Episoder
-
Det sägs att slaget vid Tannenberg 1410 var medeltidens största slag. Den 15:e juli det året mötte Tyska orden och deras stödtrupper en polsk-litauisk här, mellan Tannenberg (idag Stebark) och Grunwald, och en blodig uppgörelse följde.
Från ett samtida perspektiv var slaget bara en i raden av konfrontationer mellan de två kontingenterna, men slagets långsiktiga konsekvenser var desto större. Slaget förebådar den Tyska ordens nedgång och fall, vilket i sig kommer att bädda för bildandet av hertigdömet Preussen, och starten på över 500 år av mytbildning.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Tannenberg 1410, den tyska Riddarordens sista suck.
Det som gör detta slag särskilt intressant är att det är en konflikt mellan två ganska märkliga, och unika, statsbildningar. På ena sidan, den Tyska orden, eller ibland Teutoniska orden – En riddarorden med rötterna i medeltidens korståg. På andra sidan fanns polsk-litauiska alliansen, en statsbildning som i praktiken hade utvecklats från två separata kungariken till en slags tidig form av dubbelmonarki. De två parterna slogs framför allt om ett landområde i deras närhet, Samogitien.
Samtidigt måste man fråga sig, hur kommer det sig att en riddarorden av det här slaget, under tidigt 1400-tal, bedriver offensiva krig mot andra kungadömen?
Slaget vid Tannenberg har även en annan intressant militärhistorisk läxa i det att orsakerna till den Tyska ordens förlust här egentligen är resultatet av ett diplomatiskt spel mellan de olika prinsarna och hertigarna i området. Det var detta spel som också skulle bli början på slutet för den Tyska orden.
Bild: Slaget vid Tannenberg av den polske konstnären Jan Matejkos oljemålning av daterad 1878. Wikipedia. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vid slaget vid Tannenberg i slutet av augusti 1914 lyckades Paul von Hindenburgs 8:e armé lura in och slå en ring runt den ryska Samsonovs 2:a armé på östfronten. Manövern var så lyckosam att Samsonovs armé blev totalt tillintetgjord, och slaget har sedan dess blivit ett av första världskrigets mest mytomspunna.
Slaget ledde omedelbart till politiska förvecklingar, och för den pensionerade officeren Hindenburg blev slaget starten på en lång politisk karriär som vi får anledning att återkomma till senare i vår serie om första världskriget.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Slaget vid Tannenberg 1914.
Tyskland hade flyttat fram en av sina arméer på ca 200 000 man upp till den östra fronten för att där försena en rysk frammarsch i väntan på en fransk kapitulation. Denna leddes först av von Prittwitz. Ryssarna mötte upp med två arméer under Rennenkampf respektive Samsonov.
Till en början var Prittwitz försiktig och beordrade ordnade reträtter västerut. Men den defensiva attityden uppskattades inte av överkommandot, och snart blev von Prittwitz ersatt av Paul von Hindenburg. Med Hindenburg hoppades man på en offensiv taktik med det yttersta målet att slå ut de ryska arméerna, trots det uppenbara numerära underläget. Erich von Ludendorff, som nyligen hade bevisat sin förmåga i slaget om Liège på västfronten blev Hindenburgs stabschef och följde med.
Efter att ha anlänt på plats såg de två en möjlighet att exploatera det faktum att de ryska arméerna separerades från varandra på var sin sida om de Masuriska sjöarna. Hindenburg tog initiativet och försökte sig på en omfattning av Samsonovs 2:a armé, söder om sjöarna, medan Rennenkampf fortsatte västerut. Det var ett vågspel som hade kunnat misslyckas om Rennenkampf vädrat Hindenburgs intentioner, och fallit in i Hindenburgs rygg. Men det lyckades och resultatet blev häpnadsväckande. Hindenburgs 8:e armé tog över 90 000 krigsfångar och över 70 000 ryska soldater miste livet, i utbyte mot ca 12 000 tyska förluster.
Bild: Tyskt infanteri under slaget vid Tannenberg 1914. Wikipedia. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Mangler du episoder?
-
Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.
I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.
Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.
Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.
I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.
Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Första världskriget inleddes på allvar den 4 augusti 1914 när den tyska armén gick över den belgiska gränsen. Det första hindret för tyskarna var fästningarna kring staden Liége som behärskade de viktiga broarna över gränsfloderna och det belgiska järnvägssystemet.
