erik och mackan

  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb?

    · Kaliber

    Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Bill Scott: LVMPD Murder of Eric Scott

    · The Opperman Report

    Opperman Report 9-12-14 LAS VEGAS ANTI-GUN POLICY: KILL AND COVER William B. Scott is a former Rocky Mountain Bureau Chief for Aviation Week & Space Technology magazine. During his 22 years with the publication, he also served as Senior National Editor, Avionics Editor and Senior Engineering Editor. He is a co-author of three books: Space Wars: The First Six Hours of World War III; Counterspace: The Next Hours of World War III, and Inside the Stealth Bomber: The B-2 Story. A solo-written novel, The Permit, is based on the murder of his eldest son, Erik Scott. Scott holds a Bachelor of Science degree in Electrical Engineering from California State University-Sacramento, and is a graduate of the U.S. Air Force Test Pilot School. In 35 years of military and civilian flight testing, plus evaluating aircraft for Aviation Week, he has logged approximately 2,000 flight hours on 80 aircraft types. On July 10, 2010, Erik B. Scott, a 1994 U.S. Military Academy at West Point graduate with an MBA from Duke University, was shot to death by three Las Vegas Metropolitan Police Department (“Metro”) officers in front of a Las Vegas, NV, Costco big-box store. While many readers will recall that egregious, senseless murder, few know what followed: A jaw-dropping cover-up more typical of the old Soviet Union than America. To every man and woman, who carries a firearm, the Erik Scott shooting is a chilling reminder that billion-dollar companies, such as Costco, have irrational, secret, anti-gun policies that literally kill their customers. Erik, a Boston Scientific cardiac pacemaker sales rep, was carrying a legally registered concealed firearm, while he and his girlfriend were shopping at Costco-Summerlin in Las Vegas. He also had a concealed-carry permit in his wallet, issued by the same Metro police force that killed him. When Erik squatted on the floor to verify that three metal water bottles would fit into a soft-sided, zip-up cooler, a Costco employee spotted Erik’s Kimber Ultra Carry .45-caliber semiautomatic in an inside-the-waistband holster. A civil interchange with a Costco manager ensued, and Erik was told that a Costco policy banned guns inside company stores—although there were no signs to that effect posted outside or inside, and there’s no mention of a gun-ban policy in the membership application. Erik calmly responded that his sidearm was legal and that he had a concealed-carry weapon (CCW) permit on his person. The manager never asked Erik to leave the store, and the two parted on good terms, according to witnesses. The Costco manager reassured a plainclothes security guard, Shai Lierley, that Erik would be leaving soon. For reasons known only to him, the young, cocky Lierley—defying management practices and company policy—placed a 311 call to the local police, falsely claiming Erik “had a gun and was acting erratic.” Thinking an armed madman was barricaded inside, Metro cops rushed to the store in overwhelming force—15 police cruisers, a helicopter, an incident-command team and an ambulance. An inbound Metro lieutenant suggested that Costco managers quietly evacuate the store. Unaware that the evacuation had anything to do with him, Erik and his girlfriend calmly walked out with the crowd, passing three Metro officers waiting at the entrance and exit doors. Costco’s Shai Lierley identified Erik to an agitated, scared Metro officer, William Mosher, who was clutching a semiautomatic, visibly shaking and sweating profusely. Alarmed, Mosher spun around and immediately yelled something, which even nearby cops failed to comprehend. Erik turned to find a frightened, obese cop shouting three conflicting commands. With his left hand, Erik lifted his T-shirt to expose the Kimber, and repeated, "I am armed, I am armed..." Witnesses said he moved his right elbow enough to expose the Kimber. In his right hand, Erik held a BlackBerry cell phone. Mosher instantly panicked and fired two shots with a .45-caliber Glock 21. The cop’s first hollow-point slug struck Erik in the heart; the second went through his right thigh, well below his jeans’ front pocket. Two other officers hesitated a long beat, then fired another five rounds, all into Erik's back. Erik was shot a total of seven times. The five that hit him in the back were fired after he was on the ground, dying. Based on a recording of Lierley’s 311-call, we’ve confirmed that Mosher gave Erik three conflicting commands and fired, all within two seconds. Mosher then knelt on his victim’s back and handcuffed Erik’s hands. Costco had numerous security cameras inside the store and at least four trained on the entrance, where the lethal shooting took place. Violating department policies, Metro detectives did NOT immediately seize the surveillance system's two digital video recorders’ hard disks. They left the critical DVR and hard drive in Costco's control for five days, allowing Costco-Summerlin personnel and the store’s IT contractor to tamper with video data. Five days after the shooting, Metro detectives finally decided to pick up one Costco DVR. After valiant attempts to “recover” critical imagery, the DVR was sent to the U.S. Secret Service’s Los Angeles office, where forensics experts examined it. The experts later testified that 96 percent of the DVR’s data were recovered. The four percent not recoverable just happened to encompass the time Erik was in Costco, as well as the fatal officer-involved shooting. The hard disk’s platter sectors, where that critical four percent of unrecoverable data resided, was physically damaged, as if the disk were running, “then dropped from about chest high,” according to forensic experts’ testimony. Within hours of the shooting, a Clark County Deputy Public Administrator and a Metro cop illegally broke into Erik's condominium and stole several of his firearms. One pistol, a small Ruger LCP, was later produced as "proof" that Erik was carrying two guns. Why two? Because the AMR ambulance crew had reported finding a gun on Erik’s body. The sole gun Erik really was carrying (the Kimber) had already been removed from the corpse and placed on the ground at Costco, still in the holster, as if Erik had pulled it, thereby “justifying” Mosher's murder. In fact, the only item Erik ever had in-hand was his BlackBerry smartphone. In a state of panic, Mosher couldn’t distinguish a BlackBerry from a semiautomatic pistol. He literally executed Erik. There is absolutely no doubt that Erik was murdered. However, integrity-challenged cops of Metro’s “Blue Wall” immediately resorted to post-shooting procedures that are standard practice for hundreds of corrupt Las Vegas police officers: Conceal the facts, destroy and manufacture “evidence,” coerce selected eyewitnesses, and systematically demonize the deceased victim. The cover-up of Erik’s murder-by-cop was aided and abetted by the Clark County District Attorney, an unprincipled union—the Las Vegas Police Protective Association—and wealthy power brokers, who control The Strip. My family filed two lawsuits in federal court—one against the Las Vegas Metropolitan Police Department, the three shooters and the sheriff, Douglas Gillespie, and a second against Costco. For unbelievable reasons, both suits went nowhere. After the second was dismissed, our lawyer said, “I don’t think it’s possible to get justice in this town.” The truth about Erik’s murder and its blatant cover-up is so bizarre that non-Las Vegas citizens would never believe it. Consequently, I resorted to asymmetric warfare. I wrote a novel based on the actual events of my son’s senseless execution. Entitled The Permit, the book is “faction”—truth wrapped in a techno-thriller story. According to reviewers, The Permit is a fast-moving, riveting tale of intrigue, corruption and accountability. Synopsis of “The Permit:” A murder-by-cop victim, “Erik Steele,” was actually a covert assassin for Checkmate, an ultra-secret Department of Homeland Security counterterrorism team. Arrogant, low-intelligence Las Vegas Metro cops had brazenly killed a high-value federal agent. As Metro leaders soon realize, their trigger-happy cretins truly did kill the wrong guy. Metro’s clumsy attempts to cover-up Erik’s execution triggers a deadly campaign codenamed Operation Gold Shield. Activated by the highest office in America, Shield is designed to neutralize INDIGO, a new, dangerous class of domestic terrorist that has killed more Americans since 9/11 than were lost on that modern day of infamy: Rogue cops and their corrupt allies. Shield is launched to prevent the U.S. from erupting in armed revolt. However, the initial targets are those responsible for killing a fellow Checkmate agent, Erik Steele. Integrity-devoid killer-cops, corrupt district attorneys, police union thugs, an unscrupulous sheriff, and even a powerful billionaire are held accountable via advanced, highly classified means, such as tiny missiles with nanoparticle warheads; a microwave-beam weapon that fries a victim; an airborne system that creates “ghosts” in a target’s bedroom; a “black world” fighter aircraft armed with T-Rex, a stunning electrostatic weapon; an acoustic beam that shatters bones and buildings, and a lethal disease that precludes sleep. Ultimately, bodies pile up, government officials run scared and the glitzy Las Vegas Strip is silenced.

    starstarstarstarstar
  • Den svenska ekomaten som försvann

    · Kaliber

    Regeringens vision är mer svensk och ekologisk mat. Hur är det i kommuner och landsting? Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i våra skolkök, äldreboenden och sjukhuskök. Det är jättegott. Jag brukar inte gillar korv, men jag gillar det med ris.Eleverna Molly Klinteman, Felicia Christensson och Milla Nilsson som går på Ängelholms Montessoriskola äter lunch. På porslinstallrikar ligger en av dagens två rätter. Morötter och korvgryta.Det är korv Stroganoff och ris.Har ni någon koll på var maten kommer ifrån? Nej, jag vet inte vad riset kommer ifrån, det har jag säkert glömt.Vad tror du korven kommer ifrån? Kanske grisen.Morötterna då? Från ett frö.Vad tycker du är viktigast med maten? Att det är gott. Och ekologiskt. Det är bra.Stefan Löfven i regeringsförklaringen 2014:En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja svensk och ekologisk matkonsumtion.Visionen om mer svenskt och ekologiskt på tallriken är tydlig. Hur ser det ut i verkligheten?Idag handlar Kaliber om maten i kommuner och landsting om maten våra skolbarn, äldre och sjuka äter.Frågan är om målen i skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar går hand i hand med regeringens.Sven-Erik vad har du ätit för lunch idag? Jag åt ugnsgratinerad torsk. Det var fantastiskt gott.Sven-Erik Bucht (S) är landsbygdsminister och den som är ytterst ansvarig för arbetet med att ta fram en nationell livsmedelsstrategi den som ska leda till mer svensk och ekologisk mat. Han satte igång med jobbet dagen efter statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 då han som nytillträdd statsminister nämnde strategin första gången. Planen är att ha den klar till försommaren. Vi är ett av få länder i Europa som saknar en nationell livsmedelsstrategi. Vi har alla möjligheter att producera mycket mera livsmedel i Sverige. Och det anser regeringen att vi ska göra. Det skapar jobb på landsbygden, men det handlar också om att vi har en hållbar produktion i Sverige. Vi har väldigt säkra och miljövänliga livsmedel och det vill vi ta vara på. Vi kan inte bara förlita oss på världen i övrigt att hämta allt käk utifrån. Vi måste producera själva också, säger Sven-Erik Bucht.Är svenska livsmedel viktiga? Mycket viktiga. Och framförallt är säkra och väldigt klimatsmarta jämfört med andra länder. Så jag vill väldigt gärna att svenska livsmedel konsumeras mer. Både i vårt land men också i världen i övrigt."De miljöregler vi har gör ju en kostnad"Vi är hos Bengt Johansson, på hans gård i Horred, en tätort i södra delen av Marks kommun belägen på västra sidan av Viskan. På visitkortet står det naturvårdare. Det är den stora delen med nötkreatur, det är de sköter betesmarker och naturmarker och sånt, säger bonden Bengt Johansson, som driver vidare gården efter sina föräldrar. Han har gjort den ekologisk och har här 400 kor och så en hel del mark. Det är intresset som man tycker, att förvalta det kulturlandskapet som vi har då va.Att gården är ekologisk innebär bland annat att det inte används kemiska bekämpningsmedel eller genetiskt modifierade organismer här och att djuren först och främst äter ekologiskt foder härifrån.På sommaren går korna på naturbete vilket också är en förutsättning för att gården ska få kallas ekologisk. Nu är det torkat gräs som Bengt Johansson skyfflar fram för hand som gäller. Det här puttar jag till flera gånger om dagen. Det finns ju maskiner för det här, men de kostar ju pengar och då måste man ju få bra betalt för sina varor om man ska kunna investera i ytterligare maskiner och hjälpmedel. Och så länge lönsamheten inte hänger med får armar och ork ta det istället, säger Bengt Johansson.Köttet från den här gården slaktas och styckas några mil härifrån och säljs sen på restauranger i närheten. Restauranger som stoltserar med köttets ekologiska stämpel och ursprung i menyn. Men till de offentliga köken kommer det inte, trots att ekologiskt kött hamnar högt på kommunernas önskelista. Sen är det väl oftast prislappen som styr, för vid upphandlingar är man ju två parter. Jag vill ha så mycket som möjligt och köparen vill ge så lite som möjligt. Men det vi måste trycka på från lantbrukarled är ju att offentlig upphandling måste följa svensk djurskyddslag, och de miljöregler vi har i Sverige gör ju en kostnad som gör att våra produkter blir mycket dyrare och då måste vi få betalt för det. Man måste vara konsekvent där, att ställer man en lag som kräver att vi ska ha mer utrymme till djuren, låg antibiotikaanvändning och att vi ska ha miljöregler som är långt vida övriga länder, då tycker jag att man ska följa själv och köpa enligt de lagar och förordningar, säger Bengt Johansson.Hej! Hej!Claes-Erik Bergstrand är också ekologisk nötköttsproducent. Hans gård ligger i Vallda i Kungsbacka, några mil från Bengt Johanssons gård. För några år sen serverades kött härifrån på skolor i Göteborg. Men priset gjorde att det konkurrerades ut av utländskt. Den grossisten fick billigare kravgodkänt kött från Holland vid det tillfället, säger Claes-Erik Bergstrand.Ville ni fortsätta sälja till kommuner? Ja, det är en prisfråga. Vi måste ju hålla de priser vi har för att kunna betala våra leverantörer som gör ett bra jobb.Kossor i fjärdedelar hänger i rader i krokar i taket. De hängmöras i fjorton dagar innan de styckas i rummet bredvid. Det är djur från den egna gården på andra sidan gatan men också från kravmärkta gårdar häromkring som hamnar i de stora vita frigolitlådorna som går till den privata marknaden. Det här är kött som ska till en hamburgerrestaurang i Kungsbacka som maler själva och gör hamburgare.Ekologiskt framför svensktMen Claes-Erik Bergstrand hoppas liksom Bengt Johansson i Horred att köttet kan nå förskolor, skolor och äldreboenden i närheten. Han säger att det skulle betyda mycket för ekonomin om det skulle gå att få till en leverans med kontinuitet vilket är förhoppningen med att leverera till en kommun. Han har nyligen varit i kontakt med Kungsbacka kommun. Det skulle såklart vara kul att leverera till den kommun man verkar i.Är de beredda att betala? Ja, det får vi se.Regeringen har som mål att vi ska producera och äta mer svenskt och ekologiskt. Så bönderna Bengt Johansson och Claes-Erik Bergstrand borde väl ha stora möjligheter att få in sitt kött i de offentliga köken. De är ju både svenska och ekologiska. Men så är det alltså inte - och vi undrar om det är så här det ser ut i hela Sverige?Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i skolkök, på äldreboenden och i sjukhuskök.För där - hos kommuner, landsting och regioner serveras runt tre miljoner måltider varje dag.Och det visar sig vara en hel del som står i vägen för svenska bönders mat i de offentliga köken.Enligt GPS:en ska det ta 27 minuter att köra från Claes-Erik Bergstrands gård i Vallda till centrala Göteborg. Det är drygt tre mil. För några år sen landade alltså en del av köttet från den ekologiska gården i Vallda i Göteborg. Men, inte längre.Vad ser vi, EU-ekologisk står det, det är en EU-jordbruksstämpel på den. Ja, Felix. Köttbullar, strimlad falukorv och skivad falukorv står väl där, du ser kanske.EU-ekologisk eller svensk-ekologisk?Gunilla Williander som är kökschef på Johannebergsskolan i Göteborg visar vad som står på de rostfria hyllorna i frysen. Det är kartonger med ekologiska nötfärsbiffar, ekologisk pytt i panna och MSC-märkt fryst fisk som används i nödfall när den färska inte räcker. Här har vi kycklingkorven, men det är ursprung Italien.Tillsammans letar vi efter klisterlappar på kartongerna som ska berätta hur innehållet är producerat om det är ekologiskt eller inte och varifrån det kommer. För de olika klisterlapparna berättar mycket, man kan kort säga att svenska ekologiska livsmedel med den svenska så kallade KRAV-certifiering har producerats under hårdare krav än samma livsmedel som kommer från ett annat EU-land och istället har en EU-ekologisk märkning. Det handlar framförallt om djurens välfärd, till exempel måste grisar få beta utomhus på en KRAV-gård till skillnad mot en EU-ekologisk gård och organisationen KRAV ställer hårdare krav kring slakt och djurtransporter.Nu vill ju regeringen att vi ska äta mer av den svenska och ekologiska maten och i frysrummet i Göteborg visar det sig att de ekologiska köttbullarna är gjorda på svensk nötfärs. Men annars är det som sagt EU-ekologiskt på det mesta, tyvärr, säger Gunilla Williander.Jag tar hjälp av Lena Ekelund Axelsson som är professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, eftersom jag vill ha reda på vilka livsmedel som egentligen är bra och på vilka sätt. Hon har speciellt intresserat sig för livsmedel och klimat- och miljöfrågor.Vi letar oss fram till köttdisken i en matvarubutik i Lomma och använder oss av det danska köttet för att jämföra kött från ett annat EU-land med det svenska. Man har helt andra regler i Danmark även för det ekologiska. Även fast det ekologiska danska är djurmässigt bättre än det konventionella danska så har man inte så strikta regler som de svenska produktionerna, säger Lena Ekelund Axelsson.Så det svenska ekoköttet är det högst upp i skalan? Ja, absolut. Ja.Sen kan inte Lena Ekelund Axelsson säga vad hon tycker kommer på andra plats. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht slår som sagt ett slag för det svenska jordbruket, som han anser är tillräckligt bra som konventionellt. Svenskt så kallat konventionellt jordbruk brukar jag säga är egentligen det svenska miljöanpassade jordbruket och sen har vi det svenska ekologiska jordbruket som har speciella kriterier, säger Sven-Erik Bucht. Om vi nu importerar ekoprodukter istället för konventionella odlade så bidrar vi till ekologisk odling någon annanstans. Så det är en poäng med eko. Sen är ju en annan fråga om man i den offentliga sektorn ska bidra till det lokala näringslivet. Och det är ingen enkel fråga. Eller ska man tänka på något annat sätt. Ska man tänka globalt, vad som är billigast för eller ska man tänka på något annat sätt, säger Lena Ekelund Axelsson.Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht brinner alltså extra mycket för den svenska maten. Frågan är hur det ser ut på de tallrikar som våra barn, äldre och sjuka får.Vanligt med ekologiska målNär Kaliber i en enkät frågar landets kommuner, regioner och landsting om deras mål för maten i de offentliga köken i våra skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar till exempel så kör det allra flesta på med mål som i Göteborg. Där har man har mål kring andelen ekologiska livsmedel, men inga satta mål kring matens ursprung.198 kommuner och 17 landsting och regioner har svarat på Kalibers enkät och det visar sig att åtta av tio har mål för hur mycket av maten som ska vara ekologisk.Betydligt färre - två av tio - har uttalade mål om andelen svenskproducerade eller ännu mer lokala livsmedel. Ännu färre har mål om att den ekologiska maten också ska vara svensk.Flera ringer och mejlar mig och tycker att frågan om mål om den svenska maten är korkad eftersom den inte går ihop med lagen om offentlig upphandling (LOU) - lagen som kortfattat säger att man inte får premiera mat från det egna landet. Lagen bygger på EU-regler och syftet är det ska vara lika för alla inom EU. I praktiken innebär det att svenska ekologiska livsmedel har svårt i konkurrens med utländska ekologiska, eftersom de generellt är dyrare. Samma sak gäller för svenska konventionella livsmedel i förhållande till utländska. Naturligtvis vill vi köpa svensk mat, men nu är det så att Sverige är en del av Europa och då är det Europa som är varukorgen. Olyckligtvis är det så, säger Ulla Lundgren som jobbar på miljöförvaltningen i Göteborgs kommun med hållbar mat. Sen är det så att man naturligtvis vill ha mer svenskt, men det är en omöjlig ekvation. Det handlar om pengar naturligtvis.Råvarorna i den stora grönsakskylen på Johannebergsskolan skvallrar om kommande meny. Det är blandade rivna rotfrukter i stora plastpåsar och spänstiga röda tomater på kvist i kartong. Vi hittar ekologiska livsmedel som är odlade i olika EU-länder, bland annat Spanien och Holland. Men kökschefen Gunilla Williander skulle önska att mer av innehållet hade svenskt ursprung. Det är en prisfråga för det mesta. Är det några kronor så köper man hellre svenskt då, men det får inte skilja för mycket. Det får inte vara tjugo kronor kilot eller så, det blir väldigt mycket pengar om man ska göra för 1100. Då får man ha ett litet tillskott i ekonomin så hade det funkat, säger Gunilla Williander.Göteborgs kommun är alltså en av dem som har mål kring andelen ekologiskt. De har jobbat för att 40 procent av alla livsmedel som serveras på kommunens skolor, förskolor, äldreboenden och vårdboenden ska vara ekologiska 2018. Målet är redan nått. Hur mycket som är svenskt, det vet man inte. Och det är inte heller så viktigt. Det finns ingen skillnad egentligen i om köttet är producerat i Sverige, Danmark eller Polen. Frågan är hur de har producerats. Men sen finns det ett egenvärde i att man inte kör saker för långt, säger Ulf Kamne som är miljöpartist och kommunalråd i Göteborg med ansvar för miljöfrågor.Hur kommer det sig att ni vill ha ekologisk mat i kommunen? Därför att vi vet att det finns väldigt många fördelar, både för dem som äter men framförallt för den miljöpåverkan som matproduktionen innebär. Och det är egentligen det enda mätbara sättet att använda sig av. Alla andra mått, eller verktyg, man pratar om att köpa närproducerat och svenskt, det är så väldigt diffust och det är väldigt varierande vad man faktiskt får då, säger Ulf Kamne.Och om han skulle få bestämma själv så skulle han vilja att kommunen jobbade för att all mat som serveras här ska vara ekologisk så småningom.  Alltså, allt annat verkar ju tokigt. Vi kan ju inte säga att det är bra med en viss mängd bekämpningsmedel och syntetiska handelsgödsel och så där. Vi måste ju naturligtvis se att målet är 100 procent ekologiskt. Men det är ingenting som kommunen har bestämt och det är inget som vi har något årtal för. Och nu sitter vi i diskussioner kring hur vi ska se på det här för de närmaste två åren och då ska jag inte prata bredvid mun tror jag, för då blir de bara sura.Det finska exempletSari Väänänen jobbar som projektledare för Ekocentria i Finland. Det är en nationell utvecklingsenhet som jobbar för en hållbar matkedja och särskilt för de offentliga köken. I Finland har kommunerna valt en annan väg än de svenska.  We work both for organic food and finish food, but the most important thing is that it is local and finish food, säger Sari Väänänen och berättar att de i Finland framförallt jobbar för att maten ska vara lokal och finsk.Finland är ganska likt Sverige när det kommer till mat i offentliga kök. Vi är båda med i EU och har alltså samma regler att förhålla oss till och så erbjuder vi båda fri mat i skolan. Därför har jag valt att jämföra de båda grannländerna med varandra.En undersökning som Ekocentria har gjort tillsammans med Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet är 70 procent av maten i de finska offentliga köken från Finland och 15 procent är så kallad lokal mat vilket innebär att det är uppfött eller producerat i samma kommun som den tillagas och serveras i.I Sverige finns ingen heltäckande statistik över det här alltså varifrån maten, som landar i de svenska kommunala köken, kommer. Och vi lyckas inte heller ta reda på det eftersom majoriteten av kommunerna inte mäter ursprung.Istället har Kaliber tagit reda på vad kommuner och landsting har för mål när det kommer till svensk och ekologisk mat, så vi har inga siffror som går att jämföra med de finska.Why is it important for the public kitchen in Finland to have finish food? They want to support our farming system, they think that our farming system here is pure and clean, they want products with short transportation. And they think that the food is fresh when they buy it from near, and they think that the quality is better.Sari Väänänen på Ekocentria säger att lokalpolitiker i Finland vill stötta de finska bönderna, bland annat handlar det om de tycker att maten är fräschare när ursprunget är nära. Och så anser de att kvaliteten är bättre, säger hon. Det här har bland annat lett till att finska kommuner i hög grad säger nej till ekologisk mat eftersom mycket av ekomaten i Finland är importerad. Därför säger de nej till ekologisk mat, eftersom de hellre vill ha finsk eller lokal mat i de offentliga köken.Så, frågan som måste ställas är om inte EU är sura på Finland för att de aktivt jobbar för sina inhemska livsmedel. Men så är det inte alls, säger Sari Väänänen. Oh no, they are not angry. They also want us to use finish products.Hon säger att man i Finland använder sig av kriterier och krav inom lagen för att nå så mycket inhemsk mat som möjligt. I Sverige säger flera kommuner och landsting att lagen sätter stopp. Men även inom våra landsgränser går det att tolka lagen på olika sätt.Hej, jag letar efter matsalen. Matsalen har du där borta, om du går igenom glasdörrarna och följer efter barnen där borta så har du matsalen där.Tack så mycket!Ängelholms Montissoriskola är en skola i ett plan. Det var i den här matsalen vi började."Vi vill inte krocka med det svenska"Genom stora fönster som går hela vägen upp till taket ser man ner mot vattnet. I Ängelholms kommun står livsmedel från närområdet högst på listan. Bakom det här ligger till största del måltidschefen i Ängelholms kommun sen tre år tillbaka Jennie Andersson. När jag kom hit fanns det inget svenskt överhuvudtaget. Och man hade i stort sett inget ekologiskt alls. Första året när jag kom och vi mätte så hade vi tre procent ekologiskt och inget svenskt. Så kom jag rakt in i upphandlingen och vi satte jättemånga krav för att styra mot det svenska i alla fall, vilket lyckades väldigt väl, säger Jennie Andersson.Men det handlar inte bara om det svenska: Ängelholms kommun har också som mål att 25 procent av den mat som kommunen köper in och som sedan alltså hamnar på bland annat de här porslinstallrikarna här på Ängelholms Montessoriskola ska vara ekologisk nästa år. Men som det ser ut nu så är det där vi har satt gränsen. För vi vill inte krocka med det svenska mot det ekologiska. Vi vill ha inriktningen svenskt kött, och sen när vi har valt det ekologiska ska har vi valt vitkål, morötter och mjölk, sånt som vi vet är både svenskt och ekologiskt, säger Jennie Andersson.Du sa att ni inte vill krocka, är det lätt hänt? Ja, när man kommer upp till större mängd ekologiskt så finns det en risk att man kan krocka eftersom det inte finns så mycket svenskt ekologiskt kött att få tag i och det stiger i priser också.Om en halvtimme kommer första gänget elever till matsalen, yngst först. Christina Svensson och Stina Persson som jobbar i köket jobbar så att maten blir klar efter hand när eleverna dyker upp. Ris och bulgur kokas i stora bleck, grönsakerna till salladsbuffén hackas, rivs, kryddas och strimlas. Rödbetor, palsternacka jobbar vi mycket med. Rotselleri är de inte så glada för, men rödbetor är de jätteglada för. Så de kör vi i ugnen med lite salt och olja på. Sen kyler vi ner dem och smular ner lite fetaost. Och sen ut i salladsbuffén. Så nu har de börjat äta mer och mer av det.Och till dagens korv Stroganoff går det åt 17 kilo svensk strimlad falukorv till de fyrtio liter som ska ut idag. Det är det eller den vegetariska mexikanska grytan som går att välja mellan. I grytan så har jag lagt ekologisk krossad tomat. Sen föredrar vi att slå sönder löken så att den inte märks så tydligt i grytorna så får de i sig grönsaker i alla fall. Vare sig de vill eller inte.Allt färskt kött som serveras i kommunen kommer från Skåne. Morötter och potatis från Skåne eller Halland. Kycklingen är svensk. Och kommunen strävar efter att allt som köps in och serveras ska produceras så nära som möjligt antingen i Skåne eller Halland, eller Sverige det beror på vilka livsmedel det handlar om, säger Jennie Andersson.I upphandlingar ställer kommunen krav om bland annat tid till slakt, att kött inte ska vacuumförpackas och att djur ska bedövas helt innan det tappas på blod allt för att maximera chansen att det kommer från Sverige. Alltså svensk djurskyddslag är den som ställer mest krav och då tycker vi att då måste man leva upp till det kravet på det köttet vi serverar i restaurangen också.Vi är ju med i EU och det är ett frihandelsavtal. Går man inte runt det när man skriver upphandlingar som ni gör? Nej, egentligen med de kraven vi har ställt kan vem som helst lämna nu, alltså det spelar ju ingen roll vilket land bara du lever upp till alla kraven som vi har ställt. På så sätt gör vi helt rätt. Sen om det är en dansk som har en djuruppfödning som lever upp till alla de kraven så är det okej det också, men vi vet att de svenska djurskyddhållningsreglerna är de mest omfattande. Och då vore det ju konstigt om våra barn inte ska få köttet härifrån också, säger Jennie Andersson.Inga pekpinnarDet handlar alltså om en regering som vill att vi ska producera och konsumera mer svenskt och ekologiskt med betoning på det svenska - och kommuner och landsting som till största del satsar ekologiskt, men inte får till det, eller helt enkelt inte vill satsa på det svenska.Vi ska tillbaka till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Han är medveten om de hinder som kommuner och landsting möter, och han är inte särskilt förvånad över att det är få kommuner som jobbar med satta mål för att få in svenska livsmedel. Och trots sin vurm för den svenska maten vill han inte styra över det. Jag känner att politiken inte ska gå in allt för hårt och säga vad du ska ha på ditt frukostbord eller lunchbord. Utan vi från politiken ska ge god information till svenska konsumenter och se till att det finns möjligheter att producera livsmedel på ett hållbart sätt. Sen är det konsumenten som får möjlighet att göra medvetna val.Så vi kan inte förvänta oss några nationella mål? Mål kan ju beskrivas på många sätt än med ett procenttal. Men jag är övertygad, när det kommer till den nationella livsmedelsstrategin att vi kommer att vilja öka vår totala livsmedelsproduktion i Sverige, säger Sven-Erik Bucht.Landsbygdsministern hoppas att de nya upphandlingsreglerna som är på gång ska ge en skjuts för den svenska maten och vill alltså inte genom den kommande livsmedelsstrategin ge några pekpinnar till det offentliga Sverige. Jag tycker inte att vi från nationell nivå ska styra hur kommunerna väljer att prioritera. Kommunerna i Sverige har ett självstyre och allra högsta grad i de här frågorna så måste de själva ta ställning i hur de prioriterar. Jag blir glad om de prioriterar höga djurskyddskrav eller ekologiskt, eller djurvälfärd och så vidare.Jennie Andersson, måltidschefen i Ängelholm, hoppas däremot på en hjälpande hand i och med livsmedelsstrategin: Det är väl ett stort hopp till den. Det kan inte vara meningen att om vi man vill ge barnen bra mat, att det ska vara så himla jobbigt att få det. Jag hoppas att den kommer att göra så att det underlättar för oss som upphandlar. Hade man kunnat skriva att det ska vara svenskt kött för att leva upp till det, så hade det underlättat väldigt mycket istället för att vi ska behöva skriva flera sidor för att få det.Reporter: Samira OthmanProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se         

