mina kamrater

  • 24_Ska_jag_lanka

    · Nisse och den där äldre

    24 Ska jag länka till den?Nu är vi tillbaka efter en lite vår paus. Vi avbetar allt vi gjort, Eurovision ragg, våra utseenden, vännskapliga fans mm. Ni når oss som vanligt på info@nadda.se samt vår Facebookgrupp www.facebook.com/nadda.se.Stort tack till Mippe Åman som redigerat ihop avsnittet. Här är alla länkar vi lovar under programmet:SuperChargedESC - http://www.youtube.com/user/SuperchargedESCMessiah Hallberg - http://www.messiahhallberg.se/Alla mina kamrater - https://itunes.apple.com/se/podcast/alla-mina-kamrater/id546373848?mt=2

    starstarstarstarstar
  • När protester blir till hot

    · 00:29:31 · Kaliber

    Sverige satsar på vindkraften och i dag byggs det ett vindkraftverk om dagen. Men bakom den stora utbyggnaden finns hårt motstånd, konflikter och hot. Kaliber fortsätter granskningen om vindkraftens baksida. – Här har de samlats nu, de är inte många men de verkar ganska arga, vindkraftsmotståndarna. Vindkraft är subventionerad miljöförstöring står det på den största banderollen. ­– Man kallar det här vindkraftspark, men detta är ju en industri. – Nu måste vi fortsätta kämpa för att det här ska bli bra – JA! Demonstrationer mot vindkraft runtom i landet från förra året. – Vi är här i dag för att vi ska tala om att vi är ledsna och djupt bedrövade över att vår miljö där vi lever och verkar ska bli vindindustri. Framtidshopp, eller social katastrof - vindkraften väcker känslor. Bygder delas upp i för och emot. Förra veckan berättade Kaliber om hur vindkraften är vår tids stora energisatsning, men hur en lagändring flyttat fokus från ren energi till tvivelaktiga pengar. I dag ska det handla om hur det organiserade motståndet mot vindkraften har vuxit sig allt starkare i takt med vindkraftsutbyggnaden. Hur de som arbetar med att planera och bygga vindkraften upplever att motståndet försvårar och fördröjer deras arbete, och om hur motståndet på sina håll har gått överstyr. – Jag har ju fått en del mail som jag inte tycker hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag har fått en del mail med personliga påhopp ifrån människor som jag trodde att jag kände. Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen. – Det har förekommit trakasserier, jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen. – I början var det väldigt jobbigt när de skrev en massa skit om mig på hemsidan, men sedan så kom jag över det där, men jag vet att mina barn och mina kompisar gick in och kollade och tyckte att det var förskräckligt, att det var hemskt att det stod en massa saker som inte var sant. Gunilla Hedin och Håkan Johansson – två lokala politiker från olika platser i Sverige som har upplevt hur vindkraftsmotståndet har blivit hotfullt.  – Det påverkar när man går till simskolan, man träffar varandra på olika avslutningar, på ICA, man träffar varandra. Och spänningen finns ju kvar. Man är så himla upprörda över de här grejerna, de som är mot är så himla upprörda och tror att det är så himla farligt och de är så ilska av sig. Och sedan finns det de som vill bygga som också blir ilskna. Det är som ett täcke över hela kommunen, inget händer. Allt ska överklagas, allt ska bråkas. Det är inte bra alls, det är inte bra i skolan, det är inte bra någonstans. Det är skogsbygd mot slättbygd – istället för att vi tar den här kommunen framåt ihop så blir det en fråga som lägger locket på alltihop. Flera vindkraftsprojektörer Kaliber har talat med har också upplevt de här hotfulla stämningarna. Men först - hur blev vindkraften en så omtvistad fråga?  Bilens anti-sladdfunktion har gått igång flera gånger när vi parkerar bilen på Storgatan i Linköping, på en av vinterns hittills snöigaste dagar. På en tvärgata ligger RGP Vindkrafts kontor, där Rolf Pettersson arbetar med att planera för och bygga vindkraft. – Vi har märkt att det har blivit stor skillnad senaste åren helt klart, mycket beroende på det organiserade motståndet. Och vi var nog rätt förskonade från sånt här i början när man höll på. Jag har ju hållit på länge, första tio åren var det inga större problem överhuvudtaget. Men sedan kom det här organiserade motståndet även upp till Östergötland. Men generellt sätt är svenskarna positiva till vindkraft som energikälla. SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas åsikter kring bland annat vindkraftsfrågan – och enligt undersökningen för 2011 var det bara 1 procent som helt ville avstå från energikällan. Nästan nio av tio svenskar ville satsa mer eller lika mycket på vindkraften som i dag. Men det är en annan sak när ett eller flera vindkraftverk ska byggas i människors direkta närhet. Det här beskrivs ibland som NIMBY-effekten – not in my back yard – eller – inte på min bakgård – och betyder att de som får vindkraften inpå knuten ofta är de största motståndarna. Karin Hammarlund jobbar som forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp och konsult inom landskapsanalys. Hon har studerat vindkraftsmotståndet. Precis som med kärnkraften på 80-talet är vindkraft en fråga som rör upp känslor, säger hon. – Det finns nästan ingen som säger att jag rycker på axlarna när man pratar om vindkraft, antingen älskar man det eller så hatar man det.  Vindkraftsmotståndet har blivit mer organiserat och kan upplevas som militant och aggressivt, säger Karin Hammarlund. – Om man känner att min inte har fått sin röst hörd, då klart att man blir mer och mer uppfinningsrik i hur man ska få sin röst hörd. Och då handlar det ofta om att väcka opinion på ett eller annat sätt. Just när man pratar om det utifrån det etablerade vindkraftsmotståndets perspektiv så verkar vindkraft vara väldigt, väldigt farligt. Och det klart, om man kan få det att framstå som väldigt farligt är det många som vänder sig dit för att få stöd och som är oroliga. Känner man sig hotad och trängd, då blir man militant. Antingen så ger man sig eller så kämpar man för sin sak. Ja, vi ska prata om vindkraft nu och en stund framåt, detta mot bakgrund… I P4 Skaraborg kunde man i juni förra året höra några av de vanligaste argumenten för och emot vindkraft, i en debatt mellan vindkraftsmotståndaren Jonny Fagerström och vindkraftsföretagaren Anders Schönborg. – Vindkraften är i dag helt onödig, vi går i Sverige mot ett elöverskott. Anders Schönborg, hur lönsam är vindkraften? – Framför allt är det väldigt lönsamt mot miljön. Och det är ofta de här argumenten som hörs – motståndarna tycker att vindkraftsutbyggnaden är obefogad och att den förstör människors och djurs livsmiljö. Medan förespråkarna framhäver att det är en ren energikälla och att Sverige har goda förutsättningar för vindkraft. Men i det här programmet ska vi inte ge oss inte i debatten för eller emot, utan istället berätta om förhållandena för de som på olika sätt berörs av vindkraftsutbyggnaden. I takt med den snabba utbyggnaden av vindkraften har motståndet blivit både starkare och mer välorganiserat, framför allt genom den rikstäckande paraplyorganisationen Föreningen Svenskt Landskapsskydds arbete. De har funnits sedan 1999, men det är de senaste två, tre åren som föreningen har vuxit som mest. Enligt egna siffror engagerar de 30 000 medlemmar i dag. På föreningens hemsida kan man läsa att storskalig etablering av vindkraft är det största hotet mot vår natur och mot vårt kulturarv. Jonny Fagerström är talesperson för föreningen, och hans namn dyker upp så fort det talas om vindkraftsmotståndet. – Vi räknar med att 150 000 människor på landsbygden kommer att bli drabbade om man ska bygga ut vindkraften till 30 twh som man pratar om i planeringsmålet. Och när man väl har börjat med att titta på de här målen stödja människor så kan man inte sluta helt plötsligt, utan då måste man fortsätta tills det har nått vägs ände. Det handlar om att påverka politiker, påverka vindindustrin, påverka opinionen och i sista änden att överklaga och skriva samrådsyttranden. Förutom att arbeta med föreningen är Jonny Fagerström också aktiv klimatskeptiker. Han är bland annat engagerad i Stockholmsinitiativet – en förening som på sin blogg – the Climate Scam – skriver att det så kallade klimathotet är överdrivet. Under rubriker som ”Vindkraften är en skrevspark mot välfärden och landsbygden” och ”Vindkraften - en propagandalögn och samhällsekonomisk katastrof” - skriver Jonny Fagerström insändare för att övertyga bland annat landets kommunpolitiker om att vindkraft är något negativt. – Jag, tillsammans med några andra i styrelsen, har skrivit flera hundra artiklar till i princip alla lokaltidningar i hela Sverige där vi har dels skrivit om vår uppfattning om det här, och dels har vi bemött vindenergins artiklar i alla tidningar. Och det finns inga tvivel om att Föreningen Svenskt Landskapsskydd har varit framgångsrika i sitt arbete. Vi har pratat med tio personer som jobbar som vindkraftprojektörer, som alltså arbetar med att planera för och bygga vindkraft. Och alla utan en säger att det organiserade motståndet försvårar deras arbete. Rolf Pettersson, projektör på RGP Vindkraft säger att halva arbetsdagarna går åt till motståndet, framför allt till att bemöta överklaganden. Tillståndsprövningen för vindkraft tar tre till fyra gånger så lång tid i dag jämfört med för 15 år sedan, säger han.   – Många är ju trötta på det, ordentligt trötta, och det är många som inte tycker att det är speciellt roligt längre att jobba med vindkraft, på grund av att man hela tiden får höra från motståndarna hur dåligt det är. Man ger upp. Man tröttnar på det helt klart. Finns det inget positivt med det här motståndet, att det blir en debatt, att man tar upp olika aspekter, för vindkraft påverkar ju miljön ändå? – Nej, jag tycker nog inte det, i och med att debatten förs under bältet och deras argument baseras inte på fakta. Förra veckan berättade Kaliber hur ett kommunalt veto infördes 2009 - som innebär att vindkraftsprojekt som innefattar mer än sex verk måste bli godkända av kommunen. Vi berättade hur kommuner använder det kommunala vetot för att kräva vindkraftsprojektörer på pengar – för att kommunerna ska säga ja till deras vindkraftsplaner - en slags utpressning kallade flera personer det. Men vetot innebär också att motståndsrörelsen får större inflytande. Det säger Agne Hansson som är en av fyra vindkraftssamordnare som är utsedda av regeringen för att underlätta för expansionen av vindkraften. – Genom det kommunala vetot har de fått mycket, mycket större inflytande. Mycket större än andra parter har i tillståndsprocessen. För att de kan påverka de kommunala…? – Ja, och ställa villkor på politikerna. Och det är ganska uppenbart, därför att erfarenheten som jag fick, eftersom jag har varit med under hela tiden, har jag ju sett att alla tillståndsärenden, beslut om vindkraftsutbyggnad i kommuner, beslut över vindkraftsplaner och annat – de ligger i stort sett nere 1,5 år före ett val, för då blir politikerna lite byxis och då vågar de inte ta beslut om det finns starka motstånd emot vindkraftsbeslut och det är olyckligt. Energimyndigheten gjorde 2010 en undersökning där de bland annat kom fram till att som kommunernas vetorätt ser ut I dag kan grupper med stark medial uppvaktning avgöra hur en kommun ska använda sin mark. