Bölümler
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mexiko city, onsdag
Det är val här i Mexiko på söndag. Ett historiskt stort val, hela 20 tusen politiska poster ska tillsättas. Det är rekordmånga.
Valrörelsen är inne i slutspurten och jag träffar aktivister från olika partier och rörelser. De är fulla av energi och hopp, de tror på sin sak och de är kategoriska i sina åsikter - motståndarna har alltid fel.
Mexiko räknas till de bristfälliga demokratierna i världen. Den brittiska tidningen The Economist klassar Mexiko till och med som en hybrid mellan demokrati och auktoritarism.
Förutom det politiska våldet - med ett 40-tal mördade kandidater i årets valrörelse - så är en av bristerna, folkets låga politiska delaktighet och misstro mot de demokratiska institutionerna.
Det är inget unikt för Mexiko. De entusiastiska aktivisterna i de flesta länderna kanske är fem tio procent av befolkningen, annars är de allra flesta passiva medborgare som inte deltar i de gemensamma angelägenheterna mellan valen.
För dem räcker det med att gå och rösta - andra får sköta det där fula som heter politik. Det finns de som inte ens bemödar sig om att rösta.
Det finns säker flera förklaringar. I Colombia, där jag bott tre år, försökte presidenten Gustavo Petro få med medborgarna i skapandet av politiken - många kom och deltog i lokala möten med sina önskemål och krav.
Men tiden gick och så kom besvikelsen över att inte mycket hände efter mötena. Medborgarna lät då bli att komma till nästa möte, då var det bara aktivisterna som fortsatte att delta.
I Chile samma sak. Under de stora protesterna 2019 bildades lokala demokratiska församlingar i många kvarter där tiotusentals deltog över hela landet. Det var livligt och entusiastiskt. Men nej, samma sak där. Mycket litet hände efteråt. Idag finns inget som liknar det engagemang, hopp och entusiasm från 2019 i Chile. Bara aktivisterna fortsätter.
Ska man deppa över det? Jag vet inte. Det kanske är så att en minoritet aktivister är de som alltid har förändrat och alltid kommer att förändra världen, med tillfälligt stöd från de passiva medborgarna antingen vid turbulenta tider eller i valtider.
Bristen på folklig delaktighet som gör Mexiko, Colombia, Chile och många andra länder till bristfälliga demokratier orsakas möjligen av en mänsklig läggning – känslan av svek och det där med att andra får göra det där, jag har inte tid.
Det kanske viktiga ändå är om en demokrati skapar förutsättningar eller reser hinder för människors deltagande. Trots morden på kandidater möter jag entusiastiska och drömmande aktivister här i Mexiko som vill ta en av de 20 tusen posterna som står på spel på söndag.
De förtjänar vår beundran. Det är dessa typer av människor som driver samhället framåt.
Ivan Garcia, Korrespondent i Latinamerika
-
Utrikeskrönikan tisdagen 28 maj
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Göteborg tisdag. Det är prestigemöte i hockey-VM mellan Sverige och Finland. Kvartsfinal. Nu är det inte alls lugna puckar som Finlands president Alexander Stubb brukar säga. Finlands sak är vår, tillsammans in i Nato. Alla uttryck som brukar beskriva enigheten mellan brödrafolken är i det här läget helt bortglömda.
Knappast något kan plocka fram kärleken för det egna landslagets färger som ett möte i hockeyrinken mellan Sverige och Finland. Under min tid i Finland blir jag varse känslan mer och mer för varje dag. Jag minns mitt första besök på nationalmuseet i Helsingfors. Ett lärorikt besök. En tidslinje på väggen pekar ut viktiga händelser i Finlands historia. Mitt leende blir stort när jag kommer fram till 1900-talet.
1995 - Finland vinner sitt första VM-guld i hockey någonsin och det är Sverige som besegras i finalen på hemmaplan i Globen.
Oj, oj var det så viktigt att det kommer med på tidslinjen på museet? Minsann - 4 - 1 i en hockeyfinal mot Sverige - en viktig milstolpe i Finlands historia, tydligen, funderar jag.Jag tar upp det hela med en finländsk vän och hon bekräftar betydelsen. Finländarna badade i fontänen på Sergels Torg för att fira vinsten och minnet vårdas ömt i hockeyintresserade kretsar.
Nåväl, nu är det 2024 och Sverige och Finland möts än en gång i hockeyrinken. Det är vinna eller försvinna som gäller i kvartsfinalen. Sverige är segertippat. Har spelat stabilt genom turneringen.
Finland slår i underläge – har klarat sig vidare med nöd och näppe och till råga på allt är deras lagkapten avstängd. Men se det verkar passar Finland bra.
Det blir en tuff match. Det är kämparanda och sisu och inte alls några lugna puckar. Jag undrar hur det låter hemma i det hockeyintresserade presidentpalatset i Helsingfors. Svårt är det också för en Finlandskorre som alltmer förstår och känner med den finska folksjälen.
Finland kämpar och biter sig fast. Det är målfattigt och det är först i förlängningen som Sverige avgör. De finska hockeylejonen hänger med huvudet och resten av Hockeyfinland likaså.
Finland föll på målsnöret som så många gånger förut känns det som. Det kan vara tufft att ha hjärtat hos de blåvita färgerna. Hockey-VM 2024 kommer inte hamna på väggen på Nationalmuseum. Jag tittar på hockey och lider som en riktig finne.
-
Eksik bölüm mü var?
-
Utrikeskrönikan måndag 27 maj
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bangkok, måndag.
Ris. Det är livet.
Att köpa ris i Thailand är en fröjd. Här säljs det i säck, vanligtvis fem kilo och uppåt. När jag står i mataffären och väljer min säck kan jag fnissa för mig själv åt minnet av de patetiska halvkilos-förpackningarna i svenska matbutiker. Rissäckarna här bär den kanske främsta kvalitetsstämpel som finns: khao hom mali – thailändskt jasminris.
Thailändarna är stolta över sitt ris, med rätta. Det är inte bara nationalism – det har flera år utsetts till världens bästa ris på världsriskonferensen i Macau. De vita kornen är en självklar del av kosten här. Som i flera asiatiska språk är ordet för ris synonymt med mat på thailändska. Och vill man fråga en vän hur läget är kan man fråga: har du ätit ris ännu?
Men skulle jag äta tio år gammalt ris, även om det då var thailändskt jasminris?
