Johanna

  • Barn dör när hjärtljud misstolkas vid förlossningar

    · 00:29:28 · Kaliber

    Svensk förlossningsvård är en av de säkraste i världen. Men för lilla Ella slutade förlossningen med syrebrist och en livslång allvarlig hjärnskada. Och Ella är desvärre inte ensam. I två program granskar Kaliber bristerna och misstagen som begås på förlossningsavdelningarna. Lilla Ella drabbades av en svår hjärnskada vid förlossningen när läkaren inte reagerade på Ellas syrebrist. De senaste åren har flera barn drabbats av hjärnskador eller till och med dött i samband med förlossningen då övervakningen av barnen har brustit. Det är november i ett kyligt Sundsvall. I köket i villan i centrala stan är det dags för Ella 3,5 år att få något att dricka. Det är Annika, en av Ellas assistenter som hjälper Ella få i sig vätskan. Näringsdryck som med hjälp av en plastspruta sprutas in i något som liknar en gummiknapp strax ovanför Ellas navel. – Nu kommer det lite saft Ella. Nu kommer det lite saft. Saft saft hallonsaft. Ella sitter i vad som en gång var en vanlig barnvagn men som idag byggts på med en blå plastsits. Ella har en svår hjärnskada som hon fick i samband med sin förlossning. April 2010. Ellas mamma Johanna Burman är gravid i 9:e månaden när hon upptäcker att hon fått en blödning. Hon ringer förlossningen i Sundsvall och får rådet att komma in. Kvart i fem på eftermiddagen kommer hon och sambon Christer Thorsson till sjukhuset. – När vi kommer dit förklarar de att så här kan det va, så här kan det se ut. Det behöver inte alls va nåt konstigt och då känner vi oss lite trygg. Redan när Johanna kommer in till förlossningen ser barnmorskan att Ellas hjärtljud avviker från det normala genom att koppla upp Johanna vid en så kallad CTG-maskin som mäter Ellas hjärtljud.  Eftersom en blödning kan vara ett tecken på att moderkakan har lossnat, ett tillstånd som kan vara livshotande, kontaktar barnmorskan förlossningsläkaren. Men läkaren väljer att till en början avvakta. – Så att sen när de kom in och sa att det skulle bli snitt så kände jag mig väldigt orolig och började kallsvettas så jag började kräkas där uppe på förlossningsavdelningen och det kom en ytterligare stor blödning till och sen körde de ner mig på operation för de skulle göra ett snitt. Läkaren väljer att göra ett kejsarsnitt genom ryggbedövning i stället för det snabbaste sättet, genom att söva Johanna. 40 minuter efter att läkaren beslutat om snitt tas Ella ut ur Johannas mage. – Sen såg jag barnmorskan bar iväg med Ella, slapp som ett lakan, vit som ett lakan. Ella är livlös berättar pappa Christer. – Jag trodde det var kört. Jag hade inte sett några tecken på att hon skulle komma tillbaks. Men Ella kommer tillbaks och överlever. Johannas moderkaka har delvis lossnat och Ella har inte fått tillräckligt med syre. Hon kyls ner i ett försöka att  minska de hjärnskador syrebristen kan ha orsakat. Johanna och Christer hoppas in i det sista att kylbehandlingen ska ha effekt. – Det var på Christers födelsedag när vi fick ett svar på hur MR-röntgen sett ut och då fick vi veta att hon hade fått hjärnskador. Hon var 13 dagar. Då förstod vi men vi visste inte hur allvarligt det skulle bli och det kunde ingen svara på heller. Men Ella har ju fått jättesvåra hjärnskador efter det här. Ella har fått en svår cp-skada. – Både på insidan och utsidan är hon ju väldigt spastisk. Hon har ju dragit sin ena höft ur led. Fast hon är 3,5 år gammal så är hela bäckenet snett. Hon har dragit lös ena höften ur led. Hon är väldigt  begränsad. Hon har ju egentligen ingen frivillig motorik att hon kan styra sina egna händer och styra sin egen kropp på det viset hon vill. Det är ingen som vågar säga om hon kan bli bättre eller sämre utan…utan man får bara hoppas på att det på nåt sätt inte blir värre. Länssjukhuset i Sundsvall gjorde en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen efter det som hände Ella. Lex Maria innebär att vårdgivare är skyldiga att anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. Vårdgivaren, i det här fallet Sundsvalls sjukhus ska utreda det som hänt för att se vad som gått fel och vad man kan göra för att förhindra att samma sak händer igen. Socialstyrelsen anser att fel begicks under förlossningen. Ellas hjärtljud övervakades inte tillräckligt och de tecken som ändå fanns, i form av misstänkt moderkaksavlossning och avvikande hjärtljud,  borde inneburit att Ella plockades ut tidigare. Enligt Socialstyrelsen borde läkaren beslutat att förlösa Ella med ett omedelbart kejsarsnitt nästan 1,5 timme innan hon plockades ut. – Det känns jätte jobbigt att veta att… det hade inte behövt vara så här. Johanna och Christer anmäler själva personalen till HSAN. I samband med att HSAN slutar utreda anmälningar från patienter förs ärendet över till Socialstyrelsen och läkaren får kritik. Snittet skulle gjorts tidigare. Och myndigheten anser det anmärkningsvärt att det saknas kontinuerlig övervakning mot slutet av förlossningen. Läkaren, vill inte vara med i det här programmet. Marju Dahmoun är sedan 2011 verksamhetschef på kvinnokliniken i Sundsvall. – Det var ju en felbedömning. Vi håller helt med och på det sättet är det bara att försöka se till att det förbättras och att det inte upprepas. Det här är alltid ytterst allvarligt. I beslutet från Socialstyrelsen uppger sjukhuset att de nu ska ”säkerställa personalens kompetens avseende CTG-tolkning ”. Alltså den maskin som registrerade Ellas hjärtljud.   En CTG-maskin registrerar fostrets hjärtfrekvens och mammans värkar. Man kan se det på en datorskärm eller på ett papper som skrivs ut. På så sätt kan barnmorskan se om barnet på ett eller annat sätt mår dåligt under förlossningen. CTG introducerades på 60-talet och är idag den vanligaste övervakningsmetoden på Svenska förlossningar. Rekommendationen är att en kvinna kontrolleras när hon kommer in till förlossningen. Efter det beror det på hur förlossningen går och hur kvinnan och barnet verkar må.  – Det här är alltså en CTG-registrering och den visar då bebisen puls och den ska variera mellan 5 och 25 slag per minut. Ann Carlsson är barnmorska och sektionsledare på förlossningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Mölndal. I ett förlossningsrum  visar  hon ett barns hjärtfrekvens på en CTG-skärm. Det är kurvor som går upp och ner. Med hjälp av två runda dosor som fästs på mammans mage kan Ann och hennes kollegor följa barnets hjärtljud. – Och det ska finnas såna här accelerationer. Har man sånt så är vi helt övertygade om att bebisarna mår bra. Att kunna tolka CTG-kurvor ingår i jobbet för alla barnmorskor och läkare som jobbar på en förlossning. Metoden är bra på att visa när barnet mår dåligt, men ett stort problem är att barnets hjärtljud ofta kan tolkas som just dåliga eller avvikande och att det då kan vara svårt att veta när det är allvar. Det säger Håkan Norén, vårdenhetsöverläkare på förlossningen i Mölndal. – Och det är det som är vår svårighet. Att veta när betyder den dåliga CTG:n att barnet är dåligt och när är det bara en effekt av att barnet belastas. Det finns olika undersökningar för att kolla det här. Genom att till exempel ta ett blodprov från barnets huvud. – Och det är då vi går vidare med andra metoder, och utifrån det så agerar vi, men till syvende och sista är det ju så att vi får inte tro, så är vi osäkra på den information vi har så måste vi alltid avsluta förlossningen. Alltså vi kan inte tro att det blir bra eller tro att det blir bättre om fem minuter utan får vi inte tillräcklig information då avslutar vi förlossningen oftast med ett kejsarsnitt. Kan man bli bra på att tolka CTG? Kan man lära sig, kan man bli bättre? – Ja det är klart att man kan bli. Desto mer man sysslar med det och desto mer vi pratar om det så klart vi blir bättre, visst är det så. Men det är stora grupper som ska bedöma CTG och alla barnmorskor som förlöser ska då kunna det här och det är alltid så att vissa är bättre än andra och vid en förlossning krävs så mycket annat, du har en mamma som också kräver omsorg, smärtlindring. Så det är inte bara att hon ska bedöma barnets tillstånd, i det sammanhanget kan det ibland vara så att man missar barnet under den mest kritiska tiden. Det finns Rutiner och PM på avdelningarna som ska guida personalen i när CTG-övervakning ska ske och hur informationen ska tolkas. Men när Ella föddes 2010 i Sundsvall följdes inte rutinerna. Hennes hjärtljud tolkades fel av läkaren enligt sjukhusets egen utredning. Dessutom skulle Ella övervakats kontinuerligt under slutet av förlossningen enligt Socialstyrelsen. – Ja man känner väl att man är så himla utelämnad. Här har man gått i nio månader och varit gravid och så ska man lämna över sin kropp och sitt förtroende till någon kunnig personal som man bara tar för givet att de kan det de ska. Så man känner sig väldigt utelämnad. Det gör man ju. Ellas förlossning skedde under en turbulent tid för kvinnokliniken i Sundsvall. Det var besparingar och personalnerdragningar.    Socialstyrelsen gör en tillsyn som mynnar ut i en rad åtgärder kliniken ska redovisa. Socialstyrelsen anser våren 2012 att kliniken, två år efter att Ella skadats, saknar metoder och har bristfälliga rutiner för att säkerställa att personalen har den kompetens som krävs när det gäller bedömning av CTG. Sundsvall sjukhus skriver i sitt svar att de genomför och har genomfört flera förbättringar. Bland annat gemensamma genomgångar en gång i veckan och att  personalen på förlossningen ska schemaläggas så att de ska kunna genomföra prov i CTG-tolkning. Senast maj 2013 ska alla på kliniken ha gjort ett CTG-prov. Socialstyrelsen är nöjda med de åtgärder som presenteras och hösten 2012 avslutar de ärendet. Men när Kaliber kontrollerar detta så visar det sig att all personal inte gjort ett prov i CTG-tolkning, i november 2013. Det som skulle gjorts senast i Maj. – Vi klarade inte riktigt den gränsen. Marju Dahmoun är verksamhetschef på Kvinnokliniken. Varför inte det? – Vi hade en hel del andra saker att göra också och vi har ju haft en personalomsättning men även massa andra processer på gång samtidigt för att förbättra patientsäkerheten så att just det här målet,  det här första målet klarade vi inte men vi kommer att göra det. Nästan alla är klara. Men sju barnmorskor och två läkare återstår. Sex barnmorskor började på kliniken först i början av sommaren. – Nu har ju ändå Socialstyrelsen tyckt att vår plan och vår målsättning är realistisk och bra för de har ju släppt våran uppföljande granskning. Men jag tänker att det här var ju en del i varför de släppte granskningen. – Ja det är alldeles riktigt. Perfekt blir man aldrig. Men det visar sig att detta varken var första eller sista gången som Sjukhuset i Sundsvall säger att de ska förbättra eller säkerställa sin personals kompetens när det gäller fosterövervakning under förlossning. 2007 dör ett barn på grund av de hjärnskador det fått av syrebrist i samband med förlossningen. Enligt socialstyrelsens beslut fanns brister gällande fosterövervakningen. Bland annat missbedömdes CTG. Och under arbetet med det här programmet kommer ytterligare en Lex Maria anmälan från Sjukhuset i Sundsvall. Det handlar om ett barn som fötts med tecken på syrebrist och där sjukhuset i sin händelseanalys bland annat kommit fram till CTG-mönster  misstolkades och inte vägdes samman med övriga riskfaktorer. I alla tre händelser har CTG-kurvor enligt beslut från socialstyrelsen eller sjukhusets händelseanalys misstolkats eller missbedömts. Efter alla tre händelser har sjukhuset som åtgärdsförslag angett att på olika sätt antingen förbättra eller säkerställa kompetensen i att tolka CTG hos personalen. 