De belgiska fästningarna visade sig inte utgöra något större hinder för tyskarna som snabbt kunde slå ut de föråldrade fästningarna med moderna tunga haubitsar. Vägen genom Belgien låg öppen och målet att kringgå och ringa in den franska armén i enlighet med Schlieffenplanen verkade kunna nås som tyskarna hade tänkt.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved serien om första världskriget. Det tyska anfallet på Belgien den 4 augusti innebar en kränkning av en neutral stat och konsekvensen blev en brittisk krigsförklaring mot Tyskland då britterna lovat att garantera Belgiens suveränitet. Redan den 2 augusti hade Luxemburg ockuperats och Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti.
Den tyska Schlieffenplanen innebar att Frankrike snabbt skulle besegras för att sedan möjliggöra för den tyska armén att omgruppera och möta en väntad ryska invasion österifrån. Grundidén i planen var att kringgå det franska försvaret genom en stor strategisk flankmarsch genom Belgien som skulle placera starka tyska styrkor väster om Paris. Samtidigt skulle tyska styrkor i gränsprovinserna i Elsass-Lothringen binda huvuddelen av den franska armén tillräckligt länge för att fransmännen skulle gå i fällan. Den franska krigsplaneringen – Plan XVII – spelade tyskarna i händerna så till vida att den innebar ett franskt anfall österut för att ockupera och återta de före detta franska provinserna Alsace-Lorraine.
Väl inne i Belgien mötte tyskarna den brittiska expeditionskåren BEF på drygt 150 000 man. Trots att britterna var välövade hade de ingen egentlig chans mot tyskarnas 1.armén. Tyskarna kunde planenligt kasta tillbaka de brittiska och franska försöken att stoppa den tyska frammarschen. Den belgiska armén retirerade hopplöst underlägsen mot fästningsstaden Antwerpen som försvarades ännu några månader.
Men allting gick inte som tyskarna hade tänkt. Förlusterna i döda och sårade steg oroväckande på grund av de frontala anfallen i täta formationer mot britter och fransmän. Ganska snart började logistiken att bryta samman. Hästarna dog av utmattning. Mat och ammunition kom inte fram. Fler och fler tyska förband började leva av det de kunde hitta lokalt. Det senare ledde i många fall till hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen. Särskilt om dessa gjorde motstånd som i Belgien. Den 5 september stod den tyska armén slutligen vid floden Marne. Här skulle ett avgörande slag utkämpas de närmaste dagarna som blev avgörande för krigets utveckling.
Bild: tyskar i Belgien på väg till fronten i augusti 1914. Bain News Service (Library of Congress). Wikipedia. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.
Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.
Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.
Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.
Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.
Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.
Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.
Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Efter andra världskrigets slut öppnade sig en helt ny teknologisk horisont, men det var inte till drönarteknikens fördel. I ett militär-tekniskt tänkande som dominerades av interkontinentala missiler, kärnvapen, jetplan och så småningom enorma ubåtar var intresset för drönare svagt.
Om allt handlade om att hota motståndaren med total utplåning i ett massivt kärnvapenkrig, vad skulle man då ha drönare till?
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarnas historia under kalla kriget.
Under 1960-talets början hamnade dock drönartekniken allt mer i blickfånget. I och med att piloten Francis Gary Powers sköts ner över Sovjetisk luftrum under ett spaningsuppdrag (vilket blev starten för Kubakrisen), behövdes nya sätt att arbeta. Kennedyadministrationen förstod att övervakning och informationshämtning behövde skötas utan risk för politiska förvecklingar. Drönartekniken gav möjligheter för detta. Även under Vietnamkriget började nöden kräva bättre och riskfria former av informationsinhämtning.
Den stora vändningen för drönarnas utveckling kom dock i samband med kriget i Libanon 1982. Under operation Mole Cricket visade det israeliska flygvapnet upp en häpnadsväckande förmåga att med hjälp av drönare reläa information och slå ut syriska luftvärnssystem utan några egna förluster. Det var inget mindre än en teknisk revolution vilket fick både öst och väst att helt och hållet lägga om sin militära planering de kommande 30 åren. Drönarna hade nu kommit för att stanna.