Frågar man Thailands handelsminister Phumtham Wechayachai är det inga problem. Tidigare den här månaden slevade han glatt i sig kokt ris från ett tio år gammalt statligt lager i nordöstra Thailand. Där ligger 15 000 ton ris som regeringen nu vill bli av med. Ett förslag har varit att sälja det till Afrika.
Att handelsminsitern inför ett samlat medieuppbåd mumsade i sig riset var för att försäkra alla om att det är fullkomligt säkert att äta. Labbtester som regeringen låtit göra visar att det inte innehåller några gifter. Däremot uppger hälsoministeriet att det finns en stor mängd döda kryp i riset som måste rensas bort innan det kan säljas. Ett universitets-labb har dock varnat för att risprover visade rester av cancerframkallande mögelgifter, och en expert på matsäkerhet vid universitetet tyckte att regeringen istället skulle bränna sprit på riset eller använda det till biobränsle.
Men det här riset har också en politisk laddning, och det beror på den tidigare premiärministern Yingluck Shinawatra. Mellan 2011 och 2013 köpte hennes regering in ris för dubbla marknadsvärdet som ett sätt att hjälpa landets jordbrukare – en viktig väljargrupp för hennes parti Pheu Thai. Men när världsmarknadspriserna sedan sjönk satt regeringen fast med en massa dyrt ris i ladorna. En domstol höll Yingluck personligt ansvarig för skandalen och dömde henne till fem års fängelse, varpå hon flydde landet och gick i exil i Dubai där hennes bror redan befann sig efter att ha blivit avsatt i en militärkupp några år tidigare.
Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Shinawatra-familjens parti Pheu Thai är nu tillbaka i regering och förra året återvände Yinglucks bror Thaksin till landet och benådades. Det har ryktats om att även hans syster skulle kunna komma tillbaka på liknande vis. Vi får väl se om hennes gamla ris ligger kvar och dammar i bodarna när det i så fall sker.
Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
-
Utrikeskrönikan 24 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sollentuna, fredag.
Det hörs ryska vid hotellet och inne i butiken Tre Brudar, som säljer specialiteter från de tre baltiska staterna. Men där kassörskan talar ryska med kunderna och där en hel del säljs som är lika ryskt som lettiskt eller estniskt – som pelmini, grönsaksinläggningar och gresjka, helt brunt bovete. Grynen som ser ut som små bruna pyramider och används istället för ris eller till gröt. De bästa odlas i Altajbergen borta i Sibirien och det är inte ett sädesslag utan en ört, som dessutom har fördelen av att vara glutenfri.
De tre brudarna visar sig vara en oväntad överraskning för mig och var inte anledningen till varför jag åkt till just Sollentuna. Nej, det var av samma anledning, som fått några hundra rysktalande att samlas utanför en aula inne i hotellet. De flesta unga. Någon hade en pin med ”Russians against war” på t-tröjan. Var det någon popstjärna, som lockade dem dit?
Nej långt därifrån. De var där för att lyssna på ett föredrag om dekabristerna och deras idéer om en rysk grundlag. Och stjärnan, som möts med applåder och jubel, är statsvetaren Jekaterina Shulmann. Hon är liten, nätt och matchar sitt gråa hår med en klänning i grått. Ingenting hos henne tyder på stjärnstatus, tills hon börjar tala. Då blir det uppenbart.
För hennes skull och journalisten Maxim Kournikov från radiostationens Moskvas Eko, har exilryssarna köpt biljetter som kostar mellan 500 och 1 300 kronor. För hennes skull är de beredda att lyssna, applådera och skratta under föredraget om dekabristerna.
Vilka var de då? I december 1825 försökte dekabristerna sig på en palatskupp i St Petersburg. Krigen i Europa med bland annat Napoleon hade också inneburit en andlig väckelse och spridning av liberala idéer bland ryska överheten.
Dekabristerna ville hindra armén från att svära trohet till den nye tsaren. Livegenskapen skulle avskaffas liksom soldaters 25-åriga (?!) värnplikt, och yttrande och mötesfrihet skulle införas. Upproret slutade i ett blodbad med hundratals döda som låg kvar på Senatstorget i St Petersburg, den tidens ryska huvudstad.
För de upprorsmakare som överlevde blev straffen grymma plågsamma utdragna dödsstraff .
Frågorna och föredraget handlade inte så mycket om just de grymma detaljerna utan mer om det politiska frö som såddes i Ryssland då, och förstås om dagens verklighet, som publiken frågade mest om. Kön för att få en autograf av statsvetaren ringlade lång.
Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 23 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Det börjar kännas i knoppen nu. Bevakningen av Indiens megalånga parlamentsval, som spänner över nästan sju veckor, tär lite på idébanken. Inte bara min, jag ser en viss rundgång vad gäller uppslag i internationell media. Inte det minsta konstigt så klart och en bra idé tål att spridas till fler.
Indiska medier kan man så klart också gärna hämta inspiration ifrån men där handlar valet ofta om enskilda kandidater och ett politiskt rackarspel som är svårgenomträngligt. Allianserna är inte sällan rätt kortvariga; att maximera röster framstår som det viktigaste.
Sedan spelar regionala frågor in och där kan det också bli komplicerat att hänga med i svängarna. Nyligen röstade delar av Kashmir och det är första valet efter att den hindunationalistiska BJP-regeringen tog bort det speciella regelverk som gav Jammu & Kashmir större självbestämmande. Kashmir är den enda region i landet där muslimerna är i majoritet och när beslutet fattades väckte det ramaskri.
Parlamentsvalet har därför kommit att ses som en slags folkets dom om just den här frågan. BJP har för första gången sedan 1996 inga egna kandidater där utan säger sig stödja andra partier men oklart vilka.
Så hur gick det då med valdeltagandet? Jo, det ser ut som om befolkningen i vissa delar av Kashmir röstat som aldrig förr och det väcker ju funderingar. Har man köpt regeringens budskap om nya tider, bättre säkerhet och ekonomi? Eller är det istället något helt annat som folket vill säga?
Nu på lördag är det dags för valomgång nummer 6, sen återstår bara en sista valdag innan resultatet presenteras 4 juni. Jag bevakar ju än så länge valet på distans men min indiske kollega vittnar om en valrörelse som till skillnad från den i Kashmir inte är som vanligt i resten av Indien. Rent av lite avslagen emellanåt. Det ser jag flera medier skriva om och experter skyller både på vädret och en allmän apati bland väljare. Regeringen är på det stora hela mycket populär, särskilt premiärminister Narendra Modi. Det finns inte heller någon enande yttre faktor som mobiliserar väljarna.
