Nordsjön Podcasts
-
Med livet som insats för den norska oljan. Hör Anders och Ulf om tiden som djuphavsdykare i Nordsjön på 70-talet där kollegorna dog som flugor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Djuphavsdykning är ett livsfarligt jobb men på 70-talet kunde man dyka på Nordsjön med bara ett sportdykarcertifikat. Säkerheten var inte viktigast. Det var den nyupptäckta oljan.
Men oljan behövde komma in till land och för det behövdes pipelines, som svetsades av djuphavsdykare.
Dykarna som lämnades kvarHundratals meter ner under vattenytan blev unga människor levande försökskaniner. Dödsfall av kollegor blev en del av arbetet - ändå valde många att fortsätta.
Pionjärdykarna i Nordsjön är berättelsen om Anders Lindahl och Ulf Fredriksson. Två av de få svenskar som var med och skapade Norges oljerikedom. Två av dem som har överlevt.
En dokumentär från 2012.
Reporter: Martin Johnson
-
Jack Werner gästar studion, aktuell med boken "Ormen Friske"! Boken handlar om det moderna vikingaskeppet Ormen Friske som sjönk vid ön Helgoland i Nordsjön 1950 - en idag bortglömd tragedi som berövade 15 människor livet. Foto på Jack Werner: Viktor Fremling
-
Ormen Friskes undergång på Nordsjön 1950 är en tragedi i Kalla krigets skugga. Nu lyfts berättelsen fram och frågetecknen rätas ut. Dessutom undersöker vi tjusningen med att bygga gamla träbåtar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sommaren 1950 gick vikingaskeppet Ormen Friske under i Nordsjöns stormiga vågor. 15 man följde henne i djupet, och i Vetenskapsradion Historia undersöker vi den gripande och märkliga händelsen, en fartygskatastrof och en nationell tragedi i Kalla krigets skugga. Jack Werner är aktuell med boken Ormen Friske och berättar om människorna bakom frisksportprojektet att återskapa ett vikingaskepp och det misslyckade försöket att segla det ut i Europa.
Dessutom besöker vi skeppsbyggarskolan på Skeppsholmen i Stockholm, där återskapade galeasen Förlig Vind nu tar form. Nyligen utsågs det traditionella nordiska skeppsbyggeriet till ett immateriellt världsarv, men vad är det egentligen som lockar med att återskapa gamla träfartyg?
Programledare är Tobias Svanelid.
-
Vad är kopplingen mellan vikingaskepp och vegetarianism? Vem avgör om socialdemokraterna vill att Sverige ska söka medlemskap i NATO och hur ser diskussionen ut inom S?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det handlar om Socialdemokraterna och deras kluvna inställning till NATO. Behövs det ett kongressbeslut om att gå med eller kan Magdalena Andersson och verkställande utskottet bestämma själva redan i vår? Och kommer de finländska socialdemokraterna att bestämma sig redan till påsk? Torbjörn Nilsson politikreporter på SvD, och Ingemo Lindroos, politikreporter Hufvudstadsbladet spekulerar och så gräver vi i NATO-hymnens historia.
Ormen Friske är ett av 1950-talets galnaste projekt. Vi tittar närmare på frisksportarna som byggde vikingaskeppet, som skulle propagera för det sunda livet. Tyvärr sjönk Ormen Friske på Nordsjön och tog hela besättningen med sig. Jack Werner, journalist, har skrivit en bok om projektet.
Dessutom om svampar som kommunicerar som inspirerar Thomas till att bjuda på censurerad svampsång.
Programledare: Thomas Nordegren
Bisittare: Louise Epstein
Producent: Jennie Sjöström -
Epoken som som inleddes efter andra världskriget kallades för raketåldern. Författaren Mattias Hagberg funderar på det faktum att det där vapnet som gav namn åt en hel epok aldrig oskadliggjordes.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 3 oktober 1942 lyckades de tyska ingenjörerna vid militärbasen i Peenemünde bryta igenom atmosfären, ut i den tomma rymden. Med raketen A-4 inledde de ett nytt skede i mänsklighetens historia – der Raketenzeit – raketåldern.