Bild. Ett montage. IAI Scout UAV. Wikipedia CC BY-SA 3.0
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.
Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.
Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.
En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.
Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det svenska jaktplanet J29 ”Tunnan” var resultatet av brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. Det har gått till historien som ett av världens mest innovativa stridsplan. Utvecklingen av Tunnan blev starten på en unik försvarsindustriell historia som fortfarande inte är avslutad. Utan Tunnan, ingen Draken, Lansen, Viggen eller Gripen. För Sveriges del var flygplanet inget mindre än en ingenjörsmässig bragd.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om J29 ”Tunnan”.
Planet flög för första gången redan 1948 och under 1950-talet var det i stånd att utmana både amerikanska, brittiska och sovjetiska motsvarigheter i fråga om prestanda och kvalité.
Tunnan var i högsta grad ett barn av sin tid. Sverige var i stort behov av ett snabbt jaktplan som kunde anfalla inkommande bombflygstyrkor, eventuella framtida kryssningsmissiler, samt störa vattenburna invasionsstyrkor över Östersjön. Utifrån alliansförhållandena under den här tiden var flygvapnet också på det klara med att man måste räkna med att producera planen själva, med egna inhemska förmågor och industriell kapacitet.
Designmässigt är det också ett intressant stridsplan i det att det representerar jaktplanens övergång till jetmotorer. Dess designhistoria skulle kunna sammanfattas med att Tunnan är resultatet av kombinationen brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. En viktig inspiration var nämligen testdata från de nazityska Messerschmittplan med pilvingeform som Saabingenjörerna fick tag på efter krigets slut. Hastigheten som detta medgav blev avgörande för Tunnans framgång, och mycket riktigt skulle planet också slå flera hastighetsrekord under 1950-talet.
Operativt kom dock Tunnan inte att spela någon större roll i militärhistorien. Planet användes skarpt under Kongokrisen för spaningsändamål och för bombning av markmål, men mycket mer än så blev det inte. Endast vid ett tillfälle hamnade svenska piloter i luftstrid med J29:an. Således förblev planet i stort sett oprövat. Dess bidrag till historien är dock något annat.
Bild omslag: Kungliga Hälsinge Flygflottilj, F15, Söderhamn. En Saab J29 Tunnan med pilot. FotografLiljeroth, Erik, Nordiska museet, Digitaltmuseum. Erkännande-IckeKommersiell-IngaBearbetningar (CC BY-NC-ND)
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Garden som luftlandsättningsoperationen kallades. Market var luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.
Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.
Detta är ett återpublicerat avsnitt.
Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.
Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget vid Salamis är ett av världshistoriens mest mytomspunna sjöslag. Inte bara för dess materiella storslagenhet utan även för dess konsekvenser för den grekiska kulturen. Enligt sägen skall 1200 persiska fartyg ha mött ca 380 grekiska i det smala sundet och grekerna skulle gå ur striden segrande, något som på sikt räddade den grekiska högkulturen och som fick långtgående konsekvenser för västvärldens intellektuella utveckling.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om den attiska alliansens kamp mot Xerxes vid Salamis 480 fvt.
Slaget vid Salamis var en del av en större konflikt under 400-talet fvt. mellan ett antal av de grekiska stadsstaterna och det relativt nybildade Persiska imperiet. Den persiske kungen Xerxes föresatte sig att slutföra sin föregångare Darius I försök att erövra den grekiska övärlden och slutligen kväsa grekiska uppror i den joniska delen av hans imperium. Till en början såg han ut att lyckas, men i farvattnen utanför Aten, mellan fastlandet och den lilla ön Salamis, där de atenska medborgarna tagit sin tillflykt, beslutade den attiska alliansen att genomföra en samlad offensiv.
Ledaren för den attiska alliansen, atenaren Themistocles menade att de behövde slå ut Xerxes flotta för att omöjliggöra underhållet av Xerxes samtidigt anfallande landarmé. Att det var möjligt hade tidigare erfarenheter visat. I trånga sund var Xerxes numerära överlägsenhet en belastning. För att lyckas med anfallet var dock grekerna tvungen att locka in Xerxes i en fälla. Xerxes behövde anfalla först, och det i rätt tid. Themistocles vågspel skulle visa sig lyckas till fullo. Xerxes gick till anfall och dagen efter slaget var den persiska flottan mer eller mindre förintad, Xerxes förödmjukad, och den grekiska övärlden räddad.