Så var det då vädret. Häromdagen uppmättes 47,4 grader i Delhi som ju röstar på lördag. Värmeböljan spås hålla i sig i några dagar. Under hela valet har det varit extrema temperaturer och även om Indiens befolkning är van vid hetta så tros detta ha påverkat människors benägenhet att köa för att få rösta på sin favoritkandidat.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 22 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bryssel, onsdag.
GPS: sväng nu till höger.
Jag kör in i ett industriområde en bit utanför Bryssels flygplats.
Lastbilar och containrar står parkerade utmed sidorna av vägen.
Allra längst in, där vägen tar slut, ligger vad som ser ut att vara stor lagerlokal. Med grindar framför infarten.
GPS: resmålet ligger på höger sida.
Kan det här verkligen stämma? Tänker jag.
Är det verkligen här jag ska lämna in mitt pass för att få ett visum?
I en skum lagerlokal?
Mitt ute i ingenstans?
Det hela hade börjat några veckor tidigare då vi på Ekot bestämde att jag, som tidigare år, skulle åka till Natos toppmöte senare i sommar. Ett möte som denna gång inte äger rum i Europa, utan i Washington DC, i USA.
Vilket kräver visum. Som skulle visa sig vara mycket svårare att fixa, än jag räknat med.
För det första tog det en evighet att hitta och fylla i ansökan på nätet då sajten konstant hängde sig och krävde omstart.
Men det verkliga hindret kom när jag skulle gå på intervju på amerikanska ambassaden här i Bryssel.
Efter att ha svarat på frågor från fem olika tjänstemän vid fem olika deskar visade det sig att jag gjort en stor missberäkning. I min enfald trodde jag att jag skulle få visumet direkt. Men nej, de skulle behålla mitt pass i några arbetsdagar och sen skulle jag komma tillbaka och hämta det.
Problemet var att jag skulle använda passet för en två veckor lång privat påskresa två dagar senare.
”Men du kan posta in passet när du är tillbaka från resan”, sa tjänstemannen och gav mig en lapp med vad jag trodde var instruktioner.
Först efter resan tittade jag på lappen mer noggrant och där stod inget alls om hur jag skulle skicka in passet och till vilken adress.
Det tog flera veckor, med otaliga mejl och samtal, innan jag tillslut fick svar att jag skulle leverera passet till en adress i Vilvoorde, 15 km utanför Bryssel.
Alltså det där industriområdet som jag beskrev i början.
Jag ringde på. Grindarna öppnades och jag släpptes in i den stora lagerlokalen.
”Ska du lämna in ett pass?”, frågade personen som satt bakom skrivbordet.
”Nä vet du, här hämtar du ut ditt pass när du fått visum”.
SUCK.
Jag var redo att ge upp och för min inre blick såg jag toppmötet i Washington DC gå upp i rök.
Då kom chefen i lagerlokalen in. Kanske såg han desperationen i mina ögon för han gav mig ett stort A3-kuvert och sa: ”lägg i ditt pass här, skriv bara US Embassy och ditt namn så ska jag lämna över det”.
Driver han med mig, tänkte jag. Det kommer väl aldrig att gå.
Men vad skulle jag göra. Jag släppte ner mitt pass i det enorma kuvertet och bad en stilla bön.
Och hör och häpna! Efter bara några dagar kom ett nytt mejl - visumansökan godkänd. Finns att hämta ut i ett skumt, men för mig välbekant industriområde utanför Bryssel.
Washington DC och Natotoppmöte, here I come.
Andreas Liljeheden, Bryssel
[email protected] -
Utrikeskrönika 21 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
Nyss hemkommen från en reportageresa där jag för en gångs skull inte fokuserat på sjukdomar eller problem. Utan i stället på vad som gör oss friska, mer specifikt vad som kan ge ett riktigt långt liv. Den grekiska ön Ikaria är en av fem platser i världen som ringats in som så kallade Blue zones, ställen där ovanligt många blir ovanligt gamla. Även om Blue zones inte är helt vetenskapligt sammanställda, så är det ingen tvekan om att de inringade platserna har en hög andel invånare som blir riktigt gamla. Forskare har också intresserat sig för Ikaria och gjort studier på människorna där för att hitta svaren.
Men det visar sig att vi kan slå fast mycket mer om vad som förkortar våra liv, än om vad som gör dem riktigt långa. Bland de människor i världen som blivit rekordgamla är det svårt att se något gemensamt mönster.
Det finns förstås ändå en rad saker som vi vet håller oss friska, och på Ikaria hittar man flera pusselbitar. Det är några självklara, men också andra som åtminstone inte jag hört lika mycket om. En av de mest givna är maten, lagad från grunden och med en stor andel grönsaker. En annan är vardagsmotion. Ikaria är en bergig ö och att knata i uppförsbacke ger bra flås.
Ikariaborna är också övertygade om att öns honung och, inte minst, vinet bidrar till ett långt liv. Av hälsoskäl dricks till och med en slurk till frukost. En oomtvistat hälsoskyddande faktor är avsaknad av stress – och det är också Ikarias melodi. Här helgas siestan, och för en reporter på besök kan ett ”jag är tillbaka i eftermiddag” innebära ”jag kom tillbaka sent på kvällen”, och det blev ingen intervju alls.
Det som också nämns här, men inte lika ofta i hälsoguruernas ”lev så här”-inlägg i sociala medier, är de sociala banden. Ikaria är känt för sina Panagirias – fester fyllda med mat, vin och dans där hela byar och alla generationer är med. De börjar tidig eftermiddag och slutar först morgonen dagen därpå.
En känsla av sammanhang, i sociologin kallat KASAM, är viktigt för vårt välbefinnande och vår förmåga att hantera motgångar. KASAM betyder att man ser sin tillvaro som hanterbar och meningsfull. Och, utan att ha haft turen att få gå på en riktig panagiria, tror jag att sådana fester bidrar till det där – så länge man tar sig hem på serpentinvägarna på ett säkert sätt framåt morgonkröken.
Jag tycker ofta att sådant som ska ge hälsa känns motigt att få till i vardagen. Det jag tar med mig från Ikaria är att det kanske inte behöver vara så svårt. Det som – kanske – gör livet långt är i mångt och mycket sådant som – helt säkert – gör livet roligare.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected] -
Utrikeskrönika 20 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
London måndag, och gasmätaren är fortfarande trasig. Ett och ett halvt år efter att mätarställningen låste sig. Försöken att få den utbytt har varit resultatlösa.
Det började med namnet på abonnemanget. Eftersom mätaren felanmäldes redan under min företrädares tid, ändrade vi först inte det hos energibolaget EDF. Nytt namn skulle nämligen lett till ny plats längst bak i kön för reparationer.
