Picasso Podcasts

  • Kan man skilja verk från person? Denna eviga fråga idisslar vi i veckans kanonavsnitt! Picasso hatade att känna kärlek och hatade därför den enda kvinnan som vände på klacken och stack! 🚖🤩💝 Anitha inser att Ann har missat århundradets fest, det svarta i dragracing, att inse att exets nya älskar att älska allt man förut haft ensamrätt på samt det viktiga i att vänta med nostalgin efter en separation)utan att ens vilja vara taskig). 80- och 90-talets ”Skyll dig själv”-mentalitet och en massa superskratt och Ann ska kolla på @theozofficial på Färja och livet går vidare i all sin sot och glory! Lets go happy bitches! Lillelördag hetsar!

    Bli medlem i Lillelördag klubben och få ta del av specialpoddar och ofiltrerade analyser! https://plus.acast.com/s/lillelordag.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I veckans avsnitt djupdyker Pontus ned och förklarar uppkomsten av sina pianokunskaper efter sina intensiva inspelningar i studion Riksmixningsverket under hösten. Vi pratar även om hyperfokus och kroppens och sinnets kreativa cykler och värdet av att återhämta sina krafter i skapandet. Givetvis bjuder vi också på publikfrieri i form av nöjesnyheter om BLUR, en Pepsi-dokumentär, Tre Pappor-debatten och mycket, mycket mer.

    Följ oss gärna genom att prenumerera i poddappen. Välkomna!

    www.instagram.com/kulturbarnen

    Dessutom:

    Systrarna Williams

    King Richard

    Hyperfokus

    Mihaly Csikszentmihalyi

    FLOW

    Riksmixningsverket

    Benny Andersson

    10.000 Timmar

    K. Anders Ericsson

    Malcolm Gladwell

    Hjältens resa

    Picasso

    Tre Pappor

    Klickdebatter 

    Idas Nyhetsbrev

    SVT:s Adventskalender

    Alva Bratt

    Pepsi, Where’s my jet?

    Netflix

    Metallica - No repeat tour

    Rick Rubin & John Fruciante

    Red Hot Chili Peppers

    Låtordning på vinyl

    Luger

    Way out West 

    BLUR

    90-talsnostalgi

    Notting Hill

    That 90’s Show

    Milla Kunis

    Ashton Kutcher

    ’Meet me in the bathrooom’

    The Strokes

    Yeah yeah yeah’s

    Dina Ögon - ’Undantag’ & ’Oas’

    Duschpalatset

  • Detta är det första avsnittet av SOMMARMÅNDAG inspelat på Brewing Co i Malmö, och vi gästas av de roliga komikerna och quizmästarna Kristoffer Jonzon och Lisa Dahlin.

    Armann ger sin nyanserade bild av de strejkande skithögarna till piloter som "jobbar" på SAS, Lisa ger sitt medhåll till den avundsjuke rektorn på en kristen skola och Kristoffer varnar för en plastikkirurg i Landskrona (alternativt tipsar om beroende på vad man är ute efter). Allt detta och ännu en bomb på Jofis gata i avsnitt 273 av DIN ENDA NYHETSKÄLLA!

    Gå in på patreon.com/mandag för att stötta podden ekonomiskt och ta del av massa svinroligt Patreon-exklusivt material.

  • Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.

    Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.

    Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?

    Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.

    ”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt  stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”

    Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?

    ”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.

    Dan Jönsson, författare och essäist

    Litteratur

    Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.

    Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.

    Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.

    Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.

  • Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.

    Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.

    Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.

    Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 1914–1915.

    Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.

    Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade ”primitivt”. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.

    Jens Adolf Jerichau (1890–1916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.

    Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.

    Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.

    Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.

    Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.

    Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon – till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär – törs jag säga genial?

    Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.

    Pontus Kyander, konstkritiker

  • Den 8 november 1993 klättrar två personer upp på Moderna Museets tak. De sågar hål i taket och firar försiktigt ner sig i mörkret. Klockan 8.45 på morgonen kommer larmet till polisen - då är verk från både Picasso och Braque försvunna från museet på Skeppsholmen. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Vi stannar kvar i Madrid och tar oss från Pradomuseet till Museo Reina Sofía. Här får man beskåda Pablo Picassos enorma målning “Guernica” från 1937, som har blivit en av de starkaste skildringar av krigets fasansfulla våld och förödelse och som fortfarande är en laddad antikrigstavla. 