2009: ”Kontinuerlig utbildning i CTG-tolkning för klinikens läkare och barnmorskor anordnas.” 2010: ”Säkerställa personalens kompetens avseende CTG-tolkning.” 2013: ”Införa system för att kontinuerligt säkerställa tillräckliga kunskaper i tolkning av CTG inför och under förlossningstjänstgöring.” Liknande förslag på förbättringar ges alltså efter alla tre fallen. – För mig är det, jag tycker det är… jag blir förvånad.  Ellas mamma, Johanna läser den senaste Lex Maria anmälan. – Och de har gjort samma typ av händelseanalyser och det är samma riskfaktorer och det är samma utredning men det har liksom inte lett nånstans. Men Marju Dahmoun, verksamhetschef för kvinnokliniken i Sundsvall håller inte med. Vad tänker du kring det? Alltså 2009,2010 och 2013 så är det samma åtgärder som ni föreslår för att förbättra er verksamhet. – Det är inte enbart CTG-kunskaper som man behöver upprepa och certifiera, det är självklart vi måste göra det och som jag säger, varför det upprepas, det är väl det finns inte så mycket annat. Det är ju det här som är grunden och det blir ju förstås väldigt intressant att se vad säger Socialstyrelsen om detta fall och det är därför vi vill ha granskning av det. Man tänker att om man tidigare haft ett åtgärdsförslag. Man har lovat att åtgärda det och sen dyker det upp igen. Ska man gång på gång behöva ta till samma åtgärdsförslag? – Det är ju en kontinuitet i den åtgärden och på det sättet är det adekvat att ta den med hela tiden. Har ni inte kontinuerligt idag då? – Ja. Det är därför jag undrar varför ni skriver att det är en förbättringsåtgärd om ni anser att ni har kontinuerlig CTG-utbilning idag. – Ja, vi ska hålla fast vid det. Men Inspektionen för vård och omsorg, IVO tycker inte det är rimligt att så lika åtgärdsförslag lämnas gång på gång. Petra Carlbaum är enhetschef på IVO avdelning nord. – Nej det tycker vi inte. Då finns det nån brist utöver det. Alltså utöver den faktiskt bristen, då finns det någon brist i systemet eftersom man kommer tillbaka med samma åtgärder gång på gång. Hon kan inte kommentera den senaste händelsen i detalj då IVO ännu inte utrett det, men säger att de reagerade när de såg anmälan som kom in nu i oktober. – Vår första tanke var att nu har det hänt igen. Ja, men nu visade det sig att det var samma händelse som vi var där och tillsynade för ett år sedan. Nu har den upprepats. Det är samma sorts avvikelse men däremot kan jag inte gå in i ärendet eftersom jag inte utrett det klart. Och när de gäller de prov i CTG-tolkning som samtliga i personalen skulle gjort senast maj i år. Som var en del i att kvinnokliniken fick grönt ljus från tillsynsmyndigheten,  men som ännu inte alla gjort så menar Petra Carlbaum på IVO att de utgår från att vårdgivaren gör det de sagt att de ska göra. – Sen kan det ju hända saker som gör att man behöver skjuta på det, men det är olyckligt om man inte genomför det man sagt att man ska göra. Absolut. – Det har ju gått 3-3,5 års sen och de är fortfarande inte klara med de här CTG-testen. Jag tycker det är för jäkligt rent ut sagt. Men Ellas föräldrar, Johanna Burman och Christer Thorsson tycker även tillsynsmyndigheterna borde göra mer. – De nöjer sig med ett skrivet dokument från kliniken där de säger att vi har åtgärdat de här nio punkterna, och de här återstående sex punkterna håller vi på och jobbar med. Det är skitsnack. Det är ett papper och det är ingen handling. Men Petra Carlbaum på IVO tycker inte de nöjt sig med ett papper i det här fallet och hänvisar till de två tillsyner de gjort efter händelsen. – Ja i förra skedet gjorde vi definitivt vad vi kunde det är jag alldeles övertygad om. Sverige är ett av de säkraste länder i världen att föda barn i. Av runt 100 000 barn som föds i Sverige varje år är det en ytterst liten del som får skador eller dör vid förlossningen. Men det som hände Ella är inte unikt. Kaliber tar del av Lex Maria anmälningar som gjorts de senaste åren gällande förlossningar och kan se att brister kopplat till fosterövervakning ofta förekommer i fall där barn fötts med tecken på syrebrist, fått en hjärnskada eller dött.   Vi läser ett 90-tal anmälningar. De flesta från 2012 och 2013 men även några från 2010 och 2011. Vi hittar ett trettiotal fall där vi antingen i beslut från IVO eller tidigare Socialstyrelsen eller genom sjukhusens egna utredningar kan se att brister kopplat till övervakning av barnen hjärtfrekvens har förekommit. I en del fall handlar det om rena missbedömningar. Som när en läkare väljer att skicka mamman till ett annat sjukhus trots att barnets hjärtljud är dåliga. Barnet får en hjärnskada. ”Bedömningen är att utifrån de förändringar som då noterats borde beslutet ha blivit omedelbar förlossning i stället för att skicka vidare. Ett sådant beslut skulle troligen ha medfört mindre risk för att barnet skulle utsättas för syrebrist.” Det handlar även om stressade Barnmorskor och läkare som har hand om flera patienter samtidigt. ”Läkaren som har flera patienter på Akutmottagningen noterar att CTG-kurvan är avvikande och meddelar kommer om en stund. När läkaren 1,5 timme senare anländer till förlossningen är CTG kurvan patologisk. Läkaren tar ett skalp-ph. När provsvaret ses beslutas om urakut sectio. Ett livlöst barn framskaffas.” Det handlar också om att värkstimulerande medel används även om barnen visat att de mått dåligt. Trots att det kan förvärra en syrebrist. ”Det kan inte uteslutas att den fortsatta stimuleringen med oxytocin har vart en bidragande faktor till att fostret utvecklade hypoxi.” Kaliber hittar i anmälningarna 14 barn som fötts med tecken på syrebrist eller hjärnskador och 18 som dött i samband med förlossningen där brister kopplat till fosterövervakning finns med. Ibland som en av flera brister. Ett trettiotal fall är få med tanke på hur många hundratusentals barn som fötts under samma tid, men för det de drabbar kan konsekvenserna bli stora. 3,5 åriga Ellas vardag är fylld av smärta, läkarbesök, matningar, mediciner och rehab. – Ellas liv är ju väldigt begränsat om man säger så. Hon har inte kunnat gå på dagis tack vare att hon är så infektionskänslig. Sen är det väl ganska enformigt skulle jag tro. Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, Patientförsäkringen LÖF, betalar varje år ut ersättning till mellan 20 och 30 barn som drabbats av syrebristskador under förlossningen som enligt patientskadelagen bedöms vara undvikbara vårdskador. I flera fall handlar det om feltolkningar av CTG. Charlotta Grunewald är överläkare och områdeschef för förlossningen på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. 2008 presenterades hon tillsammans med andra forskare en studie på barn som sökt ersättning av patientförsäkringen efter att ha drabbats av syrebrist vid förlossningen mellan 1990 och 2005.  Av 177 fall som de ansåg sannolikt berodde på felbehandling i samband med förlossningen  handlade 98 procent om bristande fosterövervakning. – Ja det stämmer och det var klart vi blev förvånade, det är en hög siffra. Det var nog mer än vad vi hade förväntat oss. I 71 procent av fallen i deras studie hade personalen inte agerat i tid trots tecken på syrebrist.  Charlotta Grunewald betonar att det handlar om ytterst få fall sett till hur många barn som föds och att tolkning av CTG kan vara svårt. Men menar att det finns förbättringsmöjligheter. Efter studien lanserades projekt säker förlossningsvård. Alla förlossningskliniker har anslutit sig. Ett webbaserat utbildningsprogram lanserades där förlossningspersonal  kan certifiera sig i CTG-tolkning. Genom att göra ett prov. Det prov som kvinnokliniken i Sundsvall skulle genomfört för samtlig personal senast i våras. Den senaste samlade statistiken för 2012 visar att många sjukhus använt sig av möjligheten till certifiering. I flera fall har 100 procent av personalen gjort ett godkänt test. – Det är fantastiskt och det betyder att vi vill alla göra gott. Vi vill att barn ska födas friska och att mammorna ska må bra och ha en positiv erfarenhet av sin förlossning. Det är vår absoluta önskan. Men den samlade statistiken visar att det i slutet av 2012 skilde sig mellan sjukhusen. Även om majoriteten av sjukhusen ligger på höga siffror godkända prov, så fanns de det som låg betydligt lägre. Och trots att Charlotta Grunewald tycker det är viktigt att all personal gör testet  visar det sig att Karolinska där hon själv är chef ligger på ligger ju på runt 40 procent godkända test för barnmorskorna och 15 procent för läkarna 2012. – Det beror på att vi har haft andra satsningar, men det här året kommer det se helt annorlunda ut. På Förlossningen i Sundsvall har all personal i november 2013 ännu inte genomfört ett godkänt CTG-prov. Trots löften till Socialstyrelsen att det skulle skett senast i Maj i år. Men det kommer bli klart under hösten lovar verksamhetschef Marju Dahmoun. – Vi är så gott som i mål med de här åtgärderna och sen har vi ju en massa andra saker som vi också försöker förbättra. Och det bästa möjliga patientsäkerhet är ju vårt mål. Vi ska bli bra! Hon säger att de genomfört flera förbättringar, och säger att de tagit det som hände bland annat Ella på stort allvar och inte som Ellas föräldrar Johanna och Christer anser, har nonchalerat det som hänt. Men kan du förstå att det tänker så? Känner så? – Jag kan förstå att de är besvikna på många plan, det kan jag väl förstå. Men berättelsen slutar inte här. Bara några dagar innan det här programmet ska sändas, kommer ytterligare en Lex Maria-anmälan från sjukhuset i Sundsvall. Det handlar om ännu ett barn som dött i samband med förlossningen. I händelseanalysen kan man läsa att läkaren ordinerat ett snitt inom 30 minuter i stället för ett omedelbart som ska ske inom 10 minuter. Det var fel beslut enligt analysen som bland annat menar att barnets hjärtfrekvens tillsammans med den rikliga blödningen borde lett till ett omedelbart kejsarsnitt  – enligt analysen återigen CTG som misstolkats. Chefläkare Lars Berglund berättar att barnet troligen hade en mycket ovanlig komplikation där det börjat blöda kraftigt när det låg i magen. Vid dessa fall blir marginalerna ytterst små och Lars Berglund tror inte barnet gick att rädda. Men klart är ändå att ett snabbare kejsarsnitt borde ordinerats enligt analysen. Samma som Socialstyrelsen ansåg i Ellas fall. Det har blivit dags Ella att få sin kvällsvälling. Mamma Johanna blandar välling i en mugg och sprutar sen in den med hjälp av plastsprutan i knappen vid Ellas navel. – Nu är ju hon så liten så hon förstår ju kanske inte varför hon själv inte klarar av att göra saker, men det kan ju komma en dag när hon börjar undra. På ett sätt får man vara glad om hon är så pass med att hon kan ställa frågan. Det är man ju glad för samtidigt som det blir en jobbig fråga, därför att man vet att det kunnat vara annorlunda, så är det ju. Det hade kunnat se helt annat ut för Ellas del. Det blev ett lotteri, en nitlott helt enkelt. Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Research: Victoria Gaunitz Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Storytalk #17: Johanna Daehli om hur hon startade Sekwa förlag och om vad ett litet förlag behöver tänka på

