Att ha Podcasts
-
Många när en dröm om att flytta ut på landet för att kunna vila och slappna av. Men omgivningen kan kanske inte på egen hand förändra våra invanda beteenden, funderar Eva-Lotta Hultén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe – för skuggigt och för blött – och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.
I boken ”Meningen med landet” berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.
Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.
För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok ”Att ha eller att vara?”. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.
Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.
Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.
Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.
I vårt samhälle är det fint att vara hungrig – som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?
Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.
Eva-Lotta Hultén, författare och journalist