Och den kön var lång. Anmälan gjordes i januari förra året, i december skulle reparatören komma. Dagarna före fick jag påminnelser via sms och telefonsamtal från kundtjänsten i Sunderland om att hålla mig hemma på förmiddagen.
Dagen kom, men ingen reparatör. Ingen hörde heller av sig. På eftermiddagen ringde jag EDF för att höra vad som hänt. När jag angett abonnemangsnumret frågade kvinnan i luren misstänksamt: Are you Stephanie?
Nej, det är jag förvisso inte, svarade jag men det är jag som är här nu, och har väntat på reparatören som aldrig kom och jag undrar vad som händer nu.
”I can't talk to you, security reasons”, sade kvinnan och lade på. På kvällen kom ett sms – på grund av oförutsedda händelser hade reparatören inte kunnat komma. Men jag skulle få en ny tid.
Vi skrev över abonnemanget på mig. Ny tid i mitten av februari. Jag fick nya påminnelser om att hålla mig hemma. Sms och telefonsamtal, som alltid inleds med kontrollfrågor om adress, postnummer och e-post innan kundtjänsten kommer in på ärendet. Security reasons, gissar jag.
Till slut kom dagen i februari. Reparatören ringde på dörren. Jag visade honom den trasiga gasmätaren. Den sitter väldigt illa till, sade han och skruvade på sig. På drygt två meters höjd och i ett skåp i köket.
Den kan jag inte fixa själv. Det behövs två man och en ”skinny ladder”, en smal stege, sa reparatören som kontrakteras för varje enskilt uppdrag, och försvann.
Nytt samtal till Sunderland, det behövs två man och en ”skinny ladder” förklarade jag. Jag fick en ny tid i april.
Nya sms, nya telefonsamtal, nya kontrollfrågor.
Dagen efter ringer de på dörren och där står EN reparatör, ingen ”skinny ladder”, ingen stege över huvud taget. Jag kanske kan ringa en annan kille förklarade reparatören när jag såg lite undrande ut. Men det behövdes aldrig.
När han såg mätaren sade han bara: ”Den där går inte att byta, den sitter för illa till”. Man kan kanske kan stå på köksbänken, försökte jag, den är ju alldeles intill. ”Det får vi inte för EDF”, sa reparatören, om bänken skadas blir det problem.
Nytt samtal till kundtjänsten. Det är nu sex veckor sedan. Men ännu ingen ny tid, ett och ett halvt år, tre havererade bokningar, mängder av telefonsamtal, mejl och sms, fortfarande en trasig gasmätare. Alla gör säkert det de ska, och följer instruktionerna ovanifrån. Ingen tar ansvar för helheten.
Gasen funkar i alla fall, elementen är varma, och avdelningen som skickar fakturorna, med uppskattad förbrukning, fungerar också. Kraven att betala kommer som de ska. Precis som påminnelserna om att jag måste lämna mätarställningen hela tiden har gjort, vi har inte fått den på länge.
Thank you very much för det.
Pontus Mattsson, London
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris, fredag.
Jag tänker inte sällan att jag skulle behöva lite hjälp, på olika plan i mitt liv, en sekreterare, en butler, en personlig tränare... ah du fattar.
Men jag har inte vågat närma mig tanken på assistans från någon form av högre makt, men nu har det hänt, för så många tillfälligheter kan annars inte inträffa samtidigt.
Så här var det, eftersom min man och son var i Sverige på vårlov
så frågade jag min dotter om hon ville hänga med på bio någon dag.Jo visst, sa hon och föreslog redan samma kväll
eftersom hennes kille ändå skulle på en fotbollsmatch,
och hon sen ville flytta hem till honom för resten av veckan.Visst, sa jag, och slog på TV:n. Jag fastnade vid ett inslag om just en ny film, som fångade mitt intresse.
Den handlade om en lärare som tog en hård kamp, mot radikal islam som fått fäste bland några av hennes elever.
Jo, den ville min dotter också se.
Men det visade sig att filmen hade premiär först dagen efter,
men att det fanns en förhandsvisning på en biograf som jag inte kände till sen tidigare.Den hette Regissörernas biograf, det lät ju fint, och ja det var liksom det alternativ som fanns.
Jag bokade.
Vi blev sena, som vanligt.
– Men det är säkert en kvarts reklam innan, sa jag.
När vi kom fram visade det sig att hon anade rätt.Det fanns ingen popcornförsäljning i entrén, och istället för reklam var det en filmfantast som introducerade filmen, i sällskap av – hör och häpna – både regissören och huvudrollsinnehavaren, alltså de jag sett i inslaget på TV tidigare på dagen.
Efteråt var det tydligen frågestund med publiken. Där satt representanter från skolorganisationer, andra kulturarbetare,
kritiker, elever, lärare och till och med lokalpolitiker från kvarteret.
Som en dröm för en journalist.
Och filmen som fritt översatt heter ”Amal – en fri själ”, var så intressant
och regissören Jawad Rhalib som själv är muslim var så engagerad,
att jag insåg att jag bara måste intervjua honom.Och jodå det gick att ordna och det hela resulterade i ett reportage.
Men, om inte min man och son åkt till Sverige just den veckan, hade jag och min dotter inte gått på bio.
Om jag inte haft på TV:n på den kanalen just de där minuterna
hade jag inte fått nys om just den filmen.Om inte en av kvartsfinalerna i Champions League spelats just den kvällen, hade inte min dotters pojkvän gått på fotboll då.
Om inte han gått på fotboll just den kvällen, hade vi troligen inte gått på bio just den kvällen heller.
Om vi inte gått på bio just den kvällen, hade vi inte gått på just den biografen.
Om vi inte hade gått på just den biografen, hade vi inte fått delta i det spännande samtalet med filmens regissör och skådespelare.
Och om jag inte fått reda på att regissören var i stan och att han var en så intressant person så hade jag aldrig tänkt att honom måste jag intervjua.
Om jag aldrig hade tänkt den tanken, hade du aldrig fått höra det reportaget för några veckor sedan i din radio.
Ofta är mina reportage resultat av lyckosam och noggrann planering,
ibland är det tillfälligheterna som gör det.
Marie Nilsson Boij, Paris
[email protected] -
Utrikeskrönika 16 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jerusalem, torsdag.
När jag skriver den här krönikan, sitter jag på mitt hotellrum i Jerusalem.
Från balkongen hör jag då och då bilar eller motorcyklar som svischar förbi, men annars är det lugnt och stillsamt där ute.