    starstarstarstarstar
  • Testamentet som glömdes bort

    · Kaliber

    Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet. Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka. – Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg. Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp. – De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg. Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde. – Då ger vi oss ut rätt ut på åkern. Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet. – Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här. Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta. – Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom. – Inte ett spår är det? – Nej, det syns ingenting kvar. Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort. – Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten. Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa. Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv. – Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne. Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång. – Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik. Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958. – Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta. – Han åkte aldrig? – Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar. Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM. – Jag undrar varför han inte åkte då? – Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm. Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat. – Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson. Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar.  – Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv. Testamentet Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja. – Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det. Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog.  – Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan. Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet: ”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”. Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson. Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området. – Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar. Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger. Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut. – Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit. Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan  skrev sitt testamente 1993. 1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president. 22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig. – Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta. Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen. – Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer. Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog. Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan.  – Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in. När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så? Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet.  Finns det någon stiftelse alls? Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen. Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter. Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse. Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om. Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild. Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång. Protokollen avslöjar Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog. 1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer: ”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”. De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen. Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare. 1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas. 1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna. 1999: Här hittar jag nya stadgar. Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet.  2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare. Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan.  Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen. 2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger. 2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen. Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011. 2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp. 2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse. På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt. Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn. – Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen. Att bilda en stiftelse Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp. – Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson. Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka. – Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson. Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse. – Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson. De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut. – Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson. Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte. ”Det är redan en stiftelse” Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor.  – De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen. Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag. – Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita. --Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse? – Ja, absolut. --Som också fungerar idag 22 år senare. – Absolut. Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson. – Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det. – Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson. - Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen? – Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson. Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för. – Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson. – Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt? – Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då. Bankens ansvar Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas. I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat  men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren. Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med.  De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.” – Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här. --Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva? – Nej det får vi inte göra. Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse. --De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse? – Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen. Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas. --Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse? – Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då. --Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank? – Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar. Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan. --Men 22 år? – Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller. --Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom? – Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut. Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse. Karl Johan var kunnig Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen. – Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet. ”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”. Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr. Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler?  Länsstyrelsen och stiftelser Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland. – Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden. I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals. Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser  – Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500. --Men då finns det fler? --Det kan hända. Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten? Testamentens öde Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet. --  Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre. – Då släpper ni det? – Ja. I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall. – Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare. Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad. – Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss. De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller. – Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv. --Borde det finnas någon? – Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här. När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör. Pengarna – finns de? Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson. – Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson. Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna. – Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste. Inger tar fram en pärm. Här är pengarna. – Pengarna står fortfarande på honom alltså? – Ja det gör de.  22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan. Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra. Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade. – Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit. Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör.  Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan. Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här. – Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den. Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Misstänkta miljöbrott, dubbla stolar och långsam hantering

    · Kaliber

    Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.   - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om  -  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.   - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.  - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Myndigheter slarvar med skyddade personuppgifter – Marianne tvingades flytta

    · Kaliber

    Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • Kalken som delar Gotland

    · Kaliber

    Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. - Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna. Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar. – Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. – God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. – Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ? Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. – Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då? Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden.  Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.  Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar. För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning.  För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn. – Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester. Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det. – Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här. Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor. I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen. – Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också. Har ni stött på bekymmer på grund av det här? – Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med. Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter. – En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den. Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen. "Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin." SR P4 Gotland 18/6-2013 Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten. För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland. Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid. – Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk. Hur länge räcker det ni har nu? – Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt. Vad händer om ni inte får bryta i Bunge? – Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland. Hur många riskerar sitt jobb? – Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring. Vad handlar det om i pengar? – 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst. Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna. På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall. Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge. – För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga. Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker. – I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi. Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr. – Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen. Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen. Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland. – Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka. I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började.  Vid myren hörs bara vinden. – Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar. Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera. Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben. – Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga. Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten. – Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot? Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig. Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden. – Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång. Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör. Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden. – Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet. – Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag. En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson. – Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd. Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben? – Nej, absolut inte. Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så? – Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här. Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön? – Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa. Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”. Jag frågar Isabel Enström. Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben? – Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift. Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars. Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut. Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite. – Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan. Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort. En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område. En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström. – Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet? Men majoriteten i  Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning. Jag frågar Linus Gränsmark varför. – Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så. De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk. Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom. – Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så. Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag. Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag. – Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson. Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben? – Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark. Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning. – De spränger snart... Hur nära är vi? – 300 meter kanske… Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde? – Ja jag tror det är en gräns. Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort. En vecka därefter står det på förstasidorna.  ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes. Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta. – Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning. Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa. Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet. – Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen. – Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar. En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram. Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd. – Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade. Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott. – Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler. Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom. – Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Reporter Daniel Värjö daniel.varjo@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Goda löften - dålig täckning