    · Storytalk

    För tio år sedan startade Johanna Daehli ett eget bokförlag som omedelbart fick mycket uppmärksamhet. I 17:e avsnittet av Storytalk berättar Johanna om vikten av att nischa sig, ha ett förlagssystem och andra detaljer som är betydelsefulla om man startar ett förlag. Johanna avslöjar även vilka nybörjartabbar som Sekwa gjorde i början och vilken talang … Fortsätt läsa Storytalk #17: Johanna Daehli om hur hon startade Sekwa förlag och om vad ett litet förlag behöver tänka på Inlägget Storytalk #17: Johanna Daehli om hur hon startade Sekwa förlag och om vad ett litet förlag behöver tänka på dök först upp på Storytalk.

    starstarstarstarstar
  • Jag saknar dig, pappa

    · 00:28:10 · Radiopsykologen

    När Johanna var 18 år skilde sig hennes föräldrar. Det var en sårig skilsmässa där Johanna helt tog sin mammas parti. Hon var arg på sin pappa och vände honom ryggen. Och han bara försvann. - Det finns inget som berör mig så starkt som när jag ser en pappa och ett barn tillsammans, berättar Johanna. Om jag ser en film som handlar om det så kommer tårarna direkt. Det har gått fem år sen skilsmässan och Johanna har idag nästan ingen kontakt med sin pappa. Men det har börjat gå upp för henne hur mycket hon egentligen saknar honom. Den pappa som hon egentligen aldrig riktigt haft.- Det var så mycket hårda ord mot honom hemma i familjen, berättar Johanna. Också från mig. Johannas pappa drog sig undan allt mer och tillslut kom det fram att han träffat en annan kvinna, i hemlighet. Att se sin mamma så förtvivlad och rädd har satt djupa spår hos Johanna. - Jag kämpar själv med en svartsjuka idag. Går omkring och är rädd för att min partner ljuger och undanhåller sanningen, även om jag inte har någon grund för det.  Johanna skulle vilja få till ett samtal med sin pappa om vad det var som egentligen hände, om varför han gjorde som han gjorde. Och kanske framför allt, få tillbaka honom som pappa. Men vad är första steget när hopplösheten är så stark?

    starstarstarstarstar
  • Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · 00:31:52 · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kodsnack 211 - Bli IT-konsult på tolv veckor