Bild: Slaget vid Salamis 480 fvt var ett sjöslag som utkämpades mellan en allians av grekiska stadsstater och det persiska riket 480 f.Kr. Grekerna vann och den grekiska kulturen kunde fortsätta att blomstra. Romantiserad målning av von Wilhelm von Kaulbach från 1868. Wikipedia. Public domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Trots att själva landstigningen på Normandies stränder var över, var inte operation Overlord avslutat. Vägen till Paris och befrielsen av Frankrike var fortfarande kantad av en mycket kapabel tysk motståndare beordrad att slåss tills inget fanns kvar.
Det brohuvud som landstigningen hade inneburit var fortfarande känsligt för riktade motoffensiver, och inte heller hade striderna i vare sig Caen eller Saint-Lô varit framgångsrika.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om fortsättningen på Operation Overlord och befrielsen av Frankrike.
Efter landstigningen stod Montgomerys anfall mot Caen och stampade utan resultat och det skulle ta en månad innan staden föll. I slutändan var det de allierades luftherravälde som vann dagen, till kostnad av tusentals civila liv och en stad i ruiner. Samma sak gällde staden Saint-Lô som låg straxt västerut. Först i mitten av juli säkrades Saint-Lô. Caen och Saint-Lô var strategiskt viktiga städer för de allierade. Utan dem under kontroll, skulle de allierades brohuvud aldrig vara säkert.
När dessa positioner var tagna i slutet av juli och början av augusti, övergick de allierade till att försöka ringa in det kvarvarande tyska motståndet runt Falaise. Denna offensiv ledde till den i historieskrivningen mycket omtalade Falaise-fickan, i vilken runt 50 000 tyska soldater i armégrupp väst skulle bli infångade. Framgångsrikt kan tyckas, men i själva verket ledde oklara order och motsättningar inom den allierade befälskåren till att den största andelen av den tyska armén faktiskt undkom med stor del av sin utrustning i behåll. De som blev kvar i fickan har Hitler att tacka, som trots dåliga utsikter och utan tillgång till bränsle, beordrade sina generaler på marken att gå till motanfall djupare in i den ficka som de allierade hade skapat runt den tyska armén.
När armégrupp väst väl var utslagen och de centrala knutpunkterna var under kontroll i norra Frankrike, inleddes nästa del i landstigningen. Frågan var dock vilken riktning man skulle ta? Eisenhower tvekade länge om något krut skulle läggas på att befria Paris, eller om man istället skulle rikta den allierade offensiven direkt österut, gå mot floden Rhen, och låta den tyska garnisonen i Paris, ledd av Dietrich von Choltitz, svälta ut sig själv. Ingen önskade göra ett nytt Stalingrad av Paris, och de allierade var medvetna om att Hitler beordrat att Paris skulle läggas i ruiner om staden inte kunde hållas.
Politiken kom dock ifatt Eisenhower, och efter påtryckningar från General De Gaulle, samt insikten att det kunde vara farligt att ha ett tyskt hot mot de allierades flanker under den fortsatta offensiven, fattades beslutet att Paris skulle befrias. Vid det här laget var dock en av General De Gaulles närmsta män, LeClerc och den 2:a Franska pansardivisionen redan på väg. Frågan var bara hur den tyska garnisonen och von Choltitz skulle reagera, och vilken roll skulle den franska motståndsrörelsen spela i detta drama. Skulle Paris brinna?
Bild: Pariasare kantar Paris paradgata Champs Elysees för att Fria frankrikes stridsvagnar och General Leclercs 2:a pansardivision passerar genom Triumfbågen, efter att Paris befriades den 26 augusti 1944. Bland folkmassan kan ses banderoller till stöd för Charles de Gaulle. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information, Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Landstigningen i Normandie 1944
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Österrike-Ungerns tre invasionsförsök av Serbien under 1914 misslyckades och först 1915, med tyskt understöd, skulle Serbien besegras. Den österrikisk-ungerska armén var långt ifrån mogen att hantera ett anfallskrig i svår terräng mot en krigserfaren och beslutsam motståndare.