Jag är nyintroducerad till staden, som alla vill äga.
På min näthinna har det fastnat lager av bilder från Jerusalem som har samlats i fyra decennier.
Bilder på israeliska poliser som slår palestinska bedjande med batonger vid Al-Aqsa moskén. Bilder på Palestinska unga män som utsätter israeler för knivattacker, och bilder på Judiska högextremister som tågar i Gamla staden och ropar ”död åt araber”.
Det var det jag hade förväntat mig se när jag kom till Jerusalem. Men när jag går runt i staden, särskilt i det ockuperade Östra Jerusalem, där både israeler och palestinier bor, så får jag se bilder som jag aldrig har sett förut.
Häromdagen var jag på väg till Gamla staden i Östra Jerusalem, när jag gick förbi en busshållplats.
Där stod det två beslöjade kvinnor. Några meter bort stod det en ultraortodox judisk man, med skruvlockar och en svart hatt på huvudet och väntade på bussen.
Jag gick vidare mot Damaskusporten. På trapporna stod det en kvinna med asiatiskt utseende och sjöng på engelska, en sång om Jesus. Två unga israeliska, beväpnade soldater gick förbi henne och var helt inne i ett samtal. De tittade inte ens mot den sjungande, glada kvinnan – som verkade ha fått feeling av att vara i Jerusalem.
Från Damaskusporten tog jag mig in i labyrinten av gränder, med rader av butiker och marknadsstånd. På hyllorna stod det högar av Palestinasjalar bredvid kippor i olika färger.
En dag jag gick jag runt i gränderna när solen hade börjat gå ner och alla butiker hade stängt. De trånga gatorna med de blanka stenarna var tomma.
Ibland kunde det dyka upp en eller två personer. En kille i 20-årsåldern, iklädd svarta jeans och en svart bomberjacka gick med blicken fäst på mobilen, och växlade från en arabisk låt till en annan.
Snart dök det upp en jämnårig kille, med en kippa på huvudet och en tallit runt överkroppen, en fyrhörnig bönesjal med tofsar som hänger ner från varje hörn.
De två unga männen gick förbi varandra, utan någon speciell reaktion från båda.
Jag kan inte sluta observera människorna här, och på något sätt fascineras av tanken att i varje konfliktområde, så finns det någon slags koexistens. Bakom de oroväckande rubrikerna och de våldsamma bilderna, finns det också en vardag, som kan vara lugn och stillsam.
Samar Hadrous, Jerusalem
[email protected] -
Utrikeskrönikan 15 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pretoria, onsdag.
För bara någon dag sedan så stod jag på en sliten gräsplan i kåkstaden KwaMashu, på kullarna ovanför kuststaden Durban där några hundra glada men slitna människor hade samlats. En del äldre damer satt i campingstolar men de flesta stimmade runt framför lastbilen med en liten scen på i ena hörnet av planen.
Först såg jag inte riktigt vem det var, men rösten kände jag igen, även om det var på Zulu, ett språk jag kan säga ”hej” och ”tack” på, inte mer. Men där stod han, huvudpersonen i det sydafrikanska valet, den tidigare presidenten Jacob Zuma, 82 år, men still going strong.
Han talade bara zulu, inga instick på engelska som är vanligt på andra partiers valmöten där i provinsen KwaZulu Natal. Och det är det som är kärnan i hans nya parti, Umkhonto we Sizwe och som blivit en mardröm för regerande ANC inför valet i slutet på maj. Det här nya partiet som bildades så sent som i vintras kan enligt vissa mätningar bli det största partiet i KwaZulu-Natal, av en enkel anledning, det är här de flesta zulus bor, Zumas absoluta maktbas.
Missnöjet är stort och utbrett över ANC som suttit vid makten i 30 år. Men frågan är om Zumas nya parti är så mycket bättre. Många har beskrivit det som konservativt när det gäller livsstilsfrågor och synen på homosexuella till exempel, men till vänster ideologiskt, andra talar om ett rent zulunationalistiskt parti.
Jag lyckas tråckla mig in i VIP-tältet bredvid Zumas lastbil där det är mindre trångt. Här kvinnor i glittriga klänningar, på ett bord står bubbel och snittar, en hel del har dyra guldtänder som speglar sig i champagneglasen. Långa män i dyra kepsar och Guccisolglasögon. Några bär t-shirts med ett foto på Zuma tillsammans med Rysslands Vladimir Putin. De är gamla kompisar, förklarar en ung glad tjej för mig.
Nästan alla jag träffade där i Durban gillar Zuma, det var bättre när han var president, sa både medelklassparet nere på stranden och de fattiga slitna här i kåkstaden. Men det känns ändå lite märkligt. För rent objektivt, för alla att se, så var Zumas nio år vid makten en katastrof som höll på att skjuta landet i sank. I Sydafrika kallas Zumas år vid makten för ”det förlorade decenniet”. Ändå detta massiva stöd här.
Det är ett mysterium, men kanske ändå inte. Sydafrika har hittills varit ett få länder i Afrika där politik och val inte präglats av etniskt röstande, utan av ideologiskt olika partier, sakfrågor. I övriga Afrika så har etniskt tillhörighet alltid varit en huvudfaktor, inte sakfrågor och ideologi.
Det är då det slår mig där i VIP-tältet när jag ser ut över ängen; de ser Zuma som sin man, som ska ta hand om dem, enbart för att de tillhör samma grupp som han. Sydafrikansk politik håller på att ändras snabbt.
Richard Myrenberg, Pretoria
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tbilisi, tisdag.
Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.
20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.
Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.
Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.
Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.
Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.
Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.
Maria Persson Löfgren, Tbilisi
[email protected] -
Utrikeskrönika
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington, måndag.
Han har vuxit om sin pappa för länge sen. Han är över två meter lång nu, och har just fyllt arton. Och trots att han inte gått ut high school än, så är han på väg in i det politiska strålkastarljuset.
Barron Trump, Donald Trumps yngsta son, skapade rubriker i veckan när republikanerna i Florida gav besked om att Barron skulle göra partipolitisk debut. Yngste sonen Trump kommer att bli en av de officiella delegaterna på partikonventet i juli, meddelade de. Ännu en Trump på väg in i politiken.
Men de borde ha kollat med mamma först. Melania Trump svarade snabbt i ett kortfattat pressutskick att Barron tyvärr måste tacka nej till inbjudan på grund av ”andra åtaganden”.