    · Kaliber

    Att kunna ringa är något vi ofta tar för givet - men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots att täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund Jag sitter i bilen på en parkeringsplats i Sorsele och försöker ringa hem till Teddy Hall, som bor 16 mil härifrån. Sist vi pratade, för några veckor sedan, bröts samtalet och sedan gick det inte att ringa tillbaka. The number you have dialed cannot be reached for the moment , please try again later Att kunna ringa är något som de flesta av oss tar för givet, från hemtelefonen eller mobilen. Men bor du utanför storstäderna är det långt ifrån säkert att det går. Trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag som visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Tillsammans med P4 Västerbottens reporter Ingrid Marklund ger jag mig ut på en resa i Norrlands inland för att se varför det inte går att ringa. Vi börjar i byn Myckelgensjö, i Ångermanland. -- Vi har hållit på och flytta i en månad ungefär så det är precis sista dagen i gamla huset som vi lämnar ifrån oss nycklarna. Men det är skönt att ha flyttat. Helene Och Per-Magnus Ljunggren har precis packat sista flyttlasset från grannbyn till sitt nya hus i Myckelgensjö. En by där det bor ungefär femtio personer. Här finns en affär med café mitt i byn och flera företag – Ja för jag jobbar ju här uppe så det är därför vi ska flytta. Det är närmare, man kan gå till jobbet. I det nya huset finns ett telefonjack i väggen, men det går inte att ringa. – Nej, de har gjort någonting däruppe där vi bor nu, där uppe… Det gamla telefonnätet med stolpar och koppartrådar som fanns här förut har blivit för dyrt att underhålla och togs bort av Telia i samband med att de inledde de sitt så kallade teknikskifte 2010. – Så vi fick reda på att nej, det finns ingen telefon och inga stolpar och ingenting. När Telia plockar ner sina telefonstolpar ska de ersätta alla kunder som vill med en ny hemtelefon som går över mobilnätet. Så kallad fast mobiltelefoni. Eftersom Helene och Per-Magnus flyttade in efter att telefonstolparna togs bort så är det inte Telias ansvar att fixa en ny hemtelefon med den nya tekniken. Där det en gång gick att ringa är det idag i stort sett helt tyst. Det är nämligen inte bara telefonledningarna som är borta, det finns heller ingen mobiltäckning. Vi går omkring på tomten och testar mottagningen, men får inte napp trots att vi har fyra telefoner med olika operatörer. Det är helt dött. – Det är precis som att det är i hörnet av sändningen, så att säga, så man får leta. Har ni försökt att argumentera att ni har rätt att ha telefon hemma? – Ja, jag har försökt men det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska säga. Man kan inte alla lagar. Lagen säger att alla i Sverige har rätt till telefon där man bor. I de fall där det inte funkar, dit varken koppartrådar eller mobilnät når fram, ska Post- och Telestyrelsen – som ansvarar för telefonin i Sverige – gå in och fixa det med speciallösningar. Idag är det femton hushåll i hela landet som fått sådana. Helene och Per-Magnus är inte en av dem eftersom de inte har känt till att de ska anmäla sig till Post- och Telestyrelsen för att få sin lagliga rätt till telefon tillgodosedd. – Hallå? Ja hallå, det var Mikael Sjödell här. – Ja, hej. Teddy Hall, som jag försökte nå i början av reportaget, är ett av de här femton specialfallen. Han bor i Fatsjöluspen, sju mil nordväst om Vilhelmina. Hans gamla fasta telefon togs bort för tre år sedan, men trots förstärkningsantenner på taket, och trots att han testat flera olika operatörer, funkar hemtelefonen via mobilnätet så dåligt att Post- och Telestyrelsen nyligen installerat en extra sattelit-telefon hemma hos honom. Hur hör du mig? – Ja det hörs ju väldigt olidligt. Du hörs ju ungefär som om du håller på att äta. Det är den jag ringer på nu. Som om jag håller på att äta? – Ja precis, som om du pratar med mat i mun. Och det är hela tiden… det brusar hela tiden. Ni har haft det så här i tre år alltså? – Absolut. Där verkar det som att du försvann…. Hallå? Hallå? Hallå är du där? Den speciallösning som Teddy Hall har fått verkar inte heller gå att lita på. Och det kan det blir riktigt besvärligt om han hamnar i en nödsituation. Inte nog med att han måste hoppas på att telefonen funkar i rätt i ögonblick, han kan inte heller som alla andra slå nödnumret 112. På en sattelittelefon måste man knappa in tolv siffror. Och han är inte ensam om att inte lita på säkerheten med den nya tekniken. I takt med att fler och fler telefonstolpar försvinner, försvinner också de tjänster som tidigare gått via det fasta telefonnätet. Som trygghetslarm för äldre och andra behövande. – Nu är vi på väg till Grundtjärn till Erik Jonasson. Och han är en som vi besöker varje dag. Jag sitter på passargerarsätet bredvid Yvonne Nilsson som jobbar på hemtjänsten i Myckelgensjö. Hon berättar att hos de hon besöker i de kringliggande byarna, är det ofta problem med trygghetslarmen nu för tiden. – Ja, förut då det var fasta telefonnätet, då gick det ju bra. Men det är ju nu sedan de tog bort det som det är krångel. Mellan sätena har Yvonne förutom en mobiltelefon med sig en särskild kommunikationsradio – Rakel – en sådan som polis och räddningstjänst använder. Men varken den eller mobilen fungerar där vi åker Nu pep det så där igen, vad betydde det? – Det betyder att det är ingen täckning på Rakel heller. Och mobilen då, är det… – Nej, det finns ju ingen täckning där alls. Det är nästan ingen täckning på hela vägen på mobilen. – Och i den här lilla vita ljusa huset, dit ska vi. Ska vi hälsa på Erik och se hur han har det idag. Grundtjärn är en liten by. Här bor bara 10-15 personer, gissar Yvonne. Två av dem är i behov av hemtjänst. Erik Jonasson är en av dem. – Ja, det hände ju det att jag fick urinvägsinfektion och det gick över i blodet så jag fick blodförgiftning och tappade ju all ork. Så jag tog mig inte upp, jag hamnade på golvet, så jag låg en hel dag här på golvet. Låg och frös, hade bara en t-shirt på mig. Eriks Jonassons son kom förbi på kvällen, ringde ambulans så Erik fick vård. Den gången hade det ”slagit slint i skallen”, berättar Erik, så han kom aldrig åt trygghetslarmet. Men sedan det fasta telefonnätet försvann och han fick trygghetslarmet via mobilnätet har det blivit struligare, säger han. Vad spelar det för roll om det är på det gamla telenätet eller om det är som du har det idag? – Ja, det var ju säkrare, det fungerade jämt. Det fungerade även när strömmen var borta och allting. Det var ju ett säkert larm. Men hemtjänsten kollar ju upp den varje gång. De har ju anteckningar, de har en pärm som ligger på hatthyllan där ute i hallen. – Ja den 9 juli, då provlarmade men då fungerade den inte riktigt bra så då ringde de upp på telefon. Och den 24/7 fungerade den inte heller när vi provlarmade. Och inte den tredje september. Men den 6 september då är det ok. För då genom att det inte är ordentligt så provar vi ju varje vecka. Men det var flera gånger där som det var… – Ja, ja, det har varit mycket krångel. Litar du på att det fungerar, är det ett tryggt trygghetslarm? – Det är inte riktigt tryggt. För att faller kontakten ut via mobilnätet då fungerar den ju inte. Så även om strömmen går kvar så jag blir utan ström, då fungerar den inte heller Your call is being forwarded, please do not hang up. Ja hej Teddy, nu kom jag fram till någon amerikansk röstbrevlåda som på engleska förklarade att jag kunde lämna ett meddelande här. Jag testar och ringer igen. Your call is being forwarded, please do not hang up. En miljon telefonstolpar – så många ska bort till 2015. Framförallt i glesbygden. Elva tusen kunder har redan fått trådarna klippta. Ytterligare fyrtiotusen kommer att bli trådlösa inom tre år. Jag och min reporterkollaga Ingrid Marklund fortsätter vår resa. – Nu kommer vi ut på E12:an, då blir det fäste. Och då ska vi ta av mot Tärnaby? – Ja, då ska vi mot Tärnaby en bit och sedan ska vi ta av emot Björkbacken och Norra Fjällnäs och de här byarna där telefontrådarna är klippta. Vad har vi hört om situationen där då? – Ja, de säger att de senaste dagarna så har det inte gått att ringa vare sig med den fasta telefon, den nya tekniken, och det har inte gått att ringa heller med den vanliga mobilen. Så på några dagar så har man inte kunnat ringa ens nödsamtal till 112 från någon av byarna. Och det är ganska många, det är en 70 personer som bor där. Ja, det har helt enkelt inte gått att nå omvärlden på telefon, på något sätt. De boende i Björkbacken och Norra Fjällnäs samlats till årsmöte i den gamla byskolan som nu fungerar som bygdegård. 14 bybor sitter runt bordet som är dukat med kaffe och semlor. Hur många här har fast mobil telefoni med modem på väggen, om vi tar en handuppräckning? En, två, tre, fyr, fem, sex… De nya hemtelefonerna som går via mobilnätet har inte fungerat som de ska sedan i julas, får vi höra. – Man snackar ett tag, sedan blir det sämre och sämre och innan det är slut, ibland kan han höras nästan som Kalle Anka. Och så pupp! så bryt när man som minst anar. Så den är skitdålig. Vad hette du sade du? – Bengt Hermansson. – Kvaliteten och funktionen var ju väldigt bristfällig. Bryt väldigt ofta. Du kan ringa och prata och så bryts det ner helt plötsligt, så får du ringa upp. Precis innan vi kommer hit har telefonerna legat nere helt i fyra dagar. Anders Fjällström är lantbrukare och fjällräddare i byn. – Det är ju en säkerhetsfråga tycker jag. En väldigt allvarlig säkerhetsfråga, i många byar så är det mycket äldre personer och sedan är det ju som regel aktivt folk, det är fort det händer olyckor. Och har man ingen täckning för telefon så att man kan nå räddningstjänst så har man ju problem. Ja, på bygdeförningens årsmöte är alla missnöjda med Telias fasta telefoner som går via mobilnätet. Jag ringer Telia. – Hans G Larsson, informationsansvarig, Telia. Jag har bett honom titta närmare på situationen i Björkbacken och Norra Fjällnäs. Det har varit några kortare avbrott säger han. – Till exempel handlar det om att det blir nedisning av parabolantenner eller på våra master och ibland så är det korta avbrott som är svårt att förstå varför avbrottet blev, de uppstår och så blir de nästan klara med en gång. Men i Björkbacken så har vi exempel på att det har legat nere i flera dagar utan att det gått att ringa, fyra dagar? – Ja alltså på den beskrivningen som du säger så låter det som att det är något vi behöver undersöka djupare och verkligen analyser de här masterna, vad det beror på och vad vi kan göra för att vi ska få en stabilare situation för de här kunderna. Är hemtelefoni via mobilnätet lika säkert och stabilt som via de gamla koppartelefonledningarna? – För de här kunderna som inte har något kopparnät längre så blir det naturligtvis så att går mobilnätet ner så har de inget alternativ. Man kan säga såhär att ambitionen är att vi ka ha en hög kvalitet på mobilnätet för de här kunderna, men de har inget alternativ när mobilnätet går ner. Men det är inte bara hemtelefonerna det är problem med. Flera av de boende här i Björkbacken och Norra Fjällnäs har varit så missnöjda att de sagt upp sina hemma-abonnemang och gått över till att bara använda mobiltelefon. Men precis som i Myckelgensjö, Grundtjärn och längs vägarna vi åkt i det här reportaget är också mobiltelefontäckningen dålig. Anders Fjällström. – Det är ju inget särskilt med de här fast mobilerna, utan även de här vanliga mobilerna. De bryts ju. Ibland är det väldigt ofta, ibland kan man ha stora problem. Här ska flera av de största operatörerna fungera att prata i enligt deras egna täckningskartor. Själv har jag två telefoner med olika abonnemang med mig. Ingen har mottagning. Får man räkna med det när man bor i glesbygden? – Jag tycker väl inte egentligen att man ska behöva räkna med det. 34-åriga Johan Edström bor i Norra Fjällnäs och jobbar som lärare i Tärnaby, en mil härifrån. – Sedan kanske man inte kan kräva att jag ska ha samma internet eller mobiltäckning som om jag bodde i Umeå, men alltså jag ska ha ett som fungerar och jag ska kunna uträtta de saker som samhället kräver att jag ska göra via dator och telefon. Jag tycker det är en rättvisefråga på något sätt, att man ska ha det. Det ska ju funka för alla. Det ska ju finnas en lägsta nivå som är godtagbar, och den tycker jag kanske inte finns. När jag frågar Telias Hans G Larsson om deras täckningskartor, som visar täckning för mobiltelefon inte bara i Björkbacken och Norra Fjällnäs, utan på 92 procent av hela Sveriges yta, säger han att de utgår från ett bästa-scenario. Hinder som sjöar, skog och fjäll räknas inte alltid med. Så er täckningskarta och de 92 procent av ytan i Sverige som ni täcker är inte samma sak som att det går att ringa på 92 procent av ytan? – Alltså det är ju så i bästa fall. Det är ju självklart så att det vi visar på täckningskartan, det är då en datorberäkning och vi vill naturligtvis att man ska kunna ringa så mycket som möjligt, men det finns ett antal saker som kan vara begränsande helt enkelt. Vad gör ni för att förbättra talkommunikationen på mobiltelefon i glesbygden? – Just nu har det varit en fokusering på storstad och tätorter för där har vi också då över tid haft bekymmer med att vi haft en explosion av datatrafik som tar väldigt mycket kraft av nätet. Varför inte bygga ut mobiltelefonin mer i glesbygden? – Därför att det här är en verksamhet som bygger på att vi satsar där vi kan få tillbaka våra pengar. Kort efter att vi lämnat bygdeföreningen få vi höra att det återigen blivit problem i Björkbacken. Två dagar med stora störningar, och så två dagar till då telefonerna inte fungerat alls. Under den här reportageresan har vi besökt eller pratat med ett fyrtiotal personer i glesbygdsområden i Västerbotten och Västernorrlands län som alla har problem med mobiltelefonin, hemtelefonin, eller både och. Det handlar om allt ifrån telefoner som inte fungerar alls, till samtal som ofta bryts och brusar. Det går helt enkelt inte lita på att det fungerar att ringa. I samarbete med åtta av Sveriges Radios lokala kanaler kartlägger vi också telefonproblemen runt om i landet – från Småland till Norrbotten. Hittills har över 1500 personer hört av sig med olika problem och erfarenheter. – Ja, hallå? Ja hallå, då var det Mikael Sjödell igen. – Ja. Ja, hej… Då ska vi se hur det låter, berätta vad det är för apparat jag ringer på så ska jag lyssna? – Det är ju på sattelittelefon och det, jag hör dig… Du försvinner lite måste jag säga. – Ja, det låter som om du pratar inne i en plåtburk. – I takt med att det fasta nätet monteras ner i stor omfattning och vi blir mer och mer hänvisade till mobiltelefonnätet, så har ju förutsättningarna för en fungerande telefoni försämrats, vill jag hävda. Jan-Åke Olofsson är civilingenjör som tidigare jobbat på Telia i över trettio år med telenät och glesbygdsproblematik som specialitet. Idag jobbar han på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå Universitet. – Jag kan tänka mig att en tio, femton, tjugo procent har problem och att det sedan är ett antal procent, kanske fem, tio procent där det inte finns förutsättningar att ha täckning överhuvudtaget. Han är övertygad om att betydligt fler än de femton personer som fått specialösningar av Post- och Telestyrelsen har en fast telefon via mobilnätet som inte fungerar. – Här ska vi komma ihåg att glesbygd är inte något enstaka hus uppe i Norrland utan glesbygd finns i stor sett i hela vårt land. Så att det är inget utpräglat geografiskt problem alltså någon speciell region utan det här berör ju egentligen hela landet. Ett problem, menar Jan-Åke Olofsson, är att lagstiftningen bara säkerställer människors rätt till en fast hemmatelefon och inte till täckning på mobiltelefonen. Trots att vi idag har tre gånger så många mobiltelefonabonnemang som hemma-abonnemang. – Tekniken har ju sprungit förbi lagstiftningen så folk säger i allt högre grad upp sina fasta abonnemang och går över till mobila abonnemang. Men där följer inte lagstiftningen med. Post- och Telestyrelsen är den myndighet som ansvarar för telefonin i Sverige. Det är de som ska garantera att Teddy, Anders, Bengt och de andra får en fungerande hemtelefon. Och det är de som auktionerar ut tillstånd och kan sätta upp villkor för de telefonbolag som vill få tillgång till de svenska mobilnäten. När Kaliber går igenom de tillstånd som fördelats mellan teleoperatörerna sedan 2005 ser vi att de här villkoren har förändrats. I två av fyra tillstånd har Post- och Telestyrelsen tagit bort tidigare krav på mobiltelefontäckning helt. I tillståndet för det mobiltelefonnät som är viktigast i glesbygdsområden, som de platser vi har besökt, finns inga krav på varken utbyggnad eller förbättringar. Det enda som sägs är att operatörerna ska behålla samma täckning de hade 2009 fram till 2015. En täckning som baseras på operatörernas egna teoretiska databeräkningar och som vi har kunnat konstatera inte alltid stämmer överens med verkligheten. Varför har ni tagit bort eller mildrat kraven och villkoren på mobiltelefonitjänster och täckning för mobiloperatörerna? – Därför att när de väsentligt överträffar kraven så har de ingen mening längre. Urban Landmark är chef på Post- och Telestyrelsens Spektrumavdelning som ansvarar för de här tillstånden. Men när det fortfarande då inte funkar, varför inte ställa högre krav, när ni som myndighet har möjlighet att göra det, för att garantera att även de som inte bor i storstaden kan kommunicera på ett gott sätt? – Jo, och det är mycket möjligt att vi gör det nästa gång vi tilldelar tillstånd. Vi kan ställa hårdare krav och så här i efterhand så kanske man kan säga att man borde tvingat dem ett par procent till i varje län. Men av olika anledningar gjordes det inte då. De nuvarande tillstånden börjar att löpa ut i slutet av 2025, och om det blir några hårdare krav på teleoperatörerna återstår att se. Jan-Åke Olofsson vid Umeå universitet. – Min uppfattning är att PTS har fokuserat lite för mycket på att tillfredsställa operatörernas krav och för lite värnat om medborgarnas krav på fungerande telekommunikation. – Hallå? Ja, det här är Ingrid Marklund på Sveriges Radio, hej! – Ja, hej du. Det bröts några gånger. Ja, det gjorde det ja. Nu närmar vi oss, nu kör vi igenom byn Maltträsk. – Ok, ja men då har ni bara några kilometer kvar. Men det finns ett telenät till för folk som bor i glesbygden, och där Post- och telestyrelsen fortfarande har tydliga krav i sitt tillstånd. Det gamla NMT-nätet. Ett separat telefonnät som fungerat särskilt bra just för att det når långt ut på otillgängliga platser i landet. Men 2009 slutade plötsligt mobiltelefonerna att fungera. – Det var som att släcka en glödlampa i sovrummet. Det blev egentligen helt dött. Per Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby. Vi träffas vid en hage i Maltträsk där renarna är på bete innan det är dags att ge sig upp i fjällen, till sommarvistet, där samerna från hans by bor och jobbar från april till november varje år. – All annan teknik i världen går ju framåt, men vi känner att det här har ju gått tre steg bakåt under min livstid. Det är ju det som är så tråkigt. Per Mikael och de andra jobbar ofta ensamma eller två och två ute i vildmarken. Tidigare kunde de ringa i mobiltelefonen nästan överallt i fjällen och i skogarna, berättar han, men det går inte längre. Och är olyckan framme kan de inte längre larma för att få hjälp utan att först ta sig långa sträckor till bättre täckningsområden med båt eller skoter. – Och när man ska räkna den här kampen mot klockan, så alla de här momenten så är man ju egentligen körd om det är riktigt allvar. Så är det. Men vi vet det nästan på förhand att vi är ju dömda att vara körda däruppe när det inte finns någon täckning. I stort sett alla vi träffar under det här reportaget säger att de haft stor nytta av att kunna ringa på mobilen via det här nätet. Och det täcker fortfarande över 95 procent av Sveriges yta. Men det som har hänt är att den operatören, Netett, inte längre erbjuder mobiltelefoner utan helt annan typ av telefoni. Linus Jönsson är VD på Netett. Vi träffas på deras kontor på Regeringsgatan i Stockholm. Han visar mig den typ av telefon som man idag behöver för att kunna ringa på deras nät. – Så det här är vårt modem, du har två antenner. Han plockar fram ett modem som är ungefär lika stort som en större pocketbok. I det kan du koppla in en vanlig hemtelefon med sladd. – Här har du kabel för… eller ingång för telefoni. Själva telefonsladden? – Mm. Den här känns ju långt ifrån det man tänker på som mobiltelefon, att bära runt på? – Jaja, som mobiltelefon ja, självklart! Det här är en hemma… vad ska man säga, det är en hemmalösning, men den är mobil. Modemet är till för bredband och bredbandstelefoni, men tjänsten är mobil eftersom man kan bära med sig både modem, sladd och lur. I alla fall i två timmar. Det är så länge batteriet räcker. – Vårat nät är inte markbundet. Därav använder vi namnet mobilt nät. Och då kan det förknippas på olika sätt. Men det var väl ett aktivt val att stänga ned den tjänsten när ni tog över, för det fanns mobiler innan? – Ja, eller aktivt val… det är ett aktivt val, men samtidigt, kan inte vi leverera en tjänst eller en produkt till rätt ekonomi med rätt teknik då kan inte vi, då kan inte vi bära tjänsten. Netett säger alltså att det inte är lönsamt att erbjuda mobiltelefoner. Men hur kommer det sig att Post- och Telestyrelsen gick med på att de slutade med det? När jag läser i Post- och telestyrelsens konsekvensutredning av NMT-nätet från 2004, ser jag att de lägger stor vikt vid att förklara vilken särställning det har i Sverige. Hur folk i glesbygden inte har någon alternativ kommunikationsmöjlighet och hur viktigt det är att det fortsätter finnas ett mobiltelefonisystem med samma goda täckning i glesbygden som tidigare. Men mellan konsekvensutredningen och själva tillståndet, som delades ut några månader snare, har det hänt något. Där det tidigare stod mobiltelefoni står det nu mobil telefoni. Ett ord, har blivit två. Urban Landmark, på Post- och Telestyrelsen. – Tjänsten är mobil och det är telefoni som levereras i den. Och det används ju definitivt som mobil telefonitjänst av transportfirmor, skogsmaskiner och även folk som rör sig gående. Och eftersom det är tillståndet som gäller har operatören alltså kunnat sluta med mobiltelefoner. - Vi tänkte inte på det, ingen tänkte på det. Det ska vi nog erkänna såhär i efterhand att det trodde inte vi skulle hända, eller tänkte inte på att det skulle kunna hända, men det hände i alla fall. Hur som haver så är villkoren skrivna på ett sådant sätt att det ska vara en mobil telefonitjänst och de kraven är uppfyllda och det har aldrig varit några andra krav på det tillståndet att det ska vara något annat än en mobil telefonitjänst. En liten omformulering, där mobiltelefoni alltså blivit mobil telefoni, har gjort att det nät som har en bekräftad särställning för kommunikationen på gelsbygden inte längre går att använda för mobiltelefoner. – Vi tycker att det hade varit bättre naturligtvis om villkoren hade varit skrivna så att det var ett krav på att ha en liten mobiltelefon, en vanlig traditionell mobiltelefon. Ja. Det håller jag med om. Kommer ni kräva det? – I just det tillståndet, eller i alla tillstånd, så måste vi vänta tills tillståndstiden går ut. Då kan vi ompröva villkor och sätta andra villkor. Och när det här går ut så är det mycket möjligt att vi gör det. Nästa gång kraven på det gamla NMT-nätet kan omprövas är 2020. – Men där är vi inte ännu och under tiden så kan vi inte även om vi vill ändra de här villkoren. Vår resa genom Norrlands inland börjar gå mot sitt slut. Folk som har laglig rätt till hemtelefon har inte fått någon fungerande lösning, vilket påverkar både trygghetslarm och möjligheten att ringa 112. Mobiltäckningen i glesbygden är inte så bra som telebolagens täckningskartor säger samtidigt som det inte finns några krav på operatörerna att förbättra mobiltelefontäckningen i glesbygden. Och det enda mobiltelefonsystem som tidigare fungerade i både skog och på fjäll har kunnat läggas ner för att myndigheten gjort ett ord till två. Från en parkeringsficka i väggrenen försöker jag ringa Teddy Hall en sista gång. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund. Men jag kommer inte fram. Varken på mobila nätet eller sattelittelefonen Your call is being forwarded, please do not hang up. Your call is being forwarded, please do not hang up. Reportrar: Ingrid Marklund och Mikael Sjödell Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Myndighetskritik och förslag som inte genomförts - Kaliber granskar regeringens kemikaliepolitik