Den österrikiske stabschefen Conrad von Hötzendorf och hans underlydande befälhavare på serbienfronten, generalen Oskar Potiorek, var skrivbordsgeneraler utan egentlig krigserfarenhet. Konsekvensen blev ett svidande nederlag och nästan 230 000 stupade, sårade och tillfångatagna. Österrike-Ungerns krig mot Serbien 1914 är några av de mest misskötta och dåligt ledda militäroperationerna i den moderna krigshistorien.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den påbörjade serien om första världskriget. Skotten i Sarajevo var ett resultat av motsättningarna mellan serbisk nationalism och österrikiska maktsträvanden på Balkan. På papperet såg det ut att bli en enkel invasion av Serbien ur österrikisk synvinkel. I verkligheten var förutsättningarna för kriget på många sätt på serbernas sida.
Den österrikisk-ungerska krigsplanen för ett krig i Europa innehöll två huvudsakliga alternativ. Det första handlade om att möta en rysk invasion av Galicien i norr i samverkan med tyska armén. Det andra var en invasion av Serbien. Resurserna räckte egentligen bara till för det ena alternativet. Trots det skickade Conrad den österrikisk-ungerska armén i två riktningar i tron att Serbien snabbt skulle besegras. Resultatet blev katastrofalt.
Ryssland mobiliserade snabbare än både den österrikiska och tyska generalstaben hade trott. Anfallet mot Serbien genomfördes därför med en alltför liten del av den österrisk-ungerska armén. En hel armé, den andra armén, lämnade serbienfronten och förflyttades norrut redan några dagar efter det att anfallet på Serbien hade inletts den 12 augusti. De österrikiskt-ungerska förbanden körde fast. Serberna ledda av den erfarna Rodomir Putnik kunde möta anfallet från skyttegravar med artilleri och kulsprutor. De österrikiskt-ungerska anfallen i slutna formeringar med fällda bajonetter utan eldunderstöd kollapsade omgående.
Bild: Österrikiska trupper korsar floden Sava under sin invasion av Serbien 1914. Samtida vykort. Wikipedia. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.
D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.
På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.
Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.
På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.
Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.
Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.
Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
”Alla stater har ett försvar, sitt eget eller någon annans”. Detta uttryck stämmer väl in på Island som sedan andra världskriget varit i USA:s händer. Men betyder det att Island varit helt utan politiskt inflytande? Varför ville stormakterna under andra världskriget och kalla kriget så gärna kontrollera denna karga ö, mitt i Atlanten?
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Islands speciella utveckling under 1900-talet.
Island är en mycket liten stat även i nordiska mått mätt. Litenheten har islänningarna dock kunnat nyttja till sin fördel, och framför allt har det med geografin att göra. Island ligger placerat mitt i norra Atlanten, och från ön kan passagen mellan öst och väst kontrolleras. Under första halvan av 1900-talet behövde både Storbritannien och USA en plats att dels övervaka den norra passagen till Sovjetunionen, dels mellanlanda flygplan på väg till Europa. Under senare delen av 1900-talet blev Island en viktig utpost i Kalla krigets ubåtsstrategi, och en plats där sovjetiska ubåtar skulle kunna övervakas och stoppas från att närma sig USA:s östkust.
Islänningarna har lyckats utnyttja stormakternas intresse för ön för inrikespolitiska vinster, ibland på ett ganska fräckt sätt och med livet som insats. De så kallade ”Torskkrigen” som pågick fram till 1970-talet är utmärkta exempel på detta. Med vetskapen att USA inte skulle tåla att lämna ön kunde Islands regering egenmäktigt utöka sina territoriella anspråk till havs, och låta kustbevakningen preja och hota brittiska trålare, och i slutändan till och med tvinga Royal Navy till reträtt.
Bild: Ockupation av Island, juli 1941: Sett från kvartsdäcket på det amerikanska flottans slagskepp USS New York (BB-34), ånga US Atlantic Fleet Ships styr ut ur Reykjaviks hamn, Island vid tiden för den första amerikanska ockupationen i början av juli 1941. Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.
Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.
Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.
Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?
Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.
I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?
Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget vid Eylau den 8 februari 1807 blev intensiv och fördes mer än vanligt med bajonetter i handgemäng. Snöfallet minskade sikten. Musköterna misstände. Fingrarna stelnade i kölden. Att överhuvudtaget ladda vapnen var mycket svårt. Ett franskt regemente, det 14:e regementet, som desperat formerade kvadrat för att försvara sig mejades ner fullständigt.