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren gick i början av 2011 ut och sa att han ville ta bort det kommunala vetot. ”Vi behöver en förändring så att kommuner inte bara lyssnar på opinioner och säger nej utan även försöker lösa konflikterna”, sa han då. Men i dag är det här ingen fråga som de aktuella departementen driver.   När vi ringer runt och pratar med personer i vindkraftsbranschen är det flera som berättar om hur motståndsrörelsen, med Föreningen Svenskt Landskapsskydd i spetsen, använder ohederliga metoder, bland annat felaktiga argument. En som säger att hon har varit med om det här är Hanna Lind. Hon jobbar som miljökonsult på Triventus Consulting och är ständigt i kontakt med motståndsrörelsen. – Det stora problemet med det organiserade motståndet är att metoderna inte alltid är helt rumsrena, man sprider felaktig information och det gör folk rädda, trots att det är mycket som är lätt att dementera. Vindkraftssamordnaren Agne Hansson har en liknande bild av hur motståndsrörelsen arbetar. – De har väldigt lite sakargument egentligen och använder i stort sätt vilka argument som helst för att försöka nå sina syften, vilket är lite främmande för det demokratiska system och den demokratiska debatt som vi av tradition har här i Sverige. Det är ganska militant det motståndet på vissa händer. Det förändrar sig och det är inte generellt, men i ledningen för den här organisationen finns många sådana företrädare som beter sig på det sättet, vilket är olyckligt. Men Jonny Fagerström, talesperson för Föreningen Svenskt Landskapsskydd, slår ifrån sig kritiken. – Vindindustrin är ju inte fria från synd heller, de går ju fram som ångvältar i terrängen och sysslar också med propaganda, lögner, erbjuder pengar och försöker lura människor. Jag tar avstånd från den typen av metoder, och det påstår sig vindindustrin också göra men de behöver nog se över sitt eget hus innan de uttalar sig om hur människor på bygden verkar. Här står ord mot ord – personer i vindkraftsbranschen säger att motståndsrörelsen använder sig av ohederliga metoder, och motståndsrörelsen tycker detsamma om vindkraftsbranschen. En möjlighet att protestera hör hemma i en demokrati, det kan nog alla skriva under på, men ibland kan motståndet gå överstyr. – Så blev jag uppringd av en man som mer eller mindre skrek till mig att vi ska spränga era jävla vindkraftverk i luften, kommer ni hit så ska vi sabotera för er och bara öste ur sig förolämpningar och hot om hur de skulle sabba för oss.  Hanna Lind har arbetat som miljökonsult i två år och hon berättar att motståndet var svårt att hantera till en början, men att hon har vant sig. Samråden, då vindkraftsbolagen träffar allmänheten, brukar vara de tillfällen då motståndet blir som mest påtagligt, berättar hon. – I vissa projekt kan motståndsgrupperna bli väldigt hotfulla, både i telefon, brev och mail och i fysiska situationer på samråd där vuxna människor beter sig som om man lever i en sandlåda. Jag har kollegor som efter samråd har känt sig väldigt, väldigt hotade och faktiskt varit på väg att polisanmäla människor för deras uppträdande på samråd. Finns exempel på när deltagarlistan har blivit stulen. Motståndarna har gjort det till sin taktik. Det är ju rent sabotage, det är ett sätt att tvinga företaget att ta ett steg tillbaka och börja om fråTvå vindkraftsprojektörer och två  en motståndströrelse?mma med.  måste prata med nån. under nga ar blivit stulen. ändigt i kontn början. För Hanna Lind och hennes kollegor har hoten inneburit att de har blivit försiktigare i sitt arbete. I dag åker de inte två, tre personer till ett samråd i en kommun där motståndet är stort som de gjorde förut, utan bunkar upp med extra folk. Ibland har de varit tio personer ifall mötet skulle spåra ur, säger hon. De tio projektörer vi har pratat med berättar om fler exempel på hot – fyra personer upplever att de själva har blivit hotade, sju av tio säger att de har kollegor som har blivit utsatta för hot. En kvinna berättar: ”Det var under ett samråd – det var hätsk stämning. Jag hamnade i en diskussion med en person efter genomgången – då spottade han på mig. Det var inte mycket att göra, det var bara att gå därifrån. Men det var det värsta jag har varit med om.” Samma kvinna berättar om hur hennes kollegor har varit med om mer subtila hot – hur motståndare ska ha sagt: ”jag vet var du bor och var dina barn bor”. Det är inte ett demokratiskt beteende att trakassera och hota personer på grund av deras arbete eller deras ståndpunkt. Men enligt de vi pratat med förekommer det alltså i dag. – Det har förekommit trakasserier. Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen. – Jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen. Dödsrunan från september förra året är utformad precis som de dödsannonser man ser i tidningen. Den döde är Demokratin i Härjedalens kommun, och de närmast sörjande är invånarna, ekonomin, naturen och turismen. Längst ner anges vem som är den skyldige – där namnges bland annat Gunilla Hedin. – Den satt uppe lite varstans i Svegsområdet. Hur kändes det då? – Egentligen bara skakar jag på huvudet, det säger mer om de som har satt upp dem, än om mig. Jag tyckte ju att det var lite obehagligt, men jag tror att gemene man tyckte att det var osmakligt. Jag tyckte att det var osmakligt gjort. Jag önskar att man kunde föra en dialog och en frisk debatt om det här. Där man kan se för och nackdelar, utan att vi behöver vara elaka mot varandra. En annan kommun där vindkraften har skapat motsättningar är Ödeshög i Östergötland, mellan de som är för och de som är emot vindkraft i kommunen. Håkan Johansson är moderat politiker som i 12 år var ordförande för Miljö- och byggnämnden, med ansvar för frågor som rörde vindkraftsutbyggnaden i kommunen. Då utsattes han för bland annat för muntliga påhopp, säger han. – De började skjuta på mig personligen, de kollade upp mig vad jag höll på med som politiker och nämndordförande, att mina privata företag tryckte de på – bäst du passar dig annars kommer det gå dåligt för din frus företag och sådana saker. De stod på gårdsplan ibland och vid mina vindkraftverk som jag har och ja, det var en hotfull stämning. Det var en jobbig tid. Vi är i det grå boningshuset på Håkan Johanssons och familjens gård, på slätten. Lite längre bort på familjens mark står tre vindkraftverk, vi ser de stå och snurra genom fönstren. Håkan Johansson tjänar själv pengar på vindkraften – han får arrende från vindkraftbolaget som äger verken. Han säger att han har upplevt hur motståndare, organiserade av den lokala motståndsföreningen Rättvis vind, genom påtryckningar och hot har försökt att få honom att säga nej till vindkraft. – De har en egen hemsida, Rättvis vind, med anklagelser mot mig. De kollade upp en massa saker, de kollade upp alla mail som jag har skrivit till min sekreterare bland annat 12 år tillbaka. De har rivit i mina bygglov på mina egna verk, sådant som inte handlar om skogsbygden alls, utan för att få mig att bli nervös och säga stopp till vindkraften.    Hur höga är de här då? – Det där är 65 meter och det där är 72 meter. Hur nära står de då? – 400 meter. Men du satt som ordförande i den här nämnden, var det helt lämpligt för dig att upplåta mark åt de här vindkraftverken, och tjäna pengar på det. Du tycker inte själv att det var olämpligt? – Inte det minsta, jag var ju inte med själv och tog det beslutet. Det har inget med de andra vindkraftverken att göra. Man får gärna granska mina verk. Om man som granne blir irriterad över att mina verk är uppe det kan jag förstå. Men att folk som bor en mil bort, bara för att jag är ordförande i en nämnd ska gå på mina verk. Det förstår jag inte. Bygden har delats i två läger – mellan de som är för vindkraft, och de som är emot, säger Håkan Johansson. Själv ha han känt av det både i simhallen, och på ICA. – När man åker ner och handlar i Ödeshög så känner man att man hade många blickar som var mot en, många människor var riktigt elaka. De gick på och sa att det är bäst att du tänker dig för. Vi åker vidare genom det snötäckta landskapet, in mot Ödeshög centrum. Vi stannar utanför kommunhuset, intill mataffären. Det är låg aktivitet på biblioteket i Ödeshög. Vi är här för att träffa Hans Ström som är ordförande i föreningen Rättvis vind, som har funnits sedan 2009. – Vi är ju inte i princip emot att generera el med vindkraft, utan det är just placeringen som vi har synpunkter på. Vi anser att Sverige är så stort och glesbefolkat i vissa områden, så där kan man kanske klämma in de här vindkraftsparkerna, men hålla på att klämma in dem i Ödeshögs skogsbygd som man håller på att planera för, det tycker vi är helt fel. – Man kan börja grunna på vad var det som gjorde att vi bildades vår förening – jo det var det att vi helt plötsligt riskerade att få de här vindkraftverken nära oss, vi som bor i skogen och då började vi samla ett gäng med folk och som sagt, nu är vi uppe i närmare 700 medlemmar och det är Ödeshögs största förening vad jag vet. Så att vi är en betydande maktfaktor politiskt. Det märkte man i valet 2010 där vi i princip styrde valet till de partier som hade något så när vettiga synpunkter vad gäller placering av vindkraft. Det som Hans Ström säger bekräftar den bild Agne Hansson, vindkraftssamordnare, ger av hur motståndet på grund av det kommunala vetot fått allt större politisk betydelse. Men vad säger Hans Ström om hoten som Håkan Johansson säger att Rättvis vind har utsatt honom för?   – Jag betraktar det som helt felaktiga påståenden. Jag känner inte till något fall där han har blivit hotad, och har han det får han väl polisanmäla det. Vi har varit väldigt försiktiga i vårt agerande. Jag kan väl säga som så att han själv jämförde Rättvis vind med militanta djurrättsaktivister – så är det någon som framfört felaktiga synpunkter så är det han. Han känner sig utpekad som person, han och hans familj. Vad säger du om det? – Nej, det inte bra om han upplever situationen så, men enligt mitt sätt att se så har han inte blivit hotad av några människor vad jag vet. Det är helt otänkbart. Det är väl några knäppgökar då som har ringt, som vi inte har någon kontroll över. Men som jag sa förut – är man politiker, sitter man i en nämnd då får man räkna med att bli granskad. Det är en demokratisk sak, det är en rättighet för medborgarna. Men granskad är en sak, men att bli påhoppad personligen och att ens frus företag hamnar på er hemsida – vad säger du om det? – Jag har inte sett att det existerar, och gör det det så är det inte bra, det är inte rätt. Då får vi ta bort det. Det är första gången jag hör det. Men som sagt, jag känner inte till att vi har hotat nån, vi har inte bråkat med nån, vi har bara tagit fram fakta. Och tål man inte fakta som politiker, då ska man inte vara politiker. Och det är ju inte första gången en politiker har blivit uthängd – titta i kvällspressen, det är tio gånger värre där än vad vi har hittat på. Reportrar: Malin Sandberg och Frida Johanson Producent: Sabina Schatzl