När A-4-raketen två år senare sattes in mot engelsmännen i riktade angrepp på London fick den ett nytt namn. Nazistregimen valde att kalla sitt nya undervapen för Vergeltungswaffe, vedergällningsvapnet, förkortat V-2. De såg i raketens ballistiska bana från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till nedslagsplatserna i och kring London en möjlighet, ja, kanske till och med den sista möjligheten, att tvinga de allierade motståndarna att ge upp. Mellan september 1944 och mars 1945 skickade tyskarna över 4000 raketbomber mot London. Men nazitysklands nya undervapen kom inte att definiera andra världskriget, det var helt andra faktorer som avgjorde utgången, som Sovjetunionens nästintill oändliga tillgång på manskap och USA:s nästintill gränslösa tillgång på material. Nej, raketbomben avgjorde inte kriget, men kanske kom den att definiera allting som kom därefter.
V-2-raketen står i centrum för Thomas Pynchons väldiga roman "Gravitationens regnbåge" från 1973, en roman som aldrig slutat att fascinera litteraturvetare, kritiker och läsare. Själv har jag gång på gång återvänt till denna överväldigande och motsägelsefulla litterära konstruktion. I romanens labyrintiska uppbyggnad och psykotiska berättarstruktur anar jag, precis som många andra, en bild av vår tid som är mer realistisk än man kan önska.
"Gravitationens regnbåge" rör sig över Europa under andra världskrigets slutskede, från London, via Monaco, in i zonen, det vill säga in i det sönderfallande Tyskland på gränsen mellan varmt och kallt krig. Romanen är en krigsroman, men inte i någon traditionell bemärkelse. Här finns inga historiska krigsscener, med undantag för några av V-2-bomberna över London, inte heller några stora historiska gestalter; inget Stalingrad eller El Alamein; ingen Hitler eller Churchill; inga frontscener från öst eller interiörer från bunkern i Berlin. Nej, Thomas Pynchons optik är inställd på något helt annat. Med sin roman vill han få syn på krigets struktur, dess underliggande motor, dess essens, om man så vill, och därmed den framtid som åren mellan 1939 och 1945 bar på.
"Gravitationens regnbåge" är något så ovanligt som en roman utan agens. Här finns ingen huvudperson eller tydlig intrig, inga linjära samband eller något egentligt slut. Snarare tvärtom. Ju längre in i texten som läsaren rör sig, desto otydligare blir alla sammanhang. Det som till en början kan se ut som en tämligen uppsluppen och intrigdriven berättelse om en amerikansk löjtnant stationerad i London, en viss Tyrone Slothrop, visar sig snart vara en enda härva, en nästintill fullständigt kaotisk flod av information. Men, så handlar "Gravitationens regnbåge" inte heller om att berätta en historia utan om att frammana ett tillstånd, och om att skärpa läsarens blick för detta tillstånd.
"Gravitationens regnbåge" är inget annat än den hittills mest fulländade texten om raketåldern, den tidsålder som Thomas Pynchon så karaktäristiskt beskriver mot romanens slut: "Åh, en Stat börjar ta form i den statslösa tyska natten, en Stat som spänner över oceaner och ytlig politik, lika suverän som Internationalen eller den katolska kyrkan, och med Raketen som sin själ." För Thomas Pynchon är raketåldern inget annat än en global teknokratisk regim.
Trots sin oöverskådlighet och trots sin brist på en traditionell narrativ struktur bär Thomas Pynchons roman till syvende och sist på ett tydligt imperativ. Hans text hamrar, genom sin blotta existens, in ett förhållningssätt. Han säger: Skit i politiken, ideologierna och makthavarna, strunta i talen och pamfletterna och gå direkt på tekniken. Raketen är samhällets själ, inte kulturen, klasskampen eller drömmen om frihet. Glöm debatterna, demonstrationerna och upproren, och intressera dig i stället för de elektroniska kretsarna, de kemiska framställningsprocesserna och de militära styrsystemen.
I Thomas Pynchons värld handlar det moderna kriget, och därmed det moderna samhället, varken om territorium eller kroppar utan om information – om tekniskt kunnande, om förmågan att koppla samman hela samhället till ett väldigt industriellt-komplex, format av de nya vapensystemens behov. I "Gravitationens regnbåge" blir därför överföringen av tysk raketkunskap till USA och Sovjet den viktigaste händelsen under kriget, en händelse som pekar rakt fram mot de kärnvapenbestyckade missilerna, och krigsteknologierna som ett väldigt, svåröverskådligt system vid gränsen för vår fattningsförmåga.
