varandra, i relation till dig som lyssnar och i podcasten som format. Vi är också väldigt entusiastiska inför möjligheten och ämnet, därför går det lite snabbt ibland. Har du frågor eller funderingar kring det vi pratar om, eller inte pratar om, som du vill att vi diskuterar vidare i podden så hör gärna av dig till [email protected].
Väldigt välkommen till Miopodden!
Hemsidor: Emelie - http://www.emeliecajsdotternaturmedicin.n.nu
Tina - https://tinakolhammar.se
Omslagsfoto: Karin Henriksson
Musik: Kristoffer Johansson
-
Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.
Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.
Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?
Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i ”Oron bok”. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?
På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.
Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, – då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...
Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren) – varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?
Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok ”Det omätbaras renässans” gör filosofen Jonna Bornemark upp med det “pedanternas världsherravälde” som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.
Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.
Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia – låt oss kalla dem Poeterna – har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.
Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för – eller tillbedjare av – en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för “excentricitet” snarare än pedanteri.
Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening – nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget “i väntan på den stora inspirationen”. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:
Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.
Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i ”Orons bok”. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.
Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.
Isabella Nilsson, författare
-
Jonna Bornemark har blivit en viktig och skarp humanistisk röst i den svenska samhällsdebatten. Vi träffade henne efter att hon tilldelats 2021 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod. I samtalet tar Jonna avstamp i sina erfarenheter som förälder till ett autistiskt barn. Det intensiva samtalet böljar sedan fram och tillbaka i en ström av olika frågor som är centrala för hur vi människor ska kunna leva klokare tillsammans.
-
Det sunda förnuftet är nog det mest åberopade förnuftet av alla. Men är det så förnuftigt? Det frågar sig Eva-Lotta Hultén i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Det förstår väl alla med sunt förnuft!”Frasen får det alltid att krypa i kroppen på mig. Det spelar ingen roll om jag håller med i sakfrågan eller inte. Det är den inbyggda premissen som sätter fart på mina invärtes myror: att alla som kan tänka skulle komma fram till samma slutsats. Men vad som är förnuftigt att göra hänger ihop med vilka mål vi har. Och vilka mål vi har beror på vilka egenintressen, värderingar och föreställningar om världen vi har.
Det är samma sak med det sunda förnuftets systerbegrepp: rationaliteten. Risken är att man glömmer de grundvalar som den vilar på.
Under andra världskriget dödades judar, romer, homosexuella, kommunister och handikappade för att de inte föreställdes kunna passa in i det fulländade samhälle man eftersträvade. Nazisterna ansåg det vara förnuftigt att döda dem och rationellt att göra det med gas.
Ett mindre drastiskt och mer nutida exempel är miljöfrågor och ekonomi. Många anser det rationellt med fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den riskerar att underminera den biologiska tillväxten – som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.
Det gäller att vara vaksam för det är svårt att argumentera med dem som anser sig företräda förnuft och rationalitet. Ofta finns anledning att tolka det som kodord för en instrumentell syn på världen, och brist på föreställningsförmåga. Idéer om det rationella riskerar att skymma sikten för andra möjliga vägar att gå och för ifrågasättande av de gränser som upprättats runt rationaliteten. Som sociologen Zygmunt Bauman konstaterar i Auschwitz och det moderna samhället: ”Ju mer rationellt organiserat handlandet är, desto lättare är det att vålla lidande – och fortfarande behålla sinnesron.”
Med upplevd rationalitet riskerar likgiltigheten att slå följe: ”jag handlar rationellt, alltså är jag ansvarsfull, oavsett vilka konsekvenser mina handlingar får.”
De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft
På ett mer vardagligt plan stör pratet om förnuft och rationalitet mig också eftersom många som hänvisar till det tycks anse inte bara att just deras ståndpunkter är de förnuftiga och rationella utan också att just deras premisser är neutrala eller på något sätt objektiva. De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft. Andra har kommit fram till sina slutsatser för att de är känslomässiga, skygglappade, ideologiskt styrda, okunniga eller har fastnat i grupptänk. Själva står de över sådant.
Ett närmast övertydligt exempel är filosofen och författaren Ayn Rand, en av nyliberalismens förgrundsgestalter och en stark förespråkare för förnuft och rationalitet, som döpte sina filosofiska läror till objektivism. Rands åsikter är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Ett av hennes stridsrop lyder ”Kontrollera dina premisser!” Men själv har hon naturligtvis inga.
Hennes roman "Och världen skälvde" ger en bra bild. När svaga människor misslyckas är det deras eget fel, när de överlägsna misslyckas är det de underlägsnas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa.