    starstarstarstarstar
  • LSS - frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter

    · 00:29:52 · Kaliber

    På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 507 - Guarding One's Privacy

    · ESL Podcast - Previous Episodes

    Slow dialogue: 1:19 Explanations: 3:51 Fast dialogue: 15:33 I went to visit my old friend, Mina, whom I hadn’t seen in several years. It was one of the strangest afternoons of my life! Dan: Hi, Mina, it’s really good to see you. Mina: Dan, come in. Hurry! Dan: Uh, okay. Why do you have four locks on your door, and why are all of the curtains drawn? Mina: I like my privacy. And anyway, I think there’s a peeping Tom around this apartment building and I don’t want him to get a peek into my apartment. Dan: Oh, okay. I noticed that your name isn’t on your mailbox. I wasn’t sure I had the right apartment number. Mina: Do you think I would voluntarily give people that information? They are constantly trying to invade my privacy. All I want is anonymity, but I have to be on guard all of the time. These days, I only give out personal information on a need-to-know basis. Dan: No offense, but isn’t that a little paranoid? You act as though everybody is out to get you. Mina: Aren’t they? Haven’t you noticed? We constantly have to disclose our most personal information on forms and to anyone who comes to our door. If I didn’t know you were coming today, I wouldn’t have opened my door at all. Dan: You mean you live here in seclusion, like a hermit? Mina: Of course not! I have plenty of friends. Come and meet them all. Dan: Wow, you must have 10 birds and 20 cats! Mina: Yes, that’s right. But, rest assured, none of them will breathe a word of what you say here today! Script by Dr. Lucy Tse

    starstarstarstarstar
  • Ep.11 – “A Healthy Perspective” w/ Mina Leslie-Wujastyk

    · Chalk Talk Climbing Podcast

     On soul searching, fear, and finally deciding what matters most. Listen on the player at the top of the page or find us on itunes! Mina Leslie-Wujastyk is an incredibly driven athlete who can be harder on herself than anyone else. Her progress is clearly visible in the IFSC standings where she rose from 59th place in 2009 to 9th place in 2013. In this episode we talk about her final push for world domination and the physical and emotional battles that she faced. Mina is amazingly well-spoken and fantastic to listen to if you value conversations on the mental aspects of climbing.  Also take the time to check out her blog and the trailer for the new film, “Project Mina” coming out this month! (links below) Show Notes for Mina Leslie-Wujastyk: Rocklands and the Vice (8b/V13) Her love/hate relationship with competition... The post Ep.11 – “A Healthy Perspective” w/ Mina Leslie-Wujastyk appeared first on .

    starstarstarstarstar
  • Bodil Malmsten: Alla behöver Montaigne

    · 00:14:10 · OBS

    Essäns upphovsman är den franske författaren och filosofen Michel de Montaigne  (1533-1592). Författaren Bodil Malmsten beslöt sig för att skriva en essä om honom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir  tillfrågad om att göra en radioessä, fritt valt ämne, jag får välja vad jag vill och jag väljer att göra en essä om Montaigne! En essä om Montaigne, Michel de Montaigne, alla essäers fader och upphovsperson - ännu en av miljoner misslyckade essäer om Montaigne - jag har själv skrivit ett antal - är jag kliniskt galen, har jag fått hybris, hur skulle jag kunna göra en essä om Montaigne - jag har inte täckning för det, jag kan inte, jag behöver hjälp. Jag slår upp ordet essä i Nationalencyklopedin, en essä är en uppsats eller artikel, där en författare diskuterar ett ämne på ett personligt sätt och gärna med ett elegant språk." Gärna med ett elegant språk, säger Nationalencyklopedin, det säger inte Michel de Montaigne: Det tal jag älskar är enkelt och naturligt, likadant på papperet som i munnen; ett saftigt och muskulöst tal, kort och koncist, hellre hårt och brutalt än vekt och välkammat, hellre besvärligt än tråkigt, utan all förkonstling, oregelbundet, abrupt och djärvt, där varje liten bit bildar en egen kropp; inte pedantisktinte advokatspråk.... skriver Montaigne. Jag vill att ämnet skall träda fram och fylla åhörarens fantasi så att han inte minns orden. Ämnet Michel de Montaigne, det är ju han själv som är ämnet för boken, det vet alla, inget nytt med det, inledningen till Montaignes essäer är en av världslitteraturens mest citerade och motto för mer än en onödig självbiografi genom tiderna: Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar...  Det är mig själv jag målar, skriver Montaigne, mig själv jag målar.  Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl! Montaigne den första mars år femtonhundraåttio." Först säger han att han vill bli sedd sådan han är och sedan att läsaren inte har någon anledning att kasta bort tid på ämnet! Typiskt Montaigne, hade han inte velat få några läsare hade han suttit med sina essäer i sitt slottstorn i lugn och frihet från alla bekymmer, hade han inte velat bli läst hade han inte publicerat essäerna men det gjorde han och fick läsare ända från femtonhundraåttio och till i dag. Montaigne är alltid aktuell, han är inte svår, han är lätt att läsa, han är rolig, klok, han är lärd, han är knäpp - han vågar vara Michel de Montaigne med alla motsägelser, han är Michel de Montaigne men att skriva en essä om honom det säger sig självt att det inte går.  Han har ju redan gjort det, ingen kan göra det bättre och särskilt inte jag. Att jag kom att läsa Montaigne beror på  en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten. Alla behöver Montaigne - det var bara det att för mig var det femtio år för sent. Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor. Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland. Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin för sonens räkning extremt ambitiöse far. Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans priviligierade självkritik, jag tänker från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter. När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.  En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig. - Här niger vi. Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg. - Jag neg, sa jag. Och han lappade till mig igen. Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det. För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var. Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var. Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti. Varken eller och både och. En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet. Så var det och så är det. Montaigneskt. Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är. Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam. Skammen är min arvedel. Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald. Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne. "Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig skriver Montaigne. Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri. Visst, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det. Omontaignskt. Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris?  skriver Montaigne. När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.  Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris. Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den. Mitt Montaignematerial essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla  andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike. Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det. Totalt omontaignskt.  Det är mig själv jag målar. Det kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år. Sedan jag öppnade en hemsida för sex, sju år sedan har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext: Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg. Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.  Världen är en evig gungbräda skriver Montaigne. Allt i den gungar oupphörligt:jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk. Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna. Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet  den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd, om njutningen med att klia sig Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti. Om den njutning man får av andras gillande: Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare än den njutning man får av andras gillande. Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande - jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund. Jag måste börja från från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så. En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan obegripligen - har skrivit de första två. Hej Bodil! Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman. Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet. Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig... Ta ut ett fett förskott, lycka till! Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne. Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till. Man kan inte lära gamla hundar sitta. Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar. Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.  "I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten..." Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt. Jag skildrar inte varat. Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, minut till minut.  "Jag har försonat mig med detta liv med sten; i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp." Bodil Malmsten Litteratur: Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002 På svenska: Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1  (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986 Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990 Producent: Lena Birgersdotter lena.birgersdotter@sr.se

