Medelhavsmuseet Podcasts
-
Mumier har fascinerat mänskligheten sedan antiken. Under tre tusen år balsamerade egypterna sina döda, prydde dem med hundratals amuletter och statyetter och lade dem i konstfullt utsmyckade kistor för att förbereda sina anhöriga för livet efter döden.
Vår fascination har varit så stor att vi glömde bort att det handlade om mänskliga kvarlevor. Under flera århundraden var handeln med mumier varit omfattande. Vi använde malna mumier som en universalmedicin ända fram till 1900-talet. Och mumier har länge varit de största dragplåstren till muséer världen över. Förståelsen för att mumier handlar om mänskliga kvarlevor och att de bör behandlas med respekt är ganska ny.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sofia Häggman, egyptolog och intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm. Hon är aktuell med boken Mumier – Fakta, forskning, Fiktion.
Mumifiering utvecklades under årtusenden till ett hantverk och skön konst. Den grekiska historikern Herodotos beskrev detaljerat hur processen gick till som innehöll både eteriska oljor, kåda, saltbad, uttag av inälvor samt lindning med linnetyger. Här ingick också otal amuletter och statyetter för att hjälpa den anhöriga till evigheten. Dödsböcker och inskriptioner var också viktiga för att hjälpa den döde vidare i dödsriket.
De omsorgsfullt balsamerade mumierna har felaktigt fått oss att tro att de forntida egyptierna var besatta av döden. Avståndet i tid har avidentifierat mumierna och fått oss att glömma bort att mumier en gång var människor som även i döden bör visas respekt.
Trots årtusenden av gravplundringar har välbevarade gravkamrar med mumier kunnat grävas ut och ställas ut på världens muséer. Missförstånd vid översättningar av arabiska medicinska handböcker fick européerna att ordinera nermalda mumier som medicin mot en rad sjukdomar.
Tidiga europeiska resenärer i Egypten köpte gärna med sig en mumie hem och handeln med mumier var big business i Europa där mumier sålts som medicin från medeltiden fram till 1700-talet. Efterfrågan på mumier fortsatte, även efter att den medicinska effekten började ifrågasättas, till kuriosakabinett och som diplomatiska gåvor.
Under 1800-talet dök mumierna upp i skönlitteratur och senare i spelfilmer. Fascinationen inför mumier har fått oss att glömma att det är kvarlevor från människor.
Lyssna också på Karl XII:s intresse för mumier.
Bild: Hunefers dödabok. Mittpunkten i den övre scenen är mumien av Hunefer, visad med stöd av guden Anubis (eller en präst som bär en schakalmask). Hunefers fru och dotter sörjer, och tre präster utför ritualer. De två prästerna med vita skärp genomför ritualen för att öppna munnen. British Museum. Wikipedia, Public Domain.
Musik: Egypt Winds - Middle Eastern Cinematic Trailer Background av Saowakhon, Storyblocks Audio.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: ”den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död”. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.
I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster och motiv. Ut kom en vacker fantasivärld av guld och gudomlighet filtrerad genom den europeiske mannens blick. Dessa motiv återfinns även i Sverige, förklarar Nationalmuseets enhetschef för samlingarna Cilla Robach.
Vi berättar även historien om den klänningsmodell som mumien agerat inspiration för. Det var på 1980-talet den fransk-tunisiska modeskaparen Azzadine Alaïa genom bilder på just mumier kom på idén att skapa en bandageliknande dress. Vi träffar Plaza Magazines modechef Robert Nordberg, som berättar om plagget som kom att gå under namnet bandageklänningen. Men som först på 1990-talet fick sitt stora genomslag, och då med en helt annan modeskapare.Ett av de mest ikoniska föremålen i Tutankhamons grav var hans begravningsmask i elva kilo guld. Att avbilda en döds persons ansikte genom att gjuta en mask, är besläktat men inte samma sak. Vi pratar med konstnären Anders Krisárs som när hans mamma avled valde att använda arvet för att i just guld avgjuta hennes ansikte i en så kallad dödsmask.
Veckans gäst är Sofia Häggman, Egyptolog, Intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och författare till boken Mumier: fakta, forskning och fiktion.
-
I veckans avsnitt pratar vi om en av de kanske svåraste faktorerna för en kreativt skapande människa - nämligen framförhållningen. Hur får man en karriär i rullning där intäkterna jämt tycks ligga fem år framåt i tiden? Hur anpassar man ett framtida projekts budget mot en stigande inflation? Pontus berättar om sitt nuvarande kreativa utlopp och metoder i en låtskrivarprocess. Ni är som alltid mycket välkomna!
instagram.com/kulturbarnen
Dessutom:Medelhavsmuseet
Egypten
Rosetta-stenen
Etnografiska museet
British Museum
Nazistiska konststölder
Bockstensmannen
Adoptionerna
Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud
Riche Fenix
Uffie
Vad blir det för mord?