    · 00:40:32 · Kodsnack

    Fredrik snackar med Johanna Björklund Tedenborg. För ungefär ett år sedan bestämde sig Johanna för att byta karriär och lära sig programmera. En tolvveckors intensivutbildning senare började hon jobba som IT-konsult, och nu arbetar hon som databasutvecklare hos en storbank. Fredrik minns inte exakt vad han gjorde med sin sommar, men det hade inte riktigt samma fokus och utväxling. Vi snackar om hur det är att gå en intensivutbildning, jämför lite med längre utbildningar, hur det är att vara ny programmerare och också en del om att få fler kvinnor intresserade av programmering. Efter som man inte kan ha för mycket tur med Skype brusar Johannas ljud lite vid två tillfällen, men det går snabbt över. Vad säger ni förresten: borde vi ha ett SQL-avsnitt någon gång? Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @iskrig och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar Johanna Björklund Tedenborg Accelerated learning C#.net - årets version av kursen Johanna gick Academy Academic work Systerprogrammet med Java-inriktning Parkinsons lag Tjejer kodar Ekskäret Pink programming En artikel med ytterligare några organisationer som vill få kvinnor intresserade av programmering COBOL PL/SQL MySQL Titlar För att hålla sockret uppe Bli IT-konsult på tolv veckor Man får välja sida Faktisk, praktisk programmering Ett litet sommarlov Det fanns alltid en annan uppgift som väntade på en Sitta på den omtalade bänken När man till slut sätter den sista måsvingen En nördig kille med glasögon och t-shirt “Du ser inte ut som en typisk programmerare”

    starstarstarstarstar
  • 008 - Johanna Fritz im Interview

    · kreativ[ge]recht

    Johanna ist Illustratorin und bietet daneben auch Kurse und Workshops rund um das Thema "erfolgreich Illustrator werden" an. In dem Interview spreche ich mit Johanna über den idealen Berufseinstieg als Illustratorin und darüber, wie man an lukrative Aufträge kommt. Natürlich ist in dem sehr verlagsgeprägten Umfeld, in dem man sich als Illustrator bewegt, auch das Thema Nutzungsrechte und wie sehr man auf das bestehen kann, was man sich eigentlich gerne vorbehalten möchte, mit dabei. --- Shownotes:  --- Links zu Johanna Fritz:  illustratorenwebsite http://www.johanna-fritz.de/ ByJohannaFritz https://byjohannafritz.de/ kurse & workshops https://byjohannafritz.de/kurse-workshops/ facebook https://www.facebook.com/byjohannafritz mail johanna@byjohannafritz.de --- Ich freue mich über eine Bewertung oder jegliche Rückmeldung zu meinem Podcast! Hier erreichst Du mich:  newsletter https://goo.gl/6PGbHl mail sebastian.deubelli@deubelli.com facebook www.facebook.com/kanzleideubelli/ web www.deubelli.com  

    starstarstarstarstar
  • Avsnitt 36: Gott Nytt År Johanna Thydell

    · 01:06:07 · En förbannad podd

    I december blev det inte mycket podda av, vilket har berott på att Katta har överösts av småbarnsbaciller som gjort kaos med henne (och resten av familjen), men det blev en hel del böcker lästa – i alla fall av den mer kuranta halvan av podden. Vi sammanfattar året som gått, blickar framåt och pratar en hel del om Johanna Thydell. Gott nytt år! Recensioner Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna Johanna Thydell, Det fattas en tärning Linda Skugge, Lilla ångestboken Malin Wollin, Till min dotter Therese Lindgren, Ibland mår jag inte så bra (som är årets mest sålda bok punkt på Adlibris) Alex Bell, Frozen Charlotte Leone Milton och Marie Tomicic, Ta makten – för att det funkar Andra böcker som nämns Tone Schunnesson, Tripprapporter Chris Kraus, I love Dick Ingelin Angerborn, Rum 213 Johanna Thydell, Ursäkta att man vill bli lite älskad Johanna Thydell, (M)ornitologen Sara Stridsberg, Beckomberga Michelle Paver, Evig natt Jennifer Clement, En bön för de stulna Ann-Helén Laestadius, Tio över ett Jennifer Niven, Som stjärnor i natten Veckans tips Superältarna

    starstarstarstarstar
  • Farmers: Jóhanna Bergmann Þorvaldsdóttir and Rashida Khan

    · The Conversation

    Jóhanna Bergmann Þorvaldsdóttir grew up on an Icelandic farm that has been in her family for three generations. She has always loved Icelandic goats - a rare and beautiful breed - and when she took over the family farm she decided to concentrate on raising them. Iceland did not have a big market for goat products but Jóhanna slowly built a customer base for her goats milk, cheese, wool and meat. After the country entered a financial crisis in 2008, Jóhanna ended up in danger of having to sell her farm. This would have been a great loss to her, but could have led to extinction for the Icelandic goat as Jóhanna's was the only commercial farm still breeding them. She saved her goats with the help of a crowdfunding website and, to her great surprise, thousands of 'Game of Thrones' fans. Rashida Khan is a cattle producer and animal nutritionist. She runs a stud farm and a cattle station in Northern Australia. Rashida has Afghan and Aboriginal heritage and her family has worked with livestock in the Northern Territory for three generations. When the Australian government banned the export of live cattle to Indonesia following evidence of cruelty in the livestock industry there, Rashida and many like her were affected. She knew that many cattle workers live in remote, isolated places so she turned to social media to offer support to those struggling to adjust after the ban.(Photo: Jóhanna Bergmann Þorvaldsdóttir (left). Credit: Audra Mulkern of the Female Farmer Project. (Right) Rashida Khan)