    Redan 1936 hade Picasso fått uppdraget av den nyvalda republikanska regeringen att måla ett verk till den spanska paviljongen på världsutställningen 1937 i Paris och han hade redan en bildidé med titeln “Målare och modell”. Men efter att han läst i franska tidningen om den fruktansvärda bombningen mot den baskiska staden Guernica, förkastade han sin ursprungliga idé och började att arbeta med det nya motivet för målningen.


    Det spanska inbördeskriget hade härjat sedan 1936, när fascisterna med general Francisco Franco i spetsen genomförde en statskupp mot regeringen. Den 26 april 1937 vid halvfemtiden bombades staden Guernica av den tyska Kondorlegionen, som agerade som stöd för Franco och fascisterna. Uppdraget var kallblodigt. Guernica var inget militärt mål, utan man attackerade med mening den civila befolkningen. Det var marknadsdag i Guernica och 10 000 människor från regionen ska ha uppehållit sig i staden. För tyskarna var det en övning av en ny bombningstaktik som skulle skrämma motståndarna. Attacken varade i över tre timmar och de 24 flygplanen som dundrade in över den baskiska staden kastade nästan 22 000 kilo bomber över staden, som av den tyska befälhavaren uppgavs vara jämnad med marken efter bombningen. Staden sägs ha brunnit i 3 dagar och det är inte känt hur många människoliv denna terrorakt skördade. Det har uppskattats allt från några hundra till tusentals dödsoffer.


    Inom mindre än en månad arbetade Picasso fram den enorma duken på 3,49 x 7, 76 m som skapade stort uppseende på världsutställningen, där den visades tillsammans med dokumenterande fotografier från det spanska inbördeskriget.


    Varmt välkomna att lyssna på det senaste avsnittet av Konsthistoriepodden om Pablo Picassos “Guernica”!

    Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I dagens program avhandlar vi loppiskulturens status, drömmen om att ovetande ha en Picasso på vinden, livet som korre och pratar med dagens sommarpratare Janne Schaffer.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Loppis har varit trendigt länge och Antikrundan har snart åkt ett par varv runt jorden i jakt på de där bortglömda och undanstoppade fynden som legat i mormors lada i 67 år. Men finns det något kvar att hitta? Vi frågar Pernilla Månsson Colt, producent för Antikrundan på SVT.

    Janne Schaffer är dagens värd i Sommar i P1 och berättar nu om att ha en bror som levde med psykisk ohälsa och som till slut tog sitt liv. Parallellt med familjens tragedi levde Janne ett otroligt liv med en karriär inom musiken med artister som Abba, Ted Gärdestad, Electric Banana Band med flera.

    Den här veckan har Sveriges Radio sitt årliga evenemang "Förstå världen" där publiken möter våra utrikeskorrespondenter. Johan-Mathias Sommarström är en av dem, och han ger inte mycket för de idealiserade bilden av journalisten som en cowboy i krigszoner.

    Programledare: Hélène Benno
    Bisittare: Johar Bendjelloul
    Producent: Minna Grönfors

  • VEM: Martin Lidberg

    YRKE: Entreprenör/fd brottare

    AVSNITT: 446

    OM: Att välja mellan fotboll och brottning, spelmissbruk, att starta gym i coronatider, kost, (att slippa) blomkålsöron, att åldras, Let's dance, idrottande barn, Brottarbröder – en fight för livet, mental träning, att äga en Picasso och givetvis en hel del om vilken idrott som skulle bli roligast att kolla på om utövarna var tvungna att dricka alkohol. 

    SAMTALSLEDARE: Kristoffer Triumf

    PRODUCENT: Mattias Nordgren (vik)

    DISTRUBUTION: Acast

    KONTAKT: MAIL och INSTAGRAM

    ILL: hämtad från Radiosporten


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • VEM: Martin Lidberg

    YRKE: Entreprenör/fd brottare

    AVSNITT: 446

    OM: Att välja mellan fotboll och brottning, spelmissbruk, att starta gym i coronatider, kost, (att slippa) blomkålsöron, att åldras, Let's dance, idrottande barn, Brottarbröder – en fight för livet, mental träning, att äga en Picasso och givetvis en hel del om vilken idrott som skulle bli roligast att kolla på om utövarna var tvungna att dricka alkohol. 

    SAMTALSLEDARE: Kristoffer Triumf

    PRODUCENT: Mattias Nordgren (vik)

    DISTRUBUTION: Acast

    KONTAKT: MAIL och INSTAGRAM

    ILL: hämtad från Radiosporten


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.