Havanna Podcasts
-
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
Spansk-amerikanska kriget 1898 utlöstes av en olycka den 15 februari när det amerikanska pansarskeppet USS Maine exploderade och sjönk i Havannas hamn på Kuba. Kuba var spanskt och det amerikanska fartyget var på plats för att skydda amerikanska intressen och amerikanska medborgare.
Händelsen blev den tändande gnistan i en konflikt mellan Spanien och USA om in flytandet i Västindien och på Filippinerna. Kriget 1898 skapade ett amerikanskt imperium och avslutade Spaniens ställning som kolonialmakt på det västra halvklotet.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett kort men ändå på många sätt betydelsefullt krig. Kanske tillhör det spansk-amerikanska kriget 1898 de lite bortglömda militära konflikter som trots allt har fått stora konsekvenser.
USA tog i och med kriget på allvar steget fullt ut mot att bli en imperiemakt. Detta var inte en självklarhet. USA hade under 1700-talets slut skapats genom en frihetskamp bort från det brittiska styret. Nu i slutet av 1800-talet fanns starka krafter som ville utveckla USA till en imperiemakt.
Kriget 1898 brukar i Spanien betecknas som den stora katastrofen. Spanien var långt ifrån sina fornstora dagar på 1500- och 1600-talet då landet var en ledande stat i Europa och världen. Kriget mot USA kom synnerligen ovälkommet och den spanska regimen hade inga resurser att föra kriget, men måste samtidigt anta utmaning för att inte riskera att få hemmaopinionen mot sig.
Krigets utgång med förlusten av allt det som återstod av besittningarna i Västindien och Filippinerna innebar att Spanien var en europeiska stat med mindre områden i Nordafrika. En mental kris inföll sig som faktiskt i slutänden tvärtemot vad man hade kunnat tänka sig stärkte spanjorerna. Ur katastrofen 1898 föddes ett vitaliserat Spanien. Den nya generationen av spanjorer blickade framåt och lade imperiet bakom sig.
Kriget blev ur militär synvinkel en blygsam historia. Framför allt handlade det om hur den överlägsna amerikanska flottan snabbt besegrade den spanska flottan. På Kuba landsteg en amerikansk expeditionskår som så småningom kunde inta Santiago. På Filippinerna kontrollerades Manila snabbt, men det amerikanska maktövertagandet blev inte så enkelt på övriga delar av ögruppen. På kriget 1898 följde ett inbördeskrig mot filippinska separatister som inte ville leva under amerikanskt styre.
Den som vill läsa vidare kan med fördel välja Angus Konstams San Juan Hill 1898 : America’s emergence as a world power (1998) eller Joseph Smith The Spanish-American War : conflict in the Caribbean and the Pacific, 1895-1902 (1994).
Lyssna också på Kom ihåg Alamo – nederlaget som byggde Texas.
Bild: Spanskt infanteri på Filippinerna under Spansk-amerikanska kriget 1898, Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
På sitt nya album bearbetar Svensktoppsstjärnan Jill Johnson tankarna och sorgen som en förälder kan känna när barnen börjar frigöra sig och flytta hemifrån. Skivan är tillägnad Jills äldsta dotter Havanna som också är med och sjunger på ett spår.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jill Johnson i Svensktoppens extrapodd– Låtarna är skrivna av kärlek inte av dåligt samvete även om jag tycker att jag ägnat större delen av mitt liv åt att längta efter mina barn när jag varit på turné eller bortrest.
Hela skivan är skriven i brevform och är tänkt lika mycket som en vägledning som en kärleksförklaring till hennes sjuttonåriga dotter, men där märks också oron inför det tuffare klimatet som ungdomar växer upp under idag.
Nya albumet ”Dear Havanna”– Jag stack själv ut på turné första gången när jag var bara 14 år, men jag tycker att det finns så mycket mer att oroa sig över idag som förälder.
Jill tror att många föräldrar kan känna igen sig och betonar också hur viktigt det är att våga släppa taget om barnen även om det är jobbigt.
