Lundberg Podcasts
-
I det tjugosjunde avsnittet av Skräpkulturpodden snackar vi om dokusåpor vi minns! Vi drömmer oss bort till en annan tid då dokusåpa-formatet kändes nytt och fräscht. Farmen, Baren, Villa Meduza, Radio, Big Brother, Wannabe, Robinsson... Listan kan göras lång. Ljudklipp, anekdoter, fakta och minnen blandas i härlig symbios. Håll till godo!
Har vi glömt någon dokusåpa? Vilken var din favorit? Berätta för oss på Instagram eller genom att maila [email protected]
Saker som nämns:
Real World Stockholm: https://www.youtube.com/watch?v=5RGKHBg1hU4
Terrace House på Netflix: https://www.netflix.com/title/81077065
Baren: https://www.youtube.com/watch?v=xGn3N8-AuZU
Villa Meduza: https://www.youtube.com/watch?v=Xu7cjTH3KbA
Radio: https://sv.wikipedia.org/wiki/Radio_(TV-program)
Lundberg och Dellamorte: https://www.youtube.com/watch?v=_ATXIQT4SXo
Sha-boom - Fire: https://www.youtube.com/watch?v=q8c5cUrFbIs
Big Brother - Mediahora: https://www.youtube.com/watch?v=KVY25vwuiQ4
Sebastian Dawkins: https://www.youtube.com/watch?v=NA_uIm_a8w8
Marcus Öhrn vs. Peo Thyren: https://www.youtube.com/watch?v=9qtmBAFhp2s
Tribal Ink: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tribal_Ink
Podden om Tribal Ink: https://soundcloud.com/blmetalpodcast/305-bl-och-heidenhammer-snackar-tribal-ink
Jugge Nohall Snackar PA: https://www.youtube.com/watch?v=qKlhRAODoN8
Bild på Tribal Inks manager: https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/a/xR8bxG/rockband-i-wannabe-sparkar-sin-managerStöd oss gärna via Swish så vi kan täcka kostnader för att göra podden. Märk överföringen "Skräpkultur". Swish-nummer: 0734467114 (Josef)
Följ oss på Instagram: http://instagram.com/skrapkulturpodden -
Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.
Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.
Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.
Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.
Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.
En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.
Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?
I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.
Lars Hermansson, författare och kritiker
-
På alla själars dag predikar prästen Ingrid Hammarberg i gudstjänsten från Backens kyrka i Umeå. Musik med kören Gaudium och organist Maria Axell.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Just nu pågår allhelgonahelgen, en helg när död, sorg och saknad får plats och utrymme. På alla själars dag sänds gudstjänsten från Backens kyrka i utkanten av Umeå. Prästen Ingrid Hammarberg pratar i gudstjänsten om evighetshopp och att hon ibland behöver hjälp att hoppas.
- Kanske är det den helgen på året då det finns ett extra behov av att få låna och dela med sig av hopp. Hopp att få återse den vi saknar. Hopp om en Gud som älskar och som tar emot oss i sin himmel. Vi säger ibland att den som är död har gått bort men Bibeln berättar att det också är att komma hem, säger Ingrid Hammarberg i gudstjänsten.
TexterJob 17:15-16
Musik
Första Korinthierbrevet 15:35-44
Johannesevangeliet 6:37-40Som liljan på sin äng (Sv Ps 798, B Ingelberg, L Lundberg)
Medverkande
Flyttfåglarna (L Lithell, J H Åberg)
Jesus är min fröjd och glädje (J S Bach, J A Hellström)
I himmelen, i himmelen (Sv Ps 169, J H Åberg)
Gammal fäbodpsalm: Lovad vare Herren (Trad, D Olson)
Elegi (R Wiklund)
Du ger mig mod (B Graham, R Løvland, P Bäckman, L Lundberg)
Blott en dag (Sv Ps 249)
Låt mig växa stilla (A Frostenson, K-E Svedlund)
Härlig är jorden (Sv Ps 297, A Öhrwall)
Oändligt han ger - Cantique de Jean Racine (G Fauré, G Hjort)
Mu siida almmiriikkas lea / Min boning är i himmelen – improvisation över en samisk jojk (K Shtegman)Ingrid Hammarberg, predikan och liturgi
Lars Konradsson, textläsning och förbön
Sonja Marklund, textläsning och sång
Cecilia Larsson, sång
Franz Wikner, sång
Kören Gaudium
Katarina Konradsson, körledare
Sara Jefta, fiol
Maria Axell, orgel och pianoProducent Helena Andersson Holmqvist
Moskit media
[email protected]
Tekniker: Björn Nitzler och Johannes Oscarsson -
Välkomna att möta vi en av sejdens och fornsedens riktiga föregångare och förgrundsgestalter i Sverige: Sylvia Hild, 83 år fyllda. Sylvia berättar om hur hur den moderna sejdkonsten växte fram i Sverige och utövades i Yggdrasil-gillet. Men vi får också följa med till Sylvias hjärtas land, Grönland, och dess magiska traditioner. Ett långt vindlande samtal om djupet av att välja ett magiskt liv.