Låtskriveri
Topliners
Rekryteringskris i krogbranschen
Uppskjutna konserter
Santigold
Framförhållning
-
Trots att effekterna av pandemin klingat av så har arbetslösheten till synes parkerat på en permanent hög nivå. Inte minst är de långtidsarbetslösa fler än någonsin, med mer än 150 000 personer som varit arbetslösa i mer än 12 månader. Vad beror detta på? Och vad kan politiken göra åt saken?
Det du nu ska lyssna på är inspelningen av seminariet där Annika Sundén, tidigare analyschef på Arbetsförmedlingen, presenterar sin rapport om arbetslösheten och privatiseringen av arbetsförmedlingen.
Presentationen av rapporten följs av ett samtal mellan Annika Sundén, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati och Adnan Habibija, samhällspolitisk utredare på LO, kring framtidens arbetsmarknadspolitik.
Moderator är Anna-Klara Bratt.
Seminariet ägde rum i hörsalen på Medelhavsmuseet den 30 juni, 2022.
Här hittar du rapporten skriven av Annika Sundén, tidigare analyschef på Arbetsförmedlningen.
Här kan du läsa debattartikeln skriven av Nooshi Dadgostar och Ali Esbati i DN.
Här kan du läsa en sammanfattning av artikeln i DN.
-
Samlad kvartett i Passningen uppfinner (Arvid ska egentligen ha all cred) århundradets sport! Det blir också snack om gamla rövtifon, att Vegas förtjänar missa slutspel, semifinaler i Snooker-VM, ultraskultur på Medelhavsmuseet, Storgodispåse och massa annat.
Cheers! -
I år är det 100 år sedan den brittiske arkeologen Howard Carter sägs ha utropat de berömda orden: ”jag ser underbara ting!” Det han fann var den egyptiska faraonen Tutankhamons grav som bland annat innehöll mumier, tusentals föremål och inte minst den berömda masken av guld. Dagens gäst är Sofia Häggman, egyptolog vid Medelhavsmuseet i Stockholm, och samtalet handlar om vem Tutankhamon var, den spektakulära upptäckten av hans grav och den mytomspunna förbannelsen som sägs ha drabbat flera av de som hittade graven.
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Smärta, Tillit & hopp
MARIE STARCK
2020-01-07
När luftslotten rasar och sagan är slut finns det ändå hopp. Prästen Elin Lycklund Ljunggren har inte bara överlevt cancerbehandlingar och skilsmässa. Idag vågar hon predika om sin dödsångest och har också fått en djupare livsglädje och trygghet.
En kris kommer sällan ensam. Elin Lycklund Ljunggren blev drabbad av tre. Men det började som i en saga. Hon träffade sin första man 2008 och livet kändes perfekt.
FAKTAElin Lycklund Ljunggren
Ålder: 39.
Familj: maken Jonas och första barnet på väg.
Bor: på landet utanför Östadkulle, Alingsås, med ladugård, hönshus och vedbod.
Än så länge bara höns men funderar på att utöka med får.
Sysselsättning: präst i Furulunds församling i Partille och styrelseledamot i EFS.
Tidigare yrke: kyrkomusiker.
Fritidsintressen: musik, konst, historia, litteratur och naturen.Bilder: Jakob Arvidsson
– Jag var 28 år, naiv och jättekristen. Jag trodde att vi var menade av Gud och att min lycka var beroende av yttre omständigheter, berättar Elin Lycklund Ljunggren från Alingsås.
Hon var på god väg att uppnå sina mål. Ett traditionellt kristet äktenskap med barn, ett lyckat yrkesliv som präst inom Svenska kyrkan och EFS och det hus hon hade drömt om.
– Att jag skulle få vara frisk och leva till att medellivslängden för svenska kvinnor i Sverige var uppnådd var helt självklart och något jag tog för givet.
Men drömmen om en traditionell kärnfamilj gick i kras. Hennes man kunde inte bli pappa. De bestämde sig för att adoptera och fick gå igenom en komplicerad adoptionsprocess. Efter fem års otålig väntan kom glädjebeskedet. En liten kille från Taiwan skulle bli en del av deras familj.
– Vi flyttade in i ett nytt hus och jag vet att jag tänkte: nu är allt perfekt i livet.