    starstarstarstarstar
  • Elisabet Hermodsson i minne

    · P2 Dokumentär

    Författaren, visdiktaren, konstnären, filosofen Elisabet Hermodsson gick ur tiden 11 maj i år. P2-medarbetaren Eva Sjöstrand tecknar ett porträtt från ett möte med Elisabet Hermodsson 1994 på Fårö. Elisabet Hermodsson delade sin tid mellan Uppsala och Fårö. Med sina visor skrev hon in Fårös stränder och karga hedmark in i den svenska visskatten. Hon var en pionjär med sina bilddikter och många böcker där hon för fram en civilisationskritik som värnar människan och naturen gentemot teknokratin och vetenskapen. Bara några veckor tidigare i våras dog hennes man, också en Fåröprofil, konstnären Olof Hellström. Producent: Eva Sjöstrand, Sveriges Radio P2 och P4 Gotland Musik i programmet: 1) Elisabet Hermodsson: Längtan. Elisabet Hermodsson, ordlös sång, Erik Liedholm, gitarr. Inspelning Vattenringar Ingrid Thunegard Utbildningsradion 1986. 2) Elisabet Hermodsson: Sommardoft. Elisabet Hermodsson, sång, Rune Gustafsson, gitarr, Arne Domnerus, altsax, klarinett, Henry Gustafsson, flöjt, Claes Rosendahl, flöjt, Georg Riedel, kontrabas. Inspelning 1973. Album: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Proprius PROP 7724. 3) Trad från Fårö/Erik Fröberg: Fåröbornas aftonbön. Herbert Kärren Olsson, tal. Inspelning 1977. Album: Musik på gotländska, Wessman&Pettersson skivor, Visby. 4) Elisabet Hermodsson: Visa till Fårö. Elisabet Hermodsson, sång. Gruppen Näsvisa: Yvonne Biresack, Staffan Bergman, Staffan Karlsson. Inspelning SR Gotland 1970-80-tal. 5) Elisabet Hermodsson: Visa till Fårö. Arne Domnerus, klarinett. Rune Gustafsson, gitarr, Georg Riedel, kontrabas. Inspelning 1973. Album: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Proprius PRCD 7724. 6) Elisabet Hermodsson: Visa om en framtid. Elisabet Hermodsson, sång, Rune Gustafsson, gitarr, Arne Domnerus, altsax, klarinett, Henry Gustafsson, flöjt, Claes Rosendahl, flöjt, Georg Riedel, kontrabas. Inspelning 1973. Album: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Proprius PRCD 7724. 7) Elisabet Hermodsson: Samtal på heden. Bengt Lundin, arrangemang, gitarr och konstnärlig ledning, Jan Kling, flöjt, Leif E Hellman, klarinett, Irene Sjöberg-Lundin, kontrabas, Bo Blixten Dahlman, gitarr. Inspelning 1974. 8) Elisabet Hermodsson: Vackre Apollo. Bengt Lundin, arrangemang, gitarr och konstnärlig ledning, Jerker Halldén, flöjt, Larsolof Loman, klarinett, Leif E. Hellman, klarinett, Peter Höglund, fagott, Bengt Belfrage, horn, Hubert Reinholdson, violin, Gunnar Klinge, violin, Urban Graedén, viola, Per- Ola Claesson, violoncell, Iréne Sjöberg-Lundin, kontrabas, B o Blixten Dahlman, gitarr. Inspelning 1974. Album: Vakna med en sommarsjäl, Caprice CAP 21568. 9) Elisabet Hermodsson: Visa i vinden. Karolina Andersson, sopran, Göteborgs Kammarkör, dirigent och arrangör Gunnar Eriksson. Inspelning 2013. Album: Vi kom från jorden, Footprint Records FRCD 075 10) Elisabet Hermodsson: Sommarkväll på ön. Musikhögskolans kammarkör, Göteborg. Arrangör och dirigent: Gunnar Eriksson. Album: Bara drömmare och dårar Inspelning 1992. Proprius PRCD 9037. 11) Elisabet Hermodsson: Vara ingenting. Bengt Lundin, arrangemang, gitarr och konstnärlig edning, Larsolof Loman, klarinett, Eric Dybeck, violoncell. Inspelning 1974. Album: Vakna med en sommarsjäl, Caprice CAP 21568. 12) Elisabet Hermodsson: Längtan. Elisabet Hermodsson, ordlös sång, Erik Liedholm, gitarr. Inspelning Vattenringar Ingrid Thunegard Utbildningradion 1986.

    starstarstarstarstar
  • Ett meddelande

    · Alla mina kamrater

    Med anledning av turbulensen kring Alla mina kamrater och AMK Morgon, kommer ingen podd ut den här veckan. Vi har mycket att stå i, bland annat rent tekniskt eftersom Acast, som hostar våra filer, sade upp samarbetet med oss. Vi måste tyvärr även ställa in stand up showen i Gävle på fredag den 20 november, pga att arrangören inte ville att vi skulle komma. Därtill tvingas vi också att ställa in resten av showerna i år, dvs Livepodden på Bonden bar den 30 november Söderhamn 4 dec Östhammar 5 dec Borås 19 dec Alla som har köpt biljetter, kommer att få pengarna tillbaka från Billetto. Det vi däremot vet, är att AMK Morgon kommer tillbaka enligt schemat den 30 nov, förhoppningsvis i två veckor. Om ni har några frågor, maila gärna på allaminakamrater@gmail.com, Facebooksidan Alla mina kamrater, eller sök upp oss på Twitter eller Instagram Tack för att ni lyssnar, vi återkommer så snart vi kan.

    starstarstarstarstar
  • Anställd - men bara ibland

    · 00:29:49 · Kaliber

    Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop. I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Del 1 - Om de visstidsanställda och priset de får betala De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten. Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon. – Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag. Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare. Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner. – Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat. Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll? Den svenska välfärden Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter. Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation. Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer. – Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo. Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet. – Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här. De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade. Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen. – Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period. "Jag måste sitta här med telefonen och vänta"  Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber. Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan. – När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt. När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot,  nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar. – Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta. Inga pengar vid sjukskrivning De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem. Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde.   – För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter. Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet. – Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning. Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk. Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen. Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme. – Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år. Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger. – Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten. Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde. – Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset! Får man fråga hur mycket du har lånat? – Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar. Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi. Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in. Andra regler vid fast anställning Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll. Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot. – Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon. De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde. Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön. Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad. Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne. – Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg. Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning.   I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken. – Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven? Vet du vad du har för skydd där? – Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius. Statliga system gynnar fast anställda När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut. – Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller. Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat. – Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag. I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka. Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande. Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen. – Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt. På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös. – Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda. "Utlasad" Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda. De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning. Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år. – Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning. Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat. – De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det. Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta.  – Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb. Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut. Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller. – Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa. Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor. Anställningar kan staplas på varandra Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism – Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz. Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver. Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO. – Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad. Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna. Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning. Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats. – Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommisionen, säger Samuel Engblom från TCO.  Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommisionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med. Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult. Kritik mot sms-systemet – Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande. Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås. – Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till. Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet. – I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten. Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det? – Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill. Det gör hon också. – Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare.   Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det? – Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna.   Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg. Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms. – Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag.    Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare. Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber.     Researcher: Valeria Helander Producent: Lars Truedson Exekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 397 - Being a Divorced Parent