    starstarstarstarstar
  • Underbemannade förlossningasavdelningar bakom barndöd

    · 00:29:15 · Kaliber

    Under det så kallade barnmorskeupproret tidigare i år höjdes varningar för att den ansträngda situationen på många förlossningsavdelningar hotade patientsäkerheten - barnmorskor vädrade sin oro för att allvarliga olyckor kunde ske på grund av underbemanning och platsbrist. Kaliber går i sitt andra program om förlossningsvården tillbaka för att se: blev hotet verklighet? Underbemanning, stress och fulla avdelningar. I våras VARNADE barnmorskor för situationen på förlossningsavdelningarna. Men det var inte bara tomma varningar - Kaliber handlar idag om när det värsta tänkbara händer. Johanna och Christian Stjärnkvist sitter vid köksbordet i sin villa i Smygehuk, bara några hundra meter från Sveriges sydspets. De sista strålarna från eftermiddagssolen lyser upp det vita köket, som är dekorerat med uppmuntrande väggtexter. Johanna har fyra månader gamla sonen Joey under armen. Han har på sig en svart sparkdräkt med som har en slips tryckt på bröstet. – Det klart, man måste ju vara söndagsfin… För fyra månader sedan utspelade sig någon dramatiskt i just det här köket. Joey föddes i somras, men inte på det sätt som föräldrarna hade räknat med. För när Christian ringde till den närmsta förlossningskliniken, så fick han veta att det inte fanns någon plats. – Jag blev ju väckt av dig vid fyra. Och så sa du: ”Nu är det dags, nu får du ringa!”. Så ringde jag och då kom det en telefonsvarare som säger att just nu har vi mycket samtal eller nåt sånt här, vänligen ring senare. Alltså det ska man ju inte ha på ett sånt ställe. Det är ju liksom fel. Ja, så jag ringde ju runt på en tre olika ställen någonting. Och så ska man ju förklara sitt ärende. Det enda stället jag inte behövde förklara mig det var när jag ringde till ambulansen då sa jag: ”Vi ska ha barn, vi ska ha barn nu!” Bra, då kommer en ambulans, sa hon. Svensk förlossningsvård räknas som bland de säkraste i världen. Men ibland går det fel. I förra veckans Kaliber kunde vi höra om hur barn dött eller skadats i samband med förlossningar där övervakningen av barnet brustit. I dag fortsätter vi vår granskning. ”Nu jäser det bland barnmorskor. Under parollen nu är det nog kräver barnmorskor i Göteborg mer resurser till förlossningsvården” ”Nu i eftermiddag har personal på kvinnokliniken i Malmö protesterat mot de senaste besparingsbeskeden. Barnmorskor demonstrerade utanför klinikens entré med plakat” ”I dag samlas Stockholms barnmorskor för en protestaktion utanför landstingshuset …” Under det senaste året har barnmorskor i flera städer demonstrerat mot låg bemanning och brist på plats, som man menade riskerar både personalens hälsa och patienternas säkerhet. ”…en av initiativtagarna är Eva Nordlund, välkommen!” Frågan debatterades i flera forum, här i SVT:s God morgon Sverige. ”– Du säger att ni inte kan erbjuda patientsäker vård. Hur menar du, är det här alltså direkta risker för kvinnor och för barnen?   – Ja, alltså vi gör ju allt. Vi gör absolut det yttersta för att det ska bli så säker vård som möjligt men när det är för stressigt, när det är för fullt, när vi inte hinner med så är det klart att det händer saker, även om kvinnor och barn inte dör eller blir allvarligt skadade så kan det hända saker som vi tycker är onödiga” I dagens Kaliber talar vi med några av de som på nära håll upplevt vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära. Och vi ställer en obehaglig fråga. Kan det ändå vara så att knappa resurser inom förlossningsvården redan har fått den allvarligaste av alla tänkbara konsekvenser: Att barn dör eller skadas på grund av brist på plats eller personal? Jag sitter hemma hos Sofia Wickstrand Linhem, som har arbetat i sju år som barnmorska på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning, som tillhör Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. – När jag började arbeta där så var jag väldigt intresserad av mitt yrke och väldigt fokuserad på mitt yrke för att man är ny och man kan ingenting och sådär. Så då upptar ju det allt. Men sen ju mer man lär sig desto större roll spelar ju arbetsmiljön också och villkoren, uti vilka man arbetar. Och det tycker jag har gått käpprätt åt skogen faktiskt. Antingen är det jag som upptäckt hur det faktiskt förhåller sig, eller så har det blivit förändrade villkor, det kan jag inte säga. Men jag hade känslan av att man möter en människa i taget och så är man med den människan i den människans födande och tillblivande. Så är det inte. Sofia Wickstrand Linhem menar att det är solklart att förlossningsvården på Sahlgrenska är underbemannad, men att budskapet från ledningen är att ansvaret ligger på barmorskorna. – Uppåt framåt, maximera, utveckla, driv, omarbeta, stå på tårna, vill-vill-vill. Inga marginaler, bara utrymme för det som absolut exakt måste göras.  Ingen tid till reflektion, inget utrymme för reflektion om det inte händer något och hända något då innebär det ju att någon dör eller så då. Det funkar inte för mig att vara barnmorska utifrån de villkoren. Arbetsförhållandena på Sahlgrenska universitetssjukhuset har varit i strålkastarljuset under lång tid. I slutet på 2011 infördes ett anställningsstopp under ett antal månader, som innebar att ett stort antal vikarier fick sluta. Ungefär samtidigt skar man ner på antalet vårdplatser både på förlossningsavdelningen och på BB. I mitten på 2012 upplevde huvudskyddsombuden att arbetsmiljön var så undermålig att de valde anmäla det till Arbetsmiljöverket, som konstaterade en rad brister. – I sammanhanget så har vi en ansträngd situation och har haft det länge inom obstetriken det vill säga förlossning och nyföddhetsvård. Henrik Almgren, som är chef för kvinnosjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset, håller med om att det är en tuff situation för personalen på Sahlgrenskas förlossningsavdelningar. – Och det är mycket relaterat till arbetsmiljöfrågeställningar med hög arbetsbelastning och ett högt tempo. Vad är anledningen till det här? – Ja, framförallt så handlar det ju om antalet förlossningar. Vi har ett ökat inflöde…eller antalet förlossningar ökar konstant inom Sahlgrenska universitetssjukhusets upptagningsområde samt i allmänhet en allt snävare resurstilldelning, det vill säga budgeten är knapp och pengarna eller ekonomin ska räcka till för detta och då har vi verksamheter som har snålt med resurser. Obstetriken har kommit att bli drabbat mycket på grund av ett kontinuerligt effektiviseringsarbete och ökade volymer. Effektiviseringsarbete, vad innebär det? – I detta sammanhang så handlar det om att vi driver förbättringar för att göra samma mängd arbete med bättre resultat men med mindre insats. Det vill säga mindre ekonomiska ramar. Mindre personal? – I vissa fall så handlar det om att bemanningen har minskat ja. Det är mindre personer som ska göra mer egentligen? Är det det du säger? – Jag säger såhär…vi bemannar det enligt plan. Vi följer våran budget. Sen kan man alltid diskutera och det arbetar vi intensivt med och det är att utreda vad är en tillfredsställande bemanning. Henrik Ahlmgren säger att de just nu utreder huruvida bemanningen på Sahlgrenska är tillräcklig eller inte, genom att jämföra bemanningen på sina förlossningsavdelningar med andra större sjukhus i Sverige. Men för Sofia Wickstrand Linhem är det uppenbart att förlossningsavdelningen på Östra Sjukhuset är underbemannad. Och hon berättar att det har lett till situationer där hon varit orolig för patienternas säkerhet. – Oron och sen lättnaden över oh…livmodern var sammandragen…oh vilken tur. Och det gör mig väldigt orolig när det handlar om tur och inte mitt arbete. ”Det var ju tur att den här kvinnans livmoder hade en goda smaken att hålla sig sammandragen efter förlossningen.” Det var ju tur. Det vill jag kunna känna utifrån att jag har gjort mitt arbete på ett sätt som jag vet är bra. Efter man har fött barn så finns det ju risk att livmodern inte håller sig sammandragen och då om den slappar så öppnar sig såret efter moderkakan och då kan man blöda saftigt mycket. Det är ju då man kan blöda livet ur sig. Och det händer. Och händer det att livmodern har börjat att slappa så måste man stå där och knåda ihop den tills den drar ihop sig. Och om man står och väntar på att någon ska kissa på ett annat rum så…det kan hända. Det är en oro. Det har inte hänt mig. Och det var väl tur. Den här typen av vittnesmål är inte unika för Sahlgrenska. Kaliber har pratat med barnmorskor från flera håll i landet som vittnar om en arbetssituation som är så ansträngd att den går ut över patienternas säkerhet. Flera berättar att det ofta inte finns tid till att göra rutinkontroller så ofta som riktlinjerna kräver, som att lyssna på hjärtljud eller klämma på nyförlösta kvinnors mage, för att försäkra sig om att det inte uppstår en blödning. Patientsäkerheten har också varit ett ledord i det så kallade barnmorskeupproret, som i våras mynnade ut i protester på flera håll i landet. Vi ville ta reda på mer. Har brist på resurser fått några konsekvenser för patientsäkerheten? Kaliber har gått igenom Lex Maria-anmälningar, alltså de anmälningar som sjukhusen själva är skyldiga att göra när något har gått allvarligt fel inom vården. Det handlar om ett 90-tal anmälningar från de senaste åren. Vi läser också sjukhusens egna analyser av händelserna, samt beslut från myndigheten som har tillsynsansvar – vilket tidigare var Socialstyrelsen, men numera Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Och vi hittar flera fall där barn har dött, och där det konstaterats att hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården. Från förlossningsavdelningar på olika håll i landet kan vi läsa om till exempel hur ”den kaotiska situationen på förlossningen” och ”avsaknad av fysiska rum” var bidragande orsaker till att en kvinna som bedömts  vara en riskpatient, inte fick vård i tid. – Och överläkaren konstaterar i samma fall att det försenade omhändertagandet sannolikt bidragit till den tragiska utgången. Vi kan läsa om hur en kvinna med lunginflammation inte fick komma in till förlossningen på grund av platsbrist. Och om hur två barnmorskor ensamma hade ansvar för 24 kvinnor var av flera var sjuka och behövde tillsyn. – Jag läser högt här… ”Erfarna sjuksköterskor slutar då de inte längre anser kunna ta ansvar för den höga belastningen”. De drabbades namn är anonymiserade, och vi kan inte fråga dem om hur de upplevde situationen. Men vi har träffat andra som har en väldigt konkret bild av vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära. Ja, nu står vi här i erat kök. – Ja. Här står vi. Vi är tillbaka hos Johanna och Christian Stjärnkvist i Smygehuk. – Händelsecentrum är ju då till höger om vår spis. – Ja, vid den trygga diskbänken. Det var i mitten på juli som deras son Joey skulle födas. Men på den närmsta förlossningskliniken i Ystad var det fullt, liksom i Malmö. – Helt otroligt chockartat Det är så många tankar och känslor som far igenom en. Först när man känner att det är dags att ringa då känner man att genom att man får höra att ”vi har en plats här för dig, kom in”, omhändertagen. Men när man får beskedet: ”det finns ingen plats här för er”. Jaha?! Man känner sig otroligt utlämnad. I den stunden när man har så ont och känslor och tankar väller upp i en, då ska man inte behöva mötas av det: ”Här finns ingen plats! Du kan inte föda ditt barn här. Och du kan dessutom inte föda ditt barn på det andra sjukhuset. För där finns inte heller plats.” Efter att ha ägnat fyrtio minuter åt att ringa så fick Christian besked att det fanns en plats i Lund, en timme bort. Men då hade redan Johannas värkar blivit så kraftiga att de inte vågade ge sig iväg. – Alltså den här första tanken var att…nejnejnejnejnej…det händer inte nu, det händer inte. Nejnej, det är bara en dålig tanke…mmm...vakna. Jag drömmer. Men när man väl kommer över det stadiet där efter tio sekunder och insåg att jo, det där huvudet som jag ser där nu, det kommer att komma ut där oavsett vad jag vill eller inte. Så då…då var det bara till att skärpa till sig och göra det bästa av det. Det blev Christian som fick agera barnmorska. Det enda medicinska stödet paret hade var en sjuksköterska på 112, som fanns med via högtalartelefon. – Jag var målvakten, jag fångade. Jag tog emot Joey när han kom ut. Och storasystrarna sprang och hämtade handdukar och filtar. Vi hade en tioårig undersköterska och en femårig som hjälpte till. De kommer aldrig glömma detta – på gott och ont.   