Men bara en månad senare upptäckte hon en knöl i vänstra bröstet. Bröstcancer. Följderna blev svåra: operation, strålning, cellgiftsbehandling, tappade kilon och hårtussar. Adoptionen fick avbrytas. Den lille killen från Taiwan fick komma till en annan familj. En ny adoptionsprocess inleddes och hon skickade in nya papper. Men hon hann knappt bli frisk förrän den riktigt stora chocken kom. På ett väldigt dramatiskt sätt fick hon reda på att hennes man ville skiljas och att adoptionen skulle avslutas i ett svep. Hennes första reaktion var att han fått en depression. Men när innebörden började sjunka in kom den riktigt stora krisen.
– Det var mycket värre att bli sviken och lämnad än att få cancer. Jag låg bokstavligt talat och grät i fosterställning tills en vattenpöl uppstod på mitt badrumsgolv.
Att vara präst i ett mindre samhälle har sina fördelar och nackdelar. När krisen slår till kan det kännas som om alla vet allt. Och så var det på sätt och vis. På omvägar kom det fram att hennes man träffat en ny. Och okända människor kunde komma fram och krama henne i mataffären.
– Min kris var mångas kris på gott och ont. Inte minst kyrkans stöd blev oerhört viktigt. Där mötte jag Kristi kropp i systrar och bröder som väldigt mycket bar mig fram igenom det svåra.
Kroppen var tydligt märkt av cancerbehandlingen. Hon minns ett särskilt tillfälle då hon stod naken framför spegeln i badrummet och insåg att hon nästan såg ut som ett av offren från förintelsen. Grå, skallig, mager och utan muskler.
– Att i det läget bli lämnad väckte så mycket i mig. Man kan inte tvinga någon att älska en, men då var det inte mycket kvar av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få leva med en man igen eller kunna arbeta som präst.
En natt tog Elin sin bil och körde runt planlöst. Hon hade ingen aning om var hon befann sig eller hur länge hon hade kört. Hon försökte gråta, men det fanns inte mycket ork kvar till att gråta och sörja.
– Jag satt i min bil parkerad klockan två på natten vid en kyrkogård och visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle köra. Allt var svart och hopplöst.
Behandlingarna bryter inte bara ner cancercellerna utan också övriga kroppen som stänger ned inför att dö. Som präst hade hon mött många äldre, sjuka och döende, och hon kunde identifiera sig med den sorgen som 35-åring.
– Jag tänkte mycket på döendet. Vem är jag i kroppen? Det väckte ett uppror i mig. Jag är inte det här.
Ganska snabbt gick hon tillbaka till sin tjänst som präst. Kanske för snabbt. Samtidigt bodde hon i samma församling som hon jobbade och var ändå omgiven av sina församlingsbor.
– Det finns ett syskonskap i att vara människa, vilket gjorde det lättare att möta sjuka och gamla än att möta de som var distanserade från smärta och brustenhet.
Vad gjorde då allt det här med hennes relation till Gud? Det är ju inte helt självklart att prästkragen bär stadigt när livet går sönder.
– Jag behövde göra upp med mycket av min syn på Gud, livet och döden. Hur kunde detta hända mig? Jag tror inte att Gud skickar sjukdomar men vad säger det om Gud om jag skulle dö nu? Tror jag verkligen på ett evigt liv? Varför är jag då rädd för att dö?
Hon drabbades av dödsångest och var tvungen att gå in i den. Även om hon hade en stark och självklar tro. Men samtidigt som allt skakade fanns relationen till Jesus väldigt påtagligt närvarande.
– Jag ringde en äldre kvinna som sa: »Ta Jesus i handen.« Och det gjorde jag, rent konkret. Jag som var så van att prestera fick en helt ny självklarhet i min tro.
En läkare frågade hur hon kunde vara så lugn.
– Jag svarade att jag överlämnar allt det här till Gud. Kanske låter det klyschigt men jag kände att tron bar mig, även om omständigheterna hade kunnat knäcka mig. Allt jag hade varit så glad för ett år tidigare var mer eller mindre borta. Men när den värsta chocken hade lagt sig, insåg jag att jag inte behövde något av detta för att vara lycklig.
Vi sitter på Bagdad Café i Medelhavsmuseet i Stockholm, omgivna av värdefulla och unika föremål som räddats ur ruinerna. Precis som det kan vara i livet. Mitt bland spillrorna och de krossade drömmarna kan något nytt och värdefullt uppstå.
– Ur spillrorna steg en kvinna fram som var jag. Som var den jag egentligen var. Befriad från så många av mina egna förväntningar. Befriad från rädsla och skam.
En del vänner stod stadigt vid hennes sida under motgångarna. Andra försvann och hon har fått jobba med att förstå att människor är olika rustade att ta hand om svårigheter och motgångar i livet.
– Alla inte har kapacitet till att härbärgera det svåra och jag kan inte kräva det.
Men det fanns också bekanta som klev fram och överraskade. Bekanta som blev nya vänner. Vänner som hon kunde ringa till och både gråta och skratta med. Bland annat kvinnor med liknande erfarenheter och som klarat av att hantera de svåraste frågorna.
