Sylvia Podcasts

  • Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.

    Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.

    Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.

    I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.

    Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.

    Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.

    Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.

    I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.

    Morris Wikström, journalist

  • Välkomna att möta vi en av sejdens och fornsedens riktiga föregångare och förgrundsgestalter i Sverige: Sylvia Hild, 83 år fyllda. Sylvia berättar om hur hur den moderna sejdkonsten växte fram i Sverige och utövades i Yggdrasil-gillet. Men vi får också följa med till Sylvias hjärtas land, Grönland, och dess magiska traditioner. Ett långt vindlande samtal om djupet av att välja ett magiskt liv.


    Vill du stötta oss? Bli patreon: https://www.patreon.com/formodrarsmakt

    Mer info om podden: www.formodrarsmakt.com


    Referenser

    Galina Lindqvist - Shamanic Performances on the Urban Scene (doktorsavhandling om Yggdrasil-gillet)

    Erik Rödes saga

    Donna Haraway - Staying with the trouble


    I avsnittet nämns många namn på personer är betydelsefulla i framväxten av den nyhedniska rörelsen i Norden:

    Mikael W Gejel och Karin Norberg - grundade Yggdrasil-gillet 1975Jörgen I Eriksson - återstartade Yggdrasil 1982 och har skrivit bla. Sejd (1988) och Runmagi och shamanism (1990)Marie Ericson - skrivit Sejd (1988)Eva Wolgers - lett YggdrasilBodvar Bjarke/Mikael Hedlund - skrivit Runa (1988) och Sejd (1988)Jonathan Horowitz - grundade 1986 The Scandinavian Center for Shamanic StudiesAnette Høst - grundade 1986 the Scandinavian Center for Shamanic Studies, skrivit Jorden synger - naturens kraft og nordiska rødderPer "SkallePer" Lundberg - gode i Samfundet Fornsed Sverige, gäst i avsnitt 21Henrik Hallgren - gode i Samfundet Fornsed Sverige, skrivit Jordens ande - om nordisk naturreligion samt Naturlagen - om naturens rättigheter och människans möjligheter

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Så var det dags för herrarna och i detta avsnitt betar vi bl a av Sylvia och även Motalas chanser under hösten i Division 1. Vi diskuterar Smedbys fina säsong hittills i Division 2 och vad Sleipner ska göra för att etablera sig och jobba uppåt, men även övriga lag i serien. Sist men inte minst hyllar vi Eneby, Adas stabilitet och huruvida Åby och Torstorp kan rädda kontraktet i Division 3. Njut av underhållning och inte minst bra expertis av Jan Melle igen.

  • En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    ”Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.”

    Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.

    När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att ”om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen”.

    Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller ”finns jag? vad är ett liv?”

    Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka ”om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill”. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.

    Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.

    Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.

    Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.

    Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.

    Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem …

    Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgon

    Hon är så himla underbar

    Hennes kyl är aldrig tom

    Hon tänker alltid på att det är en dag i morgon också

    Nä, visst kan man inte se det framför sig?

    Men … så upptäckte jag att Mauro – trettio år senare – har skrivit en ny låt om Nelly. Det har – föga förvånande – inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.

    Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som ”det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.

    En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite ”konstiga” tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.

    En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.

    Men – som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.

    ”I’ve been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath”, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.

    Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?

    Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.

    Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!

    Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia – ”the girl who wanted be god” – gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.

    Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.

    The woman is perfected

    Her dead

    Body wears the smile of accomplishment

    Linda Skugge, författare

  • Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman ”Den lilla svarta” inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.

    Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i ”Körsbär i snön” om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen ”Bär den som en krona”. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.

    De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. ”Jag tar den!” utropar hon och konstaterar: ”Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!”

    Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.

    Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst ”Körsbär i snön” för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att ”matcha ett sådant perspektiv”, för att låna ett uttryck ur Sara Danius ”Den blå tvålen” (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna – den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.

    Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till ”Den lilla svarta”. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i ”Körsbär i snön” grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av ”Bär den som en krona” där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär – nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.

    Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet – viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.

    Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. ”Körsbär i snön” utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen ”Glaskupan” (1963), i Christina Liljencrantz översättning: ”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”

    I ”Körsbär i snön” erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”

    I ”Den lilla svarta” följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.

    Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära – det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ”ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade”.

    Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.

    Helena Fagertun, författare och översättare


    Litteratur

    Sanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) och
    Bär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.

    Bilden

    Coco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPG

    Drottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (1792–1871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpg

    Sylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg

  • Bedragarna som lurat personer på motsvarande fem miljarder kronor har sin arbetsplats i ett callcenter i Bulgariens huvudstad Sofia. Kaliber avslöjar hur bedragarna jobbade genom källor inifrån.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Flera svenskar har blivit lurade på pengar i en jättelik internationell bedrägerihärva som just nu utreds av tysk polis. Hör 20-åriga "Nikola" berätta om jobbet hos företaget med bedrägerier som affärsmodell och följ jakten på människorna som anses skyldiga till att ha lurat människor på motsvarande över fem miljarder svenska kronor.