Joey i sin svarta sparkdräkt med en röd slips tryckt på framsidan ler och jollrar. Han mår bra. Men efteråt har paret tänkt mycket på vad som hade kunnat hända, berättar Johanna. – Allting kunde ju ha hänt ju, vad hade vi gjort då liksom? Alltså jag vet inte man…ja. Navelsträngen kunde ju ha varit runt halsen, han kunde ju fastnat, navelsträngen kunde brustit, ja det är många, många såna här saker som man tänker nu efteråt. Då när man är mitt uppe i det så tänker man ju bara på att han ska komma ut och att det ska liksom gå så bra som möjligt Men vår undersökning visar att det är inte är alla som det har gått lika bra för. I vår pärm med Lex Maria-anmälningar från hela landet så finns det totalt åtta fall från där det tydligt konstateras att hög arbetsbelastning, brist på personal eller på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött i samband med förlossning. Såhär kan det låta: ”Långvarig underbemanning avseende barnmorskor och obstetriker leder till en ansträngd arbetssituation med trötthet och stress” ”På grund av hög arbetsbelastning fick patienten vänta i väntrummet i 45 minuter innan hon fick komma till ett förlossningsrum” ”Bakomliggande orsaker till att händelsen inträffat har bland annat varit en hög arbetsbelastning” Alla de här fallen slutade med att ett barn dog. Och i alla fallen har hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats identifierats som en bidragande orsak till att vården inte fungerat som den ska. Jag sitter vid köksbordet i en bohemiskt inredd lägenhet i Majorna i Göteborg tillsammans med barnmorskorna Lina Gustin och Tina Hylen Muisos, som arbetar på Östra sjukhuset i Göteborg. De bläddrar pärmen som jag har med mig, som innehåller Lex Maria-anmälningarna vi har hittat. I anmälan, eller i den tillhörande händelseanalysen, har sjukhuset uppgivit att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött. – Det är ju den här medicinska säkerheten ibland, det är det jag känner. Det är det som risken är tycker jag att liksom även om jag har en övervakning på en kurva såhär då och inte springer och lyssnar, utan jag har kurvan på. Spelar ju ingen roll om jag har kurvan på om ingen ser den. Kurvan som Lina Gustin pratar om är alltså den apparat som visar hjärtljudet på oförlösta barn. Den går att se på en skärm i expeditionen. – Vi har ju så mycket…så jag kan ju vara på två andra rum. Och det är ingen ute som kan titta på den. Det är ju situationer där det verkligen inte finns någon där. – Jag tänker på hur det kan se ut, för inte så många nätter sedan när jag hade två patienter – en kvinna som väntade sitt första barn och var öppen 10 centimeter. Hennes hjärtljud hann jag ju inte lyssna på en gång i kvarten. Jag sprang in och ut till henne, till en annan kvinna som var en omföderska som hade en inte helt godkänd övervakningskurva - och så ringer det på dörren. Och ingen svarar. Och det ringer och ringer och ringer. Tillslut måste man ju gå och svara, man vet ju inte vad det är. Och där kommer en livrädd kvinna som väntar sitt första barn och som säger att: ”Jag blöder.” Kan ju inte jag lämna, då måste jag ju ta in henne på ett rum. Upp i sängen, får jag lyssna på hjärtljuden, ser att det är bra, blödningen ser bra ut – ”ja ursäkta men jag måste gå nu”. Och så går jag. Och så ser det ut. Och så får jag springa fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är en jättetuff känsla att vara rädd hela tiden, rädd för att man ska missa något. Både Lina och Tina har nu sagt upp sig från Östra sjukhuset.    Sofia Wickstrand Linhem har också valt att sluta. – Och jag ser på den gamla arbetsplatsen nu som ett…som någon slagsgruva där folk går och sliter och de har ingen aning om hur det ser ut på andra arbetsplatser. För man är så van. Man är så hemmablind. Det är förskräckligt. Det gör mig ledsen att se hur folk sliter faktiskt. Och tycker att det är okej. Och säger att nej men…idag var det såhär. Att det normaliseras. Det sliter hårt. Varken Sofia, Tina och Lina har själva varit med om att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller plats har fått så allvarliga konsekvenser som vi har kunnat läsa om i Lex Maria-anmälningarna. Men de har varit oroliga. Nu har de alla valt att lämna sin arbetsplats, eftersom de anser att de inte är tillräckligt bemannade för att kunna sköta sitt jobb. Henrik Ahlmgren, som är verksamhetschef på Sahlgrenska igen. – Det är alltid ett problem när vi har medarbetare som har en hög kompetens som söker sig från en arbetsplats på grund av att man inte trivs eller man upplever att arbetsmiljön är för utsatt eller annat. Då har vi ett problem. Och det är en fråga som jag tillsammans med min ledning och mina medarbetare ständigt jobbar med och behöver förbättra. För några veckor sedan avslutade Arbetsmiljöverket sin utredning. De konstaterade att det fortfarande finns brister i arbetsmiljön. Men att sjukhuset har börjat jobba med frågorna och att det därför inte finns skäl till något vite. Samtliga barnmorskor vi pratat med som jobbar där – både de vi har hört i det här programmet och andra – har uppgivit att brist på personal leder till att det uppstår situationer där de har varit oroliga eftersom de inte hinner med att utföra sitt arbete såsom riktlinjerna kräver. Vad tänker du om det? – Jag kan inte kommentera enskilda utsagor kring vad man hinner och inte hinner med. För mig är det viktigt som verksamhetschef och tillsammans med våra medicinska ledningsansvariga att vi uppmärksammar onormala händelser i organisationen och larmar så att vi kan förebygga detta Tror du att det på något sätt går ut över patientsäkerheten att bemanningen ser ut som den gör idag? – Det finns alltid en risk att patientsäkerheten hotas eller naggas i kanten om man inte förmår bemanna en verksamhet med rätt kompetens. Detta är en uppgift som vi jobba med dagligen att säkerställa att vi har rätt bemanning för att klara vårat uppdrag. Lyckas ni? – Vi lyckas. Men när vi går igenom Lex Maria-anmälningar så hittar vi ett fall från förra året där ett barn dog på Sahlgrenska. Personalen hade på grund av platsbrist och hög arbetsbelastning lagt över mamman till BB, där barnet inte kunde övervakas ordentligt. Tommy Sporrong är medicinskt ansvarig överläkare på Östra Sjukhuset. – Så jag tror att resursbristen på förlossningen ledde till det här beslutet. Kan man dra slutsatsen utifrån det här att det hade behövts mer plats på förlossningsavdelningen här? – Ja det tror jag att man kan dra den slutsatsen. Det har sannolikt bidragit till att det gått dåligt. Enligt Tommy Sporrong är det tydligt att brist på personal ibland går ut över patientsäkerheten. – Ja situationer där man upplever att man upplever att man behöver assistans av fler personer än vad som finns tillgängligt. Det varierar ju…men kanske någon gång per vecka hos oss för närvarande. Senaste halvåret under sommaren och våren så kanske till och med det var något oftare. En överläkare som säger en sak, och en verksamhetschef som säger en annan. Vi ringer upp Henrik Almgren igen. – Jag tycker vi ska utgå från det ställningstagande som Tommy gjorde där. Han är medicinskt sakkunnig och rådgivare till mig. Så jag utgår ifrån att det Tommy har svarat, det stämmer. För när jag frågade dig sist om det här, om ni lyckas att bemanna för att klara ert uppdrag så sa du att ni lyckas med mycket goda resultat? – Vi lyckas utföra våra uppdrag med goda resultat, svar ja. Sen har vi i likhet med många verksamheter inom sjukvården ett ständigt pågående utvecklings- och förbättringsarbete, genom att vi ständigt förebygger risker i verksamheten för att förbättra patientsäkerheten. Men det är ändå så att det har funnits situationer där brist på bemanning har gått ut över patientsäkerheten? – Jag kan säga att det har i våra händelseanalyser framkommit att bemanningsfrågan har varit en potentiell riskfaktor, svar ja. Svensk förlossningsvård räknas till bland världens säkraste. Men i två program har Kaliber kunnat visa på allvarliga brister. Vi har i förra veckan hört om hur sjukhus brister i fosterövervakningen av barn som ska födas, något som i flera fall har lett till att barn har dött eller blivit allvarligt skadade. Den här veckan har vi hört om bristande resurser inom förlossningsvården. Vi kan konstatera att brist på resurser inom förlossningsvården – i forma av personal eller plats – i flera fall har ansetts vara en bidragande orsak till att barn dör eller skadas. – Det är en väldigt stark kille. Vi är tillbaka i det ljusa köket i Smygehuk, tillsammans med Christian, Johanna och fyra månader gamla Joey. – Så han är ju också en del i att det gick bra. Det var han som såg till att det gick bra, eller hur Joey? Johanna födde Joey vid diskbänken, och Christian tog emot. Det enda medicinska stödet de hade var 112, som fanns med via högtalartelefon. – En häftig upplevelse naturligtvis. Men samtidigt så…det kunde också blivit den värsta. Men det är som sagt…det försöker man inte tänka på när man är i det och inte nu efteråt heller. – Det gick bra. Det gjorde det. Men man tänker ju samtidigt vi hade tur, men det finns andra som inte har det. Det är liksom…det förtar ju lite av glädjen så att säga. Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Research: Sofia Boo och Victoria Gaunitz Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Min vän undergången

