Leonard Cohen Podcasts
-
Den här veckan krokar vi i Pontus pågående fascination av Östtyskland och frågar oss själva när vi själva blir del av historien, och vilka lärdomar och kunskaper vi kan ta med oss av det till nuet och våra yngre kollegor. Pontus berättar om sin nya situation i studion, och Ida om konsekvenserna av hennes frånvaro från Instagram. Boktips, musée-tips och en massa musik följer såklart med på köpet.
Diskutera gärna vidare med oss om veckans ämnen på instagram.com/kulturbarnen
Välkomna!
Dessutom:Författarfonden
DN - Saga Cavallin
L-tyrosin
Uwe Tellkamp, ’Tornet’
blomochbok
Bokbörsen
Östtyskland
Svd Junior
Pontus nya titel
Moderna Museet
Musikmakarna
Killen Manjaro
Trainspotting
AIR - ’Moon Safari’
Wet Leg
Sexy Boy
Moby
Daft Punk
Serge Gainsbourgh
Brigit Bardot
Leonard Cohen
Tom Waits
Lutz Seiler - ’Stjärna 111’
Wende-roman
Horst Krüger - ’Vårt Kvarter’
-
Det blir goare på svenska! Vinylarkeologerna Martin Alarik och Tommie Jönsson bjuder på ännu ett specialavsnitt med försvenskningar av internationella hits – allt från James Brown till Leonard Cohen via Dolly Parton och Gino Vanelli.
-
På söndagen gjorde en legendarisk ikon comeback på festivalen Newport Folk Fest på Rhode Island, då Joni Mitchell genomförde sin första konsert på 20 år - dessutom oannonserad. En "larger than life"-upplevelse för de bohemiska festivalgästerna förstås som vi hoppas hämtat sig något från chocken. På ämnet 'legend' tar vi även upp musikbranschens Forrest Gump-figur John Hammond och ger filmtips samt filosoferar om slutfasen i ett kreativt arbete där både Ida och Pontus befinner sig i i nuläget.
Dessutom:John Hammond
Benny Goodman
Count Basie
Billie Holiday
Bob Dylan
Aretha Franklin
Leonard Cohen
Bruce Springsteen
Newport Folk Fest
Brandi Carlili
Joni Mitchell
Johnny Cash
Rick Rubin
Tom Petty
Ryûsuke Hamaguchi
Drive My car
Våroffer
Netflix
Marriage Story
Adam Driver
Scarlet Johansson
Noah Baumbach
Woody Allen
Frikort
First Aid Kit
Bror Hjort
Tyra Af Kleen
Carl EldhHjärtligt välkomna!!
Instagram.com/kulturbarnenFacebook.com/kulturbarnen
-
Som fan läser Bibeln - en annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäst: Sara Parkman, folkmusiker och artist
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DEL 2.
*Den heliga vreden. Artisten Sara Parkman konsulterade sin pappa prästen när hon skrev musik till hyllade albumet Vesper.
*Inget är nytt under solen! Var Predikaren optimist eller cyniker? Och var det verkligen kung Salomo som skrev texten? Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, reder ut.
*Öga för öga, tand för tand - var människan ondare förr? Thella har problem med Jesus retorik i Bergspredikan.
Dessutom:
*BONUSÄMNE! Kroppshat och kroppen som metafor för samhället. Elin Wägner, Paulus och nutidsmänniskans konflikt mellan kropp och huvud.
Bibelstycken: Predikaren 1, Matteus 5:38, 2 Mosebok 21:22, 1 Korinthierbrevet 12
Filmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men), Intromusik ur TV4:s Fångarna på fortet
Musikcitat i avsnittet:
Sara Parkman - Vreden
Kanye West - Jesus Walks
Madonna - Like A Prayer
Prince - God (Love Theme From Purple Rain)
Leonard Cohen - You Want It DarkerMedverkande i avsnittet:
Sara Parkman, folkmusiker och artist
Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson
Bisittare: Lollo Collmar
Ljudtekniker: Monica Bergmark, Susanne Martinsson, Alma Segeholm -
Anna har fått rådet att skaffa nya vänner och betett sig som Leonard Cohen, Anna har kollat på porr och inspirerats av Alex Schulmans varma hand
-
Henrik Andersson och Anders Hesselbom lyssnar på stulen musik som innefattar bl.a. Leonard Cohen, Phil Collins och Anita Hegerland.
-
Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar – eller vad det nu kan handla om.
Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten.
Men så händer något som skingrar detta vemod – i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort.
Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. ”Inte vankelmod, men just vemod.” Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: I’m leaving the table, I’m out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan.
Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit.
Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare.
”Effekten av det hela blev något överraskande”, skriver Klas Östergren, ”nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång”. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly.
Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp.
Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen.
Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal.
Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet – det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet – men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv.
Det kan verka som om rösten nerifrån gården – intrycket från yttervärlden – är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt.
Lägenheten utrymdes alltså snabbt, ”vemodet försvann på en gång”. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor.
Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang – och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag.
Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi.
Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda.
För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet – och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg.
Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet.
Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa – det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet.
David Wästerfors
-
In episode three of Clandestino Podcast, we meet guitarist and singer Lula Pena. Her music has been praised by the likes of Caetano Veloso, while others describe her voice as a female version of Leonard Cohen or Tom Waits. Traces of French chanson, bossa nova and Greek traditional music can be heard in Lula Pena's songs, blending with the music she once became known for: the Portuguese fado, songs of loss and longing, once sung by sailors far away on the outskirts of the Portuguese Empire. Markus Görsch interviewed Lula Pena just before her concert arranged by Clandestino Festival at Folkteatern in Gothenburg, Sweden.
I det tredje avsnittet av Clandestino Podcast träffar vi gitarristen och sångerskan Lula Pena. Storheter som Caetano Veloso har hyllat hennes musik, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs i Lula Penas musik, men någonstans under alla lager finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. Markus Görsch intervjuade Lula Pena kort innan med hennes konsert som arrangerades av Clandestino Festival på Folkteatern i Göteborg.