Men det politiska intresset för Barron Trump var redan väckt. Det blev inte mindre när Donald Trump i en intervju berättade att Trump junior ger honom råd inför presidentvalet. ”Barron är en smart kille. Åt det långa hållet och mycket stilig”, sa en stolt pappa Trump i intervjun, ”och han är mycket politiskt intresserad”.
Tre av Trumps äldre barn har redan framträdande roller i valkampanjen.Sonen Don Jr har dessutom låtit omvärlden veta att han inte utesluter en egen presidentvalkampanj 2028.
Storebror Eric Trump leder partiets Floridadelegation på partikonventet i Milwaukee i juli, när Donald Trump ska nomineras till presidentkandidat.
Erics fru, Lara Trump, är numera en av de allra mäktigaste inom partiet, som nytillträdd ordförande för partiorganet RNC.
Jag såg henne tala på ett kampanjmöte här i Washington förra månaden, ”Valet i höst är inte en kamp mellan republikaner och demokrater”, sa Lara Trump, ”det är en strid mellan godhet och ondska”.
Det ser annorlunda ut på Demokraternas sida. Joe Bidens skandalomsusade son Hunter Biden kommer inte lyftas fram som draglok för kampanjen. Nästa månad ställs han inför rätta anklagad för skattebrott, han har varit öppen med sina tidigare missbruksproblem, och ses inte som en valmagnet. Jag såg Hunter Biden skymta förbi i vimlet på ett evenemang i Vita Husets trädgård nyligen. Det gick ett sus genom journalistkåren på plats. ”Är det verkligen the Hunter?” viskade en fotograf intill mig. Det är inte ofta Hunter syns vid sin pappas sida i officiella sammanhang. Istället är det nästa generation, Bidens barnbarn, som dyker upp på kampanjscenen.
Presidentval i USA är alltid en familjeangelägenhet. Politiska dynastier har präglat politiken i decennier. Kennedyklanen, the Roosevelts, presidentgenerationerna Bush och powerparet Clinton.
På partikonventen i Milwaukee och Chicago i sommar, kan vi vara säkra på att få se presidentkandidaterna omgivna av – valda delar – av sina respektive familjer.
Kampanjen är en familjeaffär. Och en ny generation väntar i kulisserna.
Ginna Lindberg, Washington
[email protected] -
Utrikeskrönika 8 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin, onsdag.
”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,
tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.
Med vänliga hälsningar,
JR”
I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.
Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.
Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.
Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.
Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:
”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”
Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.
Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.
Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.
In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.
Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.
Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.
De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:
– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.
Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.
Daniel Alling, Berlin
[email protected] -
Utrikeskrönika 7 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
De Juliska alperna, bergskedjan som bildar gräns mellan Central- och Östeuropa, har alltid fascinerat mig.
För många år sen, när jag var grabb, stal den här trakten periodvis min odelade uppmärksamhet av andra skäl än i dag.
Då handlade allt om slalom eller storslalom.
När det arrangerades i skidorten Kranjska Gora var det extra spännande.
Delvis för att vår skidlegend Stenmark var så älskad av hela Slovenien, som i min barndom var en del av mina föräldrars land Jugoslavien. Han åkte ju på deras skidmärke, men var också bästis med slovenernas stolthet Bojan Križaj.
Långt senare kom jag själv till de här alperna, fylld av äventyrslusta och förväntningar. I min packning fanns flugspön och flugor omsorgsfullt placerade, viktigare än allt annat i väskan.
En detalj som är densamma idag.
Året var 1995 eller 1996. Sedan dess har jag vandrat i de här bergen åtskilliga gånger, utforskat, upptäckt, fiskat, förundrats och hänförts. Allt eftersom har jag lärt mig mer. Börjat förstå hur detta område påverkats av historien, framförallt av krigen.
Hur allt flätats samman av stark tillhörighet och tro, men också av våld sprungen ur galna maktanspråk och komplicerad geopolitik.
En av de stora bataljerna som rasade i de här bergen var en avgörande del av det första stora – första världskriget alltså.
Och det var ingen liten operation som ägde rum i de här bergen – en miljon soldater kämpade på olika sidor, Österrike-Ungern med sina arméer, tyskar, italienare, slovener, fransmän – och många andra.
Ernest Hemingway var här som ambulanssjukvårdare. Han skadades i Slovenien och fick vård i Italien några timmar bort från frontlinjen.
Här blev också han djupt tagen av berg, dalar och floder, som resulterade i ett av hans stora verk – ”Farväl till vapnen”.
Jag har snubblat över tyska gravar när jag smugit efter slovenska öringar, kikat ut från värnen utefter den gamla frontlinjen och suttit i samma grotta, som på 1300-talet inspirerade poeten Dante till verspoemet Inferno i Den gudomliga komedin.
Genom historiens lopp har dessa berg och dalar varit föremål för kejsares och kungars territoriella begär – gränser har flyttats, olika sedvänjor och kulturer smält samman.
Mitt senaste besök ägde rum för bara några veckor sedan.
De slovenska vinerna jag drack i Kobarid smakade Italien, medan gnocchi i italienska Bassano påminde mig om Slovenien.
Här i gränslandet flyter allt ihop till ett, kanske bäst symboliserat av floden som bubblar upp ur sin källa vid berget Jalovec, som Soca men 138 kilometer senare rinner ut i Adriatiska havet med ett annat namn – Isonzo.
Två floder och ändå samma, lika vackert turkosskimrande och lockande oavsett vilket namn den bär.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 6 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, måndag.
Med nästan exakt ett halvår kvar till presidentvalet i USA så kan det vara på sin plats att ladda upp med lite valkampanjkulturkonsumtion. Som till exempel den nya tv-serien ”The Girls on the Bus”.
Den följer ett gäng kvinnliga reportrar som bevakar en valkampanj, ofta tillsammans på en kampanjbuss från valmöte till valmöte.
En rätt kaotisk tillvaro, där huvudpersonerna inte bara ska försöka göra sitt jobb som journalister utan också, mellan deadlines och presskonferenser, hantera saker som hatkampanjer på nätet, en oväntad graviditet och en havererad mor-dotter-relation.
Serien är väl mer av en såpa än någon realistisk skildring av hur politisk journalistik bedrivs i USA, men några spår av sanning finns det förstås i det hela. Och serien bygger på den väldigt underhållande boken ”Chasing Hillary”, av Amy Chozick, en reporter som på olika sätt följde Hillary Clintons politiska karriär under åtminstone tio år. Bland annat följde hon Clinton tätt i hälarna runt hela USA när Hillary försökte bli president 2016. Då när där hon förlorade mot Donald Trump.