    · Kaliber

    Regeringen säger sig vilja ta bort farliga kemikalier - men när Kaliber granskar vad som gjorts den senaste mandatperioden, hittar vi flera förslag som inte blivit verklighet och tunga myndigheter som varnar för att skyddet för hälsa och för miljö kan bli mindre. Det är maj 2014 och Sveriges miljöminister Lena Ek är på besök på förskolan Hagahuset i centrala Göteborg. – Vi leker med lego. – Ja, jag ser det. Men hon är inte här bara för att prata med barnen, utan för att prata med personalen om farliga kemikalier i vardagen och vad man kan göra för att skydda barn. – Sedan jag blev miljöminister har jag lagt väldigt mycket energi på detta att se till att vi får en bättre kemikalielagstiftning i Sverige och vi har från regeringens sida en strategi som heter Giftfri vardag – med fokus på barn. När Lena Ek var EU-parlamentariker spelade hon en viktig roll när EU fick sin kemikalielagstiftning Reach och som miljöminister har hon slagit fast att miljömålet Giftfri miljö – att vi inte ska utsättas för kemikalier som är farliga – är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under den här mandatperioden.  Speciellt viktigt är det att skydda barnen. – Anledningen är ju att barn är särskilt känsliga och sedan så finns de i miljöer där det faktiskt är mer kemikalier än vad man tror. Men när Kaliber granskar vad regeringen har gjort under mandatperioden för att skydda barnen bättre och minska riskerna med farliga kemikalier i allas vår vardag, visar det sig att flera av de förslag som lagts fram från regeringens expertmyndighet fortfarande väntar på att bli verklighet. Vi hittar också beslut som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en Giftfri miljö. Vi ska återvända till Lena Ek och förskolan i Göteborg, men först gör vi ett besök i Kallinge, i Bleking. Här träffar jag Therese med sonen Teo som fyller ett år. Therese är i full färd med att förbereda födelsedagsfirandet. Men tårtbakandet får vänta en stund när Teo får syn på den röda plastbunken som grädden ska vispas i och vispen åker in i munnen. – Äter du på vispen? Mängder av de vardagliga saker vi omges av, plastbunken och vispen, kläder och leksaker, elektronik och byggmaterial, innehåller kemikalier av olika slag. Det finns 100 000-tals olika kemiska ämnen. Vissa vet man är farliga medan andra har visat sig vara ofarlig. Men för de flesta saknas kunskap om hur de påverkar människors hälsa eller miljön. Och det här är något Therese började fundera på när hon blev mamma. – Nu när jag fick Teo läser jag mycket om det. Det är ju i nappflaskor och i leksaker. Och kläder ska man ju tvätta innan man använder dem för att det är gifter i dem och även lakan. Så det är ju säkert inte så jätte bra.   Gör du det då? – Ja, det är ju inte så roligt om det händer något. Då ångrar man säkert det sedan. Vi ska komma tillbaka till Therese som för inte så länge sedan fick en obehaglig nyhet om kemikalier i sitt dricksvatten. Men först åker jag till Stockholms universitet för att få veta mer om vad som egentligen kan vara farligt med kemikalier. Christina Rudén är professor i tillämpad miljövetenskap. Många kemikalier bryts inte ner i naturen och de lagras i våra kroppar, säger hon. – Vi tar upp de här kemikalierna i våra kroppar, de löser sig i fettvävnaden och om de då inte bryts ner och vi fortsätter exponeras för dem kommer koncentrationen i våra kroppar att öka. Det som är obehagligt med det är att vi inte vet när vi når en koncentration som kan orsaka negativa effekter hos oss eller andra organismer. Vi har alla DDT och PCB i våra kroppar trots att det är ämnen som varit förbjudna i många år. Men även nyare kemikaler stannar kvar i naturen och i kroppen. Och de kan påverka oss på en rad olika sätt. – När det gäller människor så ser vi särskilt allvarligt på cancerframkallande egenskaper, reproduktionsstörade- och mutagena ämnen. Alltså ämnen som kan skada vårt DNA. Men de senaste 15 åren har man börjat prata om ytterligare en påverkan, nämligen att de kan störa våra hormonsystem och orsaka en lång rad problem. – Till exempel då reproduktion, alltså fertilitet och utveckling av foster. Diabetes, fetma. Nervsystemet är väldigt känsligt när det utvecklas och det styrs av hormoner så det är en annan grupp av effekter kan man säga, alltså påverkan på hjärnans utveckling och nervsystemet som kan ge effekter på minne och inlärning. Cancer förstås, hormonrelaterad cancer är ytterligare en. Enligt Christina Rudén kan hormonstörande ämnen verka i mycket lägre dos än vad man tidigare trott. De kan ha en effekt vid en viss tidpunkt under ett fosters eller ett barns utveckling, men vid andra tillfällen inte ha någon påverkan. Och effekten kan komma årtionden senare. Ett exempel skulle vara ett foster som utsätts för en hormonstörade kemikalie och som utvecklar en hormonrelaterad cancer som vuxen. Och även hormonstörade kemikalier finns överallt omkring oss. – De finns på många ställen. Plastkemikalier har diskuterats, men pesticider, alltså bekämpningsmedel har ju varit ett stort exempel där många har en hormonell verkan. Det är ingen skillnad så att säga, de finns på alla ställen där alla andra kemikalier finns. Efter intervjun sätter jag mig i bilen, tar fram en cd och stoppar i cd-spelaren, och kommer då i kontakt med en av världens mesta använda och spridda kemikalier. Den kemikalie som också blivit en symbol för debatten om hormonstörade ämnen, Bisfenol A. Det används i inredning till bilar, i cd och DVD-skivor och i elektronik. Men finns också i vanliga kassakvitton, liksom konservburkar och fram till för några år sedan i nappflaskor. Kemikalieinspektionen är den myndighet som arbetar med hälso- och miljörisker för kemikalier. Här träffar jag Erik Gravenfors, som är utredare. – Vi har utrett Bisfenol A i flera omgångar. I första utredningen så tittade vi på helheten, det vill säga i stort sett alla användningar. I de nästkommande tre utredningarna så tittade vi på kassakvitton, barnartiklar och nu senast på dricksvattenrör. Två av utredningarna har lett till att Kemikalieinspektionen föreslagit att Sverige ska förbjuda användning för Bisfenol A i kassakvitton och för renovering av vattenledningsrör, för att minska riskerna för människor. När utredningarna gjordes såg man också att det fanns en möjlighet utan att EU:s lagstiftning skulle lägga hinder i vägen, även om de flesta kemikalier och även Bisfenol A till största delen regleras av EU:s gemensamma kemikalielagstiftning Reach. – Vi ser ett behov och vi ser ett utrymme för ett nationellt förbud. Regeringen har nu tillsatt ytterligare en utredning om Bisfenol A som ska vara klar i den 31 december i år. Men några beslut om nationella förbud i kassakvitton eller vattenledningsrör har regeringen ännu inte fattat, trots att nationella förbud kan vara ett bra sätt att påverka EU, enligt Erik Gravenfors. – Det har visat sig tidigare att ett nationellt förbud kan göra att man prioriterar om frågor på EU-nivå och att frågor då hissas upp på agendan. Och att man då i ett idealt fall kan nå en EU-begränsning. Bisfenol A i nappflaskor förbjöds av EU efter att Danmark och Frankrike 2010 beslutat om nationella förbud. 2010 förbjöd Danmark också Bisfenol A i barnmatsburkar för barn under tre år. Sverige beslutade om samma förbud 2012, men då hade branschen själv fasat ut Bisfenol A i sådana förpackningar, till följd av det danska förbudet enligt Kemikalieinspektionen. Och Frankrike har nu gått vidare och från 2015 förbjuder Bisfenol A i alla förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel. Erik Gravenfors igen. – Man ska ju lägga märke till att en del andra länder har vidtagit mer omfattande åtgärder exempelvis Frankrike som ju inför förbud mot Bisfenol A i material som har kontakt med livsmedel. Det är ju en omfattande reglering som man har beslutat om i Frankrike. Men den svenska regeringen har alltså bara förbjudit ett användningsområde för Bisfenol A under mandatperioden trots att Kemikalieinspektion föreslagit ytterligare två förbud. Och Bisfenol A är alltså bara ett av 100 000-tals ämnen vi omges av. 2010 fick Kemikalieinspektionen extra pengar och ett uppdrag att ta fram en strategi för att minska riskerna med kemikalier. Jan Hammar jobbar med den strategin. – Det innebär att vi kunnat satsa på områden vi annars inte hade kunnat satsa lika mycket på. Exempelvis få till stånd förändringar i EU-lagstiftningen, öka tillsynen för att kontrollera förbjudna kemiska ämnen i varor som leksaker, textilier och liknande. Kemikalieinspektionen har också kunnat ta fram förslag om begränsningar av farliga ämnen inom EU:s kemikalielagstiftning Reach.  – Vi har föreslagit åtgärder mot cirka 20 olika kemiska ämnen. Hur har det gått? – Det är ju en rätt lång processtid i EU-systemet så idag tror jag det är cirka en fjärdedel som det finns beslut om. I uppdaget ingick också att ta fram förslag på vad som ytterligare behöver göras. 25 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram handlar om vad regeringen kan göra. Men när Kaliber med hjälp av Kemikalieinspektionen går igenom förslagen, ser vi att bara sex har genomförts helt och hållet. Det handlar om fortsatt stöd till utvecklingsländer och att det påbörjade arbetet inom Kemikalieinspektionen ska fortsätta även efter 2014, och så fyra utredningar, bland annat har man utrett frågan om skatt på kemikalier.  Åtta av förslagen har delvis genomförts eller påbörjats, medan 11 av de 25 förslagen har fortfarande inte blivit verklighet. Bland de förslag som ännu inte genomförts finns: Förslag på en kraftfull satsning på miljö miljötoxikologisk forskning med 15 miljoner kronor per år i sex år, inriktning att skydda barnen bättre. Förslag på att undersöka möjligheterna att begränsa farliga ämnen i byggnader och byggprodukter, något som finns i vissa andra länder i Europa. Förslag på att öka antalet mätningar om vilka kemikalier människor har i kroppen och öka övervakningen av vilka ämnen vi utsätts för. Att öka antalet mätningar om vilka kemikalier vi människor har i kroppen och vad vi utsätts för i vår närmaste omgivning, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, är ett av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram till regeringen. Enligt Naturvårdsverket läggs i dag 8 miljoner kronor på sådan övervakning medan drygt 120 miljoner används till att mäta farliga ämnen i den yttre miljön som fiskar och vattendrag. Men förslaget är alltså ett av de som ännu inte blivit verklighet. Trots att det nyligen visat sig att sådana undersökningar kan ha stor betydelse för att upptäcka risker för människors hälsa. Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Där gjorde man i vintras en upptäckt som skakade kommunen. Vattnet visade vara förorenat med industrikemikalier, så kallade perfluorerade ämnen, som troligen runnit ner i vattnet från en militär brandövningsplats. För ett av ämnena, PFOS, vet man att det inte bryts ned i naturen, att det är kroniskt giftigt och stör reproduktionen. Halterna var så höga att kommunen stängde vattentäkten samma dag. – Det var konstigt eftersom man visste det ju inte själv så det kändes ju dumt eftersom man trodde att vattnet var rent och så var det inte det. Och det är vatten som du druckit hela uppväxten? – Ja, hela mitt liv. Så det känns ju inte så bra. Vad var det första du tänkte? – Jag tänkte mest på Teo eftersom han är så liten, vi var ju också små när vi drack det, men nu är det nog inte så farligt när man är vuxen. Men det är ju små barn som dricker det, och det är nog inte så bra.  Och att man överhuvudtaget upptäckte de här föroreningarna var mycket tack vare sådan hälsorelaterad miljöövervakning, som Kemikalieinspektionen vill se mer av. Efter att tester på gravida kvinnor i Uppsala visat på oväntat höga halter av perfluorerade ämnen påbörjades ett detektivarbete för att hitta orsaken och den hittades i vattnet. Senare har det visat sig att sådana här föroreningar finns på drygt 60 platser runt om i landet. Jan Hammar på Kemikalieinspektionen igen. – Det var tack vare en sådan här övervakning då som visar att det här kan vara ett mycket stort problem, så jag hoppas att det sker en ökad satsning de kommande åren då. Kaliber idag om de farliga kemikalier vi alla utsätts för och regeringen som sagt att miljömålet Giftfri miljö är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under mandatperioden. Men flera av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram, just för att skydda människor och miljön från farliga kemikalier, har ännu inte genomförts visar vår granskning. Och när jag tittar lite närmare på vad regeringen gjort under mandatperioden hittar jag beslut som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan komma att öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en giftfri miljö. Det handlar om maten. – Jag heter Peter Bergkvist och jag är strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen. Peter Bergkvist jobbar med bekämpningsmedel. Allt sedan 80-talet har Sverige arbetat med handlingsplaner för att minska användningen av bekämpningsmedel, som kan påverka oss på samma sätt som andra kemikalier. – Vi kan se tillbaks på stora framsteg. Vi har ju haft en förebyggande kemikaliepolitik där vi kan visa med riskindikatorer att vi haft framgång. Handlingsplanerna har gett effekt. De rester av bekämpningsmedel som finns i svenskodlade livsmedel är i de allra flesta fall lägre än i mat från EU eller resten av världen och ligger nästan alltid under gränsvärdena. Men i den senaste handlingsplanen, som regeringen beslutade om förra sommaren, har man dragit ner på målsättningarna om skydd för människor och miljö menar Peter Bergkvist. – Då tycker vi från Kemikalieinspektionen att man sänkt ambitionen jämfört med tidigare. Till exempel har det funnits ett mål på livsmedelssidan att vi ska minska exponeringen av rester i svenskproducerade livsmedel. Men det målet är nu borta. Målet som tidigare funnits om att minska resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel är alltså borta. Peter Bergkvist pekar också på att det finns färre tvingande åtgärder och mer av frivillighet för lantbrukarna. I tidigare handlingsplaner har det också funnits vissa begränsningar eller förbud som nu inte längre finns med. – Det finns vissa användningar som vi under en lång tid begränsat eller som inte alls haft godkända i landet och som har varit väldigt värdefulla i de här handlingsplanerna, i syfte att minska risker för miljön och för oss konsumenter. De delarna är i princip borta. Nu pratar man mer om frivilliga initiativ och genom god praxis att försöka begränsa användningen, men inte genom att reglera som vi har gjort tidigare. Det handlar om stråförkortning, som används på spannmål för att stråna ska bli kortare och inte lägga sig ner, och medel för nedvissning eller ogräsbekämpning nära inpå skörd. Bägge användningsområden ger höga halter av bekämpningsmedel kvar i livsmedlet, enligt Peter Bergkvist. Och att de begränsningar och förbud som funnits i tidigare handlingsplaner inte med i den nya är något som Kemikalieinspektionen varit starkt kritisk till i sina remissvar. – Vi tycker att vi åtminstone inte ska avvika från den hållning och de målsättningar vi har haft i tidigare handlingsplaner. Sedan kan man föra en diskussion om huruvida Sverige ska gå vidare och vara mer aktiv men vi tycker att en rimlig bas är att vi åtminstone står fast vid vad vi åstadkommit tidigare. Men det gör man inte nu? – Nej det gör man inte. Man släpper på vissa delar och där är vi bekymrade som sagt. I slutet av maj beslutade regeringen också om en förordning för bekämpningsmedel. Men inte heller i den finns tvingande regleringar för stråförkortning eller nedvissning, trots att både Kemikalieinspektionen och Naturvårdverket har velat se sådana begränsningar.  En användning av de här medlen kan påverka flera miljömål negativt, framförallt målet om Giftfri miljö, skriver Naturvårdsverket i sin remiss. Och Kemikalieinspektionen pekar på att skyddet för hälsa och miljö minskar. Peter Bergkvist igen. – Det vi kan stå inför nu är att vi kommer få betydligt högre resthalter om man tillåter en del av de här användningarna som tidigare varit begränsade. Ja, halterna av bekämpningsmedel i svenskodlade livsmedel kan alltså komma att öka betydligt säger Peter Bergkvist. Det har fått Kemikalieinspektionen att ifrågasätta om Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, och som talar om att minska riskerna. – Vi ser det svårt att nå de mål som direktivet i grunden kräver av alla länder att man ska nå. Vad kan det finnas för förklaring till att Sverige har valt den här vägen? – Det har ju kommit in frågor kring konkurrenskraft i relation till vilka ambitioner man sätter upp när det gäller att begränsa riskerna och jag tror att mycket av svaren ligger väl där att man vill vara försiktig och inte riskera att man tappar när det gäller konkurrenskraft. Och Jordbruksverket som var den myndighet som tog fram förslaget till ny handlingsplan skriver också i ett brev till regeringen att de anser att konkurrensaspekten för svenskt jordbruk bör vägas in när man bedömer ambitionsnivån. Trots att regeringen säger att Giftfri miljö är ett priorierat mål under mandatperioden har man alltså fattat beslut om bekämpningsmedel som fått tunga myndigheter att varna för att det kan bli svårare att uppnå det målet, och att skyddet för människors hälsa kan minska.  Peter Bergkvist, på Kemikalieinspektionen menar att Sverige också förlorat sin tidigare pådrivande roll gentemot EU vad det gäller bekämpningsmedel. – Sverige ligger ju naturligtvis inte i täten längre vad det gäller att begränsa användningen och riskerna med bekämpningsmedel. Ligger naturligtvis inte i täten längre säger du, hur menar du då? – Vi har ju sett att flera länder är betydligt aktivare, och det är ju sammantaget väldigt bra att man strävar åt det hållet. Men vi kan inte säga att vi går före i någon mening som vi kunde säga tidigare. Tillbaka till förskolan i Göteborg. Där får jag en intervju med miljöminister Lena Ek efter att hon har pratat kemikaliepolitik med personalen. Jag börjar med att fråga om hon är nöjd med att 11 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram fortfarande inte har genomförts, som vår granskning visar. – När jag började som miljöminister såg jag att det fanns svårigheter i arbetssättet med kemikalier, samtidigt som vi måste höja ambitionerna rejält. Det är ju därför vi har sammanfattat en del av de här förslagen, lagt till annat och presenterat en genomgripande kemikalieproposition till riksdagen som ska ge ett nytt arbetssätt i Sverige där vi är både tuffare och tydligare. I december kom Lena Ek med ett förslag till riksdagen som sammanfattade regeringens inriktning för kemikalipolitiken. I den här så kallade kemikaliepropositionen som klubbades i våras, finns flera av Kemikalieinspektionens förslag med. Att titta på möjligheten till nationella regelverk inom byggbranschen ska påbörjas till hösten och före sommaren ska man börja titta på hur forskningssatsningen ska genomföras, säger Lena Ek. Men några pengar till att öka antalet tester på vilka kemikalier vi har i kroppen, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, och som var en del i att de perfluorerade ämnena i Kallinge och andra vattentäkter kunde upptäckas, det blir det inte. Den satsningen ska ske inom befintlig budget säger hon.  När vi kommer till frågan om Bisfenol A och hur det kommer sig att Frankrike och Danmark beslutat om fler nationella förbud än Sverige hänvisar Lena Ek till att länderna har valt olika strategier. – För att bryta upp det här motståndet i kommissionen mot att ha förbud mot Bisfenol A så har vi jobbat lite olika och vi hjälps åt, och så jämför vi och så växeldrar vi för att få det här på plats. Vår arbetsmetod är att försöka se till att vi har gott om forskning, att vi fokuserar på barnen först, och att vi ser till att jobba med alternativ, alltså substitution, att företag eller industrier ska kunna byta till andra ämnen. Därför att vi tror att har vi det också på plats samtidigt har vi lättare att bryta igenom med nationellt förbud. Men Kemikalieinspektionen har ju påpekat att andra länder har varit mer aktiva med nationella förbud vad det gäller Bisfenol A. – Ja, det kan ju vara lite olika om man tittar på det historiskt sett. Det som vi behövde var ju att få den här nya kemikaliepropositionen på plats och godkännande i riksdagen för ett mycket tuffare arbetssätt. När jag har talat med företrädare för oppositionen i EU-parlamentet och även Kemikalieinspektionen, så säger de att Sverige tappat en del av sin ledande roll i kemikaliefrågan inom EU. Hur ser du på det? – Det var precis därför vi behövde en helt ny kemikaliepolitik och det är ju också därför vi efter ett långt och tungt arbete lagt den stora kemikaliepropositionen. Lena Ek vill gärna tala om framtiden och att politiken nu ska bli tuffare och tydligare med den proposition hon lagt fram. Nyligen höjde hon också tonen mot EU. EU-kommissionen skulle före jul ha fattat beslut som skulle göra det möjligt att förbjuda hormonstörade ämnen, men beslutat har skjutits upp, och det har fått regeringen att besluta sig för att stämma kommissionen. När jag kommer till frågorna om bekämpningsmedel visar det sig att Lena Ek inte alls håller med om Kemikalieinspektionens kritik om att regeringen sänkt ambitionerna och minskat skyddet för hälsa och miljö. – Vi har våra handlingsplaner, de finns och de har samma tuffa målsättningar som förut och de ska nu samordnas med den EU-rättsliga lagstiftningen och det innebär att vi har en annan omgivning, en del formuleringar är annorlunda, en del hanteringssätt är annorlunda, ja, men den sammantagna målsättningen är tuffare än tidigare. Och Lena Ek säger att kombinationen av handlingsplan och förordning tillsammans gör att Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, något som Kemikalieinspektionen ifrågasatt. Vad har då konkurrensaspekten för svenskt lantbruk haft för betydelse? – I Sverige så gör vi naturligtvis också en sammanvägning, men jag tror att vi faktiskt är mera noggranna med människors hälsa. Och den sammantagna effekten av handlingsplanen och förordningen och EU-regleringen ska ge en tuffare reglering, det kommer det att göra och det kommer också att innebära att vi når våra svenska miljömål. Så blir det då de tvingande regleringar för stråförkortning och nedvissning som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket velat ha för att inte skyddet för människors hälsa och miljön ska minska, och för att det inte ska bli svårare att uppnå målet om giftfri miljö? Vi intervjuar Lena Ek innan beslutet har fattats av regeringen och hon vill inte svara förrän det är klubbat. Men när beslutet kommer visar det sig att de tvingande regleringar som myndigheterna velat se inte finns med. Lena Ek skriver i ett mejl. ”När det gäller stråförkortning och nedvissnande blir det mjuka styrmedel. Regeringen har bedömt att mjuka styrmedel är mest lämpliga för att nå målsättningarna om låg användning på dessa områden.” Nej, inga tvingande regleringar utan råd och riktlinjer till lantbrukarna. Och så ska Jordbruksverket fortsätta att på olika sätt verka för att lantbrukarna fortsätter använda förebyggande metoder, skriver Lena Ek. Vidare i mejlet står det: ”Jag vill understryka att handlingsplanen är mycket tydlig om att målsättningarna ligger fast om en låg användning av växtskyddsmedel för tillväxt­reglering och för nedvissning eller ogräsbekämpning kort före skörd. Användningen av växtskyddsmedel kommer att följas noga och om användningen skulle öka kommer regeringen vidta åtgärder.”   Ja om det händer, som Kemikalieinspektionen varnat för, att resthalterna av växtskyddsmedel i svenskodlade livsmedel kan öka betydligt, säger Lena Ek alltså att regeringen kommer att vidta åtgårder. Och hon ser heller inte att man sänkt ambitionsnivån för att man förlitar sig mindre på tvingande regleringar och mer på frivillighet från lantbrukarna, eller för att man har tagit bort målet om att resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel ska minska. Sammantaget, säger hon, är ambitionsnivå för att skydda människor och miljön när det handlar om bekämpningsmedel fortfarande lika hög som tidigare.  Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Vattnet i kranen kommer numera från en annan vattentäkt och är säkert att dricka. Och hur de kemikalier som funnits kommer att påverka hälsan för de som fått dem i sig kan ingen säga idag. Therese har försökt följa nyhetsrapporteringen i tidningarna. – Där stod det ju att det inte kommer att försvinna på jätte länge och sedan att det kanske inte är så bra för barnen. De borde ju skriva lite mer om det eftersom det är aktuellt nu. Så man fattar för det är inte alla som vet kanske. Det skulle varit mer information om vilka risker det är. Reporter: Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