    · ESL Podcast - Previous Episodes

    Slow dialogue: 2:00 Explanations: 3:53 Fast dialogue: 16:00 Oscar: How are you adjusting to being a single parent? Penny: It hasn’t been easy, but Paul and I are trying to be as civil as possible. We worked out joint custody so that Mina will get quality time with both of us. Still, it’s been an adjustment for her. Oscar: I’m sure, and for you and Paul, too. Will you get to see Mina when she’s with her father? Penny: We each have visitation rights. Fortunately, Paul and I both want what’s best for Mina, so we’re working hard to make the right decisions. Oscar: If you don’t mind my asking, how are you managing financially? Penny: Neither of us is paying alimony to the other so that was never an issue, but Paul will be paying child support since I’ll have Mina most of the year. Paul had no objections. He’s been amenable to anything that would be good for Mina. Oscar: How has Mina been reacting to the whole thing? Penny: She has been acting out, which is to be expected. Paul’s parents and my mother have been very supportive, and we’re all trying to give her as much stability as possible. Oscar: It sounds like you’re doing all you can. Penny: We’re trying our best, under the circumstances. Script by Dr. Lucy Tse

    starstarstarstarstar
  • Karin Berglund 2002

    · Sommar & Vinter i P1

    Trädgårdsskribent  Som journalist, författare och fotograf med trädgård och odling som specialitet tänker jag prata om att en trädgård är mycket mer än det man ser med ögat, att varje växt har en historia och att varje rabatt är ett eko från för längesen. En trädgård lurar in en på sidospår, till konsthistorien, in i litteraturen och filosofin, ja ända ut i världshandeln. Det roligaste med att skriva om trädgård är ändå alla intressanta människor man möter och jag ska berätta om många som betytt mycket för mig. Om Karin Berglund Trädgårdsskribent – De vackraste trädgårdarna finns inte i verkligheten utan bara i fantasin och drömmarna, men den inre drömträdgården kan vara verkligare än verkligheten. En riktig drömkonstnär kan stå framför en rabatt överväxt av nässlor och kirskål och fullkomligt strunta i verkligen. Se, här har vi mina vackraste riddarsporrar, alldeles blå som bläck, kan hon säga. Sådana människor gör mig varm av ömhet. Musiken kommer att bli en hämningslös orgie i nostalgi, säger Karin Berglund. Producent: Annika Witting Musiken som spelades i programmet: Billy Joel ”An Innocent Man” CONCERT (BILLY JOEL) / COLUMBIA 460407 2 Janis Joplin ”Summertime” CHEAP THRILLS / COLUMBIA CDCBS 63392 Stefan Sundström ”Fisk I En Skål” FISK I EN SKÅL / MNW MNWCD 348 Leonard Cohen ”Alexandra Leaving” TEN NEW SONGS / COLUMBIA 501202 2 Joakim Thåström ”Släpp Aldrig In Dom” MANNEN SOM BLEV EN GRIS / MISTLUR MLRCD 104 Louis Armstrong ”A Kiss To Build A Dream On” HELLO DOLLY / SUCCESS 2096CD Rolf Wikström ”Mitt Hjärta Är Ditt” MITT HJÄRTA ÄR DITT / MNW MNWCD 187 Einstürzende Neubauten ”Heaven Is Of Honey” SILENCE IS SEXY / MUTE CDSTUMM 182 Marianne Faithfull ”The Ballad Of Lucy Jordan” BROKEN ENGLISH/STRANGE WEATHER / ISLAND ITSCD 10 Simon & Garfunkel ”Bridge Over Troubled Water” BRIDGE OVER TROUBLED WATER / COLUMBIA CDCBS 63699 Lesley Garrett ”Rinaldo Nr 22, Akt 2, Lascia Ch’io Pianga” PRIMA DONNA / SILVA SCREEN SONGCD 907 Cornelis Vreeswijk ”Sommarkort” ABSOLUTE SOMMAR / EVA EVACD 4003 Le Camice Rosse ”Bandiera Rossa” CANTI RIVOLUZIONARI ITALIANI / WAY OUT VDS 250 Monica Zetterlund ”Ska Nya Röster Sjunga” VARSAMT / RCA PD75147 Elisabeth Hermodsson ”Vad Gör Vi Med Sommaren Kamrater ?” VAD GÖR VI MED SOMMAREN KAMRATER ? / PROPRIUS PROP 7724

    starstarstarstarstar
  • På spaning efter det minne som flytt

    · 00:08:38 · OBS

    Varje gång vi kommer ihåg en händelse förändras minnet en smula. Vad får det för konsekvenser när självbiografier ska skrivas. Ja, vad vet vi egentligen om våra egna liv? Den 17:e november 1995 föll stora mängder snö över Västsverige. Jag har livliga minnen av att befinna mig på Göteborgs centralstation utan att komma hem den kvällen, och av att dagen efter se människor åka längdskidor vid Götaplatsen. Det är bara det att jag inte alls befann mig Göteborg dessa dagar, utan hemma i Ljungskile. Jag tror mig veta att mina falska minnen kommer dels av en väns berätta om sin snöoväderskväll på centralstationen, och dels från en bild i Göteborgs-Posten av skidåkare i centrala stan. På samma sätt har en annan vän berättat att hon tagit över ett av mina minnen. Vi växte upp i samma område av likadana hus. När jag berättade att ett av mina första minnen var av hur stor jag kände mig när jag kunde se en tofs av mitt eget hår i spegeln över den låga badrumsbänken, sa hon att hon hade trott att detta var hennes minne ända tills hon nu hörde mig berätta det igen och insåg att hon bara lånat det.För några år sedan pratades det mycket om falska minnen kopplat till människor som genom terapi letts att minnas övergrepp som aldrig ägt rum. Minnesforskaren Elisabeth Loftus har liknat minnet vid en wikipediaartikel som vem som helst kan gå in och ändra i. På samma sätt skapar och omformar vi alldeles på egen hand hela tiden våra vanliga minnen. Varje gång vi tänker på något vi varit med om förändras det litegrann. Det vetenskapliga ordet för det är rekonsolidisering. Det är en process som kan upprepas många gånger. Detaljer faller bort och tillkommer, ordningsföljder ändras, personer byts ut eller läggs till, olika tillfällen läggs ihop till ett enda.Vittnespsykologin har också visat att vi har svårt att komma ihåg ens grundläggande skeenden i händelseförlopp vi bevittnat. Delvis beror det på att vi redan när det händer feltolkar eller missar viktig information, men studier visar att vi under de veckor som följer även förändrar våra minnen utifrån vad som tycks oss mest logiskt, eller vad våra fördomar och förväntningar säger oss borde ha hänt. Men också känslor kopplade till minnet förändras över tid. Det gamla minnet formas om av det liv vi lever nu, vilken stämning vi är i när vi plockar fram det, hur relationer till de inblandade förändrats, vad som hänt oss i livet sedan det skedde och hur andra återgivit samma händelser för oss. Ett glatt minne kan bli mörkare om vi mår dåligt när vi plockar fram det, eller om relationen till någon inblandad försämrats, och tvärtom.Ju äldre våra minnen blivit desto mer ökar möjligheten att vi hunnit omforma dem, kanske i flera omgångar. Därför är risken stor att den pensionär som skildrar sin barndom misslyckas med att göra det på ett sätt som överensstämmer med hur den upplevdes medan den faktiskt pågick. Vi förskönar och förvränger, förstorar upp våra egna positiva drag och insatser, förminskar och rationaliserar det dåliga vi gjort - och förstärker på så vis vår självkänsla och känslan av trygghet och konsistens. "Troligtvis", skriver hjärnforskaren Pontus Wasling i sin bok Minnet fram och tillbaka, "är hela syftet med vårt dåliga minne att vara självförhärligande. Vi anpassar helt enkelt våra hågkomster efter våra nuvarande behov och det är viktigare att ett minne är oss till lags än att det är korrekt.Så hur mycket kan vi egentligen lita på en självbiografisk bok?Det funderar Joyce Carol Oates över i boken Det förlorade landskapet. Den innehåller ett antal självbiografiska berättelser från barndomen upp till vuxen ålder. Både ton och teman känns igen från Oates romaner. Här finns starkt dramatiska händelser, som en ungdomväns självmord, mordet på en äldre släkting och incest och våld i en grannfamilj. Joyce Carol Oates skriver att en författares verk är en kodifierad återgivning av författarens liv. Och allteftersom åren går glömmer man det privata livet, sånär som på konturerna av det. Bara då och då kommer man ihåg nyckeln till koden. Med andra ord: när de egna minnena blir till arbetsmaterial bleknar och förvanskas de. Minnen och fantasi flyter samman.Oates erkänner också medvetna förvanskningar för att skydda sig själv eller dem hon skriver om. Flera personer kan också ha slagits ihop till en enda, eller personlighetsdrag lagts till för att skärpa storyn. Hon förklarar att hon väljer essensen av sitt liv, och förbättrar den. Så jobbar vi alla hela tiden men oftast utan att vara medvetna om det. Vi skapar mening och konsekvens där ingen mening eller konsekvens finns. Vi ägnar oss åt det som på marknadsföringslingo kallas storytelling.Vår vänstra hjärnhalva jobbar hela tiden med att ge logiska förklaringar, fylla i luckor, se samband och mönster. Där spinns röda trådar av liv som de flesta av oss levt på måfå, och vi bygger en sammanhängande berättelse som kan visa oss själva och andra vilka vi är. Utan en sådan riskerar vi att framstå som konstiga. Det normala är att presentera sitt liv som en begriplig historia.Kulturen vi lever i erbjuder mönster eller scheman för hur vi skapar våra livsberättelser. När jag läste journalisten Martin Caparròs reportagebok Hunger slogs jag av hur många av dessa jordens fattigaste och mest utsatta människor han intervjuade som beskrev sina liv som resultatet av guds vilja. I västvärlden skulle den som lade fram sin livshistoria så med stor sannolikhet betraktas som ganska udda. Här är vi i första hand agenter i våra liv ensamma befälhavare på våra skepp. Jag gjorde som alla andra utan att tänka på det, eller jag gjorde som jag blev tillsagd är inget vi hör andra berätta särskilt ofta, trots att det troligen är sant för merparten av våra erfarenheter.Jag hörde en gång en författare som ondgjorde sig över att när hon skrev en roman så trodde alla att den var självbiografisk men när hon skrev självbiografiskt så misstrodde alla sanningshalten. Det kan säkert upplevas som tröttsamt och paradoxalt, men likafullt är det högst relevant att ifrågasätta den som påstår sig återge exakta sanningar om sitt liv. Som Joyce Carol Oates skriver: "Egentligen har vi inte tillgång till de personer vi en gång var. Våra minnen är uppdiktade, även om de är välmenta. Slut citat.I fallet med snöstormen vet jag att jag "minns" fel. Vad gäller långt många fler minnen är jag osäker. Trots att mina barn inte är så gamla har jag redan svårt att minnas vem av dem som sa och gjorde vad när de var små. Vad gäller de allra flesta av mina minnen tillåter jag mig att vara säker på att minnas rätt. I alla fall ända tills de stöts mot någon annans minnen av samma sak och de visar sig skilja sig åt. Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist

    starstarstarstarstar
  • Världens längsta tacklista: Ekots Katja Magnusson i Beirut

    · 00:03:14 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan den 27 maj 2016. Beirut. Beirut fredag.Och jag åker runt och säger hejdå. Jag hatar egentligen avsked men kommer på mig själv med att hela tiden göra nya avslut, jag försöker äta min turkiska favoritfrukost så många gånger att jag ska hinna tröttna, jag dricker en extra libanesisk fruktcocktail med avokadojuice för att det kan vara den sista, jag promenerar till mina finaste ställen för att riktigt minnas hur det ser ut. För det är bara fyra veckor kvar tills det är dags att åka hem efter snart fem år på resande fot. Min första resa som korrespondentvikarie gick till gränsen mellan Syrien och Turkiet, precis vid stängslet i ett hafsigt uppsatt tält på den syriska sidan satt en ung mamma och sjöng en vaggvisa för att söva sin bäbis. Då hade hon ingen aning om att de var på flykt undan det som skulle bli vår tids kanske värsta krig och flyktingkatastrof. Då visste jag inte heller hur mycket mina kommande år skulle domineras av reportage om massflykt, krig, ekonomiska kriser, politiska problem, bombdåd, Syrienkriget, Assad, och IS. Men det jag kommer att minnas är faktiskt inte elände, hopplöshet och sorg tvärtom så kommer jag inte kunna glömma alla dem som hjälp mig fast de aldrig hade behövt. Egentligen är de här senaste åren en sorts bevis för mig på att människor faktiskt ofta väljer att vara goda. Min tacklista är så lång att om det här vore Oscarsgalan skulle jag få dras av scenen. Först alla totala främlingar som mitt i sina egna kriser erbjudit skjuts, sovplats, beskydd, mängder med måltider och tusentals koppar kaffe och te. Sedan de medarbetare som vi journalister kallar för fixare, som anlitas för att organisera intervjuer och ibland tolka. Som Angel i sydöstra Turkiet, vi har rest till städer i ruiner, stått vid gränsen och känt tryckvågen då stridsflygplan bombat på andra sidan, men ändå har vi alltid mitt i eländet lyckats hitta något att skratta åt när jobbet väl är över. Som Daisy och Tony i Beirut som tog med mig ut för att dansa när jag som mest av allt behövde det efter en rätt stressig Syrienresa. Eller Maro i Grekland, vi hade en egen överenskommelse att efter några riktigt hetsiga dagar med tårgas och politiskt kaos så fick vi shoppa nåt fint med motiveringen att vi hjälpte den krisande grekiska ekonomin. Sami Yousif och Marcus i Irak som gjort allt för att garantera min säkerhet. Det är många på listan. Några av dem som hjälpt mig lever inte längre, som Mohammed i Syriska Azaz som skjutsade mig runt och såg till att jag kom tillbaka tryggt i en tid då många journalister kidnappades i samma område. Tack till mina familjemedlemmar och vänner som stått ut trots att jag alldeles för många gånger fått ge återbud i sista stund till fester och annat för att jag behövt resa till nåt mer kaotiskt ställe. Tack till mina kollegor i Stockholm som hållit i trådarna på andra sidan, tack till mina reskamrater som visserligen ofta skrattat åt mig, som till exempel den där gången då jag trillade ner i ett hål i Erbil men som ändå hjälpte mig upp.De senaste åren borde ha gett mig massa bevis för att världen är krigisk och ganska kall plats, men de flesta jag mött längs vägen har faktiskt övertygat mig om att det är precis tvärtom.Katja Magnusson, i Beirut. katja.magnusson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Myndigheter slarvar med skyddade personuppgifter – Marianne tvingades flytta

    · 00:29:34 · Kaliber

    Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • Varför bygger skatorna bo på nedersta grenen? – PO Enquist svarar på frågor om livet

    · Allvarligt talat

    Lyssnarbrev Hej! Jag skulle vilja fråga när man vet att man är intellektuell, eller tillhör de intellektuellas skara? Man hörde ofta förr om de intellektuella och jag brukar fundera på om det idag fortfarande heter " de intellektuella", eller om man idag har ett nytt namn för dessa? Och vilka är dom? Hur vet man att man är det? Och vilka sätter denna stämpel på en människa? Hälsningar Jennie från falun--------------------------------------------------------------------------Vill gratulera dig till att aldrig ha upplevt att en döende människa har dödsångest. Jag är 45 år, på 9 år miste jag fem av mina närmaste anhöriga.  Satt vid dödsbädden hos tre av dem och höll deras händer de sista dygnen av deras liv. Min far var sjuk, sjuk i en lungcancer som bara gick att behandla med strålning. Han älskade livet. Visste redan då han fick diagnosen att hans chanser att överleva den var mycket små. Han levde i 2,5 år efter diagnosen. Vi hann sörja, skratta, planera begravningen, välja ut hans gravplats och vi hann förlåta det som behövde förlåtas och han lovade att inte spöka för mig. Andra gången de ringde från sjukhuset (första gången så bestämde han sig för att leva ett tag till) om att nu var det nog dags och att vi borde komma, då släppte jag allt och åkte dit. Jag satt hos honom i 5 dygn, i fem dygn såg jag hans kamp med döden och livet, han ville inte släppa, klamrade sig fast vid livet och han visste att han höll på att mista det. Han skrek i dödsångest trots morfin med frågan till mig "ska jag dö nu?" och försökte resa sig från sin sjuksäng, jag tror helt enkelt att han ville fly, som om att bara han kom upp och ut så skulle han komma ifrån döden. Jag svarade honom "nej, inte nu pappa". I ett senare skede när pappa var full av morfin kunde han ändå inte komma till ro, jag kramade jag honom och viskade "att nu är det dags att släppa taget och jag sitter här och håller din hand hela tiden". Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen försvann inte förrän likfläckarna började synas på hans kropp innan hjärtat slutat slå. Han fick så mycket morfin han behövde (dvs innanför den gräns sjukhuspersonal får ge utan att det ska räknas som dödshjälp). Han dog just innan han skulle fylla 57 år och jag var 32 år. Önskar dig en skön sommar full av liv /Marie Söderberg --------------------------------------------------------------------------------------Hej Jag har lyssnat på de flesta av PO-E:s program i allvarligt talat. Var snäll att vidarebefordra detta till PO!Jag är snart 60 år och min mamma är snart 90. Vi lyssnar tillsammans och pratar om programmet efteråt. Mamma är passiv kristen och jag är medlem i Humanisterna. Dvs en förening som försöker bekämpa tokerier i religionens namn. Ja du vet. Vi pratar om detta också. Men min fråga är så här: (Jag får slänga in en parentes här först. Mina barn är vare sig döpta eller konfirmerade. Och dom bryr sig inte om religion eller i detta fall svenska kyrkan. Eller jo, dom bryr sig om religion när det gäller konflikter i världen. Dom är intelligenta och engagerade i diverse solidaritetsorganisationer.)Ursäkta utvikningar, detta är min egentliga fråga:Tror du på arvsrätt? Vad är det för konstig naturlag som tycks råda? Att barn ärver tillgångar från sina föräldrar? (Dom ärver ju inte skulder.) Mina barn är vuxna (mellan 24 och 27) , även om dom dom idag inte har fasta jobb så kommer dom med all säkerhet att kunna skaffa sig ett fast jobb (även i dessa tider) och försörja sig själva. Dom är intelligenta och välutbildade. När jag dör kommer dödsboet att bli värt kanske fyra kanske fem miljoner. Varför skall detta med automatik tillfalla barnen? Eller varför skall jag överhuvudtaget ha något att säga till om vad gäller mina tillgångar? Naturligt vore väl om dom gick direkt in i statskassan. (Jag är inte gift.) Själv skulle jag vilja skriva nåt om att alla mina pengar skall gå till Läkare utan gränser. Och kanske 100.00 till barnen för att dom röjer efter mig. Jag bryter därmed alla normer. Vad tycker du? Naturligtvis skall jag prata med dom om detta. Men dina tankar kring detta?Vänliga hälsningar Göran -------------------------------------------------------------------------------------Musiken i programmetShuggie Otis: ”Pling” Winter & Winter: ”The windmills of your mind” Salonul Magic Erik Lindeborg: ”Part IX” Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Fall”Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

    starstarstarstarstar
  • Ella Lemhagen (14 augusti)