Slaget vid Eylau kunde ha slutat i ett franskt nederlag, Napoleons första, om inte ett hänsynslöst kavallerianfall som kostade 1 500 stupade inom några minuter räddade situationen och tryckte tillbaka ryssarna. Förlusterna i döda översteg vad som var rimligt. En tredjedel av den franska armén stupade eller sårades. En av de franska befälhavarna, Ney, utbrast: ”Vilken massaker. Och utan resultat”.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden beskriver och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest katastrofala slagen under Napoleonkrigen – vinterslaget vid Eylau. Den ryska armén överraskade fransmännen i norra Tyskland mitt i vintern när Napoleon slagit sig till ro och gått i vinterkvarter. Napoleon beslutade att anfalla den ryska armén under generalen Bennigsen trots att han var numerärt underlägsen.
Slaget är inte bara intressant på grund av sin brutalitet och speciella karaktär till följd av de mycket svåra vinterförhållandena. Det är även exempel på Napoleons propaganda och till och med förnekelse. I de kommunikéer som gick ut efter slaget återgavs förlustsiffror som angav förluster som var nästan tio gånger mindre än de verkliga förlusterna. Napoleon var skicklig på att kontrollera den information som sändes ut till omvärlden, men i detta fall handlade det om någonting mer. Det finns anledning att tror att han medvetet försökte förtränga det faktum att slaget var en katastrof och att det var hans beslut att anfalla som var orsaken till denna katastrof. Den franske kejsaren trodde på sina egna lögner.
Bild: Napoleon på fältet Eylauav Antoine-Jean Gros, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.
I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.
Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.
Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.
Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.
Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.
Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.
Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Första världskrigets orsaker kan förklaras med nationalism och konkurrens om kolonier. En viktig faktor var de cementerade allianserna som minskade handlingsutrymmet. På samma sätt var den militära planläggningen starkt bindande för de inblandade stormakterna. Kopplade till planerna var även mobiliseringssystem som direkt kom att utlösa mobiliseringsbeslut av rädsla för att inte hinna i tid före ett fientligt anfall.
Mest känd av de militära planerna var den tyska Schlieffenplanen från 1905 som på många sätt dikterade det tyska agerandet under de avgörande dagarna under den så kallade svarta veckan i juli 1914.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden inleder Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en serie om första världskriget. I flera avsnitt av Militärhistoriepodden har konflikter behandlats som är viktiga för förståelsen av det som hände sommaren 1914.
Lyssnarna uppmanas att inte minst ta del av poddavsnitten om Preussiska-Österrikiska kriget 1866, Fransk-tyska kriget 1870-71, Boerkriget, Balkankrigen 1912-13, Ryska-japanska kriget och Fashodakonflikten 1898. På olika sätt förklarar de bakgrunden till första världskrigets utbrott.
Den 28 juni 1914 föll de berömda skotten i Sarajevo som dödade den Österrikiske-Ungerska tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål. Mordet satte igång en diplomatisk kedjereaktion och inledde en kris som en dryg månad kastade in Europa och världen i ett krig utan tidigare motstycke.
Skulden för första världskrigets utbrott har lagts lite olika. I enlighet med Versaillesfredens skuldparagraf lades skulden på Tyskland. Det upprepades mycket tydligt av den tyska historiker Fritz Fischer på 1960-talet och kopplades då samman med andra världskriget. En motsatt uppfattning uppträdde redan under mellankrigstiden som ifrågasatte att Tyskland ensam bar skulden. Helt nyligen har den australienske historikern Christopher Clark framhållit i sin bestseller The Sleepwalkers att de europeiska ledarna agerade isolerat utan tillräcklig information. Som sömngångare ramlade de in i ett krig som de kanske inte riktigt insåg skulle bli slutprodukten av deras beslut. Skulden för krigsutbrottet måste därför delas av alla ledare i de europeiska stormakterna 1914.
Bild: Berlins befolkning på Moritzplatz läser tillkännagivandet om mobiliseringen som börjar den 2 augusti 1914, Wikimedia Commons, Bundesarchiv, Bild 183-S32538 / CC-BY-SA 3.0
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.
De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.
Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.
Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.
Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.
En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.
Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.
Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut.
Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder.
Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Se mer