Och det är inget hyllande porträtt som ges av Clinton i den här boken. Tvärtom, tjuvnypen kommer rätt ofta när Chozick beskriver hur Clinton verkar avsky pressen, och hur svårt det är för Hillary att uppträda naturligt i offentliga sammanhang. Men boken tar också upp hur Clinton och hennes valstrateger gjorde stora misstag under kampanjen, som till exempel att Clinton la ner alldeles för mycket tid på att samla in pengar till sin kampanj, i stället för att vara ute och just kampanja.
Och Clintons stab verkar ha haft ett särskilt ansträngt förhållande till Amy Chozick och New York Times, som hon skrev för. De försöker psyka Chozick, och säger nej till i stort sett alla intervjuförfrågningar med Hillary. Det är i och för sig samma stab som också underskattar Donald Trump grovt, och lägger grunden till Hillary Clintons valförlust.
Att läsa kampanjhistoria på det här sättet är extra intressant, när man tycker sig känna igen mönster från dagens valkampanj.
Som alla dessa demokratiska kommentatorer som jag sett sitta i tv-studior och spekulera kring Bidens möjligheter att besegra Donald Trump i det kommande valet. De har försökt mana till lugn och tålamod, och hävdar att Biden kommer att kunna vinna presidentvalet en andra gång. Trots att inget egentligen tyder på det.
Även Biden, precis som Hillary är ytterst sparsam med presskonferenser och intervjuer. Att Trump just nu står inför rätta i en historisk rättegång i New York, verkar inte heller ha hjälpt Biden. Tvärtom tyder vissa mätningar på att Trump snarare dragit ifrån Biden i opinionen den senaste tiden. Och Trump dominerar på nytt stora delar av nyhetscykeln med sina uttalanden och utspel, precis som han gjorde 2016.
Så den här returmatchen mellan Trump och Biden om presidentämbetet lyckas på samma gång vara både högst unik och ovanligt välbekant.
Roger Wilson, USA-korrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 3 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
Det är kanske dags att prata om de snåla indierna som håller i plånboken hårdare än en smålänning. Mer korrekt är förstås att prata om de prismedvetna indierna. Men jag misstänker att en och annan utländsk chef, som försökt etablera sitt företag i världens folkrikaste nation men misslyckats, åtminstone privat hellre använt ordet snål.Ett praktiskt exempel är kanske på sin plats. Ta kostnaden för ett streamingabonnemang på Jio Cinema, en indisk motsvarighet till de amerikanska streamingjättarna. Företaget har precis sänkt månadskostnaden för premiumtjänsten till 29 rupier. Det motsvarar knappt fyra kronor.
Företaget är en av de stora aktörerna på den indiska medie- och underhållningsmarknaden som i sig är värd 28 miljarder dollar. Företaget som äger Jio Cinema heter Reliance och drivs av en av världens rikaste män Mukesh Ambani. Han är känd för att pressa priserna och på så sätt slå ut sina konkurrenter.
Även kostnaden för telefon- och data abonnemang är mycket låga. Tanken bakom de låga priserna är förstås att vinsten ligger i kvantiteten; med en befolkning på 1,4 miljarder är marknadspotentialen enorm.
Det finns förstås en helt rimlig förklaring till fenomenet med den priskänslige indiern. Indien må vara världens femte största ekonomi med siktet inställt på att knipa bronsplatsen inom bara några år – men på ett individplan är den ekonomiska situationen en helt annan. I inkomst per capitarankningen hamnar Indien på 140:e plats. Den ekonomiska ojämställdheten är den största på hundra år enligt World Inequality Database.
Omfattande insatser har gjorts för att minska antalet fattiga i Indien. Många har fått det bättre men flera hundra miljoner är kvar i absolut fattigdom. Indiska hushåll har också mer skulder än tidigare, så det är kanske inte så konstigt att särskilt de ekonomiskt utsatta håller hårt i rupierna. Utan att för den skull vilja gå miste om den nya teknikens förströelser.
I den pågående parlamentsvalrörelsen är kampen om vem som ska få stödinsatserna tydlig. Partierna försöker överrösta varandra med löften om att just de kommer att åtgärda landets problem. En av de stora utmaningarna är arbetslösheten och att många unga med högre utbildning inte hittar jobb. En del av dem försöker lämna Indien för arbete utomlands.
Den här benägenheten att ständigt försöka pressa priserna faller inte alltid i god jord. Mer än en gång har jag hört rickshawförare fräsa åt kunder som inte vill betala vad det kostar. ”Även jag behöver äta”, lyder chaufförens svar.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 2 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bogotá, torsdag.
När jag i februari var i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var mitt syfte att försöka förstå presidenten Nayib Bukeles enorma popularitet.
Han har valts med 82 procent av rösterna och hans parti har erövrat 90 procent av platserna i kongressen.
Jag hade läst att nyckeln till den oerhörda framgången var att han genom en aggressiv kriminalpolitik hade lyckats få ner den tidigare extremt höga kriminaliteten som hade gjort landet till ett av de farligaste i världen.
Att på bara tre år få ner antalet mord från över 100 till bara 2 per 100 tusen invånare har varit en bedrift som har fått politiker från hela regionen att vallfärda till Bukele-land för att se miraklet på plats och ta hem lärdomarna.
Juan Carlos, den chaufför som körde mig till olika intervjuer under några dagar, var inte så pratsam. Vi journalister brukar pumpa folk på information, men Juan Carlos svarade undvikande på mina frågor om undantagslagarna, de 75.000 gripna och MR-organisationers rapporter om övergrepp på oskyldiga i kampen mot gängen.
Dag två var vi utanför huvudstaden San Salvador, jag intervjuade en man vars dotter hade gripits under en poliskontroll för att hon saknade sitt id-kort. Dottern har hållits isolerad i ett fängelse i två år, utan rättegång och utan rätt att kontakta varken anhöriga eller en försvarsadvokat. Det är möjligt inom ramen för undantagstillståndet.
När Juan Carlos skulle köra mig tillbaka till San Salvador, berättade jag för honom om det jag precis hade hört.
Och då lossnade det. Han kände plötsligt nån sorts tillit - det här är omänskligt, sa han, vi är alla rädda, ingen vet om det är du som står på tur eftersom man griper folk utan grund.
Han berättade om en bekant ensamstående mamma som sålde bullar på gatan i ett arbetarkvarter. Gänggrabbarna, de som kontrollerade kvarteret innan Bukele kom till makten, brukade kräva henne på pengar eller bullar.
