Lofoten Podcasts
-
Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.
Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.
Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.
Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.
Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.
Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.
Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.
Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.
Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”
Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.
Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:
”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.
Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.
Fredrik Sjöberg, författare och biolog
-
Tjenare! Här kommer ett nytt avsnitt med min mamma! Avsnittet har två delar. I första delen pratar vi om vad "hemma" är. Vad betyder ordet? Var känner vi oss hemma? I andra delen pratar vi om hur det är att flytta till nya platser, om dialekter, och om identitet.
(Sample of the transcript at the bottom!)
--------------------
Detta är bara första delen av samtalet! Om du vill lyssna på och läsa transkriptet till hela samtalet behöver du bli patron på 10€-nivån (Tier 10€) – klicka här!
--------------------
Om du vill stödja podden och få transkript till alla avsnitt kan du bli patron - det kostar bara 5€ per månad! Gå in på min hemsida www.swedishlinguist.com och klicka på länken till min Patreon-sida!
På min hemsida kan du också hitta information om kursen Strong Swedish! Kursen för dig som vill nå en avancerad nivå i svenska.
--------------------
If you want to support the podcast and get transcripts to all episodes, you can become a patron - it's only 5€ per month! Go to my website www.swedishlinguist.com and click the link to my Patreon page!
On my website you can also find information about the Strong Swedish course! The course for you who want to reach an advanced level in Swedish.
-------------------
Instagram: swedish.linguistYouTube: Swedish LinguistFacebook: Swedish Linguist
Letar du efter en svenskalärare? Jag har alltid använt italki för att hitta lärare. Klicka här för att få 10$ krediter på italki när du köper för minst 20$! Länken är en affiliate link, så du stödjer också mig när du använder den :)
-------------------
Ett smakprov (sample) på transkriptet: (du kan också läsa det på min hemsida)
[Evy] Och jag säger alltid hem. Hem till båten i Kroatien, hem till Lofoten, hem till Karlstad, och hem hit. Jag väljer att alltid säga “hem”. Du har inte börjat [spela in] än eller?
[Fredrik] Varför då? (Varför säger du “hem” till alla dom ställena?)
[Evy] Därför att det känns gött att komma hem. Det blir på nåt sätt att jag landar.
[Fredrik] Men..så du känner att alla dom ställena är hem?
[Evy] Ja, jag bor där.
[Fredrik] Så är det dom tre ställena?
[Evy] Fyra.
[Fredrik] Lofoten?
[Evy] Lofoten, Karlstad, Alingsås, och våran båt i Kroatien. Jag har ju bott rätt mycket på den båten.
[Fredrik] Vad är det som gör att det är..att det känns som hem?
[Evy] Jag har varit där mycket. Ah men det är känslan av att känna en tillhörighet. Jag har varit här, jag känner till allting runt här, jag vet hur jag har haft det innan, och jag mår bra här. Och i Lofoten har jag ju vuxit upp många somrar, särskilt när vi var små. Nu väljer jag ju att åka upp tid och vara, för att jag trivs så gött där. Det är liksom..ah, det är det här att man landar. Och det blir lugnt och fridfullt i själen.
Och sen i Karlstad, det är ju att jag har så många vänner, och mina syskon, och mamma och pappa har bott där, och mitt barndomshem finns där. Och här är det ju också att jag har bott, och fått er, och här har jag ju faktiskt haft min största del av mitt liv.
Och båten i Kroatien, där har jag också valt. Jag har valt båten, jag har inte valt platsen, men vi väljer att stanna kvar där. Och vi väljer att bo på den båten. Och jag har massa saker som är mina privata där.
[Fredrik] Så.. Jag har faktiskt börjat spela in, men jag tyckte det var ett intressant ämne, så jag kände att ah vi kör. För att jag har faktiskt funderat på det, vad som gör att man känner sig hemma nånstans, liksom. Jag har ju.. Man kan väl säga att jag har tre-fyra platser också då. Kanske fem till och med.
[Evy] Berätta!
....för att läsa hela transkriptet till detta och alla andra avsnitt, klicka här!
-
I det här avsnittet pratar Linda och Alexandra om Lindas resa till Lofoten, om hur viktigt det är att hitta sitt varför om man vill vara grym på Instagram, om samarbeten och om vikten av bra varumärkesbyggande.
Alexandra Bylund driver till vardags byrån Mama Said Media, samt webbutbildningar under namnet Social Media Academy. Linda Hörnfeldt, även känd under namnet La Linda, står bakom webbutbildningen Social Brand Lab.
-
Det svåra hundratjugosjunde avsnittet med konstnären/författaren Lars Lerin. Vi pratade om det skrivna ordets motstånd, antalet öppet homosexuella i Munkfors på 60-talet, att somna till Torgny Lindgrens Klingsor, att försvinna in i måleriet, 5-2-dieten, hur man får Junior att somna, döden, ett möte med Filip & Fredrik, när dikterna, musiken och konsten kom in i livet, berömmelsen, Sommar, laddningen kring Lars mammas nerver, att frysa in livet, att komma ur missbruket och hur målningarna präglades av det, Bohuslän, åren i Lofoten och givetvis en hel del om tjusningen med paketbingo.Låten i avsnittet är Piller i badkaret med Markus Krunegård.Avsnittet presenteras av Läkerol – makes people talk. Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson. Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
![#143 - Samtal - Vad är hemma? (del 1) [svår]](https://is3-ssl.mzstatic.com/image/thumb/Podcasts126/v4/01/ed/eb/01edeb78-021e-9e19-a757-3ebedefdebb6/mza_1232582255841266061.png/80x80bb.jpg)