    · Kaliber

    Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber avslutar säsongen med en tillbakablick: Vad hände sen?

    · Kaliber

    Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska  göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:   - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.  Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett  program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött  där  hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att  patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg.  Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade  Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det  var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg,  utreder ärendet just nu.  Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli  svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att  en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud  visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.  Chefsläkare  Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.  Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han  är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och  Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

    · Kaliber

    Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister. Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund. I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.  - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor. - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han. Hur känns det att gå här? - Det känns inte så bra. Är det jobbigt? - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt  startar. Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener.  Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.  Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar. - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson. När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme.  Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas  hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer. - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. GPS:erna visade fel väg Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags  gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av. - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson. Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer. - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson. Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut. - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås. Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas  flyga hem till Luleå. - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson. Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt. Svårt att få grepp på situationen  Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen. - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg. Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut. - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen. På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg. - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg. De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning. - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet. - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig. -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin. Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia. - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson. Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med. - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson. - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss.  Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst. Ni såg bara rök alltså? - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen. Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?   - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin. Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden. - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin. - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det? Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras. - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin. Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet. Spänd väntan på vattenbombningsplanen Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad. - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin. I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer. I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet. Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån. - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson. Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras. - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år. Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt. Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens. - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen. Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet. Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.   26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev. Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk. En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin. - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång.  För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin. - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg. Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna. - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson. Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort. En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.                                                                                                                          - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite  svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin. I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen. - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin. - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson. Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här? - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin. Michael Verdicchio michael.verdicchio@sr.se

    starstarstarstarstar
  • Om Jägareförbundets dubbla stolar

    · Kaliber

    Svenska Jägareförbundet lobbar framgångsrikt mot politiker för sina egna frågor bl a om rovdjur som varg. Samtidigt har de ett uppdrag från regeringen värt miljoner att stå för objektiv information. Kaliber om en intresseorganisation på dubbla stolar. Här nere kan du se att det ligger älgskinn och ben och ja, du vet att det blir ju köttslamsor och sådan kvar då. Och där så sa de, fick jag höra igår, att det finns björnspår. Så vi går väl ut och kikar om vi ser några.Solen strålar men det är bitande kallt. Jag är i norra Värmland tillsammans med Eva Ångström, hon har jagat älg i de här trakterna i drygt 35 år. Och här, uppe i skogen, finns en plats där jaktlaget lägger ut rester från älgjakten. Det skulle kunna vara något, åtminstone några tassar, du vet, björnspår är ju mera avlånga. Det är svårt att veta? Det är jättesvårt att veta.Här finns inte bara björn utan också varg och lodjur.Men de stora rovdjuren björn, lo, järv och varg applåderas inte av alla djurägare är rädda för att tamdjur ska tas av rovdjuren och jägare tycker att de konkurrerar om bytesdjuren.Vilka djur som ska leva i våra skogar och hur många av dem vi ska ha har blivit frågor där olika intressen krockar och där olika organisationer slåss om att påverka politiken. En av dem är Svenska Jägareförbundet. Eva Ångström var medlem i 25 år innan hon lämnade.Och det berodde på hur vargen beskrevs i förbundets medlemstidning Svensk Jakt. De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte.Nu är hon i stället engagerad i Rovdjursföreningen och sitter med i deras styrelse. Hon är också moderat politiker och tycker att Svenska Jägareförbundet har ett alltför stort inflytande över politiken. Ja, de är ju överallt. De har ju spritt sig över hela landet och in i riksdagen och lobbar, och lobbar i Europaparlamentet de är överallt, och många av dem de lobbar mot är ju också jägare.Som andra intresseorganisationer lobbar Svenska Jägareförbundet mot politiker för sina medlemmars intressen. Men till skillnad från andra intresseorganisationer har de ett speciellt uppdrag av riksdag och regering, ett uppdrag som varje år ger dem cirka 50 miljoner kronor.De ska bland annat se till att myndigheter och allmänhet får objektiv information om jakt- och viltvårdsfrågor alltså samma frågor som de har ett eget intresse att påverka omkring.Men kan en intresseorganisation både driva sina egna frågor och samtidigt stå för objektiv information? Vad betyder regeringsuppdraget för förbundets möjligheter att få gehör för sin sak? Och hur kan en organisation genom åren ha fått hundratals miljoner för att utföra uppgifter åt staten utan upphandling? Kaliber - idag om Svenska Jägareförbundets dubbla stolar. För att få svar på några av frågorna har jag åkt till Svenska Jägarförbundets anläggning i Sörmland. Här, på Öster Malma, som är ett slott från 1600-talet, finns en viltpark med våra svenska djur, skjutbana, slakteri och restaurang.  HALLÅ! Välkommen, är det första gången du är här? Ja, det är det.Här finns också Svenska Jägareförbundets nationella kansli, och här träffar jag Bo Sköld som är generalsekreterare. Men kom upp här så får du se hur vi jobbar.50 av Svenska Jägareförbundets 109 anställda sitter här på nationella kansliet. Det där är bara fälle-horn från en och samma kronhjort och då är det en farbror som har skänkt, så han har gått och samlat.Svenska Jägareförbundet har ett uppdrag att leda en del av jakten och viltvården i Sverige. Det kallas Allmänna uppdraget och kom till 1938. För det får de cirka 50 miljoner kronor av staten ur Viltvårdsfonden, som förvaltar jaktavgiften som alla jägare betalar.Det handlar om yrkesmässig jägarutbildning och utbildning av jägare som ska söka efter trafikskadat vilt, vissa uppgifter inom älgförvaltningen, och viltövervakning, alltså att kontrollera hur stora viltstammarna är och hur de mår.Men den största delen av pengarna, cirka 35 miljoner handlar om att informera: dels om praktisk jakt till jägare, dels om övergripande information om jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, och också om viltforskning. Och informationen ska vara objektiv.Men hur går det, att både driva sina egna frågor och samtidigt uppfylla regeringens uppdrag att stå för objektiv information? Jag tycker att vi har lyckats väl. Och finns det ett behov av att göra justeringar så måste ju uppdragsgivaren komma tillbaka och säga här måste ni bli tydligare och konkretare i olika frågor.Ersättningen för den allmänna uppdraget utgör cirka en tredjedel av Svenska Jägareförbundets budget. Det ger också förbundet goda kontakter med politiker och myndigheter. Men är det så Allmänna uppdraget också ökar förbundets möjligheter att lobba för sina frågor? Uppdraget i sig innebär ju att vi har direkt koppling till politik eftersom regeringen tar beslut, så den delen är ganska självklar. Eftersom vi ska leverera fakta så stärker vi också vår kompetens som medlemsorganisation och så länge vi håller oss till fakta känns det som positivt för vårt grunduppdrag både för våra medlemmar och för regeringen och jakt och viltförvaltningen.Allmänna uppdraget gynnar både regeringen och medlemmarna, menar Bo Sköld.Men alla håller inte med. När jag börjar titta på frågan hör jag talas om att det hösten 2014 ifrågasattes av tjänstemän på regeringskansliet. Frågan då var om det inte borde upphandlas enligt Lagen om offentlig upphandling. Jag får veta att gjordes en intern utredning, men när jag ringer regeringskansliet går den inte att hitta. Jag söker en handling om Jägareförbundet. Ja, det känner jag igenska se nunejMen Allmänna uppdraget har också ifrågasatts politiskt. Jag heter Stina Bergström och är riksdagsledamot för Miljöpartiet och miljöpolitisk talesperson.Hon anser att det bör utredas och förändras: Jägareförbundet är jätteduktiga på att göra eftersök och bedriva skyddsjakt och det är ju jägare som måste göra det, men däremot de här delarna som handlar om information till allmänheten där tycker jag att det känns konstigt att det är en organisation som ska göra det. Och en organisation som har en syn på saken så att säga.Jakt och viltvård är ett område där olika intressen står emot varandra. Tydligast märks det i vargfrågan. Vargen är en skyddad art, trots det är det tillåtet med licensjakt på varg något som har väckt starka känslor och fått EU att hota med att dra Sverige inför EU-domstolen.Det är också i vargfrågan som Svenska Jägareförbundets dubbla roller ställts på sin spets.När det inte blev beslut om vargjakt 2011 beslöt Svenska Jägareförbundet att delvis avsäga sig de uppgifter i Allmänna uppdraget som hade med varg att göra.Det gjorde att de fick 900 000 kronor mindre 2012 och i regeringens beslut för 2012 och 2013 står det att de inte ska ha något informationsansvar i frågor som rör varg.Så står det inte längre.På frågan om vad som gäller idag menar generalsekreterare Bo Sköld att vissa arbetsuppgifter inom Allmänna uppdraget som exempelvis att motverka illegal jakt rör också vargen. Och specifikt i vargfrågan ska förbundet bistå med att samordna skyddsjakter och informera om myndighetsbeslut, till exempel om vilka beslut som Naturvårdsverket fattar om vargjakt.Men förbundet har sedan 2012 också fortsatt att sitta med i arbetsgrupper, delta i vargsymposium och svara på remisser berör vargfrågan. Det framgår av de redovisningar av Allmänna uppdraget som de skickat till regeringen.Svenska Jägareförbundets dubbla roller går också isär när det handlar om hur många vargar som ska finnas i Sverige.Riksdag och Naturvårdsverk har slagit fast att vi ska ha 270 vargar.Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar.Generalsekreterare Bo Sköld betonar att förbundet naturligtvis driver opinion för sina frågor men accepterar samtidigt de demokratiska beslut som fattats: Har man tagit de demokratiska besluten då har vi sagt att vi lever efter dem. Sen tror vi fortfarande att det är rimligt med 150 vargar.Sveriges största jägarorganisation, Svenska Jägareförbundet, har alltså två olika roller, som medlemsorganisation ska de lobba för att förändra politiken, men som innehavare av ett statligt uppdrag ska de informera objektivt i samma frågor.  På vilket sätt har de då påverkat politiken? På deras hemsida läser jag att de starkt bidragit till att Sverige fick licensjakt på varg. Jag bestämmer mig för att titta närmare på frågan och hittar ett brev till regeringen.Där kommer Svenska Jägarförbundet tillsammans med bland annat Jägarnas riksförbund och LRF med ett förslag som de själva beskriver som kontroversiellt. Förbunden säger nämligen att de kan gå men på flytt av genetisk värdefulla vargar till områden där de kan bilda revir. Anledningen är att man i så fall kan ha mycket färre vargar, och ändå hålla dem genetiskt friska.Men det finns ett villkor och det är jakt.Så här står det i brevet:Därför är det ett ovillkorligt krav att eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter till dagens inavlade vargpopulation inleds med förvaltningsjakt som verkligen visar på samhällets vilja att reglera vargstammen på en nivå som kan tolereras.Två månader senare lägger regeringen fram en proposition som leder till att Sverige får licensjakt på varg, som inleds 2010.Men det som Svenska Jägareförbundet och de andra intresseorganisationerna gick med på i utbyte mot vargjakten - projektet att flytta vargar har nästan helt gått i stöpet.Och det beror till stor del på att enskilda jägare gavs stort inflytande över hur det skulle fungera i praktiken.Jag är i riksdagen för att träffa Eskil Erlandsson.När vargjakten och besluten att flytta vargar fattas är han landsbygdsminister och han gör en ändring i jaktförordningen. Markägare ska kunna säga nej till att få varg flyttad till sin mark. Men inte bara det. Även jakträttsinnehavaren som kan vara en annan person - får möjlighet att säga nej. Ja, det handlar ju ytterst om äganderätten vad man kan göra på en mark. Enligt vår uppfattning måste det ju vara en acceptans hos den som tar emot en vild art. Finns inte den acceptansen blir ju inte det man gör särskilt lyckosamt för det mesta. Men varför jakträttsinnehavaren? Vi gjorde det valet att det är i första hand markägaren och i andra hand rättighetsinnehavare och i det här fallet valde vi då jakträttsinnehavaren. Men varför just jakträttsinnehavaren? Ja, det var ett ställningstagande vi gjorde.Någon utförligare förklaring än så får jag inte.Men beslutet fick stora konsekvenser. Enligt Naturvårdsverket blev det mycket svårt att flytta varg, eftersom nästan inga jakträttsinnehavare sa ja. Från början hade man talat om att flytta högst 20 vargar. I verkligheten kom bara ett fåtal flyttar att göras, och bara två vargar etablerade sig i det område dit de hade flyttats. Så jakträttsinnehavarens möjlighet att säga ja eller nej är alltså viktigare än att ni kunde genomföra det här projektet? Det är ju till en del genomfört, det är ju som du själv sa. Två vargar. Några förflyttningar ja, och det är ju inte så lite det.Eskil Erlandsson är själv jägare och medlem av Svenska Jägareförbundet, men att det skulle göra honom jävig håller han inte med om. Och han ser ingen konflikt mellan Jägareförbundets dubbla roller: att de både lobbar för sina egna frågor om jakt och viltvård samtidigt som de har ett uppdrag från staten att objektivt informera om samma frågor.De påverkar inte politiken mer än andra organisationer menar han. Det klart att de framför sina synpunkter likväl som andra organisationer framför sina som vi också lyssnar till. Och sen gör ju en regering en sammanvägd bedömning. Det är ju inte så att jag eller ett enskilt statsråd fattar ett beslut utan det tas ju i kollektivet.Men jag pratar med flera olika personer som jobbar nära politikerna får jag en annan bild.De vill vara anonyma med talar om att Jägareförbundet har kanaler direkt in i riksdag och regeringen och ett mycket starkt grepp över många politiker. Jag har jobbat i mer än 20 år, men aldrig upplevt en så stark lobbyorganisation säger en av dem.Men vilka vägar har de då in till den politiska makten? Ja, en av dem sägs gå genom en annan förening som Eskil Erlandsson också är medlem i. Nämligen Riksdagens Jakt- och fiskeklubb. Ja, nu är vi i kulvertarna, en del av det stora underjordiska riksdagssystemet.Jag är i riksdagshusets källare tillsammans med Isak From, socialdemokrat och ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott. Här bort är postservice och tryckeri och sådan saker som handlar om intern service.Isak From är också ordförande i Riksdagens jakt- och fiskeklubb och vi är på väg till klubbens skjutbana. Här står det luftgevärshall står det här PrecisBakom en vit dörr finns ett mörkt källarrum. Förutom en nio-meters luftskyttebana finns det inte mycket plats för än mer än ett lågt bord, en ställning för luftgevär och ett skåp med ammunition. Medlemmar kan låna den här hallen. Vi har två mästerskap här, ett på våren, och så ett allmänt inför jul, Skinkskyttet, vinnarna i dam- respektive herrklass blir belönad med en julskinka. Här är en skinkskyttetavla med ett vildsvin.Isak From laddar målet med en bild på ett vildsvin och gör sig klar att skjuta. Mitt i prick!Och så rullar han tillbaka bilden. Vad finns det för koppling Svenska Jägareförbundet och den här klubben? Egentligen ingenting alls, vi nyttjar Svenska Jägareförbundet genom att de återkommande bedriver jägarexamensutbildningen tillsammans med oss. Och sen åker ni på älgjakt i Värmland med dem? Ja, jaktklubben har haft ett mångårigt med Jägareförbundet Värmland, där de erbjuder älgjakt. Betalar man för det här? Absolut! Hur mycket då? Det kostar 2 000 kronor. Och då få man? Då får man en väldigt välorganiserad jakt under en och en halv dag. Finns det andra aktiviteter som Svenska Jägareförbundet står för i jaktklubben? Egentligen inte, det kan vara om vi genomför något seminarium som de är inbjudna till, ibland tillsammans med andra organisationer.Riksdagens jakt- och fiskeklubb har cirka 70 medlemmar som är riksdagsmän eller tjänstemän i riksdagen och varje år åker mellan 10 och 15 av dem på älgjakt tillsammans med Svenska Jägareförbundet, och det är också många som väljer att ta jägarexamen, som är ett erbjudande som vänder sig till alla i riksdagen, inte bara medlemmar. 2014 anmälde sig 25 personer till kursen.Men Isak From ger inte de rätt som menar att Jägareförbundet har ett stort inflytande över politikerna: Det tror jag är en partsinlaga från några som inte tycker om jakt eller Jägareförbundet.Och inte heller han ser någon konflikt i Svenska Jägareförbundets dubbla roller, dels att stå för objektiv information, dels att driva sina egna frågor och han tycker att Allmänna uppdraget fungerat bra, inte minst därför att Jägareförbundet finns i hela landet. Viltvårdsfrågorna är ju verkligen frågor som inte är storstadsfrågor utan regionala frågor och då är det viktigt att den verksamheten bedrivs och kan finnas i hela landet.Hur är det då med den utredning som jag hört talas om skulle ha tagits fram av tjänstemän på regeringskansliet om att Allmänna uppdraget borde upphandlas?Isak From säger att han känner till att det finns ett sådant förslag, men han ser inget skäl till man borde göra en upphandling. För mig kändes inte som ett alternativ att man skulle upphandla det i varje fall och i vart fall har man inte visat på något sätt att en upphandling skulle bli billigare eller att kvalitet skulle bli bättre, snarare tvärtom.Men kan man verkligen välja om man vill tillämpa Lagen om offentlig upphandling eller inte? Jag blir ännu mer nyfiken på vad som egentligen sägs i utredningen och ringer återigen till regeringskansliet. Nu ska vi se allmänna uppdraget nejMen inte heller nu får jag tag på den handling det talas om.Vi återvänder till Eva Ångström i Värmland. På andra sidan den där dungen, där sköt jag en älg en gång.Hon säger att hon håller med Svenska Jägareförbundet i mycket vad det gäller älgjakt, men hon kan inte se att deras information om rovdjur är objektiv. Nu har jag ju tillgång till tidningen Svensk Jakt även om jag inte är medlem så jag har följt den och under 2014 kollade jag vad de skrev om varg. Det var inte ett, som jag minns, positivt uttalande om vargen. Men kan man inte tänka sig att tidningen är fristående från förbundet? Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehölls sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.Enligt Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld försöker förbundet skilja mellan förbundets åsikter och information inom Allmänna uppdraget. Tidningen och bloggen ska spegla medlemmarnas intressen säger han.Men kan man verkligen göra en sådan uppdelning?Jag går igenom Svenska Jägareförbundets blogg skriven av förbundets anställda. Flera inlägg får mig att reagera, men speciellt ett. En jaktvårdskonsulent, alltså en av dem vars tjänst till stor del går inom Allmänna uppdraget, skriver så här om en namngiven forskare.Han har fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsaren Han driver hänsynslöst en egen agenda Han föreslår svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Så här säger Bo Sköld: Det som jobbigt i de här frågorna är ju att man både ska kunna ha fakta och faktaunderlag och sen så uttrycka åsikter som våra medlemmar tycker och känner och där kommer det alltid att vara en svårighet att vara glasklar och krispig när det gäller vad som är vad. Men där har vi valt att bloggen, den är inte något faktaforum i grunden.Men Svenska Jägareförbundet ska inte bara objektivt informera om vetenskap. De sitter också med i det råd som granskar ansökningar från de forskningsmedel som Naturvårdsverket beviljar; de arrangerar konferenser om bland annat viltforskning och ibland tillsammans med Naturvårdsverket och varje år svarar de på ett 100-tal remisser inom ramen för Allmänna uppdraget.De har helt enkelt ett stort inflytande i jakt- och viltvårdsfrågor. Men som Sveriges största jägarorganisation med cirka 150 000 medlemmar kanske de ska ha det? Jag ställer frågan till Andreas Duit som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Ja, å ena sidan är det jättebra att man har en aktiv dialog med myndigheter och förvaltningar så ska vara i en demokrati, men det problematiska börjar ju när ett särintresse får en priviligierad position gentemot alla andra, då kan man börja misstänka att den här positionen över tid leder till att intresseorganisationens syn på vad som är riktig och bra policy blir det normerande medan andra intressen, synvinklar och perspektiv trängs undan. Och får successivt allt svårare att komma till tals.Risken finns alltså att Svenska Jägareförbundet får ett alltför stort inflytande, och att dess syn blir det som betraktas som normalt och rätt. Det finns trots allt olika idéer om hur viltvård ska bedrivas och det finns nog en del som menar att vår flora och fauna bör nog förvaltas på ett annat sätt än att maximera dess jaktvärde.Enligt Andreas Duit var det tidigare vanligt att staten knöt olika intresseorganisationer till sig, men att det är en modell för statsförvaltning som i stort sett försvunnit sedan slutet på 1900-talet. Men däremot är det något man i större utsträckning rört sig bort ifrån mycket därför att man upplevde att det blev ett system som inom vissa områden gav alldeles för stort inflytande åt särintressen.Men vad säger då Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld: kan en intresseorganisation som driver sina egna frågor samtidigt stå för objektiv information? Ja, det kommer väl alltid att vara så eftersom vi har både ett medlemsuppdrag och i det här fallet ett regeringsuppdrag att vi alltid måste granska är vi tillräckligt objektiva, är faktan tydlig, inte åsiktskopplad om vi lägger ut på webben om våra viltarter eller lägger fram ett remissförslag och då kommer det alltid att ligga en svårighet där och då kommer det alltid att vara viktigt att vara på hugget: dels internt, dels regeringen. Stämmer det, håller det, så det där tycker jag vi måste jobba med hela tiden.Men flera statliga utredningar har genom åren pekat på att Jägareförbundets dubbla roller är problematiskta.1997 Det är inte lämpligt att EN organisation har ett sådant här uppdrag. Det borde fördelas på flera organisationer och myndigheter, står det i en utredning.2003 Jägareförbundets dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter när det gäller objektiv och allsidig information, skriver en utredare, och föreslår ett nedbantat Allmänt uppdrag.2004 En ny utredare kommer fram till att Jägareförbundets dubbla roller INTE är något problem, förutom vad det gäller rovdjur där bör de inte ha något informationsuppdrag, anser utredaren.2007 Allmänna uppdraget tillsammans med att förbundet företräder ett särintresse innebär att de har en särställning i jämförelse med andra intresseorganisationer, står det i en utredning.Men när det blivit dags för politiker att fatta beslut har det hittills alltid slutat med att Svenska Jägareförbundet får behålla sitt uppdrag. Jag frågar miljöpartisten Stina Bergström vad hon tror. Men jag tror att det handlar om att man är duktig på att lobba på politiker, och kanske också att det är många politiker som är jägare.En artikel i Svenska Dagbladet 2003 pekar på samma sak. Den beskriver hur förbundet inför hotet om att få sitt Allmänna uppdrag rejält nedbantat inlett ett lobbyarbete och bland annat tagit kontakt med Riksdagens jakt- och fiskeklubb.Jag frågar Bo Sköld om det är så här man jobbar även idag? Nej! Inte? Nä. Hur gör man idag då? Ja, man informerar om fakta.Bara några dagar innan jag ska träffa Svenska Jägareförbundet får jag ett mejl. Mejlet innehåller den utredning som jag letat efter ett par månader.  Den är gjord av regeringens enhet för upphandlingsrätt och slutsatsen är tydlig: övervägande skäl talar för att Allmänna uppdraget skulle ha upphandlats. Och det fick Svenska Jägareförbundet veta hösten 2014 - förbundets ordförande Björn Sprängare berättar om hur det gick till. Jo, vi fick ju information att nu ska Allmänna uppdraget omprövas, det ska inte hanteras som tidigare och vi var ju rätt ställda. Det kom ju som en blixt från en klar i himmel. Vi hade svårt att svara hur vi skulle agera, vi bad att få återkomma. Och vi gick ju hem och resonerade och sen tog vi kontakt med statsrådet och uppenbarligen tog man intryck av vad vi sa.Björn Sprängare säger att förbundet inte är främmande för en översyn av Allmänna uppdraget, men att man i så fall måste ha tid att ställa om verksamheten som har stor personal. Vi tyckte att ska man göra en förändring så bör man få medverka i en förändring, hur den ska gestaltas, det kan vi inte bara få rakt upp och ned som en blixt från himmeln och sen kom svaret tillbaka att vi går vidare som vi gjort förut. Tog ni några kontakter utöver statsrådet då? Ja, vi mobiliserade naturligtvis det vi kunde för att kunna påverka personer som har inflytande där, det är självklart att vi gör det.Och mobiliseringen gav alltså effekt.Allmänna uppdraget blir kvar tills vidare, men man kommer att titta på det i samband med att man utreder hur pengarna från jägarnas jaktavgifter används.Det här säger ansvarig minister Sven-Erik Bucht. Och vad vi kommer fram till där det är för tidigt att säga idag.Och när den utredningen blir klar vill han inte uttala sig om, bara att han anser att Allmänna uppdraget är viktigt.  Och att vi har ett Allmänt uppdrag även fortsättningsvis, det är väldigt viktigt. Och ska det upphandlas? Det får vi se.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se       