Vill du stötta oss? Bli patreon: https://www.patreon.com/formodrarsmakt
Mer info om podden: www.formodrarsmakt.com
Referenser
Galina Lindqvist - Shamanic Performances on the Urban Scene (doktorsavhandling om Yggdrasil-gillet)
Erik Rödes saga
Donna Haraway - Staying with the trouble
I avsnittet nämns många namn på personer är betydelsefulla i framväxten av den nyhedniska rörelsen i Norden:
Mikael W Gejel och Karin Norberg - grundade Yggdrasil-gillet 1975Jörgen I Eriksson - återstartade Yggdrasil 1982 och har skrivit bla. Sejd (1988) och Runmagi och shamanism (1990)Marie Ericson - skrivit Sejd (1988)Eva Wolgers - lett YggdrasilBodvar Bjarke/Mikael Hedlund - skrivit Runa (1988) och Sejd (1988)Jonathan Horowitz - grundade 1986 The Scandinavian Center for Shamanic StudiesAnette Høst - grundade 1986 the Scandinavian Center for Shamanic Studies, skrivit Jorden synger - naturens kraft og nordiska rødderPer "SkallePer" Lundberg - gode i Samfundet Fornsed Sverige, gäst i avsnitt 21Henrik Hallgren - gode i Samfundet Fornsed Sverige, skrivit Jordens ande - om nordisk naturreligion samt Naturlagen - om naturens rättigheter och människans möjligheterHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Denna veckan blir det en härlig fika på norrländska tillsammans med Lumbern från Renfors åkeri!
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången iden 17 april 2018.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
Dagens gäst är Thomas ”Pitchi” Lundberg, nybliven vd för Ömsen. Det handlar om att leda, entusiasmera och tjäna pengar. Men också om vikten av att våga spurta i uppförsbacke.
-
Per Lundberg, MV instruktör. Inledde sin spelande karriär som spelare i VästeråsIrsta och gen typisk lagspelare. Lämnade sedan Västerås för den civila karriären och i takt med att dottern Josefin blev frälst för handboll tog Per upp tränarrollen och jobbar idag som målvaktsinstruktör och konsulterar med ett par olika föreningar i Stockholmsområdet.
Pers motto är; ”allt är möjligt och allt löser sig”
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Per Lundberg, MV instruktör. Inledde sin spelande karriär som spelare i VästeråsIrsta och gen typisk lagspelare. Lämnade sedan Västerås för den civila karriären och i takt med att dottern Josefin blev frälst för handboll tog Per upp tränarrollen och jobbar idag som målvaktsinstruktör och konsulterar med ett par olika föreningar i Stockholmsområdet.
Pers motto är; ”allt är möjligt och allt löser sig”
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hockeypodden från Svenska ishockeyförbundet är tillbaka. Avsnittet har temat TV-pucken och hockeygymnasium och gästas av Anders Lundberg och Mikael Rundgren från Svenska Ishockeyförbundet, samt av Christian ”Fimpen” Eklund, före detta spelare. TV-pucken är en av hockey-Sveriges mest anrika turneringar. Sedan starten 1959 har SVT sänt turneringen, som sedan 2019 även lyft in distriktslagen på flicksidan som tidigare spelat Stålbucklan. Det pågår en levande debatt kring turneringen för 15-åringar, om dess syfte och utformning. I det här avsnittet av Hockeypodden svarar Anders Lundberg, spelarutvecklingschef på Svenska Ishockeyförbundet, på många av de vanligt förekommande frågorna om TV-pucken. – TV-pucken är första steget in i Svenska Ishockeyförbundets elitförberedande verksamhet. En liten aktivitet i den stora bilden för en spelares utveckling. Om vi jämför en spelares karriär med Vasaloppet ser jag TV-pucken som ett av spurtpriserna. Det är på seniornivå som vi kan börja prata om hur långt en spelare har tagit sig, säger Anders Lundberg. Lundberg svarar på några av de heta debattfrågorna, så som: • Är 15 år en bra ålder att börja med uttagningar? • Varför spelas inte turneringen på våren, efter uttagningarna till NIU? Många myter om NIU Huvudfokus i det timslånga poddavsnittet läggs på Sveriges 33 elithockeygymnasieskolor, NIU. – Sverige är det enda landet i världen där du kan läsa ishockey som ett ämne du får betyg i, säger Mikael Rundgren, ansvarig på Svenska Ishockeyförbundet för NIU. Många killar och tjejer upplever en press inför antagningarna till NIU, något som Rundgren adresserar i poddavsnittet, samtidigt som han slår ihjäl en del myter: • Vilka datum gäller för antagningarna? • Är det kört att komma in på NIU om man inte spelar TV-pucken? • Hur många flyttar utanför sin region för att gå på NIU? • Vad händer med de spelare som inte kommer in på NIU, hur kan de fortsätta sin hockeysatsning under gymnasiet? ”Jag ville visa att de hade fel” Christian Eklund var en av killarna som inte fick plats i Stockholms TV-puckslag när han var 15 år. Ett hårt besked som gjorde honom nedslagen i ett par dagar. Sedan knöt han näven i fickan. – Vi vuxna, föräldrar och ledare, behöver tona ned hajpen kring TV-pucken. Vi måste förstå vad TV-pucken är, att det bara är en turnering. När jag blev petad gick jag in i mindsetet att jag skulle visa dem att de hade fel, säger ”Fimpen”, som också delar med sig av nyttiga erfarenheter han har med sig som pappa till hockeyspelande barn. Mer om TV-pucken, NIU och hockeyföräldrar hör du i det nya avsnittet av Hockeypodden från Svenska Ishockeyförbundet. Programledare är Linus Hugosson.