– Det får göra ont, det är okej att sörja. De kommer ju tillbaka!
Med nya albumet ”Dear Havanna” har Jill också börjat skriva musiken själv, något som hon gärna vill fortsätta med. På Svensktoppen har Jill haft närmare 20 låtar, varav fyra soloettor.
Jill intervjuas av Svensktoppens Carolina Norén.
-
Nordmark Pod får besök av albumaktuella artisten låtskrivaren Jill Johnson!
Det samtalas om och att;Kontrollbehov, uppvigling, gemenskapen, ambition, stå för, stolt över, långsiktighet, en trygg famn, countryn, grundtrygghet hemifrån, Dear Havanna, eftersnack med grabbarna, känslor som jag står i, inte vågat, den bubblan skulle jag kunna stanna i, Jills Veranda, turnérandet, hon börjar dra iväg, man kan höra leendet, ett brev till henne, hela livet, stora scener, riktiga berättelser, och att närma sig varandra…
Mäktigt!
Produktion av Nordmark
Editering av Nordmark
Mix av Nordmark
-
Följ oss på Instagram: @TMD_PODD @Danielarathana @Emilioaaraya @RosannacharlesMusik i avsnittet:Havanna - Daniela RathanaFarstaglitter - Daniela RathanaTestamente - Daniela Rathana, Oskar LinnrosStarted From The Bottom - DrakeSamma gamla vanliga - A36Sexy and I Know It - LMFAOKyss! - Daniela RathanaCareless Whisper - George MichaelToxic - Britney SpearsLife - E-Type feat. Nana Hedin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Följ oss på Instagram: @TMD_PODD @Emilioaaraya @RosannacharlesMusik i avsnittet:Farsta glitter - Daniela RathanaTa en ta två - Daniela RathanaKyss! - Daniela RathanaGreyhound - Swedish House MafiaWhere Have You Been - RihannaTHAT’S WHAT I WANT - Lil Nas XExpress Yourself - Charles WrightHavanna - Daniela Rathana
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Diplomat, 56 år. Född i Uppåkra, bosatt i New York. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Diplomaten Olof Skoog berättar om turerna bakom kulisserna när Sverige fick en plats i säkerhetsrådet, och om ett liv med möten med de stora politiska ledarna.
Olof Skoog tar med lyssnaren till maktens interiörer, och konstaterar att diplomatlivet är fantastiskt på många sätt men att det inte är en lätt tillvaro för familjen som med jämna och korta mellanrum måste flytta och rycka upp rötterna.
Ett sådant tillfälle var när han erbjöds – och accepterade – uppdraget som Sveriges ambassadör i FN mars 2015. Därifrån kom han som EU-ambassadör i Indonesien, och dessförinnan en diplomatkarriär via bland annat Kuba, Österrike, USA och Colombia.
Ett drygt år senare, sommaren 2016, hölls omröstningen där FN:s 192 ambassadörer om vilka länder som skulle erbjudas plats i FN:s säkerhetsråd. Olof Skoog berättar om arbetet och alla kontakter med andra länder inför omröstningen, som slutade med att Sverige valdes in i säkerhetsrådet. Olof Skoog skildrar bland annat också turerna och spelet i säkerhetsrådet 2018 i arbetet för ett eldupphör i Syrien.
Om Olof SkoogSveriges FN-ambassadör i New York sedan 2015. Lyckades med uppdraget att få Sverige invalt i FN:s säkerhetsråd och satt periodvis som ordförande.
Försökte göra avtryck i Syrien och Jemen och ville skydda barnen från krig. Tog med sig stormaktsambassadörerna till skånska Backåkra för att förbättra stämningen och minska oenigheten.
Har bland annat arbetat i Havanna, Bogotá, Bryssel och Wien. Varit chef för UD:s politiska avdelning och ordförande för EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor. Varit EU:s ambassadör i Indonesien och de nio andra länderna i ASEANsamarbetet.
Oroas över USA:s klimatpolitik och att det satsas på murar istället för internationellt samarbete.
Producent: Jon Jordås