    starstarstarstarstar
  • Minskat djurskydd för ökad lönsamhet

    · Kaliber

    Den svenska köttbranschen uppmanar oss konsumenter att köpa kött från djur som fötts upp med starkt svenskt djurskydd.Men bakom kulisserna driver grisnäringen ett kontroversiellt och storskaligt försök som vill förändra den svenska djurskyddslagen. Kaliber idag granskar vad den svenska grisnäringen gör för att överleva. Vi får ett brev från Jordbruksverket. I brevet ligger ett vykort. Det är en bild på svenska lantrasgrisar som skuttar och bökar utomhus på en solig sommaräng. I brevet ligger också en ansökan om projektstöd för ett djurförsök, som kallas för Djuromsorgsprogrammet.   Det är branschorganisationen Svenska Pig som vill testa att som det kallas "fixera" suggor vilket i praktiken innebär att de blir inlåsta bakom metallgrindar och inte kan vända sig medan de föder sina kultingar och börjar dia. Kultingarna ska också dia kortare tid och det ska vara fler grisar i varje box.   Vi konsumenter uppmanas att köpa svenskt kött, bland annat som här i en film från branschorganisationen Svenskt kött.    "Jag vet att den uppfödning som vi har sker på ett bra sätt. Och det sker på något sätt med respekt för djuren. Vi har en stark svensk djurskyddslagstiftning." (Maria Forshufvud, vd Svenskt kött)   Svenskt kött lyfter fram den svenska djurhållningen och vi konsumenter ska förstå att det är värt det högre priset i köttdisken. Efter fjolårets larm om resistenta bakterier, MRSA, i framför allt danskt fläskkött, så har också det svenska köttet vunnit mark.   Men den svenska grisnäringen gör inte reklam för sina försök att blir mer storskaliga och på sikt förändra den svenska djurskyddslagen. Ett exempel är deras försök Djuromsorgsprogrammet.  Och det ska visa sig att det inte är det enda försöket som testar att fixera suggor.   Bakgrunden till de förändringar som grisnäringen nu vill genomföra är den långvariga krisen. Tusentals grisbönder har lagt ned på grund av dålig lönsamhet.   I Havdhem på södra Gotland ligger ett öde grisstall. Grislukten finns fortfarande kvar.   - Här är ett av slaktsvinsavdelningarna på Almungs som är tomt.   - Varför är det tomt?   - Vi håller på att sluta med grisar. Det är inga grisar kvar.   Bengt Siggelin har varit en av de största grisbönderna på Gotland. Som mest har han haft sju anställda. Nu är det bara en. Trots stora investeringar i nybyggda stallar har han ändå tvingats inse att det inte går längre. Och i vår kommer den sista suggan på gården att slaktas.   - Det är ju dålig lönsamhet. Det kostar pengar när vi håller på med verksamheten. Det har vi inte råd med längre. Nu är det stopp.   - Hur känns det då?   - Det är väldigt tråkigt. Vi står här ännu med stora investeringar som vi gjorde och som inte är betalda. Men det är ju billigare att ha det tomt än att ha grisar i det. Så att det får vara så.   Krisen i grisnäringen har slagit hårt på Gotland. För 20 år sen fanns det över 200 grisgårdar. Nu är det bara ett 30-tal kvar.   - Nu är det matdags.    På en annan gotländsk grisgård, en av de få som fortfarande finns kvar, släpper Alf och Kickan Jakobsson fram de några dagar gamla kultingarna till suggorna. De har hållt på med grisar i 40 år och tog över släktgården i Lye på sydöstra Gotland på 90-talet.   - Det är tredje generationen på den här gården som har grisar nu. Affes farfar var den första på Gotland som började med avelsproduktion. Sen fortsatte hans far. Sen får vi se om sonen tar över.   Stallarna är mörka och gamla, ombyggda efter hand. De vill gärna modernisera, men har inte råd.   - Det har varit något enstaka år som det har gått bra då. Men det har varit en del år då det gått back. Fått låna pengar till driften.   Utvecklingen i Sverige är dramatisk. På 90-talet fanns det 14000 gårdar, nu är 12800 av dem borta. På de 1200 som finns kvar är grisarna ofta fler. Det totala antalet slaktsvin i Sverige har minskat från 3,3 miljoner till 2,5 miljoner per år under 2000-talet.   - Man ser ute i alla socknar, det blir ju mindre och mindre med gårdar. Vi är den enda grisgården kvar här i Lye socken.   - Gårdarna är färre och besättningarna är större?   - Jo, just det. Och kommer man på fastlandet så är det ännu större gårdar och kommer man ut i Europa så är det dubbelt så stora gårdar. Ska man bygga nu för suggor, det är ingen idé att bygga för under 1000 suggor. Det är ju storleksrationalisering hela tiden.   Här i köttdisken ser man den största orsaken till krisen i den svenska grisnäringen. Den här svenska fläskfilé kostar 149 kilot. Den här danska kostar 85 kronor kilot. Det billigare utländska fläskköttet har gjort succé bland de svenska konsumenterna under 2000-talet. Importen har blivit tre gånger så stor samtidigt som den svenska produktionen och fram till förra året minskat lika mycket i ton räknat - 100 000 ton.   I andra EU-länder som Danmark och Tyskland är produktionen mycket billigare. Storskaligheten och effektiviteten i industrin där är en förklaring.   De svenska djurskyddslagarna gör också att det är dyrare att producera här. Och prisskillnaden ökar hela vägen från gården till matkassen.   Vi ska till Danmark med Sveriges Radios Danmarks-korrespondent Anna Landelius för att se vad som skiljer den danska grisproduktionen från den svenska.   - Det är är det hela startar. Vi är i löpeavdelningen.   Ett hundratal suggor står på rad längs väggarna i små, små bås i en stor hall där de insemineras varje morgon. Niels Aagard Jorensen, som driver en relativt stor svinproduktion med 750 suggor här på Frenderupsgården på Själland säger att det är viktigt att få upp en effektivitet för att kunna få ut något av produktionen.   Här föder varje sugga i genomsnitt 18 ungar per kull. I Danmark som helhet är det 35 kultingar per år och sugga, vilket är fler än Sveriges cirka 28 kultingar.    - De kommer ut här.   - Oj, en helt nyfödd gris.   - Den är så ny som den kan vara.   - Oj, nu kom det två till.   Svinuppfödningen i Danmark är enorm. 30 miljoner svin produceras varje år, vilket gör industrin tolv gånger större än den svenska.   Till skillnad från i Sverige så får man fixera suggorna flera veckor i sträck här för att undvika att mamman ska ligga hjäl sina kultingar. Niels Aagard Jorensen tror att de flesta svenska svinuppfödare hade velat fixera sina suggor också. Om de fick.    - På många sätt kan jag förstå det svenska systemet, men att inte fixera vid födsel, det förstår jag inte.    Andra skillnader är att de danska kultingarna diar kortare tid och att grisarna får tre gånger så mycket antibiotika. Boxarna är också mindre och grisarna har lite eller inget strö alls. Danska grisbönder klipper rutinmässigt svansarna av kultingarna eftersom de annars biter knorrarna av varandra i brist på strö att böka med.   - Ni i Sverige har skogen som en råvara och vi i Danmark, vi ser grisarna som vår råvara och då gäller det att göra det bästa man kan för att maximera den, tycker Niels Aagard Jorensen.    - Om man ska kunna tjäna en förnuftig summa pengar till att kunna driva det här runt så ska det vara effektivt.   I Sverige finns det stark kritik mot den danska grisproduktionen. En av de mest högljudda kritikerna är Bo Algers, nypensionerad professor i husdjurshygien vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.   - Det är en intensiv djurhållning, som också tyvärr står i strid med Eus regelverk. De lever inte upp till de bestämmelser som ska gälla också för den danska grisproduktionen. Samtidigt har de ökat sin effektivitiet, sin produktivitet och ökat storleken på sina kullar?   Ja, danskarna avlar systematiskt på ökad kullstorlek. Man pratar nu till och med om 40 grisar per sugga och år. Det är enorma kvantiteter naturligtvis och suggan själv räcker då inte till.   - Hur ser du på den utvecklingen?   - Jag tycker att man har passerat det som biologin egentligen tillåter för förutsättningarna för den formen av grisproduktion innebär en stor användning av antibiotika, hållande av djur i bur och en väldigt hög dödlighet.   Det är inte bara i Danmark som spädgrisar dör. I Sverige dör fler än en halv miljon varje år. Nästan var femte kulting dör under sina första levnadsdagar. Och det är sämre än i Danmark där var sjunde spädgris dör.   Det vanligaste är att de dör av undernäring eller att de kläms ihjäl under suggan. Det är viktigt för branschen att fler grisar överlever och det finns också med som ett mål i den handlingsplan som tagits fram för att vända utvecklingen i den svenska grisnäringen. Regering, myndigheter, intresseorganisationer och branschen har tillsammans gjort handlingsplanen.   Slutsatserna är bland annat att den framtida grisproduktionen måste bli lönsammare och kommer ske i stora enheter med krav på hög effektivitet.   I praktiken innebär det att varje sugga ska få fler kultingar per år, 30 är målet. Och att halvera antalet spädgrisar som dör. Allt med en bibehållen hög djurvälfärd.   Ett annat spår i handlingsplanen är att få övriga länder i EU att nå svensk nivå inom djurskyddet och börja följa EUs gemensamma lagar och regler. De flesta länderna i EU bryter mot reglerna utan att straffas.   - Var det där? Är det här man svänger in?   Vi kommer till Kvarnlyckans Gård som ligger ett stenkast från Smygehuk längst ner på Skånes sydspets. Gården på den flacka slätten är en av de modernaste och effektivaste i Sverige och drivs av Mattias Espert. Han är Sveriges största smågrisproducent och kämpar för svensk grisproduktion.   - Här har vi suggkorten som vi står och tittar på här nu så heter den här suggan 2823. Hon är beräknad grisning idag, så hon är ju väldigt nära.   - Jag är väldigt stolt över min gård. Den här resan jag gjort på den här 10 åren knappt, är jag väldigt stolt över.   Mattias Espert byggde det här grisstallet för tio år sedan på familjegården. Det är ljust och i raderna av boxar av metallrör ligger högdräktiga suggor som ska föda fram nya griskullar. Här finns plats för 400 suggor. Men några mil bort på en annan gård har han 1600 suggor.  Mattias Espert sitter också i ledningen för de tongivande branschorganisationerna Sveriges Grisföretagare och Svenska Pig, som varit med att ta fram Handlingsplanen för att öka svensk grisproduktion.   Själv har han jobbat i Danmark och sneglar mycket på de danska grisböndernas arbetssätt.   - Det är alltid fint att måla upp en liten skärgårdsidyll med lite utegrisar här och lite sånt där och lite krusidull, men där är alltid en verklighet som kommer i kapp. Jag tror att effektiva, stora anläggningar...man ska vara duktig, man ska ha friska djur och man ska värdesätta det men man ska aldrig blunda för omvärldens framfart.   - Den här hon har precis satt igång. Den grisen kom ut nu bara för en halv minut sedan.   Precis som det står i Handlingsplanen har Mattias Espert målet att öka antalet kultingar till 30 per sugga och år och han är snart där. När suggorna får fler kultingar än vad de har spenar, flyttas kultingar till så kallade amsuggor, som har fått mindre kullar och har lediga spenar. Grisarna föds upp i boxar som byggts av ett danskt företag. Som på de allra flesta konventionella grisgårdar får grisarna aldrig gå ut.   Mattias Espert köper grissperma med avelsgener från Holland och Danmark, framförallt för att de suggorna avlats fram för att ge fler och större kullar och har bättre spenar. Han pratar till exempel om att optimera och maximera suggan.   - Det är som i allt företagande, du har dina djur, du har din yta, ditt stall och du har din personal. Ju fler grisar jag producerar på den här ytan och ju friskare mina djur är, ju bättre går mitt företag... och på så sätt kan jag reinvestera och komma vidare och utveckla företaget.   Vi tar på oss blåa tossor över de smutsiga stövlarna när vi går in i tillväxtavdelningen.   Mattias Espert oroas av att så många spädgrisar dör i Sverige, smågrisdödligheten är 18 procent. Det vill han göra något åt.   - Vi har ju ett gott djurskydd i Sverige och det står jag fast vid och det är jag väldigt stolt över. Men sen har vi vissa av de här delarna som spädgrisdödligheten som jag skäms över helt enkelt.   Där vill näringen att jag som producent ska stå och slå mig för bröstet och säga att vi har en av världens bästa djurskyddslagar. Så vill jag verkligen kunna stå bakom den i hela ledet och där är 18 procents spädgrisdödlighet inte okej så vi måste hitta vägar framåt.   Tillbaka till Alf och Kickan Jakobsson på sydöstra Gotland, som också har problem, framför allt under sommaren, med att smågrisar dör.   - Nu kommer vi in i en BB-avdelning. Det kan vara på sommaren när det är riktigt varmt då slänger sig suggan lite hursomhelst. Då kan de ju ligga ihjäl någon. Men jag tycker det funkar ganska bra. Det är mycket jobb och man får gå och plocka in smågrisar i smågrishörnen tre gånger om dagen.   Alf Jakobsson är tveksam till storskaligheten och djurvälfärden ute i Europa och vill inte närma sig det sättet att föda upp grisar. Han hoppas istället att få mer betalt för köttet och att svenska politiker kan få andra länder i EU att följa de gemensamma reglerna.   - Det är ju inte gott att konkurrera med dem helt enkelt. De har kunnat haft större besättningar. Sen har de mindre golvytor och då kan man bygga billigare än vad vi har kunnat här. Fixerade suggor och fler djur på mindre ytor. Det är ju en konkurrensnackdel för oss. Men vi har en eldsjäl i Bryssel och det är Marit Paulsen. Det är nog bra. Hon gör nog vad hon kan.   I EU-parlamentet i Strasbourg trycker svenska ledamöter på för att andra länder ska följa Grisdirektivet. Det är gemensamma regler, som de flesta länder inte följer. Enligt direktivet får man inte kupera svansar rutinmässigt och suggor får inte stå fixerade året runt.   Men folkpartisten Marit Paulsen låter uppgiven.   - Det här är fruktansvärt svårt att få igenom därför att när det är en sådan saftig majoritet i ministerrådet som slåss för att få lov att klippa svansarna så är det väldigt, väldigt svårt att göra någonting. Vi försöker att driva det igenom. Vi skriver till kommissionen och vi försöker att göra resolutioner och så vidare. Men....vi får luddiga svar, till intet förpliktigande svar skulle jag vilja säga. Så jag är osäker på hur i herrans namn vi ska kunna driva igenom det, säger hon.   - Vad krävs för att alla länder ska följa grisdirektivet?   - Du, just nu pågår en debatt här i parlamentet om vi ska försöka anmäla kommissionen till Eu-domstolen därför att de inte drar till exempel länderna som klipper svansar inför rätta. Det jag personligt har sagt det senaste året det är, snälla backa upp de svenska grisproducenterna. Det är upp till oss svenska konsumenter att och rädda dem eller inte.   Och konsumenterna har så smått börjat köpa mer svenskt kött. I köttdisken syns många blågula köttetiketter på förpackningarna och förra året såg Jordbruksverket en liten men tydlig vändning i den svenska konsumtionen av griskött. Från januari till september minskade importen av utländskt griskött med 6,6 procent och den svenska produktionen ökade med 1,1 procent.   Enligt Jordbruksverket beror det bland annat på larmen om resistenta bakterier i framförallt danskt fläskkött. Men i väntan på en ökad lönsamhet driver grisnäringen ett storskaligt försök som inte finns med i köttbranschens reklamfilmer.   Djuromsorgsprogramet har pågått på tolv anonyma gårdar i södra Sverige. Vi får inte veta vilka gårdarna är med motiveringen att lantbrukarna ska skyddas och att produktionsresultaten är känsliga. Men det gör försöket svårt att granska. Och ingen vet exakt hur många djur som är med i projektet.   Det vi får reda på av Svenska Pig, som driver försöket, är att 4 400 suggor är med och då kan det handla om mer än 100 000 grisar.   I försöket testar de bland annat att fixera suggor bakom skyddsgrindar i fem dagar vid grisfödsel, att stänga in suggor vid inseminering i upp till en vecka i liggbås där de inte kan vända sig. Och att kultingar får dia upp till en vecka kortare tid. Dessutom så testar de att ha fler slaktgrisar per box och fler grisar per stall. Eftersom det strider mot den svenska djurskyddslagen och svenska föreskrifter så har de sökt och fått tillstånd att bedriva djurförsök. Mattias Espert berättar vad syftet är:   - I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull.   Djuromsorgsprogrammet vill undersöka om färre smågrisar dör om suggorna fixeras bakom skyddsgrindar, då riskerar inte kultingarna att klämmas ihjäl under suggan. Och så vill de testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna får dia kortare tid.   Svenska Pig vill förändra den svenska djurskyddslagen eller göra det möjligt att få undantag. Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och resa sig, men inte vända sig.    - Är det där en skyddsgrind?   - Det är en skyddsgrind, svar ja.   På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall.   - Hoppas du få använda den i större utsträckning?   - Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det.   Men en av de starkaste kritikerna, SLU-professorn Bo Algers, tycker att det här är fel väg att gå.   - Ja, det tycker jag är att gå tillbaka till 60-talet och jag tror faktiskt inte att medborgarna idag accepterar att man sätter djur i bur så de inte ens kan vända sig om. Vi har ju varit väldigt stolta över den svenska djurskyddslagen som inte medger detta.   - Men hur ska man få ner smågrisdödligheten i Sverige?   - Man ska ha mindre kullar och man kommer att kunna ha en helt annan stolthet i produktionen och man kan sälja på även etiska mervärden.   Bo Algers ser risker med att kultingarna i Djuromsorgsprogrammet slutar dia efter fyra veckor istället för fem.     - En tidig avvänjning innebär en abrupt avvänjning för smågrisarna från modersmjölken till smågrisfoder. Och det vet vi också på ett helt annat sätt riskerar att påverka tarmfloran på ett negativt sätt, så att man får diaréer. Med detta kommer risken för en ökad antibiotikaanvändning som ett brev på posten.   Metoderna som testas för att fler kultingar ska överleva kan enligt kritikerna orsaka problem för suggan. Viveca Eriksson som är länsveterinär i Halland, där en av försöksgårdarna ligger, säger att suggan kan bli sjuk av att vara fixerad i fem dagar när hon föder. Hon ser också risker med att suggan stängs in i upp till en vecka vid inseminering. Det testas i Djuromsorgsprogrammet för att suggorna inte ska hoppa på och skada varandra. Men det gör också att de inte kan vända sig.   - I samband med inseminering innebär ju det att de bajsar där de ligger och det blir en väldigt smutsig miljö för suggan. Och hon kan ju inte röra sig där heller då. Jag tycker inte att jag ser så mycket fördelar med detta.   Viveca Eriksson har själv utan framgång försökt att få information om hur det går med försöken i Djuromsorgsprogrammet och efterlyser mer öppenhet.   - Jag tycker inte att man ska lägga locket på och inte vara transparent i en sådan här process i samhället. Särskilt inte nu när folk i allmänhet har fått upp ögonen för hur viktigt det är att köpa svenskt kött.   Och Viveca Eriksson tror inte att Djuromsorgsprogrammet i första hand handlar om djuromsorg.   - Syftet är väl att entrepenörerna som arbetar i branschen ska få mer lönsamhet och det är ju lovvärt, men det får ju inte ske på bekostnad av djurvälfärd och inte heller på bekostnad av vad konsumenterna ute i butikerna är okej med.   Tillbaka på Kvarnlyckans gård vid Smygehuk svarar Mattias Espert på kritiken om att Djuromsorgsprogrammet handlar mer om lönsamhet än om djurens bästa.   - Jag förstår den kritiken, sen går jag tillbaka hela tiden på att vi har en hög spädgrisdödlighet i Sverige och än en gång som bransch och som lantbrukare i mitt fall så är det min skyldighet att försöka hitta en väg framåt. När man hör det rakt upp och ner så låter det som om vi bara vill tjäna pengar eller något sådant. Jag har inte detta som en hobby. Jag har 16 anställda som ska ha lön varje månad.   - Kritiker menar att det är sämre för djuren att suggorna blir fixerade och att det är en kortare digivningstid för kultingarna?   - Det är där vi får se vad studien utvisar. Jag är av en annan uppfattning där men än en gång kan jag inte uttala mig mig om det för jag vet inte vad resultaten blir.   En veterinär som ser positivt på Djuromsorgsprogrammet och även deltagit i kontrollerna på försöksgårdarna är Erik Lindahl. Han är vd för Lundens Djurhälsa och säger att suggorna skulle må bättre ifall kultingarna får sluta dia tidigare innan de avvänjs och tas ifrån mammorna.   - När det gäller suggornas kondition efter avvänjning så finns det en avhandling som visar att den svenska utslagningen av suggor efter avvänjning icke är oansenlig.   Så att kultingarna diar kortare tid gör att suggorna bättre klarar fler kultingar per kull och tätare kullar, säger Erik Lindahl. Och han tror inte heller att det behöver innebära att kultingarna behöver mer antibiotika.   - Jag ser det som så att grisen idag är ju större idag vid avvänjning än vad den var för 15 år sen och det leder till att grisen har ganska bra förutsättningar redan idag. Vi får ju se vad försöket utvisar, om det blir så att antibiotikaförbrukningen ökar eller grisarna påverkas negativt på något sätt. Jag tror man måste vara lite ödmjuk för utvecklingen som faktiskt sker i det genetiska materialet.   Dagen efter vårt besök på Kvarnlyckans gård i Skåne får vi en första rapport om Djuromsorgsprogrammet, som formellt avslutades vid årsskiftet. Svenska Pig konstaterar bland annat att lönsamheten på grisgårdarna ökat och att de har skickat fler grisar till slakt än tidigare. Men det står inget om det är fler smågrisar som överlever eller nåt om hur suggorna har påverkats av att fixeras.   Det står att det varit problem med suggor som blivit smutsiga när de stängts in vid inseminering. De slutliga resultaten från Djuromsorgsprogrammet ska presenteras senare i vår. Det är Jordbruksverket som har godkänt Djuromsorgsprogrammet och gett projektstöd på drygt en miljon kronor, varav hälften kommer från EU.   Det finns alltså de som tycker att Djuromsorgsprogrammet är rätt väg att gå och de som tycker att det är fel väg. Men det finns ingen svensk vetenskaplig forskning på svenska förhållanden om fixering av suggor gör att fler smågrisar överlever.   I ett helt nytt projekt som få känner till så vill Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, göra en vetenskaplig studie på fixering av suggor. Anne-Charlotte Olsson är försöksledare:   - Syftet med projektet är ju att få fram objektiva siffror på smågrisdödligheten i två olika system i samband med grisning.   - Så det du säger är egentligen att Djuromsorgsprogrammet är inte en vetenskaplig studie?   - Ja, i princip är det det jag säger. Det är ett försök man gör. De tittar i ett antal besättningar och jämför med historiska siffror. Och det finns ingen möjlighet att publicera sådana siffror internationellt. Det är ingen vetenskaplig undersökning.   I SLUs försök ska minst 200 suggor ska vara med. Hälften ska fixeras i tre dagar när de föder. Försöket är tänkt att pågå i två år och det ska leda till en vetenskaplig rapport. Anne-Charlotte Olsson förklarar varför hon vill undersöka det här:   - Jag jobbar för att vi ska ha en svensk grisproduktion kvar och vi har en svensk grisproduktion som är betydligt bättre än i andra europeiska länder. Men jag ser ju samtidigt att våra svenska grisbönder har svårt att konkurrera och de har det tufft.   Köttbranschen fortsätter att uppmana oss konsumenter att köpa svenskt kött för att djuren föds upp enligt en av världens starkaste djurskyddslagar.Men det vi konsumenter inte informeras om är vad grisindustrin gör för att öka lönsamheten och på sikt överleva och att färre spädgrisar ska dö.   Det görs inga reklamfilmer om de försök som sker bakom kulisserna som vill förändra den svenska djurskyddslagen.Delar av grisnäringen vill gå mot en storskaligare och effektivare industri där suggor fixeras och kultingar diar kortare tid för att klara produktionstakten.   Det är långt ifrån idyllen på Jordbrukverkets vykort med grisarna som skuttar runt i gröngräset, men Mattias Espert säger att det inte finns någon väg tillbaka.   - Man kommer ju inte ifrån den grejen också, vare sig du använder skyddsgrind eller ej eller gör på något annat sätt så är det så att minska produktionen eller backa i produktionen, jag ser det som en utopi. Allting går ju framåt. Varför en utopi? För att klara sig, alltså kunna konkurrera, kunna få fram en bra, säker produkt så kan man inte backa en utveckling utan man måste följa den och bli bättre hela tiden.   Det finns också grisbönder som tvekar inför en utveckling mot en mer storskalig industri. En av dem är Alf Jakobsson på Gotland, som har nya kullar grisar på gång.   - Nu är vi i sinsuggstallet. De är nyinseminerade här en grupp, igår och idag.   Han vill helst inte fixera och maximera suggor.      - Då närmar vi oss övriga Europa. För konkurrensens skull så måste vi göra det om vi inte får bättre betalt. Det ska produceras så otroligt med smågrisar per sugga, det är ju 30 smågrisar per sugga och år vi ska upp till. Det blir intensivt. Det är dock i alla fall djur vi håller på med. Levande väsen.   Reportrar: Daniel Värjö och Anna Jutehammar, P4 Gotland. Anna Landelius, korrespondent, Danmark   Producent: Andreas Lindahl.   Kontakt: kaliber@sverigesradio.se    