När Bukele kom till makten greps kvinnan för medhjälp till brott - hon hade bistått gängen med bullar. Det hjälpte inte att hon förklarade att hon tvingats till det, berättade Juan Carlos med upprörd röst medans vi körde igenom den salvaranska huvudstadens kaotiska trafik.
Kvinnan, sa Juan Carlos, har suttit i fängelse i drygt ett år med sitt tvååriga barn i cellen.
Det var i valet nu i februari som Nayib Bukele fick 82 procent av rösterna. De allra flesta är nöjda med hans krig mot gängen. Även om det drabbar oskyldiga. Tryggheten på gatan är värt det priset, tycker de flesta.
Eller som Juan Carlos uttrycker det: Alla är nöjda tills de själva eller nån närstående blir drabbad.
Ivan Garcia, Bogotá
[email protected] -
Utrikeskrönikan 30 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Peking, tisdag.
Nyligen hemkommen från en resa i Sydkorea kan jag inte riktigt släppa tanken på salladslöken, som kanske kostade regeringen valsegern.
I februari hade matpriserna gått upp så mycket i Sydkorea att ett äpple i en bättre matbutik i huvudstaden Seoul kostade över sjuttio kronor. Frukt är notoriskt dyrt i Sydkorea, men även andra matpriser hade skjutit i höjden. Till exempel priset på ett knippe salladslök, den som ser ut som en liten purjolök. Salladslök är stapelvara i det koreanska köket.
De skenande matpriserna började göra folk arga.
Så i mars drog valrörelsen inför det sydkoreanska parlamentsvalet i gång på allvar och matpriserna blev en av huvudfrågorna. Regeringen, med den konservativa presidenten Yoon Suk-Yeol i spetsen, lovade att göra maten billigare. För hans parti stod mycket på spel. De behövde vinna tillbaka makten i parlamentet, samtidigt som Yoon blivit mer och mer impopulär.
Så president Yoon begav sig till en matbutik i Seoul tillsammans med samlad media för att visa upp resultatet av regeringens krafttag. Framför en disk med salladslök höll presidenten upp ett knippe som kostade motsvarande sju kronor. Han sa: Jag har varit i många matbutiker och sju kronor är ett rimligt pris för ett knippe salladslök.
Men det priset skulle visa sig var möjligt bara tack vare tillfälliga statliga subventioner. I själva verkat hade priset för ett knippe salladslök länge legat kring motsvarande 30 kronor – det högsta priset på många år.
President Yoon blev gjort till åtlöje. En president utan koll på verkligheten, menade koreanerna.
Det dröjde inte länge förrän oppositionen lade rabarber på salladslöken. Plötsligt befann sig den anspråkslösa grönsaken mitt i en politisk korseld. Folk ordnade protester där knippen av salladslök svingades i luften eller bars på huvudet som en krona. Salladslöken hade blivit symbol för väljarilskan och regeringens misslyckande.
Till slut såg sig Sydkoreas valkommission tvungen att förbjuda väljare att ta med sig salladslök till vallokalen. Grönsaken hade alldeles för stor potential att påverka valet, sa man.
Men egentligen så handlade ju det här om mycket mer än bara salladslöken. Det gör ju ofta det.
President Yoon valdes på löften om att stå närmare vanligt folk. Ändå har hans tid vid makten kantats av skandaler. Den som kanske gjort mest skada – före salladslöken – handlar om en dyr handväska från lyxmärket Dior, som hans fru ska ha tagit emot.
I valet gick som det gick för president Yoons parti. Oppositionen och deras salladslökar vann.
Även här i Peking klagar människor över att maten är dyr. I min lokala matbutik kostar salladslöken fem Yuen för ett knippe. Det är drygt sju kronor. Ungefär vad den Sydkoreanska presidenten tyckte var rimligt. Jag har svårt att tänka mig att de styrande här skulle tillåta priset på salladslök att skjuta i höjden så som i Sydkorea. För vem vet vad den politiska sprängkraften i en salladslök skulle kunna ställa till?
Moa Kärnstrand, Peking
[email protected] -
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
Det sista jag gjorde innan jag satte mig på nattåget från Kiev till Polen var att klippa mig. Eller, det är inte riktigt sant.
Min frisör, Jana, uppfinner tider som inte finns.
Det har hänt att jag undrat om hon har tid klockan nio på kvällen. ”Absolut”, säger hon och så möts vi utanför hennes salong. Att hon har åkt in till stan bara för att jag har fått för mig att klockan åtta är en bra tid för ett frisörbesök, säger hon inget om.
Och så sätter jag mig där i stolen i källarlokalen, bara jag och hon. ”Vi kan testa lite mörkare den här gången”, föreslår Jana och jag nickar.
Gråa hår får väl alla förr eller senare, på somliga är det vackert och ger karaktär, men på mig ser de ut som spretiga antenner, en ständig påminnelse om att tiden hinner ifatt mig till slut.
Men det var inte det här jag ville berätta om, utan om Jana som varsamt tvättar mitt hår, delar upp det i slingor, lägger på hårfärg, noggrant, samtidigt som vi pratar om lite ditt och datt.
Om hur hon en gång jobbade på salong, innan hon startade eget, och hur en kollega till henne hade en slug strategi mot nya kunder.
Varje gång en ny kund satte sig i frisörstolen sa hon, ”men herregud, var har du klippt dig? Vad har de gjort med ditt hår? Det är ju ojämnt! Låt mig få ordna det här!”
Jag skrattar när Jana berättar, för just det där har jag själv hört i en frisörstol, väldigt få gånger men det har hänt, ”hjälp, har de klippt dig med en kökssax?” och så den där huvudskakningen som får en att vilja sjunka djupare ner i stolen eller helst av allt bara försvinna.
Kanske var det sant, kanske var det bara ett trick, jag vet inte, men det sätter sig i magen, känslan av att man misslyckats, att man inte vet bättre, att man slarvat när man valt frisör och dessutom inte märkt det själv.
Men Jana kommenterar inte, tvingar inte på mig några mirakelprodukter. Hon säger inte att jag måste klippa mig varannan månad, utan ger bara enkla vardagstips medan hon kammar ut håret: Det är som det är, man har det hår man har, säger hon.
Och jag sitter där och försöker försonas med tanken på att jag numera inte bara går till frisören för att klippa mig utan även för att kamouflera bort det gråa. En dag kanske jag även försonas med att låta det bara vara men dit har jag ännu inte kommit.
Hon blåser ut håret och jag möter hennes leende i spegeln.
Jag tackar, hon nickar och jag skyndar iväg till mitt tåg.
Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
[email protected] - Daha fazla göster