    · Sommar & Vinter i P1

    Filmregissör Om Ella Lemhagen – Jag heter Ella Lemhagen och är verksam som filmregissör. Jag utbildades på Dramatiska Institutets film/tv-regilinje 1989-1991, och har bland annat gjort långfilmerna ”Drömprinsen - filmen om Em” (1996), ”Välkommen till festen” (1997), och ”Tsatsiki” (1999). – Jag föddes 1965 i Uppsala och växte upp i en studentlägenhet med mina föräldrar och en ett år äldre syster, Moa Li. Eftersom vi var så nära i ålder hängde vi ihop rätt mycket, och det har fortsatt så att hon i dag jobbar som kostymör på mina filmer. Jag har även jobbat med samma fotograf, Anders Bohman, på de flesta av mina filmer. Det som är speciellt för mitt sätt att jobba är att jag gärna bjuder in mina medarbetare och skådespelare tidigt i processen och att det slutgiltiga resultatet bygger på ett kollektivt arbete där alla fått ansvara för sin del. – Jag gillar att jobba med samma människor i produktion efter produktion, och att bygga upp ett förtroende så att man inte behöver snacka så mycket och istället blir dubbelt så effektiv. Folk tycker i allmänhet verkar tycka att jag är rätt effektiv, i bemärkelsen produktiv (jag har gjort tre långfilmer, och två barn, på fyra år), men jag hade lätt kunnat göra dubbelt så mycket om det inte var för den ofta tröga beslutsprocessen i filmbranschen. Så egentligen passar radio mig alldeles utmärkt, och jag var faktiskt inne på att jobba med radio innan jag bestämde mig för film. – 1979, när jag gick i åttan, pryade jag på Radio Uppland och där fick jag för första gången göra ett eget program. Det handlade om det nya fenomenet punk, som jag var anhängare av. Jag fick välja alla låtar själv, men jag lät rejält obekväm när jag tvingades svara på frågor om varför punkare i England bar hakkors på tröjan eller vad mina lärare tyckte om att jag var så svart runt ögonen. – Än i dag har jag ett kluvet förhållande till alla intervjuer, som jag dock fått vänja mig vid att göra. Jag har inget emot att prata, och jag har absolut inte något emot att prata om mig själv, men jag är väldigt trött på att svara på samma frågor i intervju efter intervju. Så i mitt Sommarprogram ska jag ta tillfället i akt att formulera lite mer intressanta frågor till mig själv. Vi får väl se om jag klarar av att besvara dem också. Debutant. Musiken som spelades i programmet: D L Byron ”You Can’t Hurry Love” TIMES SQUARE / RSO RECORDS RS-2-4203 Arne Källerud ”Överste Hathis Marsch” DJUNGELBOKEN / SELECT 5202 Halvar Björk ”Dunderklumpens Sång” DUNDERKLUMPEN / KARUSELL 157 573-2 Kvinnl Eng Sång & Orkester ”My Name Is Tallulah” BUGSY MALONE / POLYDOR 831 540-2 Alan Stivell ”The King Of The Fairies” A O’LYMPIA DE PARIS / FONTANA 6325 321 Ebba Grön ”Vad Skall Du Bli” SVENSKA KLASSIKER 1970-1979 / DIESEL DIESEL C-4 Stiff Little Fingers ”Johnny Was” INFLAMMABLE MATERIAL / ROUGH TRADE ROUGH 1 The Electric Chairs ”Eddie And Sheena” - / SAFARI SAFE 1 David Bowie ”In The Heat Of The Morning” THE WORLD OF DAVID BOWIE / DECCA SPA 58 Alice Babs Sjöblom ”Droppen Dripp Och Droppen Drapp” ALICE / SWE-DISC SWECD 400 Phantom ”Lazy Fascist” - / MUSIC CUE UPPGIFT SAKNAS Nirvana ”Lithium” NEVERMIND / GEFFEN DGCD 24425 Ramones ”I Don’t Care” - / PHILIPS 6078511 Eskobar ”Tumbling Down” HURMÅNGABOLLARSOMHELST / ABSURD RECORDS ABSURD 9

    starstarstarstarstar
  • Alexandra Pascalidou 1998

    · Sommar & Vinter i P1

    Journalist, programledare - Jag heter Alexandra Pascalidou och när Sveriges Radio frågade mig om jag ville göra programmet Sommar sa jag att jag ville tänka på saken. De hävdade att det var ett av Sveriges populäraste program. Märkligt! Jag hade aldrig hört talas om programmet. Det visade sig att mina föräldrar inte heller visste vad det var för program. Inte mina systrar, ingen på Rinkeby fritidsgård och ingen av de vänner jag ringde och frågade. Konstigt program! Men nu förstår jag! Sommar är ett älskat program som bara sänds på sommaren. Och bara sänds i Sverige. Och eftersom de flesta som jag känner, liksom jag själv, är s k invandrare som vandrar ut ur Sverige varje sommar, så har vi aldrig lyssnat. Tyvärr. Men i år blir det andra bullar. Så jag ska göra programmet utan att ha hört det tidigare. Och det kanske är en bra förutsättning för att göra någonting nytt. Det första jag frågade var: Får jag verkligen säga vad jag vill? När det svarade ja, så frågade jag igen. Får jag verkligen berätta precis vad jag vill utan att någon lägger sig i och censurerar? När de intygade att det var hela idén med programmet så tackade jag genast JA!!! Jag ska spela musik som jag älskar. Jag har redan börjat välja och det ligger skivor överallt hemma. Mellan melodierna tänker jag ägna mig åt att hämnas. Hämnden är en maträtt som serveras kall och jag har väntat länge på ett tillfälle att ge igen. Jag vill berätta om allt mina föräldrar, mina vänner och jag själv har fått ta. Alla de orättvisor vi har mött och all brist på respekt. Trots att jag är liten så har jag ett elefantminne, jag vet precis vilka som har gjort mig och mina närmaste illa och det tänker jag avslöja. Så nu hoppas jag att ni alla lyssnar på den lilla, söta, stackars invandrarflickan från Rinkeby som så många dummisar älskar att hata och minst lika många snällisar älskar att älska. Om Alexandra Pascalidou Alexandra Pascalidou är född 1970 av grekiska föräldrar. Hon har arbetat som journalist och programledare och har varit programledare för TV-programmet Mosaik i SVT. Hon har en examen i bl.a stadsvetenskap, juridik och kreativt skrivande från Stockholms universitet och Kretas universitet. Producent: Manuel Cubas

    starstarstarstarstar
  • Politiskt våld i litteraturen: Är förändring möjlig?

    · 00:10:14 · OBS

    Hur har litteraturen förhållit sig till det politiska våldet genom historien? Dan Jönsson har läst två svenska romaner som gestaltar historiska dåd på svensk mark. Det sägs att när Anton Nilson, Amaltheamannen, 1972 fick sig tillsänt ett ex av Per Anders Fogelströms nyutkomna roman Café Utposten orkade han inte läsa den. Han lär ha bläddrat lite förstrött, ögnat igenom några stycken här och var, och snabbt konstaterat att det var en onödig och undermålig bok. Ingenting att bry sig om. Jag kan på sätt och vis förstå honom. Fogelströms lilla roman om händelserna i juli 1908, när Anton Nilson tillsammans med två kamrater sprängde strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn och en engelsk strejkbrytare dog, tar sig utan tvivel vissa, rätt svårbegripliga konstnärliga friheter. Att det är Amalthea-attentatet den handlar om är omöjligt att missförstå, men Fogelström har av någon anledning förlagt handlingen inte till det historiska Malmö utan till en namnlös hamnstad, strejkbrytarna som attentatet riktas mot är inkvarterade i en barack på land istället för på en båt, titelns Café Utposten ligger på en liten bergknalle vid hamnen och inte som det verkligen gjorde, mitt i stan, med mera. En sorts estetiska försiktighetsåtgärder som i och för sig är allmängods inom den historiska romangenre det här är fråga om, men som i just detta fall skapar en distanserande effekt som på en gång står i skarp kontrast mot attentatsmännens ideologiska kompromisslöshet och samtidigt tar udden av det politiska dilemma där berättelsens moraliska kärna är belägen. Svårt att riktigt begripa som sagt.Men jag misstänker förstås ändå att Anton Nilsons antipati mot Fogelströms roman inte främst var av estetiskt, utan av ideologiskt slag. Café Utposten publicerades alltså 1972, första utkastet skrevs fem år tidigare romanens tillkomst sammanfaller alltså precis med en period, under Vietnamkriget, studentrevolterna och gruvstrejken, när den svenska socialdemokratin utmanades av en revolutionär, inte sällan våldsbejakande, rentav våldsromantisk vänsterrörelse som i många avseenden verkade besläktad med den radikala ungsocialistiska rörelse där Anton Nilson och hans kamrater hörde hemma. För reformisten Fogelström var denna radikalism djupt främmande, och Café Utposten bör nog läsas som hans inlägg i den ideologiska polemiken. Förloppet ses ur attentatsmännens och deras sympatisörers perspektiv, men i ett eftersinnande historiskt släpljus med en sentida ramhandling där Nilsons alter ego Axel Stålenborg, nu i åttioårsåldern, har stämt möte på Utposten med sin gamle kamrat Ruben Lind. De två var en gång i tiden med i samma ungsocialistiska förening men Lind höll sig utanför attentatsplanerna, och över en kopp kaffe och en mazarin för de ett trevande, lite motvilligt samtal som liksom hejdar sig så fort det bränner till inför de stora, svåra frågorna. Vid ett bord längre bort sitter en grupp långhåriga ungdomar, kanske några av den nya tidens radikala aktivister. Historien tycks gå igen.Ruben Lind, som nog får sägas vara författarens språkrör i romanen, är den som ställer frågan vad som egentligen vanns med attentatet, vad det var som gjorde våldet nödvändigt, med andra ord om det finns någonting som skulle kunna rättfärdiga den människas död som blev priset. Och Fogelström är inte sämre författare än att han låter sin berättelse pröva radikalernas svar: vi uppnådde det vi ville. Strejkbrytarna åkte hem. Försöket att vrida strejkvapnet ur våra händer misslyckades. Att människor skulle dö var aldrig meningen, men strejkbrytaren hade valt sida och var inte oskyldig. Men i historiens ljus tvivlar både Lind och Stålenborg själv på det resonemanget: visst, de engelska strejkbrytarna försvann, arbetarna fick gå tillbaka till fabriken men på villkor som var sämre än dem som de från början hade gått i strejk mot. Och strejkbryteriet försvann inte; bara några år senare drevs alla spårvagnar i Stockholm av strejkbrytare. Stålenborg fick ge nästan tio år av sitt liv för vad? Allt arbetarrörelsen uppnått under de sex decennier som gått tycks dem nu i själva verket som ett resultat av sega förhandlingar och fredlig kamp.Nej, det är klart att Anton Nilson inte ställde upp på den historieskrivningen. Men vad hade han räknat med? Romankonstens eviga svar på det politiska våldets moraliska dilemma, från Dostojevskij och Conrad och framåt, är och kommer förmodligen alltid att förbli besinningens tvivel. Jag skulle tro att det har något med genrens själva väsen att göra: den politiska våldshandlingen ses som ett överskridande av normen, en social avvikelse som onekligen är intressant som psykologiskt fenomen men som filtrerad genom språkets distansering verkar främmande och oförsvarlig. Romanen kan vara ett ovärderligt instrument för att belysa handlingens individualpsykologiska dilemma, men det politiska förblir innerst inne oåtkomligt.Ändå finns det kanske trots allt en möjlighet att med en kyligare estetik undvika ett alltför moraliserande perspektiv. Nå fram till något mer allmänmänskligt. I sin roman från 2009, Mörker, stanna hos mig, berättar Ann-Marie Ljungberg historien om attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå våren 1940. Bombdådet utfördes av en hemlig grupp militärer, högerjournalister och poliser, krävde fem dödsoffer och är än idag Sveriges blodigaste terrorattentat genom tiderna. Medan synen på sprängningen av Amalthea inom vänstern och arbetarrörelsen alltid har varit kluven, minst sagt, så närmar sig Ljungberg i den här boken ett politiskt illdåd som knappast någon kan tänka sig att försvara. Men hon gör det utan all historisk efterklokhet, med stark inlevelse i sin huvudperson, journalisten Paul Wilhelmsson, och de personliga och ideologiska drivkrafter som i skuggan av det finska vinterkriget gör honom övertygad om handlingens nödvändighet. Och som heller inte släpper taget när katastrofen är ett faktum, konspirationen avslöjas, Finland sluter fred med Sovjet och hela förloppet framstår som ett enda gigantiskt, förödande haveri. Wilhelmsson förblir i övertygelsen att det han gjorde var det enda möjliga och rätta, men för läsaren framträder istället bilden av en liten människa som i den fåfänga tron att kunna vända historiens hjul tvärtom slutar med att köras över av det.Det är en tragisk, pessimistisk vision. För alldeles oavsett vad vi tycker i det ena eller andra fallet vill vi ju ändå gärna tro att vi som enskilda människor kan påverka historiens skeenden, att vi kan göra skillnad eller hur? Den politiska våldshandlingens dilemma ställer oss ytterst inför den frågan, om vårt personliga ansvar inför historien, vår möjlighet att göra motstånd mot en fientlig övermakt, att med en aktiv handling gripa in och ge historien en knuff i annan riktning. Det är politikens eviga grundproblem. Alla de moraliska följdfrågorna, om våldets mänskliga pris, om vanmaktens våld kontra övermaktens, etcetera ställs i ljuset av denna historiefilosofiska grundfråga: är förändring möjlig? Den tid vi just nu lever i verkar ha svårt att tro på det, och då löser sig resten av sig själv. Svarar vi däremot ja tvingas vi också att ta ställning till den svåra frågan om vårt ansvar inför denna möjlighet. Inklusive om det någon gång kan vara rätt rentav en plikt att ta till våld.Dan Jönsson, författare och kritiker

    starstarstarstarstar
  • Onsdag 2 mars

    · 00:10:02 · Klartext

    Programmet handlar om det här: Sverige har fått en guldmedalj i skidåkning. Just nu är tävlar olika länder om vem som är bäst i världen på längdskidåkning. Tävlingarna går i vårt grannland Norge och idag vann svenskarna Charlotte Kalla och Ida Ingemarsdotter när dom tävlade i sprint-stafett. I det nordafrikanska landet Libyen fortsätter oroligheterna och det liknar mer och mer ett krig. Massor av människor har krävt att Libyens ledare Muammar Kadaffi ska lämna ifrån sig makten. Och hans motståndare tagit över stora delar av landet. Men Kadaffis soldater försöker att med våld ta tillbaka dom städer och områden som han har förlorat. Två män som bor i Sverige har varit misstänkta för att vara terrorister, men idag släpptes dom fria. Männen har varit misstänkta för att ha planerat terroristbrott på uppdrag av en grupp som heter al-Shabab i det afrikanska landet Somalia. Men idag säger alltså en annan högre domstol, hovrätten, att bevisen är för svaga för att döma männen. Två svenska militärer kan ha dödats av sina svenska kamrater. Förra året sköts två svenska militärer ihjäl i landet Afghanistan i Asien. Och då trodde många att dom svenska militärerna dödades av skott som hade skjutits av en man som kom från Afghanistan. Men nu verkar det som om svenskarna blev skjutna av sina egna kamrater.

    starstarstarstarstar
  • Nya Vågen 20100302 Klass

    · Nya Vågen i Kulturradion

    "Var det rätt att lämna ut mina kamrater på Yarden för att kunna berätta en större sanning? Var det rätt att lämna ut mina föräldrar för att kunna förklara den stora känslan av värdelöshet som hemsöker mig?" Så frågade författaren och poeten Kristian Lundberg i en krönika i Kvällsposten i november. Några veckor senare belönades han med Ivar Lo-priset för romanen Yarden - en berättelse, där han beskriver sin nedåtvända klassresa, från skrivbordslivet som litteraturkritiker till kroppsarbetare i Malmös hamn. Enligt Magnus Nilsson, doktor i litteraturvetenskap och författare till Den föreställda mångkulturen - klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, är Yarden "inte bara en av de intressantaste böcker om klass som skrivits under de senaste åren utan även ett av de mest betydande litterära verk som [han] läst på bra länge". Tillsammans med Jan Söderqvist, författare till bland annat Nätokraterna, en bok om det elektroniska klassamhället, och Anneli Jordahl, journalist och författare till bland annat Klass - är du fin nog? diskuterar Magnus Nilsson den moderna svenska klasskildringen utifrån Kristian Lundbergs Yarden. Dessutom har vi sett Tim Burtons nya film Alice i underlandet. Den här gången fick vi ha 3D-glasögon på oss. I studion: Jan Söderqvist och Anneli Dufva. Programledare: Kim Veerabuthroo Nordberg.

    starstarstarstarstar