I en ofta citerad nyckelpassage beskriver Thomas Pynchon detta förhållande på sitt oefterhärmliga sätt: "Det betyder att det här Kriget aldrig var politiskt alls, att politiken bara var teater, ett sätt att avleda människors tankar… i hemlighet styrdes det istället av teknologins krav… av en konspiration mellan människor och teknik, av något som behövde krigets energiutbrott, som skrek: 'Åt helvete med pengarna, Nationens liv är i fara', men som egentligen menade: gryningen är nästan här, jag behöver min natts blod, kapital, kapital, kapital, ahh, mer, mer… " För Thomas Pynchon handlade de verkliga kriserna om anslag och prioriteringar, men inte ens mellan olika företag – det framställdes bara för att se ut på det viset – utan mellan de olika teknologierna: Plast, Elektronik, Flygplanstillverkning, och deras behov.
I detta fokus på tekniken påminner Thomas Pynchon om den tyske litteraturvetaren och medieteoretikern Friedrich Kittler. Båda är lika besatta av att hitta det moderna samhällets motor i det anonyma militär-industriella-komplexets labyrinter.
Friedrich Kittler, som dog 2011, återvände ständigt till "Gravitationens regnbåge". Han läste den närmast som en manual för vår tid, som en dokumentär betraktelse över raketbombens totaliserande effekt, ja, kanske som den enda dokumentärromanen värd sitt namn.
Det brukar heta att kalla kriget tog slut 1989, att en annan värld tog sin början när Berlinmuren föll. Men den som läst Thomas Pynchon vet att världen fortfarande är en dyster plats. Politiken och retoriken må ha förändrats, men raketerna är fortfarande kvar. Det enda som har hänt är att de tekniska systemen blivit än mer omfattande, än mer avancerade, än mer autonoma och än mer dödliga. Krigsmaskineriet har inte tagit paus. Tvärtom.
Så beskriver Thomas Pynchons roman också en båge, inte bara från uppskjutningsramperna vid Nordsjön till London, utan i tiden, från krigets slut in i romanens samtid och framtid. På romanens sista sida hänger en kärnvapenbestyckad missil rakt ovanför Los Angeles, på väg att utplåna miljonstaden. Där har den blivit hängande. När som helst kan den falla.
Mattias Hagberg, författare
-
Februari känns som årets längsta månad och även om det är soligt just idag, brukar vi så här års bli ganska trötta på vinter, kyla och den gråa tristessen som Göteborg bjuder på. Vi som bor vid västkusten längtar till sommaren och till att ta färjan över Kattegatt till Fredrikshavn och konstens sommarparadis i Skagen. Och dit vill vi ta er idag!
Det finns få konstnärer som vi har fått så många önskemål om som den danska målaren Anna Ancher (1859-1935). Därför har vi valt att fokusera på en målning av henne idag, och inte vilken målning som helst, utan ett av hennes färgstarka verk som verkligen fångar solskenet. För solsken och färg, det tycker vi, är det som behövs just nu, en sån här kall dag i februari.
Verket vi har valt heter “Solskin i den blå stue”, eller “Solsken i det blå rummet” på svenska. Det målades 1891 och befinner sig nuförtiden på Skagens museum i Nordjylland. I denna målning ser man Anna Anchers signum att komponera färgernas samspel med ljus och solsken som faller över människor och ting. I detta fall lägger sig solens ljus över hennes dotter Helga Ancher, som sitter i det blå rummet på Brøndums hotell, familjens hotell, där Anna Ancher även föddes. Som titeln anger är solskenet målningens protagonist och Anna Ancher väcker med sitt färgsinne och skickliga penselarbete den enkla blåmålade väggen i bakgrunden till liv.
I podden pratar vi också om Skagen, “där Nordsjöns vågor slår över din ena fot och Kattegatts vågor över den andra”, som H.C. Andersen skrev. Vi berättar mer om varför konstnärer i slutet på 1800-talet sökte sig till små byar och målade i konstnärskolonier, vad de sökte efter och vad de fann, och om de typiska platsmyterna som etablerades i nästan varje koloniort.
Självklart pratar vi även mer om Anna Ancher och hennes framgångar, men även hur hennes verk blev känt för en bredare publik först på 1960-talet, när Michael och Anna Anchers hus på Markvej 2 öppnades som museum.
Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vendeltiden (år 550-800 e kr) inleddes med en klimatkatastrof i mörker i de isländska sagorna känd som fimbulvintern. Samtidigt lades grunden för det mesta vi förknippar med vikingatiden: som långväga handelsrutter österut, segelskepp, tidiga städer som Birka, samt en storskalig exploatering av norra Skandinaviens resurser.
Varken vendeltiden eller vikingatiden var kaos. Istället träder ett organiserat samhälle fram där storskalig jakt organiserades, tjära tillverkades i nästan industriell skala och långväga handelsförbindelser etablerades över väldiga områden.
I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson om vendeltiden. Hon är aktuell med boken Vikingatidens vagga.
Vikingarna som plundrade Europa skilde sig inte särskilt mycket från folken de hemsökte.
Germanfolken kring Nordsjön och Östersjön delade samma kultur sedan århundraden. Den största skillnaden var att vendeltidens och vikingatidens nordbor var hedningar, medan germanerna på kontinenten och Britannien var kristna. Språkligt förstod de varandra.
Redan före vikingatiden bedrev nordborna egen handel som gjorde det möjligt med ett liv i lyx för eliten. Skandinaverna byggde allt bättre båtar och kom med tiden att börja utnyttja segel när resorna blev allt längre för att sälja pälsar och tjära.
Vikingatiden inleds med anfallet på klostret Lindisfarne år 793 i Britannien. Men vikingarnas härjningståg är, enligt Vikingatidens vagga, troligen resultatet av en allt starkare kungamakt i Norden än kaos. De nordiska kungarna och hövdingarna kunde kontrollera handeln och gjorde det svårare för att plundra den lokala handeln i Norden. Därför vändes blickarna ut mot Britannien och kontinenten för rikedom.
Lyssna också på Gamla Uppsalas hemligheter avkodade och Vikingarnas episka världsresor.
Bild: Rekonstruktion av en hjälm från Vendel. Här syns motiven på blecken. Lägg även märke till den rovfågel med röda ögon som täcker fronten av hjälmen. Ögonbrynen är fågelns vingar. Foto: Matt Bunker
Musik: Voyage To America av Humans Win (formerly Lance Conrad), Soundblock Audio
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Redaktionen är reducerad till en duo denna vecka men inte blir det snackbrist för det.
Mjäkiga Qatar-protester, privattränare med hårda nypor och en oväntad koppling mellan Siw Malmkvist (eller i all fall hennes födelsestad) och en vindpinad ögrupp i Nordsjön pratas det om.
Givetvis får senaste F1-racet och det pågående VM-kvalet i fotboll också uppmärksamhet samt det skarpslipade Damoklessvärdet som hänger över HV71 och Brynäs.
Lyssna utan munskydd för bästa effekt! -
Hansan dominerade medeltidens handelsvägar på Östersjön och Nordsjön. Hur fungerade egentligen detta handelsförbund?
Avsnittet är tidigare publicerat i Allt du velat veta på 5 minuters eget flöde här på Acast, där du också hittar nya avsnitt då och då.
Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/
Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson
Twitter: @frittefritzson
Produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med Acast
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I en vinterstorm på Nordsjön 1980 välter den flytande oljeplattformen Alexander Kielland. Ombord finns 212 oljearbetare. Många dras med ner i djupet när riggen slår runt. 123 människor omkommer.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Vågorna är upp till tio meter höga och Nordsjöns vatten är bara fem grader. Plattformen ligger 30 mil från kusten och fartyg på Nordsjön sätter kurs mot olycksplatsen.
Merete Haslund fick fjorton kramar av sin pappa innan han gav sig av för att jobba på plattformen, en kram för varje dag han skulle vara borta. När hon ser om olyckan på TV känner hon i hela kroppen att hennes pappa inte har klarat sig.
Medverkande:
Merete Haslund, dotter till oljearbetaren Fredrik Haslund.
Lisa Carlsson, korrespondent i Norge under 80-talet.
Anders Helliksen, oljearbetare.
Harry Vike, radiooperatör.
Ola Guastad, oljearbetare.
Kåre Magne Kvåle, oljearbetare.
Knut Jørgen Hegle, helikopterkapten.
Roger Marcusen, kranförare.
Grete Vike, gift med en oljearbetare.
Wigulf Schøll, dykare.
Kian Reme, bror till oljearbetare.
En dokumentär av: Edvard Hambro/NRK.
Producent: Erik Hedtjärn.
År: 2020.