Dionne Warwick Podcasts
-
Vad sångerskan än gjorde blev det svart eller vitt. Det handlar om det outhärdliga och omöjliga att vara storartad. Du får Mats Nileskärs klassiska möte med Whitney Houston på toppen av sin karriär och vilsen i en dröm.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Med en vemodigt vacker precision sjöng Whitney in sig popevigheten genom att plocka ut sin bit ur gospelskatten, och placera den i ett plastigt och omvälvande 1980-tal. Whitney var krig, kärlek och vokal elitgymnastik. Newarkdottern kändes som "den nya Aretha Franklin" i den ursprungliga versionen av "Saving all my love for you", men skivbolagsdirektören Clive Davis tyckte att det lät för svart. En livslång karriärkonflikt var under uppsegling.
I avsnittet intervjuar Mats Nileskär också bland andra Dionne Warwick, Phyllis Hyman, Kashif och Bobby Brown.
-
Bakom en enorm blond frisyr och svartmålade ögon gömde sig Dusty Springfield. Den hyllade sångerskan, var själv inte lika säker och gjorde sitt bästa för att ingen skulle se vem hon verkligen var.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dusty Springfield skapade sig medvetet en persona, i form av en sorts superkvinnlig kvinna. Ju mer framgångsrik hon blev, desto större – och högre – blev också hennes hår. Och makeupen blev än mer maxad. Hår och mejk blev ett skydd, och hon vägrade visa sig utan sitt pansar av pan cake och löshår.
I år är det sextio år sedan Dusty Springfield slog igenom, med ”I Only Want to Be With You“. Hennes stil fick henne att kallas "drottningen av mods". Av Elton John utnämndes hon till ”sin tids bästa vita brittiska sångerska”, men hon var långt ifrån lika självsäker. Rykten florerade om hennes sexuella läggning, ifall hon var bi- eller homosexuell. Det var Dusty. Men det var ingenting som man under 1960-talet kunde avslöja offentligt. I synnerhet inte som firad artist med drömmar om en fortsatt karriär.
Bakom den överdrivet kvinnliga scenpersonan gömde sig istället Dusty Springfield. Men det gjorde henne också tacksam att driva med, av komiker jämfördes hon med en dragqueen. Men på senare tid avslöjade Dusty Springfield faktiskt att hon hade fått hjälp av dragartister med hur hon skulle applicera ögonskugga och välja mascara som höll för svett och tårar. “I grund och botten är jag själv en dragqueen”, som hon konstaterade.
I byggandet av Dusty Springfields persona var hårsprayet hennes kanske främsta verktyg, så pass att hon i en intervju 1995 skämtsamt sa “Jag använde så mycket hårspray att jag känner mig personligt ansvarig för den globala uppvärmningen.”. Idag Idag innehåller hårspray inga förbjudna ämnen. Men är det fortfarande, med dryga 70 år på nacken, en relevant produkt? Den frågan ställer vi till den erfarne frisören Peter Hägelstam.
Men utöver sitt distinkta yttre, så var det naturligtvis hennes röst, som beskrivits som ”flytande silver”, som gjorde henne känd. Hon var den enda vita sångerska som, utan att man behövde rodna av skam, kunde nämnas i samma andetag som sextiotalets stora soulsångerskor, som Aretha Franklin, Gladys Knight och Dionne Warwick. Och hennes låtar har också inspirerat flertalet sångare att göra egna covers. Vi pratar med artisterna Rebecka Törnqvist, Maria Andersson Lundell från Sahara Hotnights och Moto boy om deras tolkningar av Dusty Springfield.
Nästan trettio år efter att Dusty Springfield gav de så kallade "pandaögonen" ett ansikte, så kom pandan att återigen att ge namn åt en stil. Denna gången i Sverige, började unga, främst kvinnor klä sig inspirerat av 60-talets mods, i svartvitt och med en sminkning i samma färgskala. Något som föranledde att de gavs epitet "pandor". Emma Veronica, som arbetat som stylist och modeskribent, berättar om tonårstiden då hon till en början motvilligt kallades för panda.
Veckans gäst är Nils Hansson, musikskribent på Dagens Nyheter.