    · 00:30:18 · P4 Dokumentär

    - Jag har svårt att minnas min barndom tydligt. Men precis som min syster Malin kommer jag ihåg ett stort utanförskap. Jag minns att jag tittade mig omkring i klassrummet och tänkte att det var så hemskt att de alla skulle dö men att de inte visste om det. Bara jag. Att jag borde varna dem så att de också kunde förbereda sig för undergången. Det berättar Johanna Iggsten som gjort dokumentären och som under 15 år, från 70-talets mitt till slutet av 80-talet, växer upp i utkanten av den amerikanska undergångssekten Summit Lighthouse. Familjen bor i den lilla bruksorten Grycksbo i Dalarna med en mamma som lever efter Summits läror och en pappa som inte alls tror på gud. Undergång är ständigt närvarande, astrala varelser och andliga mästare är en del av vardagen. Mycket är reglerat och styrt, tidningar, musik, mat, kläder och synen på vad den gudomliga människan ska göra. - Att leva i en undergångssekt låter väldigt extremt men mer än något annat är det en vardag. En underlig vardag för den som tittar in i huset där jag växte upp. Altare, rökelse, böner, vegetarisk mat, böcker om chakran och astrala varelser. Planscher med uppfodrande mästare, statyer av Jesus och moder Maria, berättar Johanna. I Min vän undergången pratar Johanna Iggsten med sin mamma Ella, lillasystern Malin och pappan Bosse om tiden i Summit Lighthouse. Det är en personlig historia om utanförskap, om att vara annorlunda och om vad som händer när undergången till slut bli en vän. Johanna återbesöker nyfiket en barndom i bruksorten Grycksbo där hon som barn slits mellan sektlivet och vardagslivet i Grycksbo. Johanna Iggsten jobbar idag som journalist på P4 Sörmland. johanna.iggsten@sverigesradio.se Kort om Summit Lighthouse Teosofisk nyreligiös rörelse influerad av teosofin, grundad i USA 1958. Rörelsen leds av Elizabeth Clare Prophet (född 1940) och kom kom till Sverige i mitten av 1960-talet. Läran är centrerad kring "De uppstigna mästarna i det stora vita brödraskapet", dvs. människor som har uppstigit till Ljuset eller förenats med gudsnärvaron, och som nu anses arbeta för att hjälpa mänskligheten till frälsning. Några av dessa är enligt rörelsen Jesus, Buddha, Jungfru Maria. En viktig övning är att affirmera närvaro av "Den violetta flamman", ett ljus som sägs finnas inom varje människa och som uppfattas som renande. Sedan 1970-talet har rörelsen framhållit att stora katastrofer sannolikt är nära förestående, varför man inför år 1990 bl.a. byggde skyddsrum vid huvudkvarteret i Montana, USA. I Sverige finns ett center bl.a. i Stockholm. Källa: Nationalencyklopedin

    starstarstarstarstar
  • Tensta ligger mitt i Sverige

    · 00:51:15 · P1 Dokumentär

    Journalisten Johanna Langhorst och hennes familj tvingades mot sin vilja att flytta ifrån Tensta, en förort utanför Stockholm, efter att äldsta sonen blivit rånad två gånger och inte längre vågade gå hem från tunnelbanan.   Ett fåtal småkriminella ungdomar på jakt efter snabba cash och svartarubriker har under flera års tid regerat miljonprogrammet Tensta, en förort utanför Stockholm. Gänget  har skaffat sig berömmelse genom att slåss med ordningsvakter, råna andra unga, tända eld på bilar och kasta sten på polisen. Journalisten Johanna Langhorst och hennes familj tvingades mot sin vilja att flytta ifrån Tensta efter att äldsta sonen blivit rånad två gånger och inte längre vågade gå hem från tunnelbanan. Miljonprogrammen kritiseras ofta för sin brutala arkitektur och höga kriminalitet, trots att innerstaden toppar statistiken både vad gäller trist boendemiljö och våldsbrott. Undersökningar visar att majoriteten av de boende i miljonprogrammen trivs bra och inte vill flytta därifrån. Men vad är då felet med Tensta? En dokumentär om hur fördomarna och föraktet mot betongförorten gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. Johanna Langhorst har gjort ett flertal radiodokumentärer, samt frilansat under ett tiotal år för SR och UR. Johanna Langhorst har arbetat i radioprojekt tillsammans med unga i Rinkeby och Alby:Rabarber, stadsdelförnyelsen i Rinkeby 2006 och Fanzingo i Subtopia 2007 - 2009. Johanna Langhorst och Maria Sveland skapade sommarserien Heliga Familjen i P1 och Johanna har även producerat, skrivit manus och regisserat radioteater och barnprogram. Repris från 2010. Musik i programmet: Daniel Bingert.

    starstarstarstarstar
  • Stina med Johanna om att våga leva sin sanning

    · 01:30:19 · Söndagarna med Stina Wollter

    "Vad är sant för mig egentligen? Jag tänker att det handlar mer om att göra och vara än att tala. Att hitta sanningar som håller för olika prövningar är som att få vänner. Äkta vänner." Stina Wollter Söndagens gäst Johanna Salama är inte den typen av person som ångrar sig. Hur det än går - och det har gått både upp och ner i hennes liv - har hon en tillit till att det blir precis som det ska och att hon bara blir rikare på erfarenheter. Hon har alltid varit säker på att hon är här på jorden för att göra skillnad. Idag, som social entreprenör, skapar Johanna förändring i både unga och vuxnas liv. Detta gör hon både genom att ta fram metoder, böcker, hålla kurser och föreläsningar, driva projekt och inspirera på flera plan. Hon lever sin sanning och hjälper andra att våga leva deras sanningar. Och hela tiden har hon kontakt med och vågar visa sin sårbarhet. Just nu renoverar Johanna ett 1800-talstorp och trots alla motgångar, oro och stress så vet Johanna att huset är den plats på jorden där hennes själ landar. Hör Stina och Johannas samtal kl 22-23 om mörker och mod, om mening och mål, och om varför det är så viktigt för henne att möta människor utan masker. Du som lyssnar, vilka möten har förändrat ditt liv? Vad händer när du visar din sårbarhet? Har du hittat din plats på jorden? Hur då? Vad betyder den för dig? Ring på söndag kl 22-00 på nummer 018 - 17 40 20 för att prata med Stina efter kl 23. Skicka ett mail när du vill till sondagsstina@sverigesradio.se och glöm inte ditt telefonnummer om du vill bli uppringd.

    starstarstarstarstar
  • 011 - Nutzungsrechte für Illustratoren

    · kreativ[ge]recht

    In dieser Folge bekommst Du den Mitschnitt des Webinars, das ich zusammen mit der lieben Johanna Fritz Anfang des Jahres gehalten und in dem wir die wichtigsten Basics zum Thema Urheberrecht und Nutzungsrechte vermittelt haben. Die Veranstaltung war mit 200 Anmeldungen gut besucht und die Inhalte sind einfach zu wertvoll, als dass man ihnen nicht nochmal eine eigene Podcastfolge widmen könnte. Und wie üblich bei Johanna und mir gibt es 100 % gute Laune noch obendrauf! --- Shownotes:  --- Links zu Johanna Fritz:  illustratorenwebsite http://www.johanna-fritz.de/ ByJohannaFritz https://byjohannafritz.de/ kurse & workshops https://byjohannafritz.de/kurse-workshops/ facebook https://www.facebook.com/byjohannafritz mail johanna@byjohannafritz.de --- Ich freue mich über eine Bewertung oder jegliche Rückmeldung zu meinem Podcast! Hier erreichst Du mich:  newsletter https://goo.gl/6PGbHl mail sebastian.deubelli@deubelli.com facebook www.facebook.com/kanzleideubelli/ web www.deubelli.com  

    starstarstarstarstar
  • Puheen Iltapäivä: Johanna Elomaa: "Kirjani viesti on se, että kaikesta elämässä voi selvitä": 05.09.2016 15.15

