Frostensson Podcasts
-
Livets källa är en beskrivning av Gud, men orden räcker inte till för att fånga in eller beskriva allt det Gud är.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Predikan och textläsningar finns som PODD att lyssna på eller ladda ner på SRplay eller där poddar finns!
"I skapelsens skönhet och människors hjärtan kan vi ana något av Guds storhet och vem Gud är. Olika bitar bidrar till att göra pusslet helt. Olika röster ger fler dimensioner. I dagens gudstjänst vill vi med ord och toner låta många röster vittna om att Gud är nära." (Karin Karlsson)
Råda kyrka ligger i Mölnlycke, Härryda kommun, uppfördes 1712 och har inte ändrats mycket sedan dess. Känd för sina vackra takmålningar, basunängel och andra inventarier.
Text
Psaltaren 19:2-7
Johannesevangleiet 5:31-36Musik
Psalm 289 Guds kärlek är som stranden (L Å Lundberg/A Frostensson)
For A Better Day (Alexander Ebert, Tim Bergling)
Bästis (Ana Diaz, Elias Kapari, Sonny Fahlberg)
That’s what friends are for (Burt Bacharach och Carole Bayer Sager)
You are the reason (Calum Scott)
Psalm 711 Jag tror på en Gud, en enda (T Boström)
Viskar en bön (Peter Hallström/Mauro Scocco)
Psalm 821 Res oss upp igen (Per-Håkan Sandberg)
Låt kärleken slå rot (Ted Gärdestad/Kenneth Gärdestad)Medverkande
Karin Karlsson, predikade och ledde gudstjänsten
Jenny Ljungberg, läste bibeltexterna
Sång av Maja Blennermark, Max Asplund från kören Råda Power och Alma Hvitfeldt från Råda Rebels.
Kristian Hvitfeldt, pianoProducent Neta Norrmo
Tekniker Agnes Cassel och Thor Andersson
för Sveriges Radio P1
[email protected] -
Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter – ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.
När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.
En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.
Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.
Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.
Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.
En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen – romanen, pjäsen, scenframträdandet – som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.
Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".
Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät– och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds– och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.
Lars Hermansson, författare
-
Litterär gudstjänst från Bokmässan i Göteborg med författaren Elin Anna Labba som skrivit om tvångsförflyttningarna av samer i Sverige.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Elin Anna Labba läser ur sin Augustprisbelönade bok Herrarna satte oss hit som berättar historien genom de tvångsförflyttades ögon.
En förkortad version finns att lyssna på och ladda ner utan musik och med färre citat av upphovsrättsliga skäl.
Text
Biskop Eva Nordung Byström från Härnösand och Ingrid Inga, ordförande i Samiska rådet inom Svenska kyrkan, samtalar kring det aktuella försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna i Sverige.
Vi får även höra biskop Desmond Tutu tala om försoningsarbetet efter apartheid i Sydafrika. Den i år 90-årsfirande ärkebiskopen Desmond Tutu var ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission. Tutu medverkar med utdrag ur hans predikan från den litterära gudstjänsten på Bokmässan 2014 då han medverkade.2 Kor 5:18-20
MusikPs 231 Oändlig nåd (trad/A Frostensson)
Medverkande
Ps 765 Du som kan (I Johansson)
Ps 591 Det kan vi göra för rätt och för fred (K-O Robertson/A Frostensson)
Ps 782 Segern är vår (JL Bell/D Tutu,L Nahnfeldt)Lars Björksell, kyrkoherde i Halmstads församling
Elin Anna Labba, författare
Desmond Tutu, biskop, i arkivklipp från 2014
Ingrid Inga, ordförande i Samiska rådet inom Svenska kyrkan
Eva Nordung Byström, biskop i Härnösand
Förbön Elisabeth Eriksson och Carina Ledel Bergström
På Keyboard, piano och dragspel Anders Wilhelmsson
sopranen Ann-Catrin Björnberg även på piano
Trumpet Benjamin Björksell
Körsångare från Halmstads församlingTekniker Thor Andersson
och Agnes Cassel
Producent Neta Norrmo
för Sveriges Radio Göteborg
[email protected]