    starstarstarstarstar
  • Kaliber granskar krisen i socialtjänsten

    · Kaliber

    Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. – Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige. Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn. Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan: – Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så  jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg. Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel: --Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här. Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade… – Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva. – Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne? – Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren? – När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa. Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum – När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg – Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring. – Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig. – Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen. – Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten. "När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta." – Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var. – Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall. Hur kände du dig? --Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen? Vad hade hänt om ni inte hade kommit? – Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar. Men då hade hon väl inte klarat sig? – Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund,  men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall: – Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon. Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge. Anmälningar blir liggande i flera månader En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde: --Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson. Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan: – Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död.  Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall? När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion -  för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige. I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar. När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare. På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås. – Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås. Hur kunde det bli så? – Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen. Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen. – Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg. Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan? – Det kan jag inte svara på på rak arm. Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader? – Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur. Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts: – Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna, I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts. Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk. Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning: “Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer… Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.” Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor. Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig. Har ni hittat någon orsak till det? Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.” Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal. På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet?  För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal. I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare,  i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta. I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler. Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson: – Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson. På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon.  Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten: Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare? – Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner Och vad fick du klart för dig då? – Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till. Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge: – Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här? – Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare. Vad tycker du att du har fått för respons? – Inte så mycket. Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera. Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar. Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit  svårare och svårare att rekrytera. Svårt att hitta personal trots mer resurser Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal: – Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver. "Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.” När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt. – Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter. Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen? – Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart. Tänker du på henne ibland? – Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta. Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Vi beväpnar våra ungar"

    · Kaliber

    Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord. Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården. – Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting? – Det är det frågan är?  – Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera? I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet. – Sade du att vi ska beväpna våra barn? – Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar? – Vi ska samla pengar och köpa vapen. – Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.  Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?  – Om vi lugnar ner oss. September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord. Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17  och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.) 4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro. När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.  – Polisen är överallt men de kan inte hitta dem. Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.  – Han var skitsnäll och min bäste vän nästan. – Kanske de kommer döda oss också, vem vet? – Tänker du så? --  Ja, bara jag bor här. – Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område. Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.   – Igår var det några skottlossningar här också tror jag. Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet. Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna. Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.) Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var  både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte,  när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.  – Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem? – Ja, precis, den nedre av dem. – Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans? – Jo, det kan du väl få se.  Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.  – Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum. Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset. – Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån. – Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som? – Ja, ungefär så. – Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen. – Ja, precis. När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112. – Hur många skott hörde du? – Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt. – Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången? – Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också. Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln. – Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt. Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år. – Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst. – Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna? – Ja, det var ett typexempel. Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna. – Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem. – Det är samma människor alltså? – Ja, ja, ja, det är det. – Hur stora är de här grupperingarna? – Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer. – Tyngre nivåer? – Tyngre, ja. Så är det. – Vad är det för åldrar i de här -  du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om? – Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där. Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta.  Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna.  Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott.  Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas. – Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.  Och våldet fortsätter. Fem dagar senare. Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.) 17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och  avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling.  Men ingen skadas. – Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså. Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var  han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter. – Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?”  och så visade jag med handen, liksom.  Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade. Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter. – Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket. Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid. – Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för  mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin. – Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om? – De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter. De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna. – Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta? – Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant. – Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla? – Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt. Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men  för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen  av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor. Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende. Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17  år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”. Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.  – De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen. – Den gamla Christian, vem är det? – De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt. Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar – Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia. Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på. – Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det. Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri. Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt. – Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr. Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid,  men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer. – Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt. Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården. De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar  har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän. Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet. Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte  i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer. – Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå. Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga. – För det verkar som ni inte tar det på allvar? Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken. – Absolut gör vi det. – Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem. – Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton  till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga. – Men folk är rädda för sitt liv! – Exakt, kommer ni skydda oss sen? – Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr. Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som  varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta –  innan de ens fyllt tjugo. – Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter? Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods. – Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så. – Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen? – Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså. – Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort? – Det är väl också lite att man…  jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och  idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.  September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre. En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)  I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.) Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.) – Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.   Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb? Del 2