    · Puheen Iltapäivä

    ”Eräänä päivänä toimittaja Johanna Elomaan elämä pysähtyi puhelinsoittoon. Hänen veljensä oli kuollut Vietnamissa. Kuolema ei tullut yllätyksenä. Veli oli jo vuosikausia ollut pahenevassa huumekierteessä. Mutta kuolema vei Elomaan kysymään mistä elämässä itse asiassa on kysymys.” ”Säästä ajatuksesi eläviä varten” on kauppatieteiden maisterin ja media-alan ammattilaisen Johanna Elomaan kirja läheisen menettämisestä sekä käänteentekevästä matkasta. Miten toiset ihmiset suhtautuivat Johanna veljen menetykseen? Ja millaisia vastauksia Johanna sai matkoiltaan? Suvi Puukangas haastattelee.

    starstarstarstarstar
  • 1. Johanna Engberg – Barnmodeexpert

    · Modepodden

    Vi möter Johanna Engberg, grundare och VD på ByEngberg. Johanna är utsedd till Sveriges barnmodeexpert, med flera celebra kunder och en unik kundservicestrategi. Hon är en av de starkaste och mest energiska personer vi träffat. Därför tillägnar vi också Låten Eye of the Tiger ur Rocky III till Johanna som en symbol för hennes elitidrottarinställning att bli nr 1! ByEngbergs webshop hittar ni här: http://www.byengberg.com Johannas blogg hittar ni här: http://plazakvinna.com/blogg/engbergs-barnmodeblogg Ljudbearbetning: Fredrik Larnemo, Recordia Johanna Engbergs spellista: http://open.spotify.com/user/modepodden/playlist/22oLWL2SaDeq5VjdLmoNxx

    starstarstarstarstar
  • Tensta ligger mitt i Sverige

    · 00:51:14 · P1 Dokumentär

    Journalisten Johanna Langhorst och hennes familj tvingades mot sin vilja att flytta ifrån Tensta efter att äldsta sonen blivit rånad två gånger och inte längre vågade gå hem från tunnelbanan. Miljonprogrammen kritiseras ofta för sin brutala arkitektur och höga kriminalitet, trots att innerstaden toppar statistiken både vad gäller trist boendemiljö och våldsbrott. Undersökningar visar att majoriteten av de boende i miljonprogrammen trivs bra och inte vill flytta därifrån. Men vad är då felet med Tensta? En dokumentär om hur fördomarna och föraktet mot betongförorten gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. Dokumentären sändes första gången 2010.   Johanna Langhorst har skrivit boken "Förortshat" (Ordfront). Boken bygger på dokumentären "Tensta ligger mitt i Sverige". Här pratar hon i P1 Morgon om boken och förorten: Johanna har gjort ett flertal radiodokumentärer, samt frilansat under ett tiotal år för SR och UR. Tillsammans med Maria Sveland gjorde hon sommarserien Heliga Familjen i P1 och Johanna har även producerat, skrivit manus och regisserat radioteater och barnprogram. Musik i programmet: Daniel Bingert.   Lyssna på fler dokumentärer av Johanna Langhorst:

    starstarstarstarstar
  • 64. Johanna Kajson

    · 01:15:37 · We Are Influencers

    Johanna Kajson är den skånska, jordnära influencern som har blivit bröllopskoordinator med hela svenska folket. Hon har arrangerat bröllop som Isabella Löwengrips, Hannah Widells och Kenzas, och är dessutom aktuell med sin nysläppta bok “Planera ditt drömbröllop med Johanna Kajson”.Som bröllopskoordinator och influencer står Johanna Kajson med fötterna i två nya branscher, vilket leder in oss på väldigt spännande samtalsämnen. Utöver det pratar vi om hennes resa till att bli både influencer och bröllopskoordinator, vilken känd film hon har använt för att beskriva sitt jobb för andra, och så utbyter vi riktigt bra tips.

    starstarstarstarstar
  • Bröstoperationen höll på att kosta Johanna livet

    · 00:43:40 · Pira & Bråding i P3

    Ända sedan tonåren har Johanna tyckt att hon haft fula och hängiga bröst och drömt om att en dag få göra en bröstoperation. - Jag kände mig ful och osexig. Det kändes inte som om brösten var en del av mig. Till slut, efter att hon fått sitt tredje barn, bestämmer hon sig för att göra en bröstoperation hos en kirurg med gott rykte på en känd klinik. Hon passar också på att göra en bukplastik eftersom hon fått problem med lös hud på magen efter de tre graviditeterna. Ingreppen blir lyckade så Johanna bestämmer sig för att även fylla ut brösten med silikonimplantat och genomgår ännu en operation. En operation som kommer bli starten på en mardröm. - Hade jag vetat vad som väntade efter den operationen så skulle jag aldrig någonsin ha gjort det här. Hela mitt liv raserades och min kropp, gamla Johanna fanns liksom inte längre kvar. Jag började till och med planerade för hur min familjs liv skulle bli utan mig.

    starstarstarstarstar
  • #86 Johanna Jönsson- Riksdagsledamoten utan ungdomsförbund

    · 00:49:28 · 25 minuter

    Vi träffar Johanna Jönsson, Riksdagsledamot för Centerpartiet (med ansvar för migrationsfrågor) och pratar om bland annat: - Skillnader mellan svensk och amerikansk politik (och varför det ej är som i House of Cards) - Hur Johanna blev riksdagsledamot utan en lång politisk bakgrund inom t.ex medlemskap i ett ungdomsförbund - Johannas bakgrund och hennes främsta drivkrafter - Böcker och andra resurser som Johanna inspirerats av - Nepotism i svensk politik (hur det skiljer sig mellan partierna) Sammanfattning & extramaterial skickas via lyssnarbrevet (gå med på www.25minuter.se). Det går på några sekunder och kostar inget. Tusentals får det varje tisdag kl 11. Alla böcker vi nämnt finns här: www.25minuter.se/veckansbok/ Prylar vi gillar finns här: www.25minuter.se/resurser/ Kontakta oss på: 25minuter@gmail.com | eller Twitter:@25minuter.

    starstarstarstarstar
  • Schlager och konspiration: Ekots Johanna Melén i Skopje

    · 00:03:23 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 9 maj med Johanna Melén. Skopje, tisdag. De flesta har nog mest hört talas om landet Makedonien i samband med Eurovisionsschlagerfestivalen. Former Yugoslav Republic of Macedonia, 6 points, eller något sådant. Som bäst har landet kommit på en tolfte plats. I år står hoppet till Jana Burceska, 23 år. Hennes karriär tog som för så många andra i schlagersammanhang fart när hon deltog i Makedoniens lokala variant av tv-programmet Idol där hon kom femma. En del i Makedonien beskriver Jana Burceska närmast som en landsförrädare. Mest för att hennes pappa arbetar åt den amerikanska ambassaden i Makedonien. Kanske, kan man läsa, är det rent av så att det är USA som har bestämt vem som ska få tävla i Kiev för Den före detta jugoslaviska republiken Makedonien, som landet ska kallas i eurovisionsammanhang för att inte uppröra Grekland som anser att Makedonien bara är namnet på en region i norra Grekland och om ett annat land väljer att också kalla sig för Makedonien är ju det, enligt grekiskt sätt att se på saken, som att inkräkta på grekiskt territorium. Så därför vägrar Grekland att låta Makedonien gå med i Nato eller att inleda förhandlingar om EU-medlemskap. Det där är naturligtvis ett komplicerat sidospår som inte har med Eurovisionsschlagerfestivalen att göra men är ändå svårt att kringgå eftersom namnkonflikten ställt till med så mycket besvär i Makedoniens väg framåt. Och under tiden har politiker här retat upp grekerna ännu mer genom att uppföra hiskliga statyer över forna krigarkungar som enligt Greklands mening är en del av Greklands stolta historia, inte Makedoniens. Och människorna som bor här blir bara mer och mer utleda på alltihop och vill helst av allt flytta härifrån. Och det gör de också, särskilt de unga och välutbildade. Kvar frodas konspirationsteorierna om de onda yttre krafterna som av någon svårgreppbar illvilja vill så kaos och splittring i det lilla landet. Och de personer som de senaste två åren gått ut och protesterat här mot maktfullkomliga ledare, mot korruption, mot rättsosäkerhet de har inte gjort det för att de är oroade över utvecklingen i landet, nej de, säger man, har naturligtvis gått i utländska krafters ledband. Samma sak kan man höra om demonstranter i till exempel Ryssland, Serbien och Ungern. Jag vet egentligen ingenting om Jana Burceska som på torsdag sjunger för en makedonsk finalplats i Eurovisionsschlagerfestivalen i Kiev och jag har ingen aning om hon står där på scenen tack vare egna meriter eller om hon fått hjälp av en pappa med goda kontakter. Men schlagerbedömare säger i alla fall att hon är den bästa chansen som Makedonien haft på länge i musiktävlingen som alla pratar om. Och ingen kan säga något annat än att Makedonien verkligen är i stort behov av goda nyheter, om det så bara handlar om en plats i Eurovisionsschlagerfestival-finalen. Johanna Melén, Skopje johanna.melen@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar