Ground Zero Podcasts
-
Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).
Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”
Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.
Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.
Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.
Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.
Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.
Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.
Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.
Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.
Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.
Anna Blennow, latinforskare och poet
Litteratur
Susan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020
Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021
Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021