    · Kaliber

    Kaliber fortsätter idag granskningen av läkarnas kompetens och fokuserar på det som många läkare själva beskriver som en tickande bomb - bristen på fortbildning. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen. Patienter skadas allvarligt och några har till och med omkommit efter att dom träffat läkare som saknar rätt kunskaper. Det berättade vi i Kaliber för några veckor när vi bland annat tog upp fallet med Ulla Pettersson i Åmål som förlorade sin bror Kjell-Erik efter att en läkare missbedömt hans hjärtinfarkt som panikångest. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att, tyvärr, det går inte att få något svar ifrån din bror. Så då var det ju bara att konstatera att, han var död, berättade Ulla Pettersson. Vi berättade också att Sverige saknar system som kontinuerligt kontrollerar läkarkompetens. Efter programmet har vi fått in många reaktioner. En del som hört av sig är patienter, men de allra flesta är läkare. Läkare som Mats Nilsson i Östersund. - Ja, reaktionen var att det är en långbänksdiskussion som har hållit på definitivt sen 70-talet och egentligen har det inte hänt någonting, säger Mats Nilsson. Vad menar du då? - Det saknas tid och resurser för att kontinuerligt följa upp utvecklingen via olika vetenskapliga artiklar och prövningar så att alla doktorer får del av detta och på ett gott sätt kan ta hand om patienterna. Så om jag förstår dig rätt här nu. Menar du att det är fortbildningen som är det stora problemet? – Ja. Man kan säga att en konferens idag kostar någonting mellan 2000-3000 upp till 5000-6000 kronor för två dagars konferens. Och det gjorde dom inte för 20 år sen. Sen tillkommer då resa och boende. Och det är liksom ingen som tagit tag i att anslå de pengarna, säger Mats Nilsson. Han är långt ifrån ensam om att peka ut brist på fortbildning som en tickande bomb inom den svenska vården. I februari gick sex av landets största fackrörelser för vårdpersonal ut i ett gemensamt upprop. Man varnar för att fortbildningsnivån bland vårdpersonal är på väg åt fel håll. Och att läget är så pass allvarligt, att vården snart inte kan garantera att patienterna får träffa personal som är uppdaterade med de senaste behandlingsmetoderna. Kaliber idag ska handla om läkarnas fortbildning. Vi ska börja på Sahlgrenska sjukhuset och ortopedmottagningen i Mölndal. Överläkaren Mikael Sundfeldt är mitt uppe i en operation av ett brutet ben. Med hjälp av en borr gör han hål i ett ben för att sedan kunna fästa en metallplatta på det brutna benet. Mikael Sundfeldt är specialist inom ortopedi och framförallt expert på skelettskador som skett via olyckor. Det är ett kunskapsintensivt yrke, där behandlingsmetoder snabbt blir gamla. Något som gör det extra viktigt att ständigt fortbilda sig. - Vidareutbildning är oerhört viktig för att du ska kunna göra ett bra jobb. Det här är ju ett livslångt lärande, och du måste hela tiden vara påläst. Du måste veta det senaste, det går inte att komma i bakvattnet utan du måste hela tiden vara kunnig och patienterna kräver att du ska vara påläst på det absolut senaste, säger Mikael Sundfeldt. Enligt Mikael Sundfeldt måste man dels uppdatera sig med nya forskningsrön och ibland åka iväg på konferenser där dom senaste behandlingsmetoderna presenteras. I en ortopeds fall kan det handla om hur man bäst opererar en höft eller om att få information om dom senaste knäproteserna. Det är vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Men enligt Mikael Sundfeldt, är ofta verkligheten en helt annan. - Det finns säkert jättemånga som får alldeles för lite utbildning. Det svåra är att få in det i arbetstiden. För ofta när man börjar så rullar arbetstiden på, man ska springa och göra massa olika saker. Mottagning, möten och allting. Ska man åka på en kurs så tar det kanske tre, fyra dagar. Då är du borta från familjen tre, fyra dagar. Du är borta från kliniken tre, fyra dagar. När du kommer tillbaka är det kanske en patient som har ringt dig, som inte fått tag på dig. Och sen har du kanske kollegor som får ställa upp och ta din arbetsbörda under tiden du är borta. Så tid är ett problem. Ekonomi är ett problem. Det är dyrt att åka på kurser, säger Mikael Sundfeldt samtidigt som hans mobil börjar ringa. Det är en patient han glömt ta emot. Han försvinner snabbt iväg. Längre ner i korridoren sitter Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Det är han som löser scheman och som har hand om den budget som kliniken har att röra sig med. - Alltså, traditionellt så är det ju extremt viktigt med fortbildning av läkare för att dels hålla aktuellt kunskapsläge, men också att ifrågasätta det man gör hela tiden och inte halka efter. Kunskapen inom sjukvården, oavsett om det är ortopedi, den ändras hela tiden. Det är inte samma som det var för tio år sen eller femton år sen. Vissa saker kan ändras på bara några få år. Vi har ju dels en budget för fortbildning, och det kan man väl säga att den budgeten har inte gått ihop sig någon gång, säger Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Varför är det så? - Nja, vi har traditionellt varit dåliga att ta höjd för det… Vi ska backa bandet lite. Året är 2004 och läkarkårens täta band med läkemedelsindustrin har ifrågasatts en längre tid. Medier rapporterar om läkare som åker iväg på dyra utbildningar, sponsrade av läkemedelsbolagen. Det är många gånger påkostat, där läkemedelsbolagen inte sällan bjuder på både flyg, hotell och dyra middagar på platser som Sydafrika och Västindien. Flera läkare blir påkomna och misstänka för mutbrott. Men 2005 blir det delvis stopp för lyxresorna. I en överenskommelse mellan landstingen och läkemedelsindustrin, kommer man överens om att industrin bara får betala för en del av läkarnas utbildningskostnader. Resten av kostnaden lovar landstingen att stå för. Dom flesta verkar överens om att beslutet är rätt. Men hur blev det egentligen med själva fortbildningen? På Östermalm i Stockholm har Läkarförbundet sitt huvudkontor. Här jobbar Turid Stenhaugen som utredare med särskild fokus på just fortbildningsfrågor. Sedan 2004 är hon ansvarig för en enkät som regelbundet mäter hur mycket fortbildning svenska läkare får. Och det var just överenskommelsen mellan landstingen och industrin, som fick förbundet att reagera. - Ja, det var helt enkelt så att läkemedelsindustrin bidrog med ganska mycket finansiella resurser. Det fanns ganska stora farhågor då inom professionen då om att det skulle bli mindre fortbildning, att det skulle bli sämre möjligheter generellt för läkarna att få kompetensutveckling, säger Turid Stenhaugen Till en början såg det positivt ut. I Läkarförbundets fortbildningsenkät såg man faktiskt att fortbildningen ökade dom första åren. Men trenden skulle visa sig vara kortvarig. - Från 2007, ungefär då så var resultaten som bäst. Och då deltog läkarna i såna här med planerade utbildningsaktiviteter,  externa fortbildningar, ungefär 9,1 dagar i genomsnitt på ett år. Och sedan nu, vid det senaste tillfället när vi genomförde undersökningen år 2012, då var det nere i 7,1 dagar. Och om man tittar på hur mycket man deltar i internutbildning, så var det ungefär 1,5 timme per vecka tidigare. Och där är man nu nere i under en timme per vecka, säger Turid Stenhaugen. Enligt Turid är siffrorna allvarliga. Inte bara för att dom stadigt minskar, utan även för att dom ligger under förbundets lägsta rekommendation. Och hon tror att det kan ha blivit värre sen 2012. Sen årsskiftet 2015, får inte längre industrin sponsra läkares utbildning alls. Numera ska allt betalas av arbetsgivarna. - Vi har följt den här utvecklingen och varit väldigt oroade. Vi har skrivit om det i olika artiklar, men egentligen så har vi märkt, att trots att vi har varnat med varningsklockor så har ingenting hänt. Vi har framförallt fört fram det här till arbetsgivaren men inget har hänt, säger Turid Stenhaugen, utredare på Läkarförbundet. Så hur ser egentligen situationen ut idag? Det ville vi ta reda på. Kaliber skickade därför ut frågor till landets 29 universitets- och länssjukhus. Vi frågade verksamhetschefer inom kirurgi, ortopedi och cancervård om specialistläkarna på deras avdelningar får tillräckligt med fortbildning. 52 av 81 kliniker svarade. Och det är en allvarlig bild som målas upp. Nedan följer några av svaren från undersökningen: ”Även om jag som chef är för utbildning, så är jag restriktiv. Centralt anser man att utbildning är ett område det ska sparas pengar på.” ”Nej, läkarna skulle behöva mer. Det är inte katastrof-läge, men det är inte långt ifrån.” ”Ja, vi försöker ju vara liberala, men kompetensutvecklingen hos vissa är verkligen  inte tillräcklig. Och pengar gör ju att man tvingas prioritera.” ”Det här är ett jätteproblem på kirurgen, och politiker och arbetsgivare tar det inte på allvar. Fortsätter det så här kan vi inte längre lova rätt behandling till våra patienter.” Nästan hälften svarar att specialistläkarna på deras avdelningar inte får tillräckligt med fortbildning. Som patient på ett operationsbord riskerar alltså du att träffa en läkare som inte är uppdaterad med dom senaste behandlingsmetoderna.  Och trots att landstingen ska se till att läkarna får tillräckligt med fortbildning, svarar 26 chefer på Sveriges ledande sjukhus att det saknas pengar för att kunna ge läkarna detta. - Ja, det är under all kritik, säger Heidi Stensmyren. Hon är ordförande på Läkarförbundet. - Vi ser mycket allvarligt på det här. Risken är att kvaliteten i vården blir sämre. Risken är framförallt att vi kommer att arbeta med gammal teknik, att vi inte är uppdaterade. Att vi inte kan erbjuda den nivå på vården som den svenska befolkningen har all rätt att få. Sen ett par år tillbaka är frågan om läkarnas fortbildning en av förbundets viktigaste frågor. Men att få landstingen och arbetsgivarna att lyssna, är inte helt lätt enligt Heidi Stensmyren. - Ja, det stora problemet är att i verksamheterna, ute på golvet, så är det fortbildningen som skärs ned först när man ska spara. Och hälso- och sjukvården har ju haft effektiviserings- och besparingskrav nu i många, många år. Och där är fortbildningen typexempel på något som försvinner snabbt och lätt. Och det är den stora utmaningen. Nu, från den första januari, så är det så att huvudmannen ska finansiera all fortbildningsaktivitet för läkare. Problemet är att dom inte lagt tillräckligt med utrymme i sina budgetar, att dom inte avsatt tillräckligt med pengar för det, säger Heidi Stensmyren. Vi ska återvända till ortopedmottagningen på Sahlgrenska och verksamhetschefen Magnus Karlsson. Han är en av dom som svarat på undersökningen. - Problemet är finansieringen, där de här företagen tidigare har tagit den finansieringen. Landstingen, regionerna, SKL har kanske inte heller tagit höjd och har ju inte heller vetat vad den kostnaden är. Och den kommer ju bli rejäl nu då. Och där kan jag väl känna en viss oro, att det kan bli ganska avsevärt mycket dyrare att använda sig av den typen av utbildningar som haft traditionellt hittills i alla fall, säger Magnus Karlsson. Men enligt Magnus Karlsson finns det ett till problem, som till stor del hänger ihop med ekonomin. Och det är tidsbrist. Att anlita vikarier för att läkare ska åka iväg på konferenser är både dyrt och ibland omöjligt att få ihop med schemat. Och att i en sådan situation få tid över till att fortbilda sig är inte helt enkelt. Speciellt på en klinik som den Magnus Karlsson chefar över, där inte fortbildning finns tydligt inlagt i schemat för specialistläkarna. - Nej, vi har inte avsatt tydligt utbildning i schemat. Däremot ska det finnas administration, och då ska det finnas möjlighet att fördjupa sig där. Nu kan man ärligt säga att många läkare är ganska hårt schemalagda, och de har en ganska begränsad administrativ tid. Vilket gör att dom inte alltid hinner fördjupa sig och föröka sina kunskaper teoretiskt, så är det. Läkare är ganska behövda och vi schemalägger dom rätt hårt där de ska vara. Du måste ju också producera vård. Det är ju liksom en avvägning av hur mycket tid och resurser du har för att utbilda och se till att du har tillräckligt kvalitet på de läkarna du har, och hur mycket vård du ska producera, om man nu kan uttrycka det så krasst. Den avvägningen är jättesvår att göra, säger Magnus Karlsson. En annan som svarat på Kalibers undersökning, är Karl-Åke Jansson på ortopedkliniken på Karolinska norr om Stockholm. Karolinska är ett sjukhus som länge dragits med stora nedskärningar, och enligt Karl-Åke Jansson spelar ekonomin in ganska mycket. Men det främsta problemet som han ser det, är att sjukvården ofta inte gör någon större utvärdering av den fortbildning läkarna behöver. - Alla jobbar nog och har en viss struktur. Men hur den ser ut över tid, den är inte riktigt.. jag har i alla fall inte sett någon sådan. Och det tror jag behövs, säger Karl-Åke Jansson. Det finns olika förslag om hur man ska utvärdera läkares fortbildning inom de olika specialistföreningarna. Svensk ortopedisk förening i Karl-Åke Janssons fall. Och enligt honom hade det inte behövt vara särskilt svårt. - För varje individ så måste man kanske upprätta då hur det ska se ut de närmsta åren. Vad är det den individen behöver? Och vad behöver man som ortoped på en viss tidsperiod? Och så lägger man in det i en individuell handlingsplan för ett år, följer upp den på ett strukturerat sätt, i ett medarbetarsamtal, säger han. I ett tidigare program, berättade Kaliber att Sverige saknar system som återkommande kontrollerar läkarkårens kompetens. Då pratade vi bland annat med Olle Larkö som är dekanus på Sahlgrenska Akademin. Då lyfte han fram vikten av fortbildning.  Jag åkte tillbaka till Olle Larkö igen. För när det gäller just fortbildningen, är Sverige ganska unika. Tillsammans med Malta och Portugal, är Sverige det enda landet i Europa, som inte har någon nationell reglering av läkares fortbildning. Och det här är ett stort problem enligt Olle Larkö. - Jag tycker det är ganska slappt, vi har inga krav på vidareutbildning när man är aktiv läkare under sin specialistperiod på kanske 30, 35 år. Det är ju risk för sämre doktorer då, krångligare än så är det ju inte. Det enda vi tycker är att vi kanske ska göra som man gör kanske i Tyskland eller England. I USA är man långt före, dom kräver att man ska ha specialistexamen, det har vi inte i Sverige. Utan det är i princip tiden man jobbar som är det viktiga. Dom kräver att man ska tenta om igen vart tionde år. Vi har ingenting som är i närheten av dom. Många länder, tex Tyskland, kräver att man ska bevista kongresser som är godkända, vi har inget sånt i Sverige heller. Sverige är helt enastående i detta. Det är ett uttryck tycker jag för ”slapp-Sverige”, säger Olle Larkö. Olle Larkö tycker dels att Sverige måste börja ställa krav på att läkare ska fortbilda sig, men också att det behövs ett system som på riktigt mäter mängden fortbildning. Som exempel nämner han CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland. - Continuing Medical Education står det för. Man får en poäng per timme man sitter på en godkänd kongress. Dom klockar dig när du går in, dom klockar dig när du går ut. Och så ska man ha 50 timmar per år. Gör man inte det under ett antal år, så blir man av med sitt specialistbevis. Det är ju en väldigt ambitiöst, och det tar ett tag innan vi når dit. Men om man började med att man faktiskt måste bevista vetenskapliga konferenser som alla andra européer gör, det tycker jag är ett första steg. Sen är inte det perfekt, det kan kompletteras med annat och sånt.. I Kalibers undersökning med läns- och universitetssjukhusen, efterlyser nästan alla hårdare krav på fortbildning. En del vill ha tydligare riktlinjer, medan andra vill se CME-poäng. Och en av dom är just Karl-Åke Jansson på Karolinska. - Vi är inte där ännu, men det är möjligt att man är på väg dit. Och det är på så sätt man skulle kunna värdera om den individuella specialisten har den kompetens som krävs och upprätthålla en kontinuerlig fortbildning. Samtidigt så är Sverige inte speciellt känt för att skapa sådana system, säger han. Nej, enligt dom flesta jag talat med, verkar CME-poäng vara långt bort. Men faktum är att det finns ett förslag. I en statlig utredning som presenterades förra våren, fanns förslag om att läkarkåren, tillsammans med en rad andra yrken, skulle få särskilda föreskrifter som direkt uppmanar till fortbildning. Och förslaget togs väl emot av bland annat Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet, som i åratal kämpat för tydligare regler. - Vi önskar mycket bättre strukturer för kompetenssäkring. Det ska inte vara upp till patienterna att ta reda på om läkaren har fått fortbildning utan det här ska vara ett kontinuerligt system och det ska vara ett krav på verksamheten att se till att sköta kompetensutvecklingen, säger Heidi Stensmyren. Men förslaget har än så länge bara varit ute på remiss. Och en av dom som svarat är Socialstyrelsen. Men dom tycker inte det behövs några nya regler. Pernilla Ek är chef på Socialstyrelsens behörighetsenhet. - Vi är ju i grunden positiva till att man uppmärksammar personalens kompetens som den viktiga spelaren i att bedriva patientsäker vård. Men vi anser ju att de här bestämmelserna redan finns på plats, säger Pernilla Ek. I Hälso- och sjukvårdslagen så står att ”där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, lokaler och utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.” Och i patientsäkerhetslagen står det att ”hälso- och sjukvårdspersonalen ska bedriva sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”. Juridiken är ett kapitel i sig. Men kontentan av det Pernilla Ek säger, är att det redan står i lagen att läkare ska arbeta på ett korrekt sätt, och att arbetsgivaren har ett ansvar för läkarnas kompetens. Det är med andra ord underförstått att fortbildningen ingår i detta. Och det här är något som väcker viss frustration hos Läkarförbundet. - Man har vant sig vid, eller är väl van vid att det här sköter sig lite av sig självt, men det gör det inte, det vet vi. Man måste inse att fortbildning och kompetensutveckling är ett arbete som inte kan skötas med vänsterhanden. Det krävs planer för det. Vi planerar ju in miljö, sortering av avfall, vi har ju en rad områden som systematiskt planeras inne i verksamheterna. Och att inte fortbildning skulle planeras systematiskt inom en verksamhet, det håller inte måttet, säger Heidi Stensmyren. I Kaliber idag har vi berättat om bristen på fortbildning. Läkarfacket larmar för att nivån stadigt sjunker. Och i Kalibers undersökning uppger närmare hälften av kirurg, ortoped och cancer-avdelningarna att deras specialistläkare inte får tillräckligt med fortbildning. Så vad tänker egentligen arbetsgivarna om det här? Jag åkte till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. På deras vård- och omsorgsavdelning heter chefen Hans Karlsson. Och jag frågade honom hur han ser på att så många upplever att fortbildningen inte är tillräcklig. - Det är svårt att uttala sig om mängd i form av timmar och tid. Men jag tror att det man kan ta reda på, det är ju att titta på kvaliteten. Hur är kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och då kan vi konstatera att när det gäller medicinska utfall och vad patienterna tycker om svensk sjukvård, så har vi en oerhört hög kvalitet. Jag tror att man ska modernisera begreppet kompetensutveckling och titta på att det innehåller fler delar än det som traditionellt förknippas med det. Och det traditionella är ofta kurs och konferens. Jag tänker att kompetensutveckling är mycket mer än det och kanske också ska tydliggöras i ett sådant här arbete, säger Hans Karlsson. Hur tänker landstingen rent ekonomiskt i den här frågan? - Ja, landstingens syn på det här handlar nog inte så mycket om pengar. Utan det handlar mer om att hitta rätta formerna för läkare att kunna fortbildas. Jag tror att det är något man får följa över tid och jag är ganska övertygad om att en del av den fortbildning som har varit i form av kurs och konferens kan ersättas med andra former. Webbutbildning, utbildningar där man tillsammans med kollegor på den egna arbetsplatsen tar del av senaste rönen, att man tar del av de senaste kunskapsunderlagen som nu blir allt mer tillgängliga i verksamheten, säger Hans Karlsson. Det finns ju ett förslag om att ställa formella krav på fortbildning. Det så kallade yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad tänker SKL om det? - Ja, nu är ju direktivet fortfarande under diskussion och här kommer vi att lämna in ett formellt svar. Jag vill inte föregripa det idag, men jag kan väl säga att den här typen av bindande, normerande föreskrifter är generellt något som vi inte tycker bidrar till kvaliteten i någon större omfattning. Men enligt flera experter som jag har varit i kontakt med så är Sverige ganska unika om att inte ha formella krav på fortbildning. Bara Malta, Portugal och Sverige saknar det här. Hur ser du på det? - Det är ganska svårt att jämföra olika länder, ,men kan vi konstatera att i många länder så är läkare ofta egna yrkesutövare och har en egen verksamhet. De allra flesta svenska läkare jobbar idag som anställda. Några i vårdföretag och de allra flesta i Sveriges olika landsting. Och då finns ju en möjlighet för en relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, att se till att kompetensen finns. Där är verksamhetschefsansvaret väldigt tydligt, säger Hans Karlsson. Nej, bindande regler är inget som SKL menar kommer höja kvaliteten. Trots att så många verksamhetschefer  säger att det är just tydligare regler som behövs. Och att det inte skulle handla om pengar, det håller inte Heidi Stensmyren på Läkarförbundet med om. - Landsting och politiker är mycket väl medvetna, är min uppfattning, om behoven av fortbildning. Men det är när man börjar prata pengar, kostnader och konkret som det stoppar upp. Och det räcker ju inte att vi lite snällt från sidan säger att ”men det här håller inte måttet”. Utan det är dags att myndigheter och gärna också departement sätter ner foten. Och säger att vi måste ha krav på fortbildning. Det måste finnas strukturer för uppföljning. Det här kan inte skötas lite vid sidan om, säger Heidi Stensmyren. Sveriges nye folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister är socialdemokraten Gabriel Wikström. Jag undrar hur han ser på att så många läkare larmar om att fortbildningen inte är tillräcklig. - Jag tycker att det är allvarligt. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att fortbildning i nästan alla yrkesgrupper är nödvändigt för att man ska kunna upprätthålla kvaliteten men också för att yrket ska upplevas som både utmanande och inspirerande. Och särskilt viktigt skulle jag tro att det är för en yrkesgrupp som läkarna. Och det här är ju någonting som är oacceptabelt. Det måste ju bara fungera och i första hand så är det ju faktiskt landstingens och regionens ansvar att  se till att läkarna får den fortbildning som man både har rätt till och behöver för att utföra sitt jobb, säger Gabriel Wikström (S) Mycket riktigt så ligger ansvaret för sjukvården främst hos landstingen. Men just förslaget om ett yrkeskvalifikationsdirektiv, ligger hos regeringen. Så vad tycker då sjukvårdsminister Gabriel Wikström? - Jag vill inte säga vare sig bu eller bä på den frågan, utan vi diskuterar den just nu. Det är ett intressant förslag men man måste naturligtvis alltid analysera helheten innan man kan ta ställning. Vi är ju en relativt ny regering så vi har en del frågor att ta tag i. Det här är ju naturligtvis ett viktigt område och jag ber om att få återkomma både om tidsplan och regeringens ställningstagande, säger Gabriel Wikström (S). När jag frågar Wikström hur han ser på att så många läkare upplever pengar och tid som ett problem för fortbildningen, vill han inte kommentera vad landstingen gör åt problemet. Men han säger ändå att det är något han känner väl igen. - Det är en bild som stämmer väl överens med min egen också. Och som sagt, här har vi ju stora strukturella utmaningar inom den svenska sjukvården. Det handlar ju både om organisation och ledarskap, men det handlar också om att se över, vad ägnar egentligen sjukvårdspersonalen sin tid åt? Och då vet vi att väldigt många upplever att man får ägna sin tid åt administration. Och här har ju regeringen varit proaktiv och i höstas lade vi ett förslag om en så kallad professionsmiljard som just skulle handla om att man avlastar vårdens yrkesgrupper administrativt så att man ägna mer tid åt såväl patientkontakt men också till exempel fortbildning. Nu var det tyvärr ett förslag som föll i och med budgeten men det är ju förslag som vi räknar med att återkomma med under åren, för det här är ju faktiskt en av vårdens stora utmaningar, säger han. På Sahlgrenska jobbar ortopeden Mikael Sundfeldt vidare. Och han tror att om inte frågan blir löst snart så väntar allvarliga konsekvenser. - På sikt så tror jag att det är katastrof. På kort sikt så kanske man inte ser så stora problem, men om man ser det på en fem, sex års horisont så blir det katastrof. I slutändan handlar ju detta om att våra patienter måste få optimal vård. Det är det som det handlar om. De ska få det senaste och det bästa och det mest prisvärda. Och ända sättet att veta det, det är att hela tiden hålla sig ”up to date”. Medicinsk kunskap är färskvara. Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg  Andreas Lindahl  Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar