Tournier Podcasts

  • Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.

    Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.

    Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?

    Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.

    ”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt  stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”

    Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?

    ”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.

    Dan Jönsson, författare och essäist

    Litteratur

    Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.

    Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.

    Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.

    Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.