-
Ralf Lundberg, från Tävlingsrummet på Svenska Handbollförbundet.
Vi har sett honom på TV, vi har hört honom om på radion, vi har alla kunnat ringa Ralf Lundberg när som helst på dygnet och fått svar på undrande handbollsfrågor. Ralf Lundberg, från Göteborg, via Skånes handbollförbund och jobbet på Svenska Handbollförbundet, med domar och tävlingsfrågor. Ralf har också internationell erfarenhet från landskamper till stora mästerskap. Pensionär numera men fortfarande mycket aktiv. I Ralfs program kommer vi att få höra mycket roligheter.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ralf Lundberg, från Tävlingsrummet på Svenska Handbollförbundet.
Vi har sett honom på TV, vi har hört honom om på radion, vi har alla kunnat ringa Ralf Lundberg när som helst på dygnet och fått svar på undrande handbollsfrågor. Ralf Lundberg, från Göteborg, via Skånes handbollförbund och jobbet på Svenska Handbollförbundet, med domar och tävlingsfrågor. Ralf har också internationell erfarenhet från landskamper till stora mästerskap. Pensionär numera men fortfarande mycket aktiv. I Ralfs program kommer vi att få höra mycket roligheter.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Är det barnperspektiv att prata sex på BVC?
Vad händer med sexet efter en graviditet?
Påverkar amningen? Sömnbristen?
Hur gör man allt bra igen?
Malin Bergström, barnhälsovårdspsykolog, samtalar med Sandra Dahlén, sexualupplysare.
Sandra Dahléns länk- och lästips:
* rfsu.se (https://www.rfsu.se)
* umo.se (https://www.umo.se)
* Sex, hälsa och välbefinnande (Statens folkhälsoinstitut) En liten användbar skrift. Står bland annat om PLISSIT-modellen, de olika nivåerna för samtal/behadnling.
* Sexualitet och sexuella problem, bedömning och behandling enligt kbt (Ekdahl. Studentlitteratur) Inte bara användbar för kbt-terapeuter.
* Sexologi (Lundberg, Löfgren-Mårtenson. Liber förlag) En ganska täckande uppslagsbok.
* Sexualitet och socialt arbete (Knutagård. Studentlitteratur) Användbar även utanför socialt arbete, till exempel hälso- och sjukvård.
* Hallongrottan - en bok om slidsex (Dahlén. Leopard förlag) Min egen bok som har ett mer specifikt ämne men också ger en större förståelse för sex som kan vara behjälpligt inom hälso- och sjukvård.
Lyssna också på:
* BVCpodden 57: "Att prata om sex, det är bra. Och viktigt." (https://bvcpodden.fireside.fm/57) Special Guest: Sandra Dahlén. -
I vårt tredje sommarprat träffar vi Per Lundberg och pratar om hans roll som präst i Samfundet Forn sed Sverige, om sejd - den fornnordiska magin - och om att som man närma sig både gudinnan och kvinnligt kodade sammanhang. Och så tar Per med både Eldin, Ruby och lyssnarna på en resa till Frigg. Safe travels.
Vill du läsa mer om eller komma i kontakt med Per hittar du honom här: www.skalleper.com
Mer info och referenser på www.formodrarsmakt.com Vill du stötta oss? Bli patreon: https://www.patreon.com/formodrarsmakt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Показать больше