Hennes självbild har förändrats från att vara prestationsinriktad och ambitiös, tidigare strävade hon efter framgång och lycka genom yttre omständigheter som jobb, äktenskap och familj.
– Men när allt rasar, vad finns det då kvar? Vem är jag då?
Hon minns så tydligt hur människor tittade bort och inte såg henne i ögonen då hon blev körd i rullstol genom sjukhusentrén. Ett helt annat bemötande än då hon varit där som präst.
– Den som reste sig ur rullstolen var en starkare person, men den styrka jag har är inte beroende av att lyckas eller av yttre omständigheter. Jag har fått erfara att min styrka håller, även när allt rasar, och nu är jag en mycket tryggare och friare person. Samtidigt är mitt liv ingen saga. Alla luftslott är borta. Jag har fått en krassare syn på livet och vet att cancern kan slå till igen. Livet har även inslag av vemod och livets skörhet.
Hur öppen kan man vara som präst inför sin församling i sina motgångar? Ganska mycket, anser Elin. Från början kanske mest i personliga samtal men numera även i predikningar där hennes erfarenheter ibland lyser igenom.
– Framför allt är jag säkert mycket rakare och modigare. Jag har blivit mycket mer allergisk mot floskler och vill att mina predikningar ska vara förankrade på djupet.
Tyvärr tycker hon inte alltid att kyrkan bemöter de stora livsfrågorna ordentligt, och hon menar att kyrkan har ett ansvar att möta de svåra frågorna utan omvägar.
– Hur många predikar om dödsångest eller om hur det är att bli lämnad? Jag har fått hjärta för att vi som kyrka behöver förbereda människor på att dö. Vi är alla döende. Även präster behöver jobba med sin dödsångest så att vi vågar gå med människor i det allra svåraste.
Sin egen dödsångest har hon predikat flera gånger om och har bara fått positiv respons. Hon har också märkt i själavårdssamtalen att de som söker samtal är fler.
När livskrisen var som värst fann Elin mycket stöd i kyrkan. Där fick hon möta Kristi kropp i form av systrar och bröder som bar henne fram igenom det svåra.
Elin beskriver sig, efter att ha kommit igenom alla svårigheter, som en mycket tryggare och friare person. – Jag har fått erfara att min styrka håller även när allt rasar, säger hon.
»Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.«
– Det som driver mig att dela med mig av min historia är hoppet som jag kan få förmedla – att livet kan bli gott igen. Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.
Alla blir ju inte friska – hur förhåller du dig till att det inte alltid blir bättre?
– Nej, alla människor blir inte friska, alla finner inte en livskamrat och alla får inte långa liv. Men det kan bli gott ändå. Och någonstans väntar också evigheten som det ultimata hoppet.
Det var en lång process innan hon vågade hoppas på att träffa en ny man, att ens tänka tanken på ge sig in i något nytt och släppa in någon på djupet. Vändpunkten kom från ett oväntat håll.
– När jag satt i kyrkan och bad kom en konfirmand fram, satte sig bredvid och viskade till mig: Jag tror att Gud vill ge dig det du längtar efter.
Och miraklet skedde. Jonas, som hon känt som vän, studiekamrat och prästkollega i många år, tog kontakt och bit för bit släppte hon in honom i sitt liv. Idag är de gifta och väntar sitt första barn.
– Det var absolut inte en självklarhet att försöka få barn. Det kräver mod att välja att gå in i något på nytt igen. Många blir också infertila av cancerbehandlingen.
Att en gång ha fått en cancerdiagnos innebär att hon resten av livet lever som om det fanns en osäkrad handgranat i handväskan. Sjukdomen kan komma tillbaka när som helst. En risk som hon helt enkelt får leva med.
– Jag tänker som Luther. Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon så skulle jag plantera mitt äppelträd idag. Oavsett vad som händer vilar jag alltid i Jesu händer.
Eftersom livet är utmätt fokuserar hon på att ha goda relationer runt sig och leva det bästa liv hon kan, men hon har ingen lista på saker hon måste uppleva och försöker inte alltid fånga dagen. Något som lätt kan bli en prestation i sig.
– Jag vill bara leva och övar mig i att stå med ena foten i vetskapen om att varenda människa på jorden är döende och att vi för varje andetag närmar oss vårt sista. Och att med andra foten stå i tillit och bara enkel glädje över allt det fantastiskt goda jag får vara med om. Att sitta framför min kamin om kvällarna. Att mata mina höns ur handen. Att få somna på min makes arm och lyssna till hans hjärtslag. Att få känna mitt lilla barn sparka i magen. Jag har ingen aning om vad som kommer hända i morgon.
Och det är okej.
