avhandling Stadens sopor Podcasts
-
Stockholm var ända fram till 1800-talet en av Europas mest smutsiga städer med läckande latringropar och sopnedkast rakt ner på gatan. Sophanteringen var länge bristfällig, men för att förhindra koleraepidemier på 1800-talet fick vi kommunal renhållning med både latrintunnor och sopgrisar i stadens tjänst.
De växande städerna under medeltiden var smutsiga och ohälsosamma. Borgarna var ålagda att hålla rent framför sina egna dörrar och de som kastade avfall framför sin grannes hus hotades med åtta dagar i fängelse på vatten och bröd. Men det fungerade dåligt – träck, hushållsavfall och aska blandades på gatorna.
Stockholmarna brukade göra sina behov på avträden över stora latringropar som ofta läckte ut på gatorna. I slutet av medeltiden byggdes offentliga dass vid Stockholms stränder. Mycket av avfallet åts upp av alla grisar som gick fritt i staden.
I det nymixade tredje avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Ylva S. Sjöstrand, historiker verksam vid Stockholms universitet, om hur synen på sopor har förändrats – från att ha varit en resurs till ett problem och en resurs igen. För sin avhandling Stadens sopor mottog hon det prestigefyllda Cliopriset 2015.
Gustav Vasa utfärdade 1557 en vältalig förordning som stadgade:
“att ingen orenlighet måtte bliva hållen, antingen på gatorna, i rännstenarna eller vid hamnarna, och där några finnes, som icke vilja hålla rent för sina hus, och på de platser som dem bör att hålla rent, desamma skola bliva straffade till penningar och häkte … Skola ock alla rännstenar göras rena två resor om veckan, begynnandes överst i staden, och hålle sedan på ordenteligen efter varandra, till dess de lyckta nederst vid sjön. …..Vilken därvid ohörsam eller försummelig befinnes, den skall första och andra gången böte en mark, tredje resan tre marker ock sedan dubbelt upp var gång …
Det finns uppgifter om utländska diplomater som svimmat av stanken på Stockholms gator och 1641 förbjöds de sopnedkast som släppte ut både fast och flytande avfall direkt på gatan. Annars var det bödeln och hans assistenter som skulle ta hand om sopor.
På 1800-talet hämtades avfall av hjon från staden arbetsinrättningar, så kallade pudrettkärringar, som berusade kunde snubbla och spilla ut allting. I Aftonbladet, 1853, beklagade sig en skribent över det hela ”… att dessa ofta i förvägen mindre nyktra personer under utförande av sitt åliggande bliva ännu rusigare och att man således får se dem med sin tunna ragla framåt gatorna…”.
Ankomsten av kolera till Sverige 1834 förändrade synen på renhållning i landet och gjorde renhållning till en kommunal angelägenhet i Sverige.
År 1859 fick Stockholm ett kommunalt renhållningsverk för främst latrinens bortforslande och latrintunnorna började hämtas av män, s.k. budare. Anläggandet av avlopp för dagvatten inleddes i Stockholm 1868, men vattenklosetter fick först 1909 anslutas till avloppssystemen.
Återvinning har en lång historia i huvudstaden där man från 1895 lät grisar äta av hushållsavfallet på Lövsta renhållningsstation. Tanken var att grisarna skulle säljas som fläsk tillbaka till staden. Det som inte blev uppätet skulle avyttras som gödningsämnen. Tyvärr dog dock de flesta av svinen. Redan 1899 upphörde också verksamheten med grisarna i Stockholm.
I början av 1900-talet var en stor del av avfallet hästgödsel och bajs. 1907 skulle stockholmarna slänga soporna i två separata behållare. Dels organiskt avfall, eller gödselsopor som det hette, i en behållare, dels icke-organiskt, eller så kallade skräpsopor, i en annan behållare. Staden började att ta till vara på avfall genom att sälja det som gödsel till jordbruk runt om staden.
Men med konsumtionssamhällets framväxt blev avfallet allt mer likt dagens avfall av plast och...
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