    I första delen av granskningen Bluffindustrin träffar Kaliber bland annat med Eva, som när hon närmar sig pensionen efter ett arbetsliv som undersköterska blir sporrad att investera i bitcoin. Efter att ha sett reklam i sociala medier anmäler hon sitt intresse på företaget Qtecks hemsida och blir snabbt uppringd. Hon investerar 2.500 kr till en början, men lång historia kort: det slutar med skulder på 900.000 kr.

    Eva polisanmälde Qteck men utredningen lades ner. En annan som också anmält företaget är Anders Överyd i Gällivare, som vi träffar i det här avsnittet.

    – Jag var ju under isen då, så jag... Man var ensam och så ringer de och är vältaliga och pratar och… De är ju välformulerade och är jätteduktiga på att snacka och då kunde de ju verkligen få mitt förtroende gentemot dem. Jag var extra sårbar och trodde på allt vad de sa. De blev som kompisar.

    Svenska förundersökningar har lagts ned

    Personer från Qteck lyckas övertyga Anders om att han borde låna pengar för att investera. Och övertalar honom att han ska låta dem fjärrstyra hans dator för att hjälpa honom med att fylla i låneansökningar.

    – Det känns så konstigt att jag ens gick med på det. Det är klart, då tog de över datorn och då tog de allting, säger Anders.

    Alla som Kaliber har haft kontakt med om Qteck har polisanmält, men antingen har det inte blivit någon förundersökning alls eller så har den lagts ned.

    Razzia i Bulgarien

    Men i Tyskland jobbar polisen med en stor utredning efter att de fått rapporter om liknande bedrägerier. För drygt två år sedan anmälde någon i den lilla tyska universitetsstaden Göttingen att han blivit lurad på motsvarande två och en halv miljon kronor av företaget FX-leader. Och snart visar det sig att människor runtom i Tyskland fallit offer för samma liga, berättar åklagaren Manuel Recha.

    – And the scam in Germany quickly was about 20 million Euros, altogether, säger Manuel Recha.

    En del av pengarna, motsvarande tvåhundra miljoner svenska kronor, visade sig ha hamnat på Malta, en del hos en tysk privatperson.

    Genom att följa bedragarnas digitala fotspår på servrar i Tyskland och Nederländerna hittar de också ett ukrainskt företag som sköter FX-leaders hemsida. De blir säkra på att det FX-leader sysslat med är rena bedrägerier. Därifrån letar de tyska myndigheterna sig vidare, och upptäcker kopplingar till ett bulgariskt företag, ett företag som Kaliber lyckats identifiera som Dortome.

    I oktober 2021 genomförs en razzia i Dortomes lokaler i staden Sofia. Polisen förhör några av de anställda, och får veta att det finns ytterligare ett callcenter i närheten. Några av poliserna sätter sig i sina bilar och kör dit. När de kommer fram är det tomt på folk, och nedsläckt. Men datorerna finns kvar – och visar sig vara fulla av bevismaterial. Bland annat listor med falska identiteter och bolagsnamn. Det visar sig att bedragarna har mer än 80 företagsnamn till sitt förfogande, med tillhörande hemsidor, berättar åklagare Manuel Recha.

    Och ett av dem är Qteck.

    Kaliber kontaktar "Ross Matthews"

    Kaliber har varit i kontakt med flera personer som jobbat på callcentret. "Nikola" är en av dem. För Kaliber berättar han om tankarna när han först klev in i det luftkonditionerade kontorslandskapet i Sofia, om arbetssättet och lögnerna. Idag ångrar han att han nånsin satte sin fot där.

    På nätforum med varningar för bedrägerier finns flera namn som representanterna från FX-leader använt när de ringt. En David Morgan, en Sylvia Core, en Ross Matthews. Det här är namn som flera av de svenskar och danskar som blivit lurade av Qteck säger att de har varit i kontakt med.

    – Ross Matthews… Det han sa till mig var bland det värsta jag hört någon gång i hela mitt liv. Han visste att jag hade en syster. Han sa rakt ut vad han skulle göra med henne om han träffade henne. Sexuella anspelningar om du förstår vad jag menar. Han drog in mina barn i det här, och säger samma sak, säger Johan, som egentligen heter något annat.

    Vi har fått trovärdiga uppgifter om vem Ross Matthews egentligen är – en bulgarisk kampsportare i trettioårsåldern. Vi försöker få kontakt med honom. Både via telefon, sociala medier och mail.

    Vi är framme i nutid, och kontaktar också ägaren till callcentret i Sofia för en kommentar. Parallellt pågår den tyska polisens arbete med att dokumentera och utreda fynden från tillslagen i räderna. Kommer de ansvariga för bedrägerierna att ställas till svars? Kommer Eva, Anders och "Johan" att få upprättelse?

  • Om kungens pengar och hans upp- och nergångar, om Magdalena Anderssons vinnarskalle, om intrigerna i ungdomsförbunden och om varför Katherine och Lova inte vill festa med politiker.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    För första gången ska kungen redovisa vad han gör med de miljonerna han varje år får från statsbudgeten, det s.k. apanaget. I år var det 149 miljoner. Hur mycket får Victoria och Carl Philip  egentligen och hur mycket går till kläder? Vi får också veta när kungen var som mest populär och minst populär och varför. Och vad hände egentligen med frågan om monarki eller republik bland partierna?

    Vad tyckte Magdalena Andersson (S) egentligen om att Ulf Kristersson (M) gasade på när de fick provköra ett pansarfordon vid en Nato-övning? Vi analyserar utifrån att det är känt vilket vinnarskalle statsministern är.

    Vår politiska satiriker Moa Wallin har märkt att man inom partierna pratar som sina partiledare, ibland så lika att David inte hör skillnaden på vem som är vem. Moa har ljudbevis.

    Eivind, en av våra lyssnare vill veta om intrigerna inom ungdomsförbunden. Vi får höra om en ökänd strid i MUF när Fredrik Reinfeldt utmanade Ulf Kristersson om ordförandeposten, i media beskrivet som ”Slaget i Lycksele” och som Reinfeldt än idag ser som ett av sina största misstag i politiken. Det blir förstås också om bråken inom ungdomsförbundet med mycket drama, sossarnas plantskola för blivande ministrar-SSU.

    Vår inrikespolitiska reporter Lova berättar också om ett möte mellan henne och drottning Sylvia som inte riktigt blev som Lova hade tänkt sig.

    David Druid och Katherine Zimmerman i politisk talkshow.

    I den nya podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från Tankesmedjan i P3.

    Producent: Sukran Kavak

    Digitalredaktör: Petrina Hinas

  • Om kungens pengar och hans upp- och nergångar, om Magdalena Anderssons vinnarskalle, om intrigerna i ungdomsförbunden och om varför Katherine och Lova inte vill festa med politiker. För första gången ska kungen redovisa vad han gör med de miljonerna han varje år får från statsbudgeten, det s.k. apanaget. I år var det 149 miljoner. Hur mycket får Victoria och Carl Philip  egentligen och hur mycket går till kläder? Vi får också veta när kungen var som mest populär och minst populär och varför. Och vad hände egentligen med frågan om monarki eller republik bland partierna?Vad tyckte Magdalena Andersson (S) egentligen om att Ulf Kristersson (M) gasade på när de fick provköra ett pansarfordon vid en Nato-övning? Vi analyserar utifrån att det är känt vilket vinnarskalle statsministern är.Vår politiska satiriker Moa Wallin har märkt att man inom partierna pratar som sina partiledare, ibland så lika att David inte hör skillnaden på vem som är vem. Moa har ljudbevis.Eivind, en av våra lyssnare vill veta om intrigerna inom ungdomsförbunden. Vi får höra om en ökänd strid i MUF när Fredrik Reinfeldt utmanade Ulf Kristersson om ordförandeposten, i media beskrivet som Slaget i Lycksele och som Reinfeldt än idag ser som ett av sina största misstag i politiken. Det blir förstås också om bråken inom ungdomsförbundet med mycket drama, sossarnas plantskola för blivande ministrar-SSU.Vår inrikespolitiska reporter Lova berättar också om ett möte mellan henne och drottning Sylvia som inte riktigt blev som Lova hade tänkt sig. David Druid och Katherine Zimmerman i politisk talkshow.I den nya podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från Tankesmedjan i P3. Producent: Sukran KavakDigitalredaktör: Petrina Hinas

  • Veckans podd består av tre akter. I den första akten pratar Eskil Höglund och Marcus Lindblom ner matchen mot Sylvia och diverse som har hänt i Siriusvärlden den senaste veckan. I den andra akten ringer Viktor in från Amsterdam för att prata sitt drev och i den sista akten intervjuas André Spång från Trelleborgs Allehanda om Sirius kommande motståndare Trelleborg.
    Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    ”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem.

    I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet.

    Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför.

    bärplockningen tar tid, men den ger också tid

    Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen.

    Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det.

    ”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm.

    Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”.

    Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över.

    Henrik Nilsson, författare och essäist

  • Sylvia utsattes för övergrepp från båda sina föräldrar sen hon bara var två år gammal. Att hantera sorgen över en förlorad barndom har blivit ett livslångt arbete för henne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Vissa dagar går jättebra, andra dagar gråter jag bara, säger Sylvia. Under uppväxten hade hon ingen att prata med om det hon var med om och det dröjde till hon var femtio år innan hon berättade. I terapi har hon arbetat med att acceptera vad som hänt och att inte skuldbelägga sig själv. Ändå kan sorgen och ilskan fortfarande bli överväldigande.  Hur lever man vidare med ett så tungt bagage?