Här och var hemfaller Rand åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i den dal dit de överlägsna människorna i Och världen skälvde dragit sig undan. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Och guld är inte en särskilt användbar metall eftersom den är så mjuk. Att guld och silver ansetts mer värdefulla än många andra metaller har alltid främst handlat om människors tro på deras värde.
Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se.
Det var Aristoteles som kategoriserade människan som det förnuftiga djuret. Descartes tog föreställningen in i den moderna tiden. Vi kunde, menade han, genom vår tankeförmåga kasta loss från vår kultur, våra medmänniskor och våra egna känslor och behov och utifrån givna data fatta klartänkt rationella beslut.
Andra har påpekat att vi snarare utmärker oss i djurvärlden som det självbedrägliga djuret. Det är kanske lite väl hårt för nog har vi förmåga till förnuft. Vi kan väga fakta, resonera och dra slutsatser. Men vårt förnuft har många fläckar. Att vi alla lider av bekräftelsebias är väl belagt i forskningen. Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se. Det hjälper inte att vi är aldrig så högutbildade. Naturligtvis sker det helt omedvetet, vilket gör det möjligt för oss att tro att vi dragit våra slutsatser enkom efter moget och objektivt övervägande.
Vi är också lättmanipulerade. Ett kul experiment är det där man visade försökspersoner bilder av två personer och lät dem välja vem de tyckte var mest attraktiv. Sedan gav man dem bilden på den de rankat som nummer två och bad dem förklara varför de tyckt denna person var vackrast. De allra flesta gav glatt sina skäl till valet — som de alltså inte gjort. Mindre komisk är den forskning som visar hur vi bildar oss åsikter genom att dras med av flocken. Den som i stunden tanklöst skrattar åt det den egentligen uppfattar som ett fördomsfullt skämt känner efteråt ofta behov av att rättfärdiga snarare än att rannsaka sig själv. Jag skrattade för att jag faktiskt håller med, blir slutsatsen.
De båda kognitionsforskarna Hugo Mercier och Dan Sperber har lanserat idén att vår förmåga till förnuft är utvecklad för att användas tillsammans med andra. Vi klarar inte att ensamma på våra kammare lägga pannan i djupa veck och självständigt tänka fram det förnuftiga och rationella. Visst kan vi själva väga för- och nackdelar i våra egna resonemang men vi är flockdjur och gjorda för att möta mothugg på vår väg mot klokskap.
Ett ord jag tycker mycket bättre om än förnuft — särskilt om det behäftas med epitetet ”sunt” — är omdöme. I omdömet, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok ”Horisonten finns alltid kvar”, ingår förmåga att förhålla sig till det vi inte vet, att se och erkänna våra känslomässiga kopplingar, att så rationellt som möjligt överväga, vrida och vända; och inte minst att handla lyhört och eftertänksamt. Vårt omdöme utvecklas, menar Bornemark, genom samtal om konkreta händelser som utspelat sig i gråzoner.
Med vårt omdöme kan vi till exempel ta ett helhetsgrepp om ekonomi och ekologi och se att de hänger ihop, och att vi ännu inte vet allt om de komplexa samspelen i naturen och därför måste vara varsamma om dem.
Omdömet har en koppling till verkliga situationer, människor och relationer. Till själva livet och inte till teorierna om det. Sunt förnuft är kanske däremot mest något vi slänger i ansiktet på varandra när vi är frustrerade — för att vi inte förmår nå varandra eller för att vi inte är riktigt förankrade i den värld vi lever i.
Eva-Lotta Hultén
-
Den här gången djupdyker vi i ett riktigt stort ämne. Vad är sanning och vad är verklighet? Och varför är det över huvud taget viktigt att börja fundera i de här banorna? Varför inte vara nöjd med att tro att världen är som vi en gång lärt oss att den är? Och hur hör det här ihop med autenticitet?
Samtalet handlar om allt från Platons grottliknelse till hjärnhalvornas påverkan på vad vi tänker är sanning och verklighet. Vi får såklart också in NPM, George Costanza och lite dans. Men mycket hann vi inte med. Kanske blir det en del 2….
Böcker, filmer och teveserier som nämns:
Sophies värld, Jostein Gaarder Menon, Platon The master and his emissary – The Divided Brain and the Making of the Western World, Iain McGilchrist De omätbaras renässans, Jonna Bornemark Untamed, Glennon Doyle Seinfeld – teveserie The Matrix - film - もっと表示する
